torsdag 30 januari 2014

Sjuk-TV

Det är snor, det är irriterade tårkanaler (otippat), det är Treo till frukost. Det är inte vackert. Huvudet känns mer som en trögflytande gryta än en samling alerta nervbanor. Andra dagen i soffan och jag är sjukt otålig. Jag lever efter devisen "förkylning är över på max tre dagar", men i ärlighetens namn har den sällan stämt. Inte nu heller. Den hade sin enda glansperiod när jag var singel och knaprade Esperitox så fort bussgrannen nös och sen sov i 36 timmar om jag kände för det.

Idag är vilan mer schemalagd. Sjukdom är tillåtet 8-16, sen är det omöjligt att vila ens om jag hade hänglås på sovrumsdörren. Någon hade garanterat antingen kämpat med närmast liggande verktyg i timtal tills låset gett med sig, alternativt kört skrikmetoden hängandes i låset tills jag fått välja mellan att ha kvar mina öron i gott skick eller dörrhandtag alls.

Laddad med näsdukar och nässpray i tre former har jag spenderat dagen framför avsnitt 4534 av Våra bästa år, tidiga episoder av Sjunde himlen och 90-tals klassiker som MacGyver. När jag tänker på det nu så kanske det bidrar till den trögflytande känslan i skallen...

Imorgon laddar jag för "Housewives of..."-maraton. Hjärnkapaciteten är på helt rätt nivå för att uppskatta den typen av plastikopererade överlyx. Det är tredje sjukdan. Hoppas sista!





tisdag 28 januari 2014

Att sko sig

Som jag ser det så var det jackpot när jag besökte den lokala skobutiken på vårt lilla torg. Jag fångade en dag med rea, jag hade en ivrig supporter i form av min mamma med mig, samt inte mindre än två av treåringens förskollärare på plats i samma lilla affär! Det kunde bara sluta på ett sätt. Storslam. När det väl kom till kritan så sansade jag mig och investerade i två par rejäla vinterkängor.

När maken fick kännedom om denna ypperliga skoinköpsdag så jublade han över rea-biten, även om han undrade lite över antalet skor som totalt sett nu skulle rymmas i vår något utrymmesbegränsade hall.

Något senare på kvällen insåg jag, att jag nog enligt maken passerat något slags osynligt tak för antalet skoinköp i familjen denna månad.










söndag 26 januari 2014

Ikea på en lönehelg måste vara djävulens påfund...

...eller åtminstone Guds straff till alla barnfamiljer med en längtan till att göra livet enkelt för sig. En redig huvudvärk och en önskan om att alla barnfamiljer (utom vi) kunde förpassas till Alaska de närmaste två timmarna blev konsekvensen när vi upptäckte vårt misstag. Lillasyster var dessutom djupt missbelåten med sina föräldrar (och kommer eventuellt att få gå i terapi ) av att det återigen stod "väntetid 44 minuter" på lappen till lekrummet.

Vid ingången till djävulsgapet stod en överkäck människa frågade om barnen ville gå en tipspromenad. Jag hann tyvärr inte säga nej innan jag insåg att frågorna var tio stycken och det krävde promenad genom hela varuhuset. Första pris var ett gosedjur och alla barn skulle få en glass. När vi kom till kafeterian hade vi hittat fem frågor. Och gått ungefär lika många varv på övervåningen. Båda barnen hade fyllt i sina svar själva, vilket i treåringens fall borde betyda att hon inte fick nåt förstapris - om inte domaren ville ge "graffiti med blyertspenna som konstform" extrapoäng. Storasysters svar var korrekt ifyllda och hon var laddad för kommande fem frågor. Hon hade gladeligen sovit över i varuhuset om hon fått välja gosedjur sen. Vårt öde är gosedjur.

Vi pausade med kaffe och i samma stund som maken väste att "...den jefeln som kom på den tipspromenaden har inga barn!" bestämde jag mig för att låta barnen få glass av Ikea oavsett antal inlämnade frågor. Sensmoralen i att skita i uppgiften och ändå få prestationsgåvan får vi väl troligtvis äta upp tills storasyster är 15. Men det var det värt.



Alaska låter onekligen lockande.

fredag 24 januari 2014

Imponerande får jag säga!

Nej, det ska inte bli en matblogg det här. Men jag är så imponerad av mig själv varje dag att jag behöver skrika ut det över hustaken. Just det känns rätt dumt i ett radhusområdet. Det finns en å annan Ove i det här grannskapet som inte förstår storheten i att jag, som fortfarande får pikar för att jag levde på köpt grillad kyckling och havregrynsgröt som singeltjej, nu skapar den ena matorgien (inga skämt på den, tack) efter den andra. Eller ja, i alla fall gör det som de flesta andra gjort i flera år: följer ett recept och lyckas utan att förväxla kanel med cayennepeppar (sååå lik i färg!).

Få menyer i detta hushåll får ta mer än 30 minuter att tillaga. Det klarade dagens laxpytt med romsås utan problem. Drar ni bort all tid jag samtidigt la på att jaga treåringen runt huset när hon lyckades reta upp sin storasyster cirka var tredje minut genom att smyga sig på henne och skrämma henne, hoppa på hennes säng och sjunga Emil-visan (<--- jodå, fortfarande, varje dag, varje timme, varje minut) och allt annat hon gjorde för att störa den allmänna ordningen, så kan nog tidsåtgången pressas en hel del. Samma lilla unge tog också köksmattan och förvandlade den till en båt. Helt ok - tills mitt ben skulle vara brygga. Som båten skulle förtöjas i.

Receptet ja. Så enkelt att jag bara behövde använda Google en enda gång. Rättika har jag ju hört om, men hur ser det ut!? Diskret bildgooglade jag i affären men kom fram till att den nog var slut. Tydligen är rättika släkt med rädisa, men vågade inte chansa. Om det är fel i den faktan så skyller jag på Wikipedia.

Så, med en jolle runt ankeln delade jag följande i små bitar:

2 morötter
2 palsternackor
1/2 röd paprika
1/2 zucchini
1 gul lök

Kryddade med lite peppar. Ogillar starkt salt mat så jag hoppade över det coola flingsaltet. In i ugnen tills de blev mjuka. En kvart? Typ.

Sen delade jag fyra laxfiléer i mindre bitar och stekte dem i smör. Kryddade med dill.

Sen blandade jag allt och serverade med stenbitsrom i crème fraîche.

Maken var förvisso hungrig när han kom hem (jag hade kunnat äta en sula och varit nöjd så länge barnen satt still), men han hyllade mig som årets kock och tyckte jag skulle söka till nåt av alla matprogram.






Förhoppningsvis menade han inte Hell's kitchen.

onsdag 22 januari 2014

Varde bröd!


Det här med fröer är egentligen inte min grej, mer som fågelmat i min vokabulär. Men i vår högst vetenskapliga studie här hemma i hur våra barns humör, sömn och allmänt välbefinnande påverkas av intag av vitt mjöl och socker, så har det smugit sig in mer och mer av lchf-kost i vårt liv. Eller i mitt liv. Jag har sedan kapat våra middagar och gjort gräddsåser, ägg i mängder och ostgratinerat det mesta för att få övriga familjen på fall. Maken är inte helt oäven, men barnen är fortfarande kvar i ketchupträsket och gillar i högsta grad e-nummer och allsköns sockerarter. Mitt mål är heller inte att låta dem avstå alla kolhydrater. Men när sexåringens mage, som krånglat sen hon var tre månader, plötsligt börjar fungera så måste ju det faktum att vi bytt makaroner mot glutenfri pasta och ökat mängden fett i maten betyda något. Dessutom har maken och jag ätit mer grönsaker varje månad det senaste halvåret än vad som ryms i vår kyl. Och det är ju nyttigt sägs det. Barnen äter gurka, avokado och majs som vanligt. Ingen förändring där trots att de tycker blomkålen luktar prutt och påpekar det varje gång.

Igår testade jag det här receptet. Så enkelt och snabbt att baka, att jag hann äta en nybakad macka tillsammans med Leif GW i rutan en halvtimme efter att jag plockat fram receptet. Vårt skafferi är inte helt lchf-uppdaterat, så jag modifierade det hela lite – med strålande resultat om jag får säga det själv. Och det får jag ju som tur är. Och gör. Gärna högt.

2,5 dl riven västerbottensost
3 ägg
1 tsk bakpulver
1 msk fiberhusk
0,5 dl mandelmjöl
0,75 dl skalade sesamfrön
0,5 dl hela linfrön

Blanda ihop allt och bred ut på plåt (ca någon cm högt). Grädda ca 15 minuter på 225 grader. Klart!

Vi är inga lchf-junkies. Men det här brödet var helt klart det godaste bröd jag någonsin ätit, och det är ju på pluslistan när det är på gränsen till fågelmat.

söndag 19 januari 2014

Moooooot pulkabacken!

Snö i Göteborg brukar pendla mellan slask och ishalka. Klarblå himmel, sol och snö i backen får till och med en inbiten stadsmänniska som jag att hoppa i både underställ och termobyxor. Inte för att jag fixar fika över öppen eld eller gör storkok utomhus, men vi gjorde våra åk i backen och det var inte jag som började gnälla först över att jag ville gå hem. Och när man ändå klätt på sig alla lager kläder (och klätt av minst en unge som skulle kissa precis när mammans svett började rinna i nacken) så vill man ju vara ute en stund. Minst ett par timmar. Eller en. Ok. 45 minuter.


Sen gick vi hem och värmde oss och åt bullen vid köksbordet. Efter lunch tog jag yngsta och åkte till närmaste köpcenter för att möta upp min syster för lite shopping. Ordningen återställd hos familjen Friluftsliv.







lördag 18 januari 2014

Olika falla lördagens lotter.

Maken drog på simning med äldsta klockan 8 imorse. Lämnade huset med en argsint sexåring om inte ser vinningen med att lära sig simma utan simdyna. Vi jag har valt den okristliga tiden 8.40 för simskolan i vår. "Vi är ju ändå vakna" var det nån ärthjärna som tänkte i höstas när januari kändes avlägsen. Sen kompletterade samma mindre begåvade människa med fraser som "då har vi hela lördagen fri sen!".

Själv masade jag mig nöjd upp halv 9 tillsammans med vår sömntuta till treåring. Vi åt frukost och gick sedan tillbaka till ryggläge. Kaffe och GP i sängen för mig. Nya idolen Loranga (och "kommunalkontoret") för dottern på iPad.

Efter en stund orkade vi sätta oss i soffan. Med nagellack som muta fick jag till slut tillstånd att klippa dotterns alla 20 otrevligt långa naglar. Hennes favoritgren är ju inte att sitta still, så mitt på bordet ställde jag också en stor flaska nagellacksremover och en rulle bomull. Detta ifrågasattes starkt av henne som åtta timmar senare använde ett uppånervänt soffbord som båt samt gjorde tio försök att svinga sig i en lampa. Men det är en annan historia. Hon satt rak i ryggen med nymålade naglar. I tre sekunder, tills vi hörde snöplogen köra förbi och det kändes helt nödvändigt att hoppa upp och ner i soffan med fem blåmålade tånaglar och fem röda. Jag fick användning för både bomull och flaska.

Simmerskan och maken var hemma en kort stund innan de drog på kalas. Jag lagade lunch medan lillan degade. Den stora diskussionen rörde sig runt det faktum att på dagis hade hon minsann fått äta degen och det får hon inte hemma. Således är fröken snällare än mamma. Att det hela inträffat runt jul och varit pepparkaksdeg verkade inte räknas som argument när jag försökte återvinna förstaplatsen i hennes liv. Tre pepparkakor (köpta) avgjorde till slut till min fördel.


8.40 kanske inte är så tidigt ändå.



måndag 13 januari 2014

Att resa eller inte, det är frågan


Det diskuteras resplaner här hemma. Det är ju ett känt faktum att våra barn inte är av den stillsamma typen, och min make hävdar bestämt att det gör oss oresbara till platser som ligger längre bort än att man kan 1) åka bil och stanna femton gånger i kvarten 2) flyga längre än tre timmar dvs längre tid än det tar att se spilla ut en öl, pilla sönder något i flygplanet  samt sprida ut sina medhavda pennor och småpryttlar på golvet.

I helgen när vi åt frukost delgav han mig dessutom ett scenario där vi måhända kommer fram till, säg USA, men där vi inte blir insläppta i landet. Hur vi står i kö till passkontrollen, med en treåring som hellre vill kuta in i landet än att stå i kö, och plötsligt får repet draget framför oss. En tjurig, biffig Kaliforniabrun fd marinkårssoldat som med blicken stint framför sig håller upp en hand som stopp och mullrar:

-          - On the behalf of the American people, please go home!  

Jag har lite högre tankar om våra gemensamma avkommor. Visst att det hoppas jämfota i lerpölar när man har finskor på sig. Visst att det tjuts högljutt var tredje sekund i det lägre vi anser är att ”barnen leker bra ihop”. Visst att det ibland känns som fem barn när det är två. Men det måste ju bli bättre tänker jag. Om vi reser i höst? Vi kan ju inte vänta tills de är femton, då vill de väl inte följa med! Vi måste ju tvinga dem att umgås med oss nu när vi kan. Den äldsta är ändå på gränsen till att hellre spendera all sin vakna tid hos sin bästa kompis.

Någonstans mitt i min plädering om hur lugna de kan vara och hur bra de kan uppföra sig (ibland) (när de vill) (när de är mutade) upptäckte vi att det saknades en unge runt frukostbordet. Nästa sekund tjöt sexåringen att någon bet henne i tån och en fjärdedels sekund senare flöt mjölk från ett vält glas ut över bordet. Tumult utbröt innan vi fått fatt i treåringen som hävdade att hon gömde sig för tomten under bordet och vägrade komma fram.

Maken såg nöjd ut. Formade handen till en högtalare och gav mig dödsstöten.

-          - Och nu är det åtta timma kvar på flygresan. Känns det bra?


fredag 10 januari 2014

Det kanske inte var så listigt ändå...

Fredagsmys i den nu favoriserade"hästoperationklädseln", som har utökats med matchande "doktorsmössa" helt utan någon annans inblandning.



Popcorn gick dock åt utan omskrivning.


torsdag 9 januari 2014

En mammas list

Provning av nya termobyxor möttes av högst obelåtna miner hos de små.


Men provning av skyddskläder för operation av häst var mer poppis.

Satt som ett smäck.

tisdag 7 januari 2014

Tandlossning

För nästan två år sedan ramlade sexåringen och slog ut två tänder. Det kändes ju som en plump i föräldraprotokollet även om det var en olyckshändelse. Själv har hon aldrig gjort nån stor grej av händelsen efter att smärtan klingade av.

Nu börjar det tappas tänder i omgivningen. Inte bland mina jämnåriga vänner, tack o lov, men var och varannan sexåring i bekantskapskretsen kan nu med stolthet visa upp en glugg i den kritvita tandraden.

Jag fattar ingenting. De första fem gångerna sexåringens kompisar log sina bredaste leenden för att visa sina nya gluggar, så var min första reaktion förvåning. Hade de också ramlar? Eller hade de drabbats av tandröta? De fick ju nyss tänder! Vi föräldrar jublade ju nyss över tandgenombrytningar och gjorde high five när alla små gaddar tittat fram. Nu vickas det hejvilt och firas när de trillar ut!

Vår dotter lär dock få vänta. Hon hade knappt fått en tand när hon fyllde 1 år, så de första lär nog sitta ett tag. Men det gör inget. Hon har ju sina gluggar ändå. Och med en sexårings självsäkerhet är hon just nu oerhört stolt över att hon var allra först av alla hon känner att "tappa" en tand. Jag säger inte emot.


måndag 6 januari 2014

I startblocken.

Sista dagen på lovet! Eller mer så här: SISTA dagen på LOVET??!! Vi är inte förberedda på vardagen. Snarare tvärtom. Vi har slappat oss i form och ätit vad som funnits i kyl och frys, klätt oss i vad som funnits rent och betett oss allmänt som om något slags mirakel skulle inträffa klockan 00.00 inatt och göra oss redo inför nästa termin. Varje kväll har vi sagt att nu, nu går vi och lägger oss och sen suttit uppe två timmar till. Varje morgon har vi snoozat tills en av oss har stängt av väckarklockan. Imorse hävdade min make att han var lika trött som om han hade varit med i Gabbes gäng på Sun Trip.

Innan vi börjar samla ihop oss inför arbetsveckan ska jag ta med mig sexåringen på rea och leta ny jacka till mig själv. Det har tagit hela jullovet att samla energi till den uppgiften. Det finns få saker jag avskyr så mycket som att gå i ett köpcentrum. Jag är dock ganska bra på att leta specifikt efter vad jag vill ha, utan att veta vad det är. Dottern lär jag inte ha så mycket hjälp av, även om hon är taggad. Hon ska hjälpa mig hitta en lila jacka med prickar som glittrar. Stort tack. Verkligen.

Innan vi drar iväg på shoppingäventyret ska jag slänga in en de översta lagret i tvättkorgen i maskinen samt skriva en lista på mat vi behöver handla. Det går rätt fort, jag skriver bara ett ord: allt.


Om du vill ha nattklubbssväng,
häng då med i Gabbes gäng.
Gå på disco, rulla hatt
med Suntrip varje natt!

söndag 5 januari 2014

Hur bajsar man i himlen?

Nattningen nuförtiden består ofta av frågor om döden. Sexåringen har tusen frågor, och lika många teorier, om vad som händer när man dör. Det är tydligt att hon har en fot i småbarnsstadiet och den andra i skolbarnets.Vi har förvisso sedan tidigt försökt svara på rätt så avancerade frågor från vår inkännande och eftertänksamma dotter, men nu är det döden som är i fokus. Denna kväll förklarar hon med tårar i ögonen hur mycket hon kommer sakna oss när vi är borta (vilket på ett sätt är ett trevligt avbrott eftersom vi kan tvivla på dagtid ibland när hon är arg på oss), och räknar upp alla sätt hon ska minnas oss på.

- Jag ska stoppa er i en liten ask som ska ligga i mitt hjärta och så ska jag ta fram er ibland när jag är ledsen. Ni kan vara med när jag gör saker och så. Ni är ju inte med, men nu är med inne i min kropp liksom. Åååhhh, jag kommer sakna er, mamma... Jag vill inte att ni ska dö!

Fler tårar.
Sen kommer vi in på vad som egentligen händer när en människa dör. Vad som finns kvar. Och var? Vad är himlen egentligen? Hur många får plats? Måste man vara vän med alla i himlen?

Så plötsligt. Bytet av fokus. Ett garv sköljer in över henne och med stor inlevelse berättar hon om vad som händer efter döden med det viktigaste av allt.

- Bajset måste ju regna ner från himlen, eller hur? Då kan jag springa omkring här nere och peka när du bajsar, mamma. Och pappas bajs! Då är ni ju med mig! Jag kan ta ditt bajs och ha med mig när jag ska rida och simma och leka och vara med mina barn! Du blir en bajs-mormor. Hahahahahaha!

Sen somnar hon. Glad, med sin hand i min, efter att jag försäkrat att jag är här imorgon också när hon vaknar. Bajsnödig eller ej.
 


fredag 3 januari 2014

Mariannelund

- Jag ska till tandläkaren idag och operera öronen. Doktorn i Mariannelund!

Treåringens uppfattning om dagens öronoperation kanske inte var på pricken rätt. Men när vi väckte henne imorse klockan 6 och klädde på henne sovandes, så var det ju ändå mer lockande att få åka till idolen Emils hemtrakter på låtsas än inte alls. Sexåringen sa hejdå till sin lillasyster med allvarlig min.

- Hejdå. Hoppas du inte dör.

För systrar som är i luven på varandra en gång i sekunden så var det en ömhetsbetygelse. Vi anlände sjukhuset strax efter 7. Treåringen fick inget att äta eller dricka och vi kan väl säga så här: nästan två timmars väntan på operation för inte henne lugn trots fastande mage. Det blev en lång väntan, och de sista tjugo minutrarna gav vi upp och lät henne springa fram och tillbaka i korridoren. Jag hade ett morr på lut om någon skulle klaga på hennes framfart - och ett tips om en organisationskonsult så att små barn som inte ätit på 14 timmar inte ska behöva vänta på sin tur. Strax efter var det vår tur. Kanske skulle släppt henne lös en timme tidigare..!?

Yrvädret var exemplariskt när världens goaste sjuksköterskor pysslade om henne, satte nålar och gav henne armbandage. Personalen varnade för att många föräldrar reagerar när deras barn sövs och de var fantastiska och förtroendeingivande allihop. Jag stålsatte mig för att inte fälla en tår när hon på ett par sekunder föll ihop i mitt knä när de påbörjat narkosen. Jag, som får hålla tillbaks tårarna när grannens ungar sjunger på skolavslutningen, lämnade operationssalen med den lilla till synes livlösa kroppen på britsen bakom mig. Svalde hårt och gick ut till min make som satt avslappnad i väntrummet och tog en kaffe. Lugnade mina nerver med en skvallertidning och lät bli att tänka på dussinoperationen som skulle utföras på vår dotter.

Bara en halvtimme senare satt jag på uppvaket med dottern som sov djupt. Jag ångrade att jag inte tagit med nagelsax, hårborste och hennes allergikräm så jag kunde utnyttjat sovstunden till att sköta om det som annars ska baxas igenom treårstrots, hot och mutor innan det genomförs. Till slut vaknade hon. Satte sig upp. Höll på att ramla av sängen. Ville inte ligga. Fick sitta i mitt knä. Sa nej till isglassen personalen erbjöd henne och frågade efter chokladglass istället. Visste de inte att hon inte gillar isglass? Ville gå ner på golvet. Tog två klunkar vatten och började klättra på utsidan av sängen. Trots halvöppna ögon och vinglig gång skulle hon ut och äta smörgås. Vi fick lov att lämna uppvaket tidigare än tänkt.

Hade jag svårt att hålla tårarna inne förut så var det tvärtom nu när hon var groggy. Hon åt en halv smörgås och kramades. Maken och jag fick kväva skrattet och när vi misslyckades fick vi en tillsägelse av dårskapet själv. Det hade inte behövts. Få minuter senare vägrade hon sitta still i soffan. Trots att hon vinglade skulle hon gå själv och inte förrän hon ramlade omkull (eller halkade som hon själv irriterat sa när vi drog efter andan och kom med förmaningar) gick hon med på att hålla en av oss i handen. Och knappt då heller. Det var, kort sagt, en utmaning innan narkosen släppte helt på detta barn. För alla närvarande.

Innan vi lämnade avdelningen för dagen så fick vi en genomgång hur öronen skulle skötas de närmaste dagarna. Samma sak stod på det papper vi fick med oss. Allting utom en sak.

- Det är bra om om inte hoppar och springer så mycket idag. Det är till exempel inte bra om hon hoppar på ett bord eller från en stol eller så. Men det kanske blir svårt...