Ta ut nappen. Le.

Glad påsk!

En 2,5-årings bekännelser (eller 17 kilo trots berättar).

”Jag fick följa med min mamma till Ica idag. Det lät jättekul, så jag småhoppade av glädje hela vägen till bilen. Sen kom jag på att jag inte hade några vantar. Mamma sa att jag inte behövde några i bilen. Men hon fattar ju inte. Jag arg och började skrika att jag ville ha vantar. Det visade sig att mamma hade ett par vantar med sig, men det var ju fel vantar! Eftersom jag är tvingad att sitta i den där trista stolen i baksätet som är bakåfram, så kunde jag inte se mamma när hon körde och det gjorde mig också irriterad. Man vill ju liksom gärna se vem som kör bilen man sitter i! Allt, bah, säkerhet?! Jag visade mitt missnöje genom att gråta och tjuta hela vägen till Ica. Det är inte så långt, men jag gjorde mamma irriterad. Mission accomplished.

När vi kom fram kändes det lite bättre. Mamma var som vanligt glad för att hon fick stå när ingången på en töntig familjeparkering. Alltså, jag hade hellre sprungit och sicksackat mellan bilarna upp till ingången. Mycket roligare! Jag gjorde ett försök men då satte mamma ner mig i vagnen. Jag gick med på det. Var ändå tvungen att vila lite. Jag hade fått med mig en bok från bilen som jag sa att jag ville läsa, men när jag väl satt i vagnen så var det tråkigt. Så mamma fick bära boken fast hon hade sagt att hon inte skulle göra det. Poäng till mig!

Jag satt still i vagnen i tre timmar när mamma plockade i varor. Sen ville jag ur. Mamma påstod att det bara gått fem sekunder, men hon är ju inget att lita på när det kommer till tid. På morgonen säger hon ju ofta att det inte är morgon fast jag är vaken! Klart det är morgon då! Jag var tvungen att tjuta svinhögt för att hon skulle fatta den här gången. Sen kom vi överens om att jag kunde sitta i själva vagnen med varorna istället. Det var lite bättre. Helst ville jag dock stå upp och vicka på rumpan. I vagnen. Inte på golvet, där syns man ju inte. Det är rätt kul att retas med min morsa. Varje gång jag ställde mig upp sa hon till mi g att sitta ner, så jag gjorde en liten show och neg upp och ner hela tiden så hon var tvungen att säga till mig varannan sekund. Superkul! Jag vet att det var roligt för det var flera som skrattade åt mig. Men inte mamma. Antagligen är hon helt humorlös. Jag fick inte stå så jag fick gå själv.

Men då var hon inte heller nöjd! Jag skulle ju bara hjälpa till, men nej då, inget jag ville ha skulle ner i vagnen. Bara hennes tråkiga grejer! Inte ens en burk sill, som jag vet att hon gillar, ville hon ha. Då spelade hon alldeles förskräckt och började gorma om att den kunde gå sönder om inte jag gav den till henne. Bah! Samma sak med köttbullar och korv, mina favoriträtter. Hur kan det vara fel sort liksom? Köttbullar som köttbullar. Hon är så himla känslig och ska hålla på och titta på förpackningen jättelänge innan hon bestämmer sig.

Sen var det det här med gratisbananen man får på Ica. Alltså, hon fattade ju inte att det var en speciell banan jag ville ha. En grön. Från en hylla som mamma påstod man inte fick ta ifrån. Hon påstod också att jag inte gillar gröna bananer. Ha! Vad vet hon om det? Bara för att jag inte åt det igår och förrgår och alla andra dagar så kanske jag vill ha det idag, eller hur?

Hon var så jobbig, hon fattade inte att jag ville springa runt och äta den fula gula bananen, så jag var tvungen att skrika jättelänge och genom hela fruktavdelningen. Hon fattade ändå inte. Jag gav mig och tänkte att jag får väl sitta ner i vagnen då, men då skulle hon bråka om att jag inte fick klättra i själv! Hon hade jättekonstiga åsikter om att jag kunde slå mig och att den var för hög. För hög?! Inget är för högt för mig! Mamma fick i och för sig komma ur duschen innan hon var klar i morse när jag hade fastnat uppe på syrrans bord, men ändå. Måste hon vara sur för det nu?

Jag blev så förbannad så jag bestämde mig för att hänga på sidan av vagnen och tjuta hela vägen till kassan. Kan hon gott ha, morsan, när hon inte fattar. När vi nästan var framme träffade vi mammas kompis. Jag blev så paff så jag blev tyst. Tyvärr glömde jag bort varför jag var arg, så jag smågnällde bara lite sen. Mamma hade faktiskt en ganska bra idé om att jag skulle sitta i leksaksbilen utanför kassan medan hon betalade. Jag gick dit och åt den där bananen hon hade tjatat om så länge. Där var två andra stora tjejer som klättrade utanpå bilen när jag satt i. När mamma ringde pappa passade jag på att följa efter. Tyvärr såg mamma mig precis när jag kom upp på taket. Så snopet! Hon lyfte ner mig och sen bar hon mig under armen ut till bilen. Fatta skämmigt! Jag kan ju gå själv och det sa jag också. Eller ja, jag skrek det för säkerhetsskull.

Mamma spände fast mig i bilen och sa att det inte blev några fler ärenden idag. Lika skönt det tycker jag, hon var ju ändå på så dåligt humör. ”

Dagens bloggare.

Inte utan min prinskorv?

Idag smystartar påsken, en perfekt högtid med vårsol, godis, ledighet och få måsten. Det enda abret är väl maten. Varför vi envisas vi med att äta julmat igen på påsk? Varför hedras Jesus, tomten och påskharen med just sill, köttbullar och prinskorv?

Skärtorsdagens morgon började lite skakigt med att den yngsta vägrade ta av sig den pyjamasklänning hon sovit i. Igår kväll undvek vi en härdsmälta genom att låta henne sova i en vanlig tunika när hon vägrade nattlinne eller pyjamas. Hon lärde sig snabbt. Idag vägrade hon ta den av sig. Jag lockade, hotade och förhandlade. Hon flinade och skrek sig igenom mina försök att ta på sig kläder. När vi skulle gå till dagis insåg hon själv att trosor och tunika inte var en var en bra kombo i minusgrader trots sol. Hon tog då på sig ett par mysbyxor. Sen var det stopp igen. Jackan åkte på efter att hon blivit utställd på trappan när hon vägrade lämna huset. Resten av eventuella praktiska kläder för en marsdag på dagis fick lämnas av tillsammans med henne.

Stora har växt flera några centimeter och vuxit ur alla kläder på en gång. Den/hen som skapade naturen kunde ju tänkt till lite på den saken. Det är inte så praktiskt att växa ur alla byxor och alla skor samtidigt. Hon hävdar nu att alla byxor i storlek 122 är för små, för korta, för tajta och att alla i storlek 128 är för långa, för stora, för pösiga. Innan vi kom iväg till dagis fick jag det uppfriskande omdömet ”du är dummare än alla dumma”, med tillägget ”och du har fula skor”. Treeeeeevligt. Påsk-kollo, finns det?

Väl på dagis var mina solskensbarn tillbaka. Förvisso en i pyjamas och en i  för små byxor och skoskav, men ändå. Efter jobb och solig lunchpromenad slutade jag ett par timmar tidigare idag. Vi hann avhjälpa skoskavet med att köpa nya skor modell större till dottern (den dumma mamman var minde dum men hade fortfarande fula skor) och påskris på blomsteraffären (jag vet att man kan plocka – när? Ikväll?). Hem, tjejerna fick frukostmat till kvällsmat och somnade nyss. Nu ska snart maken och jag äta påskbuffé de luxe med laxpaté, makrillfiléer och räkor. Och inte en enda prinskorv.

Valda av 5,5-åringen. Är vi ur prinsessfjantstadiet?!

Halleluja - det vore överraskande som när Jesus uppstod.

Jag förklarar härmed påsken öppnad (och därmed också påskäggen).

Instruktioner inför resten av veckan. Eller livet.

Till mina barn: Det är tillåtet att sova längre än till 05.55. Man får sova fast klockan passerat 06. Om ni missat den informationen så ber vi om ursäkt. Jag hade kunnat visa att det står i ankomstpärmen om ni hade frågat.

Till den skyldige vägsaboteraren: Det är jättebra om ni kan låta bli vattenledningarna på vår ö. Vi må bo på Sveriges största ö, men dock på en ö. Det innebär att när ni gräver av ledningar så vägar stängs av, så är inte vårt skärgårdsboende så himla kul längre. Om jag springer till en buss klockan sju på morgonen, för att sedan få sitta 90 minuter i en buss som kör än åt ena än åt andra hållet för att hitta en väg till stan - på grund av en vattenledning som gjorde att vägen stod under vatten - då är jag inte redo för pärmen med sånger när jag kommer fram om vi säger så. Vägar och vatten är ingen bra kombo, något vi kan hitta i en pärm märkt "nödvändig överkurs om du ska gräva i en väg". Läs den noga.

Till mig själv: Det vore superbra om du kan komma ihåg att ta med dig dina nycklar hemifrån på morgonen. Det underlättar nämligen om du kan låsa upp huset med kylskåpet inuti när du har hämtat dina hungriga barn klockan 16.55. I kalkylen att maten skulle stå på bordet 17.20, fanns ingen låssmed inräknad. Den här informationen står i fetstil i grundpärmen. Numret till låssmeden står också (samma nummer finns om du söker på "maken").

Till min yngsta dotter: Det är inte tillåtet att snatta kexchoklad. Hur hungrig man än är. Eller hur snabb man än är. Och nej, det hjälper inte att ligga raklång på rygg och tjuta. Mer om detta i pärmen med röda blad. Där finns också första hjälpen-information till omgivningen när sådan här inträffar. Punkt nummer ett är att inte titta och se sur ut, inte sucka och inte tänka tanken är hon helt från vettet, varför drar hon ut sina barn till en affär klockan fem på eftermiddagen, förstår hon inte att de är trötta? Pärmen står tillgänglig på hyllan för tonåringar, men kan lånas ut till föräldrar med barn i trotsåldern. (Som svar på tanken som inte tänktes, står det för att hon trodde sig vara en god mor som skulle köpa mellanmål när hon glömt nycklarna, men vi hann bara till knäckebrödet innan en av oss började stjäla, så mamman fick nog.)

 Omslaget till pärmen för goa, kriminella barn

Vååååårskriiiiiik!

Idag infann den sig äntligen, den där ”komma ut ur mörkretkänslan” som jag väntar på varje år. Jag kränger av mig vintern och känner våren i hela mig. Även som solen visat sig på västkusten i några dagar, så var det först idag som det kändes att nu, NU ÄNTLIGEN, är det ta mig fan äntligen vår! Temperaturen visade förvisso knappt 0 grader, men sol och helt vindstilla väder gjorde att cyklar och utemöbler åkte fram lika snabbt som julekransen på ytterdörren åkte ner.

Det var dessutom en alldeles lysande dag på fler sätt än tack var solen. Efter frukost i ottan, diverse spel, tusen böcker och några bråk, så gick vi ut på förmiddagen allihop. I solen! Utan mössa men med hjälm. Fingervantar. Min mamma kom på besök och räddade oss undan ett världskrig när barnen och pappan inte var överens om vad ”vårstäda uteplatsen” betydde. Sen ville barnen äta lunch utomhus, men där gick gränsen för vår-i-luften-aktiviteter, även om grannen premiärgrillade och det luktade ljuvligt. Äldsta tog dock chansen och gick till dem och åt istället. Funderade ett kort ögonblick på att hänga på.

Sen hände det märkliga. Det osannolika. Trots att vi hade gäster som skulle komma klockan fyra, befann jag mig plötsligt helt ensam hemma. HELT ENSAM HEMMA! STORHETEN I DET KRÄVER VERSALER. Jag vet inte när det hände senast. Jag var ensam en kort stund på fjällsemestern, tror det rörde sig om 10 minuter och ett toabesök, annars vet jag inte – höggravid våren 2010 kanske?

Äldsta och hennes kompisar röjde runt ute i området istället för i sina rum. Maken tog söndagens danspass med yngsta och, katching, tystnaden som infann sig… Solen gjorde förvisso en formidabel insats idag, men det vettetusan om inte de två timmarna gjorde ännu mer för energinivån.

Tydliga vårtecken:

Sol istället för el torkar tvätt

Första snubbel-cykeln. Love it! 

Sova sova sova säng säng säng

Dagens lördagsnöje startade väl egentligen för ett par veckor sedan. Jag fick se en annons gällande en barnsäng i Facebookgruppen för vårt radhusområde. Vi var i fjällen, men 50 mil hindrade ju inte mig från att tinga den tills vi kom hem. En vecka senare när vi kommit hem, traskade vi bort och hämtade den. Eller ja, traskade kanske är fel ord. Jag var med och godkände, sen gick min make sjuhundra rundor med sängdelar genom radhusområdet. I sex dagar och sju nätter har sedan tvååringens nya säng stått bakom soffan, bakom matsalsbordet, bakom byrån och bakom allting annat.

Idag var det dags. Lillasyster skulle få en säng med förvaring undertill, och inte bara en madrass på fyra ben. Enligt maken slet han i timmar med att bära, skruva, limma (!) och banka ihop de olika delarna till en helhet. Själv latade jag mig med att se efter två barn, sortera ut alla kläder som passade för en månad sen men som nu är för små (obs, gäller inte mina och makens kläder) och gjorde tre olika luncher till fyra olika personer.
Efter ett par timmars lovande ljud bakom stängd dörr, men också en del svordomar samt vrål av smärta, var sängen klar. Vi åt lunch och sen var det dags för visning. Ok. Sängen var jättefin. Jag kunde möjligtvis kanske börjat med att säga det. Men den var stor. Klumpig och framförallt hög. Lillasyster fick med lite hjälp upp hela sig själv i sängen. Både hon och storasyster tyckte den var mysig. Men tyvärr höjde den lillasysters ”falla ur sängen då och då, och ibland landa på huvudet”-höjd med minst en halvmeter.

Så jag sa som det var. Passar inte – måste bytas ut. Maken såg närmast chockad ut. Och då är han inte så lätt att rubba. Han insåg min poäng, men kunde vi inte ens diskutera saken? Prova ett par nätter? Storasyster hörde mina argument och föreslog att hon skulle ta den istället. Det tyckte jag var en bra idé, men maken upplyste oss, med stor tydlighet, att sängen är platsbyggd. Den går inte att få ut genom en radhusinnedörr. Tankepaus. Irriterad tystnad. Storasyster fick ny snilleblixt och föreslog efter en stund med ännu större entusiasm att hon och lillasyster kunde ju byta rum? Så slapp vi flytta sängarna? I situationen måste jag medge att den enda med kreativa lösningar var vår äldsta dotter. Kanske inte helt enkelt genomförbara enligt föräldrarna, men medan vi surade och kinkade över besvikelsen, så visade hon i alla fall på lösningsorienterade tankar. Hennes 5,5 år vann lätt över våra gemensamma 70.

När lillasyster somnade ikväll var det i samma säng som hon vaknade i morse. Några timmar efter att sängen var färdigmonterad hemma hos oss, somnade ett annat barn i samma radhusområde i samma sängstomme hemma hos sig. Medan jag var på simskola med äldsta, bände maken isär alla sängdelar, sålde den vidare för samma pris som vi köpt den för och den hämtad av en annan familj i området. Därmed var frun glad – sängen borta – och maken glad – sängen såld.

Med kudden närmare tak än golv.

Med livsinställningen inställd på icke-grinig, så vet vi ju åtminstone nu att vi kanske ska ha en något mindre, nättare och lägre sängstomme till den dotter som inte ens är still på nätterna. Eller så kan vi mäta den framtida sängen innan vi köper den. Eller innan vi hämtar den. Eller innan vi sätter ihop den. Det funkar ju också.

(Sova sova sova säng säng säng)

Två sanningar - eller tre?

Jag var på en föreläsning imorse som handlade bland annat att alla har möjlighet att välja inställning till sitt liv själv. Klyschigt, men sant. Jag kom att tänka på kvällen igår. Jag var ensam med barnen och maken var på galej.

Sanning nummer ett:

"Jag stressade som en dåre och hämtade på dagis vid 17. Yngsta var ensam kvar på sin avdelning, stora var ett av två barn som inte var hämtade. Innan vi gick hemåt passade jag på att tala om att vi dagen efter behövde lämna båda barnen klockan 7.

Vi traskade hem i kylan och det var grinigt så fort inte båda hade uppmärksamheten samtidigt. Det klängdes och gnälldes. Vi kom hem och båda barnen sprang irriterande nog hela tiden precis där jag stod och försökte laga mat. Middagen bestod av fabriksgjorda fiskpinnar och pasta. Med ketchup. Båda barnen ville bli matade av mig.

Jag orkade inte duscha yngsta ordentligt, men äldsta badade tack och lov en lång stund så att jag kunde få på yngsta pyjamas och sätta henne framför Ipaden. Sen vek jag ett berg av tvätt. Jag orkade inte ta läggningsstriden så yngsta fick somna i soffan. Äldsta ville inte sova alls. Hon bråkade och ville inte ligga still. Jag blev tröttare och tröttare. Till slut somnade hon tack och lov. Och jag med. Därför hann jag inget av allt jag hade tänkt göra. Jag somnade innan maken hade kommit hem."

Sanning nummer två:

"Jag hann till dagis innan klockan 17 idag! Yngsta satt förtjust i sin frökens knä, medan fröken gjorde frisyrer på henne. Jag hörde äldsta skratta när jag kom, hon satt och byggde tågbana med en nyfunnen vän och en fröken jag vet att hon gillar. Innan vi gick så korrigerade jag tiderna för morgondagen, lämning blev något tidigare och hämtning redan strax efter lunch eftersom jag planerar ledig eftermiddag.

På vägen hem sprang äldsta från träd till träd och lekte kurragömma med mig och sin lillasyster. Yngsta ville också leka men fortsatte hålla min hand när hon drog iväg. Hon var trött och ville gosa in sig i min axel innan vi hunnit hem.  Jag lagade fiskpinnar och färsk pasta, en favoriträtt hos båda. De åt två portioner var och satt stilla vid bordet. På slutet lekte de att de var bebisar så jag fick mata dem. Sen var jag bebis och de fick massera mina fötter (Va? Gjorde ni inte det på era bebisar?!)

Yngsta ville bada och jag satt på golvet när hon plaskade en stund i lite vatten, hon ville inte duscha håret men det gjorde inget. Sen badade äldsta i en halvtimme, hon älskar att sitta i badet ensam och leka och sjunga. Under tiden fick yngsta lite egentid med sin mamma, sen satt hon blick stilla i soffan med sin napp och lyssnade på sånger och sagor på Ipaden. Jag satt bredvid och fick vikt lite tvätt, kändes bra att det blev gjort. Efter en stund blev hon trött och la sig ner på en kudde. Jag hann inte ens läsa en bok innan hon stensov. Jag bar in henne till sängen och hon fortsatte sova. Äldsta ville ha mer tid av kvällen än vad som var kvar efter badet. Hon berättade om sina kompisar på dagis, sina tankar om Gud (igen! Var är detta?) och hon hade långa utläggningar om saker jag allvarligt fick lova att ”inte berätta på mitt jobb”. Jag var själv supertrött och hon hade lite svårt att komma till ro, men sen somnade vi tillsammans i hennes säng. Jag vaknade en stund senare. Trots min tupplur så hann jag både jobba en stund, beställa sommarkläder till barnen på nätet, röja i köket och se på TV. Jag somnade vid 22.30 och det var skönt eftersom jag skulle upp klockan 6 idag."

 Den riktiga sanningen ligger nog någonstans mitt emellan. Så väljer jag i alla fall att se på det.

Snökompisarna åker hundspann

Vi har tittat på filmen Snow Buddies ett hundratal gånger (per vecka) sen dottern fick den i födelsedagspresent i höstas. Det var därmed rätt lätt att få poäng i världens bästa mamma-tävlingen, när jag kom på att vi kunde boka hundspann på fjällsemestern. Maken fick en snabb briefing och samtyckte. Eller ja, han påstår sig inte ha fått några detaljer priser, men som jag minns det så sa han ja. I alla fall inte nej.

Det visade sig att jag inte heller hade alla detaljer. Jag visste att vi skulle vara på plats kl 10 på en viss plats och starta. Jag hade ett vagt minne av att den jag bokade hos hade sagt att vi skulle få testa att köra hundspannet också. Det visade sig vara något av ett skarvat minne, vi skulle köra själva hela tiden. Detta kände maken att han inte alls var inspelad på. Hundrädslan min make bär på, i kombination med att min enda erfarenhet av hundar är min mammas sedan länge döda yorkshireterrier, så kanske våra kunskaper hade kunnat vara något bättre. Men hey, hur svårt kan det vara? Det ser i alla fall lätt ut på film.

Äldsta dottern var i sjunde himlen, 32 Alaskan Husky-vovvar runt omkring henne, och alla ville bli klappade och kramade. Yngsta dottern undrade vart hon hade hamnat. Hon var inte rädd, men nyss inkastad i slalomvärlden och inte helt med på konceptet hundspann, så frågade hon förvirrat hela tiden när vi skulle åka skidor..?

Barnen och jag kröp ner i släden och maken tog första passet som förare. Solen sken och snön gnistrade. Vi satt på ett renskinn och hade det varmt när den kyliga vinden svepte in över oss när vi kom ut på vidderna. Hade inte ungarna kivats om platserna i släden mitt under färden, så hade det varit som hämtat ur en saga. Det är möjligt att inte heller en del av hundarnas mycket effektiva toalettvanor hade platsat i den väna berättelsen, men i vår värld passade de perfekt in. Det var mycket underhållande att se hur de sprang sida vid sida, när plötsligt en nödig en ställde sig på framtassarna och fortsatte springa på dem när han (säkert en han) drog upp bakbenen och la en liten bajshög i farten! Mycket imponerande. Det var inte lika kul när hunden sist i spannet, det vill säga närmast oss, för tredje gången satte upp sin bakdel i vädret och denna gång hade diarré.

Turen var på en timme, och maken och jag bytte plats efter halva vägen. Nedan ser ni en filmsnutt där ni förutom att ni får en känsla för hur kul detta var, också får höra följande:

1. Min make förbereder för ett ännu sämre minne och dokumenterar tid och plats.
2. En dåre skrattar hysteriskt.

Och just det, jag uppmanar i filmen till fejk och får i och med det alla att undra om jag ens existerar. Är jag på riktigt? Det här äventyret kanske bara är en påhittad rövarhistoria? Fablernas värld? Nåja, den här dagen var i alla fall så nära en saga man kan komma i vår familj.

Underbart är (för) kort...

Vi har startat bilresan hemåt. Vi började med ett stopp för avslutande våfflor med hjortonsylt och grädde innan vi lämnade fjället. Dopade med socker och vitt mjöl är vi således glada och pigga inför 45 mil i bilen.

Som vanligt flög veckan fram, och trots trötta ben så hade jag gärna stannat några dagar till. Strålande sol varje dag, banan- och kexchokladfika i backen och brasa på kvällarna blir man inte trött på. Men nu sitter vi i bilen söder om Sälen och är på väg hemåt. Maken frågade mig just om jag var medveten om att jag uppmuntrar honom till lagbrott när jag ber honom köra 100 på 90-vägen. Det är förvisso grå himmel och snöflingor i luften, men jag tycker ändå att han överdriver när han påstår att bilarna som kör om oss ”…slänger in sitt liv som insats”.

Något annat som stämmer på rubriken var gårdagens restaurangbesök. Vi tänkte vi skulle ha lite lugn och ro och mys genom att gå ut och äta som avslutning på semestern. Man kan i efterhand tro att vi led av grav minnesförlust och hjärnskakning när vi tog det beslutet. Rådhuset var restaurangen som fick äran att ha oss som gäster denna fredag. Vi anlände på den barnvänliga tiden 17.30. Lillasyster satte tonen direkt genom att högt och argtsint tala om att hon minsann inte ska ha en kniv att äta med. Snabb avdukning av annat som kunde vara potentiella vapen vore dyrt om det gick sönder. Snabb avledningsmanöver av pappan som fick syn på ett älghuvud på väggen. Ungefär tio sekunder senare var ilskan ett faktum när älgen inte gick att klappa. Servitören kom till undsättning och berättade historien om hur han fällde älgen med en stav i skidbacken och sen släpade hem den till restaurangen. Imponerade satt de tysta en ytterst kort stund. Resten av middagen var god, men gav oss mer magsår än vila. Ni fattar grejen. Det var inte vår kväll. Vid ett tillfälle vrålade yngsta för att hon inte fick marschera (?) runt i restaurangen med en gaffel i handen och högljutt kommendera sin storasyster, som för tillfället satt ner och åt, att följa efter henne. Maken sammanfattade det hela med att Hard Rock och after ski passar oss bäst; ”Med redan höga ljud så hörs vi inte”. Vi satt i bilen på väg hem klockan18.20.

Oj, nu blir vi omkörda igen, och maken hytter med näven. Tutande och han förklarar irriterat att idioter ska få veta att de är idioter. Sockerchocken börjar nog släppa. Vi har nu cirka 37 mil kvar hem. Som sagt, underbart är kort. Den här hemresan kandiderar att bli motsatsen.

Fräknar och fart

Storasyster har fått massor av fräknar på sin lilla näsa av solen när hon står på nerför backarna. Dottern som vi ständigt försöker peppa till lust för saker vi tror oss veta att hon vill klara. Dottern som i måndags mådde illa av nervositet för att börja skidskolan. Den dottern kör nu så snön ryker, önskar att skidskolan var varje vecka och har lärt sig stanna med ett knyck precis där hon själv vill. Jag är förstås lika stolt som alla andra föräldrar när deras barn finner ett sammanhang där de trivs, men jag är också så himla glad att hon lärt sig skidvett. Jag litar på henne i backen, och hon har inte en enda gång kört på någon eller brakat in i något för att hon inte kunnat stanna. I söndags använde jag fraser som "du vågar, jag står bredvid dig" och "jag vet att du kan, gör ett försök". Idag behövdes inga peppande ord, hon var så långt före mig i backen att hon inget hade hört ändå.

Gött jobbat!

Lillasyster är en annan historia. Hon började ju med att totalvägra i söndags, men ändrade sig redan dagen efter. Hon är dyngförkyld, och orkar inte mycket, men 3-4 åk per dag har hon åkt - med armarna viftande, humöret på topp och hejarop som "jag åker skiiiiidor" och "här kommer jaaaaag" nerför hela backen. Idag blev hon övermodig. Hon började med ett försök att fånga knappliften själv. Vi stod i kö tillammans och när det blev vår tur så slängde hon ut armen, snabbt som en ödlas tunga, innan jag hann reagera. Hon missade totalt, men när jag tog nästa lift försökte hon ensam hoppa på igen. Vansinnig skrek hon sedan hela vägen upp i liften att jag skulle släppa och att hon skulle hålla själv. Med tanke på att hon, till skillnad från sin syster, inte har en aning om vad "stanna" betyder, benen fortfarande svajiga och att hennes svängar är obefintliga, så tycker vi det är liiiite tidigt att släppa henne fri i backen än. Både för hennes, vårt och andras välbefinnande.

Störtlopp.

Min mamma är med oss och hon har passat lillasyster varje eftermiddag när storasyster går i skidskola. Det har gett maken och mig en dryg timme att åka skidor tillsammans på varje dag. Solen ligger på, och tack vare den och solbrillor börjar jag likna en panda med vita ringar runt ögonen (inga likheter med djuret i övrigt). "Lägg av, trist när du säger så", sa maken. Sen klargjorde han att backarna var superfina och att han till nästa år funderade på en sån där skiddräkt som är tajt och glänser - som proffsen har. "Lägg av, trist när du säger så", sa jag.

Vi tycker oss vara ganska avslappnade. Kanske lite väl lugna. Hittils har vi tappat bort en vante, en jacka och två par skidor. Det mesta är dock tillbaka. Mer om det en annan dag.

Gårdagens mysterium.

Igår morse när maken gick ut till bilen hittade han en obehaglig överraskning i bagaget. I bakluckan låg en okänd påse med mycket oklart innehåll. 

Det ledde honom fram till två frågor:
1. VEM har bajjat i en påse...?!
Och:
2. VARFÖR har någon lagt påsen i bakluckan på vår bil..!

Vi är igång!

Sovmorgon?! Tillåt mig skratta åt min egen dumhet. Hahahahahahahaha. Om vi inte missförstått något så är det ingen tidsskillnad mellan Sälen och södra Sverige, och i så fall var klockan bara halv sex när lillasyster vaknade och ville leka vad som helst som var högljutt. Storasyster gjorde henne sällis vid 05.50. Morgonen kom tack och lov med strålande sol, även om det var något svalare än jag önskat utomhus. Klockan nio lämnade vi stugvärmen och kickade igång den här vintersemestern. Då var det -15 grader.

Storasyster, som var mycket tveksam till en fortsatt skidkarriär, återfick något av viljan efter ett par timmars övning med både sin mamma och pappa i ett följa john-tåg (backen var så platt att den lika gärna hade kunnat vara en raksträcka). Hennes självförtroende och mod blev bättre sen en skånsk familj med tre tonåringar, i färggranna skidkläder från 80-talet, kraschat in i alla skyddsräcken som fanns i den blå backen och ramlat i knappliften ett antal gånger. De förklarade att de aldrig stått på skidor förr. Nähä...?

För lillasyster, som gått all in och frågat varje morgon i en månad om vi ska åka skidor idag, tog det tvärstopp. Glädjen över egna pjäxor förbyttes snabbt i ett nej till att ens prova skidorna. Ett par skotrar svischade förbi och skrämde henne, och därmed försvann hennes vilja att åka skidor helt. Vårt lirkande var ungefär lika framgångsrikt som det varit på morgonen när vi försökte förhandla om att hon skulle somna om.

Vätskepaus.

Solen gassade så vi satte oss i backen och fikade, ett av skidåkningens bästa inslag. Vi svettades trots minusgrader och enbart åkande i blå backe. Kan säga mer om oss än om dagen, men ändå. Vinglig, mysig och mycket avslappnade bra första skiddag som har gjort mig dödstrött. Imorgon kan i alla fall jag se fram emot sovmorgon när det är makens tur att ta tidiga passet. Jag ger mig f** på att de kommer sova till åtta. I någon tidszon.

Till fjälls!

Vi har tagit oss 50 mil norrut idag för skidsemester. Eller ja, det beror ju på vad man menar med "semester", men vi ska i alla fall inte jobba på våra vanliga jobb. Femåringen som älskade skidåkningen förra året, säger att hon nu redan kan det här med lift och svängar - så varför ska hon åka igen? Hennes lillasyster är mer än redo, och har frågat sen första fikan på parkeringen hemma, om att hon ska åka skidor idag. Stor besvikelse när klockan var sen när vi kom fram och skidåkningen inte stod som första punkt. Nog för att hon hade orkat. När det var Mello-dax hade vi två sockerhöga barn med så mycket överskottsenergi att vilken elleverantör som helst hade blivit avundsjuk.

Resan hit funkade fint. Visserligen fastnade vi (o)väntat nog i en slags Bermudatriangel även denna resa. En triangel där vi förvisso finns kvar, men där vi plötsligt glömmer vägars nummer och sträckning, och finner oss själva köra flera mil fel. Eller som idag, på en skogsväg som förvisso gick åt rätt håll, men som var flera storlekar för liten. Det redde upp sig ganska snabbt och efter en 20-minutersförsening var vi till makens glädje "tillbaka i konvojen igen!". Halleluja. (Vi hade aldrig ledartröjan, men vi körde om en bil en gång. Den körde 20 kilometer under tillåten hastighet.)

Höjdpunkten på resan var annars lunchen i Säffle. Inte enbart för att det serverades en supergod lasagne, utan också för att den serverades av en god vän till mig och hennes familj. Kaffe på maten, lite lek för barnen och sedan tackade lillasyster för gästfriheten med ett redit toabesök. Sen åkte vi.

Nu ska vi sova i en stuga så stor att barnen kanske eventuellt inte hittar oss imorgon bitti. Det borde betyda sovmorgon.

Stugvy (mannen hade jag med mig).

Första idolen.

Vår äldsta dotter har hittat sin första idol, satt sin första plansch på väggen. Det blev Robin. Robin Stjernberg.

Var jag än går, står och sitter hör jag någon yla sjunga Yuuuuuooooooooooooooooooooo... Med sig i denna fascination har hon överraskande nog sin far. Dottern kommer vara Robin trogen tills han förlorar på lördag. Maken däremot är jag mer orolig för.
Robin - krossa inte hans hjärta är du snäll.

Födelsedag del 3 - firandet

Utmaningen kunde vi också kallat lördagens utflykt. Vi antog den och antingen hade våra barn och vi en lågljudnivådag, eller så var åtta vuxna lagom för att de skulle vara precis så charmiga och väluppfostrade som man kan önska av en 2,5-åring och en 5,5-åring med viljor likt sina föräldrar  som definitivt hade kunnat utmana det där berget som inte kom till Mohammed. Av mig får de guldstjärna oavsett uppförande, men alla håller inte alltid med. Men att sitta hemma tills de flyttat hemifrån är inget alternativ.

Nu hade vi i alla fall bestämt oss för att fira min födelsedag med våra familjer på restaurang Seaside. Den ligger på Björkö, en kort färjetur från vårt Torslanda. Jag bestämde mig för ett par veckor sedan för att inte ha någon bjudning hemma alls när jag fyllde år. Dels för att jag gillar att hitta på lite nya grejer, och dels för att jag inte orkade/hann/prioriterade att ordna med ett eller flera kalas. Men fira ville jag ju gärna inte avstå från!

Det här blev den perfekta lösningen på en födelsedag som inte var "jämn". Seaside levererade den bästa fisksoppa jag smakat på länge. Dessertbuffé med bland annat kladdkaka, chokladmousse och våfflor, gjorde att tårtan inte var det minsta saknad. En välkomstskål inomhus, men precis i strandkanten från vågorna som i blåsten vällde in, gjorde inramningen perfekt. 

Jag fick hjälp att öppna paket. 

Se glada ut nu då! Cheeeeeeese. 

Tell me more. 

Så. Nu är jag klar. Nu är jag 36 år!

Icke-sömn, glass och dans.

Utan att klaga för mycket så kan jag konstatera att händelserika dagar och sena kvällar på intet sätt får våra barn att ta sovmorgon. Hur och när vi vaknade i morse är höljt i dunkel, ingen tittade på klockan när det kändes som om John Blund blandat sanden med klipulver. När alla morgonbestyr var avklarade, tvätten hängd, barnen bråkat om samma vagn hundra gånger och koffeinet från kaffet redan förbrukat, var klockan strax efter 8. Förmiddagen ägnades åt småplock, och när lillasyster och jag var redo att hugga in på lunchen visade klockan 10.53.

Lunchen ja. Jag kanske inte fick högst poäng i nyttig lunch-tävlingen, men jag hade inte planerat glass till förrätt, huvudrätt och dessert. Glassen som orutinerat ställdes fram på bordet, och som var till efterrättsvåfflan, resulterade i head-freeze för den yngsta av oss som tokvägrade allt annat som serverades. Hon passade på en dag när hennes mor inte orkar säga ”nej” en gång till och gick därmed all-in på glassen som åts med såväl gaffel som sked. Det förra var som väntat inte att rekommendera, men tydligen pratade jag inte ett språk som hon förstod.

Lunchens näringsvärde var väl inget att jubla för, och kanske fällde den avgörandet när lillasyster tappade all koncentration och engagemang för sin funky kidz-dans som hon annars varit väldigt glad för. Tio minuter in i passet låg hon raklång mitt på golvet och vägrade flytta på dig. Efter mutor och hot om att få åka hem (vilket mottogs med ”JAAAA, vi åker hem , mamma”) ställde hon sig till slut på ”fågellinjen” som hon mycket riktigt, och surt,  påpekade inte alls är en fågellinje utan ett rakt sträck. Arg och ofokuserad viftade hon med armarna och dängde till pojken som stod bredvid. Han såg närmast chockad ut (sätt ungen på dagis!) men hon bad om ursäkt utan att jag sa till henne. Poäng. Minuten senare stegade min avkomma över dansgolvet och ställde sig, i bästa tonårs-pose, vid fönstret och stirrade ut i korridoren. Dansfröken, som troligtvis inte är 18 fyllda, hade inte ens chans med sitt väna sätt. Dottern stod där hon stod och lät sig inte övertalas. Efter en stund släpade hon sig över golvet för att vara med i den avslutande hinderbanan. Jag anar en vinnarskalle, för de andra 2-3-åringarna i sina balettkjolar hade inte en chans när hon studsade, rullade och kröp genom hela banan i en fart som troligtvis hade chockat hennes far och fått honom att börja predika för att alltid hålla sig inom fartgränserna.

Busa? Jag?!

Klockan är bara strax före 21, men i vår tideräkning för dagen är det i alla fall ett par timmar snett. Så, god kväll på er och  - godnatt!

Födelsedag del 2 - middagen

Vi valde restaurang med omsorg. Inte för liten. Inte för tyst. Inte för fin inredning. Valet föll på Hard Rock Café. Jag fick förmånen att gå direkt till restaurangen medan maken fick åka buss hem, hämta barnen, ge dem överlevnadsmellanmål, hålla dem vakna i bilen och gå med dem på trafikerad gata. Det gick fint. Vid 18-tiden satt vi alla bänkade, med lågt blodsocker, och dreglade över menyn. 2,5-åringen som vanligtvis är den enda med saliv på hakan fick konkurrens när vi läste om feta burgare med bacon och guacamole, fajitas med drypande ost och sallader med…nej, inga sallader.

Valet av restaurang visade sig vara perfekt. Musiken tillräckligt hög för att dölja små utbrott och lagom låg för att kunna prata. Lokalen stor nog att kunna röra sig i. Väggarna fulla med saker att titta på, allt från gitarrer till korta skinnkjolar från Madonnas turnéer som storasyster ifrågasatte om de verkligen var kjolar. Såg ut som en lapp ju?! Avbrott av typen ”jag måste bajsa, mamma, NU” går ju inte att undvika, men här var rent och fräscht och jag slapp dö bacilldöden när jag såg dottern torka av sitsen med handen (?!) innan hon satte sig.

Musiken inspirerade till dans och rörelse och förutom att vi fick parera servitriserna då och då så gick det utmärkt. Yngsta kombinerade sin två största intressen i livet, mat och dans:

Idol-feeling.

Eftersom jag fyller så jämnt som 36 så var inte firandet slut med detta. Nejdå, det finns en del 3 också. Alltså: to be continued.

Födelsedag del 1 - morgonen

Igår morse, precis när jag kunde konstatera att jag nu var 36 år och en timme gammal, så hörde jag morgonskrovliga stämmor som sjöng Ja må du leva… Som brukligt är så hade jag dock vaknat en halvtimme tidigare, strax innan klockan 6, när lillasyster kom intassande till sin far och ville kissa. Mycket väluppfostrat väcker hon den som ligger närmast dörren – alltid maken. Just idag bestämde hon sig sen för att somna om. En kvart senare blev hon väckt och tillsagd att sjunga för sin mor. Mycket olämplig dag att ta sovmorgon på. 

Frukost på sängen, eller smulor på sängen är en bättre benämning, och paket. Inga tända ljus. Vi vet våra gränser. Nygräddade baguetter, apelsinjuice och kaffe. Barnen fick smörgåsrån. ”Vi äter ju frukost på dagis”, sa storasyster förvånat när jag undrade varför hon och hennes syster inte skulle äta med oss. Timida satt de sedan vid min huvudkudde och knaprade på varsitt vetekex, när maken och jag slog i taket på mysbarometern. Och till er som nu slutar läsa och går och kräks på den gulliga stämningen, till er säger jag Hälsa Ulrik! Mina barn satt stilla och var nöjda. Det borde skrivas en sång om det.

Femåringen blev lite bedrövad efter att vi skakat smulorna av lakanen och hon och lillasyster hade öppnat mina paket. Hon hade ju inget eget paket att ge mig. Hon gick in i sitt rum och hämtade pärlboxen. Medan jag i lugn och ro läste eGP på Ipaden i sängen, så pärlade hon ett halsband till mig. Jag fick välja pärlor. Till slut var hon nöjd och bad mig knyta ihop halsbandet. Jag gjorde som hon bad mig och satte det sedan runt min hals. Då hade hon ångrat sig. Det blev så fint, tyckte hon. Hon ville ha det själv. Jag fick ju faktiskt ett i julklapp, vilket hon påminde mig om, och jag kunde gott och väl använda det tyckte hon.

Sen gick maken till jobbet och jag bar en arg 2,5-åring till dagis med en omtänksam, men aningen tjuvaktig, pärlhalsbandprydd 5,5-åring i andra handen. Väl på jobbet fick jag se till att ingen hade missat att jag fyllde år, men min chef hade redan hjälpsamt nog påbörjat uppdraget genom en välplacerad skylt på min dator. Jag gilla't!

På kvällen valde vi att gå ut och äta. Alla fyra. På restaurang. Mer om det i del 2 av den spännande dagen som utgjorde den 13 141:a i mitt liv.