onsdag 29 februari 2012

Vad kostar en principsak?

Vår Briovagn gick sönder höromdagen. Inte så att något lossnade lite grann, den fullkomligt rasade och om den ska gå att laga får någon händig person använda svetsen. Vi avstod från det och bestämde oss istället för att köpa en ny. Eller inte ny, men bättre begagnad i alla fall. Napp direkt på nätet - annonspris var 700, vi bjöd 500 och det landade på 600. Klassisk budgivning a la Blocket.

Dagen efter bestämdes till överlämningsdag. Jag fick äran av min make att hämta vagnen och betala priset han gjort upp. Jag mötte säljaren, fick se vagnen, sa ja till affären och lämnade över de överenskomna 600 kronorna. Det är då det hela blir problematiskt. Säljaren hävdar att vi kommit överens om 700. Jag protesterar, men vet ju med mig att det är min man och inte jag som pratat med honom så jag vågar inte dra på så stora växlar. Jag kanske missuppfattade? Försöker ringa maken men inget svar. Säljaren står på sig, det stod 800 i annonsen och de hade kommit överens om 700.

Ok. Jag vill inte tjafsa om 100 kronor. Vi är på Ikeas parkering och jag erbjuder mig att ta ut 100 kronor till. Han promenerar med mig bort till där jag tror bankomaten finns. Den finns inte. Går in på Ikea och får besked om att närmaste bankomat är några hundra meter bort, vid Coop. Säljaren vill gärna ha sina 100 kronor så han föreslår att vi ska åka dit och ta ut pengar. Han säger att han kan ta sin egen bil och åka efter mig. Jag säger ja, och tänker att det tror f** att du får ta din egen bil.

Kommer till Coop. Parkerar. Säljaren sitter kvar i sin bil, bakom min, när jag springer in. Bankomaten stängd. Ut igen, förklarar läget för vagnens förra ägare och får ett oroligt svar om att ”finns det verkligen ingen annan bankomat?”. Jag börjar bli irriterad – det handlar om 100 kronor! – men jagar vidare och minns att det finns ytterligare en bankomat i närheten. In igen och får ut 100 kronor. Överlämnar pengarna och får ur mig ett ”tack för affären” innan jag åker hemåt.

I bilen tänker jag att hade jag varit säljare så hade jag avbrutit jakten på de 100 kronorna redan när det inte fanns någon bankomat. Orka. Jag tänker att han nog behövde de 100 kronorna mer än vi, och jag är ju nöjd med vagnen. Släpper saken. Sen ringer min make. DET VAR JU 600 VI SA! Jag framhåller att vi inte är på ekonomiskt obestånd så vitt jag vet, och att han kanske verkligen behövde 100 kronor till, varför tjafsa? Vi lägger på. Några minuter senare får jag ett sms: ”Har han ringt?”. Jag ringer upp maken och frågar vem han syftar på.

- Säljaren så klart!
- Varför ska han ringa mig?
- Du betalade ju för mycket!
- Har du ringt honom och sagt det??!
- Ja, det är klart, vi hade ju sagt 600! Rätt ska vara rätt. Du får åka tillbaka och ta tillbaka 100 kronor.
- Det gör jag INTE, jag är ju nästan hemma.

Samtalet avslutas inte i samstämmighet så att säga. Jag skäms (oklart varför, jag hade ju inte gjort nåt fel) och undrar vad jag ska säga om säljaren ringer upp mig? Efter några minuter ringer telefonen. Det är maken igen. Glad som en lärka.

- Han ringde igen, han sätter över pengarna till mig.
- Men allvarligt, är det värt besväret?
(Maken chockad över min inställning)
- Klart det är värt besväret! Han bad om ursäkt och sa att rätt ska vara rätt. Vi hade sagt 600, han mindes fel. Han kollade själv annonsen. Vi var överens, Idde, rätt ska vara rätt! Han höll med mig!

Än har jag inte sett några pengar på kontot. Men jag har fått maken att lova att även om hundralappen inte dyker upp så släpper vi saken nu. Rätt ska vara rätt kan inte vara värt mer än 100 kronor.


Uppdatering: maken rapporterar ikväll att 100 svenska kronor har satts in på hans konto från säljaren. Eftersom jag betalade vagnen kan man då ana sig till att min make tjänade 100 kronor på den här affären...eller? 

tisdag 28 februari 2012

Födelsedag - äntligen!

Nu är jag här! 35 år och 11,5 timmar gammal ung. Likheten med gårdagens spegelbild är slående. Vaknade av (skön)sång i morse, och fortsatte sedan dagen på spa med min mor. Hemkommen ska jag nu "baka" tårta tillsammans med barnen. Champagnen ligger på kylning för öppning ikväll med maken.

Firandet smygstartade i fredags, accelererade över helgen och jag har inga planer på att sakta ner farten förrän i mitten av mars. Kan man inte undvika tiden så bör man fira den.

måndag 27 februari 2012

Jobbet behöver inte vara en plats.

Idag sitter jag hemma och jobbar. Det passar mig perfekt. Jag är grymt fokuserad, producerar och får till avslut på surdegar som legat på att göra-listan och stressat mig. Jag vinner minst en timme i tid på dagen eftersom jag slipper pendla fram och tillbaka till stan. Jag lyckas lätt som en plätt att koppla bort alla privata måsten som ligger och skräpar både inne i mitt huvud och runt om i huset. Jag ser ingen frukostdisk och tänker inte på samtal som måste ringas eller aktivteter som ska bokas. Tiden rusar iväg och högarna i huvudet minskar.

Jag tar fler, men korta, pauser när jag jobbar hemma, än när jag är på plats på kontoret i stan. På mina hemmapauser blir jag istället extremt privatfokuserad och slänger in en tvätt eller plockar upp leksaker som dräller runt på vad jag anser vara fel plats men som döttrarna anser är helt naturliga ställen.

Lätt i sinnet är jag sen tillbaka på hemmakontoret igen. Idag var det en riktigt bra dag på jobbet, redan vid lunch kunde jag bocka av det mesta på listan och fick tid att istället lyfta blicken framåt.

Dessutom serverades det tårta till kaffet.

torsdag 23 februari 2012

Dagens...

...tjatigaste föräldrar:

Mamman: Hur var det på 4H-gården idag?
Dottern: Bra.
Mamman: Vilka var i din grupp, kände du nån?
Dottern: Nej.
Mamman: Nähä...men vad hette de andra barnen då?
Dottern: Inget.
Pappan: Jo, men en hette ju Lovis, nästan som du?
Dottern: Jag vet.
Mamman: Fanns det nån som hette...Anton? Vilma? Oscar?
Dottern: Nej.
Mamman: Men nån minns du väl? Säg en?
Dottern: Aaah. Okej då. Dom hette dum, dum och skit.

Vi bad ju om det.

onsdag 22 februari 2012

Vem? Hen?

Det pågår en debatt om det nya ordet ”hen” och ”henom”, ord som är sprungna ur jämställdhetsrörelsens protester mot bruket av "han" som könsneutralt pronomen. Debatten pågår just nu i högsta grad på olika sociala medier. På ena sidan de som anser att orden hen och henom bidrar till ett könslöst samhälle ”vi är ju skapade som män och kvinnor”. På andra sidan de som anser att genus redan har för stort inflytande över oss och att ett mer könsneutralt ord behövs.

Jag är förvisso redan övertygad om att vi behöver en modernare syn på kön och genus överhuvudtaget. Grunden är ju att båda könen ska vara lika mycket värda, oavsett om du älskar motorcyklar eller paljetter. Och oavsett vilket kön den har som gör det. Lika lön för lika arbete är en sliten paroll som dock tyvärr fortfarande är aktuell.

Jag tycker dock att det är synd att debatten om ”hen” så starkt handlar om genus. Långt innan jag fick barn och fick mina fördomar bekräftades i hur vi omedvetet styr in barnen i traditionella mönster, så har jag tyckt att ett ord som hen fattas i svenska språket.
  • ”Studenten får ett erbjudande som hen [han eller hon] ska svara på inom…”
  • ”Boka tid hos doktorn, och be henom [honom eller henne] skicka en remiss”
  • ”Om kunden har med sig kvitto, har hen rätt till byte”
  • ”Hör av dig till din närmaste chef, så kan hen hjälpa dig”
Att använda ett ord som hen innebär inte för mig att jag tar bort hon/han ur språket. Det är ytterligare ett pronomen som betyder ”jag vet inte om den jag hänvisar till är en kvinna eller man”.
Hen är inte det enda ordet som fattas i vårt språk. Det finns ord som är betydligt mindre laddade, t ex tredje böjning av få: få, färre, färst? Det ordet finns inte. Men jag saknar det ibland. Ett ord som fattades fram till för några år sen, men som nu finns, är snippa. Nu används det av alla (med barn i alla fall). Ingen anser väl att snippa är ett ord som förstärker könsskillnader för att det råkar vara ett ord för för del av en flickkropp? Det fattades helt enkelt ett gemensamt ord i språket. Då skapades det ett. Det behöver inte vara mer dramatiskt än så.

Jag vet att en del använder hen som pronomen när man inte vill vara en han eller hon, som ett tredje kön – och det provocerar. Jaha, säger jag om det, och? Vem är jag att bestämma hur andra använder sina ord? Jag hittar en självklar plats för hen i mitt språk och hur andra vill använda ordet måste vara upp till dem. Du behöver inte kalla din dotters kön för snippa heller. Men det är ju mycket enklare nu när det vedertaget och man kan prata om snopp och snippa som två självklarheter som barnen förstår.

För de allra flesta spelar nog hen-debatten inte så stor roll. Ordet finns ju dessutom redan eftersom det används. Förhoppningsvis är de som vill vrida klockan tillbaka till innan hen få. Helst färst. 

tisdag 21 februari 2012

Fetischdagen.

En gäng tjejer ~14 sitter och diskuterar fetischer.
Tjej 1: Alltså, man kan ju ha fetischer på det mesta.
Tjej 2: Men jag fattar inte riktigt, vad har fetischer med semlor att göra?
Tjej 3: Vad menar du?
Tjej 2: Jo, men det finns väl något som heter Fetischdagen, ni vet den dagen där man ska äta en massa semlor!
(Från tjyvlyssnat.se)




Hos oss äter en av fyra semlor och den fjärde är inte hemma, så dagens eventuella semmelkalas är inställt. Istället har jag fördrivit kvällen med att natta barn, fixat matlådor och torkat genomblöta kängor (dagens vårflod) med hårtork. Maken är på stan och dricker öl med "killarna". Olika falla ödets lotter. Det gör han banne mig rätt i.


Dagens känsla: VÅR! 

måndag 20 februari 2012

Vem kan man tro på, tro på, tro på när...

Vi upptäckte en reva i vår badrumsmatta igår. Troligtvis på grund av slitage, inget konstigt. Men äldsta dottern hade en annan förklaring.

- Mamma, vet du en sak?
- Nej, vadå?
- Jag vet hur mattan gick sönder!
- Jaså? Hur då?
- Jag såg Livia gå ner för trappan, sen hämtade hon en kniv som hon kom upp med och skärde sönder mattan! Jag såg det! Det är sant! Jag ljuger inte!

En knivbeväpnad 1,5-åring eller en 4-åring med mytoman-tendenser mycket livlig fantasi. Hmmm, låt mig tänka. Det hade varit mer genomtänkt att skylla på någon som inte är en tvärhand hög. Eller som kan gå i trappor. Och som inte precis har lärt sig att hantera en sked vid matbordet. 


Än kan hon inte ljuga med finess. Hoppas det håller i sig tills hon är tonåring.

söndag 19 februari 2012

FörrgårDAGENS

Jag är hemma med barnen varannan fredag. I förrgår gjorde vi en utflykt till biblioteket. Båda barnen brukar vara roade av att leka där en stund, och med tanke på vilka mängder böcker jag och äldsta dottern konsumerar så hade vi fått bygga ut om vi skulle köpa alla böcker vi plöjer. Samma dotter är oerhört road av att åka buss, och med ishalka utanför dörren var det en bra idé trots att biblioteket bara ligger en knapp kilometer från där vi bor. Halkan var dock värre än jag befarat, och på väg till busskuren gjorde både jag och dottern varsin luftfärd. Båda döttrarna skrattade högt när jag for omkull. Väluppfostrade.

Efter dagens goda gärning, vi hjälpte en stackars dam hem sen hon liksom fastnat på isen och inte visste hur hon skulle ta sig in till huset, ser jag bussen komma farandes när vi har precis så långt kvar att jag vet att det kanske hade lönat sig att kuta om jag varit ensam, men med två barn i vinterväder a la västkusten så lät jag bli. Vi hann inte. Det var 15 minuter till nästa buss. Aha, tänker nu, smidigt, bara en kvart. BARA EN KVART?! Med en dotter som numera ogillar att sitta i vagnen och fullkomligt hatar att vara fastspänd, vilket dock är ett måste eftersom hon annars kastar sig ur, och en fyraåring som har mer spring i benen än Usain Bolt, så är det en evighet i en busskur. Men som den välplanerade mor jag är så hade jag muffins med mig. Vi skulle förvisso fikat på biblioteket, men nu fick det bli en muta  fikastund i väntan på bussen istället.

Efter vi kommit på bussen gick fyraåringen och satte sig på sin favoritplats, längst fram så nära chauffören hon kan komma. Jag brukar låta 1,5-åringen sitta kvar i vagnen och hon brukar vara ok med det. Så icke idag. Efter ett tjut a la de dödsdömda tog jag upp henne. Hon kan ju sitta i mitt knä. Klart hon inte vill sitta i mitt knä! Hon vill ju stå! Helst på sätet. Hennes kängor var inte torra nånstans så det gick jag inte med på. Jag tror dock att busschauffören hade varit beredd att skura bussen kliniskt ren om han hade fått välja på att köra oss de få hållplatserna till torget, hellre än att jag skulle vägrat henne att smutsa ner… Men några principer har vi och detta är en av dem. Man sitter ner på bussen och är still.

När vi gick av hade jag en ålande, gallskrikande dotter under armen, medan den andre gudskelov gick av helt själv. Vagnen fick vi också med oss. Jackpot. In på biblioteket. Där har ju andras barn skrikit förr, mina brukar vara ganska tysta av någon anledning, och bibliotekarierna brukar vara gulliga och förstående om något barn låter en stund. Icke idag. Där var en vikarie. Med en frisyr som liknade Stig-Helmer med en kulturell twist, och en klädstil som inte hade förnyats sen 40-talet, såg han starkt ogillande på oss redan när vi kom in och pratade med varandra. Härligt, tänkte jag, här kommer din fredagsutmaning - mina flickor är här.

Besöket gick dock smidigt i mina ögon. Bara två rymningsförsök ut i tamburen för den yngsta och ett utbrott från densamma när hon inte fick springa med leksaksskottkärran i hyllgångarna. På hemvägen gjorde jag dock misstaget att visa äldsta var dörröppnarknappen sitter. Yngsta lurpassade bakom mig och visade att hon nu också vet var den sitter. Illavarslande inför nästa besök.

Försökte övertala fyraåringen att vi kunde promenera hem, men jag hade ju lovat buss så det var bara att återvända till brottsplatsen. Den här gången föll jag inte för skriket och yngsta fick sitta fastspänd i vagnen den korta bussturen. Vi ackompanjerades av hennes pipa hela vägen, men det var nog värst för medpassagerarna som antagligen kastade arga blickar på den hemska mamman som inte tog upp henne i knät.

Hemkomna blev barnen bästa vänner och lekte på verandan den tid det tog för mig att laga lunch. Slitet uttryckt, men det var balsam för själen att se dem skratta och ha roligt i snön tillsammans. Då spelade det ingen roll att när jag sedan plockade in dem upptäckte att yngsta var täckt av svart sot på jacka och vantar från ljuslyktan som inte var rengjord.

Resten av dagen var något lugnare, vi var hemma och en dotter sov i två timmar. Den andra hade efterlängtad ridlektion på eftermiddagen och blev hämtad av morfar och moster. Det gjorde att jag hann få till en komplett fredag, några timmar senare sladdade vi rakt in i fredagsmys a la svensk medelklass.




torsdag 16 februari 2012

Jag - en lat stalker.

Idag tog jag första steget mot en värld utan kliande linser, immiga glasögon och en helt dimmig värld däremellan. Jag var på den ögonklinik jag valt och fick mig själv, eller snarare mina ögon, godkända som patient(er). Jag är livrädd för smärtan, hade hellre genomgått en förlossning till om det påverkade synen positivt. Men längtan till livet utan synfel är större än rädslan. Om jag inte fegar ur så är operationsdatum satt till början av april.

Men det var inte det jag skulle berätta. Dock var dagens besök på ögonkliniken anledningen till att jag plötsligt var en påflugen, obehaglig människa som klockan åtta på morgonen förföljde en stackars oskyldig farbror in i hans lägenhet. Eller nästan i alla fall.

Med en ocean av tid kvar till mitt besök halv nio i morse kom jag fram till kliniken en dryg halvtimme för tidigt. Efter det här inlägget kanske Västtrafik har bestämt sig för att sponsra mig med bussar, för idag kom bussen när den skulle, den var halvtom (kan ha något med sportlovet att göra), varm, ren och anlände till stan före utsatt tid. Strax före åtta stod jag utanför porten till kliniken och ringde på dörren utan att någon svarade. Kliniken ligger i de fina kvarteren bortom centrum, men nära hamninloppet, och jag såg framför mig hur jag skulle behöva stå utanför porten i 30 iskalla minuter. Jag var i starkt behov av en latte för att överleva det. Inga caféer i sikte. En svår stund för en i-landsbaserad småbarnsmamma med för lite tid på fickan. Skulle nu en halvtimme i mitt dagsschema gå till spillo?

Till min räddning kom efter bara ett par minuter en skäggig, medelålders man gående längs gatan och han hade nycklar i handen. Han hann knappt nå porten innan jag bombarderade honom med glädje över att han kom just då, frågor om jag kunde få komma in i porten och förklaringar om att jag hade tid på ögonkliniken halv nio.  Han låste upp och mumlade något som jag tyckte lät som ”jag jobbar där, det går bra att du kommer in och väntar”. Jag såg framför mig ett väntrum med kaffemaskin, fåtöljer och skvallertidningar. Hej avslappnande halvtimmen!

Jag hade sett på tavlan utanför att kliniken låg på våning fem. Mannen lufsade fram till trappen som var en sån där rund historia som man liksom får trängas i för att gå upp samtidigt i som man svänger. Han hade ryggsäck och väska i handen, jag hade dataväska på ryggen och väska på axeln. Han började gå upp för trappan och jag var honom väldigt mycket hack i häl. Efter första våningen började jag känna att utan kaffe i kroppen och så tidigt på morgonen hade jag ingen lust att fortsätta fyra våningar till. Men jag ville ju inte gärna ta hissen själv när han nu varit så vänlig och tänkte låsa upp åt mig. Jag fortsatte några steg till, blev plötsligt medveten om att mannen hade tittat bakåt ett par gånger och såg på mig som om han undrade vad jag gjorde där? Han nästan stirrade, fast bara korta ögonblick. Herregud, hann jag tänka, han kanske är galen, tänk om ingen annan än han är på kliniken? Har han glömt att det var hans som släppte in mig i porten?!

Vi fortsatte upp en våning till och när han vände sig om mellan våningarna så bestämde jag mig för att ta hissen. Han verkade märkbart störd av min närvaro. Jag trängde mig gled smidigt förbi honom och fram till hissen. Av någon anledning frågade jag honom vilken våning kliniken låg på (jag visste att det var våning fem). Då vänder han på klacken, går fram till en av lägenhetsdörrarna och säger vresigt ”hur ska jag veta det?!”

Jag slank in som en vessla i hissen. Uppenbarligen hade jag hört mycket fel, mannen jobbade inte alls på kliniken, han bodde bara i huset. De senaste minutrarna hade han haft en klämkäck och uppenbart förvirrad kvinna i 30-årsåldern att släpa på. En kvinna som han uppenbarligen ville stirra sig fri från innan han öppnade sin egen lägenhetsdörr. Tänk om hon följer efter mig in!

Stackarn. Hoppas han inte har mardrömmar.

tisdag 14 februari 2012

Älskar, Älskar inte...

Både min make och jag har valt att pendla med buss in till stan varje dag och låta bilen stå. Min relation till Västtrafik är dock problematisk. Den kan nog närmast beskrivas som en slags böljande hatkärlek. Den fina sidan är dagar då bussen kommer i tid, är ren, varm och inte fullsatt. Då kopplar jag av, laddar inför en jobbdag eller varvar ner innan jag kommer hem. Jag kan läsa min bok, eller luta huvudet en stund mot rutan utan att få snus i håret. Det är nämligen den andra sidan, när hatet, eller i alla fall starkt ogillande, präglar bussturen. En försenad, kall buss en regnig morgon, en buss med slask på sätena som är fullproppad av pendlare. Då svär jag på att börja åka bil, och tycker att det är värt varenda krona i  parkeringsavgift varje månad och vägtullar i antågande.

Idag var en sådan morgon. Jag gick hemifrån 9.10 i morse, mycket senare än vanligt men också en tid då bussturen brukar ta 5-10 minuter kortare tid än i rusningstrafik. Redan på väg till busskuren inser jag via det nya tidevarvets app, att bussen är 11 minuter försenad. Trots nyfallen snö så tänker jag positivt, att det är en chans till en liten promenad. För en gång skull valde jag de icke kontor-vänliga kängorna på morgonen och hade med mig andra skor i en påse (jag veeeeet - kärringvarning -  jag fyller 35 om två veckor, måste bero på det). Vänder om och går åt ett annat håll och kommer fram till en busskur längre fram några minuter senare. Bussen ska då komma om 5 minuter. Och om 5 minuter. Och om 5 minuter. Eller inte alls.

Efter en kvarts väntan kommer en annan buss, inte rätt nummer, men som i alla fall går. Åt rätt håll. Når ändhållplatsen för denna buss, och alla passagerare (inkl två dagisgrupper) väller av och börjar irra omkring för att hitta en buss som går till stan. De yngre tittar på telefonen och de äldre på skärmen med avgående bussar för att hitta snabbaste vägen i riktning mot stan. Själv fryser jag om ena handen, vinden är iskall och jag har bara fått med mig en vante hemifrån.

Plötsligt händer det - det dyker upp en buss. Nu ska alla på. Dagisbarnen tultar på i tjocka overaller och gula västar. Bussen är redan full när vi ska på som väntat förgäves på andra busshållplatser ska på. Vi knör oss in och det blir så där kallsvettigt i bussen, det luktar fuktigt. Barnen får inga sittplatser men står så trångt att de ändå inte kan ramla. Efter hand går folk av och den sista kvarten infinner sig äntligen en liten del av det lugn jag är på jakt efter på mina bussturer. Jag väljer bort boken för att hinna läsa mejl och förbereda mig för mitt möte som jag nu är en halvtimme sen till.

En timme och femton minuter* efter att jag lämnade hemmet är jag på jobbet. Jag ringer maken och gormar om att jag minsann ska börja åka bil, och att jag är förbannad på de jeflarna som inte kan se till att bussarna rullar trots några centimeters snö. Jag ser min makes svettiga panna framför mig när ämnet ”åka bil varje dag till jobbet” kommer på tal. Han gör som han alltid gör när jag är upprörd över nåt han har en annan åsikt om; håller med för stunden, men smyger in ett och annat motargument han vet att jag själv brukar använda. Jag kan också spelet, men lyssnar ändå på hans synpunkter. Som att det finns roligare saker att göra för de 12000 kronor per år det kostar i parkeringsavgifter där vi jobbar. Eller att jag kommer vara lika förbannad när inte de andra bilisterna inte förstår att jag vill fram. Att bilturen tar minst lika lång tid som bussen i rusning. Eller att jag inte kan läsa alla de böcker jag plöjer på bussen till och från jobbet. Och att vägen håller på att byggas om, det blir snart bättre om två år.

Alla relationer går ju upp och ner. Idag var ett bottennapp, men kanske får jag min läsvila imorgon istället – i en buss som anländer i tid. Jag får väl ge Västtrafik en sjuhundraartonde chans. Det är ju ändå alla hjärtans dag idag.  Men det blir inga rosor.



*Vi bor två mil från centrum, vilket med buss i morgontrafiken vanligtvis tar 25 minuter.

söndag 12 februari 2012

Kalasbra vinterdag

Hela famljen hängde med på inbjudan till dotterns kompis på 4-årskalas idag. Utan att reflektera över att kompisen vi skulle till är född in i en friluftsfamilj, klädde jag båda barnen i kalaskläder inklusive finkängor på äldsta dottern. Under bilresan dit satt jag och tänkte på att det är ju en perfekt vinterdag idag, sol och nästan plusgrader. Sådana dagar gillar till och med en bekväm tjej som jag den kalla vinterluften. Glada i hågen kom vi fram och polletten trillade inte ner förrän vi såg de andra barnen i full pulka- och snöbollslek i trädgården. Aha. Utomhuskalas.

Lilltjejen fick på sig ett par lånade regnbyxor men äldsta dottern tänkte inte ha några lånekläder på sig. Hon var ju faktiskt på kalas. Klänningen syns ju inte om man tar byxor på sig. Jag höll med förlorade den argumentationen.

Grillmeister i förgrunden och min bekymrade (?) make i bakgrunden. 

Glad korvätare i omaka fingervantar (standard hos oss) och "puffar".

Bra sätt att hålla värmen.

Kompisen måste haft något av ett drömkalas idag med snö, grillning, vänner och paket. Jag fick ju också som jag ville, jag fick andas utomhusluft. Men jag var glad att solen sken.

Och att kaffet serverades inomhus.





lördag 11 februari 2012

Konkurrensen om min man

Jag har en konkurrent i relationen till min man. En trist, torr, komplicerad och hypad medtävlare, som dessutom kan påverka min mans humör i riktning mot tak och golv utan att jag hinner säga aktie. Varje kväll får jag en redogörelse för hans tankar om sin andra kärlek. Hur han ska hantera uppgångar och nedgångar i engagemanget från motparten, och om hur han vill utveckla relationen ytterligare. Då och då har han velat ha råd om vad jag som kvinna tycker om produkter och händelser. Åsikter han sedan tagit med sig in i sin relation med min rival.

Det finns några fördelar med makens nyvunna val av intresse. När hans investeringar i föremålet för hans intresse har varit de rätta så har det skvätt över på mig. Den trista motparten verkar ge bra avkastning och då kan ju makens förehavanden vara värda lite av min tid. 

Men nu har jag fått nog. Min konkurrent har hittills hållit sig utanför sovrumsdörren och utanför min privata sfär. Men häromdagen hade jag just gått och lagt mig när maken ställde en ovanlig fråga:

- Tyckte du om de där trosskydden jag köpte till dig?

Tystnad.

-Hallå? Sover du?
-Nej...
-Hör du inte? Tyckte du om trosskydden jag köpte åt dig?
- Jag HÖRDE. Vad menar du?
- Ja, jag köpte ju Libresse? Var de bra?
- Ja, jo, de var väl bra. Varför frågar du det?
- Bra att veta...om det är ett bra bolag o så.
- Och då är jag nån proffsanvändare då eller?!
- Ja, just det. Jag måste ju veta om det är bra grejer såna här ob… och inkontinensskydd och sånt...
- Inkon…vad?! Tror du JAG vet det?! Det får du faktiskt fråga någon annan om!

Jag tror jag får ta upp kampen om min make.

onsdag 8 februari 2012

Ett hjärtebarn

I lördags föddes ett hjärtebarn, en vän till mig fick en efterlängtad dotter.  De nyblivna föräldrarna fick ett speciellt barn, en flicka som är ett av de tusen barn varje år som föds med ett hjärtfel. Istället för de första dagarnas overkliga lyckorus över vilket mirakel som landat hos dem, har min vän och hennes sambo kastats in i en lika overklig bergochdalbana av känslor. Deras nyfödda, lilla, vackra dotter ska opereras redan innan hon blivit en vecka gammal, och hennes valnötsstora hjärta ska lagas.

Maktlösheten är förstås värst för föräldrarna. Det enda vi kan göra för dem just nu är att stötta så gott vi kan, och hoppas på att operationen lyckas. Idag överlever över 95 procent av alla hjärtebarn.

Flickan är född in i Alla hjärtebarns månad. Hjärt-Lungfonden uppmärksammar februari med extra fokus på den 14 februari, alla hjärtans dag. Hjärt-Lungfonden säljer pins till förmån för hjärtsjuka barn. För de tre familjer som varje dag får beskedet om att deras nyfödda barn har ett medfött hjärtfel finns också Hjärtebarnsfonden. Fonden har ett sk 90-konto som tar emot bidrag samt säljer bland annat pins till förmån för forskning och utveckling av vården av hjärtebarnen.


Hjärt-Lungfondens hjärtan, illustrerade av artisterna Jessica Andersson och Andreas Johnson (klicka på bilden).

Hjärtebarnsfonden (klicka på bilden).


måndag 6 februari 2012

Dagens klipp

Jag var hos världens bästa frisör idag, Jenny. Jag har gått till henne i flera år, och vi träffas regelbundet minst fyra gånger om året och avhandlar allt som hänt sen sist mitt hår behövde Jennyfieras. Numera jobbar Jenny på Studio K i Lerum och därför åker jag dit och klipper mig, 4 mil åt fel håll hemifrån. Jenny är den enda frisör som klarat av att hantera mitt tagelhår och fixa frisyr av det, i alla fall den enda jag träffat på efter 14 år i Göteborg.

Klockan 7 på morgonen.  

Klockan 19 på kvällen.

Gigantisk skillnad, eller hur? Nya slingor och några kapade centimeter på längden gjorde susen, gick därifrån med lätta steg. Mitt hår känns alltid så tungt när det gått några månader sen jag klippte mig, men efter ett besök hos Jenny så känns huvudet flera kilo lättare. Kan också ha något att göra med den terapistund mina timmar i Lerum ger. Dessutom: vid hårtvätten ingår massage i massagestol och en obligatorisk skvallertidningsstund tillsammans med kaffe* och chokladbit** i lugn och ro.

Vardagslyx!

*Tyvärr kan jag ju inte dricka kaffe efter kl 15, men det brukar vara lika gott som det idag var med ett glas vatten.
**De kakor jag fick istället för chokladen, som innehöll nötter, var också goda.


fredag 3 februari 2012

Upp till (examens)bevis.

Vi gifte oss hastigt och lustigt för 2,5 år sedan, och mina vänner hann inte med nån möhippa innan bröllopet. För mig firades istället en fruhippa (i november 2009). Jag fick då gå i husmorsskola på alla (o)möjliga vis. Sy ett förkläde, rabbla tvättråd, köpa (6)leksaker...sånt som husmödrar tydligen ska kunna. Jag fick skapa min egna husmorsbibel, genom att fråga okända människor på stan om deras bästa husmorstips. Eftersom jag var på smällen (tidigt och således hemligt) kunde jag inte ens skölja ner det skämmiga med alkohol och gömma mig bakom fnitter. Men jag lärde mig en del, bland annat fick jag reda på att det bästa medlet för att putsa silver (eller var det koppar?) med är ketchup. Den informationen kunde jag ju i och för sig varit utan med tanke på hur mycket ketchup som äts i det här huset. Kanske är våra nummer två blankare än andras?

Iklädd husmorsklänning, pärlhalsband, handväska, sjal i håret och ett jättegarv.

Hur som helst.

Idag tror jag att jag tog examen! Mitt i muffinsbaket i eftermiddags insåg jag att vi inte hade någon kakao (minuspoäng, borde kollat innan). Det var en större katastrof än det låter som. Jag hade en sovande dotter, och kunde därmed inte lämna huset, och en dotter som var med vid baket och såg ut som om jag hade sagt att tomten inte finns när jag sa att kakaon var slut. Tänka, tänka, tänka...kan jag rädda det här baket? Vad kan man använda som smakämne? Vad har vi hemma? Hela smeten var klar och bara kakaon fattades så det var inte läge att göra några omsvängningar i baket. Och hur beräknar man mängden på den nya smaksättningen? Jag föll fritt från husmorshimlen medan hjärnan gick på högvarv. En titt i skåpen och kylen gav få alternativ. Till slut tog jag ett beslut. Det fick bli en kärv banan och lite kanel. Dottern som sett moloken sen bristen på kakao blev känd, lös upp och mosade glatt en banan. När vi klickade upp smeten i formarna hade jag ingen aning om hur jag skulle grädda dem - skulle jag ändra ugnstemperaturen? Längden på gräddningen? Någon i husmorshimlen måste varit med mig. Jag körde på känn, och resultatet blev helt godkänt till och med av dottern som ofta vill baka men sällan äta av vad vi åstadkommit.

Examensbevis

Jag skapade ett eget recept! Bananmuffins a la mig (jaja, dottern var också med på ett hörn). Det kanske låter simpelt för en del av er. Det är bara för ni i så fall redan är med i husmorsklubben!

Jag hann vara en av de äkta husmödrarna i två timmar. Men examensbeviset hann inte bli känt i världen innan jag höll på att mista det. Jag hann bara njuta av att ha målsnöret i ryggen en kort stund innan jag insåg att det var ett test kvar! Det var en luring, jag hade målsnöre nummer två framför mig. De yngre husmödrarna i juryn var inte nöjda...

Jag mindes plötsligt att det är fredag idag och jag hade planerat hamburgare till middag... Det kan ju inte vara tillåtet för en husmor anno 2012! Tacos ska det ju vara! Letade febrilt i skåpen men hittade inga tacoskal eller tacokrydda. Huvaligen. Hur skulle detta sluta? Skulle jag nu stupa på en nedrans enkel mextexrätt när jag lyckats med ett helt eget recept tidigare på dan?! Som en skänk från ovan såg jag något rött skymta bakom övriga kryddor  - en taco dip mix! Halleluja - kvällen är räddad och så är mitt examensprov. Hamburgare med tacodipp som dressing är numera en paradrätt hemma hos oss och därmed har jag skapat ett nytt recept och en ny maträtt idag!

Dip mixen saves the day.  

Nu får jag allt lugna ner mig lite innan jag börjar göra egen ketchup också. Allt ska skina hos en husmor.

torsdag 2 februari 2012

Om att vara billig i drift

Jag hittade den här artikeln i Göteborgs-Posten och mindes då den här skylten som jag fotade utanför Universeum i Göteborg förra hösten.


Leksaker, näsdukar, tidningar, nödproviant, vattenflaskor och några nävar grus strösslade i en tio år gammal V70. Skylten gällde uppenbarligen inte mig.