Mio min Mio.

Vi besökte en möbelaffär igår. Det föll på min lott att se till att alla möbler var i samma skick när vi lämnade affären som när vi kom dit - med andra ord: jag jagade barnen medan maken ställde hundramiljarder frågor om leveranstid, sängbredd och annat som kan vara bra att ha koll på när man köper bäddsoffa.

Vår yngsta dotters oskyldiga uppsyn i bilen när hon lovade att hålla mig i handen och inte klättra på något hade gett henne inträde till vilken underrättelsetjänst som helst. Allt hon hittade på låg inom ramen för en treårings trots och gränstest. Problemet var väl snarare att hon inte valde en eller två grenar, utan hon körde en mångkamp och gick all-in i varje gren.

Hon smygstartade med att klättra upp i varje våningssäng vi gick förbi i vår väg mot bäddsoffeavdelningen som så klart låg längst bort, högst upp i butiken. Efter att jag lyft ner henne från stegar till förbannelse så provade jag en ny metod. Jag lämnade henne bakom mig och svarade inte när hon retsamt sa "Mammaaaaa, nu klättrar jag upp..." med ett sjungande tonfall. Jag gick några meter fram och lät henne inte se mina svårigheter att inte börja garva när jag hörde henne resonera med sig själv om hon skulle klättra upp eller gå ner igen nu när hon blev själv. När hon inte fick något gensvar på sina försök blev hon tyst några sekunder. Det var tillräckligt länge för att jag skulle hinna tänka att det kanske lyckades? Att vi hittat en ny metod? Sen tjöt hon "maaaammmmmaaaaaaa" så det skallrade i rutorna och en gubbe med rullator och troligtvis hörapparat hoppade till och såg sig om efter närmaste nödutgång. Hon fick därmed sin vilja igenom. Jag skyndade tillbaka, lyfte ner henne och bar runt henne en stund, då var hon nöjd. Men att bära 17 kilo trots som blir arg om man inte använder sina ben som hennes, det vill säga att hon får bestämma vägen, är ohållbart om man inte ska få ryggskott och bli lomhörd.

Maken fick ge sig på sina frågor. Tyg som tyg, det blir nog bra vilket som. Färg på soffbenen? Men de syns ju inte! Ta nåt! För att få lugnt en stund tog maken lillasyster på sina axlar, men hennes frisyrfixande i hans nu ganska långa, lockiga hår tog liksom fokus från soffköpet så hon fick gå ner på golvet igen.

Med mitt busskort i handen blev hon lugn en stund och lekte i de olika soffgrupperna att hon åkte kommunalt. Hennes syster var under hela denna tid medlem i ett supportergäng, en hang around med inte enbart goda avsikter. Hon hittade inte på hyss själv, men hängde på när det hettade till och stod bredvid med allehanda supporteratteraljer.

Med soffbeslutet fattat stod vi i kö för att betala några småsaker när jag och femåringen upptäckte några fina klockor som hängde på väggen. Jag försökte dölja dem för lillasyster, förstod att trubbel var på väg, men min den femåringa svikaren pekade glatt, kastade in en bengalisk eld i matchen och upplyste sin syster med orden "titta, man kan stoppa pendeln med handen". Saken var biff och pendeln skulle stoppas. För treåringen är ett nej en lek, och efter att ha sagt till henne fler gånger än jag skulle behöva, tog jag tag i hennes arm och flyttade henne bort henne från klockan. Oh. My. God. En ny stjärna är född. Hon tog ett steg tilbaka, tittade på sin mammas svettiga ansikte och sa med hög, dramatisk stämma "Men mamma, du får väl inte dra mig i armen heller!". Ingen på butikens nedre plan kunde missa att hennes röst som dröp av förebråelse. Sekunden senare stormade hon förbi mig. Om någon bland butikspersonalen tyckte att treåringens mamma var värd att förebrås, så ångrade de sig sekunder senare när jag räddade oss undan något jag inte vill veta hur det kunde slutat. Min drama queen till dotter hade då hunnit in bakom ett hörn och skulle precis sätta sitt lilla finger på en rad med knappar märkta "VIDRÖR EJ!!!". Alla knapparna såg ut att vara kopplade till el, larm och liknande, och var färgade med rött och gult. Varför de satt en meter ovanför marken är ett mysterium, som jag hade kunnat upplysa dem om olämpligheten i, om jag inte vunnit spurtstriden och hindrat hennes nyfikenhet.

Tja, jag slutar där. Igår fungerade vår yngsta dotter troligtvis som ett gigantiskt p-piller för alla närvarande i butiken. Möjligtvis att paret i 25-års åldern, som nyss hade kommit in och därmed missat nära 80 procent av föreställningen, var charmade av henne i några sekunder. Kanske. Det var när hon smet ur min grepp och tog sikte på porslinsavdelningen. Jag var henne hack i häl men eftersom hon inte bara är snabb som en vessla utan också smidig som ett kylskåp, så hann hon falla raklång. Inga tårar. Jag väntade på ett brak av glas eller så, men det kom inte. Paret såg överraskade upp när dottern liksom kom glidflygande på mage och landade precis framför dem. De log och sa medkännande "vilken tur att du inte slog dig". Jag hann precis fram för att lägga till "...eller snarare slog ner något!" innan jag tog Papphammar under armen och med ett ansträngt, moderligt leende vände mig bort från deras förvånade ansikten.

Sen satte jag oss i bilen. Maken och supporterklubben åkte tillbaka idag och avslutade köpet. Jag stannde hemma med tiokamparen och övade på att ta emot medalj när den dagen blir aktuell. Jag hoppas hon nämner sin mamma i tacktalet. Och ersätter ett bortttappat busskort.

Ett klipp saxat ur vår vardag

Välkomna in i vårt sovrum. Vi pratar idag om huruvida balkongdörren ska stå på glänt eller inte över natten. Det är andra våning och maken ser ingen fara medan jag ser traktens alla tokstollar komma smygande på småtimmarna för att sno våra ikeamöbler och våra inramade egenproducerade tavlor.

- Vi har ju en stenbumling framför grinden som inte går att rucka på. Den stoppar alla.
- Stenen stoppar väl ingen? Och man kan ju hoppa över grinden?
- Men tjenare, det är inte Patrik Sjöberg som ska råna oss.
- Ameh, den är ju inte sååå hög!
- Ska de saxa över då eller? Finns förresten inte någon ansats på andra sidan.
- Ansats?
- Ja, om de ska saxa över. De behöver ju ta fart! Eller hur?

Talande (?) tystnad.

- Så som du ser det är vår balkong och trädgård ointagbar?
- Ja. Ännu bättre om jag fått använda lövskyddet* jag byggt. Då hade ingen nånsin forcerat grinden.
- Ok. Men vi behöver ju i alla fall inte ha en stege nedanför balkongen? Det känns ju rätt korkat av oss. Välkommen in liksom.
- Nänä, jag kan flytta den. Men de kommer inte in genom grinden. Så du kan släppa det.

Men så bra. Då släpper jag det. En stenbumling stoppar alla som inte övade höjdhoppningens saxande i högstadiet. Tur!

Godnatt.



*Återkommer om lövskyddets (icke) vara.

Baksmällan

Igår hade vi planerat date night. Låta romantiken flöda.

Maken var extra glad igår eftersom han för några månader sedan vunnit buffé för två personer på en restaurang i stan. Således kunde vi äta gratis! Dessutom hade han fått två biobiljetter av sin arbetsgivare vid nåt tillfälle, och de skulle också förgylla kvällen. Full pott!

Vi hade bokat bord till kl 18 och bio till 20.20. Så vi skulle hinna. Hinna...vadå? Äta? Det gör vi tre röda. Svårt att ställa om. Men vi åt mycket som kompensation - det var ju buffé! Prata? Ja, men det gör vi ju oavbrutet. Slappna av? Jo, men på en trött småbarnsförälders sista vecka innan semestern så var avslappningen vid 18.30 närmare koma. Speciellt jag började känna att de där 2,5 timmarnas dramafilm i biosalongens mörker skulle kunna innebära snarkningar för min del.

Så vi bokade om. Den store Gatsby fick stryka på foten. Klockan 19 stod vi på bion och lägligt nog började Baksmällan 3 om en kvart. Perfekt! Endast icke politiskt korrekta skämt samt en story helt utan mening men med hysteriska, och roliga, vändningar.

Tända ljus, drömska blickar och varma ord. Nja. Vi är nog mer för att dela en öl, snacka om saker vi inte hinner till vardags och hångla lite i förbifarten. Och (ful)skratta högt. Romantiskt så det förslår.

Hur gör djur

Vi hade en lugn lördag efter midsommarafton, men i söndags kände vi för ett litet äventyr igen. Vi spontanbestämde oss för att åka till Borås Djurpark och fick med oss stora delar av vänfamiljen S. Fyra tjejer, två mammor och en pappa. Vad kan gå fel?

Inte mycket visade det sig. Det var en bra kombo. Många påminnelser och varningar om att inte hänga över staketen och inte klättra över var det förstås, men det är vi ju vana vid. Den som utmärkte sig mest var min make när han i rasande tempo kastade kottar på småfåglarna som försökte norpa vår mat på uteserveringen innan vi hann äta upp - och då äter vi i småbarnstempo helt utan att andas mellan tuggorna. När han dessutom la jakten på en enveten geting till sin repertoar så konkurrerade det helt klart med underhållningen som de betande djur på savannen bjöd på.

På väg in till aporna.

Det var succé när vi såg björnungar, vargarna på nära håll och griskultingar som var tre veckor unga. Trots värmande sol mellan regnskurarna, så fick mammaorna och pappan till slut nog efter glass i ösregn under parasoll med en tiggande, skrikande påfågel som var lite väl påflugen (hahaha). Det var dags för hemfärd. Då, och enbart då, kom båda våra döttrar på att de inte sett pingvinerna. De som var födda på 70-talet i sällskapet hade noll lust att gå tillbaka för att se dem. En vit (rejäl och fet) lögn om att pingvinerna nog säkerligen hade gått in för att det regnade, fick döttrarna att motvilligt gå mot utgången. Sura. Tårar hade kunnat avsluta besöket om inte min make i samma ögonblick fått se en av bongoantiloperna lyfta på svansen och lägga dagens (veckans?) lass. Det fick fart på våra döttrar, som har utmärkt sinne för humor, och därmed var dagen räddad.

Grisen smet...

Uttittad.

Bör de inte vara inlåsta?

Regn hindrar inte glass.

 

Utflyktens sista tio minuter var också vad det berättades om i bilen, i stereo, innan barnen stensomnade tio minuter efter att vi startat hemresan. Med ett curlat löfte om att åka tillbaka snart och se pingvinerna. Det kan dock hända att de är bortsprungna och inte återkommer förrän nästa år.

Midsommarafton by the book - igen.

Efter en vanlig pasta och köttbulle-lunch och lite springa-av-sig-lek i trädgården, åkte vi norrut för att fira midsommar. Precis när vi gick till bilen (12.08) började det droppa här i Torslanda, men senare rapporter sa att det varit strålande väder hemmavid resten av dagen. Vi anlände Frändefors i solsken.

Vi hann äta jordgubbsfika utomhus, dansa runt den egenklädda (ok, inte av mig) midsommarstången samt slänga i oss en fördrink på altanen innan regnet och åskan brakade lös. Vi fick lite brått att koka potatis och annat eftersom värdinnan var rädd att strömmen skulle gå om blixten slog ner. Dalsland är Dalsland och när den här pojken döptes var det precis vad som hände.

Midsommarknytkalasmaten, som österrikaren bland oss hade svårt att hitta skillnader på från påskbuffén och julbordet, var synneligen god. Nubbe och blåklint på bordet. Stor skål godis till efterrätt. Vårt enda orosmoment var barnen, som lämnade filmen deras föräldrar hoppas de skulle titta på, för att istället bygga, såga och bråka om varje liten sak den ena råkade få se att den andre hade. Två treåringar som tror att "dela med sig" betyder att den andre ska ge upp vad man själv vill ha. De två äldre barnen på plats, födda 06 och 07, var något lugnare och mer timida. Vår avkomma blev dock tjurig som bara hon och hennes pappa kan bli, när regnet vräkte ner och inte ens hunden i sällskapet ville gå ut på promenad. Att hon promenerat trädgården runt med taxen i två timmar tidigare var inget jag nådde fram med för att mildra hennes ilska. Leva i nuet är en 5,5-årings bästa gren.

Stilla för fika.

Björnarna sover.


Ett av MÅNGA försök till familjefoto.


Jul? Påsk? Sommar?


Ösregn. Hör till. 

Sill, sol, jordgubbar, groddansen, regn, vänner och ungar som fajtas. Sammanfattningsvis en riktigt bra midsommarafton.

 

(Här är förra årets mycket liknande dag)

Rättvisa hos Alfons

Vi firade vår dotters treårsdag med ett premiärbesök på Alfons Åbergs kulturhus i lördags. Barnen uppförde sig exemplariskt våra mått mätt, solen sken, vi kom fram i tänkt tid. I Alfons hus har man inga skor på sig inomhus. Inga problem, vi tog av oss och låste in våra skor. Som tur var hade vi en guldtia med oss, det var sådana där skåp som på badhus där man lägger i en tia och sen får tillbaka sen när man tar sina saker. Trodde vi!

Vi låste in sakerna och jag och barnen gick till entrékassan. Jag hann precis säga "en familjebiljett" och räcka fram den femhundralapp jag hade som budget för besöket, innan jag hör irriterade steg och läten bakom mig. En millisekund senare stegar min make upp bredvid mig vid kassan och begär att vi nu - genast - ska få tillbaka den tia han stoppat i skåpet och sedan inte fått tillbaka när han öppnade skåpet igen! Det kan väl inte vara rimligt! Ska det kosta 10 kronor för 30 sekunders använding av skåpet? Det kan inte vara en lagstiftad prislista!

Redan under de första inledande seunderna av makens armviftande och text om det fullständigt orimliga i att behöva betala varje gång man öppnar sitt skåp (Man ska kunna öppna varje minut om man vill!) tog värdinnan bakom kassan fram en full burk med polletter. Det tog några sekunder och fler argument innan maken insåg att han slagit in en öppen dörr. Med en pollett i handen återvände han muttrande, men glad, till skåpet. Det var visst en principsak.

Rutschbanor, läshörnor och Alfons lägenhet i miniatyr. Helikoptern var en klar favorit, och medan barnen åkte upp och ner, styrde och lekte där inne så funderade mamman och pappan på om det är möjligt att montera in nåt liknande hemma? Med hasp på dörren för kortare stunder av ro?

Vi hade tur (?), det var planteringsdag när vi var där. Barnen fick hjälp att plantera krasse i varsin mugg och var mer än lyckliga över det. Maken tittade fascinerat på. Mamman smög och satte sig i en läshörna och funderade på hur hon skulle få krassehelvetet att överleva efter att vi lämnat sagovärlden bakom oss. 

Budgeten sprack. Förutom de 380 kronorna det kostade i inträde, så blev det en slant i Mållgans café. Och en tia för skåpet.Verkligen tur - TUR - att maken protesterade mot rånet han upplevde när han bara skulle lägga in en sak till i skåpet och tian försvann. Puh!

Den vilda jakten på lekstugan

Fredag klockan 22.30: Jag får en idé om att den blivande treåringen ska få en lekstuga i present när hon fyller år. Det finns bara en lekstuga på marknaden som får plats på vår minigräsmatta. Börjar med en sökning på Blocket och hittar en precis sån begagnad lekstuga för några hundra kronor som lagts ut alldeles nyss. Mejlar annonsören att vi vill ha huset. Pronto. Får inget svar.

Lördag klockan 10: Får maken att ringa annonsör. Redan kö! Vi har andra plats. Får maken att ringa upp igen för att kolla så att inte jag har första plats också genom mitt mejl. Vore dumt att invänta att jag själv skulle tacka nej.

Klockan 13: Får besked att huset köpts av annan spekulant.

Klockan 14: Söker på nätet och hittar inte huset någonstans i en leksaksaffär nära Göteborg.Närmaste leksakshus är i Malmö. Där vi inte är.

Klockan 15: Börjar planera resa till Malmö för att hämta hus. Hittar ingen lucka i kalendern som rymmer bilresa tur och retur till Malmö för husköp modell mindre. Förbereder mig för operation övertalning av maken i att det kan bli övernattning.

Söndag klockan 10: Ringer leksaksaffärens filial i Göteborg. Får besked att det kommer en ny leverans till dem med ett hus på onsdag. Går icke att förhandsboka. Måste ringa när huset är på plats. Leverans ska komma kl 10.

Tisdag klockan 10: Jag tror att det är onsdag, ringer för att förhandsboka. Går inte.

Onsdag klockan 09.55: Huset försenat. "Ring klockan 11!"

Klockan 11: Ringer och får huset bokat i mitt namn! Yeeeees, huset är vårt! Bestämmer att vi ska hämta huset dagen efter, vilket jag tror är fredag.

Torsdag klockan 14: Blir uppringd av säljare; Ska vi ha huset? Annan köpare finns i butiken; ”Alla sliter i det, hämta idag, vi stänger klockan 20”.

Klockan 19.50: Maken haaaaaaaar lekstugan i sin hand! Eller ja, i sitt bagage.

Födelsedagsmorgonens överrasknng blev en succé - kanske något mindre för grannarna som vaknade till barnens glädjetjut klockan åtta på lördagsmorgon. Barnen vill helst bo i lekstugan, och tja, jag är inte helt främmande inför den tanken. Energin vi la ner på det lilla plasthuset var större än den som gick åt när vi köpte hela radhuset för fem år sen. Men köpeprocessen följde ungefär samma mönster: vi började segt, ökade farten, blev överivriga, saktade in, höll på att förlora, men knep sen huset och rodde iland vår plan. Det var några fler nollor i köpeskillingen då bara.

Vårt andra husköp.

Treårsdagen!

Omedveten spänning inför sin födelsedag idag gjorde att treåringen inte somnade förrän långt efter läggdags igår. Imorse sov hon därför ovanligt nog vid 07.15 när hennes far, mor och syster sjungande travade in i hennes rum. Skräckslagen tittade hon på oss, innan hon insåg att vi var vi och inte en elak kastrullorkester som väckte henne mitt i natten. Irriterad, trött och vresig la hon armen över ansiktet och vände sig in mot väggen. Hennes storasyster hade dock fått nys om att hon också skulle få ett paket, och gick därför in helhjärtat för att väcka födelsedagsbarnet. Det kanske inte var så ljuvt, men det var effektivt, och strax satt vi alla i sängen med presentpapper och snöre i småbitar runt om oss.

Inför födelsedagen hade treåringen önskat sig "paket". Något innehåll ville hon inte höra talas om. Eftersom hennes personlighet hamnar farligt nära Pippis, och att vi liksom hon kan Pippi-böckerna utantill, vilket gör det betydligt svårare att "missa" en endaste rad vid kvällsläsningen, så hade vi köpt ett Pippi-kit med kläder och hela tjottafräsen. Möjligtvis var vår dotter nyvaken, eller så har hon smygtittat på skräckfilmer när vi sover, för när hon öppnade paketet med en peruk, skor och klänning i Pippi-style så såg hon ut som om hon trodde att vi styckmördat Pippi och lagt henne i en låda och sagt Grattis älskade barn! Möjligtvis något överdriven tolkning från min sida, men skepsismen var påtaglig. Ett paraply, köpt i farten som en praktisk grej, var dock mycket uppskattat och skulle lekas med hela förmiddagen.

Jag hade tänkt att den nyblivna treåringen skulle få styra dagen, men när hennes svar på frågan om vad hon ville göra på födelsedagen var "inget", så tog planeraren i mig över. Dessutom hade hennes val kunnat resultera i en nakenchock där vi hela dagen fått gå runt endast iklädda i trosor på hennes begäran. Vi hade sannolikt ätit smör med sked till frukost samt spenderat åtta timmar med att klättra på alla staket, stegar och trappor runt om i området som finns att tillgå. Jag valde därför att bestämma att vi skulle besöka Alfons-huset. Påklädda.

Tårta. Bit #3.

Treåringens kalasgäster.

 

 

Mer om Alfons-besöket, samt jakten på den lilla lekstugan hon också fick i present, en annan dag. Nu har båda vildbasarna somnat och vi ska ladda om för nästa kalas imorgon. Imorgon kommer vi dock inte vatt äcka henne, vilket borde betyda att hon väcker oss vid 06.30-snåret som vanligt. Då ska jag le mot henne och säga Godmorgon mitt barn. Absolut inte lägga armen över huvudet. Och inte vända mig om. Nejnej.

Tre år senare

För tre år sen exakt var hon på väg ut i världen. Överraskande och snabb. Utan förvarning stormade hon in i våra liv och tog sin självklara plats. Eller ja, "utan förvarning" är ju inte sant, vi visste ju att hon skulle födas. Men inte då, och inte så snabbt. Ett par timmar efter midnatt kom hon ut. Pigg och med klarblå ögon. Den lilla nyfödda var vaken en bra stund, innan hon till slut somnade tillsammans med sin pappa. Jag fick äta mina mackor på brickan själv. Det var mysigt. Mer till mig.

Tre år senare vill hon inte somna alls. Energi i nivå med ett helt kraftfält, som hennes föräldrar hade behövt bättre, samlad i sin lilla kropp. Hon sprang runt. Hoppade i soffan. Sjöng. Berättade historier. Till slut, mot sin vilja, somnade hon nyss, halvsittande med sitt huvud mot mitt bröst. 14 kilo tyngre, men med samma intensiva, fartfyllda framfart som för tre år sen. Fortfarande på väg ut i världen.

En doft av sommar

Med hjälp av smärtstillande, vila för ryggen och en stor dos envishet så kunde jag följa med till stranden i söndags. Med betoning på att följa med. Jag bar inga strandleksaker, inga badkläder och definitivt inga barn. Jag gick runt på stranden och lyfte benen högt för varje steg (bra för ryggen) och såg nog mer ut som en missanpassad nordkoreansk militär än som en småbarnsmamma på utflykt med sina barn. En och annan order i minuten av typen ”klättra in upp på klippan när du äter glass” och ”spring inte på de svarta stenarna under vatten, de är hala” passade in i scenariot. 

Faktum är att vi hade en jättemysig stund, barnen älskar strand och hav och sköter mycket av leken själva. Vi stannade dock en liten, ynka, pyttestund för länge. Lillasyster fick plötsligt spel över att hon inte fick hoppa ifrån bryggan som killarna i 12-års åldern som hon fascinerat stod och tittade på i flera minuter när de hoppade i med köttbullemetoden, sprang upp för stegen och slängde sig i igen. Hon var grymt inspirerad till att prova. Eller stå nära, nära kanten och luta sig över bryggkanten.
Vi var förbi förklaringar, hot och mutor så maken tog helt sonika sin yngsta dotter under armen, resten av alla prylar under andra armen och gick till bilen. Alla sherpas framstår som lata söndagsdagdrivare i jämförelse.

Sen åkte vi hem. Lillasyster somnade omedelbart efter hemkomst, sittande i soffan. Det gav maken chans att bidra till grilloset som låg som ett täcke över radhusområdet. Storasyster cyklade varv på varv runt området och jag satt i en solstol med rak rygg och stretchade.

Bra junidag. Kan bli en intressant sommar.

Mirakelkur

Med ett ljudligt knak återfick jag rörligheten i ryggen imorse kl 7.45 efter att i ganska exakt ett dygn gått ömsom dubbelvikt och ömsom rakryggad och stel. Söndagmorgon började med att jag skuttade (ja, faktiskt) ur sängen och hoppade in (ja, faktiskt) till badrummet där yngsta dottern efter tillfällig morgonförvirring glömt att ta av sig trosorna vid toabesöket. Efter att ha lyft i henne i badkaret med böjd rygg, så kom jag inte upp. Det var totalt stopp, om jag inte ville genomlida känslan av en tredje förlossning. Det ville jag icke.

Dagen var förstörd och våra utflyktsplaner ställdes in. Det skönaste för ryggen var om jag liksom hängde på min make med hans armar runt min bröstkorg. Tydligen var det inte poppis hos honom -mer än några få minuter i taget. Barnen tyckte i alla fall det var festligt att mamma kröp runt hemma på alla fyra, de gånger jag inte orkade ta mig upp och stappla fram. Jag kände mig mer som 86 än 36.

Trots att det var söndag lyckades jag boka en tid hos en naprapat dagen efter klockan 7. Ryggen var något bättre idag, men undersökningen och behandlingen hos en naprapat är ju inte smärtfri. Vid något tillfälle var jag beredd att skrika på lustgas. Dock gick det superbra. Förutom att han trodde sig hitta problemets ursprung, gav han mig också dagens överraskning när han frågade om jag brukade kunna gå ner i spagat..? Otroligt rörliga leder var beskedet som tydligen var positivt och inte hade något med mitt ryggonda att göra. För att få bort smärtan knäckte han rätt ryggen. Åtgärden framåt blir träning på rätt sätt.

Jag kom dit med känslan av att vara i en 86-årings slitna kropp, men gick därifrån en knapp timme senare med betydligt lindrigare smärta. Och tankar på att eventuellt gå ner i spakat. Värt vartenda knak.

Frustrerat golvläge.

Gammal skåpmat

Medan jag röjde stan runt med två envisa ongar på höften idag, så städade maken huset. Jag ondgjorde mig i veckan över ett av våra slarviga, röriga och allmänt ostädade skåp. Imorse slet jag ut allt innehåll i ett av dem, innan jag lämnade jobbet halvfärdigt och åkte på skojakt med döttrarna och - tack och lov - min mor. Det visade sig finnas ETT par skor i hela Göteborg som passade vår femårings långa, smala fot. F*n ta dem om de inte håller augusti ut.

När jag kom hem var skåpet rengjort, rensat och organiserat. Jag har gått där och smygöppnat dörren hela eftermiddagen, njutit av ORDNINGEN.
Sniffat på doften av att ha reda. Vetskapen om att i detta skåp finns inget med bäst före datum 2009, inga omslagspappersbitar som luras att vara en hel rulle eller trasiga lampor som tjurigt ligger kvar bland de nyinköpta.




Ser ni? Jaja, det kanske inte är så konstigt för er andra, men för en familj som lärt sig att inte öppna stängda utrymmen utan hjälm, så är detta en utopi. En dröm. En saga. Eller i alla fall extremt ovanligt. I ett annat liv frågade jag en gång min dåvarande pojkväns mamma om hon skulle flytta? Orsak: hon skurade sina köksskåp.

För dagen är det nu lördagsmys på schemat. Funderar allvarligt på att ta min bok och mitt glas vin och sätta mig i husets finaste del. Kanske tar med mig en kudde också.

Sjung om...

Vi har varit "lediga" i två dagar hela familjen. Gillar veckoupplägget denna junivecka: två dagars jobb, två dagars ledighet, en dags jobb och sen helg. Man kan ju dock definiera vad som är jobb och inte - att ostörd få sätta sig ner med en kopp kaffe på jobbet på morgonen är ju inget man lider av efter ett par dagars hemmastök.

Orsaken till gårdagens ledighet var att min lill-kusin tog studenten. Hon var yngst i släkten tills våra barn föddes. Nästa gång vi firar student är det vår femåring som går ur skolan, år 2026. Svindlande tanke...men tillbaks till igår. Kusinen bor i Skövde och vi lämnade Torslanda vid 9 på morgonen efter närmast minutiös planering, där det enda avvikande från schemat var min osäkerhet om jag köpt någon ny klänning sedan den blivande studentens storebror tog studenten för två år sen. Kan ju inte gärna komma i samma klänning, resonerade jag, och tog paus från familjelivet för att titta igenom semesterkorten och spana efter en blommig klänning med svart spets. Maken kom på mig efter några minuter och menade 1. att jag är galen 2. att ingen skulle ändå minnas mig klänningen från förra studenten. Han hade ju i alla fall ett fel - någon minns visst. Jag! Klänningen visade sig dock vara köpt 2012 och därmed godkänd. Förvisso mindes ju inte ens jag, så då kanske han har rätt även på den punkten när jag tänker efter.

Strax öster om Göteborg stannade vi för första gången. Eller blev stannade. Till makens stora glädje och lycka var där en gigantisk poliskontroll och vi blev invinkade. Efter godkänt blåstest och koll av bälten och bilbarnstolar fick vi köra vidare. Maken var mycket upprymd och glad, men besviken över att vi inte fått en guldstjärna. Eller ens ett en diplom!

-Alltså, vi är ju perfekta i detta avseende! Vi kunde gott fått ett utnämning om gott föredöme i trafiken.

Själv tänkte jag erbjuda polismannen anställning i vår familj. Barnen satt som ljus, svarade artigt på hans tilltal och maken lyssnade andäktigt på allt han sa.

Vi tog emot studentskan i strålande solsken och efter lite övertalning lämnade barnen ifrån sig grattismjukisdjuren i blågula band. En rymningsbenägen treåring är inte optimalt i en folksamling, så vi valde att lämna skolgården efter en kort uppvaktning, för att återkomma till mottagningen efter kortegen som skulle rulla genom stan. Vi tänkte att vi skullle sätta oss och ta det lite lugnt (hahahahahahahahahahahahahaha) på ett café en stund och utfodra barnen.

Nybakad!

Jag tror cafébesöket i centrala Skövde satte någon slags rekord för oss. Och eventuellt för hela Skövde. Vi hann in. Femåringen och jag hann sätta oss. Lillasyster hann klättra upp i soffan. Jag hann tänka tanken "jag måste blåsa ut ljuset". På en millisekund slängde sig sedan lillasyster fram över bordet för att....ja...kolla stabiliteten?! Jag reagerade med ett skrik och gav lillasyster en smäll över pannan som snabbt släckte de flammor jag såg slickade hennes lugg. Det luktade bränt, några få hårstrån strök med och alla på caféet visste vilka vi var innan hela vårt sällskap hade hunnit sätta sig. Som sagt, någon form av rekord måste det vara. Men inget diplom nu heller.

 

Kollar kortege på fönsterplats.

Studentmottagning i ett hus med tillhörande stor gräsmatta och lekstuga gjorde att vi smälte in bland gästerna och att maken och jag också fick njuta av buffémat, ciderskål och vackert väder. Vi hade förstås hjälp av min lillasyster, hennes flickvän och den mest hjälpsamma av alla barnvakter - iPaden - men ändå. Mission accomplished - helt utan blodspillan. Eller bränder.

Denna del av vår släkt samlas till studenfirande om 13 år igen. Då står vi som värdar. Jag ska inte skriva att vi behöver vila tills dess, men det ska bli ganska så skönt att vara led...ehhh, jobba, imorgon...

Bakom kulisserna

Oväntat dök årets blivande julkort upp igår. Mellan spadar i huvudet, några liter jord på gräsmattan och dragkamp om blommorna - så, voilá!

 

Några minuter tidigare:

 

Vi får se vilken typ av sanning som landar i lådorna i december.

 

 

 



Rock me!

Det stod på Jon Bon Jovi-biljetten att rockkonserten skulle börja 18.30. Halv sju. En fredagkväll. Rockigt får man säga! Förbandet visade sig ha totalt tre låtar på Spotify, så vi var överens om att hoppa över dem. Vi satt därför i godan ro och åt middag innan vi åt lite till och sen tog en promenad från Kungsholmen till Stockholm Stadion. Ingen av oss hade ambitionen att skrika oss hesa eller hoppa i takt längst fram. Mitt tips var att vara på plats vid 21. Då borde vi slippa stå och vänta med alla som druckit öl sen förbandet.

När vi börjar närma oss Stadion är klockan 20.20 och vi hör den ena välkända Bon Jovi-låten efter den andra.

- Alltså, är inte det lite konstigt att förbandet spelar så länge?
-Och att de spelar Bon Jovi-låtar?
-Det är ju knappast förbandet.  Det kanske är någon slags värma upp-musik..?
-Med samma låtar som Bon Jovi ska spela strax, verkar inte det konstigt?
-Ja, men vad skulle de annars spela? Sean Banan?

Vem som sa vad i ovanstående konversation är inte officiellt nödvändigtvis så viktigt. En halvtimme efter konserten hade startat kom vi insnubblande på arenan och började leta öronproppar. Jisses, vilket högt ljud! Sen köpte vi kaffe och spanade efter en eventuell vila benen-plats.Vi hittade ingen och vågade oss inte på att sitta ner på marken. Fy så smutsig man kan bli då.

Vi var bland de yngre på plats, verkar inte som den gode Jon fått många nya fans sedan 90-talet. Fansen hade dock samma frisyrer och kläder som 1992  - bandana och skinnpaj. Jon själv hade också jobbat hårt på sitt utseende de senaste 20 åren, kritvitt leende och perfekt lagt hår som till en början inte rörde sig i takt med honom.  Det låg liksom still.

Vi halv elva var spelningen slut. Ett extranummer och sen tändes lamporna och scenen släcktes ner. Kändes lite som om vi hade varit på konsert på eftermiddagen. På Mora Träsk eller så. Inte för låtvalet, det var lite tryck på Stadion ett tag, men vem orkar vara uppe till midnatt nuförtiden? Inte Bon Jovi tydligen, och inte vi.

Rock on!