lördag 31 mars 2012

När högsta vinsten är 2,5 dl vatten

För tre dagar sedan anföll magsjukebakteriejävlarna igen. För tredje gången på en månad blev yngsta dottern magsjuk. Nu var det verkligen payback-time för bacillerna efter att vi drev dem på flykten förra gången med såpa, 95-gradiga tvättar och vädring i iskall marsluft.  Kräkbacillerna hade förenat sig i en hämnd som skulle få vem som helst att skita ner sig bokstavligt talat. Det började med en harkling. Jag satt bredvid dottern vid matbordet och hann ta en tugga av min försenade middag innan spyan stod som en fontän bredvid mig över bordet. Vi andra i familjen blev så förvånade över bacillernas angrepp att vi bara stirrade i förstening. Va? Nu? Igen? Några sekunder senare var cirkusen i full gång, maken tog den kräksjuka dottern under armen och balanserade en bunke framför henne medan han sprang upp till duschen. Äldsta dottern envisades med att hon ville torka upp spyan, men trots att erbjudandet var lockande för att själv slippa, så blev det jag som fick svabba upp. Några få minuter senare, när de egna hotande kväljningarna var över, satte jag mig och åt upp min middag.

Natten mot torsdag platsar med lätthet på topp fem över de värsta nätterna i livet. Visserligen sov sjuklingen ett par timmar på förkvällen, men sen vaknade hon. Med stor regelbundenhet spydde hon sedan varje halvtimme till klockan halv fem på morgonen.

Hela torsdagen och fredagen hade angriparna vår dotter och oss i sitt grepp. Alla våra motmedel syftade till att få dottern att behålla vätska men inget hjälpte. Flera gånger var vi på väg in till akuten, men då och då fick vi i henne några teskedar vätskeersättning och vi fick ytterligare några timmars respit. Hon sov nästan hela tiden på dagarna, mest i knät, och lika slapp som en liten nyfödd baby. Till slut segrade vår envishet över inkräktarna. Teskedsmatning i många timmar, trots skrik efter mer från dottern, så vände det. Sakta drog de jävlarna sig tillbaka, och även om dagens matsummering på tre smörgåsrån kan låta som en svältkur, så känns det som stjärnvinsten just nu. 

Liv(ia) igen.

Försvinn ur våra liv nu, era fega bakterieuslingar. Om ni nödvändigtvis ska bråka med oss igen, så ge er på nån i er egen storlek. Mig till exempel. Jag har några goa graviditetskilon kvar som ni kan få smaska på. Jag ger er vitpepparkorn och whiskey. Vågar ni höja insatsen?

fredag 30 mars 2012

Lust att leka

Leklusts påskkatalog är lite annorlunda än de traditionella leksakskatalogerna. I Sverige, 2012, blir jag överraskad när det sitter tjejer i grävskoporna och det står en kille i köket på bilderna.


Leklust har alldeles säkert PR- och säljmål som syfte till att göra en katalog med en mer jämställd leksakspresentation. Det spelar ingen roll, medan övriga leksaksföretag harvar runt med en för mig förlegad och trist genussyn, så får Leklust tjäna så mycket pengar de vill på PR runt sin katalog som i alla fall ligger bra mycket närmare en bild av hur det borde se ut. Om inte annat så utmanar det vårt sätt att tänka, och ger barnen en chans att tänka fritt innan vi föst in dem i boxen.

Här är min favoritbild.

Utmanande?

torsdag 29 mars 2012

Fem dagar kvar...

Det är nedräkning nu. Efter påsk ska jag ha perfekt syn. Om en vecka är operationen över. Även om jag ska befinna mig i mörker ett par dygn efteråt, så är jag nästan där... På väg mot en värld som är lika klar oavsett vilken tid på dygnet jag slår upp mina grön-blå. Jag har haft linser sen jag var 13 år. Nu har jag slängt dem för gott, och sedan i tisdags har jag glasögon inför operationen. Ironiskt nog har jag fått många komplimanger för glasögonen, och glada tillrop om att jag passar bra i vad jag själv tycker känns som en stor tv-ruta framför ansiktet. En god vän beskrev mitt i prick hur det känns att bära glasögon när man är ovan: Man vill liksom skrika – ”kolla, här är jag, bakom glasen”.


Snart fd glasögonorm.

Jag får frågan hela tiden om jag inte är nervös. Min hornhinna ska putsas med laser. Själva operationen tar bara tio minuter och ska tydligen inte göra ont alls. Det är några timmar senare som mörkret är ett måste när smärtan slår till. Sägs det. Jag vet ju inte. Klart jag är nervös. Skiträdd faktiskt. Trots två förlossningar är jag inte härdad. Jag lipar varje gång ögonbrynen plockas, och ryser i hela kroppen av obehag när optikern ska titta under ögonlocken med en tops. Men jag har bestämt mig - nu kör vi.

HEJ(då) SYN(fel)!


måndag 26 mars 2012

Alla mina jag.

Jag åkte tåg från Halmstad till Göteborg idag. Klev på tåget i jobbstassen; klänning, smycken, sjal och för dagen solglasögon. Datorn under armen och handväskan modell större på axeln. Håret i hög tofs och när min spegelbild reflekterades i tågfönstret så kände jag knappt igen mig själv. En högeffektiv businessbrud på väg mot nästa deadline med öronsnäckan hängande från örat och stenkoll i blicken. Jag var på vippen att vända mig om för att se om hon fanns på riktigt (stod någon bakom mig kanske?). Jag blev totalt överraskad över tjejen i spegeln, hon stämde inte överens med mitt inre. Bakom fasaden finns förvisso ett lugn som bottnade i gårdagkvällen med middag och massa prat med en av mina bästa vänner, och en natt bestående av sju timmars oavbruten sömn. Men hela sanningen bakom mitt rosaprickiga datafodral och latten i handen är ju… jag.

Jag satte mig ner på min förbokade plats och fnissade bakom mitt block med min iPhone i handen. Höll tillbaka en impuls att ställa mig upp och ropa ”hallå, jag är småbarnsmamma med dagisdeadlines, spelade nyss word feud på telefonen, har oftast jeans till jobbet och målade naglarna för första gången på jättelänge igår”. Men det gjorde jag inte. Istället tog jag upp datorn för att jobba på resan mot Göteborg. Log för mig själv när jag insåg att jag förstärkte bilden av en ung kvinna i karriären med deadlines att hålla och viktiga möten på agendan.

Några minuter senare tog jag upp min inköpta äggbaguettelunch. Det är inte lätt att äta lunch på ett tåg som effektiv businesskvinna med stenkoll. Hur äter de en äggbaguette utan att söla? Eller äter de kanske inte äggamackor?  De kanske alltid äter sushi? Eller en burk keso? Äter de alls?

Några minuter senare stannade tåget i Falkenberg. En man klev på och frågade om platsen bredvid mig var ledig. Jag hade precis tagit en tugga och i samma sekund som jag tittade upp, tappade jag ett par gurkskivor på golvet och kände hur räkorna hotade att trilla ur munnen på mig. Nickade kort till svar och vände mig sedan snabbt om mot fönstret. I den svaga spegelbilden såg jag en skymt av mig själv.

söndag 25 mars 2012

Övermod men inget fall

Tredje dagen på fjällsemestern bestämde jag att nu var det färdigåkt i knappliftar och små flacka barnbackar. Jag hade ont i ryggen från att stå dubbelvikt med dottern åkandes mellan mina knän. Efter lunch på onsdagen bar det därför iväg upp i stolliften i den mest välbesökta backen i Lindvallen, Gustavbacken. Det började inte så bra när en fartdåre på snowboard (tysk så klart)  knödde sig in i liften på ena sidan precis när den skulle starta, så att jag fick dra med mig dottern i farten över till sätet bredvid. Hon såg med all rätta lite rädd ut och började gestikulera att hon ville gå av. Jag sa förstås nej och höll fast henne. Några få sekunder senare inser jag att hon tappat skidan och börjar själv ropa vilt att vi behöver stanna liften. Det hela löser sig dock när dotterns skida får följa med upp med nästa lift och jag ger tysken medpassageraren ett argt öga för att få ut frustrationen. Han ler tillbaka.

Väl uppe kommer vi av ok, och vi är redo för nerfärd. Det är dock trubbel på väg, snögubben som står högst upp i backen är alldeles för stor enligt min avkomma och solen är för stark. Sol- och snögubbestorleken kan inte ens en curlingmorsa göra något åt, så jag hmm-ade lite medhållande och mutade henne sedan med att om vi åkte ner och sen upp igen så kunde vi sitta på restaurangen och dricka varm choklad (en muta jag visste skulle funka). Jajjemen, dealen var i hamn och åkte neråt.

I ungefär tre minuter. Jag inser själv att när vi lämnat toppen att jag gjort ett misstag. Hon är inte redo för en sån här hög backe. Plötsligt tycker jag själv att den är mer lik en stupande vägg än en blå barnbacke, och antagligen läcker jag stenhårt vad jag tänker. Hon slänger mest hit och dit mellan mina knän i backen och får ingen styrsel på skidorna alls. Jag svär tyst åt alla andra i backen som svischar förbi, men hon hör mig. Nästa sekund vill hon inte åka alls och skriker att jag ska ta av henne skidorna. Hon ska gå ner för resten av backen.

En röst inom mig vet redan att det är lönlöst. Hon har fått dubbeldos envishet med generna och jag vet att hennes nej är ett nej. Men vi står ganska högt upp och jag har ingen lust att gå hela vägen ner. Jag försöker med fler mutor. Godis? Nej. Låna min telefon? Nej. Pengar? Nej. Nej. Nej. Suckande inser jag mitt nederlag, och vi börjar pulsa neråt. Efter en stund tar jag på mig skidorna och försöker med nya mutor, vädjande och förklaringar om att vi nu är i nedre delen av backen och att branten är bakom oss. Nope. Hon fortsätter promenaden ner och är helt oberörd av sitt beslut. Hon är jätteglad och tycker att det är en lysande idé. Kan vi kanske åka upp igen med liften och gå ner för hela backen denna gång?

Väl nere igen köper vi varsin dricka på en uteservering och vilar oss. Solen skiner och dottern talar om lite oväntat om att det minsann är jätteroligt i Sälen. Innan jag hunnit avsluta vilan så har dotterns ben fått tillbaka energin och nu ska vi åka igen säger hon. Upp i knappliften och ner för den knappt lutande backen. Jag frågar försiktigt om hon kan tänka sig att visa mig vad hon lärt sig i skidskolan och kanske åka själv ner. Ett glatt "ja" blir det oväntade svaret, med tillägget: "då kan du filma mig".


Skidfröken brukade tydligen peka när knattarna ska svänga... Nytt försök:


Det var så häftigt att se henne knäcka slalomkoden, helt plötsligt kunde hon åka lift helt själv, svänga när hon ville och stanna utan att ramla. Från att ha försökt muta henne att åka ner för Gustavbacken utan framgång, fick jag kvart i fem plocka fram samma muta för att få med henne hem från backen. 



lördag 24 mars 2012

Sälen - Göteborg = 68 mil?!

Jag visste att jag inte skulle kallat resan norröver till Sälen för ett äventyr. Den var en barnlek jämfört med hemresan.

Torsdagen började så bra, vi ville inte alls åka hem, så vi ringde och kollade om vi kunde stanna ett par dagar till. Utvärdering a la Sean Banan: skidåkning - jävla bra, kortvecka - inte så bra. Tyvärr var det fullt i stugorna, så vi fick packa ihop som det var tänkt. Med strålande glad dotter som fått diplom och choklad från skidfröken, startade vi hemresan vid 14-tiden. Vi gled ganska lätt ner genom Dalarna och nådde Grums för middagsstopp vid 17. Även denna gång avlöpte besöket utan större incidenter, yngsta dottern träffade en killkompis som var glad över hennes sällskap tills hon knödde in honom i ett hörn och gav honom en rejäl smäll. Nya kompisar - jävla bra, knocka dem -  inte så bra.

Strax efter 18 var vi återigen på väg. Jag hade baksätesplatsen och övervakade dotterns surfande på YouTube på telefonen, så hon inte skulle hamna på någon film i stil med "Alfons dödar sin pappa". Inte så bra. Maken körde ("det är ju mitt kall"). Efter en kort stund passerar vi Säffle och åker över en bro som jag aldrig tänkt på förr. Under bron rinner en älv som skylten talar om heter Byälven. Både maken och jag tröttskrattar, och hånar de som haft så dålig fantasi när de döpte älven. Ytterligare en stund senare passerar vi en skylt med namnet "Sillebotten". Ovetandes om varandras tankar om den byn, så konstaterar vi båda att det var ett ortsnamn vi aldrig hört, och det lät ju lite kul.

De kommande sju milen är jag helt koncentrerad på att hålla alla två barnen på gott humör. Maken har fullt fokus på trafiken, och mest på alla de som han kallar dårar med jämna mellanrum. Det är alla de 85 procenten av övriga bilar som kör om oss. Maken hävdar att vi kör i 100 på 90-väg och det borde alla andra också göra. De flesta som kör om oss är norrmän. Då och då hörs maken väsa "vad är det för personer som har kommit så här kort i sin personliga utveckling" eller kort och gott "kandidat" (=självmordskandidat) till de som drar förbi oss. Ett par av dem får också en knuten näve efter sig.

Det går en timme. Sen kör vi in i Årjäng och jag tänker att Årjäng, ligger inte det verkligen i Dalsland? Varför har jag aldrig sett det här hotellbygget som kallas Hotell Årjäng? Men sen glider tankarna iväg till vem som kan tänkas bo på hotellet i obygden och varför. Jag säger inget. Det går ytterligare några minuter innan maken plötsligt yttrar sig.

- Du, jag måste säga en sak...
-Ja?
-Vi är ju på E18, det ska vi inte vara!

Plötsligt ramlar alla polletter ner samtidigt hos oss båda. Sillebotten, Byälven och alla norrmän. Vi är mer än halvvägs till NORGE! Hur hamnade vi här?! Vi borde snart vara söder om Vänern. Det hade varit jävla bra. Norge - inte så bra. Vi kan inte fatta själva vad som har hänt. Är det verkligen sant? Årjäng? När vi stannat bilen är den enda fråga vi ställer oss  hur tar vi oss härifrån? Jag hinner precis få fram en karta på telefonen för att bekräfta att Årjäng är alldeles åt fel håll när man har slutdestination Göteborg, innan batteriet dör. Fram med kartboken. Makens telefon och GPS fungerar, men det spelar egentligen ingen roll. GPS i all ära, den visar en väg 172 ner genom Värmland och Dalsland till E6:an i Uddevalla. Men det är svårt att se hur små vägarna är i telefonen, och hur bra de är att köra på. Tyvärr ligger inte kartboken på sin plats, den tog vi hem för att par månader sen och ingen har bemödat sig med att lägga tillbaka den i bilen. Inte så bra.

Med en annan felkörning i färskt minne, trots att det är sex år sen, vill vi inte vela oss in på små dalslandsvägar utan varken karta, kompass och överlevnadsutrustning. Den gången startade vi i Göteborg med en timme tillgodo på resvägen, men kom ändå en halvtimme försent till den här tjejens dop av sin förstfödda son. Snabbaste vägen hem - jävla bra, Dalsland by night - inte så bra. Vi tar ett snabbt beslut och börjar köra tillbaka samma väg som vi kom.Vi vågar inte ens snedda ner till Säffle utan kör nästan hela vägen österut tillbaka innan vi vänder igen och kör söderut. När klockan är 20.11, exakt två timmar efter att vi lämnat Grums första gången, rullar vi återigen förbi Säffle. Denna gång på rätt sida om stan och över rätt bro, utan någon skylt med Byälven.

Ingen av oss har någon vettig förklaring på hur vi båda kunde släppa allt vad sunt förnuft och gammal vana hette. Vi har båda åkt eller kört vägen från Värmland ner till Göteborg fler gånger än de flesta vi känner. Känslan var att vi var på rätt väg, det flöt på bra - och plötsligt var vi i Årjäng! Resan hem blev 68 mil istället för de kalkylerade 48 - inte så bra. Känslan när vi långt senare kan låsa upp vår egen ytterdörr - jävla bra.

onsdag 21 mars 2012

45 mils äventyr

Söndagmorgonen innebar avresa mot fjällvärlden och den var inte perfekt planerad, men avlöpte ganska väl. Jag sa trumpet kvällen innan till maken att ”snälla gå upp när klockan ringer så jag slipper tjata”. Lagom mammaaktigt och han var sur så klart. Med all rätta, för mitt tonfall var eventuellt något nedlåtande. När min klocka ringde klockan 06.00 gick jag upp som en robot och började avsluta packning, duschade och fixade samtidigt det sista detaljerna inför resan inne i mitt huvud. När klockan var 06.08 snusade maken fortfarande gott och jag väckte honom med ett hest ”du skulle ju gå upp!”. Ingen av oss är på topp på morgonen, och jag kunde därför räknat ut själv att svaret skulle bli något syrligt. Dock hade jag inte räknat med att han skulle svara som han gjorde: ”ameh, vad är det med dig, du menade väl inte att jag skulle gå upp precis klockan sex?!”. Eeeh? Jo.

I alla fall. Min hesa ont-i- halsen-röst gjorde morgonen så mycket enklare. Så fort något barn eller någon man tänkte avvika från mitt schema (som praktiskt nog bara fanns i mitt huvud) så liksom väste jag fram den rätta instruktionen. Jag hörde själv hur obehagligt det lät, men hey, ville ni komma iväg klockan åtta eller inte? Jaja, det kanske var jag som ville det. Men ändå. Det var en bra plan med tanke på hur dagen sedan skulle avlöpa.

Klockan 7.58 rullade vi ur garaget och maken ska ha en eloge för att bilen var pusselpackad och allt jag kom på att jag glömt under den åtta timmar långa körningen, hade tydligen kommit med ändå. Jag bestämde mig för att strunta i om vi skulle ligga först i en vad min man kallar konvoj - jag kallar det kö. Jag tänkte låta bli att muttra obscena ord på engelska när vi blev omkörda för 100e: gången innan vi nått Dalslandsgränsen. Nej. Den här mamman skulle njuta av resan i baksätet.

Vi gjorde ännu en bilresa analogt, det vill säga helt utan dvd:er eller andra avledande digitala prylar. Det är ju så härligt att umgås med sina barn i bilen. Häääääääärligt. Första halvtimmen var alla var lugna. Sen gjorde min man ett misstag. Han fick se en rovfågel som fångat en mus och nu flög iväg med musen hängandes i svansen i näbben. Utomstående hade nog gissat på att maken var ornitolog, så mycket ljudvolym och upphetsning den här fågeluslingen fick av maken: Såg ni den? SÅG NI DEN? Nej, det gjorde vi inte. NEJ, DET GJORDE VI INTE. Äldsta dotterns hjärna började gå på högvarv. De nästkommande 20 milen, till vi skulle lunchrasta i Grums, vägrade hon diskutera några ämnen alls som inte berörde något av följande: varför blev musen fångad, hur det gått till, om den skulle få se sin mamma igen, om svansen skulle gå av, vilken sorts fågel det varit, om fågeln skulle bli mätt eller kanske fånga fler musar (ja, musar). Vi försökte på alla vis avleda henne, men icke. Fågeln och musen var och förblev samtalsämnet i sisådär 2,5 timme. Jag försökte med en fikastund i bilen, men det resulterade endast i att yngsta såg vart kexen var gömda och således gastade ”kaaaakaaaa” var tionde minut ända fram till Sälen.

Vid halv 12 stannade vi för matpaus på det mycket pittoreska Burger King som ligger vägg i vägg med Rasta, längs 45:an och i Grums där det oftast luktar som idag – skit. Förutom en utspilld cola på golvet klarades denna paus av med bravur. Tror ingen minns vårt besök och det brukar maken och jag jubla tillsammans över.

Efter lunchstoppet stensomnade yngsta, och då blir ju äldsta som på kommando världens lugnaste, mest lill-gamla unge jag stött på. Vi passade på att ha mysigt på riktigt en stund, pratade om allt från om den kommande skidskolans lärare är dagisfröken egentligen till vad dottern ska bli när hon blir stor och vem hon ska gifta sig med (Livia) - och fågelskrället var glömt. Hennes utläggningar om ditten och datten är den underbara belöningen för alla frågor jag ställer varje dag och bara får svaren ”vet inte” eller ”sluta fråga” tillbaka.

Sen kom hon på att hon ville ha en hund. Det visste vi ju sen innan, men hon lanserade en ny teori idag. En av hennes kompisar som hon ofta leker hos har nämligen tre hundar, en av dem är en kinesisk nakenhund. Den hade hon nu ställt in siktet på. I en fyraårings värld är det starkt orättvist att kompisen har tre och hon själv ingen. Hon borde dela med sig! Någonstans i höjd med Branäs, och en tanke om att vi kanske borde satsat på den något närmare skidanläggningen istället,  tröttnade jag på att svara att det inte är vår hund och att vi inte kan be dem lämna den ifrån sig. Jag ringde upp mamman till kompisen och dottern var mycket nöjd. Det hade hon bett om de senaste 10 milen – ring och fråga! ”Man får alltid fråga”. Attans pedagogik. På grund av all vår magsjuka har vi inte träffat kompisen på ett tag, och det visade sig överraskande för oss båda att nakenhunden i fråga hade varit ”till salu” och redan var bortlämnad. Ameh fatta vilken tur att vi inte frågade för tre veckor sen! Hur skulle jag tagit mig ur den inför dottern?! Hunddiskussionen idag avslutades med att dottern först ringde mormor och frågade om inte hon kunde köpa en hund. När svaret bara blev att ”jo, om några år” gick turen till farmor. Vad hon svarade är jag ovetande om, men enligt dottern var det ett solklart nej.

Vi det här laget var vi nästan framme och mitt envisa nej till "kaaaakaaa" sen Kungälv till den nu vakna dottern i framsätet, byttes ut mot ett mutande utan dess like. Plötsligt blev det bilkö in till Sälens by. Vi låg sist så maken släppte konvoj-tänket.Nu var det tydligen en kö vi stod i.

Väl i Sälen hade vi siktet inställt på läkarjourmottagningen för turister. Deras uppmaning på telefonsvararen, ”tryck ett om du är ortsbo, två om du är turist”, borde fått mig att ana oråd...

tisdag 20 mars 2012

Rensar själen i Sälen

Två dagar i fjällen och känslan är att jag hade kunnat stanna flera veckor. Vardagen försvann någonstans i höjd med Torsby när den fösta snön började visa sig på marken. Det är lättare att leva i nuet på 35 hyrda kvadratmeter och med ett kylskåp som bara rymmer det nödvändigaste. Utan tvättmaskin, men med vetskapen om att vi har bara med oss de kläder vi behöver och det gör inget om dottern vill matcha ”fel” tröja med strumpbyxor i stället för tajts.  Igår vid korv och bröd-lunchen utbrast maken ”så glada alla är idag” och det har han rätt i. När barnen somnat igår tog jag en dusch och kröp sen ner i bäddsoffan med min nya bok, helt utan måsten inför morgondagen.

Visst, en 4,5-åring, med stark vilja och öar av trots, och en 1,5-åring som vill mer än hon kan, så är inte semestern helt utan konflikter. Men utan tider att passa, ett hem som ska skötas och rutiner som måste rulla så är det så mycket enklare att låta allting avstanna när något som ligger utanför planeringen plötsligt händer. Småsaker, som att dottern med skidorna blev trött och behövde sitta ner efter bara en halvtimme i backen, blev en mysig stund på ett sittunderlag i solen. En halv kexchoklad och lite juice senare så var hon igång igen.  Det var i och för sig tur, den enda tid vi faktiskt har att passa är skidskolan hon går i, och den började strax efter. Hon hann, och i två dagar har jag stått storögd bredvid och sett henne lyssna på instruktioner i att åka lift, våga prova själv och sedan göra high five med skidskolefröken. Tårar av stolthet, glädje, rädsla och en knivsudd avundsjuka hotade att forsa fram på mig, men som tur är har jag en dunderförkylning att gömma mig bakom. Några blinkningar och en rejäl snytning senare så var jag ok.

Men känslorna var kvar. Stoltheten över hur modig hon är och hur hon tar sig an uppgiften hon får förklarad för sig. Glädje över att hon ser ut att ha så roligt med sin kompis och de övriga i skidskolegruppen, att hon har ett sammanhang där i skidbacken – utan mig eller sin far. Rädsla över att det faktum att jag står där och inser att jag måste släppa henne fri, jag får inte överbeskydda henne, och att det innebär att hon måste få ta risker – som att åka fösta gången ensam ner för backen. En backe med bara knappt synbar lutning men som ser stupbrant ut i mina mammaögon. Avundsjukan är egentligen minnen som gör sig påminda. Underbara, nästan glömda, familjeminnen av när jag själv var knatte och skidade runt i backarna – upp och ner utan stopp - på precis samma plats. Om min dotter har samma känsla som jag hade då, så är den avundsvärd.

Vår yngsta knatte är mer än lovligt irriterad över att hon inte får på sig skidor också. Hon gör en stor sak av att hon också vill vara med i backen. Idag hade hon siktet inställt på rullbandet som utgör lift för de yngsta, hon var mycket förnärmad när jag fångade henne strax innan hon skulle kliva på. Strax efter gick hon steg för steg efter och härmade gången hos en kvinna som vaggade fram på samma knyckiga vis som alla som är ute och går i slalompjäxor. Sist i raden av bevis på att yngsta är mogen för att gå i skidskola nästa år (om jag så ska smuggla in henne och hävda att hon är tre år fyllda) var när hon stolt och glädjestrålande ställde sig precis rätt med fötterna i bindingarna på någons skidor och blev besviket förvånad när hon inte satt fast med sina små vinterkängor.

Förutom skidorna är snowracern en favorit hos båda tjejerna. Den är min och min systers från när vi var små, men funkar lika bra nu 25 (ja, ok, 30 då...) år senare.

Favorit i repris. 



måndag 19 mars 2012

En doktorped, tack.

Det är ju det här med att vara personlig men inte privat. Men redan innan vi lämnade Torslanda igår så hade jag fått indikationer på från äldsta dottern att vi var tvungna att ha någon typ av läkarkontakt under dagen. Det var inte jätteallvarligt, men till och med maken som vanligtvis tycker att jag är en hypokondriker av rang (vilket han enbart bygger på en överdriven historia om när jag i ett par veckor envist misstänkte cancer i knät och det visade sig vara träningsvärk), var villig till att kolla upp det hela. Det rörde en eventuell infektion.

Jag började med att ringa 1177 som vanligtvis säger att man nog kanske ska söka för åkomman man just beskrivit, men att det nog kan vänta till nästkommande vardag. Det sa de inte idag. Idag var det oroliga röster, småsnackande bakom och råd om att söka akut. Jag sa att vi var på ”resande fot” och hon frågade vad jag menade med det, med en röst som jag tolkade som att hon trodde vi var på flykt från ett bankrån och höll på att smuggla barnen ur landet.

Efter en kvart ringde min telefon och då var det 1177 som ringde upp. Hon hade nu kollat att Sälens ”jourläkarcentral för turister” var öppen. De rådde oss å det bestämdaste att söka så fort vi kom fram. Dottern var pigg och glad men symptomen skulle absolut kollas – trots att det berömda ”allmäntillståndet” bra. Jag ringde dit jag hänvisades och fick beskedet att vi var välkomna, det är alltid öppet 8-21!

Efter 50 mils resa klev vi ganska exakt 16.00 över tröskeln till ett tomt väntrum. Skrevs in och väntade. Väntade. Dottern blev nödig och precis när hon gjort vad hon skulle kom jag på att hon kanske skulle lämnat ett urinprov..? Ingen hade sagt nåt, men ändå, jag är ju lite rutinerad nuförtiden. Nu var det försent så vi fortsatte vänta. Maken tröttnade och gick och frågade. Jodå, ett par minuter senare kom det ut en sköterska som hälsade med döda-fisken-handslaget. In på ett rum och som på beställning fick vi frågan om vi kunde lämna ett urinprov. Hon menade att det bara behövdes fem droppar och om bara dottern drack lite vatten så skulle det lösa sig. Hon drack, och vi gick ut och väntade i väntrummet igen. Nu på en händelse något svårare att tidsuppskatta. Maken och yngsta körde upp på fjället och vi väntade kvar. Efter en stund var hon redo, och provet lämnades. Nu hade det gått drygt en timme och vi fick återigen vänta i ett undersökningsrum, nu på en läkare.

När klockan var tjugo i sex var maken tillbaka men ingen läkare. Dottern som varit tapper, tystlåten och lugn började nu i takt med att mammans blodsocker sjönk, bli uttråkad och speedad. Ingen läkare. Maken, som satt i väntrummet men var väl informerad om min frustration över utebliven läkare (här är ju inga andra patienter?!), fick plötsligt se en läkarrocksklädd man i 60-års åldern strutta runt i väntrummet och prata med en sköterska om ditten och datten. Enligt maken frågade han bara om hur många läkare som var i tjänst och om hur prioriterad hans dotter var egentligen, men strax efter att jag fått hans sms om händelsen hörde jag dörren till mottagningen slå igen och en man som pratade med sköterskorna på andra sidan om vår dörr. En konversation som gick så här:

-          Jaha…vad…alltså…var är jag nu?
-          Detta är vårdcentralen…
-          Hmm, ok, jaha…har ni era papper här i facken?

Funderade på att ta dottern under armen och lämna det icke så förtroendeingivande stället, men precis då gled läkaren in genom dörren. Han gled, eller släpade sig, liksom lite sakta över golvet och helt ljudlöst ställde han sig i sina vita kläder mot den vita väggen med sitt vita hår och jag undrade om dottern tänkte kommentera det komiska i att han knappt syntes.

Jag beskrev symptomen och för andra gången denna dag började jag undra hur det jag sagt kunde landa så tokigt för på hans min kunde jag bara utläsa total oförståelse – han var blank. Ingen reaktion, ingen kommentar på så många sekunder att dottern hann titta på mig och fråga om han hade hört vad jag sagt. Jag började upprepa mig och då såg han ännu mer förvånad ut. Sen sa han att urinprovet inte ens skulle analyseras, det måste vara minst fyra timmar för att de ens ska titta på det. Sen levererade han dödsstöten för dagens läkarbesök; han inte hade en aning om vad jag talade om för han var ortoped. Eftersom han var den enda läkaren i tjänst denna kväll så var hans beslut att skicka hem oss och vänta på kissprov till dagen efter.
Med tanke på angelägna 1177 var att vi skulle söka IDAG så protesterade jag och frågade vad de misstänkte för diagnos.

-          Jadu…jag vet inte. Jag är ju ortoped. Men urinvägsinfektion kanske? Det ser man ju i alla fall på urinprovet.Din dotter ser ju frisk ut?
-          Jag vet, jag har hela dagen beskrivit hennes symptom och ANDRA har hänvisat mig hit. Ok. Vi hoppas på fler läkare imorgon då.
-          Gör det, och lämna ett fyra timmar gammalt prov.

Jag var arg som ett bi när jag gick därifrån. Två timmar på en vårdcentral med ett barn som söker för eventuell infektion och INGEN behagar tala om att den enda läkaren i tjänst är ortoped? Han lär ju inte varit annorlunda utbildad två timmar tidigare.

Senare på kvällen valde vi att göra urinprovet hemma. Efter en lång dag (som efter läkarbesöket inkluderade pizzeriabesök där jag inte tror att de tyckte vårt besök var värt 188 kronor, samt skidhyrning där våra barn bokstavligt talat rusade från sida till sida på affären och jagade varandra men där antagligen inkomsten på en halv tusenlapp var värt vårt besök då vi var ensamma därinne) kom vi äntligen till stugan vi hyrt. Jag ställer min dotter i duschen och tar fram muggar och allt vi fått med oss för urinprovet. Det är inte lätt att kissa på beställning med publik, så när det väl händer så säger jag inget när jag måttar fel, och förutom att burken fylls så träffas även min hand och ärmen på min tröja rikligt. Vissa saker i livet krymper när man får barn. Rädslan för kroppsvätskor är en. Nästan 14 timmar efter att jag började misstänka att något var fel så har jag ett godkänt urinprov bokstavligt talat i min hand. Nu fattas bara en ”riktig” doktor.

Sälen by night

Uppdatering: Vi kommer tillbaka till samma vårdcentral på eftermiddagen idag och möts av ett väntrum fyllt med skidåkare som tror sig ha brutna ben lite överallt i kroppen. Vi ska ju inte träffa en ortoped, så efter en timme och flera påtryckningar (från mig den här gången) får vi träffa en allmänläkare på vårdcentralen för ortsbor. Till slut får vi den hjälp vi behöver av den läkaren. Jag blir full i skratt när jag ser honom och kan inte låta bli att fråga honom vad han gjort med sin hand. Han är nämligen gipsad. 

torsdag 15 mars 2012

Packning pågår

Så här två dagar innan avresa till fjällvärlden, så tänkte vi börja kolla lite vad vi har i klädväg. Det är ju ändå fem år sedan vi var i Sälen sist och åkte skidor. Fem år och två barn senare. Det startade lite trevande med att allt maken hade var ett par skidhandskar. Själv hade jag en jacka sen 2004 och ett par ännu äldre termobyxor. En tur till Stadium på lördag ryckte allt närmare - förvisso till min shoppingtarms lycka, men tidsbristmagen och stresspulsen blev inte lika glada.

Efter att maken spenderat ytterligare ett par halvtimmar i förrådets mörka skrymslen, kom han triumferande in med både underställ, mössor och termobyxor modell nyare. (O)lyckan var total när han också lyckades gräva fram sin blå mössa med vita renar på. Ungdomsåren med min gula skidjacka, zinkpasta på kinderna och håret fladdrande är som tur är förbi. Den här gången ska vi hänga mest i barnbacken. Vi blir de där typerna jag själv pekade på förr, och undrade varför de inte kunde hänga med lite - hallå måste man tappa allt för att man får barn eller?! En shoppingtur kan nog inte ändra den saken.

onsdag 14 mars 2012

More is more

Idag var jag tillbaka på jobbet efter två dygn i familjens tjänst. Jag hade dock ganska tur med mina vabdagar - inget mera kräkkladd efter i söndagskväll. Det är annars svårt att hitta uppsidan med magsjuka. Oavsett hur långt ner i botten på minnescellerna jag krafsar, så har jag mest bilder av hur jag duschar en gråtande, hulkande dotter för andra gången samma natt, hur min make moppar golvet bakom dotterns säng klockan två på morgonen och hur övertrött och speedad samma dotter blir på kvällen när mamman låtit henne sova 2,5 timmar på dagen i kompensation för mammans hennes störda nattsömn när kräkningarna avlöste varandra. 

Det vårlika vädret bidrog till att det mesta kändes mycket enklare. Lukten av sjukdom, den hemska magsaftelukten, kunde vädras ut snabbt och effektivt (och elementen fick sig en genomkörare när jag missade att stänga av dem i vädringsprocessen). All tvätt kunde torka utomhus och barnen kunde springa av sig på lekplatserna i våriga kläder. Grannens innekatter var på utomhuspromenad, och efter att ha tittat på dem i närmare en timme så är det möjligt att jag skickar in dem till grannen nästa gång någon vill gå på zoo. Katt som katt.  

Fashionista på kattjakt

Kepsen är helt hennes eget val. Så även mössan. Hon har då inte ärvt sitt modeintresse från mig.

Eller så har hon det.

tisdag 13 mars 2012

Stjäl en bil, ta en sil

Hör upp alla låtskrivare till Melodifestivalen! Förra året sjöng alla ungar med i en låt om misshandlade kvinnor, i år är det Sean Banans låt om hans dingding ("Hemma fanns ingenting, nu ser jag bara string, blir glad i min dingding, här vill jag vara king") som totaldominerar bland barnen. Med avstamp i de två låtarna så har jag lite förslag på nya härliga slagdängor som barnen kan nynna på till nästa år. Jag skrev ner en rad så kan ni ju fylla på med resten tänkte jag.

  • Smuggla lite knark, polisen säger bara snark
  • Hoppa från ett torn, du får bara ett horn
  • Bli smal och snygg eller ful och stygg
  • Ljug så mycket du kaaaan, så blir du lika poppis som faaan
  • Slå alltid tillbaka, det är coolt med en ful haka
  • Satsa på att bli rik som ett troll, annars kommer ditt liv gå i moll
  • Drick dig full varje helg, det är bara att svälj, det gäller förresten allt, annars blir ditt liv kallt
  • Min mamma är arbetslös och promiskuös
  • Jag har gått i konkurs och blivit vräkt, men nu har alla mina sår läkt

Om inget av ovanstående passar att bygga en låt kring, så finns det ju andra ämnen som kanske kan inspirera. Varför inte en låt om skalbolag, mutor eller om att bli drogad på krogen? Men glöm inte att den ska vara så trallvänlig så att 3- och 4-åringar klarar av att komma ihåg texten i minst tre månader framåt. Lycka till!


måndag 12 mars 2012

Där fick jag så jag teg.

Medan äldsta dottern fortfarande ackompanjerar vår vardag med strofen ”här glider kingen in” ungefär hela tiden, så har yngsta hittat en egen favoritsång. Det är Lilla snigel, eller mer ”akta dig, akta dig, ta dig”. För oss som föräldrar mig som mamma är detta en smärre sensation. Båda våra barn har varit lite sena med talet men kunnat gå, klättra och springa alldeles för tidigt. I mellanläget mellan ljud och ord sa yngsta ”ajajajaj” väldigt ofta, och det insåg vi ganska snabbt hade att göra med äldstas försök till kramar/brottning i lite för tidig ålder för motståndaren.

Yngsta gick dock ut ganska hårt sin andra sommar och sa redan vid 13 månaders ålder både glass, blomma, bil, titta, denna och annat nödvändigt. Mamma, pappa och ”Owa” (Lowa) har hon också sagt länge. Sen stoppade det. Under hösten lärde hon sig få eller inga nya ord. På dagis har de tre sistnämnda varit i princip det enda hon sagt. Med nappen i munnen mestadelen av tiden, har hon då och tagit ut den, nämnt oss alla tre frågande och fått svaret ”de är på jobbet” från fröknarna. Då har hon sett mer än nöjd ut och stoppat in nappen igen. Tills det varit dags för samma fråga sisådär tio minuter senare.

Men för ett par veckor, vid 21 månaders ålder, sedan hände något. Hon började följa med i enstaka ord i flera visor, och härmade mycket tydligare. Hon älskar numera böcker och jag skojar inte när jag säger att vi läser "Max Potta" och "Ture reser till Bali" tre-fyra gånger i timmen - dygnets alla vakna timmar. Jag jublade dock över de hörbara framstegen, pappan kommenterade det hela mest med att ”vadå, är hon sen i talet?”. Äsch, han fattar ju inte. Sen och sen, det är hon väl inte. Men det är ju så mycket roligare när de börjar prata.

Oftast. Det är det där med att vara försiktig med vad man önskar. Yngsta säger nu tvåordsmeningar. Förutom sången om snigeln har det blivit två stycken tvåordsmeningar hittils. Hon upprepar dem hela tiden och är mycket stolt själv. De går så här:

- Dumma dig!
- Nä-hä, Lowa!

Jag förstår att de kan vara användbara för en lillasyster. Storasyster börjar dock bete sig mer och mer som en lill-mamma åt lillasyster och det är inte alltid uppskattat. Fast när man är sjuk är det skönt att ligga hos storasyster och bli killad i örat:

fredag 9 mars 2012

Kräkningar, jobb och Henrik Schyffert

De flesta fredagar har jag känslan av att ha gått i mål. Om man tonsatte uttrycket ”det är bara måndag och fredag” skulle det kunna användas som theme song till vårt liv. Förvisso är våra dagar oerhört fyllda av det som sker precis i samma sekund som det sker, men veckorna har ju ändå samma grundinnehåll – allt från tidschema och middagar rullar som om det vore förprogrammerat.

Den här veckan började extra bra med både en lugn morgon och skrikfri dagislämning, samt en mysig eftermiddag på måndagen. Men sen hackade den till rejält. Sent på kvällen gjorde kräksjukan ett återbesök och visade vart skåpet ska stå. Vi la oss platt, sanerade huset igen och lät sedan barnen stanna hemma resten av veckan för att inte få hem nya magsjukebakterier från dagis där det snurrar runt, runt just nu.

Jag tog första vabdagen och hade en liten tjej som sov mest hela tiden, och en något större som hittade en lekkompis vars mamma inte var livrädd för kräk och lät dem leka (utomhus) trots vår möjliga bakterihärd. Utomhus mestadels, men det har ju vår dotter inget emot. Hon är hellre ute än inne (vem brås hon på?!).

Onsdag och torsdag var makens vabdagar. När vi väl rest oss från chocken av att kräket var tillbaka, så vann vi slaget och har sluppit fler nattliga plötsliga uppvaknaden som följts av dusch, nybäddning och gråtande liten dotter. Själv fyllde jag mitten av veckan till bredden med jobb, så att jag hade möjlighet att vara hemma idag.

Dagens ”musikaliska” ackompanjemang har varit Sean Banan (kom tillbaka, Eric Saade, allt är förlåtet!). Sean Banan har aldrig varit dräglig att lyssna på, men idag var inte rätt dag för den här mamman att lyssna på hans soptext på repeat. Den här mamman var inte riktigt pigg idag. Hon var nämligen på galej igår och kom inte hem förrän strax efter midnatt. Jisses. Torsdagen och jobbveckan avslutades med Meg:s middag, och de stackars få vindropparna, välkomstchampagnen och den halva drinken som intogs under loppet av fem timmar, har gjort sig påminda idag. Eftersom jag nu fyllt 35 får jag lov att utbrista: annat var det förr! Trots sömnbrist och lite många bollar i luften, så ville jag inte avstå möjligheten till en kväll med vänner och häng med med diverse (o)kända mediemänniskor. Den här småbarnsmorsan behövde en kväll som inte bestod av pasta till middag och som slutade kl 21 i soffan. Jag kanske inte direkt svettades i handflatorna eller fick tunghäfta av att mingla med varken Henrik Schyffert, Kristian Luuk, Frida Boisen, KG Bergström eller Leif Pagrotsky. Men det blev i alla fall ”måndag och torsdag” denna veckan.

onsdag 7 mars 2012

Är spa den nya guden?

Oavsett vilken relation man har till religion, så ger väl (på ytan) de flesta kyrkorum många människor en känsla av ro. Där finns en stillhet som berör djupare. De flesta människor jag känner går inte regelbundet i kyrkan. Däremot vill de gärna ha stillhet och ro då och då.

På min födelsedag bjöd min mamma mig på spa på Sankt Jörgen Park Resort. Jag har varit där en gång förut och njöt lika mycket då som nu. Mamma hade bokat vad de kallade fjärilsmassage till oss, det skulle bestå av massage med lätt beröring. Jämfört med ”riktig massage” av mer medicinsk karaktär, så var det ju detta lätt beröring - framförallt gjorde det inte ont. Men ansikte, hals, armar och huvud fick sig en ordentlig genomkörare. Tankarna liksom svävade inuti huvudet och trots avslappnande ryggläge så var dricksvattnet efteråt välbehövligt. Jag hoppade över den erbjudna tallriken av något kinesiskt som såg ut som torkat snus, och den lilla torra biten ingefära som var bra för kroppens ”renande processer”.

Jag kan tänka mig att kyrkan förr (eller nu) har en viss terapeutisk inverkan på vissa personer, att hitta lugnet för att lyssna inåt. Att hitta sig själv eller Gud. Eller Gud inom sig själv. Visst, man kanske inte tillber fotbadet eller döper sitt barn i den varma källan, men trots att jag avstod ingefäran så kände jag mig renad efteråt. Och det är väl i alla fall en av grundstenarna i de flesta religioner.

söndag 4 mars 2012

Reality Check

"Jordgubbsdröm i vit choklad".  
Tog med dottern till Ica Maxi för veckans handling. I kassarna för dagen hade vi också diverse kalasingredienser. Jag veeeeet, jag fyllde år för snart en vecka sen, men nu var det dags för mig att bjuda igen till de som firat mig tidigare i veckan. Fyraåringen visste att vi skulle få gäster och gladde sig, men tittade ändå storögt på tårtan jag hade beställt och frågade vem det var som fyllde år nu.
-Jag fyller ju år, svarade den 35-åriga modern.
-Igen? svarade dottern och fortsatte: när är det egentligen min tur?

Inte än, hjärtat, inte än. Mamma har ett par tårtkalas kvar. Som alltid nuförtiden använde vi självscanningen när vi handlar, men jag blev mäkta förvånad när det pep till när jag skulle betala. Hade inte riktigt tid för avstämning idag nånsin kände jag, och förstod inte vad som kunde vara orsaken till att datorn bad mig att tillkalla personal. För många serpentiner? För lite grönsaker? Icke-ekologisk mjölk? Jag haffade en tjej som såg minst sagt stressad ut, men med tanke på köerna hade jag kanske blivit stående minst fem minuter att vänta annars, och det fattar ju alla att det är fem minuter man inte har. Den stressade tjejen kom fram och slog in sin kod.

-Du har köpt cider.
-Cider? Ja?
-Det är 18-års gräns på det.
-Jaha...

Skål för 18-åringen!
Jag gräver i väskan efter plånboken med ena handen och ett öga. Med det andra ögat försöker jag samtidigt se så att dottern inte vandrar iväg alltför långt. Får tag i mitt körkort och tittar lättat upp och sträcker fram det mot tjejen...som redan slagit in en ny kod, uppenbarligen tryckt på nånslags godkänd-knapp och är på väg bort! Hon vänder sig om precis när jag står med ett fånigt leende på läpparna och inser att den här knappt 20-åriga bruden inte vill se mitt leg. Hon är bombsäker. Kvinnan framför henne, med en vagn fylld med kommande veckans köttfärs, pasta, korv, milda ostar och blöjpaket, sätter henne inte i farozonen när det kommer till att hon skippade att kolla myndighetsdan.



fredag 2 mars 2012

Dagens lista.

För två veckor sedan när det var min hemmafredag så hade vi isgata, kallt och snö. Idag var det så varmt, att jag fick gå in och svalka mig innan jag kunde fortsätta att läsa tidningen i lugn och ro i solen på altanen. Ni som varit/är föräldralediga borde nu sätta vad-ni-nu-dricker i halsen och tänka what..? Nu överdrivet hon väl ändå..? Kaffe i lugn och ro? Hemma hos dem?! Men jag är alldeles sanningsenlig. Efter lunch somnade yngsta i två timmar och äldsta kunde ta fram cykeln och cykla runt i området tillsammans med granntjejen. Voilà!

Dagens lista kommer härifrån.

Vad var det första du tänkte när du vaknade?
Oh no, vem är det som kräks?

Har du ringt någon idag? Vem och vad sa ni?
Jag ringde min make vid lunch när yngsta dottern spytt ner sig för andra gången och krävde att han skulle komma hem bad honom att eventuellt sluta lite tidigare om han hade möjlighet. Vad han sa minns jag inte, men han kom hem. Priset för bästa man gick till min make idag.

Vilket humör är du på?
Glad, riktigt glad. Beror troligtvis mest på vädret och min timme i stallet med äldsta dottern - minst på kräktvättarna.

Vad har du på dig just nu?
Mysbyxor och t-shirt. Finns det något annat man kan ha på sig hemma?

Om du fick välja vad som helst att äta just nu, vad är du då sugen på?Den sista tårtbiten som finns kvar sen min födelsedag. Köpetårta med egenpålagd vaniljkräm, hallonsylt och mosad banan. Grädde och obscent mycket strössel ovanpå.

Hur mycket var din senaste lön på?
Mindre än om vi sluppit att ofrivilligt jobba halvtid i flera veckor på grund av alla sjukdomar. Betydligt mer än senaste året när jag varit föräldraledig.

Vad köpte du när du drog ditt kort senast?
Latte igår på Starbucks! I Göteborg! Prisad var Herren (för det var väl en herre som startade Starbucks?)

Vilken var den första hemsidan du gick in på på Internet någonsin?
Troligtvis någon sida vi var tvungna att surfa in på när vi hade datakurs i skolan. Om det kan kallas surfa. Om man hade tur kopplade datorerna upp sig innan lektionen hann ta slut.

Vad ska du göra ikväll?
Äta upp halva den sista tårtbiten och se på tv. Jag har inte ätit tacos ikväll så jag måste kompensera mitt Svensson-konto med Skavlan.

Vilken låt lyssnar du på idag?
Äldsta dottern som sjunger "Who let the dogs out" och yngsta som svarar "vovvovvovvov". Den är på repeat så att säga.

Tror du att du kommer få en komplimang idag, för vad?
Jag gav mig själv en klapp på axeln när jag samtidigt som jag bar på ett kräkbarn lyckades städa halva huset, byta lakan i två sängar, förberedde middagen (som jag sedan glömde bort och gjordes om igen av min make), gav äldsta frukt till mellanmål och dessutom pysslade med henne i säkert en halvtimme. Då var klockan strax efter 9 i morse och vi hade haft en lugn start på dagen utan vare sig utbrott från mamman eller barnen. En bedrift.

När fotade något senast, och vad?
Jag har tagit tre foton idag. Alla med telefonen:


Three-in-one: Blöjhink a.k.a kräkhink a.k.a stå-fåtölj? Båt? Stege? (Obs: Hon har två ben, vet inte vart hon gjort av det ena på den här bilden bara)

Äldsta dekorerar H:et hon gjorde till sin pappa som överraskning. Det var en dubbel överraskning till far, för konstverket sattes i ett obevakat ögonblick upp på en garderobsdörr. Med lim.

 En av oss väntade inne hos hästen, en väntade utanför.