Turbodag i långsamt tempo

Dagens storm var ändå ganska lugn. Vi ökade tempot allihop och eftersom barnen hittat nya husdjur i ett gäng nyckelpigor de nu är fullt sysselsatta med, så hann vi med...allt! Måla, såga lister, storhandla, städa, tvätta mattor, handla blommor, plantera, slänga in saker i garderober och stänga snabbt...och en hel del annat dagligt som liksom inte går att bortse ifrån - utfodring av två hungriga vildar till exempel.

Vissa dagar hinner vi ju knappt upp och känna att dagen börjat innan solen gått ner och vi ligger utslagna i varsin säng och undrade vad som hände efter att väckarklockan ringde 16 timmar tidigare. Än mindre göra något annat än springa i cirklar. Men idag var det tvärtom, varje gång jag tittade på klockan så var det förmiddag. Med två barn i hasorna som ville "hjälpa till" så kunde det blivit ett baklängesjobb, men icke. Den enda gången vi möjligen hamnade lite fel var när treåringen, trots förmaningar om att hålla sig på avstånd, lutade sig avslappnat mot den sen tre sekunder färdigmålade grinden. Och möjligtvis när hon fick tag i en krita och "gjorde fint" i taket på bilen. Men annars var det enbart hjälpsamma små händer.

Jag fick mess av morgondagens middagsgäster tidigare ikväll, ett meddelande om att inte städa och greja inför deras ankomst. Omtänksamt och alldeles enligt min melodi egentligen, bättre att städa efter kalasande. Men ändå. Trist att bjuda in folk att vada genom högar av vår rentvättade men ovikta tvätt. Vill också undvika eventuella utbrott av dammallergi hos gästerna. Men den största anledningen till dagens effektivitet är nog snarare gårdagens motpol av dagdriveri. Stormen hade inte en chans mot två småbarnsföräldrar med en dags vila i kroppen, och siktet inställt på att ta makten över tvättkorgen, dammråttorna, ogräset och ofärdiga småprojekt.

Lugn och ro?

Jag fick nästan nypa mig i armen. Solen sken, ett barn var på kalas och den yngre förmågan lekte med sig själv som sällskap. Maken sågade nåt som tydligen skulle sågas, och jag...jag satte mig och läste en bok i solen. Flera gånger under de rofyllda timmarna mitt på dagen idag fick jag känslan av att något måste vara fel...varför är det så lugnt?

När storasyster kom hem från kalaset kunde man ju tänka sig att känslan av ro skulle avta, men nej. Eftermiddagen fortsatte stilla. Till slut blev så trött av all vila att jag fick gå och lägga mig en stund. Mitt på dan! I sängen! Ensam! Tyst låg jag och filosoferade och inväntade den stund när båda tjejerna skulle stanna upp i en rörelse, inse att deras mamma nog hade egentid och komma rusande. Den kom till slut. Men innan dess hann jag slumra till i solen som sken in genom balkongdörren och värmde mig precis lagom. När de väl stormade in, hoppade upp i sängen, la sina jordiga fötter på min kudde och väckte mig med händer som nyss klappat insekter, så var det i alla fall en trevlig mamma som bad dem att omedelbart lämna sängområdet och gå och tvätta sig.

Efter en eftermiddagsutflykt och grillning med vänner till oss alla fyra, sover nu barnen. Vi går och lägger oss med spänning inför morgondagen. Kan detta bara varit lugn och ro...eller var det lugnet före stormen..? Är vi månne i stormens öga?

Sommarfest på förskolan

En orgie i hembakade kakor, eftermiddagströtta barn, syskonkiv och föräldrar med stressad blick som tjuvåkt i samåkningsfilen från stan i rusningstrafik för att hinna se sitt barn sjunga Idas sommarvisa och Jonte myra. Eller som i vårt fall, se på när de andra barnen sjunger och vår dotter höll för öronen.

Men också strålande sol, korv och bröd-middag med döttrarna på kanten till sandlådan och kaffepaus. Lottdragning - och vi vann! Två gånger! Första gången var jag dock på väg att lämna tillbaka vinsten eftersom den orsakade mer oreda än glädje (det var min lott, nej min, nääää min, aaaaaajjjj, min lott...osv i all oändlighet). Precis då grep Gud/ödet/slumpen/tandfén in och vi vann igen! Två gånger på fem lotter, rätt bra utdelning för en måndag och underbar lättnad för föräldrar som slapp just dagens undervisning i "dela med dig".

Vi påbörjade avslutning av kalaset när treåringen bröt ihop över vilken kaka av de fjorton sorterna hon skulle välja som "allra sista". Vi avslutad helt när samma dotter ramlade baklänges över ett staket och landade i ett buskage.

En riktigt bra (riv)start på veckan får man säga! 
Nu är det bara resten kvar...

Vinsten som valdes: godis och tandborstar. 

 

En annan dag

Varje dag denna veckan, och i runda slängar en gång i timmen, har sexåringen frågat om vi kan ta fram poolen.Varje dag, och i runda slängar en gång i timmen, har jag svarat nej. Samt givit det mest irriterande svar som finns att få som barn: "En annan dag". Jag hade också kunnat slänga huvudet bakåt i ett asgarv och klappat mig själv på låren i inlevelse, över precis hur omöjlig en pooluppblåsning inklusive vattenpåfyllning inklusive badning inklusive tömning inklusive stuva undan skiten poolen, skulle vara denna minutiöst planerade vecka.

Idag hade sexåringen sänkt kraven och frågade om hon kunde få bada i vattenspridaren. Mitt curlande hjärta har ju fått sig en törn av alla "...en annan dag" denna veckan, vilket gjorde att jag genast svarade ja. Lika snabbt svarade maken nej när han kom hem klockan 17 och middagen var klar om fem minuter.

- Ska vi verkligen låta dem bada i vattenspridaren?
- Ja?
- Men det kommer urarta!
- Vad menar du?
- Det kommer bli kaos!
- Nejdå. 

Klart det urartade. Under glädjetjut, som troligtvis hördes minst en radhuslänga bort, byttes shorts mot baddräkter. Sen påbörjades tidernas vattenlek som troligtvis i vattenkraft-mått-mätt hade kunnat ge oss ström resten av året. Nån jagade den andre med vattenspridaren som en sköld, nån annan provade exakt hur stort tryck vattenslangen klarade. Det hoppades från trappan och halkades i gräset. Det skrattades fantastiskt mycket. Sen blev de ovänner. Maken grep in precis när lilla skulle häva en vattenfylld hink över stora, som hade siktet inställt på vardagsrummet som tillflykt.

- Jag sa ju att det skulle urarta!
- Jaja...
- Men varför är det alltid så hos oss, ska det aldrig bli lugnt?
- Jodå, det kommer väl.
- Men när då?!
- Jag vet inte...en annan dag?

Mini-lopp

Vi hörde talas om mini-loppet igår. Först lite trevande intresse, men när medaljer kom på tal var uppslutningen av barnen i hushållet total. Imorse var vi uppe med tuppen, och hade således gott om tid att rädda världen från miljökatastrofer, men vi nöjde oss med att ställa bilen och åka buss och spårvagn till Slottsskogen.

Treåringen ångrade sig och ville inte springa alls. Sexåringen ville ha sällskap av mig längs banan. Jag var trött och ville helst stå bredvid, heja på mina glada barn och sedan se dem skratta lyckligt när de fick medalj. Bli fotad av min perfekta man och sprida foton i sociala medier. Men nej.

Vi stod överraskande nog bara en kort stund i kö för att betala startavgiften, 60 kronor per barn och då "fick" man tröja, medalj, banan och liten pyttekexchoklad.

- Får man det gratis!!?, undrade sexåringen storögt.
- Javisst, svarade jag och hoppades på att slippa en ekonomisk utläggning om definitionen av "gratis" från min make.

Efter ombyte gick det snabbt fram till start. Uppvärmning på tre sekunder och vi var iväg! Eller ja, vi stod i alla fall inte helt still. Treåringen höll mig i handen och vägrade släppa. Hon sprang endast när jag själv rörde på påkarna i snabbare takt. Hon kostade på sig ett leende när pappa och mormor hejade på henne utanför avspärrningarna, men det framgick tydligt för alla närvarande att det var hennes sjukligt hysteriska hurtiga mamma som släpade henne runt banan.

Storasyster promenerade hela vägen från start till mål, synbart irriterad. Efter målgång kröp det fram att hon blivit störd av att "...det bara var småttingar" som sprang. Mini-tonåringen i henne skämdes. Det kan man ju förstå. Å andra sidan hade hon ju kunnat utklassa varenda blöjunge om hon bara småjoggat lite. Den enda som var genomsvettig efter målgång var jag. Att "springa" 250 meter i gassande sol med skor anpassade för asfalt, tar på krafterna även för en morsa van att leva i speed.

Pannkaka till barnen och kaffe till föräldrarna bättrade på humöret. Maken hittade en bananbil. När vi lämnade Slottsskogen var det kö på minst en timme till anmälningen till mini-loppet. För en gång skull tackar jag barnen för att de vaknade innan 7.

Inget ont som inte har något gott med sig

Slaget vid Hastings kan slänga sig i väggen. I alla fall om man ersätter blodet med kokos. Och havregryn.

Ibland hinner mina gubbar o tanter som jobbar i ordförrådet slänga ur sig meningar jag själv står helt frågande inför. Som idag. Klockan 16. Ett gnälligt halvfebrigt barn och ett efterskolantrött dito i haserna på mig runt huset. Precis när jag skulle säga "nu sätter vi på en film!" Så hör jag hur någon i min mun formar orden  "ska vi baka chokladbollar?".

What the f**k!? VEM lurade på mitt talcentrum den meningen? Den sinnessjukt ironiska jefeln är avskedad med omedelbar verkan. Men jag fick ju stå vid mitt ord. Några minuter och två slagsmål senare stod vid uppställda, barnen på varsin stol vid köksbänken med varsin bunke. Redo att börja baka. Slaget kunde börja. 

Om någon gick snabbt förbi vårt köksfönster så kan de sett en idyll. Två systrar med varsin visp som turades om med decilitermåttet. En mamma som stod i mitten och hjälpte till med det som behövdes men lät barnen prova sig fram. Kokosfatet framställt och alla rullade efter egen förmåga chokladbollarna. Mamman kramade sin treåring och hjälpte henne sedan att tvätta händerna, medan sexåringen diskade undan lite innan hon också tvättade sig med tvål och ställde fatet med chokladbollar i kylen. Mamman plockade undan och gick ett varv med trasan.

Men om den förbipasserande tittade lite mer noggrant...eller lite för länge. Då kunde man se en hondjävul mamma med något ansträngt leende. Två barn som hade dragkamp om samma slev, samma bunke, samma ingrediens... En mamma med svettiga pannslingor och den suraste sexåringen på ön. En treåring som tyckte smöret kunde ätas i klumpar och troligtvis i chokladbollarna rullade in både en och annan snorkråka samt vad som i övrigt fanns på hennes tröja. Mamman bar sedan sin slingrande treåring i järngrepp ut till badrummet och tvångstvättade hennes kladdiga chokladfingrar. Mamman är nämligen synsk och kunde se att chokladkletet inom tio sekunder hade hamnat på soffkuddarna, närmaste vägg och/eller i hennes hår. Som hon också tänkte vägra att tvätta. Sexåringen rullade klart de sista bollarna och stoppade varannan i munnen. Hon blev sur när hon fick tillsägelse att inte äta fler, och slängde demonstrativt den tomma bunken i diskhon. Sen fick hon lära sig den hårda vägen, att om man sen sätter på vattnet med full kraft så blir man oftast väldigt blöt när strålen träffar rundningen på skålen. Hon ställde fatet i kylen och klargjorde att alla var hennes, ingen skulle få smaka. Mamman sanerade köket.

Men nu ska vi fokusera på det enda positiva som kom ut av den här lilla eftermiddagsövningen:

Kvällen är räddad.

Söndagspyssel

Medan jag gled runt i mysbyxor och inte lyfte något mer ansträngande än en kaffekopp, var de övriga tre i full färd med att dekorera (?) hemmet. Maken fick en snilleblixt, åkte på möbeljakt, smällde upp ett efterlängtat vitrinskåp i köket och fick stående ovationer av sin fru. I övrigt fulländades hemmet med följande exempel.

Det tapetserades...

...äggen i kylskåpet organiserades...

...och mor fick "gula rosor" av yngsta.

Från noll till hundra på en lördag

Precis som alla lördagar sedan januari så börjar vi helgen med att unisont förbanna mitt val i höstas om att välja 08.30 som simskoletid för storasyster.Numera är det mest jag som klagar, redan i februari började maken vänja sig och tycka att det var ok att även på den sjätte dagen rusa upp, slänga på sig kläder, äta nåt i farten och sticka iväg. Jag, som oftast haft förmånen att få ligga kvar och tryna en stund med treåringen, tycker fortfarande att det är öken, och ett av de mest korkade beslut jag fattat. Idag var påsarna under ögonen ännu större än vanligt, och jag ingen av oss låtsades höra väckarklockan när den vaknade och charmigt slängde över sin kropp på mitt huvud. Vi får dock skylla oss själva. Serien The Killing håller oss vakna när vi plöjer avsnitt efter avsnitt (jag borde låta bli att berätta hur patetiska vi är som messar varandra på dagarna för att bolla nya idéer om hur det mordhistorien hänger ihop, men så är det) och har fått oss att helt tappa kollen på att våra liv bygger på att vi är i säng klockan 22 och vet att varje minut därefter ska betalas med en hjärna segare än en Sverigedemokrats.

Men, men, idag var vi framme så äntligen framme vid simskoleavslutningen och vi gav oss iväg allihopa. Det var en rätt medioker tillställning får man lov att säga. Informationen om fotograferingsförbud i badhallen sänkte makens humör och utan diplom eller annan avslutningsceremoni kändes det hela rätt platt. Tråkigt hade vi dock aldrig. De få sekunder vi inte ägnade åt att pysa över av stolthet när sexåringen hoppade i på djupt vatten, visade hur man flyter och simmar ryggsim, ägnades åt att hindra treåringen från att trilla i. Hon är helt övertygad om att hon redan kan simma.

Nästa stopp på lördagens lista var enklare shopping på vårt lokala torg. "Enklare" i den meningen att vi hade en kortare lista med bestämda varor att beta av. Det gick förvånansvärt smidigt och vid 10.30 var vi hungriga och redo för lunch. Som jag alltid sagt, vill du ha något gjort - be en småbarnsförälder. Finns ingen med samma effektivitet och förmåga att förutse vad varje minut kan spela för avgörande roll för framtiden.

Eftermiddagen, som då började runt 11.20-snåret, innehöll favoritaktiviteter för tre av fyra i familjen. Medan storasyster gick på efterlängtat kalas på Sjöhistoriska museét, var jag bjuden på champagnelunch och maken skulle ut och åka lastbil (Citat: "...med 750 hästkrafter, som en jävla raket alltså!"). Treåringen hade ingen naturlig plats på någon av aktiviteterna, men lotten föll på mig. Hon var knappast välkommen på ett knippe förskoleklassares kalas och i en lastbilshytt kändes hon inte helt given. Det fick bli födelsedagslunchen i sin mammas sällskap. Det gick...alldeles, alldeles strålande! Jag hann mingla, smutta på champagne och sitta i solen medan hon varvade Batmanmask med vikingahjälm och anslöt till barnaskaran på plats som minglade på barns vis mellan fotbollar, studsmatta och godisskålarna.

Vi återsamlades hemmavid - alla mycket nöjda. Nu när barnen återigen precis somnat när jag skriver det här, är planen att hoppa över evighetslånga Mello och fortsätta den dåliga vanan med Joel Kinnaman och gänget i The Killing. På den sjunde dagen vilar vi.

Äntligen fredag!

Det var en ungefär lika stor överraskning att maken blev frisk som att han blev sjuk. Efter tre dagar med hundögon, täcke över huvudet och frustration hos övriga familjen att toalettpappersrullen hela tiden var borta och återfanns jämte hans säng, steg han upp och ömsade skinn. Han hävdade att han behövde gå till jobbet eftersom han annars ”… kommer att behöva gå runt och presentera mig själv på jobbet efter den här frånvaron”. 

Själv tänker jag knacka stenhårt i trä när jag skriver att jag verkar vara den enda som slåss framgångsrikt mot den här omgången baciller. Jag häller i mig c-vitamin och Esperitox, och bryr mig inte ett jota om ifall det är placebo-effekt eller inte. Nu sliter jag ju inte direkt ut mig, men ändå, någon måste fortsätta kriga mot smutskläder, leksaker och snorpapper som annars tar makten.

Storasyster gjorde sin pappa sällskap med en hostkavalkad som höll i sig dag som natt, vilket hackade sönder de två första nätterna på veckan. Sen blev hon sakta bättre. Lillasyster, som var snuvig förra helgen men som varit på dagis varje dag denna vecka, ville inte vara sämre utan gjorde en comeback som hette duga i natt när hon spelade ut sitt krupp-register. Det var dock inget fel på henne idag. Energinivån i morse när hon sprang till dagis, med den enligt henne nödvändiga accessoaren 3D-glasögon, gick inte att ta miste på.

Veckan är i mål, barnen sover för kvällen och jag och maken sitter som två zombies i soffan med en tom popcornskål i knät. Känns i nuläget som ett alldeles strålande sätt att fira fredag på.

Ett kungligt ryggskott

Barnen snörvlade lite och hostade då och då när vi var i Stockholm. De hängde med bra och var pigga större delen av tiden och när krafterna tröt så räckte det med en glass eller en tur med tunnelbanan för att de skulle kvickna till. Jag var frisk och maken var också på benen. Tills sista dagen. Han vaknade med en liten nysning. Snörvlade ett par gånger på morgonen och tittade på mig som om han sista stund var kommen.

Skattkammaren på slottet stod på agendan. Vi kom dit. Vi löste biljetter. Precis innan vi ska gå in så stönar maken till. Jag vände mig om och ser honom stå lite framåtlutad med handen på ryggen.

-    Vad är det? Hände det nåt?
-    Jag tror jag fick ryggskott…
-    Vadå? Nu?
-    Ja…
-    Men du står ju upp? Du lyfte inget?
-    Men det gör jätteont i ryggen. Jag tror jag fick ryggskott ändå.
-    Jaha… Då får vi väl åka hem då. Jag får köra hela vägen då antar jag..?

Tystnad. Min make började sedan linka mot slottet.

-    Nej, det går nog bra. Det går över.

Nu har vi ju ett annat lågvattenmärke vad gäller ryggskott. En morgon i december låg jag dubbelvikt på golvet med smärtorna från helvetet (hej förlossningar, ni var inte så farliga ändå!) i väntan på min räddare i nöden, min syster som kom till undsättning. Under tiden jag väntade på henne, så har jag mycket teatraliskt kunnat berätta för maken om de dramatiska minuter som förflöt när jag fick äta vad som fanns längst ner i kylskåpet – eftersom jag inte kunde resa mig. I vissa stunder kan jag också lägga till detta med hur mina naglar trasades sönder (nåja) av att kylskåpsdörren satt fast och jag fick liksom kila in fingrarna emellan och bända upp dörren.

Den upplevelsen klår man inte med lite ryggsmärtor på en slottsbacke i storstan med frugan inom en meters räckhåll!

Mina sympatier var därmed något begränsade i söndags, och har inte utökats idag. Han är förkyld. Och visst har han ont i kroppen. En tur med tunnelbanan kan vara svår att fixa. Men en glass kanske funkar..?

"Rygga' ä' av!".

På resande fot igen

Vi börjar helt klart få rutin på det här med bilåkande nu. I alla fall barnen och jag. Maken är fortfarande djupt skeptiskt över att jämställdheten även i mitt tycke bör innefatta bilkörningen. Det är ett evigt och högljutt pustande och klagande över att han minsann är åksjuk och måste stirra konstant rakt fram hela tiden när han sitter på annan plats än förarplatsen. I förlängningen gör det mig till både förare, dj samt godis/vatten/papperutdelare nr jag kör. Så till Stockholm idag fick han ha ratten för sig själv.

Vi rullade ur garaget en timme senare än planerat i tidsschemat. Trots frukost en halvtimme innan avgång, hann bara bakre delen av bilen lämna garaget innan första barnet bad om nåt att dricka. Yngsta fyllde i och bad om en smörgås.

Sen var vi iväg. Jag tycker barnen varvar iPad med böcker, dockor och annat analogt rätt bra. Visst, upplopp då och då och en och annan smocka hänger i luften mellan dem ibland, men på det stora hela så funkar det bra. Maken hävdar dock fortfarande att allt annat än lekar som att räkna blå bilar och spana efter mötande Volvolastbilar är överkurs.


Vi hade förberett oss extra väl idag. McDonaldsleksaker i drivor hemma drev oss till att för en gång skull ta med picknick på resan. Möjligtvis blev antalet e-nummer något färre  med medhavd matsäck, men den var ju definitivt varken saftad eller bakad hemmavid. Så kom det sig alltså att vi i isande kall majvind satt bredvid en motorväg i höjd med Jönköping och avnjöt (?) kokt ägg, Hönökaka och kaffe i färgglada plastmuggar.

Knappt sex timmar efter starten på Bohuskusten rullade vi in i huvudstaden. Parkerade för 35 kronor och fick med det stå parkerade mitt på Kungsholmen i tre dygn. Det är både maken och jag mer än nöjda över.