lördag 31 december 2011

Gott nytt år!

I år var dagarna mellan jul och nyår faktiskt precis som jag vill ha dem. Fyllda med vänner och familj, men ändå spontana och avslappnande. Nu är ju det återigen så att betydelsen av ”spontana” och ”avslappnande” dagar i en småbarnsfamiljs version, skiljer sig från övriga världens.

Att åka buss till och från stan, utan mål men bara för att det är spännande för en fyraåring, betyder t ex att mamman får sitta ner och låta tankarna vandra en stund. Speciellt när fyraåringen kräver att få använda bältet i bussen (och kräver samma sak av mamman). På resan hinner mamman då både kolla facebook i telefonen lyssna på barnets funderingar om att det nog bor en ”sjörövarfabben” på Barken Viking och låta henne trycka på knappen varje gång någon ska av bussen (som redan tryckt). Besök av ett annat syskonpar (3 och 4 år) som tillsammans med min fyraåring i lekens hetta lyckas med konststycker att förstöra en dörr, betyder inte katastrof. Nej då, det betyder bara att de hade roligt och underhöll sig själva, så att mammorna fick tid att prata och lösa världsproblem. Och slutligen, besök på Bushuset tillsammans med minst hälften av Torslandas förskolebarn, där vi bidrog med två fyraåringar och en 1,5-åring, betyder att barnen kan springa hur mycket som helst och bli trötta trots att det stormar ute. Priset, huvudvärk för mamman och risk för en och annan bacill, kan tyckas för högt – men med en go vän och en kopp kaffe som sällskap medan barnen rasar av sig sin energi så är det ett pris jag är beredd att betala.

Många linbaneturer blev det!

Näst sista dagen på året var jag däckad av en seg bihåleinflammation. Då blev det pappas dag med barnen fullt ut. Det kanske inte var årets mest rofyllda dag, men den avslutades i alla fall traditionsenligt med fredagstacos och barn som satt ner och åt med god aptit. Bara en sån sak!

Mellandagarnas ro vill jag ha mer av. Det får mitt nyårsmål. Fler mellandagar i varje månad under 2012!

Gott nytt år allesammans!

fredag 30 december 2011

34 år, 9 månader och 30 dagar

Om 59 dagar fyller jag 35 år. Ingen av er som läser den här bloggen kommer ha en chans att missa den dagen. Jag kanske nämner det någon mer gång här på bloggen innan det sker. Jag tycker nämligen om att fira att jag fyller år. Dock är jag den som står för åldersnojan i det här hushållet. Jaja, jag vet att det sägs att alla åldrar har sin glans och jag skulle inte heller vilja vara 18 igen. Men 25 kanske? Eller 30?

Maken är född senare samma år som jag, men har snarare alltid varit äldre. Han är inte alls senil eller så, dock väldigt disträ – men det har nog inte med åldern att göra. Det är mer i hur han tänker om ålder. När vi träffades hade jag nyss fyllt 28, och hade redan en välutvecklad 30-års kris när det kom till just tal om ålder. Maken var förvisso inte fyllda 28 än då, men pratade allt som oftast om oss och våra vänner med orden ”vi i 30-års åldern”. Det störde mig något enormt! Det är egentligen ett under att jag gillade honom då, för det var inte många rätt där i början. Om Saade är en manspojke, så var maken definitivt en mansgubbe redan då.

Hur som helst, vi gifte oss några år senare, och det året fyllde vi båda 32. Men nej då, inte i min makes värld. Där var vi nämligen redan i 35-års åldern! Varje gång jag påpekar det onödiga i att göra sig flera år äldre, så sträcker han först upp båda armarna i luften, river kliar sig sen på magen med båda händerna, ler som en katt som just svalt en råtta riktigt nöjt och säger på grov göteborgska något i stil med att ”vadå då, tiden går fort, vi är snart 40 också, det spelar väl ingen roll?”. Jo, älskade du. Det spelar roll. Jag är inte 35 år förrän den 28 februari 2012 kl 04.29. Då, och först då, tänker jag börja njuta av den åldern. Men tills det inträffar, så är i alla fall jag fortfarande i 30-års åldern!

Härom veckan fick sig hans föräldrar, 66 och 68 år, en släng av sleven också. Lyssna HÄR så förstår ni vad jag menar…

onsdag 28 december 2011

Zlatan och jag

Jag har spenderat stoda delar av julen med Zlatan - lärorikt, intressant, underhållande och mycket mer. Kaxig är ju ett vanligt sätt, och hans eget, att beskriva honom.  Men det är verkligen inte hela bilden av honom. Där finns nyanser som jag inte vet om han själv uppfattar, men i de flesta kapitel finns en skuggning av andra känslor och tankar – trots att man sitter mitt i hans eget tankeflöde boken igenom. Jag tänker inte försöka mig på att recensera boken, men läs den! Efter ett kapitel hade jag en helt annan bild av honom och hans val i livet, invandrares vardag, svenskföddas otillräcklighet i att hantera utanförskap, smygrasism, ”omvänd” rasism, konsekvenserna av fotbollsvärldens system med nära på livegna spelare och pengars makt. Alla vet väl att Zlatan är uppväxt i Malmö. Men visste ni att han inte besökt Malmö förrän han var 17 år? Han levde ju i Rosengård. Eller är det kanske det riktiga Malmö? I så fall har nog inte de flesta med postadress Malmö besökt Malmö.

På en enda sida i boken korsas mitt och Zlatans liv och jag kan känna igen mig. Det är när hans äldsta son föds med ett fel på magsäcken. Han beskriver symptomen med kraftiga kräkningar och viktnedgång, men inte exakt orsak. Jag tolkar det som om sonen hade en förträngning i nedre magmunnen. Han läggs in på sjukhus för operation, men när de kommer dit med sonen klarar inte Zlatan av att stanna kvar. Han lämnar sin sambo och sin sjuka son på sjukhuset och åker hem istället, förtvivlad förstås. Han beskriver en ”sjukhusrädsla” men preciserar inte vad den skulle bero på. Men han skäms.

När vår äldsta dotter var knappt två veckor gammal kaskadkräktes hon flera gånger om dan och hade ännu inte nått sin födelsevikt. Vi fick åka in akut med henne en kväll och vi blev kvar en vecka. Man misstänkte att hon hade samma åkomma som jag beskrev ovan. Det visade sig vara enklare än så, jag hade problem med amningen vilket gjorde att hennes magsäck inte utvecklats ordentligt och blivit större sen hon föddes, vilket resulterade i att hon inte kunde ta emot den mat vi försökte ge henne. Men likheten med Zlatan är egentligen inte den medicinska. Det är att jag hade samma känsla som honom när vi kom in på avdelningen. Jag ville fly. Sköterskorna var bestörta och sa att jag absolut var tvungen att stanna. Bara en förälder fick stanna, och de förordade verkligen mamman. Jag ville att Henrik skulle stanna istället. Och han ville stanna. Jag vet inte varför jag kände som jag gjorde. Idag kan jag inte förstå det med hjärnan, men om jag känner efter kan jag förnimma känslan. Jag var rädd för vad som skulle hända. Chockad över att vara på sjukhus. Och trött. Jag var nybliven mamma och helt slut efter en långdragen graviditet och amning som inte fungerade. Jag kunde inte tänka klart och nu var min bebis sjuk. Jag ville skrika ”Fixa henne bara!”. Till slut stannade jag. Jag träffade en förstående sköterska som förklarade en del och lovade hjälpa mig genom första natten. Jag stannade hela tiden. Men hade jag varit man, så hade jag störtat därifrån. Som Zlatan.

Jag hade hellre känt samhörighet med honom på någon annan punkt - bolltrollerierna, förmågan att skaka av sig ett nederlag  eller varför inte bankkontot?

måndag 26 december 2011

God fortsättning!

Sockerhöga barn, senapsgriljerad skinka, servetter som räddas undan levande ljus när dottern får ett ”brist på uppmärksamhet”-utbrott vid grötlunchen, perfekt kokad knäck, julgran med kulor mest i ena hörnet dit döttrarna nådde, samlad familj och slopad Kalle Anka. En dotter under bordet av rädsla när tomten dök upp, en dotter som gör henne sällskap eftersom hon vill vara där storasyster är. Julklappar som revs upp i snabb takt, men som blev bejublade och bl a resulterade i att storasyster hade ridstövlar på sig inomhus hela juldagen och sov med sin nya robot-hund. Playmobil, bilar, böcker, tröjor och mjukisdjur i en salig blandning med julklappspapper, uppslitet snöre och kladdig kola som hamnat på golvet.

Trots mitt i grunden motstånd mot traditioner så tror jag att vi firat en ganska traditionell jul. Det skulle vara det där med Kalle då. Men allvarligt, hur kul är det nuförtiden? Jag vet att de flesta ser det ”av tradition” och gillar man det så är det ju bra. Men i år var andra saker viktigare för oss, och att se Kalle enbart av tradition funkar inte för mig. De enda traditioner jag vill ha kvar är de vi tycker om och som funkar för vår familj. Där ingår bl a att gå till kyrkan på julafton. Många ser det säkert som ett trist ”måste”, eller kan inte alls tänka sig det, men för oss är det inte så. Vi har det båda med oss från barndomen och det har varierat mellan familjegudstjänster, julotta och (i makens fall) ibland midnattsmässa. Det är en tradition vi valt att ha kvar. Julotta är ju dock inte att tänka på, vi går inte upp extra tidigt när barnen sover till 7 om vi har tur. När midnattsmässan börjar sover jag sen länge, och maken är inte lika sugen sen har fick en predikan om jungfru Marias förlossning i St Pauli kyrkan i Göteborg för några år sen. För tredje året i rad var vi därför på familjegudstjänst i Torslanda kyrka på förmiddagen och sjöng Stilla natt och andra juliga sånger. Det är en sådan perfekt start på julafton. Barnen får leka och sjunga i kyrkan och eftersom våra barn behöver vallas för att kunna sitta stilla/vara inne resten av dan så passar det oss bra.

Julafton avlöpte i våra ögon lugnt, ur andras synvinkel antagligen i raskt takt a la småbarnsfamilj. Yngsta dottern verkade dock lite väl lugn framåt kvällen. Hon har ätit penicillin en vecka, och vi trodde hon var frisk men plötsligt hade hon över 40 graders feber och ont i örat. Juldagen fick därför startas med ett besök på Hisingsakuten och ny penicillinkur. Annars är juldagen en skön ”finns-inga-måsten-dag”. Man behöver ju inte ens laga mat, och nya leksaker till alla barnen gör dagen enkel.

På Annandagen börjar julen förlora lite av sin glans, men så länge julgodiset är fräscht så är julbubblan kvar hos oss. Det är en tradition jag gillar. 

Ett stycke väluppfostrat barn poserar vid krubban.

Ett stycke tjuvaktigt nyfiket barn som ville leka med fåren.

Alla julfirare fick en egen pepparkaka som Lowa dekorerat ihop med mormor (jag gillar den längst till höger som ser ut som den fått nån läskig pricksjukdom).  

Utegranen som om oturen är framme går en sommar till mötes, likt sommarblomman bredvid som nu fått uppleva en jul utomhus.

Lillasyster var mycket förtjust i tomten tills mamman någon satte henne i knät på honom och effektivt bäddade för en senare tomtefobi.

torsdag 22 december 2011

Att ha två arbetsgivare

Jag har förstått det nu. Att bo i Torslanda innebär också att du som i mitt fall går från att ha en arbetsgivare till att ha två – den ena åtminstone känslomässigt.

När jag var pappaledig med Lowa hösten 2008, så besökte vi för första gången Volvomuseet för att ta del av de historiska vingslagen som har präglat Göteborg under årtionden. Fantastiskt kul tyckte jag som pappa, att få se alltifrån de gamla trächassina till Helgonets P1800. Lowa var nog mest intresserad av tv-skärmen på andra våningen som körde någon gammal reklamfilm från 70-talet med tillhörande käck musik. Allt för att få varje svensk att köra säker och trygg bil – utvecklad och byggd av duktiga ingenjörer och bilbyggare här i Göteborg.

Jag har växt upp i en familj som alltid haft en anknytning till bilar. Pappa var bilmekaniker från 20-årsåldern fram tills han blev lärare 1981 i fordonsteknik. Mina somrar som liten bestod ofta i att jag var med pappa på Bil&Truck där han jobbade. Där var favoritsysselsättningen att plocka av Volvoemblem från krockade bilar. Jag hade mängder med fint silverfärgade Volvomärken hemma. Samt några riktigt tuffa svarta Turbodekaler. Just dom fanns det inte så många av, så de var hårdvaluta. I alla fall i min värld. När jag inte gjorde det, så fyllde jag i bokstäverna på däcken med vit färg. Du vet, däcknamnet på sidan som t.ex. Good Year, Firestone eller något annat fräckt däckmärke.

Nåväl, efter ett år kände jag suget igen – till Volvomuseet. Kanske har de byggt om något? Flyttat bilen i entrén från vänster sida till höger, eller någon annan drastisk förändring som får besökarna att tappa ratten. Således var ännu ett besök avklarat på museet.










Hur skall jag toppa detta. Ett besök till? Jodå. I höstas så klippte vi till med ett tredje besök för Lowas och min del och premiär för Livia. Och nu hade det hänt grejer! En hel hall uppbyggd i Ocean Race-miljö. Stora båtar och vindljud från högtalarna. Man riktigt kände vattnet som yrde upp och piskade i ansiktet.










Sedan ett år tillbaka jobbar dessutom brorsan på Volvo och bygger bilar. Så nu känner vi oss verkligen som riktiga Volvomänniskor – kör V70, bor i Torslanda, Daniel bygger och pappa lagar dom samt därtill ett otal besök på museet (och fler lär det bli).










Är vi nöjda nu då? Inte riktigt. I början av julmånaden toppade vi allt tidigare med en timmas lång resa med Blå Tåget inne i fabriken på Volvo. Mäktigt! Lowa satt i mitt knä blick stilla under hela resan. Bara huvudet rörde sig. Jag kände en viss oro, kanske mådde hon inte riktigt bra.










För att knyta ihop detta nu. Volvo är mycket påtagligt där vi bor och i våra liv - och förhoppningsvis kommer även framtiden att bjuda på bilar som både är utvecklade och byggda här på Hisingen.

Så för mina döttrars del så har det kanske påbörjats en resa till ett yrkesliv som ingenjör och kanske Volvo som första – och enda arbetsgivare. Det är jobbigt med två.

God Volvohjul som vi säger här ute!

/Henrik

Julklappen som passar alla.

Om man nu inte vill ge en symbolisk julklapp som den behjärtansvärda gåva som jag skriver om här, så finns det fler julklappar som passar alla. I ett tidigare inlägg skriver jag om min femårsdagbok. Om du inte vet vad du ska köpa till din kusin, mormor, farbror, syster, vän eller granne än så kanske det kan vara ett tips? Du behöver inte tänka storlek, färgsättning, material, svårighetsgrad eller andra egenskaper för gåvan. Det enda kravet för den här julklappen är att mottagaren inte är analfabet. Och den är både personlig och räcker länge!

Har du köpt fler julklappar än du har släktingar/vänner så är istället det här ett tips! Maken och barnen lämnade två paket i säcken i söndags, ett märkt "pojke/flicka 4-5 år" och ett till "pojke/flicka 1,5-2,5 år". Vi hoppas att vem mottagaren än är så får de en lite, lite bättre jul än de hade fått annars. Säcken står uppställd till och med den 23 december.


onsdag 21 december 2011

Mycket rök utan eld.

Röken stack i näsan och fick ögonen att svida och tåras. Halsen sved efter första inandningen och jag kände hur magen knöt sig av illamående och av ångest. Röken bolmade ur köket. Jag backade de två stegen mot ytterdörren med min fyra veckor gamla baby i famnen. Snubblade ut genom ytterdörren och slängde igen den.

I november 2007 var jag nybliven mamma. Vi skulle få besök av våra vänner Stefan och Alexandra som skulle träffa babyn för första gången. Att baka till fikat var ju inte att tänka på, så jag hade siktet inställt på att springa ner på torget och köpa en tårta. Någonstans mitt i bebishanteringen, påklädandet, ammandet och fixandet inför gästernas ankomst, så fick jag för mig att jag skulle sterilisera alla nappar och flaskor – och plastutrustningen till bröstpumpen vi hyrt från BB. Ner med allt i en stor kastrull med vatten, locket på och full fräs. Sen gick jag ut.

Jag var borta ganska precis en timme. Med mig hem hade jag Alexandra och Stefan. Upp i hissen på tredje våningen, öppnar dörren och tar ett steg in i hallen innan jag hinner reagera. Röken är tjock, svart och grå och fyller hela hallen. Brandvarnaren tjuter.

Orsaken stod glasklar framför mig så fort min hjärna kunde registrera röken. Men innan dess hade jag andats in och känt svedan i halsen av ett enda andetag. Det var ett sånt där ögonblick som varade mer än ett ögonblink. Tiden frös, och den millisekund det tog för mig att förstå var röken kom från, så var världen alldeles klar runt mig. Och tyst. Sen agerade jag. Slängde över min baby (som låg skyddad mot mitt bröst och inte andades in nån brandrök) till Alexandra som sprang ut. I min frusna bild av vad som hade hänt, så visste jag att det inte brann i lägenheten. Det var ”bara” rök jag sett från spisen. Stefan och jag öppnade dörren igen och sprang in i lägenheten med halsdukar framför ansiktet. Stängde spisen, drog av kastrullen (utan att ta av locket), öppnade alla fönster i köket och vardagsrummet. Vi gjorde ett moment i taget, sprang i omgångar ut och in i lägenheten. Vi höll andan när vi var i lägenheten, men den teoretiska vetskapen om att det är röken som dödar vid en eldsvåda blev obehagligt tydligt.

Det hände inte mer än så. När röken lättat tog vi den heta kastrullen i handdukar och sprang ut med. Kastade den på den frusna marken och tog av locket. På botten av kastrullen fanns ett tjockt lager av svart plast. Det gick inte att se vad plasten föreställt. Det blev inga skador i lägenheten, men röken tog flera dygn att vädra ut.

På ett sätt är jag glad att jag gick ut. Och kom hem. Vad hade hänt om jag istället gått och lagt mig och somnat med bebisen efter att jag lagt napparna i kastrullen och vridit på plattan? ”Onödigt att tänka på”, säger brandchefen, tillika min make, här hemma, ”det hände ju inte”. Det har han ju rätt i.

Henrik tar sin självutnämnda titel på största allvar. I vårt hus har vi flera brandvarnare, placerade så att vi säkert ska vakna om olyckan är framme på natten. Brandfilt och brandsläckare finns i nära anslutning till trappan (eftersom vi har två våningar). Brandlarmet är kopplat till huslarmet. Jag vet nu hur man kväver en eld på rätt sätt och hur man använder en brandsläckare. Ibland tycker jag att brandchefen är väl nitisk. Han dammar tv:n vareviga dag och kontrollerar lampor och sladdar stup i kvarten (vilket behövs med två klåfingriga barn). Han har rätt. När jag tänker tillbaka kan jag känna hur röken rev i halsen och förblindade mig. Det finns inget som heter att vara ”för nitisk” när det kommer till brandsäkerhet. Jag tackar min lyckliga stjärna för att jag la på locket på kastrullen den där dagen för fyra år sedan. Och jag steriliserar numera nappar med hjälp av en vattenkokare som slår av när vattnet kokat upp.

Brandchefen tipsar:
  • En bärbar dator i viloläge på laddning kan starta en brand om den ligger i t ex en soffa. 
  • De flesta bränder startar i vitvaror – hur många har en brandvarnare i det utrymmet där tvättmaskin, torktumlare eller en extra frys står?
  • En godkänd lägenhetsdörr håller elden utanför i ca 20 minuter, stanna därför alltid i lägenheten om det brinner i trappuppgången.


söndag 18 december 2011

Tell Entertainment presenterar: En klassisk sjukstuga.

Eller julsaga kanske det brukar heta. Vi är inne på tredje veckans förkylning från helvetet med oss alla fyra i rollerna, men väldigt rättvis fördelat i att vi byts om i huvudrollen. Äldsta dottern startade sjukspelet och var stjärnan första helgen. När hennes fifteen minutes of fame började lida mot sitt slut såg den yngsta dottern att här fanns ett par skor att fylla. De överlappade ett par dagar, och sedan tog den yngre förmågan över totalt. Och som hon dominerade! Hon har spelat ut hela registret. Hon behöll första stjärnans repertoar av hosta, snor och feber men la till en rejäl halsinfektion, blåsor i munnen och utslag runt munnen. Hon höjde febern ett par grader, och utförde också konststycket att dregla så mycket att alla sängkläder och pyjamas fick bytas ett par gånger på samma dygn.  Nu var det show!
Efter fyra dagar med enbart välling som föda, två dagar helt utan röst (det var som om någon tryckt på "mute"), sönderhackade nätter med otäcka hostningar, ett besök hos läkare och ett samtal till vårdcentralen, så kulminerade alltihopa med ett par riktiga slemmiga kräkningar. Sen var hon klar med sin del, och hon steg sakta av tronen. Ungefär samtidigt började pappan i familjen känna att han nog också hade lite att ge i den här julsagan. Så han plockade lite av döttrarnas redan utspelade kort och gick och la sig med snorpapper och halstabletter inom räckhåll. Han var en ganska dämpad huvudrollsinnehavare, men han fick ändå ett par dagars rampljus.
Eftersom pappan och yngsta dottern hade en parallell stjärnstatus i ett dygn, så fick mamman kliva in på scenen.  Den första huvudrollsinnehavaren var nu lite sugen på en ny huvudroll. Hon hade kontakter på dagis för att eventuellt sätta upp ytterligare en show innan jul, kallad magsjukesagan. Mamman, som nu höll i trådarna helt själv, bestämde att det inte var ett alternativ och lät därför dottern bo i den mer bacillfria miljön hos farmor och farfar i ett par dagar.
I lördags tog showen paus. I ett halvt dygn var alla på benen, dock lite slitna efter många föreställningar på raken.  Alla lakan byttes, det städades, vädrades ordentligt och mamman och pappan var ute en sväng på kvällen. Men mamman kände att det var ju inte riktigt rättvist det här. Efter tre divors framfart hade ju hon liksom halkat efter. Dags att låta övriga familjemedlemmar spela biroller ett tag! Övertagandet av stjärnrollen började lite smygande med en huvudvärk som stegrade sig under natten. Trots orättvist låg kroppstemperatur från början (visar termometern över 37 grader så är det dags för ambulans) så avlöste svettningarna och frossan varandra under natten. På morgonen höll stjärnstatusen i sig, men några tabletter senare kunde i alla fall den här primadonnan resa sig ur sängen. Hon blir nog kvar ett tag i huvudrollen, trots den allt mer dalande stjärnstatusen på rollen. Vid det här laget har ju alla tröttnat på showen och vill bara att den ska lägga ner.
Två medlemmar av julshowens ensemble jammar.

torsdag 15 december 2011

Lusse lelle

Fyraåringarna läste dikter och en femårig kille sjöng solo. Lussefirandet på dagis utvecklades till "ok-jag-gråter-en-skätt-fast-det-inte-är-min-unge". Vår lilla tomtetjej var modigare än nånsin - hon var med i lussetåget, stod kvarsjöng och ville sen inte lämna scenen utan fick ledas bort av fröken.

Men dagen började inte så bra. I flera veckor har Lowa varit inte bara glad, snarare i någon slags ständigt lyckorus, över att ha fått en tomteklänning och tomteluva ("från Willys, mamma, vi ska köpa luvan på Willys!") att ha på lucia. Den har använts flertalet gånger sen november när hon velat vara riktigt fin. Luciamorgon 2011 inleddes med att Lowa var glad över att ha packat sin klänning för att ha med sig. Precis när jag ska gå till jobbet bryter hon ihop, och snyftar att "jag vill vara lucia - alla ska vara lucior!". What the f...? Var kom det ifrån? Ska ALLA vara lucior?! Har jag missat nåt?! Försöker fråga om verkligen ALLA ska vara lucior och går samtidigt igenom i huvudet var vi har min gamla luciakrona, om linnet passar henne och hur vi ska hinna köpa nya lampor?!

För att få henne att sluta skrika  lyssna, föreslår jag att hon ska ha ett tärnljus till tomteklänningen. En tomteflicka med tärnljus, ja, eller hur, fint, det blir väl bra...? Jag tittar på henne bedjande och hon tittar på mig misstänksamt, men nickar lite. Maken tycker det hela börjar lukta curlingförälder och tycker att jag kan gå till jobbet nu, detta klarar han.

På bussen till jobbet ringer jag dagis för att fråga om verkligen ALLA ska vara lucior utom Lowa? Känner mig dum när jag inser att jag gått på fyraåringens "men alla får..." och tänker att jag inte får vara lika lättlurad och blödig när hon är 14. Men nu lovade jag ju henne ett tärnljus... Ringer hem och lastar över tärnljusproblemet på maken. Jag vet att vi har ett tärnljus, det ska ju bara hittas och köpas ett batteri? Piece of cake för den föräldraledige. Men vardagen hann ikapp oss. Jordfelsbrytaren löser ut och all ström försvinner hemma. Livia som varit förkyld en vecka blir sämre. Ute är det storm och regn.

Vi misslyckas med uppdraget att köpa batterier. Jag har en sista chans och det är att springa in på Willys när jag egentligen ska vara på dagis. Vi var inte ensamma om batteriinköp i sista minuten. Allt är slut. I tanken bannar jag maken som inte köpt batterier tidigare på dan, fast jag har lika stor skuld själv. Vi hinner till dagis och pratar på vägen om hur vi ska komma ur den här knipan. Vi hoppas på att Lowa glömt bort löftet om tärnljuset när hon fick på sig tomteklänningen.

Vi kommer in i tamburen och flera barn springer ut och möter oss. Lowa är mitt i klungan. Hon säger inte hej, hon säger ”var är mitt ljus, mamma, var är mitt ljus?”. Nervösa blickar mellan oss och jag säger fegt ”fråga pappa”. Maken sätter sig på huk och tar fram ljuset utan batteri. Kanske missar hon att det inte lyser? ”Varför lyser det inte, pappa, det lyser inte!”. I ett desperat försök att rädda situationen försöker maken säga till den nu mycket irriterade tomteflickan att ”vi kan ju låtsas, det kanske är magiskt?”. Hon blir om möjligt ännu surare och går in med klungan av barn efter sig.

Lowa står kvar. Med ljus!
Jag tar Livia under armen och går in och fikar. Lowa leker och ignorerar oss. Det dåliga samvetet gnager men jag ser ingen utväg. Maken står kvar i tamburen. Efter säkert fem minuter, när jag undrat tio gånger ”var är han?!” men inte gått och letat, kommer han in. Med ett stort leende på läpparna och ett lysande tärnljus i handen. Jag vet fortfarande inte hur han fixade biffen, men medan jag satt och åt saffransbulle och pratade väder med de andra mammorna, så flödade tydligen magin i tamburen.  Tack o lov för det.


onsdag 14 december 2011

Lussebullar från 1996

I måndags var båda våra tjejer dunderförkylda och hemma från dagis. Föräldralediga maken var inte heller på topp. Jag hade möjligheten att jobba halvdag och tog den. För att hotta till eftermiddagen föreslog jag att vi skulle baka ihop. Det brukar ju gå bra med muffins och annat enkelt, men idag var det höga insatser. Lussebullar hade minsann 4-åringen "aaaaaldrig fått baka, inte ens en". Jag tycker det är gott med en eller två lussekatter, men inte de 40 man får ut på ett bak. Eftersom jag är den enda läskunniga av oss två (än, man får passa på) så valde jag därför ett recept med saffran i, men också med vit choklad och i bullform. Noterade att jag fått receptet av min vän Pernilla som jag bodde tillsammans med i Atlanta för 15 år sen. Väl uppdaterad receptsamling får man lov att säga!

Ni kan väl det här: jästen ska smulas och den fingervarma mjölken och smöret hällas över. Lowa rörde och rörde och hade svårt att förstå varför det hette ”jästen” för den kommer ju inte på besök. Ingredienserna var som följer: 50 g jäst, 100 g smör och 5 dl mjölk.
När jag kom hem och frågade om Lowa ville baka så hoppade hon upp och ner av glädje och skrek "yes, yes, yes!". Hon är minst lika duktig som jag, hon häller i mjöl och rör nästan helt utan att spilla. Dessutom blir det knappast bättre i vardagslivet än när dottern slår ihop händerna och tjuter av förtjusning när hon upptäcker att degen blivit stor i bunken. För att få degen så här fin hade vi i 2 paket saffran, 1,5 dl socker, 1/2 tsk salt, 250 g kesella och ca 15 dl mjöl. Sen fick den jäsa i 40 minuter.
Kavla ut degen gjorde vi ihop, men sen blev det ett litet avbrott i bakningen när Lowa upptäckte att det inte var så lätt att bre på smör på den utkavlade degen. Humöret gick i topp igen när det var dags att hälla på den rivna vita chokladen, rulla ihop degen och skära den i bitar. De 30 minuterna de skulle jäsa igen var inte heller uppskattade. Äggen vispades och under stor koncentration penslades bullarna. Penslingen kantades med utrop som "jag kan det här" och "titta på mig, jag är bäst". Två plåtar med bullar gjordes innan det konstaterades att "nu kan du ju faktiskt göra resten själv mamma".
Pärlsockret var dock poppis som aktivitet. Jag berättade av någon anledning för Lowa att man kan ha nötter eller mandel på bullarna om man vill istället. Det ville hon dock inte alls hålla med om, eftersom hon vet att jag är allergisk, och min förklaring om att andra kanske vill äta nötter ändå köpte hon inte. Den födde ett flöde av "varför" vad jag än sa. Så till slut sa jag att jag hade sagt fel. Pärlsocker är vad alla bör använda. Endast 10 minuter och 225 grader senare var bullarna färdiga.
Maken var på styrelsemöte på kvällen och fick med sig en påse lussebullar. Det uppskattades och han hade med sig hälsningar tillbaka till sin fru. Det kändes faktiskt som fusk. Men ingen tror kanske på allvar att det är en 4-åring som gjort det mesta av bakningen? Jag kunde inte låta bli att fnissa. Jag kan ju uppenbarligen om jag vill, men hade inte Lowa gillat att baka och kunnat det så bra, så hade det varit köpebröd för hela slanten här i huset.

måndag 12 december 2011

Räddaren i nöden

Världens bästa mormor ringde i söndagsmorse. Hon hade på känn att dottern och svärsonen behövde en spark i häcken ett handtag för att ro hem den här julen. Tre timmars mormortid fick barnen att jubla, och föräldrarna att få ändan ur vagnen och börja agera! Jag har sagt det förr och jag säger det igen: småbarnsföräldrar borde vara hett villebråd på arbetsmarknaden. Herrejisses så effektiva vi är! Ge oss ett par timmar när vi inte behöver koncentrera oss på att snyta näsor, avstyra syskonbråk, torka rumpor, fixa mat var tredje timma, lyfta ner barn från hyllor och fönsterbrädor eller undvika att ta emot kladdiga pussar  - och vi löser världsproblem! Sätt klimatfrågan i händerna på en stressad småbarnspappa och han har lösningen klar inom en vecka. Låt en trebarnsmamma snacka med kineserna så kanske SAAB finns kvar om ett år.

Nu är julen organiserad och nerskriven på listor. Alla julklappar inhandlades utan tjafs trots den varma, kvava, högljudda miljön som annars får i alla fall min stubin att bli extremt kort. Ingen värmeutveckling ens när maken efter evighetslång kassakö plötsligt mindes att vi nog aldrig betalade parkeringsavgiften när vi kom.  Om det ens kostade något att parkera? Och om det var gratis, skulle man då ha en parkeringsbricka med inställd tid? Smådetaljer i i-landslivet som rör till flödet. Efter språngmarsch till bilen kunde han konstatera att man nog skulle ha en parkeringsbricka, att vi inte hade någon men att vi inte fått några böter. Kunde vi därför åka hem nu? Det kunde vi inte, men vi kunde åka till nästa affär tyckte frun. Ypperlig kompromiss, bilen flyttades men julshoppingen fortsatte. 

Hemma påbörjades julstädningen och alla hemska ställen som finns ”under”, ”bakom” och ”högt upp” fick sig en omgång. För den som hälsar på oss i december och får ett infall av att vilja slicka på golvet under badkaret så är det nu fritt fram. För den ytterst pedantiske gästen finns nu även möjlighet att dra fram badkaret och beundra renligheten på väggen bakom (jag tror jag ska lägga dit ett poängblock).


Julkorten är beställda, julklapparna inslagna och etiketter påklistrade – kan annars vara ett spännande inslag på julafton att öppna alla paket och sen gissa vem de är till? Kan sluta i garv eller tandagnisslan. Vi chansar inte på det.


Men än är det ett par veckor till jul. Hela listan är inte avbockad än. Det finns gott om tid att hamna i någon typ av vardagshärdssmälta a la i-land innan julafton är här. Henrik är på julbord ikväll och han ska på julfest på fredag. Jag hoppas att hans ”julkänsla” är total efter det. Annars är det jag som bokar en restresa till Kanarieöarna och ser fram emot grisfesten.

lördag 10 december 2011

Lugnet mitt i stormen

December är ett av mina årsmål. Mina favoritmånader är april, maj, juni och december. Decembers höjdpunkt är inte julafton. Det bästa med december är att hösten är slut och att det vänder. I alla fall i min hjärna, där året är format som en ellips och december är placerat i vänsterkurvan innan januari tar vid och det går "åt höger" och det ljusnar igen.

Men nu är det ju december och jag njuter av alla stearinljus jag inte gett mig tid att tända under hösten. Så fort lugnet lagt sig på kvällen (läs: barnen sover) vill jag bara krypa ner i soffan med en filt och läsa en bok. Kvällarna flyter fram och lugnet finns inuti hela mig.

Tyvärr går inte min decemberstämning ihop med alla måsten som månadens dras med. Förr, innan barnen (och delvis innan maken också), handlade jag alla julklappar den 22-23 december, åkte alltid bort (hem) på jul och julstädning fanns inte på kartan. Nyår var heller inga problem. I garderoben fanns en och annan festlig klänning, hår och naglar hade regelbunden check-up och benen hade sett rakhyveln flera gånger sen i somras. Då funkade min decemberlunk. Det var bara att fira jul och nyår när de dök upp. Liksom helt utan förberedelser.

I år är den femte julen vi firar hemma. Det känns skönt att inte dra runt oss själva och barnen på julafton, bättre att samlas hos oss. I år är dock mitt första år som arbetande-tvåbarnsmamma-som-också-ska-planera-julen. Jag vet inte om det är orsaken till att vi är senare än nånsin med allt som har med julen att göra. Det är den 10 december och det kunde lika gärna vara den 10 januari för vi har tänkt ungefär lika mycket på julafton som man tänker på 24 januari den 10 januari. Nyår känns lika avlägset som sommaren. När vi fick en inbjudan till nyårsfest häromveckan undrade jag spontant om det var nåt tema för en födelsedagsfest. Inte att det är tre veckor bort!

Så fort julen kommit på tal de senaste dagarna har maken deklarerat att han inte har nån julkänsla. Nähänä. Här är balansen något ojämn i vårt förhållande i år. Jag har precis hur mycket julkänsla som helst! Fast i min vokabulär kallas det för julstress.


torsdag 8 december 2011

Manspojken är populär

Lowa brydde sig inte om Melodifestivalen så mycket när den gick på TV. Men nu, påverkad av dagiskompisarna antar jag, är både "Manboy" och "Popular" heta här hemma. Hon vill se de "riktiga" sångerna, dvs framträdandet i Melodifestivalen. Inget annat duger. Hon sjunger så klart med i texten: "Nanboj, nanboj, jo känn kål mi nanboj".

Efter några vänder med den låten så är det Populars tur att spelas på repeat. Då tycker dock Lowa lite synd om Saade, eftersom han måste byta scen och kläder - snabbt - för hon vill ju lyssna nu! Förklaringar om inspelade ljud har bemötts med suckar och önskningar om att den (o)pedagogiska förälderna ska vara tyst från och med nu.

Han är dock lite lurig, den där Saade, när han sjunger Popular:

-Mamma, han sjunger ju sönder fönstret!
-Ja...
-Det får man väl inte?
-Njaaaäää, nej det förstås.
-Då fryser han ju! Om han gör sönder fönstret?
-Ja, det är ju kanske inte bra...
-Men vet du, mamma? Det är nog därför han har på sig en jacka.

tisdag 6 december 2011

Har du köpt alla julklappar?

Hand upp, du som vet exakt vilken julklapp du ska köpa till varje släkting och vilken gåva varje vän behöver och uppskattar?

Ingen..?

Jag hade det på känn. Det knorras både här och där inför julklappsinköpen och ofta hör man att det slutar med att man byter presentkort med varandra. ”Man” skriver jag. Men det gäller även oss, inte ens till barnen är julklappsinköpen helt givna. Det är jättesvårt att hitta på vad en 1,5-åring kan tänkas behöva och uppskatta. En 1,5-åring som dessutom har en storasyster med rummet fyllt av saker. En 4-åring då? Jodå, pärlor, ritpapper och tröjor går ju åt. Och hon blir ju glad, den lilla ungen. Eller? Hur glad kan man bli egentligen för paket efter paket? Efter att ha öppnat de fyra första paketen och det ligger 15 kvar. Kan man klandra henne när hon inte säger tack eller minns vem hon fick något av? Jag tycker inte det. Omslagspappret är roligast för 1,5-åringen. Innehållet kan lika gärna vara en begagnad sked: ”ååh, nåt att bita på, namnam, den skeden har jag inte sett sen i morse!”.

Låter jag tjurig? Det är jag inte. Jag är tacksam och glad för alla paket vi och barnen får, och jag vill gärna glädja alla kära runt oss med julklappar. Att ge bort något som en annan person önskat sig är ju härligt. Så missförstå mig rätt, jag vill inte avskaffa julklapparna. Men en del av mig mår illa över överflödet. Allt i Sverige ska ju vara så lagom annars, varför inte på jul? Då ska det istället vräkas på - både med mat och klappar. Kommer vi inte på något annat att ge bort, så blir det biocheckar och choklad – ”något måste vi ju ge”!

Några gången har vi valt att skänka pengar, istället för att köpa de där klapparna vi inte är säkra på, oftast till Unicef eller till Läkare utan gränser.  Jag är helt övertygad om att varje krona är viktig. Även om jag så klart egentligen vill veta att just mina 100 kronor bidrog till att ett barn fick vaccin eller ”bara” ett mål mat. Men...hur vet jag att det jag skänker kommer fram..?

När jag häromdagen snubblade över den här bloggen så var julklappshetsen räddad för vår familj. Här behövs gåvorna. Och varje krona gör skillnad på riktigt. Läs om hur projektet startade här. Det kostar drygt 14 000 kronor att dra runt verksamheten varje månad. Det låter kanske mycket, men tänk då på att det är mat, husrum, kläder, skolavgifter, hushållsartiklar, läkarbesök och mycket mer – för 12 barn! I bloggen redovisas på kronan vilka utgifter huset och verksamheten har och vad pengarna går till. Jag känner inte tjejen som driver huset. Men jag är så imponerad över hennes mod, initiativförmåga och energi! Det minsta jag kan göra är att skänka de pengar jag annars hade spenderat på After Eight eller trisslotter till släktingar och vänner jag gärna vill träffa och fira jul med, men inte vet vad jag ska ge.

söndag 4 december 2011

Extra allt

Vi har en riktig fyraåring här hemma. En sån där som kan allt. Och vet allt. Och ska bestämma allt. Från att egentligen aldrig brytt sig om vilka kläder hon ska ha på sig, har hon nu börjat skapa sig en egen stil av det som finns i garderoben. Den heter "extra allt". Varje natt den senaste veckan har hon sovit med långärmad pyjamas med nattlinne utanpå. Härom veckan när vi hade gäster skulle hon ha både kjol och klänning samtidigt. När jag frågade om hon verkligen tyckte man kunde ha både kjol och klänning så svarade hon, på riktigt, "jag kan allt!".

Någon sa att varje ålder har sin trots och varje trotsålder varar i ett år. Jag är benägen att hålla med. Mellan treårstrotsen och den här "jag kan allt, vet allt och bestämmer allt"-perioden var det knappt ett halvår.

Tyvärr har jag inget foto på den nya stilen. Hon sa nej. Det fick hon bestämma. Istället ville hon ta kort på mamman. Men mamman hade bara på sig motsatsen till extra allt, så det blev inget foto. Där bestämde mamman!

fredag 2 december 2011

Toabaren

Det var så fint ordnat på vårt hotell i Köpenhamn. Varje kväll kl 20 öppnade nämligen toabaren. Den var öppen en timme, från klockan 20 till 21 varje kväll. Det serverades ett glas rödvin eller en öl per person och hade man tur så fanns där också lite chips. Lördagkväll var premiär. Rödvinsflaskan var nyöppnad och samtalsämnen som bara hör hemma på en bar avhandlades. När hälften av gästantalet lagt sig tillrätta i badkaret med ett ölglas i handen började timmen lida mot sitt slut. Baren stängde.

På söndagen fick inte partystämningen rikigt fäste. Då hade skaran av besökare halverats. Baren hade förvisso öppet en stund men kunde stänga i förtid.

När måndagen kom togs vinflaskan från lördagen fram igen och det var plötsligt bartömning! Gästerna var glada och stämningen var lik den på en riktigt bra after ski. Blossande kinder av sol och stumma ben. Men utan pjäxdans och ubåt, vi ville ju inte riskera att väcka småbusarna som sov på andra sidan dörren. Det hade inte varit bra för toabarens affärer.

Glad bargäst.

Bästa barhänget.