fredag 29 november 2013

"Jag har inte tid att vara sjuk, jag ska byta gardiner i helgen"

Så sa tanten, arbetskamraten och hissällskapet vid lunchtid idag. Alltså, det finns ju inte på min karta att vi skulle byta gardiner bara för att det är jul. Här byter vi gardiner för att någon möjligtvis använt dem som lian, inte för att tomten är på intågande.

Släpa in ett träd o pynta däremot! Självklart. Redan nu till helgen tänkte jag hugga oss en gran köpa oss en på ICAs parkering. Maken tyckte detta var något tidigt och reagerade med skepsis.

- Vi kommer ju slita ut granen innan det blivit jul!

Vad han menade var: Det blir alldeles för dyrt med TVÅ granar! Men det är ju grymt konstigt att ta in trädet en dag innan julafton och sen slänga ut det på nyår. Vi satsar på en dyr fin gran som står sig några veckor. Jag drog till med det tyngsta argumentet jag har gentemot min kostnadsmedvetna make.

- Den blir ju mer värd om vi använder den längre..?

Med denna info ringande i öronen (tänker jag mig) nickade han eftertänksamt. Kanske, kanske har jag napp på den här idén. Varde ljus! (Och ok då, barr).

Visst, jag kan erkänna att tidigare julars erfarenhet möjligtvis skulle kunna tolkas som så, att chansen är rätt hög, att om två veckor står jag bredvid nån tjugoårig praktikant i hissen som suckar och himlar med ögonen när jag meddelar att "...sjuk har jag inte tid att bli, jag ska ju byta gran i helgen..."

söndag 24 november 2013

Jul på slottet

I väntan på att det ska bli tillåtet att plocka fram adventsljustakarna, och med exakt en månad kvar till julafton, gick startskottet för förberedelser av firande. Julstämningen är ju ett måste för att fixa att göra-listan i december, så vi började med just stämningen genom att besöka julmarknaden på Gunnebo slott.

Det var förvisso strålande sol, men vi tog ändå striden med barnen om att det är vinter och det betyder termokläder. Vi nådde inte ända fram. Överdragsbyxor och fingervantar fick duga. De gaddade ihop sig: "Det är INTE vinter, det finns ingen snö". Deras samstämmighet gjorde oss så förvånade att vi lommade ut till bilen efter de höstklädda barnen.

Vi var inte ensamma om att gå på julmarknad, så vi fick parkera 100 mil från slottet, vid Stensjön.
 

Tomtegröt och hantverk, kaffe och julmusik. Barnen åkte pulka, utan pulka, på gräskullen framför slottet, vilket möjligtvis hade varit mer idylliskt med snö. Lillasyster upptäckte en stenmur med fallhöjd på 1,5-2 meter som hon ville utforska på egen hand. Enbart med mutor och viss fasthållning, samt ingripande från hennes storasyster som visade på att kullen också kunde bestigas, fick vi ner henne från murkanten.

Vi avslutade eftermiddagen med att se en eldshow som vi lär få sota (haha) för:



Blir eventuellt svårt att få barnen att lyda råd som Lek inte med elden, efter detta...

Hemmavid blev vi inspirerade och drog på grilllen. Så nära man kommer en eldshow på daglig basis i ett radhusområde.


Nu är julstämningen på topp hos vissa av de yngre och i alla fall i antågande hos resterande familjemedlemmar. En adventsstjärna och lite snö på det här så är vi igång.

fredag 22 november 2013

Fredagsmys i förväg

- Finns det popcorn?

Treåringens fråga, som kom sekunder efter att hennes far och syster lämnat oss ensamma hemma, får mig att starkt misstänka att hon inte är så sjuk som det lät inatt när hostningarna höll fler än henne själv vakna.

Nu sitter hon i soffan med mysbyxor och klänning, i en något nyskapande kombination, och vägrar äta frukost. Hon la nyss en fjärt och skyllde på en myra i sin bralla.

Nu har vi dragit igång Pippi på tyska och blir nog kvar i soffan ett tag. De där popcornen kanske inte var så feltänkt ändå...





måndag 18 november 2013

Laddar för match

Jag spenderar dagen i viloläge hemma med min äldsta dotter. Hon är sjuk. Eller som det också kan beskrivas: full med energi men med hostan från rökarland och en rinnande snok. Vi har flyttat oss mellan skärmarna som finns att tillgå. Bytt dator mot iPad och TV mot mobilspel. Småätit och som mest avancerad aktivitet bakat chokladbollar. Tänt ljus och släckt dem lika fort igen när "sjuklingen" kastade hårsvallet så nära lågan, att mitt överraskade skrik eventuellt hördes till brandstationen ett par kilometer bort.


Vid 7-snåret imorse sa vi hejdå till en frustrerad pappa och make som bar iväg en förbannad treåring, som vägrat strumpor och jacka, till dagis. Ingen av oss här hemma är supersugen på att hämta hem henne innan vi är jämnt antal vuxna igen. Hostan däckar förvisso sexåringen ett par minuter åt gången med jämna mellanrum, men in emellan är hon grymt sugen på match. Den bästa kombon idag är därmed inte att låta henne befinna sig på samma kvadratmeter yta som den treåriga lillasystern med smeknamnet Bruce Willis.

Viloläge är fel ord. Vad vi sysslat med idag är uppladdning inför kvällens match. Någon som är sugen på wrestling a la westcoast? Min guldbiljett är till salu. Den gäller för första parkett helt utan paus. Mat ingår, men den måste intas med ögonen riktade mot matchens pågående rond. Matchen beräknas pågå till 19-ísch, då den sista superronden påbörjas. Lyckas den kan hela matchen sedan ses med andra ögon. Dusch, bokläsning och några sånger om Gud så brukar slagskämparna tagga ner och till slut tuppa av. Åskådarna är då välkomna att städa arenan innan samma visa gäller för dem.

Sen börjar det om. Men då är maken hemma med dottern och "vilar".




lördag 16 november 2013

I min ägo!

Jag fick ett hett tips av en omtänksam (och ordningsam) människa för ett par veckor sedan om att TV:s julkalender nu finns att köpa. Vad jag gjort sedan är dess är mest att oroa mig för att missa inköpet i år igen. Trots att detta stått högst upp på agendan så har dagarna rullat på utan att jag snubblade över en enda kalender att köpa. Förra helgen hade jag det i minnet hela tiden, men då var vi ju i Danmark och det hjälpte ju föga. Åtminstone den ena avkomman är så stor nu att hon hade märkt skillnaden mellan svensk lucköppning och dansk dito. 

Idag slog jag till! Vi är numera stolta ägare av en styck julkalender som ska tas fram med vördnad den 1 december. 



Funderar allvarligt på att köpa hela gänget av julkalendrar och kränga dem dyrt utanför Ica på kvällen den 30 november.

tisdag 12 november 2013

Skagen över dagen

Vi adderade en dos utomhusaktiviteter igår till bad och annat busliv. Kanske hade det något med saken att göra, för vi klockade in på 12,5 timmars sömn för barnen inatt! Den yngsta sov förvisso med en fot i sin pappas ansikte, men tre av fyra  i familjen var i alla fall ostörda natten igenom.

Solen sken över norra Jylland så vi gjorde en utflykt till Skagen. Möjligtvis är inte sand det första semestermål man överväger i november när temperaturen visar sex grader. Nu var vi ju i trakterna, så vi tänkte att en strandpromenad ändå kunde bidra till de friluftspoäng vi samlar med ljus och lykta. Klockan hann bli lunch innan vi kom fram, så åtminstone mammans blodsocker var vid tårna när vi kom fram till Grenen och den restaurang som skulle finnas där. Restaurangen låg där den skulle, men var igenbommad för alla utom för sällskap på fler än åtta som förbeställt lunch. Det stämde ju inte någonstans, och det avgjorde saken. Strandpromenaden ströks från listan.


Så nära men ändå så långt borta...

Vi återvände in till Skagens centrum. Maken hade vid tidigare felkörning* sett ett hotell som han ätit på som tonåring som han mindes hade bra mat. Hur hans minne som han själv inte ens alltid satsar pengar på, plötsligt kunde minnas denna kulinariska måltid, förtäljer inte historien. Vi parkerade mitt i gatan, på danskars vis, och utlovade omedelbar lunch till de nu hungriga barnen. Innan vi hann äntra detta minnesvärda hotells matsal, slängde jag en blick in genom fönstret och insåg att vi nog skulle få vänta en stund på mat. Det var förvisso makens födelsedag, men vita linnedukar, silverfat och höga ljusstakar med levande ljus skippar vi oavsett hunger, årstid eller födelsedag.

Ny jakt startade, och turen var nog med oss (och danskarna) när vi ganska snabbt snubblade över ett annat litet hotell vars restaurang var mer likt något som passade oss; mjuka plastsoffor, elvärmeljus samt rejäl meny.


"Biksemad".

 Mätta tog vi oss sedan an Skagens centrum - ingen sandstrand, men gågata är ju också...utomhus..?


Fri lufts liv är väl också friluftsliv?

Sen tröttnade treåringen och tjöt att hon ville tillbaka till piraterna. Så vi återvände till Fredrikshamn och badade resten av dan. Vi åt "middag" inne på badet - tydligen en happening i klass med julafton enligt storasyster. Lillasyster sa inte så mycket, hon hade fullt upp med att försöka rymma ner i närmsta pool så snart hon fick en chans.

The Reef har lite att jobba på i vissa avseenden, men det är ju fantastiskt att ta hissen direkt upp från badet, duscha och sen kunna krypa ner i sängen direkt. Barnen somnade innan maken hann läsa klart nattningsboken. Vi hann med lite födelsedagsfirande, i form av en dansk öl,  innan vi somnade strax efter.

Det får man ändå kalla semester.



*Det jag benämner "felkörning" kallas i min makes värld för "konstrunda". Hans utläggning om de danska konstnärerna på 1800-talet hade dock ingen stor fanclub i bilen. Den enda framgång (?) han nådde var när sexåringen frågade om vi också levde då - "på förra tiden".

måndag 11 november 2013

Hurra!

Vi är i Fredrikshamn på badhotellet The Reef. Maken fyller år idag och fick sovmorgon till åtta! Fantastiskt! Att vi inte testat det innan. Det var ju så lätt ordnat. Receptet löd: håll två barn uppe till 21. Väck dem 06. Låt exalterad i allt du säger i 11 timmar; nu ska vi åka bååååt!!!, kom så träffar vi Nicke Nyfiken!!!, nu äter vi pölse!!! Osv. Muta dem med socker varje heltimme. Lek med pirater. Bada i tre timmar. Ät middag med hundra andra barnfamiljer. Gå på skattjakt. Lägg dem kl 20.

Var det allt, tänker ni nu? Nej, så klart inte. Om ni följer listan ovan, så ska det också adderas att ett av barnen ska vakna klockan 01.25. Sen ska det barnet vägra sova i 1,5 timme samt högljutt kräva att sovrummet ska målas om. Efter att ha skrikit av lycka när rummets pirattema uppdagades, var nu den väggpiraten tydligen så läskig att det inte ens gick att blunda för att slippa se den.




Det var väl lätt gjort för att skaffa sig en sovmorgon? Lätt rödögd av klor och för lite sömn väckte vi maken med presenter. Tröjan, skjortan, boken om aktier och fotot på hans fru togs emot med glädje. Det gjorde även kalendern som dock inte hunnit bli inslagen utan gavs med kärlek i ett kuvert. Förutom kärlek låg där också överraskande en faktura. Obetald till på köpet! Firandet blev iskallt innan det uppdagades att den icke förfallit och dessutom visade en rabatt. Glädjen återvände.

Danska wienerbröd, utflykt till Skagen och tre nya badtimmar i äventyrsbadet gör att vi eventuellt kan hoppas på ny sovmorgon imorgon.






fredag 8 november 2013

Ny karriär?

Föräldraskap är, i alla fall hos oss, att jämföra med att vara fredsmäklare och förhandlare. Det är nästan så att jag skulle vilja skriva in det i mitt cv; stor vana av att finna kompromisser mellan stridande parter i konflikter få förstår och ännu färre serie vidden av.

Eller är det vad folk menar när de menar att de är lösningsorienterade? "Vilken tur att den blå tröjan inte var här just idag, nu får du nu chansen att bära den magiska tröjan som ser röd ut men vi vet att den egentligen är lika blå som din favorittröja!"

Men även den luttrade får ibland nya utmaningar. Ikväll har maken och jag, som ett team, suttit i vad som kändes som timslång förhandling, med yngsta dottern som motpart. Det krigade till sig när det gick upp för henne att inte vi kunde ordna så att det blev lördag nu. NU. NU!!! Vi tackade för förtroendet, vi har tydligen gjort oss kända som någon typ av allsmäktig duo, och inledde operation förklaring och förhandling: "Mamma kan fixa så det blir lördag så fort du vaknar, det är väl bra?" Krisen löstes till slut, något okonventionellt, med en muta.

Precis när lugnet lagt sig över fredagsmyset, var det dags för nästa konflikt. Den här såg vi inte komma alls, den dök på både oss och motparten i tvåpartskonflikten helt utan provokation vad vi kunde se. Den yngsta familjemedlemmen bjöd frikostigt på sin gigantiska skål med låtsasgodis. Vi fick ta flera gånger och hon talade varje gång om vad vi fick upp ur skålen. Plötsligt tog tydligen hennes storasyster en hel näve och låtsades slänga in i sitt gap. K-A-T-A-S-T-R-O-F! Kubakrisen, släng dig i väggen. Det tog oss ett halvt Barda-program, nappar, gosedjur och flera försäkringar om att skålen nu var proppfull med godis innan den bjudande lugnade ner sig.

Jag tänker att FN borde rekrytera småbarnsföräldrar. Några av oss hade nog kunnat se det lite som semester.







torsdag 7 november 2013

Bollhav

Det springer fort, den här hösten, kränger och far i allt det alldagliga. Gäller att hålla balansen när lyrorna ska tas med vänster och skruvbollarna smashas bort. Vi springer åt alla möjliga håll, maken och jag, vi hinner då och då snacka ihop oss i en kort time-out, men oftast blir det korta hejanden innan vi somnar i varsitt soffhörn framför gammel-TV med de flesta bollar i famnen.

Nu tar vi en paus. Några dagar nästa vecka åker vi iväg med våra småttingar (som inte är små någon annanstans än i mina inre ögon) ett par dagar. Eventuellt blir vi efter det godkända som föräldrar igen av storasyster, efter att blivit avskedade idag. Hon var den enda vars föräldrar missat att ta med en kruka till skolan när de skulle plantera kastanjer. Vi var mindre värda än dammet på krukan. Än kvalstren i dammet. Än bakterierna på kvalstren i dammet.

Påminnelse från sexåringen.

Nu står i alla fall ett krukhelvete i en påse innanför ytterdörren, den ska inte missas imorgon. Smash!

fredag 1 november 2013

Va?

Jag tycker egentligen att vi skulle fått hurrarop och applåder när vi stövlade in på rätt avdelning på sjukhuset, min yngsta dotter och jag. Vi var förvisso fem minuter sena, men eftersom jag avstod från att tala om att vår morgon började 00.55 och att jag sedan länge glömt att göteborgare (som lever i regn 300 dagar om året) slutar förstå bilkörningens grunder när det regnar lite grann, så fick de inte veta att det egentligen var en bedrift att vi ens var på plats samma dag.

Vi parkerade 08.28, två minuter innan vi skulle suttit snälla och glada i väntrummet. Vi sprang i regn av typen dusch, och kom in i huvudentrén på ett sjukhus jag aldrig besökt innan. Återigen bevisades att det mänskliga mötet i kommunikation sopar mattan med digitala påminnelser, mobilkartor och papperskallelser som ligger kvar på köksbordet hemma. I informationsdisken satt en liten tant som öppnade sin lilla glaslucka så fort jag kastade en blick åt hennes håll. På min förklaring om att "min dotter har kanske lite dålig hörsel men jag vet inte vart jag ska" pekade hon snabbt och lätt ut enklaste vägen till hörsel- och dövverksamheten.

Med frukostmackan fortfarande i handen blev dottern uppropad precis när vi satte foten i väntrummet. Av oklar anledning blev hon precis då, på tre sekunder, sur. På raka frågor om sitt namn, sin ålder och om hon visste varför hon var där, svarade hon fel namn, vägrade hålla med om siffran tre och vred sedan bestämt bort huvudet från frågeställaren. Hehe, skrattade jag nervöst och mumlade nåt töntigt om att vi alltid annars äter i lugn och ro (??!!). Jag fick en blick tillbaka från andra sidan skrivbordet som jag tolkade som, att när det kommer försenade barn med frukosten i handen till deras mottagning så är det mamman vi hänger högt.

Okej. Dottern fick en leksak och i fem minuter gick vi igenom orsakerna till att vi satt där. Lite väl många "Vassaru'?" och "Hööööj, jag hööööör inte", i kombination med förskolepersonalens oro om att hon ibland inte verkade bry sig om vad de sa (vilket eventuellt inte kommer ändras oavsett hörsel, misstänker jag), gjorde att vi nu fått remiss till koll av hörsel. Jag svarade på frågor och kände att, äsch, det här är nog onödigt. Visst har hon haft många öroninflammationer, men det kanske är en vaxpropp..?

Efter fem minuter skulle den som var yngst i rummet bajsa. Det var inte tal om att vänta. Det var inte poppis, men vi fick lov att lämna rummet. En kvart senare hade jag försökt få ut dottern från toa tre gånger. Varje gång bemöttes jag av ett illvrål och en uppmaning att GÅ UT OCH STÄNG DÖRREN. Varje gång jag lydde fick jag, och alla andra i väntrummet, höra hur hon stämde upp i glad sång. När jag stod utanför, svettig och med dunkande huvudvärk, slog insikten om att jag missat mitt morgonkaffe ner som en blixt. Sekunder senare tog jag emot uppmaningen från personalen om att vår tid började rinna ut nu, så om min dotter kanske ville komma in i rummet igen nu så vi kunde fortsätta..? Jag var millisekunder från att lämna stället, leta upp närmaste fik i rasande fart och komma tillbaka en halvtimme senare. Antagligen hade hon fortfarande suttit glad på dass med en sång.

Hotet om att få komma tillbaka en annan dag och börja om med testerna, resulterade i en kortare brottningsmatch mig och dottern emellan, innan vi åter satt framför de klossar och ljudmackapärer som skulle avgöra om den trilskande dottern gillar högsta volym på TV:n eller om hon faktiskt inte hör annars. Hon vägrade sitta i den anvisade stolen. Drog på eget bevåg fram en liten pall, ställde sig på knä och nådde nästan upp. Alla inblandade insåg det bästa i att låta henne sitta på vald plats, trots att sladdar och annat fick ansträngas till sista millimeter.

Sen blev det lugnt. Plötsligt glad igen fattade hon grejen och satt koncentrerad, lyssnade på pipen och satte i klossarna enligt instruktion. Tyvärr hörde jag ljuden i hörlurarna långt innan hon reagerade, och jag insåg efter halva testet att hon hör ju inte! Insikten om att hon faktiskt inte hör ordentligt på riktigt, gjorde mig själv döv för en stund, och jag missade all information som jag fick efter testet. Jag fick be om den igen och pedagogiskt fick jag alltihop förklarat för mig igen. Och igen. När förklaringen avslutades med att behandlingen troligtvis blir rör i öronen, drog jag en lättnande suck och kände att koffeinbristen kickade in i högre styrka. Vi tackade för oss, lämnade stället, satte oss i bilen och drog hem. Fem minuter senare sov dottern i baksätet, och jag har sällan eller aldrig varit så avundsjuk på henne som i den sekunden när hon lutade huvudet mot bilstolen, drog en snark och stensomnade.

Några få sekunder senare gastade jag i falsett EN KAFFE, TACK, i beställarluckan på McDonalds.