onsdag 30 april 2014

Triss(vinst) på Valborg

Jag hann inte sen elden innan riset hade brunnit upp. Men det var en präktig rökutveckling såg jag bakom det lilla svinhuset där jag stod och väntade på barnen medan de jagade klappade de välmatade hängbukssvinen. 4H-gården är ett paradis för vår äldsta dotter som älskar att läsa om allt från leguaner via noshörningar till svenska insekter. Valborgsfirande bland getter, lamm, grisar och får(skallar) kan inte bli annat än succé. Att hon dessutom hade en kompis med sig gjorde Valborgskvällen till en högvinst för henne. Yngsta hängde på sin syster i hagarna, men tröttare, kortade, snubbligare ben gjorde att hon då och då hamnade med näsan i leran. Vi pressade kvällen till efter läggdags och vi var de sista besökarna hos fåren, när hon avslutade kvällen med en rejäl vurpa och hamnade med ansiktet i en lerpöl. Hade inte fåren flytt innan, så var de i alla fall borta när jag med ett tjut krånglade mig igenom grinden och kom till hennes undsättning. Hon ville inte åka hem, men det ville vi. Med lera bokstavligt talat upp till knäna, armbågarna och i näsan så är det dags att åka hem innan den stora tröttheten sätter in – om inte hos barnen så hos föräldrarna (som på halvtid driver en saneringsfirma).

Det här med ett extra barn i sällskapet var inte alls dumt. Våra två enheter som annars allt som oftast är i luven på varandra, och till och med när de köade till hagen med lammen fick säras på med orden "slåss inte, släpp henne", höll sams 98 procent av tiden denna kväll. Jag tror det hade med det tredje barnets inträde i gruppen att göra. Min livmoder slog genast volter och smidde planer på att lägga detta i den mycket tunna högen av argument till varför ett tredje barn eventuellt skulle passa oss. Min något mer insiktsfulla magkänsla har dock fyllt vågskålen med argument som "de föds inte som sexåringar" och "har du tid över, eller hur var det nu med det?". 1-0 till magen trots att Valborg för oss är en kärlekens dag. Eller kanske just därför.

Ganska exakt på klockslaget nio år tidigare var maken och jag på vår första dejt. Det förtjänar ett rejält firande varje år, mycket smidigt att det då alltid infaller på Valborg. Och även om vi sällan längre viskar ömma saker i varandras öra (eller vad nykära nu gör), så är det en ynnest att få dela livet med min make. Ingen kan göra mig så glad, inspirerad, kreativ, förbannad och lycklig samtidigt. Vinst varje dag, även om vinstnålen pendlar kraftigt mellan tröstpris och stjärnvinst.
Eller som maken uttryckte vinstplanen och sin glädje över att fira nio år tillsammans:

"Det är ju bättre än en trisslott!"

tisdag 29 april 2014

127 timmar

Jag slötittade på filmen 127 timmar häromdagen. En film om en kille som vandrar i Utahs stenöken i USA. Han är van klättrare och vandrare, men hade inte denna stekheta dag talat om för någon att han skulle ut. I en passage snubblar han till, och en stenbumling faller ner och kilar fast hans hand och arm i ett orubbligt grepp. Han sitter fast. De kommande 127 timmarna kämpar han mot värme, törst och galenskap när han kommer närmare insikten om att han kommer att dö där ute i vildmarken. Ensam i en bergsspricka där ingen vet att han befinner sig, och därmed inte letar efter honom. Efter 127 timmar lyckas han, med hjälp av en slö fickkniv, hugga och bryta av sig armen så att han kommer loss.

Jag kan ge min make att jag kanske någonstans har en liten släng av dramatik i min personlighet. En liten gnutta rädsla för skogar och en stor dos katastroftänk. Häromdagen gav jag mig ut på en skogsrunda på eftermiddagen när maken och barnen inte var hemma. Halvvägs genom min fem kilometer powerwalk, med lurarna inkopplade, slogs jag av tanken att ingen visste vart jag var. Jag hade inte instagrammat, facebookat, sms:at eller ringt en enda människa för att tala om att jag just nu genomförde vårens första träningsrunda utomhus - vilket ju är hett material för vilken sociala medie-kanal som helst egentligen. Till skillnad från Utah-killen som jag i detta läge såg stora paralleller med, så hade jag telefon. Förvisso dåligt batteri, men ett sms klarade den att slänga iväg.


Som ni ser var han måttligt intresserad. Han fokuserade istället på ett sms som jag skickat två timmar tidigare, om att vår kaffebryggare till synes verkade sakna någon del efter att blivit isärplockad och maskindiskad. Jag nöjde mig ändå. Nu visste han ju vart jag var, så jag la frustrationen över att min oro över mitt eget välbefinnande gick obemärkt förbi. Jag visste ju själv vilka faror som lurade. Slukhål har man ju hört om. För att inte tala om de mer frekvent förekommande rotvältorna! Och då har jag inte ens nämnt de galna älgarna och vildsvinen i flock som ett tränat öga kan se att de lurar i faggorna.



Ni ser ju. Farliga marker. 127 timmar bakom en björk i en slänt på Bohuskusten kan vara nog så illa.


söndag 27 april 2014

Helkväll på halvtid

Vi valde den tidiga föreställningen av Mannheimer och Apelgrens hysteriskt roliga föreställning Kids. Det var ett strategiskt val för tre par småbarnsföräldrar. När vi gapskrattat ogenerat högt och föreställningen var slut, hade Bompa knappt börjat där hemma och vi hade ork kvar till ett finfint restaurangbesök. När vi blev utslängda där (på grund av andra sittningens början, men ändå, vi blev ombedda att gå...poäng till utekvällen!) hann vi med ett barbesök innan maken och jag tog bussen hem tillsammans med övriga tonåringar som skulle åt samma håll.

Imorse var det lugnt. Så lugnt. Sååååå lugnt... Vi åt frukost och hörde vad den andre sa hela tiden. Alla meningar avslutades och ingen svarade "bajs" när den andre ställde en fråga. Det var så lugnt att jag fick kväva en bubblande tvångsmässig tanke om att själv skicka iväg ett glas mjölk över bordskanten eller slunga en smörkniv över bordet.

Vi drack kaffe. Solade. Läste tidningen. Fyllde på kaffet. Drack vatten. Solade. Ah, ni fattar. Och det var så skönt. Vi hade deadline till lunch och vi hade inte kunnat knö in fler slöiga saker.

Möjligtvis blev det lite väl lugnt för när vi var på väg att hämta barnen la maken armen om mig och sa:

- Vi bor så bra här, till och med flexlinjen går förbi här så vi kan åka med den när vi blir pensionärer. Bra va?!

lördag 26 april 2014

Sovmorgon, rymning och glassmysterium

Vi vaknade av ett vrål i morse. Fäktandes i dubbelsängen försökte vi väcka varandra och hitta yrvakna argument på två sekunder som bevisade för den andre att det i alla fall inte var vår egen tur att gå upp och ställa kaoset till rätta. Vrålet återkom och nu hörde både vi och grannarna att det var MAMMA någon ville tala med. Treåringen var vaken. Detta inferno räknas dock numera som en av årets finaste mornar. En snabb koll visade att klockan var åtta! 08.00! Det var nästan så att det lustfyllda ordet "sovmorgon" hade övergått i "försovning"!

Idag ska barnen få egentid på varsitt håll, en 24-timmars semester från sin mamma och pappa. De längtar båda två. Treåringen kunde knappt vänta tills idag och tog saken i egna händer igår. När jag bad henne "stanna i trädgården" medan jag lagade middag, hörde hon "spring för livet" och stack. Jag hittade henne förvisso två trädgårdar bort hos grannen, där hon enligt utsago skulle lära den 40-årige mannen och hans tonåriga dotter att cykla med stödhjul: "det måste man ju kunna, eller hur?" sa hon såg allvarlig ut. Hur uppskattat besöket var vet jag inte, men grannen i fråga hade i alla fall frågat maken senare om vi verkligen åt pasta och ketchup inlindade i pannkakor till middag. 

Jag tog barnen och köpte glass till kombinerat fredagsmys och penicillin-muta. Jag anar att någon på Triumfglass-fabriken hade en dålig dag?


Medan barnen får full uppmärksamhet på skilda håll, ska maken och jag njuta av sol, show, restaurang och goda vänner. Det lutar åt en bra lördag!



onsdag 23 april 2014

Hej och välkomna till vab-dag nummer sjuttioarton

Vi vaknade igår till ljudet från en hostattack i klass med en storrökande skogshuggares. Jag behövde inte ens lyfta huvudet från kudden för att förstå innebörden av det ljudet. Jag såg den där planerade jobba hemma-dagen försvinna i takt med att den eventuella förkylning dottern hade, blev så mild att till och med hon själv undrade varför hon var hemma.

Vi inledde dagen med att göra chokladbollssmet, som sexåringen med buset lysande ur blicken fick äta ur skålen. Jag bjöds på ett par stycken rullade, men avböjde så jag misstänkte att de förutom strössel också var specialpreparerade i hostbaciller.

Sen övergick vi till helt nödvändiga saker som att måla naglarna. Sexåringen erbjöd sig att måla mina, men hon fick öva på sig själv. Det skvätte lite men hon hämtade ett skydd till golvet - årets pappersdeklaration kom därmed till användning.

Efter två vilodagar bestämde vi att hon var frisk. "Lite hosta men piggare än nån av oss" var omdömet vi gav henne. Jag ringde skolan och meddelade hennes återkomst inför morgondagen. Kaxighet har aldrig lönat sig. En timme senare visade termomtern 38,7.

Fanns det några chokladbollar kvar..?

söndag 20 april 2014

Skidåkning som religon

Det är nåt med de där bergen som många svenskar vallfärdar till i vintertid. Själv har jag spenderat delar av varje barndomsvinter i samma backar som mina egna barn nu fräser nerför. Kanske är det cirklar i livet, kanske är det bara att mina egna föräldrar hittade samma lugn som jag finner så snart vi börjar högtrycksutjämna i höjd med Malung.

Spa, solsemester, egen tid och annat energigivande i all ära. Jag måste dock, så här i påsktider, säga att jag nästan blir religiös när jag åker med dottern nerför backen medan hon varvar sång med glädjetjut och sanningar som "jag är så bra på det här!!!". En total känsla av ro mitt i det fartfyllda. Så energiladdande! Är det vad människor upplever i kyrkan tro?







lördag 19 april 2014

Påskafton. Bakterier. Och Fredrik Swahn!

Jag vaknade med tuppen och insåg att jag var trött på att ha ont i halsen. Efter att barnen hittat sina påskägg, som gömts utomhus på så uppenbar plats att jag inte ens hann trycka på "on" på kameran innan de var funna, checkade jag in på vårdcentralen vid halv elva. Det var kö och jag fick med mig att "...det i alla fall tar mer än två timmar". Jag frågade då om de inte hade något system så de kunde ringa upp en stund innan det är min tur? Det hade ju varit smidigt, hann jag lägga till, innan jag såg hennes förfärade min som indikerade att hon tänkte något om att "Är hon från framtiden eller? Ringa upp...? Hon är ju här nu. Hon får väl vänta som alla andra. Vem tror hon att hon är..?"  (Hade detta varit en film hade hon också avgett en rejäl fnysning som eventuellt hade gett mig alla de baciller jag inte redan har).

Vi körde därifrån för att chansa på att återkomma om ett par timmar. En kvart senare började treåringen klaga på att hennes infekterade finger gjorde ont. Vid närmre titt såg det inte fräscht ut. Vi hade tänkt vänta med den pucken till sydligare breddgrader, men tydligen icke. Tillbaka till vårdcentralen och maken fick gå in ensam med henne. Vore pinsamt om någon trodde att jag försökte mygla mig in med hjälp av en dotters lidande. Som om jag hade en plan om att följa med henne in till doktorn och väl därinne trycka undan henne och fläka upp gapet och lysa in med medtagen ficklampa och därmed fiffla till mig behandling minst en timme innan min ordinarie plats i kön. Det vore ju vansinne. Så tänkte jag inte alls inte alls inte alls inte alls inte alls.

Maken däremot hade visst gått en charmkurs jag missat. Efter tio minuter med den barska damen i luckan hade han fått till en bokad tid två timmar senare, samt löfte om att vi skulle kunna gå in tillsammans, dottern och jag, så att det skulle vara lite smidigt för oss.

I väntan på vår tur åkte vi till Fågelboet och åt våfflor. Min make satt och ryckte med huvudet hela tiden åt vänster varje gång jag tittade på honom och jag började tro att han också behövde tid på någon sorts vårdklinik. När sällskapet bredvid oss gått, väste han teateralistiskt till mig, att vi med stor sannolikhet just hade ätit våfflor med världsartisten Avicii! Vilken grej! Inte en paparazzi så långt ögat nådde och mitt ute i svenska fjällvärlden. Så otippat!

Jag, som suttit och blegat avundsjukt på just det sällskapets dubbelvåfflor, var inte lika övertygad. Allt jag sett var en tonårig pojke, hans syster och två föräldrar i 60-årsåldern. Ingen stjärnstatus alls (förutom de DUBBLA våfflorna då). Jag kan inte se skillnad på Oscar Zia och Anton Ewald, men jag var rätt säker på att den här finnige 18-åringen inte var Avicii. Det visade sig att maken inte var så övertygad om det heller, han har ingen aning om hur någon ser ut om de inte spelar fotboll eller är Robbie Williams. Aningarna om Aviciis närvaro var egentligen att mamman var väldigt lik Aviciis mamma, Anki Lidén. Vi avslog dock det hela efter närmare kontroll. Nej, vi frågade inte, men vi gjorde diskreta efterforskningar och kunde sedan avfärda vår nära-Avicii-upplevelse med att det egentligen var en Anki Lidén - kopia.

Vi återvände till vårdcentralen där det snabbt konstaterades att hobby-läkaren i mig hade rätt. Samma diagnos till oss båda, streptokocker, som satt sig i finger respektive hals. Två recept på penicillin senare var vi därifrån. Utanför mötte jag en glädjestrålande make. Han såg förstås lite orolig ut när jag förklarade läget, framförallt när han insåg att han nu också var i riskzonen för samma bakterie, men hans entusiasm över den kändis han nyss träffat samt pratat med SAMT ropat in dennes dotter som satt ute i solen och väntade på sin tur på vårdcentralen, överskuggade för stunden hans eventuella streptokocker-rädsla. 

- Det blev en kändis idag! Jag har just träffat Fredrik Swahn!!!
- Eeeh...vem?
- Fredrik Swahn! Kolla, där är hans bil!

Den enda svan jag känner till är Gunde Svan, och det var ju uppenbarligen fel. Fredrik Swahn...ringde ingen klocka. Maken var dock lika exalterad för det.Vi spenderade eftermiddagen på skidor, och vi var så fullt upptagna med att hålla reda på två fartdårar i backen, att inget mer blev sagt om kändisspottingen i Sälen anno 2014. Förrän nu ikväll. Nyss bevittnade jag när maken gjorde en liten segergest och i glädje över påskaftonens uppenbara topphändelse utbrast:

- Tänk att det blev en kändis ändå idag! Det var kanske inte Avicii, men det var Fredrik Swahn!


Glad Påsk!




fredag 18 april 2014

Sol, snö och glass

Nysnö, ett par minusgrader och blå himmel! En morgon i Sälen kan knappt börja bättre rent vädermässigt. Medan maken och sexåringen hängde i backen från förmiddagen, kurerade jag och treåringen oss i stugan. Hon med hosta och jag med en hals vars onda enda lindras av glass. Vi tog en promenad till backen och tittade på lyckosarna som fick åka i backen i solsken. Treåringen bad om att bli friskförklarad. Efter lunch var skidåkarna i familjen därmed en trio och jag stod nedanför som paparazzi.

Lagom till afterskin gassade solen. Maken stod i skuggan ("för varmt") och svalkade sig med en öl. Jag vände ansiktet mot solen och hann nog med två, eller kanske tre, minuter innan den stora tröttheten slog till hos de två yngre.  Det spelade ingen roll att hela miljön runt omkring liknade en scen ur en resereklam för svenska fjällen. Hade de zoomat hade de sett en trumpen sexåring och kissnödig treåring. Det var dags att gå hem.

Stugmys således. Barnen byggde en koja och stormade inne i sovrummet efter att krafterna återvänt. Vid ett par tillfällen såg jag scener passera revy för mina inre ögon, när vi sitter hos de hårt belastade ortopederna på Sälens vårdcentral och svarar "nej, i stugan" på frågan om dottern brutit armen i någon av backarna.

Efter middagen, som intogs som plockmat av barnen, var det dags att gå ut en sväng igen. Är det sol så är det. Ut. Promenad i vårväder men med inslag av snö - perfekt innan fredagsmys och påskmust. De två yngre stod för hopp och löpning, de äldre stod för räddningsinsatserna de gånger någon kom för nära smältvattenpölar djupare än en barnstövel.

Så var det Let's dance. Nu borde de väl ändå vara trötta..? Jodå, rätt lugnt i soffan...blodvite hotade utbryta när treåringen besvarade makens fråga om hon kunde komma och sätta sig hos honom, med ett karatehopp och landade på hans näsa. Den höll.

Det blir skidåkning för mig med imorgon, inklusive en och annan glasspaus.


torsdag 17 april 2014

Malung - Sveriges svar på Las Vegas?

Lyckligt och väl rullade vi in bland de gröna små husen nära backarna i Lindvallen idag vid 17-tiden. Flest endorfiner stoltserade maken med, som fått syssla med sin hobby, bilkörning, oavbrutet i sju timmar. Fast det är en något friserad sanning för att vara ärlig. Han blev av med bilnycklarna i Grums och fick inte tillbaka dem förrän vid Värmlandsporten, och "oavbrutet" är kanske inte heller ett ord som ska användas när någon har behov av att kissa eller någon annan vill ha kaffe ungefär en gång i timmen. Innan vi lämnat Göteborg hade vi haft tre stopp med uppdrag i kategorierna "min docka sitter fast" (följt av illvrål), "jag har spänt loss mig" (följt av gapskratt) samt "vi behöver pumpa däcken" (den sista fick avslag).

Nyckeltjuven var jag. Jag tröttnade på att agera radiokanalsbytare, bråkavstyrare samt svarslåda. Maken, som vanligtvis har stränga order om att inte så mycket som andas om eventuella växelbyten han har synpunkter på, satt lugnt bredvid och putsade lite på inredningen i smyg när jag fräste iväg. Han hade turen på sin sida. Den ena avkomman somnade och den såg på film under hans vaktpass - så orättvist! Kände ingen glädje för min hans skull alls, trots påsktider. Hans slummer i passagerarsätet slutade dock abrupt när jag kände att jag inte ville ligga sist i konvojen längre och då något klumpigt frågade om att det här med att det står att det är 400 meter kvar av omkörningsfil, hur långt är det egentligen i dessa sammanhang?!

Vi lät ordningen återgå till den normala efter kaffepausen på Värmlandsporten. Ett barn hade den goda smaken att snarka sig igenom stora delar av Värmlands skogar. Kanske fick jag för mycket tid att låta tankarna fladdra fritt för när vi närmade oss Malung kände jag att det var liiiite samma känsla som den gången jag bilade genom öknen till Las Vegas i flera timmar. Plötsligt, när man bara tror att det ska finnas sand, sand, sand (eller som i detta fall, skog, skog, skog) resten av livet, så dyker det upp en stad - mitt ute i ingenstans. Ungefär så kände jag idag när vi passerade Malung. Det var i och för sig det enda jag hann tänka innan vi var ute på andra sidan och svängde av mot Sälen, och det påvisar väl den högst tvivelaktiga liknelsen mellan världsmetropolen och orten med 5000 invånare vi just passerat.

Så ja, alla var ganska lyckliga idag när vi parkerat nedanför fjället och kunde starta påsksemestern. Barnen fick rusa av sig utomhus i snöblandat regn. Det vädret hade kunnat få endorfinerna att sjunka i bott, men för morgondagen ryktas sol och vi är ju här! Kan inte tänka mig en bättre kombo för kommande påskdagar.

tisdag 15 april 2014

Intrång på vuxentid

Jag vet inte om det är det faktum att treåringen vägrar inse att det är kväll trots att det är ljust ute, eller om någon jefel bjudit henne på Red Bull, men något gör att hon inte somnar på kvällarna nuförtiden. Igår vid 21.30 såg det ut så här:



Jag är högst medveten om att inte ljuset i Ipaden gör det enklare att somna. Men det finns gränser för hur många Alfons-böcker en mamma kan läsa i rad utan att börja dunka huvudet i närmaste vägg.

Dessutom vill mamman se CSI som började klockan 21 på femman.



söndag 13 april 2014

Nattsuddare. Eller inte.

Vissa ord har fått ny innebörd sen jag fick barn. En klassiker är ju "sovmorgon" som förr var mer än sovförmiddag, nuförtiden är skriker vi "yeey!" inombords när vi kisandes konstaterar att klockan passerat vargtimmen. De få gånger klockan visat över 08 när vi vaknat, har första tanken varit om någon kidnappat barnen.

En söndag som idag, när jag sovit tillsammans med tjejkompisar på barnfri plats, blev jag därmed närmast chockad när klockan var 08.35 när jag slog upp min svårt trötta ögonlock. Oh-my-god-snart-lunch-ju!

Nu har ju förvisso även detta med nattsudd tagit nya formationer. När vi förr gick ut för att hänga på en bar vid 23, hade vi nu vid samma tid hunnit med champagneskål, middag på lokal samt hunnit komma hem och krypa upp i soffan med benen uppdragna under oss (hörde jag mysbyxor på?) Vid 01 gäspade alla så mycket att ingen riktigt hängde med längre i vem som pratade om vad. (Just det kanske kan jämföras med barsnack förr i tiden när jag tänker efter...fast i annan form.)

Ett ord som inte är förändrat är vänskap. Det är möjligt, förstås, att vi inte pratade om huslån och förskoleplatser som sjuttonåringar. Och jag såg förvisso inga gula DrMartens-kängor i hallen den här gången. Förr anlände ingen i bil, och definitivt inte i en V70 med barnstolar och ett baksäte där någon strösslat enstaka fingervantar, trasiga McDonaldsleksaker samt såväl använda som oanvända snorpapper. Någons sminkväskan kanske var både större och dyrare än när vi dansade till E-type sommaren 1995. Men i övrigt. Oförändrat.




lördag 12 april 2014

Helt friskt (!?)

Vågar man hoppas att prickar, infektioner och febertoppar är över för denna gång? För mig väntar sedan länge inplanerad tjejkväll i vårvackra Varberg ikväll, och det skulle uppskattas om den kunde genomföras som planerat. Det vore i så fall första saken denna veckan som gick helt enligt plan. Maken var tröttast av alla vid gårdagens fredagsmys, och menade att han aldrig varit så trött nånsin efter att ha "...jobbat en hel vecka!". Just den här veckan kanske våra respektive arbetsgivare snarare skriver 2,5 arbetsdagar i protokollet, men ändå. Det var ju inte direkt en promenad i parken att vara hemma heller.

En av de saker jag inte hade en aning om innan jag blev förälder, är detta med att sjukdomar lurar i hörnen och omkullkastar alla planer på ett fåtal minuter. En unge kan vara pigg nog att hoppa i soffan, för att sekunder senare kaskadkräkas över en nyss kemtvättad matta. En annan kan cykla sjuttiotusen varv runt radhuslängan och sjunga i högan sky, för att minuter senare ha feber och snorfors nästföljande fem dagar.

Å andra sidan. Sjuka ungar kan tillfriskna mirakulöst snabbt också, medan föräldrar som fångar samma baciller ett par dagar senare blir däckade och önskar att någon kunde väcka dem i maj när värmen är här. Tre år senare.

I torsdags kändes möjligheten att lämna två febriga barn i knät på min make lockande, men icke så trolig. Idag, med två timmar kvar till avfärd, ligger möjligheten öppen som en raksträcka...vågar man börja hoppas tro..?

 Trött.

Pigg. 





torsdag 10 april 2014

Helt sjukt

Igår var alla på rätt plats. Idag var motsatsen total. Med två sjuka barn, varav ett behövde kollas på vårdcentralen och en förälder som själv hade ett inplanerat läkarbesök, så har den här dagen varit ett sammelsurium av vita rockar, fika, febermätningar, glasspinnar, googlesökningar och film.

Den äldsta fick feber igår kväll och var oblygt förtjust över att det nu skulle vara hennes tur att få krypa upp i knä, äta glasspinnar och få odelad uppmärksamhet. Föga anade hon att hennes lillasyster, som igår blivit friskförklarad för andra gången inom loppet av tio dagar, hade fler ess i rockärmen. Det började med en liten röd prick på underarmen. Jag googlade allt från mollusk till harpest, medan min make något mer sansat menade att vi i alla fall kunde avvakta 12 timmar innan vi kontaktade giftcentralen.

Under natten hade treåringen accelererat upp och vaknade med betydligt fler röda prickar i ansiktet och de liknade inget vi hittils i vårt sexochetthalvåriga föräldraskap sett. Sexåringen var lite besviken över att hennes feber var av mer normal karaktär, än systerns konstigheter, om än dock rejält förhöjd. Treåringen vann dessutom på homerun när hon till sin samling prickar kunde uppvisa ett ilsket rött och lätt svullen fingertopp med vita inslag som dessutom värkte.

Medan sexåringen kurerades hemma, tog jag treåringen till vårdcentralen. Två timmar senare gick vi därifrån med ett bandagerat finger, klistermärke och diagnostiserade prickar. Orsaken till prickarna var förvisso något osäker, men jag fokuserade på läkarens ord att "hon smittar inte" och "hon kan gå på dagis".

Sexåringens besvikelse över att ha missat en hel sjukdag ensam hemma med sin mamma eller pappa var, för att uttrycka sig milt, väldigt tydlig. När vi skulle glädja henne med favoriträtten pannkaka till middag, var halsen för ond för att hon skulle kunna äta. Det ser alltså ut som hennes dröm därmed går i uppfyllelse imorgon.


Om inte lillasyster hittar något att kontra med inom 10 timmar.



måndag 7 april 2014

Here we go again.

Just i detta nu dricker jag en kopp kaffe i lugn och ro framför det femhundrade avsnittet av Laban och Labolina. Kaffet är mitt val, filmen är den yngsta febriga och förkylda dotterns. Hon tillfrisknade för mindre än en vecka sedan men startade en ny förkylningshistoria i lördags. Det smög sig förvisso på under eftermiddagen att hon hade feber. Hon bad vid halv sju om att få gå och lägga sig. När hon somnat vid 19 tycktes kvällen lugn för maken och mig. Den äldre dottern tog ett bad, och vi skulle precis ta en sipp på ett glas vin, när vi hörde ett gurglande ljud från treåringens rum. Det är ett sånt där ljud som alla som har småbarn vet precis vad det betyder. Ändå stelnade vi till ett par sekunder båda två. Nä...? Det kan väl inte...? Hon mådde ju inte illa..? Sista hoppet släcktes när vi möttes av kräkkaskad utan dess like och en liten tjej som fick bada två gånger innan hon slutade stinka. Lördagskvällen blev därmed inte riktigt som vi tänkt oss...

Tolv timmars sömn för det sjuka barnet gjorde susen med henne och hon var rätt pigg när hon vaknade. Maken och jag turades dock om att tvätta lakan, kläder, väggar, golvlister och gosedjur till långt in på natten. Sen sov vi med varsitt öga och öra öppet. Blekast i familjen var nog vi dagen efter. 

Imorse var det således rätt skönt att kunna ligga kvar i sängen. Det spöregnade klockan 7 när maken och sexåringen gav sig av, och även om treåringen vaknade strax efter så är det en rätt så angenäm uppgift att sitta här i soffan. Min uppgift idag blir att torka näsan var tredje minut när den lilla mahardjan ropar "papper!" och förväntar sig omedelbar åtgärd. Adderar ett glas c-vitamin och några Esberitox till mig själv och trycker på Play igen. Laban rullar. 





lördag 5 april 2014

Glädje och sorg

Vi var på begravning igår. Det var en vacker dag, trots tårar och saknad efter en älskad familjemedlem. Vårsolen strålade in genom kyrkfönstren och översköljde den vitlaserade kistan och dess lila-blå blomutsmyckningar med ljus.

Vi hade med oss sexåringen, men hade lämnat treåringen hemma. Det var ett bra beslut både för oss, henne och alla övriga närvarande. Sexåringens närvaro däremot skänkte ro till de som var ledsna och hon fick dessutom uppleva ett lugnt farväl av en älskad människa. Hon satt med oss längst fram i kyrkan, viskade sina frågor, höll sin pappa i handen och låtsades kunna läsa psalmerna vi sjöng. Och jag tror, att till och med när hon på en sexårings vis följde sin impuls att hissa upp klänningen till midjan och dra upp strumbyxorna som hade hamnat på sniskan precis när vi tog vårt sista farväl vid graven, så gav hennes närvaro ett ljusare minne för en del av de sörjande.

Helgen innehöll också glädje. I alla fall för vissa. Maken gled omkring och var nöjd över att en av släktingarna hävdat att maken var mycket lik en "...amerikansk [amrikannsk] filmstjärna" (uttalas på bredaste, härligaste småländska). Namnet på denne var dock bortglömt, men det hindrade ju inte min make från att påminna mig om detta ungefär var tredje minut, eller oftare om vi gled över i annat samtalsämne.

Imorse gladde jag min dotter när jag med min bakdel lyckades slå ner ett glas med tandpetare som krossades mot golvet med ett ljudligt splitter inför ett handbollslag som åt frukost samtidigt som oss. Jag försökte förgäves hitta någon att skylla på, men ingen annans häck var närmare än min och dotterns förtjusta utrop som sa "Det var du, mamma!" var ju svårt att blunda för.

Sorg och glädje hand i hand.



tisdag 1 april 2014

April, april…eller?

Maken ringde mig efter lunch idag. Han hade ett problem. Och en idé. Problemet var att han förstått att den högkvalitativa svensktillverkade grillkol från Bollnäs som vi använt de senaste fem åren, nu ska sluta tillverkas. Vi kanske inte ska kalla det sorg, men väl ett avbräck för honom i hans grillplanering. Jag var lyckligt  ovetandes om detta inferno av känslor som företagets beslut betyder för min make. Fram till dagens telefonsamtal. Han vabbar idag och hade således hittat lite extra tid för att lösa världsproblem på. Det var tämligen oklart varför grillkolen skulle sluta säljas, och eftersom min make inte nöjer sig med att leva i ovisshet, så ringde han sålunda upp för bolagets säljavdelning.
Det visade sig att företaget som hittils levererat förstklassig grillkol från våra svenska skogar, nu skulle lägga ner. Tragiskt, var makens kommentar. Tro nu inte att min make nöjde sig med detta svar. Han spårade upp den enda återstående svenska koltillverkaren, och hoppet stod nu till att de hade återförsäljare i göteborgstrakten. Själva tillverkningen finns i Norrland. Maken ringde upp ägaren, som menade att de endast levererar grillkol på pall till kunder söder om Sundsvall.
Ahaaaaa, förmodar jag att min mycket uppfinningsrike och praktiske giftashälft tänkte, strax innan han ringde mig och föreslog att vi kunde beställa en pall grillkol från Norrland. Låt mig vara tydlig här: en pall grillkol. 36 säckar. Á 50 liter.
Tro mig. Jag hade en del invändningar redan i telefonen mot detta grillkolsäventyr. Och vi har diskuterat saken igen ikväll. Min make hade dock svar på det mesta. Vi delar pallen med grannarna naturligtvis! Alla vill väl ha premiumkol att grilla med!?, argumenterade han. Men om ingen annan bryr sig om svensktillverkad grillkol och lika gärna köper Icas baltikumproducerade dito, försökte jag. Klart de vill ha svenskt grillkol, blev svaret. Efter mina tjugotusen invändningar och flertalet skeptiska kommentarer om hans nyvunna företagsamhet, dräpte han diskussionen med jämförelsen med Bert Karlsson. Tror du han satt hemma och gjorde konventionella saker dagarna i ända? Där ser du! Vi måste tänka utanför ramarna här.
Vem kan argumentera mot Bertkortet? Så nu står vi här. Maken har gjort en flyer att dela ut till grannarna om det högkvalitativa svenska grillkol som snart körs på pall från Umeå med destination Torslanda. Jag ser en framtid som grillkolsåterförsäljarhustru och håller tummarna för att min make slipper stå utanför Ica och kränga grillkol för halva priset framåt midsommar. 
En del av mig beundrar hans beslutsamhet, övertygelse och förmåga att göra verklighet av sina tankar. Den andra delen av mig önskar att jag fick skriva april, april nu. Men det vore ett omvänt skämt för detta är alldeles sant. Tror jag. Eller..?