Inte utan min namnteckning.

Vi har fredagsmys, maken och jag. Barnen somnade i tid och utan knot - förvisso inte efter tumultfri eftermiddag, den lilla levde rövare som mest under middagen där peaken var när hon hällde ut en tillbringare med vatten med vilje över bordet. Hon var inte arg, men det såg ju kul ut..?

Så jag var rätt trött när jag nyss satte mig på altanen och väntade in maken. Jag såg fram emot ett glas vin. Paj och glass. Tystnad. Jag anade dock att något var på gång. Maken hade smygit fram diverse papper, och oöppnade kuvert som kom med posten idag, samt placerat sin speciella bankdator mitt på altanbordet.

De senaste tjugo minutrarna har min make haft den bästa fredagkvällen på den här sidan året. Han har fått prata fonder, jag har skrivit på alla hans satans bankpapper, barnens aktiespar nämndes och yadayadayadayadayada... Jag vaknade dock till när han sa att vårt köpstopp nu är över. Eeeh...köpstopp..? Himla sköööönt att det är över nu i alla fall. Puh!

Själv har jag liiite andra referenser när jag tänker "fredagsmys". Till slut fick jag ett glas vin i handen och kvällen började arta sig. Sen säger han exalterat att han ska boka in mig hos honom (??!) på en fondrådgivning. Jamen TACK. Så schangtilt! Det ser jag ju verkligen fram emot.

 

 

Varför inte nästa fredag klockan 20? Eller så rullar vi oss i klipulver, käkar taggtråd och ser svartvita arkivfilmer utan ljud från 40-talet.

Färden mot Stockholm

Färden mot Stockholm gick via Jönköping och byte av bil. Medalj till miljöhjältarna som samåkte med vännerna till storstan. Vi lät den som bor i den minsta orten, låååångt ute på landet (han har el), köra mot Stockholms fredagsrusning. Tjejerna tog traditionellt plats i baksätet. Där fanns smågodiset.

Jag och de två hallänningarna uppfattade nog bilresan som rätt mysig - inga barn som avbröt eller konkurrerade om de sega, färgglada, e-nummerfyllda godisarna. Maken hade antingen en annan uppfattning eller så hade ordbyggarna semester. Mitt på Essingeleden, mellan gps:ens envisa uppmaningar, tyckte han att han ville delge sin fru en ny ide':

-Älskling, det här är ju toppen, men nästa gång kan vi ju faktiskt åka själva!

Hallänningarna gapskrattade. Vem skulle inte vilja ha helg med dem?! Klart han skämtade!

En halvtimme senare nådde vi Kungsholmen och där var alla andra också denna fredagseftermiddag. Jag vill inte påstå att jag var förvånad över hur smidigt resan gick, men med tanke på att det nog är lite skillnad på trafik i halländska Torup, med sina två rondeller, och i Stockholms innerstad så var jag grymt imponerad av att vi så smidigt hamnade rätt. Visst, vi stod en stund och blinkade höger bakom en rad med parkerade bilar, men det behöver vi ju inte sprida. Vi kom på att vi stod lite tokigt efter att ha gått ur bilen för att reka och efter att ha svurit en stund åt stockholmare som inte fattar att de ska svänga när det är grönt.

Väl framme vid hotellet utbröt eufori hos 2/4 av gänget när vi fick parkering precis utanför hotelldörren. Sen dubblades om möjligt glädjen hos 1/4 av oss när parkeringen visade sig kosta 16 kronor - totalt. För hela helgen! Var vi i rätt stad..? Skulle nu min make gå från sin högst tveksamma inställning till Stockholm till att nu börja nynna Stockholm i mitt hjärta i tid och otid..? Frågorna hopade sig. Under tiden det dansades på gator och torg över upptäckten att vi nu tjänat in hundralappar innan semestern knappt börjat, så väntade övriga 2/4 i receptionen.

Vi vilade i fem sekunder på hotellet innan vi gick till en irländsk pub där chipsen var dyrare än ölen och bartendern inte förstod frasen "två öl, tack" på svenska. Men kvällen blev bra, även om vi då nästan missade vad vi kommit för, årets Stomatol-leende och rockstjärnan med mest välkammad frisyr, Bon Jovi.

Oväntat besök

Vi är riktigt slitna idag. Livet kom lite i vägen för veckoplaneringen, som så ofta när allting har gått enligt plan liiiite för länge och liiiiite för bra. Lillasyster har sedan nåt år tillbaka fått falsk krupp i princip varje gång hon är förkyld, varje förkylningsperiod brukar inledas med ett par nätter med 2-3 kruppanfall. Vi är ju vana så ingen av oss blir egentligen uppstressad och anfallen brukar bara vara en liten stund per gång.

Inatt vaknade hon först en gång vid 21 men somnade om, trots den typiskt skällande hostan. Strax före midnatt så vaknade hon igen och då var det värre. Vi gjorde allt vi brukar och lite till, höll henne upprätt, var ute på balkongen, lugnade, gav näsdroppar, bar på henne, gick ut igen och så vidare i 1,5 timme. När det fortfarande inte var bättre och hon hade rejält ont i bröstet, som pep för varje andetag, så insåg vi nog behövde hjälp. 1177 sa heller oväntat inte emot.

För att göra en lång historia kort (inte min starka sida), så hade vi ingen bil inatt. Det är så himla typiskt för det har aldrig hänt nånsin att vi inte haft bilen hemma. Och naturligtvis ska det då hända den enda natt vi behöver den! Oddsen på den tack!

Det blev ambulans och den kom efter 10-15 minuter. Låååånga minuter även om vi visste att vår lilla tjej inte var så illa däran som det lät. En ambulanstur in till Östras proppfulla barnakut, men som ändå tog emot oss lugnt och professionellt . Medicin och smärtlindring och väntan på att hon skulle bli bättre. Efter två timmar hade hon rally i korridoren med två stolar och en annan liten tjej som tydligen också var på bättringsvägen. Sen fick vi åka hem.

Om någon händelsevis gick förbi vårt radhus klockan 04.30 imorse så såg de en familj på fyra som satt vid köksbordet åt frukost, kvällsmat, nattamat..? Vid 05 sov vi igen. Vid 08.20 vaknade vi allihopa.

Pigg idag...

Nu laddar vi för ny natt. Jag genom att näsdroppa och försöka få liten övertrött tjej att somna mer eller mindre sittandes. Maken genom att hämta hem bilen.

Stockholm i mitt hjärta - för en stund

Stockholm hade äran att ha oss på besök i tre dagar. Mellan resestarten i fredags - när maken och jag gladeligen körde söderut på E6:an och fick vända i Mölndal när vi kom på att vi skulle till Stockholm - och hemkomsten idag, så har vi förutom att äta varannan halvtimme också haft tonårsfeeling på Bon Jovi-konsert, shoppat helt utan plan och utan sällskap av någon enmetare med helt andra intentioner för dagen, ätit (igen) trerättersmiddag och promenerat genom Stockholm en lördagkväll och varit tacksamma för att vi inte är 21 igen och står i kö till någon klubb vi ändå inte hade kommit in på.

Imorse sov vi till 09.20. Fattar ni storheten? Jag tar det igen: 09.20!!! Det har ju inte hänt på fem år minst. Eller som jag sa till en vän från förr som jag träffade vid frukosten på hotellet: "...det har i alla fall inte hänt på fem år att jag vaknat 09.20 och varit nykter". Ehhh...?! Den ordkombinationen blev inte helt bra... Vad jag menade att säga var att jag kanske någon gång under de senaste fem åren varit på ett bröllop eller större fest, och då sovit till 9-snåret dagen efter. Men då har det säkerligen föregåtts av en sen natt och rödvin. En vanlig helg sovs det till senast 7 oavsett om barnen vaknar eller inte. Min kropp är sömnskadad på det viset. Jag drog inte den långa förklaringen om hur min hjärna tydligen hade genomfört en misslyckad effektiviseringsprocess under natten och slagit ihop fem meningar till en och dessutom inte hittat rätt ordkartonger efter flytten. Istället sa jag hejdå och åkte hem  och hoppas att jag inte träffar klasskompisen 15 år igen.

Frekventa bloggläsare kommer under veckan att få läsa om hur en västkustbo bäst tacklar biltrafiken i Stockholmcity, hur man med nöd och näppe undgår att missa en konsert man bokade sex månader tidigare och hur man får sin ekonomiska ibland snåla make att tycka att en fika för 500 kronor var ett kap.

Lika segt som kola

Det enda spännande som hänt i veckan är att vi bytt bank. Och det var ju i mitt tyckte synnerligen ospännande, men min makes engagemang i detta räcker åt oss båda och antagligen till resten av radhusområdet också om de nu hade vetat om det. De senaste månaderna har jag fått mejl och sms om räntenivåer och annat som är tråkigt som satan att ta ställning till. Ge mig en lunta litteratur på gammelsvenska från1700-talet, jag plöjer den, men det här är så tråkigt så jag får anstränga mig att ens läsa hela sms:ets 160-tecken. Inte för att det är helt nödvändigt. Min make ringer oftast senare samma dag och drar allt igen. Ibland hotar han med ett excelark och en timmes genomgång på kvällstid om jag låter det minsta ointresserad. I hans tycke borde jag se ekonomigenomgångarna som (citat) "...små godisbitar som förgyller min vardag". Jag ser det snarare som en kräkreflex.

Vi har olika syn på roligheter, maken och jag. Igår körde jag fram och tillbaka till Falkenberg. Maken var synnerligen avundsjuk: Lyllos dig, sa han längtansfullt och såg sorgset på sitt busskort. För honom är 24 mil i bilens sällskap en njutning av sådan grad att jag väljer att inte gradera den här. Själv ser jag bilresan som en transportsträcka, vilket jag också sa. Då såg maken snarast chockerad ut och övervägde troligtvis om han tagit fel beslut den där aprildagen 2005 när han ringde mig för första gången. När jag på skämt sa att jag planerade att testa hur snabbt bilen kom upp i 150 på motorvägen så hörde jag bara ytterdörren slå igen bakom honom.

Imorgon kör vi tillsammans till Stockholm.  Eller ja, maken lär väl köra de 50 milen. Själv tänker jag då äta en påse riktigt godis. Eventuellt låter jag honom smaka. I blandningen finns en lakritsdoftande inköpslista inför helgen, chokladmarinerad semesterplanering samt polkagrisrandiga tankar om hur och när vi ska påbörja bygget av nytt badrum hemmavid.

Det tar tid att köra 50 mil med min make bakom ratten. Men jag är övertygad om att min överraskningspåse med gottisar kommer att ge glans åt resan. Antagligen förgylla den.

Söndagsmys?

En liten stund av ro i soffan. Stora kliar lilla i håret och de ligger still. Kan också vara någon typ av hyss på gång. Vi får se. Har varit lugnt nu i tio minuter. Det tackar vi för.




Jag ger det fem minuter. Sen ringer jag doktorn, någon måste vara sjuk! De ligger alldeles för still. Och framförallt, de pratar lågmält och småsjunger tyst.

Om båda är friska så kan vi sluta hoppas på Triss-vinst. "Plötsligt händer det" är nog förbrukat på ett tag.

Vårt eget Göteborgsvarv

Det var kanske inte lika välplanerat. Och deltagarna självskrivna men icke anmälda. Men vårt lopp innehöll en massa energi, taggade löpare och antagligen lika många vätskestationer som den 2,1 mil långa banan. Showerna längs vägen bestod i diverse spontana infall, jage längs Avenyn samt en bonus i en uppvisning i hur många saker man hinner trotsa sina föräldrar i på en halvtimmes bussresa.

Vi laddade med en tacolunch hos vänner i Torslanda. Värmen dämpade energin något, men med två barn födda 07 och två födda 10, samt en nyföding, så startade showerna. Kanske att vår lilla stod för något mer än genomsnittet, men hemma där hon bor finns inga rabatter så hur ska hon veta att det inte var en gigantisk sandlåda hon hade hamnat i..?

Väl i Göteborg föll vi in i gatufesten och hejade på alla löpare längs Avenyn. Maken var mest drivande i denna kom igen då- och handklappningseufori. Själv gjorde jag det lite i smyg med känslan av att det gränsar till ett hån att stå vid sidan av och ropa käcka saker när löparna håller på att säcka ihop vid 17 kilometer och redan sprungit längre än jag någonsin gjort. Jag får samma känsla som jag fick vid mina barns förlossningar när någon hurtig människa i rummet skulle ropa saker som "kom igen, då", "bara lite till", "du är snart där". Hade jag inte varit hög på lustgas hade jag gett hen en rak höger. Vid förlossningen 2010 nöp jag barnmorskan det hårdaste jag kunde samtidigt som jag krystade. Åter till löparna. Många verkade gilla hejaropen så vi stod kvar en stund. Sen gick vi och åt en korv. Hejjade. Fikade. Hejjade. Och sen åkte vi hem. 

Vi åkte alltså buss idag. Jag säger inte att det var århundradets värsta bussresa. Men risken är stor att någon annan på bussen nominerar den till den kategorin. Någonstans under dagen hade nu yngsta dottern växt in i rollen som stadsäventyrare. Alla hämningar hade släppt. Hon stod upp i sätet. Hoppade. Bytte säte. Kom tillbaka. Sjöng högt. Hängde sig fast i sätet framför och dinglade med benen. Allt under en strid ström av förmaningar som alla togs emot med ett brett leende och utan åtgärd. "Mäh, håll fast henne" tänker kanske någon. Välkommen att åka buss med oss nästa gång, säger jag. Lycka till, sa en av medpassagerarna när vi steg av.

Det var ett svettigt varv. Löpare som startade alldeles för tidigt (06.30!), löpare som inte följde rätt avspärrningar och löpare som trodde att vi tävlade i volym. Vi fick inga medaljer vid målgång, men utmattningen var möjligtvis i samma klass som den vinnande ugandierns.

Imorgon springer vi igen. Hejarop undanbedes.

Tjuvstartade helgen

Efter ett möte och lunch utomhus i sommarvarma Varberg, så fräste jag hemåt för att hinna hämta barnen klockan 14. Det låter väl bra? Fina mammapoäng på den tidiga fredagshämtningen! Det blir inte lika snyggt om man ser det utifrån att jag egentligen ska vara helt ledig varannan fredag. 

Jag hann hem i tid för att packa picknick och ridkläder till dotterns ridlektion. Hämtade på dagis och fick stående ovationer av barnen för att jag hade bilen precis utanför dagis, trots att vi bor ca 70 meter därifrån. Inte säker på att övriga på dagisgården jublade när de såg att jag kom körande -  kan eventuellt ha uppfattas som något nochigt, överdrivet och korkat -  men det sparade oss minst fem minuter och alla med småbarn vet att den tiden extra är ungefär lika mycket värd som att få en extra oväntad hundring av försäkringskassan när man är föräldraledig.

Äpplen och smörgåsrån i bilen, och en pratstund! Jisses! sån där när de berättar självmant vad som hänt på dagis och vem de lekt med. När ingen säger bajs eller du är dum på säkert tio minuter. Äldsta hade planterat något, troligtvis busfrön, sa hon och skrattade. Yngsta var inte sämre, de hade också planterat. Kattmat skulle det bli. Sen ville de höja radion. Pratstunden var slut och mamman lika euforisk som Loreen som vi headbangade till (inte jag, så klaaaart, jag körde ju...).

Att femåringen efter fyra veckors ridrädsla efter att ha blivit avkastad av hästen - och lika många veckors uppehåll från ridningen - nu satt upp och travade (!) ut i skogen med övriga gruppen var dagens höjdpunkt och överraskning. Dessutom kvalar samma händelse in till veckans skummaste känslan när jag såg min lilla pluttebebis rida iväg först i karavanen av hästar och styra ut på en skogsväg.
Resten - värmen, fikan i skuggan, fredagstacon, kvällsglassen, två barn som sover och vinet på altanen - är en stor fet bonus. Betydligt mer än en hundring. 

Stolt picknickare.

Karma is a bitch

Vi hade inte en enda vabdag, eller sjukdag, på hela januari, februari, mars och åttaniondelar av april. Inte en enda sjukdag i vabruari - sug på den! Vi höll tyst, vågade inte jinxa, viskade förvånade utrop till varandra varje morgon när vi vaknade friska, väntade på bacillernas ankomst och skrattade hela vägen hem från dagis varje dag när ingen kräktes. Hur kunde det komma sig..? Var vi skonade? Det var ju för bra för att vara sant.

Och det var det ju också. Nu har jag och äldsta dottern tillsammans varit sjuka i tre veckor, den här veckan är det jag som regerar med bihåleinflammation. Maken har hostat lite men har ju inte en chans att konkurrera. Yngsta är fortfarande frisk...

Så någon typ av karma kanske det ändå är. Någon bacillgud som är förbannad för att inget bitit på oss under vintern. Bacillhäxor kontaktades och de fick fria händer, dottern däckades. Nästa steg var en bacillmaffioso på intåg. Mamman sprang runt ovetandes och blev förkylningsmässigt serverad ett hästhuvud i sängen.

Jaja, det kunde varit värre Jag ska sluta gnälla. Onsdag betyder lille-lördag som betyder Greys och där är alla betydligt sjukare. Känns redan lite bättre här i soffan. Lite glass på detta så är kvällen räddad. Och nästa år tar vi en magsjuka i vabruari så är vi fria sen, ok?

Jämvikt

Min make spelar innebandy ikväll. Jag bakar och kollar Melodifestival.




En av oss skakar loss och bränner fett. Den andra ligger i soffan och fyller på energidepåerna. Jag ser det som att vi skapar balans i livet.

Hemma!

Tjejerna hade lite svårt med acklimatiseringen från Mallorcas försommarvärme till Torslandas vårväder - vinterjackorna åkte på innan kvällsleken och grillningen.

Imorgon ska jag ta tag i det här:

Idag är det fortfarande semester.

En perfekt semesterdag

Idag har vi haft en, med betoning på EN, perfekt semesterdag. Storasyster har frågat varje dag sen vi kom om vi inte kan hyra en fyrhjulig cykel. Jag har inte orkat ens tänka tanken på att röra fötterna i takt, styra och koncentrera mig på trafik. Men idag bar det av. I två timmar, inklusive glasspaus, cyklade vi längs Cala Bona och Cala Milliors flera kilometer långa strand. Strålande sol och perfekt havsbris, tack för det, svetten lackade ändå. 

Äntligen kunde jag hoppa, simma och busa i poolen med båda barnen. Storasyster har simvett, det har inte lilla. Hon slänger sig i oavsett djup. Ibland hann jag fånga henne, ibland inte.

Äntligen fick jag ett glas vin till middagen. Maten smakade fantastiskt idag, kan eventuellt ha något med att matlusten återvänt samt att smaklökarna inte längre är bortdomnade. Barnen, som petat i maten hela veckan och gnällt därefter, åt flera portioner ikväll, precis som sin mor. De fick poppis-maten spanska köttbullar och pasta - kan ha något med deras aptit att göra.

Sista kvällen med Lollo och Bernie och jag tyckte att alla dansade och sjöng lite extra bra. Alla foton blev bra och alla var glada hela tiden. Nej, det var de inte. Men alla var tillräckligt glada för att det skulle bli en jättebra start på semestern!

Synd bara att det var sista dan. Imorgon flyger vi hem!

 

Poppis på hotellet

Hemresan nalkas, bara en dag kvar i 25-gradig värme och sol. Jag är på benen och sedan lunch idag har jag inte tagit varken Treo, Alvedon eller några av de spanska superduperpillerna (förutom penicillin). Nässprayen och mina näsdukar släpper jag dock inte, det forsar ur snoken och det är väl bra antar jag.

Jag badade en kort stund idag med femåringen och satt sedan i skuggan igen. Blev sjukt trött på att hinka vatten, så jag beställde två drinkar.

 

Pimpad juice.   

 När jag nu är nästan frisk, så fick jag den briljanta idén att vi skulle ha nya lakan i sängarna, barnen och jag. Det ingår lakansbyte i städningen och mina är ju rätt dassiga efter febernätter. Utan att dubbelkolla slängde jag så alla våra lakan i tvättkorgen, inklusive lillasysters täcke (som jag tyckte var sunkigt) samt några av handdukarna. På eftermiddagen insåg jag mitt misstag - torsdag är enda dagen utan städning. Jahaja. Jag fick ringa receptionen och bekänna mitt misstag och även om de antagligen tyckte jag var rätt pantad, så lovade de skicka upp nya lakan. Housekeeping kom, och även om de frågade mig saker på spanska och jag svarade på engelska, så förstod jag så mycket som att de inte bara tyckte jag var lite knäpp som hade tagit upp alla lakan, utan de fruktade också eventuella smittor när de såg min lakanshög och jag hade förklarat att jag varit sjuk.

De försvann och kom tillbaka med vad jag tror var rengöringskittet för ytterst ofräscha gästers lägenheter. Handskar, förkläden och soppåsar. Sen bäddade de rent, bytte ut de handdukar som jag inte lagt i korgen och tog all smutstvätt med sig i två tättförslutna påsar. De log men såg rätt skakis ut varje gång jag kom nära dem. Troligtvis bränner de påsarna och tar hit en saneringsfirma efter att vi lämnat på lördag.

Jag fick kalla på förstärkning

De låg i bakhåll de små j*vlarna. Trodde jag hade dem i en liten ask, men precis när jag planerat de följande dagarnas något mer energikrävande aktiviteter, och med det menar jag allt som kostar på lite mer än att ligga i en solstol i skuggan alternativt på hotellrummet och se havet utanför fönstret - även om det förstås är en rätt lyxig sjuksäng - precis då slog de tillbaka och däckade mig. Febern steg och imorse hade jag helst sett att någon bar mig runt frukostbuffén och sedan matade mig med små färdigtuggade bitar. Till och med barnen kände nog att det var allvar nu, de satt ner och åt utan att tjuta eller bråka ens med varandra.

Läkaren på hotellet skrev ut antibiotika och någon annan superkur som enligt löfte skulle smaka som citronte. Jag skulle närmast beskriva den som ljummen sur magsaft serverad i en kopp, men hey, om den hjälper tänker jag dricka den nonstop. Jag fick badförbud och solförbud. Hej och hå så bra att vi är på en SOLIG SEMSTERORT VID HAVET då! Jättekul, verkligen. Jag kunde "promenera lite i omgivningarna" tyckte läkaren, som för övrigt verkade vettig och naturligtvis inte hade en aning om att mina barn inte vet om att deras ben även kan röra sig i promenadtakt och åt samma håll som deras mor går.

Apoteket inne i Cala Bona har tidigare i veckan haft de något speciella öppettiderna 22.30-08.30, men tack o lov hade öppet även vid lunch idag. Dagen är varmt, men lite molnig och det tackar jag för. Vi satte oss under ett parasoll och åt glassbomb till lunch. Nu badar barnen med sin mormor och jag ligger i min hotellsäng. Härligt med semester..?

MIN glass.

 

 

Räddad av indianer

Förkylningen från helvetet börjar sakta men säkert (med betoning på sakta) dra sig tillbaka. Eller ja, det känns som om jag krigat sedan natten mot lördag och förlorade kraftigt i början. Nu är de snorproducerande inkräktarna halverade i sin styrka, och jag ska ta dem nu på knock tänkte jag. Spanska näsdroppar skojar man inte bort. Slaget vid Cala Bona 2013 går rätt in i min historiebok.

Det är ju alldeles förträffligt att det finns ett mini-land för barn 3-7 år att vara på här på resorten. Förutom att där är svalt och deras creative corner är som en dröm i uppfyllelse för min äldsta dotter, så kan man även lämna in barnen där mellan 11 och 12.30 på olika aktiviteter. Det var min räddning igår, och väldigt passande idag med. Jag kunde snora och nysa ifred, deras mormor kunde pusta ut lite och barnen fick gå på skattjakt och leka indianer. Win-win om du frågar mig.

Natuuuuuuurligtviiiiiis är detta eeeeendast en nödlösning. Annars vill väl alla vara med sin barn HELA TIDEN på sin semester, eller hur? Bara slappa föräldrar med ölglas i näven till frukosten lämna väl i från sig sina barn annars. Nu ska vi ju UMGÅS. Och ha ROLIGT. Usch och fy och skäms på alla som fuskar och låter professionella pedagoger leka med barnen för att själva ligga och sola med stängda ögon (och öron), läsa en bok ifred eller bada långt ut i havet på semestern! I 90 minuter! Flera gånger i veckan!

Indianer på utflykt.

 

 

Vi får hoppas att jag har några snorbobbar kvar på torsdag att skylla på, för då är det födelsedagskalas för Lollo o Bernie och det är barnen redan anmälda till. Dessutom är jag inbokad på ansiktsbehandling.  

 

 



Trubbel i paradiset

Solen, poolen och havet levererar. Lollo och Bernie dansar Gangnamn Style med ungarna och imorse sov vi till 8. Om jag slutar här så låter det som en alldeles fantastisk start på Mallorca-semester, eller hur? Bilden stämmer, men bara till, säg, 55 procent. De andra 45 procenten består av en mamma som åkte på en förkylningskäftsmäll som endast kan drivas på flykten stundtals, då med hjälp av Treo och Otrivin nässpray. Svettningarna är inte av solen, för jag ligger i skuggan. Glassen är inte för att svalka, utan för att lindra svidandet i halsen.

Barnens energi är otippat och osynkat på högsta nivå - lite som omvänt dansstopp. När de ska vara stilla så springer de, och när de ska röra på påkarna så står de still. Detsamma gäller tysta leken. Funkar icke!

Jag jobbar på att öka semester-procenten. Barnen lär nog inte bli lugnare, det är mamman som behöver mer energi. Lite mer vila och en dag till under ett parasoll får förhoppningsvis den här bacillen att ge sig av. Annars får det kosta vad det kosta vill - kan man hyra in Lollo o Bernie som barnvakter twenty-four-seven..?

Dan för dan

Jag vabbar idag. Femåringens lilla sjuka visade sig bli en influensaliknande hosthistoria som däckade henne totalt. Både igår och idag är lillasyster hemma också, eftersom det går kräksjuka på dagis. I takt med att femåringens feber sjönk, ökade ljudvolymen här hemma. Jag tror maken var rätt nöjd med att gå till jobbet idag.

Barnen och jag började morgonen i sängen med att rita och titta på film. Det var mysigt i en kvart tills lillasyster började tjuta förtvivlat. Storasyster såg förvånat på mig som om hon undrade varför den lilla var ledsen. Nu hade hon ju inte gett henne något tjuvnyp? Vår yngsta dotter hade fastnat med sitt pekfinger i sin pennvässare. Inget blod, och därmed lugnt efter några sekunders tjut.

Lillasyster tycks fastna, klämma sig och slå sig i betydligt högre utsträckning än hennes storasyster nånsin gjort. Maken och jag står bredvid henne och blir förvånade varje gång hon hittar ett nytt ställe att fastna i eller ramla ifrån som vi inte förutsett. Där den förstfödda ser en fara, ser den yngsta en utmaning. Bara senaste veckan har klämt sin fot i ytterdörren när hon själv stängde, klämt fingrarna under toaringen när hon själv satt på ringen samt sprungit in i en utdragen låda trots att hon tittade rakt fram. Ramlar av sin av sin tripp trapp-stol gör hon om inte dagligen så i alla fall några gånger i veckan.

Med detta sagt ska jag imorgon ut och resa med båda barnen (och min mamma). Tidig flygresa och sedan en veckas semester vid havet. Eller som lillasyster ser det: 300 människor att underhålla i tre timmar på planet, pooler att hoppa ner i och balkonger att klättra på.

Vi får se om det blir någon tid över till semester.