måndag 30 april 2012

Valborgsmässoafton - 7 år senare

Plats: Kättilsröds 4H-gård, Tuve
Medverkande: Familjen + mormor (och cirka tusen statister)
Humör: På topp (efter koffein och sockerladdning)


Valborgsbrasa storlek large

Grimastävling?

 Vår 7-årsdag!

April, maj och juni är mina absoluta favoritmånader. I april väntar jag på bussen i min vårjacka, huttrande varje morgon. Jag köper blommor till trädgården som fryser sönder innan månaden är slut. Vi tar fram grillen, och jag ser maken stå i mössa och grilla när det regnar småspik. Det blåser. Det spelar ingen roll. Det är april. Klart vi ska picknick! Barnens skor är plötsligt för små och deras cyklar verkar ha krympt i förrådet. Jag älskar hur kylan försöker kämpa sig kvar, men hur april sopar banan med vintern. Hur till och med regnet känns positivt, när buskar och träd slår ut efter en riktig aprildag med både sol och ösregn. Åskvädren! Regnbågarna! April är som en förrätt, man är hungrig och äntligen får man äta. Och när den är slut, så är det två godbitar kvar. Välkommen maj!


lördag 28 april 2012

Lördagsmaraton

Det ryckte lite i kroppen när jag läste om den här tjejens milslånga löptur en morgon klockan åtta. Hon är en distanslöpare av rang numera, och gör sin tredje halvmara om två veckor. Jag är med andra ord inte i närheten av hennes flås, eller av hennes vilja av stål och förmåga att pressa sig själv heller för den delen. Så jag snodde de ingredienser jag gillade. Det blev en powerwalk på lördagförmiddag (efter frukost) med min mamma som sällskap. Skön start på dagen och helgen, och precis en sådan aprilmorgon jag gillar. Solen skiner, men man småhuttrar lite ändå eftersom april är månaden då ingen (läs: jag) någonsin tar på sig tillräckligt med kläder.




Efter snabbstädning som hela familjen deltog i (utom yngsta som motarbetade oss genom att plocka ur det vi la i lådor - och flina åt oss) så gjorde maken pannkakor till lunch. Vi hade sagt väl många "nej" till äldsta dottern, så vi behöver visa att hon fick bestämma något här hemma också. Så hon fick välja lunch. Det var ju goda odds på att de skulle bli just pannkaka (tur hon inte sa nåt hon tydligen äter mänder av på dagis, som t ex chili con carne).

Efter lunch bad min make om lite egentid så han kunde deklarera i lugn o ro (han hade längtat och sett fram emot den stunden - det är sant) så då valde jag också lite kvalitetstid och åkte och shoppade. Fick äldsta dottern med mig. Vi hade jättemysigt, och jag behövde bara muta henne med en fika. Då avverkade vi ändå fem butiker! En av dem var Ica Maxi, men ändå. Kan bli något stort av henne.



Om detta hade varit en modeblogg (så hade ju antagligen inte jag stått bakom den) så hade det funnits en bild på min nya jeansjacka här. Men nu är det ju inte det så då blir det ingen bild. Snygg var den i alla fall och maken sa att det stod mitt namn på den. Det måste ju vara en komplimang, eller hur? Dottern fick badtofflor (har en badresa inplanerad inom kort) och i övrigt vad det mest småplock och mat som inhandlades. Vi hade ju en sablans tur när vi var på torget, för brandkåren var på plats och det var ju en höjdpunkt i sig. När vi sedan fick se att de övade fasadklättring så var dotterns lycka gjord. Missade tyvärr att ta foto, var lite distraherad tydligen.

Senare på eftermiddagen fick yngsta dottern egentid med mamma och pappa när äldsta försvann till en kompis i två timmar. Lugnet infann sig, och vi gick till lekplatsen med bara ett barn. Det är verkligen på topp fem-listan över att bo i radhusområde. Vi har tre lekplatser på knappt 50 meters avstånd från vårt hus, och fyra-fem stycken till i området - plus att vi har två dagis på gångavstånd som gör att vi kan använda deras gårdar på helgerna. Ingen blir uttråkad, varken barn eller föräldrar, när man kan varva lite med olika gungor, klätterväggar och karuseller.

VVÖ - klubben (våga vägra överdragsbyxor), den har samma medlemslista som TTmH (trotsiga tvååringar med humör).



Sen tändes grillen och även om den här bilden visar något annat, så grillade maken medan jag fixade potatis och sallad och passade barnen samtidigt. Nu sover gulliganerna och vi ska se en film och äta efterrätt. Fyraåringen frågade förut varför vi aldrig har efterrätt. Det har vi ju ofta, tänkte jag, det är ju bara det att vi äter den när döttrarna somnat och känslan av att ha gått i mål ännu en gång infinner sig. Så även idag. Nu är klockan åtta och vi startade det här racet för 14 timmar sen. Upploppet är läggningen och nu är det dags att varva ner. Idag var det ett riktigt bra lopp!


fredag 27 april 2012

Med en dåres envishet

Yngsta dottern klättrar smidigt, trots sin knubbiga bebiskropp, upp på soffbordet. Slänger ena benet över kanten och liksom häver sig upp på en millisekund. Likt en småfet ballerina, hoppar hon upp på fötterna i samma rörelse och trampar flinande runt på bordet innan varken maken eller jag hinner svälja kaffet och stoppa henne.

Maken ber henne pedagogiskt att lämna bordet och gå ner på golvet. Nu. Hon svarar med att vända sig och klappa händerna. Vad nu? Var är vår lätthanterliga bebis? Maken höjer rösten och säger skarpt åt henne att gå NER. NU. Hon spexar tillbaka, och vi får en väl inövad ”förvånat-grimas”, hon höjer på ögonbrynen och tittar på oss utan att göra minsta ansats till att lyda. Tar ett par hopsasteg och en svängom.

-Du ska gå ner från bordet NU, jag räknar till tre. Ett…
Maken håller upp tre fingrar i luften. Dottern tittar på honom och sen på sin hand. Hon höjer den och visar ett finger i luften och säger:

-Ett…

Maken och jag tittar snabbt på varandra. Inte skratta nu! Ungen ska ju gå ner från bordet när vi säger till henne. När maken säger två och dottern upprepar med sin bebisstämma som hon just lärt sig använda till ord vi förstår, så måste jag gömma ansiktet i händerna. Det går liksom inte att hejda när skrattet bubblar upp. Med ett bestämt uttryck i ansiktet står hon på bordet och håller upp två knubbiga fingrar och räknar. Vi ser på henne att hon är väl medveten om att hon gör något hon inte får. Maken biter sig i kinderna och fortsätter sitt räknande.  Jag kikar mellan fingrarna för att se hennes reaktion när maken säger tre och själv gör sig redo att lyfta ner henne på golvet. Men hon ser inte att han reser sig och irriterat går fram till henne. Hon har nämligen också slagit händerna för ansiktet. Precis när maken är framme och sätter händerna runt hennes mage för att lyfta ner henne, så gör hon som jag, kikar mellan fingrarna. Hennes små händer är inte stora nog att täcka hela hennes ansikte, och våra blickar möts. Jag inser att hon vet precis var hon har oss, och det står 1-0 till henne i förstadiet till hennes tvåårstrots. Det är två månader tills hon fyller två år. Jag anar början på en bumpig färd.

Jag veeet att trots är utvecklade, jag veeet att barn måste igenom trotsfaserna för att finna sig själva och våga tro på sina egna känslor och blablabla.  Jag vet. Men det är ändå kämpigt när det väl kickar igång. När äldsta dottern haft oss som frivilliga gisslan i ett år i sin första trotsperiod, så ville vi kräkas på våra egna övertalningsförsök. Vi fick goda råd för att bryta trenden av många, men en speciellt klok person kom med det som funkade för oss. Hon förklarade det vi egentligen redan visste vid det laget, det är ingen idé att be ett trotsigt barn ens två gånger. När man talat om vad som gäller och vet att barnet förstått, så är det slutpratat. Lyft bort, stäng, öppna eller vad det nu är saken gäller, gång på gång; ”… med en dåres envishet”.  Det blev våra ledord och vårt mantra. Inget mer prat, "...man blir så lätt trött på sin egen röst”. Vår dotter visste ju vad som gällde, hon ville ju bara testa om vi visste. Det funkade inte varje gång, men vi hade i alla fall en aning vad vi sysslade med.

Jaja, dårskap gränsar ju till geniets intelligens sägs det. Man kan ju alltid hoppas att ett års dårskap tar oss närmre Einstein. Jag tvivlar dock. Vi borde båda två vara aktuella för Nobelpriset om det hade stämt.

Inte utan min jacka.

onsdag 25 april 2012

Wipe Out Västkusten

Jag trodde april skulle bli den månad när vi gjorde comeback. Vi inledde april med min efterlängtade ögonoperation, men sen var planen att alla skulle vara på benen. Dock byttes min blindhet ut som yngsta dottern, som fick en ögoninfektion som varade en vecka. Veckan efter slog äldsta dottern ut två tänder. Sen andades vi ut.

I torsdags kväll gjorde jag det förbjudna. Det är nästan värre än att inte vara lagom. Jag ropade hej. Jag ropade hej på fel sidan bäcken, högt och tydligt deklarerade jag för flera (o)intresserade i omgivningen att nu hade vi minsann klarat en hel  dagisveck utan sjukdomar! Alla i familjen hade varit friska i en hel vecka - det hade inte hänt sedan december! Eftersom döttrarna är lediga på fredagar tyckte jag det var ett säkert kort. Någon som lusläser den här bloggen tänker kanske att ”Mäh, nu överdriver hon igen, de var ju friska i fjällen, var nöjd nån gång!”. Så var det ju. Vi var ju friska. Friska i den bemärkelsen att barnen och maken var feberfria och att ingen kräktes på flera dagar. Den fjärde parten, jag, klarade veckan med hjälp av nässpray och ibumetin – men, visst, som småbarnsförälder räknas det till kategorin ”frisk”.

Ovetandes om att jag hade utmanat ödet/guden/turen, så vaknade jag på fredagen till det här. Luften gick ur oss båda vuxna här hemma, när vi insåg att sjukdomarna inte var över, och att detta kunde bli långvarigt. Med tur eller envishetens kraft, så gick dock sängläget från helgen över i sittande läge på måndagen, och vi fick hopp om livet igen. I ungefär tre timmar kände vi att kanske, kanske, ror vi hem den här veckan ändå. Mamman återhämtar sig, barnen är på dagis, pappan jobbar. Vi såg fram emot helgen.

Vi borde kanske anat oråd när 4,5-åringen började klaga på att hon var sjuk, hon var yr sa hon. Mådde illa också när hon tänkte efter. När tredje symtomet hon nämnde var ”jag kan inte se i ljus, jag behöver nog operera ögonen” så bestämde vi oss snabbt. Sympatisjukan kan vi inte vabba för, hur gullig den än är, och frisk nog att ta hand om en frisk unge var jag inte.

Efter halva tisdagen ringde dagis. Dottern låg i en soffa och sov. Hon hade hostat hela morgonen och nu ville de att vi skulle hämta henne. Så på tisdageftermiddag satt vi här hemma, 3/4 av familjen. En hostandes, febrig dotter. En mamma som fortfarande är på sjön titt som tätt, och en pappa som undrade om han är med i en fars. Vad finns bakom nästa dörr? Galna ko-sjukan?

Så nu säger jag inget. Jag säger inget om att jag hänger mest på kajen och bara då och då tar mig en tur med båten. Jag nämner inget om att matlusten börjar smyga sig på igen och att jag igår bannade maken för att han ätit upp helgens chips utan att spara till sin sjuka fru. Jag säger inget om att hostmedicinen redan hjälpt och att dottern är pigg nog att retas och vilja dansa till Loreen (utan värktablett, inga överspeedade barn här, tack så mycket).

Men jag säger det här: nu är det väl ändå nog? Vi vill annars framföra vårt missnöje. Vart klagar man? Va? Finns det ingenstans att klaga?! Det här är ju Sverige! Någon måste ta ansvar! Till vilken myndighet kan man framföra att man är synnerligen missnöjd med vinterns och dn tidiga vårens utfall i fråga om bakteriers och olika virusstammars närvaro i vårt hem? Jag behöver ett formulär att fylla i, ett ärendenummer att följa och en byråkrat att jaga. Jag vill inte ha vintern tillbaka, men gärna en underskrift på att nästa år är det vi som sitter med ett (immun)försvar a la järnridåns tid, och slipper falla som käglor när bakteriehärdarna behöver en människokropp att  leka wipe out med.

måndag 23 april 2012

Den här bloggen vaccinerar 95 barn

Just nu söker UNICEF en hälsospecialist till konfliktområden i Afghanistan. I tjänsten ingår bland annat att massvaccinera miljontals barn mot stelkramp, polio och mässling. Jag skulle gärna ta mig an uppdraget, men eftersom jag inte kommer loss så publicerar jag den här bloggposten istället. Då vaccinerar jag nämligen 95 barn runtom i världen mot stelkramp tillsammans med Apotek Hjärtat. Det är också bra.

Jag är med UNICEF i kampen för varenda unge. Vill du också vara med och förändra barns liv? Bli Världsförälder här: unicef.se/bli-varldsforalder. För 100 kronor i månaden är du med och ser  till att barn över hela världen får vaccin, medicin, rent vatten och utbildning.

Har du en blogg och vill vaccinera ytterligare 95 barn? För varje bloggare som publicerar den här bloggposten mellan 16 april och 13 maj så skänker Apotek Hjärtat 95 stelkrampsvaccin. Läs mer och hämta bloggmaterial på unicef.se/sprid-budskapet/bloggkampanj.

(Om någon undrar hur jag i mitt i-landsliv med min relativt vanliga i-landssjukdom mår, så är det bättre idag. Sjögången är inte lika kraftig. Jag har suttit upp flera gånger utan att må illa. Åt lunch utan att behöva blunda för att dämpa yrseln. Stora framsteg efter en helg i mestadels horisontellt läge. Helgen räddades av min mamma  som kom och skämde bort mig med bland annat färska jordgubbar och vaniljglass, och redde upp en och annan middagsstress åt oss när den ena halvan av föräldraskapet låg däckad.)

lördag 21 april 2012

Ur balans

Jag fick en chock när jag steg upp i fredags och plötsligt, från ingenstans, blev så yr att jag fick hålla mig i väggen för att inte trilla. Åkte till jobbet när jag kände mig bättre, men fick ge upp efter två timmar. På kvällen började jag må illa och nån gång efter midnatt vaknade jag av att jag kände mig sjösjuk. Strax efter kom kräkningarna som varade en stund. Somnade om, och vaknade och kände mig rätt normal, men vågade inte gå upp. Ringde 1177 eftersom jag läst på nätet att yrsel och kräkningar inte är en bra kombo.

-Är du gravid?
-Nej, det tror jag inte.
-Är du säker?
-Ja...alltså jag är gift. Och har redan två barn.
-Jaha...och då kan man inte bli gravid...eller?
-Aha, du tänker så. Jo, men alltså, jag är inte gravid.

Inskriven och utskriven
Vi fick rådet av 1177 att söka akut på ett av sjukhusen. Jag fick ingen helt klar diagnos av läkaren på Östra, men det enda han tyckte symptomen stämde in på är virus på balansnerven. Jag var lite bättre när vi var hos läkaren, men sen jag kom hem har helst velat ligga på rygg, helt till och blunda. Jag vet att man ska röra på sig, för det påskyndar läkningen, men då får jag ju gå runt med en spypåse runt halsen. Dessutom känns det som om jag är på ett fartyg i hög sjö för varje steg.

Jag har haft mamma här när maken tog äldsta dottern på redan inplanerat opera-besök tillsammans med mina tjejkompisar och deras barn. Ville ju inte att dottern skulle missa finkulturen på grund av en nerv som är ur balans. Och maken fick äran att umgås med mina fina tjejkompisar från gymnasiet. Nu kan jag inte sitta upp längre utan att illamåendet kommer tillbaka. De här dagarna går inte till historien som de roligaste. Trots karusellyrsel (haha).

onsdag 18 april 2012

Gryningstimmar.

Jag gick upp före tuppen i morse. Släpade mig ur sängen när klockan ringde vid 05.15 och det enda jag kunde tänka var att jag måste vara den enda som är vaken så här tidigt inom den närmaste kilometern. Förvisso bor vi nära bondgårdarna, men inte mjölkas korna så tidigt längre? Efter en halvtimmes snabbfixning hemma, valde jag närmast hängande vårjacka för att hinna med bussen. Noterade inte att termometern darrade mellan noll och köldgrader. Stack in armen igen genom dörren och drog åt mig en halsduk och lindade runt halsen när jag kände den råa aprilluften som slog emot mig. En dryg halvtimme efter att jag steg upp, 05.50, stod jag huttrande i mulet vårmorgonväder vid busshållplatsen i vårjacka, stor halsduk och med mina solglasögon på. Jag slängde iväg en slarvigt formulerad liten bön till oklar mottagare, att ingen mer än jag skulle åka med bussen (det var ju ändå omänskligt tidigt), men ingen lyssnade så klart. Vi var fem personer som väntade när bussen kom. Bara en var klädd som om hon var någon överpositiv soldyrkare. Min man försöker intala mig nåt crap om att ingen tittar på mig så noga som jag själv. Det må så vara, men nog lägger man märke till någon som bär solglasögon i alla väder som nån slags förorts-wannabe-moviestar. Borde köpa mig ett par riktigt lågt skurna, tajta jeans och hemmableka håret också så är den ytliga förvandlingen komplett.

Den tidiga uppstigningen gjorde att jag kunde hämta barnen på dagis redan klockan 15. Jag var en av de där supermammorna. Sen stekte jag pannkakor och lekte med 2-åringen på golvet i flera minuter. Tidig hämtning, middag utan halvfabrikat och lek – det måste väl ge chans till något slags pris? Det är ju i alla fall helt klart mammapoäng för en hel vecka. Den äldre dottern var förvisso hos en kompis, det kanske drar ner snittbetyget något... Men hon fick ju också mat när hon kom hem.

Bompa gav mig ett tillfälle att slumra en stund i soffan. Jag var tvungen att samla lite kraft till onsdagens måste här hemma hos oss, Grey's Anatomy. Den här lill-lördagen kräver ett glas vin och lite brieost.

Och imorgon är det ju sovmorgon till klockan 6.

tisdag 17 april 2012

Två Dagens.

Dagens aha:
Man gråter när man skär lök, visste ni det? Jag hade glömt det. Man gör nämligen inte det när man använder kontaktlinser. Men med laseroperationen genomförd är jag som alla andra, lipar när den råa löken ska hackas. Jippie!


Dagens stolthet:
Ena stunden låg hon i magen. Nästa stund slog hon ut två tänder och gjorde egen fruktsallad.


lördag 14 april 2012

Lill-lördag med blod, svett och tårar

När: Onsdagkväll
Tid: 18.30
Plats: Spaet på Marstrands Havshotell

Badtunnan var varm och rosévinet var svalkande. Kvällssolen sken, trots att regnet hängt i luften hela dagen. Den här mamman var ganska trött, men såg fram emot en god middag och en hel natts sömn på hotell. Efter en dusch på rummet tänker mamman att hon bara ska ringa hem och få höra att maken sitter i soffan och att barnen sover. Signal efter signal går fram och när någon svarar är det inte hennes make, utan hennes svärmor. Förvåningen övergår i skräck när svärmodern, med spelat lugn, berättar att mammans make och dotter är på akuten efter en olycka hon inte vet utgången på. Hon säger att ”det är inte jätteallvarligt”. Det spelade ingen roll vad hon hade sagt. Sju mil för långt bort. Mammahjärtat i halsgropen. Det dåliga samvetet dunkandes huvudet. Den tidigare duschen omärklig när svetten samlas i armhålorna. Mamman sköljer ner oron med ett glas champagne i baren, och försöker hitta en skjuts hem.

När: Onsdagkväll
Tid: 18.30
Plats: TV-hörnan hemma i Torslanda

Bompa är på, yngsta dottern är nybadad och den äldsta fladdrar på sitt vanliga sätt runt i rummet. Pappan tycker dock att hon är relativt lugn. Värre kvällar har skådats. Plötsligt snubblar hon till, snavar på ett av alla gosedjur (som tycks föröka sig i obevakade ögonblick) som ligger och dräller på golvet. Hon tar ett steg framåt och liksom segnar ner bredvid soffbordet. Pappan har ett ”upp igen” på tungan, när han ser blodet som sprutar ur munnen på henne. Eftersom pappan, till skillnad från mamman, är en sansad människa i krissituationer som involverar barnen, så tog han sonika dottern i famnen, kände på tänderna och insåg att det behövdes ett tandläkarbesök samma kväll. Tur i oturen, hans föräldrar stod i hallen och skulle just åka hem efter ett att ha passat yngsta hela dagen. Äldsta fick en handduk att hålla för munnen, och satt i pappas knä hela vägen in till stan till tandakuten. Farfar körde, det gick bra, trots att han sällan kör i stan och kommenterade den flera år nya vägen med ett ”har dom byggt om här?”.

Marstrand, 19.45 till 20.30.

Mamman lugnas av arbetskamrater och tänker att hon hamnat mitt i ett test för hur mycket hon håller med om att ”pappa är lika bra som mamma”.

Göteborg, 19.45 till 20.30.

Tandläkaren tar en snabb titt i dotterns mun och säger sedan att de förvisso behöver ta några röntgenbilder för sakens skull, men att de skadade tänderna ska ut. Pappan lyckas framgångsrikt få dottern att hjälpligt vara med på noterna när bedövningssprutan ska tas. Sen kommer tången fram. Den får kommentaren "ta bort den" och pappan inser att han har lite att jobba med om tänderna ska ut samma kväll. Antagligen är den annars så benhårda belsutsamheten hos dottern något rubbad nu när hon är lite chockad och har ont i munnen. Pappan vinner övertalningen och bara minuten senare är 4,5-åringens mjölktandsrad ersatt av en bred tvåtandsglugg på vänster sida. I bilen hem ringer hon själv upp sin mamma och berättar om incidenten.

Marstrand, 20.30:

Mamman inser att dottern är ok och att hon är lugn med sin pappa. Hennes närvaro hos dotern är förvisso önskad av dem båda, men dottern är trött och kommer somna innan mamman hinner hem. Mamman stannar där hon är. Äter middag, lägger sig vid midnatt och ser fram mot en hel natts ostörd sömn efter en lång dag och en chockartad kväll. Sömnen kommer, men avbryts abrubt vid 4-snåret av något, och kommer sedan inte åter. Mamman upplever en ny dimension av föräldraskap. Även om dottern var ok utan sin mamman när hon var skadad och ledsen, så var inte mamman ok utan henne.


Popcorn och fredagsmys funkar med glugg.

fredag 13 april 2012

Lasershow

Min laseroperation börjar kännas som gammal skåpmat nu. Den här veckan innehöll fyra vardagar men bara två arbetsdagar för mig, då den startade med vab och slutade med en planerad föräldraledig fredag.  Låter ju som en lugn vecka, eller hur? Hahahahaha. Historien som fick oss på fall innehåller riktligt med blod, svett och tårar. Återkommer med detaljer imorgon. Nu till min operation.

Många vänner, bekanta och arbetskamrater har frågat om hur operationen gick till. Gemensamt för er alla som frågat är att ni tycker det hela verkar ytterst obehagligt och flera har grinat illa innan jag ens börjat berätta. Jag hittade också få historier på nätet när jag googlade allt med laser- och ögonoperation innan ingreppet. Så nu tänkte jag berätta här. Operationen jag gjorde heter ”No Cut” och innebär att lasern skrapar på hornhinnan. Det skapas ett skrubbsår och det är det som orsakar smärtan. Så här gick min operation till:

Onsdagmorgon klockan nio sprang jag oplanerat ensam in i porten till Vårda ögonklinik, eftersom den närmaste p-automaten så klart krånglar och maken måste hitta ny parkeringsplats. Jag föreslår att vi ska chansa och stå på gatan utanför ändå, men maken förstår inte vad jag menar. Inne på kliniken får jag 5 mg sobril och voltarendroppar i ögonen. Receptionisten går igenom alla droppar det är meningen att jag ska ta de följande dagarna. Jag var helt avskärmad och hade tunnellyssning. Jag kunde inte forma tankarna till något annat än att jag skulle in på operation strax. Allt fanns dock med på papper vi fick med oss hem.

Eftersom jag önskat att min man skulle följa med in i operationsrummet fick vi båda klä oss i blåa operationskläder. Jag tyckte maken liknade Dr McDreamy, men voltarendropparna kan haft något med det att göra. Väl inne rummet visade det sig att McDreamy fick sitta i en stol längs en vägg där han inte nådde mig, så någon stödjande handhållning blev det inte. Jag fick ligga på en brits och lägga huvudet i en skålformad ”kudde”. Jag satt inte fast. Sköterskan berättade hela tiden vad läkaren gjorde, för det blippade lite när han ställde in alla mina värden på lasern (jag tror det var det han sysslade med och antar att han inte tog sig en surfpaus på datorn). Jag fick bedövningsdroppar i ögonen som sved till lite, men det gick över snabbt.

Lasern såg ut som en gigantisk kamera som hängde ovanför huvudet på mig. Jag fick en kompress över ena ögat och sen kom det jag fasat för – att ögonlocken skulle spännas upp med ett verktyg. Det såg ut som en ring med ett handtag på. Jag fick en reflex att resa mig och rusa ut, men maken satt ju vid utgången och hade troligtvis spärrat dörren om jag försökt fly. Dessutom var jag osäker på vad den där sobrilen hade gjort med mina ben, inte för att den kändes alls, men risken för den pinsamhet som skulle uppstå om jag ramlat av britsen i mitt flyktförsök gjorde att jag låg kvar. Istället berättade sköterskan att kroppen är så fiffig att när ena ögat är uppspärrat och det andra blinkar, så tror hjärnan att båda ögonen blinkat, och då känns det inte obehagligt. Jag sa att det lät som musik för mina öron, och då sa sköterskan att vi kunde sätta på lite musik också så fick jag något annat att tänka på. Det stämde. Efter att ögat spärrats upp, så tog det bara några få sekunder innan lasern satte igång. Det kändes ingenting, det enda jag behöver tänka på var att titta på en grön prick. Det luktade lite bränt, men vadå, det gör det ju varje gång man lockar håret. Värre var det inte. Läkaren höll sin hand runt min haka hela tiden när lasern arbetade. Efter kanske en halvminut (?) var det klart, och då kom det enda som gjorde ont och var riktigt obehagligt. Sköterskan spolade vatten rakt ner i ögat och det gjorde ont. Ont. Det var så mycket vatten att det rann längs halsen och ner i nacken. Det var för att kyla av ögat efter lasern tydligen. Riktigt oskönt. Efter vattnet la läkaren i en lins i ögat som fungerade som plåster de första fem dagarna. Sen var det klart.

Fem minuter per öga tog operationen, och det kändes inte som de längsta tio minutrarna i mitt liv. Då har jag varit med om betydligt värre vad gäller både smärta och obehag. Två förlossningar, en bruten handled samt de allergianfall jag haft, slåss alla om högsta placeringarna. Sen kommer väl förstås de här tio minutrarna, men hade jag ärvt de där ögonen i nacken jag stenhårt trodde att min mamma hade när jag var liten, så hade jag inte tvekat att operera dem där och då också.

När jag satte mig upp på britsen kunde jag redan se bättre än innan operationen. Jag kände mig lugn (sobrilen kickade in lite försent) och hade en känsla av att ha gått i mål. Jag klarade det! Jag tyckte maken såg lite blek ut i sin stol med armarna utsträckta på karmarna. Han satt rak i ryggen och sa inget förrän jag frågade hur det varit att sitta bredvid. Då sa han helt utan inlevelse ”det var intressant" med blicken fixerad någonstans bakom mig på väggen.

Efter operationen fick vi sitta en halvtimme i ett mörkt rum, där det fanns macka, frukt, kakor, kaffe och annan dricka uppdukat. Jag satt i den största och mjukastefåtölj jag nånsin sett, som dessutom hade gungfunktion… Jag fick en ögonmask med kyla i och några värktabletter. Sen var det dags att åka hem. Jag såg ju någorlunda bra, och hade ingen smärta när vi körde hem.

Smärtan kom efter ett par timmar. Den var hanterbar, men jag såg också till att varva Panocod och vanliga Ibumetin de första timmarna. Maken skötte alla droppar som skulle i ögonen med max en timmes paus. Jag låg i ett mörkt rum och slumrade hela dagen. Ögonen rann en hel del, och det var en obehaglig känsla i ögonen stundtals – men inte så att jag inte stod ut. Ljudboken fick mina tankar på annat, och då och då somnade jag till. Ljuset var verkligen en fiende de första dagarna och det stack till i ögonen som eld när jag försökte byta ljudspår på telefonen och skärmen tändes i det nedstäckta rummet. På kvällen gjorde det rejält ont, men med hjälp av en av de tre insomningstabletter jag fått med mig, så sov jag hela natten utan smärta. När jag vaknade dagen efter hade jag knappt ont alls.

Jag fortsatte att ta värktabletter och voltarendroppar på torsdagen i förebyggande syfte, men på kvällen var jag så pass bra att jag kunde sitta med vid middagsbordet med solglasögon på. Efter några minuter värkte ögonen och det var enkelt att inse när jag hade överansträngt dem och behövde vila lite.

Fredag var sista dagen i sängen och jag började bli rastlös. Men till alla er som har dålig syn och är trötta som fan har söta små barn hemma – tre dagars vila i mörker gjorde susen för energidepån! Det var en bonus i det hela att få de där dagarna i avskildhet och uppassning. Barnen var drillade i att mamma inte fick störas. Vår äldsta dotter deklarerade dock redan på onsdagen att hon var den enda som fick hjälpa mamma till toaletten. Jag hade nog klarat det själv, badrummet ligger ju vägg i vägg med sovrummet, men hon ledde mig in så försiktigt så jag tyckte hon kunde få känna sig stor och hjälpsam. Dessutom flödade ljuset in från takfönstret i badrummet så det var bra med lite assistans när jag knep ihop ögonen så hårt jag kunde bakom solisarna. Första gången hon hjälpte mig ropade hon på sin pappa när jag bad om lite papper, ”så att han kan torka dig”, sa hon. Precis där gick dock gränsen för hur ompysslad jag ville bli.

tisdag 10 april 2012

Hejdå påsk! Hej vab!

En grå, regnig dag och jag är hemma med liten dotter som fått ögoninflammation. Ögon verkar vara vår familjs grej, påsken 2012 Med fem dagars ledighet i ryggen, är huset städat och jag själv uppvilad. Barnet sover och jag blir...sysslolös? Alltså, det finns ju en hel massa saker att göra. Var sak ligger ju inte direkt på sin plats hos oss. Men trots alla tankar till vardags som inleds med "När jag får lite tid över..." eller avslutas med "...vill jag göra när jag får tid", såär allt jag förmår mig till att dricka kaffe uppkrupen i soffan och läsa  GP. Det är till och med dagens tidning, det är ju lyx får man säga! Tankarna flyger hit och dit och jag blir inte avbruten innan jag tänkt klart - verkligen en lyx. Börjar likna Vård av Mamma det här.

Hittils har jag bara kommit fram till en sak i min funderingar. Det är att påsken från och med nu är min nya favorithögtid. Den slår julen i alla ronder: fler lediga dagar, färre måsten, godare godis, mindre pynt att fixa med, barnen klär ut sig istället för föräldrarna och inget överflöd av mat som hos konkurrenten jul. Påskharen besöker oss när det passar oss, och inte som tomten som måste komma "efter Kalle, men innan julbordet - hinner vi det?". Vi har hunnit träffa både vänner och familj, utan något race där en enda dag är den enda som gäller. Dessutom är det större chans för bättre/varmare väder, och vädret är ju viktigare än det mesta om du är en äkta nordbo. Det må regna idag, men hela påsken sken solen i Göteborg.

Kan man plocka vitsippor på jul? Nope!


Dagisgjort påskpynt som står framme fem dagar, lika länge som påsken. Inte som på jul när det ska pyntas från november till januari.  

Påskris i min fina kopparkittel som jag fått av min farmor. Helst hade jag velat skippa granen till jul och sätta granris i denna istället. Men det går nog inte barnen med på och det får väl vara ok.



måndag 9 april 2012

Ett ögonblicks frustration.

Läkningsprocessen efter ögonoperatinen pågår med lite svajig syn som följd, men det är tydligen som det ska vara enligt pappersbunten jag fick med mig hem. Igår kväll skulle jag ta bort det ”plåster” läkaren satt på ögat. Det var en vanlig lins, men utan styrka. Det står i alla papper att det kan vara lite jobbigt och att man ska använda ”milt, trubbigt våld” för att få ut linsen då den kan sitta fast ganska hårt. Jag våndades lite inför detta, men maken peppade mig med sin närvaro och när vi tömt närapå halva flaskan med ögondroppar i ögat, så vågade jag prova. Om det var karma, Gud eller min 20-åriga (!) erfarenhet av linsutplockning som avgjorde, men ett par sekunder senare var linserna ute. Man börjar ju undra över den här operationen. Allt går som en dans, kan det verkligen få vara så bra?! Lite bortskämt är jag ändå irriterad över vädret. Det är det enda (peppar, peppar) som inte gått min väg. Idag spöregnade det, och trots det var jag tvungen att bära solglasögon. Oavsett väder är det mörka solglasögon i tre månader som gäller. Ser ju liiiite mysko ut. Ungefär som om jag vore misshandlad och ville dölja skadorna eller så. Kan tänka mig hur snacket i radhusområdet kommer gå om några veckor.

I övrigt har vi haft en hemmadag och barnen var precis så rastlösa som de blir när regnet öser ner och de inte kan mamma vill gå ut. Mamman har varit lika glad som hon är när båda barnen är inne och röjer hela dagen. Jag hittade dock ett pyshål till frustrationen som började samlas i kroppen framåt eftermiddagen. Vi var en sväng på ICA, och eftersom vi bara skulle ha ett par saker så stannade maken och yngsta dottern kvar i bilen. När vi kom ut, äldsta dottern och jag, ser jag att maken står på fel sida av parkeringen. Vi skulle få gå i ösregnet, jag i solglasögon, en bra bit. Han ser oss dock, och börja krypköra framåt. I ögonvrån ser jag då en bil lite längre fram som står och väntar på en parkering, troligtvis misstänker den bilisten när han ser vår fräsiga Volvo komma glidande att maken tänker sno hans plats. Barnafadern som kör den andra bilen är uppenbarligen mer rädd för att få vänta på en ny parkeringsplats, än om sin bil och sina barn, så han gasar på och kör över vägen och in precis framför min make och parkerar. Båda maken och jag står bara stirrar, och fören gång skull är jag glad att maken vinner VM i "hur sakta man kan köra en bil som ändå rör sig framåt",  för han hinner stanna. Innan han hinner starta igen, så börjar den andra bilen plötsligt att packa ut, återigen framför maken. Föraren tittar åt alla andra håll än åt mig eller maken som står på varsin sida och nu har börjat gestikulera på varsitt håll. Vi är ganska lika där, maken och jag.  Till slut stannar den andra bilen till och maken kan slingra sig förbi fram till oss. Jag fortsätter visa vad jag tycker om den andra förarens beteende och till min lycka så vevar han ner framrutan och frågar vad mitt problem är. Vad MITT problem är?! Halleluja, han var ju för perfekt för att vara sann! Ropandes från min sida av parkeringen talade jag om för honom att jag tyckte att han kunde åka ut i skogen och öva lite på bilkörningen innan han befann sig på befolkad yta igen. Blådåren fick veta att det var tack vare min man som en krock undveks, när han själv bara körde på och riskerade liv för en parkeringsplats. Det sista var kanske lite överdrivet, liv kanske inte stod på spel… Men väl skador. I alla fall plåtskador. .

När jag efter mitt nätta utbrott satte mig i vår bil, så slängde jag en blick i backspegeln. Jag såg en galen kvinna. Blöta hårtestar som slitit sig ur tofsen låg smetade runt ansiktet, vidgade näsborrar, en röd regnluva uppdragen över huvudet och som grädde på moset hade jag mina stora solglasögon på mig. Det kan tänkas att mannen som fick ett visst mått av söndagsfrustration över sig, tror att han såg en demon. Det kan han vara glad för. En nyopererad, irriterad, genomblöt (eventuellt religiös) småbarnsmamma är minst lika farlig.

lördag 7 april 2012

Varde ljus!

Jag kan se! Mina ögon är inte helt läkta, men imorse när jag slog upp dem så kunde jag se. Det låter kanske töntigt, men det kändes faktiskt som ett mirakel. Eller i alla fall som en gåva så stor att jag hade varit beredd att betala mycket pengar för den. Ja just det, det gjorde jag ju...men det var värt varenda krona.

Morgonen började dock lite i förskräckelse när yngsta dottern smet in till mig och började klättra upp i sängen innan jag hunnit vakna. När jag insåg att hon nästan satt på mitt huvud började jag flaxa med armarna för att putta ner henne hålla i henne.  I nästa sekund hade jag hennes lilla knutna näve inkörd rakt i mitt vänsteröga. Jag tjöt likt Ferdinand på jul. Det gick en ilning av smärta genom ögat, men jag skrek mest av rädsla för att knytnäven skulle paja operationen. Jag hann tänka att det här är såååå typiskt - nu blir jag blind, första dagen sen jag var barn som jag kan se ordentligt - så blir jag BLIND!  Dottern skrek i ren förskräckelse över att hennes mor för en gång skull skrek i samma decibel som hon själv och syrran, som annars är ohotade ettor på den listan här hemma. Maken reagerade på sekunden och kom flygande in i rummet.  Han blev också jätterädd (är nu alla pengar för operationen till ingen nytta?!) när han såg mig hålla för ögonen. Tumult uppstod i några minuter, innan vi konstaterade att ögonen verkade intakta och att JAG KAN SE! Halleluja, vi dansade och sjöng. Nä, det gjorde vi inte. Men vi gick ut till barnen i soffan och tittade på Bompa.

I övrigt var påskaftonens tre-i-topp:
  1. Glädjen hos äldsta när hon insåg att hon fått besök av (ego-)påskharen som lämnade en påskharechokladstaty gömd i trädgården.
  2. Eftermiddagsfika i sängen tillsammans med yngsta dottern (som lämnade diverse chokladspår efter sig på (numera) makens täcke).
  3. Kvällens påskbuffésupé ensam med maken.

 

Glad Påsk!



fredag 6 april 2012

Låååååååångfredag

Yeeey! Jag klarade operationen och är halvvägs igenom det blinda mörker som är startskottet för mitt nya liv. I ett annat inlägg ska jag gå in på operationen i detalj (jo, det vill ni läsa), men jag kan säga sammanfattningsvis att det var en studie i självbehärsknng.

Resten av onsdagen (operationsdagen) och torsdagen ska jag också gå igenom med er i detalj när bokstäverna inte är så suddiga. Idag, fredag, är första dagen som jag har långtråkigt. Smärtan är inte helt över, men överkomlig, och det enda som är svårt att hantera är ljuset. Varje solstråle som letar sig in i ögonen skär och svider. Det känns som om jag hade fått för mig att hälla citronsaft rakt ner i ögat som tårar sig och börjar värka.

I övrigt är uppassningen ett trevligt inslag, och jag har nu fått fler måltider serverade på bricka i sängen än jag fått någon gång under mitt och makens 7-åriga förhållande. Sällskapet i mörkret är annars Jonas Malmsjö när han läser Eldvittnet av Lars Kepler. 

Nu måste jag vila ögonen igen, detta var en hälsning till alla er som hört av er med glada tillrop inför operationen och under de här dagarna. Tack!



tisdag 3 april 2012

Dan före dan

Tolv timmar och 38 minuter kvar till operation. Är totalt koncentrerad på kl 9 imorgon bitti och kan inte fokusera på någonting nu. Det är som resfeber. Jag vill iväg, och vara på väg, inte sitta här och vänta. Och en liten del av mig vill hoppa av. Ögonkliniken har ringt mig tre gånger på förkvällen utan att lämna meddelande. Min mentala uppladdning tål inte att läkaren är sjuk och operationen inställd... Dock känns det ju vanskligt att kräva operation ändå, inte bra om de skickar fram nån klåpare. 

Den ögonläkare som ska styra lasern (?), talade i måndags på förbesöket om för mig att vi i Sverige minsann var ett u-land i jämförelse med andra länder i fråga om ögonoperationer. Min skeptiska min avslöjade min reaktion på hans ord, och han la snabbt till att han menat i fråga om antalet personer som operererar sina ögon. Hm. Han bytte snabbt ämne och började prata om operationen som faktiskt ska ske i Sverige. Han sa att jag ska få med mig sömntabletter och starka smärstillande droppar hem. Det lät ju bra och jag svarade att  "det var ju smidigt för då kan man ju sova sig igenom smärtan". Då såg han bestört ut och sa att det var ju endast för insomning på kvällen; "det är ju inget knark du får". Nähänä. Jag kände mig helt ok med den informationen, men antagligen signalerade jag något annat, för då sa han att en stor whiskey kunde jag ju alltid ta. DET kändes ju lite oroväckande, tyckte jag, whiskey i kombination med stark smärtstillande medicin och insomningstabletter - är det verkligen en bra idé? Här nånstans tyckte läkaren att vi skulle lämna området smärta och smärtstillande och fokusera på utgången av operationen istället. Han visste ju vad han skulle säga för att komma på plus igen, så han talade sig varm om hur bra det var att jag är så UNG och inte väntar med operationen tills jag blir 40. Då är man ju GAMMAL. Sen tittade han lite i sina papper och bytte ämne igen, jag misstänker att han såg att det stod 77 i rutan för födelseår.

Nu är jag i alla fall tokladdad. Jag känner mig seg i skallen, kan inte tänka på något annat, måtte operationen bli av! Mitt enda uppdrag ikväll är att ladda över Keplers Eldvittnet och Flygts Outsider som ljudböcker till min telefon så jag kan lyssna på dem imorgon och på torsdag. Och på fredag...och eventuellt lördag. (För övrigt hade jag ingen aning om att hela datorn skulle låta som ett reaplan när man kopierar över filerna. Känns osunt i datavärlden a la 2012 Men nu är det snart klart).

Yngsta dottern har tydligen bestämt sig för att ta igen de hon missat de senaste dagarna i upplevelser när hon var sjuk, så hon vill inte sova. Jag provade att lägga henne första gången vid kvart i sju, hennes vanliga sovtid. Det resulterade i att hon satt och ropade sin systers namn med sin vänaste röst, varpå systern ville gå in till henne. Den ofokuserade mamman orkade inte tjafsa emot. Efter andra läggningen tjöt hon tills pappan, som kommit hem, tog upp henne och försökte natta henne från början igen. Nu, när hon för tredje gången ligger i sin säng för kvällen och ska sova, så har hon tagit till det tunga artilleriet. Jag hör henne ta i från tårna och ropa "fääääärdig" med helt klar stämma och hon vet, hon vet, att jag måste plocka upp henne och kontrollera så hon verkligen inte är "färdig" med nåt.

Om 12 timmar börjar operationen.

måndag 2 april 2012

Isdrottning?

Ok att jag kan vara lite kylig ibland, men det här var väl att överdriva.

söndag 1 april 2012

Vi hade i alla fall tur med vädret

Vi har haft en sån där fixarhelg hemma. I solsken. Sen vi kom från fjällen för tio dagar sen, så har livet gått i ett rasande tempo. Jobb och vab har avlöst varandra, och när helgen kom en andra gång efter skidresan hade vi fortfarande inte tagit in skidorna från bilen eller tagit av takboxen. Kläder var inte tvättade, och lakan och handdukar började sina i skåpen. Städning och fylla på kylskåp stod också på att göra-listan med versaler. Med en liten sjuk dotter blev ju inte farten så hög, men vi stretade på och lyckades verkligen med det mesta. Några saker föll dock lite mellan stolarna och fredagsmiddagen blev nog inte godkänd av föreningen för medelsvenssons. Vi grillade på lördagkvällen, så då fick vi väl några poäng igen. Men sen åkte de i bott på söndaglunch igen.

Fredagsmiddag

Söndagslunch

Kommande vecka är en utmaning. Den innehåller lika delar vab och jobb (igen). Onsdag är min operationsdag. Torsdag ska barnen vara utklädda på dagis. Sen kommer visst påsken har jag hört. Ägg och sill är ju enkelt att tillaga så det ska nog ordna sig. Annars har vi ju alltid lösningen ovan. Sill och sushi måste ju ingå i samma kategori av mat, och platta köttbullar med bröd på påskbordet funkar ju också.

Solen får gärna fortsätta skina. När jag blir av med de här glasögonen, och är ute ur mörkret efter operationen, så måste jag ha solglasögon utomhus i tre månader. Oavsett väder. Så jag håller en extra tumme för sol i april, maj och juni... Ser ju lite misstänkt ut att gå runt med solglajer i snöblandat aprilregn. Kan vara svårt att se då också, och då känns ju det hela lite bortkastat kanske...