Två våningar upp

Förändring. Ett ord som står för utmaning, förväntan och energi - men också för en bit oro och rädsla. Idag gjorde jag min sista dag på det företag där jag jobbat de senaste åtta åren. När jag började där var jag singel och bodde i min älskade lilla etta, som bokstavligen låg ett stenkast bort från krogen och shoppingen. Ett år senare träffade jag Henrik, min man, som jobbade på ett företag i samma hus (eller ja, han träffade mig, men det är en annan historia). Några år och två barn senare ska jag nu lämna arbetsplatsen som varit kuliss för några av de lyckligaste privata åren i mitt liv. Numera går jag upp samma tid som jag förr gick och la mig.

Men för den som nu tycker att jag låter dramatiskt så kan jag ju säga att ja, det var värst vad jag drar på stora växlar. När jag imorgon går in på min nya arbetsplats så är det förvisso en ny tjänst, med en ny chef och nya arbetskamrater. Det kommer bli annorlunda. Men mina nya utmaningar finns inom samma koncern, och när jag vanligtvis trycker på ettan i hissen, så blir det imorgon på trean. Och jag planerar inte att förändra min privata livssituation de kommande åtta åren. Inte mer än att det hade varit kul att jämna ut sovkurvan något.

Smycken och blommor till den som lämnar. Och en rosa resväska!

Jakten på den försvunna poolen

Vi har tre barnpooler. Någonstans. När värmen och helgen plötsligt (?) var här, så fanns de på det mycket välbekanta stället "ingenstans". Vi letade på de flesta tänkbara ställen, samt de minst tänkbara. Det är oftast där vi hittar de prylar vi saknar. Vi är inte så konventionella när det kommer till var saker har sin plats. Kryddskåpet hyser både en glöggservis, en kopp med pennor och en trave ljus. Byrån i sovrummet gömmer pärmar, sladdar och tavelramar. Hur som helst. Vi stod utan pool. Eller så här: vi hittade faktiskt en liten pool. En liten pool. Den poolen jag köpte 2008, och som rymmer exakt två bebisar i storleken 8-10 månader. Den har dessutom ett palmtak som är omöjligt att blåsa upp, och därför hänger ner och omöjliggör att barnet i poolen ser någonting alls framför sig. Maken som tycker att varje barn som har fler än ett par skor är bortskämda, tyckte ändå att den dög; ”vi hittar nog de andra snart”. Säkert gör vi det, om sisådär 3-5 månader kanske.

Första lediga soldagen klarade vi oss igenom med grannens vattenspridare. Sen var det dags att ta fram vår egen. När den var gammal skåpmat (eller vad vi nu kan tänkas ha i våra skåp), kom maken med nödlösningen – båten från Mallis! Den fylldes med vatten och var kul ett tag. I söndags var alla alternativ uttömda och lekkompisarna var inte hemma.

Jag kanske skämmer bort våra barn mer än vad maken gör. Men sist jag kollade med familjen, så var det inte barnen som skötte våra förrådsutrymmen. Därmed är det knappast de som är ansvariga den här gången för försvinnandet av den pool vi köpte förra året. Eller året innan. Jag lovade därför äldsta dottern att vi skulle köpa en ny pool, detta efter att hon frågat ungefär femtio gånger (det tog henne runt tre timmar att ställa frågorna). Jag satte allt mitt hopp till Ica, tiden var knapp innan vi väntade gäster, och jag behövde fylla på kylskåpet också i samma affär.

Jag mumlade lite tyst till maken att vi skulle titta på en pool, och sprang ut med dottern i handen innan han hann respondera. Väl på Ica styrde vi till förra årets poolhylla, jag ville minnas att den var välfylld med flera olika storlekar och i olika prisklasser. I år – not so much. Först hittade jag inget, men efter att ha rådfrågat en kille som såg ut som han var så där 15 år (och därmed kunnat vara min son rent åldersmässigt, men som bevisligen var anställd) så hittade vi två varianter. Den ena kostade några hundralappar och den andra några tusenlappar. Jag kunde se den dyrare i vår lilla radhusträdgård, lite för stor, men ändå så perfekt! Den var stabil och i mina förvirrade fantasier såg jag mig själv övertyga maken om att vi kunde ta en drink i poolen efter att barnen lagt sig på kvällen. Väl investerade pengar! Den kreativa hjärnhalvan fick på nöten av verklighetsförankringens centra – när dricker vi nånsin drinkar? Och hur kul är det att dricka något alls i iskallt poolvatten övervakade av åtta grannradhus? Den inre synen, och det faktum att jag inte ville riskera att behöva köra maken till akuten med hjärtstillestånd på grund av priset på poolen, avgjorde saken. Det fick bli den billigare varianten. Vi köpte den absolut sista poolen av den sorten, och nästa mamma med poolpanik får finna sig i att hosta upp det tiodubbla beloppet. Dock hade valet mellan att åka hem utan pool, eller att en gång för alla testa makens gräns, varit enkelt.

Den lär ju inte komma bort i alla fall.

En mors helg

Ledig fredag och försommarvärme betydde picknick vid en närliggande liten tjärn. Lillasyster var inte på humör efter veckans pärs, och storasyster hade vaknat på fel sida. Några en sjuhelvetes massa kex, vatten, juice och en skolklass på besök gjorde dock utflykten riktigt mysig till slut. Efter lunch, och underbar vila för alla tre hemmavarande i familjen, så var humöret godare. När pappa/morfar kom för att fira sin födelsedag en dag i förskott, och som vanligt åka med dottern på ridlektion, så fick eftermiddagen ett riktigt lugnt innehåll. Det är så mycket enklare med två huvuden, fyra händer och två par fötter när barnen är i full gas. Glasstårta på solig altan gillas dessutom av alla åldrar på fädernets sida.

Cykelreparation pågår.

Lördagen och söndagen startade på samma vis vid 06.20. Är det morgon nu? Ja, tydligen. Vid 10, när resten av världen med barn över sex år vaknat ordentligt, hade min mamma och jag redan powerwalkat en timme, barnen tjoat i trädgården så de fick gå in igen, och maken och jag hade druckit kaffe två gånger.

Kvällen igår spenderades framför Eurovision, trots att vi betalade med tre timmars utebliven sömn. Medan vi lyssnade så tog vi tag i en surdeg – alla dessa foton! Bortsett från korta insatser av mig i scrapbookvärlden, en värld jag nu lämnat, så har vi inte satt in ett enda foto i album sen vi träffades 2005. Då och då har jag framkallat foton, många bilder om och om igen. Yngsta dotterns första månad i livet har jag framkallat tre gånger utan att minnas de tidigare tillfällena förrän jag haft de nya bilderna i min hand.I lördags, ackompanjerade av ryska tanters obegripliga sång och en alban med en ormfläta runt halsen, satte vi igång. Vi startade rättvist med äldsta dotterns födelse (inte födelse, men strax före och strax efter) och hennes första månad i livet. Sen hann vi inte mer. Andra dotterns första tid i livet kommer gå mycket snabbare, trots dubbla uppsättning foton. De unika fotona är nog bara knappt hälften så många för henne.

Idag såg jag nästan alla låtar omigen med dottern som har Loreen som idol jämte Saade. Tappert satt hon och väntade genom alla 16 låtarna för att få se Loreen i tävlingen – trots att hon ser henne dagligen på You Tube. Skillnad mot 1984 när jag själv satt med bandspelaren så nära TV:n som möjligt för att spela in Carolas Främling. Den raspiga inspelningen var min guldklimp. Dagens utmanande diskussion som följde Loreens vinst var, varför vinner inte alla? På dagis får ju alla medalj, varför fick bara Loreen vinna nu?

På eftermiddagen idag samlade vi våra mödrar för en Mors dag-fika. Gula gerberabuketter till mor och svärmor, kaffe i solen en lång, lugn stund. Det gav energi inför veckan. Välbehövlig, då de kommande fem dagarna innehåller avslut och start för mig. Den 1 juni börjar jag på ny tjänst hos ny arbetsgivare. Spännande!

(O)klippt

Den här veckan har varit mycket om hår. Storasyster var först ut, och modigast. Hon ville ha kort hår. Efter lite följdfrågor förstod jag att hon menade någon form av page. Tur jag ställde lite frågor känner jag, först trodde jag att hon menade riktigt kort hår. Hon gillar inte att borsta och fixa frisyrer, och jag vägrar låta henne ha håret hängande fritt på dagis. Vi var således ganska överens om att ny frisyr var en god idé. Hon satt helt still i frisörstolen, och inte ens när frissan bokstavligt talat klippte av hennes tofs så sa hon nåt. Jo, precis då sa hon ”mamma”, och jag tänkte att nu är det klippt (haha). Hon var törstig. Inte ett ord om håret. Efteråt var hon jättenöjd och stolt. Jag med.

Dagen efter skulle jag fegklippa topparna på mitt ostyriga hår. Min frisör blev dock sjuk, så jag får vänta till nästa vecka. Både min mor och svärmor valde också den här veckan till att frisera sig. Så det var en del hårsnack. Jag hoppas det var därför jag drömde om hår inatt.

Vi var på semester någonstans. Havet var turkost, men vi satt inne på liten sunkig sylta, när jag plötsligt upptäcker att jag har en tofs med hår på ena benet. En tofs! Som en tuppkam av hår. Den växte på baksidan av vänsterbenet och jag tänkte i panik i drömmen att jag nog hade haft den sen vi var på Mallis. Hur kunde jag missat det? Varför hade ingen sagt något? Katastrof! Hur skulle jag få bort den utan att någon märkte något? Den var som en mohikanfrisyr på helt fel ställe. Och på fel person. Jag började hysteriskt dra i tofsen, men det var ju så mycket, och det kändes så ofräscht och pinsamt att jag bara ville gömma benet. Svårt när man har korta shorts och sitter längst in i en lokal full med folk. Sen vaknade jag. Den som är bra på att tyda drömmar kan ju låta bli att mejla mig om en trolig förklaring.
Och ja, jag var tvungen att känna efter när jag vaknade om ena benet var hårigare än vanligt.

Före...

...efter!

Tröttande att bli klippt, 4,5-åringen fick åka vagn de ca 200 metrarna hem.

Solsting och julafton

Igår blev det lite för mycket sol för den yngsta av oss. Hon har hostat och snorat i veckan, men plötsligt igår eftermiddag blev hon jätteslö och stekhet. Hennes ögon var halvslutna och hon däckade i mitt knä en stund, och vaknade ännu svettigare. Då la hos sig på golvet, under matbordet, där vi har skugga och altandörrens öppning svalkade lite. Strax efter konstaterade vi att hon hade 40,3 i feber. Jag var övertygad om att hon var sjuk, och ville åka till barnakuten. Maken övertalade mig att avvakta lite. Alvedon, baddad panna och tre timmars sömn senare så var hon på benen igen, inte så pigg, men i upprätt ställning och med öppna ögon. Vi fick i henne både välling och vatten och sen somnade hon om och sov till 8 imorse. Maken tog vab-dag men kunde konstatera att hon var i det närmaste feberfri och sitt vanliga pigga jag.

Så idag och ikväll har vi varit inomhus. Äldsta var på dagis och fick sin sol-, spring- och utedos där under dagen. Jag sa till barnen att vi kunde låtsas att regnade ute, men storasyster ville dra det ett steg längre och gick all in. Eftersom vi ätit prinskorv till middag så var det ju självklart att det idag var jul. Efter middag satte vi oss vid TV:n med nerrullade gardiner och kollade julkalendern från 2009, Superhjältejul. Någon gång har äldsta nämnt att hennes pappa heter Henrik, kanske är han också en superhjälte? Själv har jag försökt locka fram en liknelse mellan mig själv och Stålhenriks kärlek, Supersnällasilversara, men som alltid tittar dottern på mig med undrande blick och förstår inte alls vad jag far efter. Inga julklappar till henne.

Tack vare julkalendern så började också nedräkningen till julafton hemma hos oss idag. På dagen sju månader kvar. På frågan om vi kunde baka pepparkakor också så svarade jag nej. Nej, sa jag. Nej, det blir inga pepparkakor. Nej, inget papparkakshus heller. Sen var det väldigt nära att Supersnällasilversaras alter ego Supersurasunksara kom på besök.

Ett hjärtligt dop

Vi startade med en kvarts marginal till den tid vi satt som mål att bilen skulle lämna garaget (med oss i). Två döttrar med rena klänningar, finskor och uppsatt hår. En mamma som hade haft tiden att (med hjälp av mormor som passade gulliganerna) fixa sitt egna hår för en gång skull, och en pappa som hade struken skjorta och slips. Askims kyrka väntade på oss, och dopet av det här lilla hjärtebarnet.

Innan vi lämnat Hisingen hade yngsta dottern lyckats pilla sönder bling-blingspännet på sin finsko, samt fått loss remmen som skulle sitta runt ankeln. Den sistnämnda fungerade tydligen nu som hennes telefon; aaallåååå sa hon, och tryckte fast den mellan axeln och örat. När vi kom fram till kyrkan, en halvtimme innan utsatt tid – poäng till oss – så hade hon även tröttnat på den fina tofsen hennes pappa satt upp på henne. Håret stod nu som vanligt runt huvudet, likt professorn i Tillbaka till framtiden.

Storasyster var så glad över att få ha på sig sin prinsessklänning (som i själva verket är en HM-klänning, köpt begagnad på barnmarknad) utomhus, att hon snarare skred fram de första minutrarna – med betoning på de första. Efter dopgudtjänsten satt hon i gruset och byggde torn med de andra.

Äldsta dottern kan i vissa stunder vara lite blyg, något vi är tacksamma för. Blygheten släpper dock oftast ganska snabbt, och vid gudstjänstens början hade hon bekantat sig så mycket med omgivningen att hon beslutade sig för att 1. vara barfota och 2. finnas med på scenen. Scenen som i detta fall var kyrkorummet. Lackskorna hon hade på sig vid ankomst fanns inte med när vi åkte hem.

Vi var tre kompisar till hjärtebarnets mor som satt tillsammans. Alla har vi två barn var i åldrarna 2-5 år. De yngsta i skaran tog kommandot och närmade sig prästen efter bara några minuter. Här är en av föräldraskapets lite utmanande stunder tycker jag, att bedöma andras gränser. Dop är oftast rätt barnvänliga, och i de flesta fall kan barnen få komma fram och sitta med och titta. Å andra sidan vill man ju verkligen inte störa och klampa in på dopbarnets högtidsdag. Jag tror vi lyckades ganska bra. Småttingarna fann varandra och tultade runt i närheten av prästens när han talade. Vår 4,5-åring gick efter en stund fram och satte sig bredvid sin lillasyster på altarringen. De var tysta, varför vi lät dem sitta kvar, och efter en stund kom prästen och satte sig bredvid dem.

Det var en speciell känsla att vara med på hjärtebarnets dop. Fyramånader gammal har hon och hennes föräldrar varit med om en bergodalbana på liv och död som de flesta av oss (tack o lov) bara behöver höra talas om och inte uppleva själva. Från att hålla sitt lilla nyfödda barn i famnen och få reda på att inte ens läkarna kan veta om hon överlever operationen, till att se det friska, vackra barn som döptes i söndags. Det är nästan så man blir religiös.

Två par färre skor senare, så var dagen en påminnelse om att ett par trasiga och ett par borttappade skor är de banala, världsliga ting de faktiskt är. 

Ni har väl köpt en pin? Klicka på bilden.

Den anonyma desserten.

Det här till alla er som inte snyter ur er en fransk chokladtårta a la Leila Lindholm varje gång ni blir lite sugna på nåt sött. Den här efterrätten brukar jag göra då och då på kvällen när sötsuget slår till och den har säkert ett flashigt namn. Eller ett namn i alla fall, säkert är den också känd av alla. Lika gammal i efterrätternas medelsvenssonkokbok som den efterrätt jag för inte så länge sedan lärde känna som "bär med choklad i ugn", men som tydligen hade ett namn (Gino).

Eftersom jag inte vet vad den här desserten kallas, eller när jag smakade den första gången, så finns det heller inget recept. Lägg en näve (?) blåbär (eller hallon eller annan god frukt/bär) i botten på en skål. Tina dem innan. Eller inte, det är gott vilket som. Ringla lite honung på bären. Hoppa över honungen om ni vill, det gör min make och det är tydligen gott det med. Sen tar jag någon form av Kesella och klickar på. Min favorit är rabarber, men det funkar lika fint med vanilj eller hallon. En halv burk per portion brukar vara lagom. Smula ett Digestivekex på toppen av varje portion. Det går dock lika bra med ett halvt. Igår hade nämligen jag och barnen någon ätit upp alla Digestivekexen utom ett, så vi fick äktenskapligt dela på det sista.

Det var det hele. 

Kalas, kalas, kalas

Maken inledde kalasveckan med en after work i tisdags med två kompisar. De inledde enligt rapport med en öl på nya innestammisstället i Göteborg – Clarion Hotel Post. Maken var måttligt imponerad, men så är han också mer av en pubkille. Uppskattar inte champagne, lila stoppade stolar och tunga tyger på samma vis som jag.

Jag tog över stafettpinnen på onsdagen och gick till samma hotell med två av mina vänner. Den ena har jag känt sen dagis, dvs i 34 år nu, och den andra i 17 år. Räkmacka och rödvin på Posthotellet med två kloka kvinnor som precis som jag försöker få ihop alla delar av livet utan att somna varje kväll så fort huset blivit tyst. Hålla med, säga emot och diskutera. Skratta rakt ut och inte tänka på något annat än det som händer precis här och nu. Det var så kul att ses och prata om allt mellan (bokstavligen) himmel och jord, att var ute till klockan 20. Jisses. Jag hann hem till onsdagens Grey's Anatomy. Annars hade cirklarna rubbats lite väl mycket kanske.

Det var ju inte mer än rätt att barnen fick gå på kalas på torsdagen, efter mammans och pappans utsvävningar dagarna innan. Vincent fyllde sex år och hade BBQ för sin kompisar hemma i trädgården. Låter mysigt, eller hur? Det var det, men det kan också läsas som verkligheten var: medan barnen knödde runt leksakståget mellan Graz och Vänersborg på Vincents och hans brors rum, så grillade pappan i trädgården, iförd regnställ och under parasoll i skydd för det kyliga majregnet. Övriga föräldrar väntade inomhus med chipsskålen inom räckhåll. Nio barn i åldrarna 2-6 år i samma rum kunde inneburit katastrof. Men icke. Det är förvisso bra att alla hyllor är fastskruvade i väggen, och ett och annat slagsmål är ju svårt att undvika. Men i övrigt – mycket bra kalas utan alltför mycket blodspillan och en hel del tårar.

A day in the world

Jag läste om A day in the world och mindes något från mellanstadiet när vi skulle skriva om ”vår dag”. Brevet skulle sedan sparas till ”framtiden”. Undra vad det projektet hette och var breven finns idag? Jag minns att jag skrev om Ioan Ursut och jakten på honom. Minns ni honom? Han som rymde och det var polispådrag just de dagarna för att fånga honom efter en rymning.

Jag hade gärna läst min 11-årings text om den där dagen. Nu får man ju ändå lov att säga att det är framtid – 24 år senare. När jag idag fick nys om fotodokumentationsdagen A day in the world, tänkte jag att det kunde vara kul att göra samma sak igen. Knäppa ett par bilder om vår dag och skicka in dem. En vanlig tisdag. Hur svårt kan det vara?

En köttfärssåsmiddag anno 2012 i radhuset med två barn. Sagt och gjort. Jag tappade en unge på väg hem från dagis, hon ville in och leka med grannen så det blev bara jag och lillan som gick hem. Helt ok. Oddsen var goda för en lugn eftermiddag. Just middagar är jag rätt bra på att förplanera. Vi äter aldrig något som tar längre tid än en halvtimme att laga. Men ändå. Vissa dagar räcker det med en dotter och mig själv att ta hand om.

Mutade den trötta dottern med ett rån men fick ändå ha henne på höften största delen av tillagningstiden. Det är tillräckligt svårt att hacka lök med en dotter runt benen, omöjligt med en klängandes runt halsen. För att göra en ganska kort historia ännu kortare så kändes spisen som den var från 1800-talet idag och jag sprang som en dåre mellan olika sysslor utan att ha koll på vad jag stoppat i köttfärssåsen. När jag var klar och smakade av den, så var den god. Ändå tog jag en sista släng med handen in i kryddskåpet och drog fram pizzakryddan. Drog av locket – AV LOCKET – och kryddade köttfärssåsen med i runda slängar halva burken.

Efter en räddningsaktion som innehöll ketchup och creme fraiche som cover up, så lät jag tvååringen smaka. Finsmakare eller ej. Hon åt som hon brukar, det vill säga två portioner och när hon njuter som mest så drar hon skeden genom håret. Idag hade hon köttfärssås från pannan till bak i nacken.

Så var tror ni? Matchar köttfärssåsmiddagen Ursut? Bilderna kom liksom lite i bakgrunden vid tillagningen och vid bordet fanns ingen tid till fotografering. Då var stora hemma igen och ratade köttfärssåsen. Jag hade själv svårt att äta den och gjorde en tonfisksmörgås istället till mig, storasyster fick flingor.
Det var en (o)vanlig tisdag, men helt klart A day in the world.

Köttfärssås borde du väl klara?

Synligt

Det var efterkontroll idag efter laseroperationen, och redovisning för optikern och ögonläkaren i om jag använt alla droppar och krämer till ögonen som jag skulle. Nu har jag förvisso gjort allting enligt ordination, vill varken äventyra synen eller riskera tilläggsoperation, men jag var ändå lite nervös. Det var dessutom en lurig optiker som bytte bokstäver på tavlan när jag skulle testa andra ögat. Prestationsångesten ploppade plötsligt upp som en ovälkommen och överraskande gäst. Syntestet gav dock mycket väl godkänt. Hornhinnan är läkt och det kändes som en belöning för alla de dagar jag gått runt i solglasögon när det varit molnigt eller regnet öst ner.

Jag är så glad och stolt över att jag vågade göra den här operationen. Lättad över att den gick bra. Overklighetskänslan är dock fortfarande stark. Det är en sådan ynnest för mig att kunna se, jag som är van att leta mig halvblind ut i badrummet varje morgon. Nu börjar jag sakta vänja mig. Oftast börjar morgonen fortfarande med att jag famlar efter mina glasögon på sängbordet. Vanan av att inte ta ut mina linser varje kväll sitter också djupt. Flera kvällar har jag varit på väg att ta ut de linser jag inte har, hällt upp linsvätska i koppen jag ännu inte slängt. Befängt, jag vet. Varför slänger jag den inte? Kanske efter sista kontrollen i augusti. Då är också de tre månadernas regel om solisar varje dag oavsett väder slut. Sen gäller enbart solglasögon de dagar det är sol, känns mer normalt.

Solisar på, trots regn. Doctor's order. 

Sammanfattningsvis: 

Mars 2012. Kan inte läsa översta raden med de två stora bokstäverna på optikerns bokstavstavla. 

Maj 2012. Kan läsa raden längst ner på tavlan utan problem. Frihet och seger!

Finns det en chartergud?

Vi lämnade Cala Bona i strålande sol klockan 8 i morse. Bussturen till flygplatsen, säkerhetskontrollen och väntandet var lite skakigt. Vi såg allt som uppvärmning, och var laddade till tusen för att fixa den sista stora utmaningen - flygresan hem. Vi hade förberett båda barnen på vad som gällde och hur de skulle uppträda, men åtminstone tvååringens minne är ju kort. Fyraåringens minne är som bäst när det gynnar henne själv. Snacks, dricka och andra mutor var packade, med det var de redan på flygresan ner och det hjälpte inte då.

Flygresan började med en överraskande snytning. Yngsta drar plötsligt loss ett engångsnackskydd från sätet framför, och snyter sig högt och ljudligt i det. Sen knölar hon ihop det och torkar sig omsorgsfullt om näsan. Förvåningen knäckte oss och vi började skratta. Naturligtvis fick vi sedan försöka rädda de som kunde räddas av resten av nackskydden.

Vi satt på rad 7, sätena abc. Det var ju då tänkt att den snorande skulle sitta i knät på en av oss (eftersom hon inte fyllt 2 år och inte hade eget säte). Jag frågade en flygvärdinna om det fanns någon ledig plats i planet, var som helst duger (till mig själv tänkte jag), men fick svaret att det var fullt. Lilla ville inte sitta still och jag kände att det här kommer bli katastrof.

Någon måste lyssnat. Oklart vem – men som hen levererade! Inom loppet av fem minuter efter min uppgivna tanke inträffar två avgörande saker:

1. Dottern somnar! Hon slocknar i mitt knä och sover nästan en timme. 
2. Det finns plötsligt ett säte ledigt! En person har inte kommit i tid och på ett ställe i hela planet finns ett ledigt säte. Gissa vilket? Nummer 7d! Platsen på andra sidan gången från där vi sitter.

Ovanlig syn. 

Resten av flygresan är len som sirap. Lite trög, och så oerhört söt i smaken. Maken och jag sitter bara och ler, medan våra två döttrar tokcharmar medpassagerarna.

Mirakel kan uppenbarligen ske, och hade inte äldsta dottern envisats med att ha gardinen fördragen för fönstret hela vägen till Sverige, så hade vi kanske fått se någon vandra på molnen. Jag hade i alla fall inte blivit förvånad.

Yeeey!

Wild Kids Mallorca

SVT kan spara in samtliga produktionskostnader i Wild Kids till nästa säsong. Vi har redan material så det räcker till minst en egen spinoff. Vi har inte tänkt lag. Alla tävlar istället individuellt. Ingen föranmälan krävs, och när som helst kan nya spelare tillkomma. Vi filar fortfarande på detaljerna, men här är förslag på några grenar:

1. Kast med liten tallrik. Eller glas, bestick eller annat som finns till hands. Vinst mäts i antal decibel som kraset uppgår till, i kombination med hur många andra barn, föräldrar och anställda som tystnar och tittar på just DIG när det hela inträffar.

2. Rullning nerför stentrappa. Inga skyddskläder får användas. Den tävlande ska stå på behörigt avstånd från trappan, för att sedan plötsligt dyka upp på översta trappsteget när någon minst anar det. Ett försiktigt steg ner, och sedan måste den tävlande rulla resterande trappsteg. Om man skadar sig blir man diskad. Tricket är att hålla upp huvudet och rulla mjukt. Instruktör i tvåårsåldern finns på plats.

3. Högst skrik för minst orsak. Här kan åldern spela in i hur vinsten avgörs. Ju äldre barnet är och ju mindre orsaken till utbrottet är, desto högre poäng. Exempel: En 4,5-åring får inte leka med en uppblåsbar delfin (som inte tillhör henne) i poolen. Hon får däremot leka med båten eller krokodilen som tillhör samma leksakskategori. Det duger inte. Vinst mäts på liknande sätt som i kategori 1.

4. Antal rymningar. Även i denna gren kan ålder vara en avgörande faktor, men här är det de yngre som får höga poäng om de lyckas smita. Rymningen måste bestå i att den sker i ett bevakat ögonblick. Barnet ska alltså vara under uppsikt, men på en blinknings tid, hinna försvinna. Tidsgränsen för rymningen är en minut, så de snabbfotade har störst chans att kamma hem poäng. Efter en minut är det inte kul längre, och barnet får minuspoäng.

5. Antal saker man kan tjata till sig. Här måste barnet vara lite uppfinningsrikt. Alla medel så tillåtna, såsom att t ex spela ut mamma mot pappa eller komma ihåg små undanflykter föräldern kom med för tre dagar sedan – undanflykter som att affären var stängd, men nu är den öppen. Enkla regler – flest inköpta saker vinner. Obs! Inte högst värde, flest saker avgör. Alla småpryttlar med turistslogans ger extrapoäng.

6. Antal gånger man kan krama en björn utan att tröttna. Här måste barnet själv vilja krama björnen. Föräldern måste stå på behörigt avstånd och låta barnet själv gå fram. Poäng till de som flera gånger per dag köar för att slänga sig i famnen på björnen.

7. Antal gånger man kan vinka till en björn utan att tröttna. Här kan de lite försiktigare barnen ha chans att samla poäng. Man får inte gå fram till björnen, eller delta i både gren sex och sju. Istället står barnet på sidan av de som köar till gren nummer sex, och vinkar oavbrutet. Flest gånger i kombination med förälders uthållighet vinner.

I några av grenarna kan det vara en fördel att vara lite extra trött. Barnen kan ha badat i flera timmar eller vägrat dricka någonting alls den senaste timmen. Gren nummer tre är en sådan gren. Föräldern kan således "dopa" sitt barn till vinst. Inte tillåtet, men sker ibland ändå. Stickprovskontroller utförs inte.

Gren nummer ett krävs ingen större kraft, men gärna lite påhittighet i att hitta sitt tillfälle. I denna gren finns många konkurrenter. Inga beslut fattade av domarteamet kan överklagas. I de fall poängantal eller liknande är orättvist så är det en lärdom för livet.

Komna till semestern sista dag, så har våra barn tagit poäng i samtliga grenar, men är långt ifrån vinnare i alla. Vår yngsta har dock gjort otaliga försök i rymmargrenen, och är vad jag vet ohotad ledare hittils. Stora har koncentrerat sig på gren nummer sju, som hon envist plockar poäng efter poäng i varje dag. Hon lär aldrig hinna ikapp lilla i gren nummer sex, men kanske får hon ett poäng ikväll när det är dags att säga hejdå? Blir det en vinkning till så kammar hon å andra sidan hem gren nummer sju helt utan konkurrens.

Spanska ridskolan (a la Cala Bona).

Hemma i Sverige har storasyster ridlektion varje fredag. Då är det en hel utrustning som ska på: ridbyxor, ridstövlar med klack, hjälm och ridhandskar för "rätt grepp". Den spanska varianten var lite annorlunda. Instruktionen löd ”Eating grass, pull up". Fem Euro senare var det bara att ta hästen och gå.

-Helmet? -No.

I en bubbla

Vilan har infunnit sig. Familjesemester på en resort är som en låtsasvärld. Solen och poolen. Buffén tre gånger per dag ger inga matbekymmer, även om varenda unge går därifrån fylld på socker, snabba kolhydrater och e-nummer. Vila i mun och öra från ord som ”ta av dig skorna” och annat vardagstjat. Någon annan städar ju här. Varje dag. Badkläder ger inga klädval att tjafsa om, och vi är förbi trotset om solkräm. Stora står blickstilla när hon blir insmord och lilla följer exemplet ganska bra; ”Annars dör man, om man inte tar på krämen” hörde jag att storasyster förklarade. Jag sa inte emot.

Först i poolen varje morgon.

Skyffla vatten med en spade, åka båt i barnpoolen, hitta nya vänner, mini-disco, äta glass och dricka så mycket juice man vill. Det enda möjliga abret i det här lätta levernet i fantasivärlden, är väl det här med vuxentid. Den existerar inte i Lollo- och Bernieland innan klockan är 21. Och då har vi somnat. Igår orkade jag fem minuter på balkongen efter att barnen lagt sig. Det är rekord hittills. I morse på frukosten såg jag en kvinna/mamma i ett linne med texten: ”We’re in love, but right now we’re just parents”. Ser jag henne igen ska jag fråga vart hon köpt den.

Morgonpromenad innan resten av gästerna vaknat.

Vad lagar du? Mat. Vadå för mat? Som man äter.

Semester?

Vi fick höga betyg av flygvärdinnorna och 4,5-åringen skötte sig med bravur. Ändå känns det som om vår flygresa på tre timmar, var minst två timmar och 20 minuter för lång. De första tio minutrarna satt vår 2-åring i knät på sin pappa. Det var när hon var fastspänd under starten. Sen började äventyret. Helst ville hon springa mittgången fram och tillbaka, hälsa på alla och krocka med allt som kom i hennes väg.  Vi hade fantastiskt tålmodiga, trevliga och glada människor på raderna runtomkring oss. På andra sidan mittgången satt ett gubbgäng i ålderspannet 55-70 år som skulle på golfresa. De började flygningen med att beställa in tre vodka tonic. Var. Jag hade min förutfattade mening klar, och tänkte att det här kan ju bli en intressant kombination. Det blev det. Flygresan slutade med att våra döttrar tillsammans med de tre golfarna ”klappråderade” mest och högst av alla när piloten landade planet, och vår äldsta dotter var bedrövad när hon insåg att ”farbror Fredrik” och hans kompisar skulle till Magaluf medan vi satte oss på bussen till Cala Bona.

I oktober 2009 svor min make och jag på att aldrig mer flyga charter med ett barn som inte har egen flygstol. Vi gjorde det med äldsta dottern när hon var 1 år och 11 månader. Hon skrek i 2,5 timme och somnade sedan de sista 20 minutrarna. Tydligen bleknade det minnet och nu, när yngsta nått samma ålder, 1 år och 10 månader, så satt vi på ett plan igen. Resan var ett sammelsurium av att klättra, skrika, äta kex, dricka vatten, läsa bok, tappa napp, gå på toaletten, stå i stolen, klia andra människor i håret (som satt framför), sjunga, slå sig, äta godis, rita, inte rita och lite till. Yngsta höll i tre fjärdedelar av showen själv, hennes storasyster gjorde ett gästspel då och då.

Showens höjdpunkt och mest dramatiska ögonblick trodde jag var när 4,5-åringen efter många tillsägelser att hålla i sitt glas, spillde ut sitt fulla glas med cola. Fel, fel, fel. Några få minuter senare rymde 2-åringen ur mitt grepp, och jag fångade henne precis när hon skulle greppa en irriterad medpassagerares ölglas. Han fångade det när det var på väg över kanten. Jag bad om ursäkt, tog den vilt protesterande dottern och lyfte upp henne. Hon var arg och sparkade i luften. När jag samtidigt vände mig om, träffade hennes fot en annan mans ölglas som flög rakt ner i hans knä. Jag önskade att jag var på en annan plats. Ensam. Gick tillbaka till våra platser, tryckte ner ungen i sätet och skämdes. Maken fick gå och be om ursäkt, och erbjuda sig att köpa en ny öl åt honom. Vi hade tur. Han och hans fru sa att de mindes precis hur det var att flyga med barn och att vi inte skulle oroa oss. Han behövde ingen mer öl sa han, och vi behövde inte be om ursäkt. Honom hade jag gärna klonat. När de gick av planet önskade de oss en skön semester och sa ”Håll ut, det blir bättre bara ni kommer fram. Och era barn är charmiga!”. Sa jag att jag ville klona dem?

Väl framme på vårt hotell hade vi en solig eftermiddag vid poolen. ”Bade, bade” ropade 2-åringen och klappade händerna i poolen, hennes lycka över att få bada överskuggade alla tidigare skrik- och trotsattacker. Efter en halvtimmes badande bajsade hon i poolen.

Det var väl i stora drag vår första semesterdag… Ja just det, vi fastnade i hissen också. Det blev beckmörkt och min make fick ett Rambo-moment när han pressade upp dörrarna och kunde klämma ut oss alla innan strömmen kom tillbaka.

Halv åtta sov båda barnen igår kväll. Själv somnade jag en timme senare, och maken var den enda som orkade njuta av en liten stund på balkongen med havsutsikt. Barnen sov nästan 12 timmar i sträck. Vet inte när det hände senast. Själv sov jag i nio timmar och kunde sedan slumra i två timmar till. S-e-m-e-s-t-e-r!

Utsikt från balkongen.

På språng.

 Pizza med avocado, färska tomater och mozzarella.

Den (o)frivillige golfaren

Jag läste att Sveriges vackraste golfbana finns i Idre. Enligt samma källa ligger i alla fall en av världens vackraste golfbanor på Korsika. Det är möjligt. Sveriges vackraste golfbana-utan-bana måste dock ligga i Göteborg. Göteborg Citygolf är bara en Driving Range. Ingen bunker, ingen green och ingen flagga med hål. Ska man nu stå och slå, slå och slå bollar i tid och evighet, utan fysiskt mål, så måste det ju vara härligare att göra det med lite utsikt. Citygolf ligger längs hamninloppet, på en höjd och vid en strand. Vilka andra golfbanor-utan-bana kan slå det?

Golfskorna var på

En dag som igår, då är golf ganska kul. Solen sken och vi var åtta stycken som stod och slog tillsammans. Vi hade egen instruktör som påpekade våra fel ("Rak rygg, sa jag, är den verkligen rak? Kan jag lägga en klubba längs din rygg? Nä, där ser du") och kom med uppmuntrande tillrop när någon lyckades med något annat än att fisa iväg bollen några meter.

Jag är verkligen ingen inbiten golfare. Mitt tålamod räcker inte till att öva och öva, för att sedan gå en runda på minst fyra timmar (lika ofta i ösregn som i sol) och harva runt i en bunker största delen av tiden. För där hamnar man trots att man tänker "inte en bunker, inte en bunker". Eller just därför.

Detta var första och enda delen i ämnet golfbanor. Eller golfbanor-utan-bana för att vara petig.

150 kor och 4000 människor

Idag var det dags för korna att släppas ut för våren på Svesgård i Kungsbacka. Jag må ha bonnablod i mina ådror, men det var första gången jag såg ett kosläpp idag. Det är en populär aktivitet bland alla stadsbarn, men att den var så poppis! Det ryktades om 1000 bilar på plats och det kan nog stämma. Picknick i solen med vänner till både oss och barnen gjorde dagen fantastiskt skön.

Det fanns en överhängande risk att tappa bort sina barn i folkmassan, men vi lyckades även denna gång få hem alla våra. Jag vet att de är två till antalet, men en sån här dag känns det som fyra. Äldsta är lite försiktig, men glömmer i leken vart hon springer. Hon skulle bli förtvivlad om hon inte hittade oss på en gång. Yngsta struntar blankt i sin mor och far som fick gegga efter i leran för att fånga henne gång på gång. Ett skratt och mer fart i tvåårsbenen var allt vi fick tillbaka när vi försökte få henne att komma tillbaka självmant. Inte ens en kexmuta funkade idag när det fanns massa roliga barn att följa efter och hästar att rymma in till.

Våryra kossor på vårens första grönbete. 

Sex av de tio besökare vi bidrog med idag. 

Vårt matvrak satt mitt i när picknicken dukades upp. 

Koncentrerade på att äta. 

Arla delade ut gratis mjölk och bulle, och man kunde tro att det var 4000 luspanka stackare som var på plats. Var och varannan mamma och pappa gick runt med ett sexpack mjölk i en kartong. Gratis är tydligen gott, säger den bittra mamman som fick förklara för trumpen unge varför mjölken och bullen var slut när det var vår tur. Nu var vi ju tre mammor som alla hade med sig mutor av alla de slag, så situationen förblev under kontroll. 

I takt med att kossorna vande sig vid gräset och slutade krumbukta sig, så blev också barnen tröttare och tröttare. Ingen sov på vägen hem, men alla satt tysta och det blev en lugn eftermiddag hemmavid - därmed en bra dag på alla sätt.