Nu blir det bubbel!

Förra året (http://tellfamily.blogspot.se/2012/04/valborgsmassoafton-7-ar-senare.html) firade vi Valborg med brasa och utomhuspicknick. Med två förkylda barn och en sliten make så blir det annorlunda i år.

Fira ska vi dock göra, både våren och oss själva. Idag för åtta år sen var vi på vår nervösa första dejt. En dejt som liksom inte tog slut, den pågår fortfarande, om än i något omarbetad form. Så skål och grattis till oss säger jag! Två barn och många händelser senare så tackar jag Ödet/Gud, min lyckliga stjärna och min make för att samtliga medverkade till att jag slutligen fick upp ögonen för den sist nämnda efter att han kämpat några månader.




Valborgsfirandet blir bra, men kanske inte lika eldigt som förra året...eller? *Tihi*.

Under min radar

Jag har helt klart legat av mig. Trots yngsta dotterns snorande över helgen, så undkom äldsta dotterns annalkande sjuka min radar med råge. Jag brukar vanligtvis veta innan de själva vet om att de är sjuka, varpå min make alltid svarar att jag ska tagga ner och vänta och se vad som händer. När de första snorbobbarna tittar ur snoken eller febern stiger så ler jag triumferande i smyg som om segern var min.

I alla fall. Äldsta hostade en del i natt så när hon vaknade i morse och var riktigt hes så tänkte jag att det var bäst att inte chansa. Så långt var jag med. Jag tänkte att hon kunde vila lite, så kunde vi kanske gå ut en stund på dan. Hon var rätt slö och sa inga fula ord på hela förmiddagen. Inte en enda gång sa hon emot mig och hon hade ingen matlust. När hon sen åt tre mackor på raken vid lunch men fortfarande låg ner i soffan, så tog jag febern på henne. 39,2.

Ajdå. Hon var visst sjuk på riktigt. Med 2,5 års erfarenhet av alla vanliga barnsjukdomar där vi inte varit friska samtidigt i familjen mer än två veckor i sträck, så borde jag ju anat oråd tidigare. De senaste fyra månaderna har vi dock varit friska (hallelluja), så uppenbarligen har min förmåga försvagats.

Men det var inte mitt värsta fel idag. Vid halv 4-tiden på eftermiddagen låg hon på sin säng och ville inte läsa, inte spela, inte titta på film eller ens bråka med sin syster. Hon sa att hon hade ont i huvudet och ville sova. Detta scenario var jag ju ändå så pass med på att jag visste att jag inte ville att det skulle ske. Kul om hon sover 12 timmar till 03.30. Nope. Inte på min vakt. Jag valde då att ge henne Alvedon.

Förvisso hade hon ont i huvudet sa hon. Det är min enda ursäkt. Inte vet jag hur andra barn blir, men hos oss är Alvedon ett uppåttjack som borde vara en stor, fet, röd, självlysande triangel på. Inte för att ungarna kan köra bil, men de blir totalt skogstokiga och far runt som hackspetten i Kalle på julafton. Detta vet jag om. Ändå slevar jag glatt i henne ett par skedar flytande Alvedon och tänker att det bra om hon inte somnar. Två timmar senare slår jag mentalt på mig själv och tänker att det vore bra om hon ville somna. Nu.

Maken gjorde ett formidabelt nattningsjobb med hjälp av solosång. Robin Stjernbergs You gjorde att hon somnade i rätt tid, trots att det spratt i kroppen på henne (alltså, maken sjöng, vi hade inte hyrt in Robin a la Solsidan-Mickan eller så).

Dagen blev rätt mysig ändå, trots två timmars tokspeed på kvällen. Hon har verkligen vilat och ville till och med ligga på min arm i en hel timme och ändå inte gå upp sen. Det har väl inte hänt sen hon lärde sig gå i maj 2008. Jag får kanske hoppa över det där självgoda leendet av att ha allt på radarn...i alla fall tills jag är på banan igen.

Innan sputnikmedicinen.

Itsy Bitsy Teenie Weenie Yellow Polka Dot Bikini (fast röd)

Jag köpte ny bikini idag. Två till och med. Och äldsta dottern var med. Förra året stod jag svettig, arg och blek i ett provrum på Lindex några dagar innan semesterresa och provade igenom deras sortiment av bikinis, som då endast bestod av trekanter utan stöd någonstans eller kupor med kuddar så att det enda som satt fast och bars på tron var de fd mjölkmaskinerna. Det slutade med enn panikinköp som jag aldrig var nöjd med. Det var en bra sommar på det sättet, förra året. Nästan ingen sol och ett linne på stranden funkade fint. Efter tre månader började en bygel arbeta sig in i mina revben. Förbannad över fult tyg, konstig passform, dålig kvalitet och sommar utan värme klampade jag in till Lindex och krävde pengarna tillbaka. Och fick det!

I år hade jag bestämt mig för att göra annorlunda. Således var det idag dags att prova mig igenom lagret hos en affär med bredare utbud än ovan nämnda trekanter och luftkuddar. Jag hade mina farhågor med tanke på att jag varken är 50+ eller har bh-storlek som står i mitten av alfabetet.

Dottern for runt som en guttaperkaboll och pekade på bikinisar hon tyckte jag skulle prova. Tillsammans med en expedit valde vi ut några och trängde sen ihop oss, dottern och jag, i ett provrum med precis samma hemska, vita ljus som förra året. Jag svettades lika mycket, men var inte lika arg  - inte ens efter de första bikinisarna åkt på och av lika snabbt. Dottern höll galgar, lämnade ut provat och kom med "råd". Hon fnittrade högt när jag provade en halterneck.

- Men mamma, man kan inte liksom hänga tuttarna på en tråd runt halsen!

Till slut gick det rätt bra. Kamikaze var inte längre rätt ord för dagens uppdrag. Det var förstås inte jättekul när dottern glatt satte sitt finger i min mage och sa att den såg så mjuk ut, men eftersom jag hellre visar mig naken på stan på storbildsskärm än medvetet medverkar till att hon eller hennes syster får en snedvriden kroppsuppfattning, så fick hon bara ett leende tillbaka. I konkurrens med Barbiesar som anatomiskt inte hade kunnat gå, prinsessor med getingmidjor utan lungor och småbarnsmodeller i utmanade vuxen-poser, så har jag en kamp att vinna. Den varken började eller slutade idag, men jag hoppas att en glad morsa i en rödprickig bikini som valdes utan att skrika varför i helvete tränar jag inte oftare och lever på sallad, gör väl i alla fall att min sida av vågskålen vägs upp något.

Med det sagt så tar jag ett glas vin och njuter av en stor bit Brieost. Dock inte iklädd bikini.

After work dubbel action

Jag avslutade arbetsdagen med after work på Clarion Hotel Post: för dyrt vin, sköna fåtöljer och godaste räkmackan tillsammans med arbetskamraterna. På 2,5 timme hann jag tappa rösten samt hamna i någon annans felsägningshistoria, vilket slutade med att jag fick dementera att jag ska ha barn i juli. Juli! Vet ni hur stor man är i sjätte månaden?! Just det. Gymmet nästa. No more räkmacka med majjo.


Tog bussen hem. Kraxade fram ett hej till maken och en bisats i förbifarten om att han har tur som är ledig imorgon.

-Va...jag är inte ledig?
-Ööh. Jo. Det är ju din fredag.
-Men vi bytte ju..?
-Nej...

Tystnad. Okidoki. Två barn. Noll ledighet. Noll dagis. Jaha. I tisdags ville båda vabba. Imorgon har båda planerat för möten och annat. Klockan är 10 på kvällen och det är kanske ingen jättebra tid att ringa sin chef och tala om att man inte kan kommunicera med sin man. I alla fall inte när man som jag jobbar med just kommunikation. Med min hesa stämma ringer jag istället min syster. Hon och hennes tjej räddar korkskallarna som inte ska ha fler barn än två, och ställer utan att tveka upp på att passa barnen imorgon. Puh!

Denna lilla after work med extra allt är därmed äntligen slut. Godnatt!

En liten rymmare

Rent värdemässigt började dagen med sol och slutade med regn. Innehållsmässigt var det dock ganska mycket tvärtom. Solen sken mellan 7 och 7.30 när jag försökte få mitt yngsta barn till dagis. Hon är frisk, mer överskottsenergi och hon hade börjat flyga. Hon provade tre jackor innan hon bestämde sig för den första. Vantar och mössa skulle på, och sen ville hon vänta utanför. Skön, så hinner jag ta på mig ytterkläder och få med mig rätt saker. Händer en gång av tio att jag slipper gå tillbaka 15 meter, låsa upp, larma av, hämta alternativt lämna något, larma igen och låsa.

Innan jag hinner ut hör jag ett vrål, och när jag öppnar dörren har lillasyster tagit en sopborste som hon i dragkamp med sin storasyster lyckats smälla i huvudet på henne. Storasyster är dock mest uppjagad över att hennes lillasyster nu satt av nerför gången och vägrar stanna när hon ropar.

-Ta henne mamma, hon smiter!!!

Smiter? Jag förstår tankegången även om vi vanligtvis inte brukar referera till henne som ett djur i bur. Jag får på mig ett par tofflor och jagar efter henne. Hon är snabb, men sopborsten hon vägrar släppa sinkar henne. Hon stannar inte förrän jag kommer ifatt henne. Hon skrattar i några få sekunder innan hon blir arg och tjuter när jag bär henne tillbaka. Jag ber henne ställa tillbaka borsten. Hon lyfter den då på raka armar över huvudet, tittar på mig, säger "Titta, jag är Pippi", skrattar och kastar den med all sin kraft in på vår tomt.

Med myrsteg går vi sedan mot dagis. Jag med väska, dator, två par överdragsbyxor, ett par skor och två döttrar fördelat på mina två synliga och fyra osynliga bläckfiskarmar. Varje gång jag eller storasyster pinnar på, blir lillasyster upprörd och säger "Gå inte så långsamt!" och menar tvärtom. Efter halva vägen är det stopp. Hon går inte en meter. Jag har inga armar kvar att bära henne med, och vi har max 25 meter kvar till dagis. Jag följer äldsta till grinden och har med mina ögon i nacken koll på lilla. Hon står kvar. Står kvar. Står kvar. Tills hon inte gör det. Jag ser ögonvrån att hon sätter av över en liten äng och upp mot skolan.

Då får jag nog. Jag slänger allt jag har i famnen på marken, springer tillbaka och ut på den leriga, mjuka ängen i mina lågskor och min kavaj. Jag får springa rätt snabbt för rymlingen har sett mig komma och hennes ben nuddar knappt marken när hon skrattande springer åt andra hållet, fintar mig och byter håll i olika riktningar. Så stannar hon. Precis framför ett staket till en tennisplan. Ett staket med ett hål precis lagom stort för henne att krypa igenom, ett hål jag inte skulle kunna följa efter henne genom utan att krypa på knäna. Hon tittar på mig och jag kommer fram till henne. Hon är en sekund för sen. Hon vänder sig om, jag kastar mig framåt och får tag om hennes midja. Bär sedan min leriga dotter under armen bort till dagis.

Solen gassar och jag svettas på väg till bussen. Dagarna efter röriga mornar blir aldrig jättebra tycker jag. Efter lunch börjar det regna. Jag blir dyblöt på vägen hem, men möts hemma i hallen av två solstrålar med mat runt munnen. Efter en lätt kaosartad middag, där rymmaren nu vill sitta uppe på karmen till sin tripp trapp-stol och liksom lutar sig bakåt för att retas, sitter vi en stund senare i soffan och tittar på Pippi. Mitt nyduschade, nu avslappnade, Pippivurmande barn lutar då sitt huvud mot mitt bröst och säger:

-Mamma, jag älskar dig. Du är min mamma.

Hon kramar min arm och i det ögonblicket kan jag ge henne alla piasavakvastar i världen och krypa hela natten på knä genom ett stängsel för hennes skull.

Imorgon bitti lär jag känna annorlunda.

Dagens första motionspass: fånga rymlingen. 

Premiär: årets första vab!

Nej, det är ingen önskerubrik - vi har inte tagit ut en vabdag på denna sidan året för något av barnen. Vi seglade undrande genom vabruari och tänkte att snart, snart kräks vi. Eller börjar yra i feber. Eller får löss. Eller något annat ovälkommet. Men icke. Nada. Nån snorkråka här och där, men inget som krävde sängläge för barnen och diskussioner om vems möten och åtaganden som var viktigast för dagen.

Tills idag. När yngsta blir förkyld så får hon nästan varje gång falsk krupp. Inte så allvarligt, men tillräckligt för att både hon och vi ska vara nattvakna. Imorse lät varje andetag som en storrökares, så beslutet att hon skulle vara hemma idag var givet. Jag var rätt trött själv imorse så jag erbjöd mig, efter en snabb titt i kalendern, att vara hemma. Efter 3,5 år med vab så hände nu något som aldrig hänt innan. Vi ville båda vara hemma. Jisses. Till slut enades vi om halva dagen var.

Jag tyckte ändå jag drog högsta vinsten som fick en lugn morgon i mysbyxor. Jag såg framför mig en kopp kaffe i soffan framför Bompa med liten dotter i knät. Så här i efterhand var det nog någon annans dotter jag såg, inte var det min i alla fall. Tio minuter efter att maken och storasyster lämnat huset var det fullt ös på "sjuklingen".

Hon röjde exakt fram till klockan 13 när jag satte oss i bilen för att åka och möta maken i stan för avbyte. Då stensomnade hon. När han övertog en sovande dotter och satte sig bakom ratten så tror jag att han var rätt nöjd med att ha tagit eftermiddagspasset och jobbat klart för dagen.

Peace!

Storken kom med en…

…bil. Med den kärlek och uppskattning min make visar vår ”nya” Volvo så måste den klassas som en familjemedlem. I fredags hade de fredagsmys ihop och den blev både tankad och ompysslad. Frivilligt spenderade han tiden mellan 20 och 22 med att fixa och dona, pumpa däck och greja. Själv kör jag gärna bil, men tycker tankningen är så tråkig så jag hellre tar bussen (nästan). Diesel lär passa mig ur den aspekten.

Igår hade maken pimpat bilen inför min och barnens första gemensamma åktur utan honom. Jag kunde nästan höra hur han pratat lugnande kvällen innan med sin nya bundsförvant, lite terapi i förebyggande syfte innan resten av hans familj stormade åket; ”de är snälla, bara lite busiga, även om de har sina leriga stövlar på sig och du blir smutsig, så är de goda i hjärtat….tvinga mig inte att välja mellan er”.

Handduk på sätet som skoskydd. Fleecefilt under bilstolarna. Inte ett snytpapper eller en trasig leksak någonstans. Det kändes lite som om när man bor på hotell – fast i en bil. Med respekt för min make så lät jag inte barnen äta glass i bilen idag, men ett mellanmål borde vara ok resonerade jag. Vad har man annars skinnklädsel till som en smart person sa? Vår förra bils skinnklädsel klarade en liter blodblandat fostervatten, så då kan den här få smygstarta åren med oss med lite banankladd och brödsmulor.

 

Vid frukosten igår, inför att han skulle släppa sitt hjärta ifrån sig idag, höll min make monolog i 20 minuter om detaljer om bilen. Jag lyssnade med ett halvt öra och fick svaret ”om någon frågar måste du kunna svara” på frågan om varför han drog allt det är för mig..? Ok. Jag undrar bara vem som ska fråga..?! Valfri slumpvis utvald person som blir så bländad och imponerad av vår V70 från 2008 och de bara måste fråga mig just där och då om milantal hittills på landsväg eller exakt färgnyans på plåten….förlåt, lacken?
Men ok. Jag är också glad för bilen. Och jag blev riktigt nöjd när maken skickade den här bilden:

1070 km till tom tank

 

Superlördag!

En aprildag i strålande solsken. Jag hade dock min tvivel om att dagen skulle bli så himla rolig. Maken är på konferens så det var jag, min trötthet och barnen hela dagen och hela kvällen. Jag satsade på en högoddsare och började dagen med att prova mina sommarkläder för om två veckor åker vi till solen! Vinterblek hy är ju inte den snyggaste accessoaren till vita kjolar och annat som kändes som en evighet sen man hade på sig. Det är lite guldfiskvarning på min garderob. Inte färgmässigt, men jag glömmer den från säsong till säsong och tycker mig således ha nya kläder varje gång en ny årstid nalkas. Rätt praktiskt. Tills jag såg de byxor jag just provat och tyckt var snygga och rätt i modellen, på ett foto från sommaren 2005.

Lördagsgodisstund i picknickstyle på golvet. Spenderade en timme i solen på lekplatsen. Lagade min första lunch på laktosfria ingredienser. Kanske räknas inte stekt potatis, korv och rivna morötter till Mannerström och gängets paradrätter, alla var nöjda och åt. Finns inget bättre betyg.

Femåringens simlektion var eldprovet, eftersom den rymningsbenägna och trotsiga lillasystern behövde passas medan femåringen hjälptes med dusch och ombyte. Överraskande nog föreslog lillasyster själv att hon skulle sitta i en barnstol för att inte bli blöt om fötterna i duschrummet. Hon satt blickstilla med en bok och sa inte ett ljud medan jag hjälpte hennes storasyster. Började tro att hon hade feber, men icke. Några minuter senare kom vi dock några steg närmare en kris när jag inte hade med mig en knäckemacka (?) i väskan. Otroligt nog sa hon i det läget ja till en banan istället. Ingen feber nu heller.

Eftermiddagen spenderade vi i Surte hos vänner. Det grävdes gropar, hoppades från gungor, filades på brädor, kivades, lagades cyklar, sparkades fotboll och satts i solstolar. Det sista vikt för mammorna. Vi serverades hemlagade, nygrillade hamburgare till middag.



Ingen slog sig hårt och alla var sams största delen av tiden, men jag förstod ändå exakt vad frun i huset menade när hon sa att mina döttrar har gett henne tvivel i tesen att pojkar är mer vilda av naturen än flickor. Jag tar det självklart som en komplimang.

Imorgon är en annan dag

Sedan länge har vi misstänkt att femåringen har någon allergi eller annat problem med magen. Inför morgonens vårdcentralbesök hade jag lovat henne två saker; jordgubbsglass som muta och inga sprutor. Kanske ett stick i fingret, men inga sprutor. Mitt förtroendekapital föll rätt handlöst rakt ner och smulade sönder mitt löfte om inga sprutor, när det visade sig att hon fick lämna tre rör med blod samt blev undersökt där saker ska ut och inte in så att säga. Hon var så tapper och modig och även om hon fällde några tårar så klagade hon inte en enda gång.

Glasslöftet föll på diagnosen. Läkaren (som var superbra men så ung att jag först trodde hon var prao) trodde absolut på laktosintolerans, även om inte proverna är klara än, och de kommer testa brett för olika typer av mat. Tre veckor utan laktos är dock den första rekommendationen. Där rök alltså jordgubbsglass av den gräddiga sorten...

Dottern är lugn. Hon vet precis vilka produkter hon ska äta nu. En av hennes vänner på dagis äter inte heller laktos och hon var snarare glad att få dricka samma mjölk och äta samma bröd som henne. Min make och jag reagerade ungeför likadant - hur i hundan' ska vi nu kunna laga mat?! Vi älskar ju yoghurt, creme fraiche, pannkakor, röror och annat med laktosbas. Ingen av oss har ju heller nåt matintresse att tala om. Den ska lagas och ätas. Inte tänkas efter om och diskuteras.

Efter ett besök på affären tillsammans med dottern ikväll, så har vi löst mjölk- och yoghurtproblemet. Men hundra nya tillkom. Hur vet jag om det är laktos i maten? Det står ju inte? Jag vill ha en lapp på varan INNEHÅLLER LAKTOS. Nu är jag ju lite med i matchen, så ikväll har jag googlat och hittat den här sidan som nu blir min bibel till nästa matshopping. Idag blev det mest säkra kort: melon, jordgubbar, vindruvor och annan svindyr frukt. Ungen måste ju ha en goefrukost att se fram emot första dagen på sitt nya liv. Tids nog kommer hon ju inse att några av hennes älsklingsrätter är på den förbjudna listan, där maränger och chips toppar.

Men tack och lov löste sig glasslöftet sent omsider. Isglass. Jordgubb!

(O)jämställda dagar, en iPad-snutte och tuttar på vift.

Ritsch ratsch, så var det torsdag och en av vårens stressigaste jobbveckor snart över. Har själv tyckt att jag varit ganska balanserad, trots sena jobbkvällar, men jag fick inte helt godkänt av min make:

I övrigt var veckans knasigaste händelse (hittils, är väl bäst att tillägga) när 2,5-åringen vaknade vid 03.40 en natt och var vansinnig över att hon inte hittade sin (?) iPad. Var ääääääär min ipaaaaaad..? Det osannolika i att ligga och lyssna mitt i natten på sin skatt som snyftar "min ipad, min iPad....var är den?" innan maken lyckas få henne att somna om. Hm, ja, nu är den i alla fall borta kan jag säga efter det mentala uppvaknandet hos föräldrarna. Trist om hon skriver en ny Teddybjörnen Fredriksson-sång i vuxen ålder, fast om en iPad. Inga höga föräldrapoäng på det.

På tal om poäng och fixeringar så har storasyster exakt noll poäng efter att hon skrattande frågat sin mamma varför hennes tuttar viftar så mycket... Alltså, jag upprepar: v-i-f-t-a-r! Inte hängiga, långa, raka eller något annat mer väntat från en mycket tuttintresserad 5,5-åring. Ok att placeringen är något annorlunda än för sex år sen. Men att de skulle hålla på och VIFTA. Som om det vore risk att de skulle daska till någon på stan.

Imorgon får vi hem nya bilen, maken kommer nog inte kunna sova inatt. Var ääääär min bil, var äääääär min biiiil?

En ny bil-era!

Vi har tydligen ett system där vi byter bil var fem år. Nu är det dags. Igår var vi och provkörde. Det var min första och makens andra gång hos bilhandlaren. Efter att min make hälsat på den långhåriga men väldigt manliga bilhandlaren med fraser som ”hallå, hur är läget idag?” och ”Trött idag, var du ute igår?” så undrade jag kort vilket objekt min make ville ha med hem – bilen eller handlaren..?

Det var min tur att provköra. Själv hade maken använt sin föräldralediga fredag till att provköra tillsammans med femåringen. Något hon var vansinnigt glad för. Jag tog en halvtimmesrunda och testade lite högre farter än vad min make vanligtvis kommer upp i. Jag var dock rädd att en provkörning skulle kosta mig körkortet och göra bilaffären indirekt dyrare med några tusen i böter, så jag fick lugna mig. Den största skillnaden är väl att en dieselbil, som det tilltänka objektet är, har högre motorljud än vår nuvarande gas/bensin-Volvo. I övrigt är det mycket samma, fast nyare modell.

Min make i redan förälskad i den nya bilen. När jag påpekade motorljudgrejen, svarade han att jag skulle se vår nuvarande bil som en tenor, och den nya som en baryton. Han liknande också den bil vi nu kör, som för fem år sen var den bästa bil som fanns att köra, nu är ett ” trött landsvägslok”. Bilen med baryton-ton är nu en racerbi i jämförelsel. En racer-V70.

Jag är egentligen inte alls den som behöver övertalas. Jag tycker vi ska ha en något nyare bil. Men där jag ändå vill titta och fundera, där vill maken slå till direkt. Och då är jag ändå inte den som funderar länge, jag orkar verkligen inte med någon lång process. Min make har bestämt sig och ser inget annat. Som en rottweiler som vägrar släppa taget.  Det var likadant när vi träffades. Jag var kär, men lite återhållsam. Inte maken. Han spelade ut alla sina kort i en strid ström, ärligt och rakt. Och bestämt. Jag drar inga fler paralleller mellan de här historierna. Mer än att min make är mer baryton än tenor. Och nej, vi har inte en ”byta-var-femte-år-plan” på vårt förhållande.

Glassparty

Fredagkvällen började klockan 21.39 idag. Då somnade vårt yngsta yrväder efter en after work Tell style extreme. Maken lagade tredje middagen från Linas matkasse och båda barnen åt. Jag tänkte att en lugn kväll är precis vad jag behöver. Sen började partyt. Den trötta mamman var sötsugen och deklarerade vad som i stunden verkade vara en briljant ide' - familjen skulle nu äta glass till efterrätt. Med chokladsås och maränger. Kan också uttryckas som uppåttjack för minderåriga.

Sen började showen som tog oss via ett par timmars läggningsförsök, inklusive illvrål Tell extreme style, till det tillfälle där lillasyster sitter på fönsterbrädet och sjunger julsånger och vi sitter i soffan och sover. Trots glass.

Fredagsmys tror jag det kallas.

Vad blir det för mat?

För några veckor sen tröttnade jag på makaroner och korv, makaroner och fiskpinnar och makaroner och köttfärssås. Mest tröttnade jag på att alltid hamna i samma varv med kyckling, lax och köttfärs. Och på att variera makaroner med spaghetti och tortellini. Kanske kände vår yngsta familjemedlem samma sak, för hon valde att själv börja experimentera med nya ingredienser och komponerade sin egen middagstallrik:

Fiskpinnar och popcorn. 

Jag beställde Linas barnmatkasse och fick 8 april som leveransdatum. Jag hade ju hunnit glömma detta, och blev överraskad när jag fick mejlet i förra veckan om matsedeln inför kommande vecka. Bara det. Någon bestämde maträtterna åt mig! Jag hade nästan kunnat betala för bara det (nästan sa jag, kära make). Sen öppnade jag menyn och blev minst lika överraskad igen. Bland tacogryta, quesadillas och mumsig nudelwok stod det följande: Prinsens mosbricka med bläckfiskkorv och gurkig sås. Jag tar det igen: BLÄCKFISKKORV!

Jag vet inte vad ni ser framför er, men förutom att jag undrade om det ens var lagligt med tanke på mängden bläckfisk det borde gå åt servera åtskilliga svenskar bläckfiskkorv, så funderade jag på hur vi skulle få barnen att äta små små kompisar till Nemo? Sen fokuserade jag på ordet korv istället. Vad har de gjort? Mosat bläckfiskarna? Tryckt ner dem i korvskinn? Jag såg små svarta pyttekorvar som troligen liknade genitalierna på en hund mer än en klockren maträtt för barn. Eller vuxna.

Igår kväll skulle leveransen komma. Jag väntade och väntade. Barnen sov. Maken var på styrelsemöte. Jag var mätt. Men jag var så nyfiken på bläckfiskkorven! Till slut ringde chauffören och hade svårt att hitta. Jag fick guida honom genom radhusområdet och försöka hålla mig från att yla något om hur ser korvarna ut…?!

Jag skyndade att packa in alla varorna, allting såg fräscht ut, men jag hittade ingenting som ens var i närheten av en liten hundpenis bläckfiskkorv. En stund senare fick mysteriet sitt ganska enkla svar, ett svar som nästan fick mig att skämmas lite. Hur kunde jag tro att någon tänker servera krossad bläckfisk i korvskinn? Så klart var det så här maten skulle serveras:

För den med sämre syn, eller lika trög fantasi som jag, kommer här en mer rakt på bild:

Och som jag mosade, stekte och skar. Barnen lämnade mig ifred (ingick det?) och maten blev klar på en halvtimme. Jag behövde inte tänka, bara läsa och utföra. Det ger jag fem bläckfiskkorvar av fem möjliga.

Största möjliga tyyyyyyystnad...

Ja, vi har haft en bra helg. Ja, vi har kalasat, spelat spel, bytt däck på bilen (stor glädje för en av oss), cyklat, rensat förrådet, promenixat, picknickat och gottat oss i solen. Ja, vi älskar också våren. Vi är helt normala.

Men ändå. Trots allt det där, eller kanske tack vare det, så är maken och jag överens om att den där exakta stunden, som oftast inträffar vid åttatiden på kvällen hos oss, de där minutrarna precis efter att barnen somnat, och det blir...tyst. Den stunden. Den är utan tvekan på topplistan över dagens bästa stunder.

Det sägs att vissa par jonglerar sig igenom livet i ett högljutt och rasande tempo, för att när barnen sedan flyttat upptäcka att ojdå - vem är du på andra sidan bordet? Har jag något att säga dig?

Det högljudda och ibland uppskruvade tempot stämmer på oss. Men jag är inte ett dugg orolig för det andra. Oooh nej. Vi kommer istället slänga oss ner på närmsta stol, pusta ut, hugga en kaffe, andas en stund och sedan säga:

- Ok, så där ja, var var vi nu?
-Jo, där du skulle berätta i juni 2010..? 

Sen kommer vi ha att prata om i dryga 20 år i alla fall.

Rofyllt. För alla.

Vargskogen

Ungefär samtidigt som jag skrev förra inlägget bestämde sig vargen för att lämna Torslanda och simma över till Kungälv. Jag drar ju inga paralleller, men det var ju bra timing. Yngsta och jag vågade oss därmed ut på en skogpromenad idag medan maken var med storasyster var på simskola.

Skogsmulle *2

Tanken från min sida var att gå upp till en damm och titta på ankorna, samt utforda dem och oss själva. Det gjorde vi också, men solen strålade och eftersom jag ändå hade tagit på mig joggingskorna, med tanke på vargen, så tog vi hela rundan på fem kilometer. Ha, det var väl inget tänker ni - nänä, men med en snart 3-åring i sällskap som i versaler talade om att hon skulle "SITTA VAGNEN" ena stunden och "KÖRA VAGNEN" tre nanosekunder senare, så tog det sin tid. Men tid hade vi ju. Vad vi inte hade var en krocksäker vagn, men den är ju inte direkt ny så dagens träd mår kanske sämre än vagnen efter de flertalet krockar min yngsta dotter är skyldig till.

Förutom joggingskorna som förebyggande vargskydd, så spanade jag också hela tiden efter klätterbara träd. Det fanns en del, och några av dem var nerfallna. Det var dottern mycket bekymrad över, och sa upprört flera gånger att hon skulle ta med klistret nästa gång. Japp. Lycka till med det.

Förutom ankor, vargspaning och krockar a la mass, så gick vi förbi både tomtar, troll och - taaadaaa, en snart 3-årings dröm - ett NAPPTRÄD! Tomtarna och trollen var utplacerade på i en skogsdunge och vi har sett dem förr, men nu såg dottern dem på riktigt. De fick stryka på foten för de nappar jag antar att andra barn fått lämna ifrån sig för att sluta med otyget nappen. Den här historien hade ju varit rolig så här i efterhand om hon fått en chans att göra det jag tror hon hade siktet inställt på - hugga en napp och springa med vargkliv därifrån. Nu fick hon ju inte det. Men hon klättrade, kröp och krälade i jorden och leran och var nöjd med det när napparna hade förklarats smutsiga som en bajs.

Jag minns inte supermycket från de skogsutflykter mina föräldrar påstår var vanligt förekommande under min uppväxt. Jag ser dock fram emot att ruska på huvudet och se oförstående ut när yngsta dottern om 20 år berättar om sina skogspromenader med inslag av vargjakt, nappbajsar och ihopklistrade träd.

Vargen kom(mer)!

För någon månad sedan knackade vår 89-åriga granne på dörren. Jag trodde att han skulle klaga på våra barns och vår ljudnivå som han möjligtvis trots sin ålder störts av. Det hade väl i så fall varit någon sorts rekord tänker jag, att vi till och med kan nå och störa så gamla öron. Men det var inte hans ärende. Han var orolig över några spår han sett i sin trädgård och ville visa mig. Han misstänkte varg. De 0,07 procent inom mig som eventuellt är intresserade av vilda djur mer än som något exotiskt, visade ett minimalt intresse men kom till slutsatsen att det naturligtvis inte var varg. Vi bor ju på en ö?! Jag konstaterade detta från min säkra plats på balkongen.

Men hej och hå så fel jag hade då. Bilden är tagen ganska precis 2,8 kilometer från vårt hem. Igår sprang vargen tydligen runt i Torslanda och den där skogspromenaden jag tog i tisdags känns nu mer som ett vildmarksäventyr. Jag hade självdött på fläcken av rädsla om jag såg en varg. Eventuellt är den känslan ömsesidig med vargens om den sett mig flacka omkring. Frågan är vem som först hade tänkt tanken om att vi är på en ön - hur kom den varelsen hit?

April, april och magknip

April, april - visst var hela Argentina-resan från förra inlägget ett stort skämt. Jag lyckades lura några av er, att döma av kommentarer på mejl, sms, Facebook och till och med i verkliga livet... Kul!

Idag har jag varit hemma och vilat / jobbat. Min mage kajkade ur igår kväll och levde sitt egna liv hela natten. Alla barn och maken sov, så klart, som stockar, så då passade tarmsystemet på att bråka lite extra. Inte f*n ska hon få sova en hel natt, konspirerade någon allsmäktig. Vi var inte överens, kroppen och jag, om huruvida kl 01, 03 och 05 är bra tider att sitta på dass på. Kroppen vann.

Jag hade i alla fall en helt ok dag hemma. Vila på förmiddagen, jobb några timmar på eftermiddagen och däremellan en promenad i solen - i skogen! Det är inget aprilskämt, lovar. Magen mår bättre nu och det finns en misstanke om att det virus som eventuellt hemsökte mig, även kan ha kontakter med godbitarna på nedanstående bild. Påskens alla kvällar såg ungefär så ut.




Men det var det värt. Påsken regerar som högtid!

Aventuras en las pampas!

Idag är det exakt sju månader kvar tills vi sitter på planet mot Sydamerika. Vi landar i Buenos Aires den 1 december. Vi har sedan några dagar att acklimatisera oss på innan vi tar oss vidare till en liten stad 1,5 timme därifrån. Där sitter vi upp på hästryggen för att spendera två veckor som cowboysare i vildmarken på argentinska pampas. Vi ska rida på gauchovis, western-style a la Argentina, på Criollo-hästar.

Vår femåring är proffset bland oss när det kommer till ridning. Jag har tagit fyra ridlektioner och tänker att det nog räcker. Jag har dock fått klart lärt mig hur tungt det är att sköta en häst - jisses vilka muskler det ger att mocka, rykta och fixa allt runtomkring. Makens riderfarenhet hittills är inte så imponerande, men han är inbokad på intensivkurs över Kristi Himmelfärd för att komma ikapp. Den enda helt utan erfarenhet är den blivande 3-åringen. Men hon är lovad en mindre häst. Om inte det fungerar så ska hon tydligen kunna sitta på någon sorts specialsadel framför någon av proffs-cowboysarna som ska med på ritten. Det löser sig.

Enligt researrangören ska vi ha med oss bland annat följande: två par ridbyxor, en varm tröja, två fleecetröjor, en varm tröja för kyliga kvällar, ridstövlar eller ridskor/vandringsskor, långärmad t-shirt, en hatt eller ridhjälm, varma avslappnade kläder för kvällsunderhållningen, bra solglasögon och solkrämer.

Vi bor i tält på nätterna (vilket jag inte gjort sen den gången min pappa, syster och jag tältade i Gränna en natt och jag slog ut en halv framtand på en flaska), och vi har varsin sadelväska för våra prylar. Vi får resa lätt och kommer nog lukta illa när vi kommer fram. Men jag hade inte kunat hålla reda på massa väskor också, jag kommer ha fullt upp med att ha koll så vi inte villar bort oss på Pampas. Det finns inga vägar eller så, de lokala guiderna hittar tydligen ändå. Det får vi verkligen hoppas tänker jag, ingen av oss kan ett ord spanska så vi kan inte fråga efter vägen. Vi har dock bokat in båda barnen på spansklektioner under hösten, med start i september. Dottern som börjar nollan får utökad skolplan och blivande treåringen får besök av en privatlärare på dagis två timmar varje vecka. Jag vill gärna att de ska kunna förstå instruktioner och kunna göra sig förstådda. Maken och jag har köpt en nätkurs i spanska som vi ska plöja. Vi får se om maken kanske minns något från sin resa i Amazonas för hundra 15 år sen.

Idag tog vi vägen förbi Hööks i Kållered och provade oss igenom lagret av ridbyxor, stövlar och mera vi behöver ha. Barnen kommer väl växa en del innan avresa, men vi ville se lite vad som fanns. Vi köpte några saker, bland annat ridkängor med stålhätta till storasyster och en snygg hatt att smälta in på pampas med för maken:

Vi har ingen bokad hemresa, eller ja, det har vi, men den är öppen. Vi får se hur vi gillar't. Jobb och skola måste vi ju passa, men både jag och maken kan jobba på distans ett tag. Nollan är ju inte obligatorisk på något sätt, och ett par månader i Sydamerika väger ju upp nybörjarmatte och svenskt januariväder.