Det tar sig!

Jag tror det vänder nu. Vi behövde förvisso slå lite i botten först, innan det började gå uppåt. Imorse klagade sexåringen på kliande röda prickar på kroppen. Lite prickar är ju ingen fara tänkte vi och åkte till Ystad. Det var det fler än vi som gjorde. Ungefär alla i hela Skåne måste åkt dit just idag. Vi blev snart varse om att där startade en jazzfestival idag - med tillhörande jazzmusikfestivaltåg genom centrum. Det var säkert fantastiskt bra om man gillar jazz. Det gör inte vi. Sen kom regnet. Det öste ner precis när vi skulle äta lunch i en utomhusträdgård. Sexåringen klagade på sina prickar som blev fler, och det var fler som ville äta än som fick plats i matsalen inomhus.

Vi fick mat till slut, och strax efter slog vi (förhoppningsvis säger jag, naturligtvis säger maken) i botten vad gäller den här semestern. Vi fick konstaterat att prickarna antagligen är en reaktion på de bakterier som finns i vattnet vid algblomning, de bildas när bakterierna tar sig in i huden. Just det tycker jag låter så äckligt, att trots att reaktionen är ofarlig och hon bara behöver lite allergimedicin, så ville jag helst skrubba henne och allt vi äger med klorin. Och här skulle jag vilja lägga in en stor fet smiley som kräks. Lätt att orsaken till de här prickarna hamnar i samma kategori som hårlöss och mask i magen (som vi dock inte haft, men ändå, låter ju asläbbigt).

Vi lämnade Ystad, regnet och folket. Tog oss tillbaka till Kivik och underbara (nu börjar superlativen) hästgården Svabesholm! Medicin till sexåringen, kaffe till mamman, glass till alla och en hund att klappa för den som ville. Rogivande omgivning, trots grå himmel och blöt trädgård, och där kom den. Tanken! Kan man hyra rum här? Vi kanske skulle komma tillbaka och bo här..? Maken hängde inte riktigt med i svängarna, men han är å andra sidan redan anpassad till Skånelivet. I alla fall svarade han "Kivik" redan i tisdags när servitrisen i Simrishamn frågade var vi kom ifrån.

Vi lämnade stället motvilligt, men barnen behövde ut och springa. Så vi åkte till nationalparken Stenshuvud ett par kilometer bort. Vi gick in en skog, uppför en backe och ut på en platå. Det ska vara väldigt vackert på Stenshuvud, och ja, så klart det är. Såg jag höga, gröna träd? Ja. Såg jag Hanöbukten med milsvid utsikt? Ja. Såg jag skogssniglar och skalbaggar? Ja. Jag är inte rätt person att intyga om parkens storslagna skönhet. Men det var en skön stämning och go utflykt. Ungarna sprang sig svettiga och maken och jag hann byta några ord med varandra på nedvägen. Jackpot!

Vi avslutade dagen med fiskbuffé från fiskaffären nere i Kiviks hamn, och olika äpplemuster från trakten. Fullträff! Regnet kom strax efter att jag tog bilden nedan. Men det gör inget. Lika arg som jag var på regnet i Ystad, lika mysigt tycker jag det är nu ikväll när vi sitter inne i stugan. Barnen sover nu och vi ska ta ett glas vin. Kivik; det går bra nu.

(O)renande bad

Det är i alla fall ingen dålig kuliss som Österlen bjuder på. Barnens hallonskörd på morgonkvisten och frukosten i perfekt avvägd temperatur på uteplatsen, som kantas av rosor, var lika mysig som tagen ur en reklam för familjesemestern.

Än så länge har varken Lundell eller Ranelid dykt upp. Vi är ju knappast så patetiska så vi skulle åka och leta efter till exempel Lundells gård, men om vi hade gjort det så är den ju ändå inte lätt att hitta. Byn där han håller till må vara liten, men som maken sammanfattade det hela i den hypotetiska historien: Enda chansen att hitta hans hus är om han har en skylt utanför med "Öppna landskap / U.Lundell". Vi letade inte så länge, eller jag menar, vi skulle inte letat så länge om vi nu hade letat.

Men släng er i väggen, Ranelid och Lundell, idag såg vi Magdalena Graaf med sällskap på stranden. Om Maggan Graaf badar, så badar jag och håller tyst om algblomning, nersmutsat havsvatten och annat jag annars kanske hade andats om. Dagens strand var dock väldigt mycket bättre än gårdagens. Där låg drivor av plast och annat bös på både stranden och i vattnet. Idag fick vi reda på att strandrestaurangen där tydligen hade haft fest utomhus de senaste nätterna. Uppenbarligen badade vi i en flytande soptipp igår, och om jag tyckte det kliade efteråt då, så var det inget mot vad det gjorde idag när jag insåg exakt vilka typer av kroppsvätskor och annat som spillts ut i den där viken.

Så, Ranelid och Lundell, släng er i väggen. Imorgon åker vi till Ystad. Där bor Maggan Graaf och henne har vi redan träffat sett.

Öppna landskap...jodå, men sen då?

Jag hoppas att Kivik växer på mig. Vi bor i vackert gult 1800-tals hus med röda fönster, granne med en äppelodling. Havet är ett stenkast bort, och solen har lyst på oss sen vi kom. Närmaste äppelmusteri är endast tre kilometer bort, nära där Ranelid bor. Kivikkändis nummer två (eller kanske ett), Lundell, bor bortanför ängen. Men han hälsar inte, enligt lokalbefolkningen. Ranelid brukar tydligen både le och hälsa, allt enligt säkra lokala Kivikbor sen tre generationer bakåt. Vår trädgård är gigantiskt och hammocken står perfekt i skuggan, bredvid ett äppelträd och under grenarna på ett körsbärsträd.

Och ändå. Jag känner inget! Vackra vyer. Check. Varma vågor och långa sandstränder. Check. Lunch på strandbaren. Check. Men jag har lika gärna kunnat äta korv hemma. Antingen är jag för semestervan, bortskämd med soliga dagar, havsstränder och perfekt grillat kött. Eller så beror det på att jag sovit som en kratta de senaste nätterna, med två barn i samma säng som mig. Och visst, en gång i månaden närmar sig.

Men ändå! Jag vill så gärna peka på ett hus och säga att där, där skulle vi kunna bo! Jag vill drömma om alla hus och trädgårdar jag ser. Vi kanske skulle bli skåningar på gamla (?) dar..!? 

Kanske har jag höga förväntningar, men jag vill känna att jag vill stanna längre. Se mig själv i ett sammanhang, här! Men jag bara iakttar. Ser de gröna kullarna, det blåa havet och de gula fälten. Och älskar tanken på mitt radhus i förorten på västkusten ännu mer.

Vackert...

...vackert.

Jag hoppas känslan släpper om ett par dagar, att Kivik växer på mig. Annars får Lundell nog sjunga ut något mer den dagen vi ser honom vandra runt i det han hyllat i sina älskade öppna landskap.

On the road again...

Det är nästan så jag vill klappa om vår gråa springare. Vi har åkt kors och tvärs i Sverige i flera veckor nu, och varje gång vi tror att nu, nu blir det svårt att få med oss alla pinaler, så tycks bagaget större. Tre kylväskor och en otymplig hink med strandleksaker? Inga problem. Fem resväskor? Jajjemen. En håv på två meter? Japp. Hundra saker till? In med dem bara!

Håven fick dock modifieras lite, efter att tjejernas oförmåga att hantera den utan att sticka ut ögonen på någon inom en radie på fyra meter, upptäcks. Nu är skaftet något kortare, även om jag får onda ögat av maken då och då för köpet av håven till krabbfisket. Han anser fortfarande att det är onödigt att addera mer drama än nödvändigt till våra strandbesök.

Håven och krabbhinken packades dock ur bilen igen efter inskaffad kunskap om att det finns ytterst få eller inga krabbor på sydöstkusten dit vi är på väg. Kanske lika bra. Min slumrande tävlingsinstinkt väcktes ju något otippat på Orust när det kom till krabbor. Min syster förslog efter några minuter i mitt sällskap, att jag skulle anmäla mig till SM (?) i krabbfiske i Fjällbacka som går varje sommar. Jag tro det enda problemet i det fallet är åldersgränsen. Den kan vara elva år eller så. Men det går väl att anmäla en bulvan tänker jag...

Åter till vår femte familjemedlem. Hen är matad med diesel, körs i lagstadgad hastighet längs hallandskusten och vi beräknat anlända Kivik på skånska ostkusten om några timmar. Eller i alla fall inom en snar framtid. Livet i högerfilen med en förare som stampar takten till Melodifestialens enda dansbandslåt, gör inte vår springare rättvisa.

Vättern runt

Vi gjorde en tredagars tripp genom Sverige med två delmål: Nyköping och Gränna. Vi blev på östkusten bortskämda med god grillmiddag i en sommarstugeträdgård i fantastiskt mysiga Nävekvarn, där min mammas mormor växte upp.Vi stannade ett dygn och hann med både att bada i Östersjöns Bråviken, gå på båtspaning i hamnen och äta lunch vid vattnet i Nyköping. Ingen ramlade i nånstans = framgång. Sen styrde vi mot väst igen.

Vi rullade in i Gränna onsdagseftermiddag. Startade med hemlagad glass och polkagriskokeri. Tjejerna tittade länge pch väl på kokeriet och fick sedan varsin klubba. Besöket höll på att bli dyrt då fyraåringen råkade snubbla och landade i en rea-låda med polkagrisar i massvis av färger. Men vi slapp betala, det var en del kross där ändå... Sen ville jag och tjejerna känna på Vätterns vatten, men de två yngsta hörde "bada med kläderna". Visst, det var 30 grader och stekande sol, så det kändes ok. Sen åt vi middag vid vattnet. Gick hyfsat bra. En annan unge skrek vid bordet bredvid medan våra satt still minst 75 procent av tiden. Åh ljuva musik när andras barn trilskas..! Borde ges ut på cd och delas ut till alla föräldrar som ibland vill dela ut hörselskydd till omgivningen (om du tycker att jag istället skulle få tyst på min egen unge så är du inte målgruppen). 

Höjdpunkten för sexåringen var dagens utflykt till Visingsö där vi åkte remmalag. Hon satt som ett ljus och njöt nog mest av oss fyra, i alla fall var hon den enda av oss som ville åka turen en gång till direkt, i 30-gradig värme. Fyraåringen ska också absolut ha cred för största delen av den dryga timmen som turen varade. Men för de tre-fyra gånger hon höll på att trilla av när hon nyfiket lutade sig fram, så skulle kanske maken och jag snarare behöva lugnande medicin. Till oss alltså.

Det var många år sen maken och jag var i Gränna, vi konstaterade att vi båda var barn när vi var där senast. Jag var där på campingminisemester med min pappa och syster. Varför vi skulle bo i tält för första och enda gången under min uppväxt förtäljer inte historien, men tälta skulle vi. Jag, runt 13 år gammal, packade en rätt rejäl resväska att ha med mig. Vi skulle vara borta en eller kanske två nätter som jag minns det... Sen ställde jag väskan i mitt rum och vi åkte. Utan väskan.

Det enda jag minns från hur vi löste klädfrågan, är att vi skulle köpa trosor i en damunderklädesaffär. Jag tyckte det var döpinsamt när någon expedit frågade om storlek och visade mig rejäla tanttrosor, som jag minns det. På kvällen, eller om det var på morgonen efter, fortsatte mitt tonåriga jag att klanta till det. Jag halsade en flaska vatten och slog i en framtand så att en bit av tanden ramlade av. Sen tror jag vi åkte hem.

Jag har ju dock velat åka tillbaka till Gränna, så jag måste ju ändå haft en mysig resa i övrigt den där gången för 25 år sedan. Men nu tog vi det säkra före det osäkra och tog in på hotell. Jag drack endast ur glas och maken hade ansvar för väskorna.

På ett hotellrum i Jönköping

Jag kan ju tycka att när man har badat massvis (i både Östersjön och Vättern), varit på båtspaning i Gränna, förvisso käkat polkagrisar men också gjort av med 50 000 kalorier på lekplatser, inte sovit en blund på dagen och levt rövare med sin syster alla övriga stunder - att om man är fyra år kanske skulle vara lite trött..?

Just i detta nu sitter vår fyraåring med hörlurar och skrattar högt åt
något på ipaden. Själv föreslog hon dans, hopp i sängen samt gömme med bilnyckeln som avslappningsövningar. Detta efter att vi första försökt natta henne med fyra böcker, påhittade sagor och hundra sånger. Inget funkade. Då provade vi att lämna henne ifred. Det hjälpte inte heller. Hon är och förblir vaken.

Nyss satte hon sig upp, lutade sig fram och frågade förväntansfullt om det var morgon snart?

Och på den sjunde dagen...

...så tränade hon! Jajjemen, 35 minuters intervallträning var kvällens utmaning, vilket betyder att jag försökte springa men inte orkade hela vägen. Då och då var jag tvungen att titta mig över axeln, någon flåsade så mycket precis i min närhet. Men, men. Vad är det klyschan säger? All träning som blir av, är bra träning.

Jag kom upp i lite fart ändå ett par gånger, och jag höll ju på att springa ner i alla fall en person som inte flyttade på sig. Jag såg på håll att det var en gammal människa, och jag såg att hon hade en hund med sig. Hon stödde sig på en en sån där käpp med tre ben nertill, viftade och gick liksom runt i cirklar på gångvägen. Är hon senil? Har hon kommit bort?, hann jag tänka innan jag fick rundat henne två gånger för att komma förbi. Det visade sig en aningens försent, att hon ville peka ut en orm för mig som låg mitt på vägen. Jag missade den lilla huggormsungen med en hårsmån. Jag vände mig om och vinkade tack till tanten. Hon såg mer ut som om hon trodde att jag skulle komma tillbaka och kicka bort käppen för henne.


Förutom huggormen såg jag tre harar och höll på att bli ihjälskrämd av ett rådjur som hoppade fram bakom en buske och sen graciöst sprang ifrån mig. Retsticka.

Naturupplevelse? #rådjur

Bortskämda (land)krabbor

Igår körde vi upp till Orust för att spendera några dagar i en villavagn som min pappa och hans fru äger. Ett stenkast bort finns närmsta stranden och vi åt frukost med utsikt över bohuslänska berg. Efter frukost var vi laddade för årets första (!) krabbfiske. Förutom att maken hade sågat till exakt likadan fiskeutrustning till tjejerna, för att undvika i alla fall en sjundedel av alla bråk dem emellan, hade vi laddat med lyxbete till krabborna. De må åka upp och ner ett antal gånger per dag, de där strandkrabborna, men nu räknade vi verkligen med ett lemmeltåg till våra metspön som var agnade med – taaadaaa – löksill!

Jag tyckte det var kyligt i luften och tog på mig en tröja, min make stod dock i bar överkropp och menade att vinden var både helt nödvändig och alldeles ljummen. Barnen hade inte tid att tänka på eventuell frystemperatur, de hoppade upp och ner och studsade av upphetsning precis hela tiden från det att vi anlände bryggan. Mest den ena då, att inte fyraåringen flög i vattnet en av alla de gångerna hon balanserade på en kant, en sten eller en badstege är ett nederlag för naturlagarna.

Vi metade. Och metade. Och metade…men inte en enda liten krabbjefel var sugen på Abbas löksillsbitar i perfekt skurna små mumsbitar. Ursäkta mig, men exakt hur bortskämda har Bohusläns krabbor blivit..?! Eftersom den enda av oss som ville gå ner i vattnet idag var maken, och han gick bara ut en liten bit och helst inte där det var tång, så blev inte heller musselletandet någon formidabel succé.  När det gått en timme utan ett enda napp och jag nästan hackade tänder i blåsten (maken njöt av den perfekta temperaturen), packade vi ihop. Vi behövde en annan plan. Vad exakt förväntar sig krabbuslingarna en dag i mitten av juli? Laxpaté? Ska jag handmata dem? Vill de ha maten mosad? Tuggad?

En plan för eftermiddagspasset tog långsamt form i mitt huvud. Vi skulle vinna den här striden och tjejerna skulle få spannarna fulla med hungriga krabbor. Vi åkte till fiskaffären, köpte på oss lunch för ett kompani och åkte hem. Sexåringen är lika förtjust i räkor som maken och jag, vilket resulterade en stor hög räkskal. Yes! Räkhuvuden ska de väl inte kunna motstå ändå, de små kräken?

 Typisk krabb-pose

 Men var är krabborna..?

 Där!

Pass två startade senare på eftermiddagen. Jag hade fått med mig en strandstol till mig själv och nu sken solen! Vi var nästan ensamma på vårt krabbställe, som vi visste sedan innan att det kunde ge mastodontutdelning. På mage låg de sedan, alla mina tre favoriter, och spanade efter krabbor som skulle hugga på räkskalen, dras upp och hållas fångna i en rosa hink. Jag tog en paus med min bok i strandstolen och njöt av lugnet som infann sig mellan de utryckningar vi fick turas om att göra, för att inte fyraåringen skulle dyka ifrån stående ställning helt utan förberedelser (så som att till exempel lära sig simma).

Efter 90 minuter hade vi fått upp tre klena bebiskrabbor. Tjejerna var förstås stormförtjusta, men maken och jag kände att det var ett väl töntigt gäng vi fiskat upp. Tio minuter innan vi skulle lämna stranden, när maken redan stod färdigpackad med väskorna, så kom den fram: krabbkungen! Den högg från ingenstans, kom farandes ut från en tångruska och slängde sig på det spö jag för tillfället höll i. Jag fick energi som en storfiskare som suttit på lurpass hela dagen, och nu äntligen fick fatt i gammelgäddan. Nu skulle den upp! Den var stor, flera gånger större än småttingarna i hinken, och den var tung. Men jag kämpade, den tappade taget, den nappade igen och så där, plötsligt, upp och ner i hinken med den! Barnen glädje visste inga gränser, vilken fångst!

Det var nästan att jag tog hem och kokade den.

How clean is your house?

Det började i söndags förmiddag med att vi skulle sätta upp ett par tavlor på fyraåringens rum. Maken gick ut i förrådet för att hämta en…ett verktyg. Han kom in 45 minuter senare, efter att ha startat den orgie i städa, rensa, slänga, organisera samt röja som inte avslutades förrän ungefär 36 timmar senare när jag stod vid midnatt och tvättade håret. Just det hörde inte till röjningen, men ändå.

Det kan ju låta som vi hunnit en hel massa, och ja, visst, för att vara oss. Men det skapas ju en del avbrott i att minsta lilla klistermärke som eventuellt vill slängas av mamman, ska ifrågasättas av barnen. När storasyster var hos en kompis passade jag på att tjuvaktigt slänga ner stora delar av hennes leksaksarsenal i en svart soppåse. Alla halvtrasiga leksaker från diverse snabbamatställen, plastattiraljer som låg i bitar och gamla reklamprylar. Hon är nämligen en samlare av rang. Dessutom har hon ju ett intensivt djurintresse, och jag vill gärna inte att hon ska dyka upp i ett av de där programmen där de till slut vadar fram bland staplar av skräp och har en tam inkontinent undulat som bästa vän.  Men än finns det hopp, när hon kom hem tackade hon för att jag städat hennes rum och har hittills inte nämnt de saker som försvunnit. Hon upptäckte ju istället en hel drös med nya som syntes bättre nu.

Förrådet var dock vår största framgång. Jag har hävdat att vi kan i princip slänga eller skänka bort hälften där inne, men jag tror att dottern minsann ärvt sina samlartendenser från sin far. Minsta lilla träbit som frun vill slänga ska ifrågasättas av maken. Vem vet när man behöver en skruv av just den sorten..? Eller kvarbliven en tapetrulle från förra omtapetseringen? Förrådet var så fullt att vi inte kom in om man inte klättrade över lådor och kassar med tio år gamla vinterjackor och väskor som köptes på en semesterresa för 15 år sen. Jag är nämligen inte så redig som det låter när jag klagar på de andra att göra sig av med allt de inte ser ett omedelbart behov av. Det finns en del saker jag har svårt att skiljas från, som till exempel den där kokosnöten som är karvad till en apa som jag köpte på Bahamas 1996. Men den får väl plats om nån annan slänger nåt av sitt…skräp..!?

Hemma!

Nu är vi hemma! Tjejerna och jag startade morgonen med en promenad högt över havet medan maken packade ihop våra prylar. Den som tycker att han drog det kortaste strået har fel. Hans bilpackning är, enligt mig, närmast att betraktas som semester på semestern.

Hur som helst, vi kom iväg på förmiddagen och förutom ett mindre sammanbrott när vi väntade på färjan så har det gått rätt smidigt.  Sammanbrottet föranleddes av det faktum, att medan vi väntade 45 minuter på vår tur och två färjor hann komma och gå innan vi - som stod först i vår kö - fick börja köra ombord, hade jag rätt så in i helvete mycket synpunkter kring organisationen runt ombordkörningen. Det var inte långt ifrån att jag ställde mig och viftade själv. Gul väst eller ej, jag är övertygad om att jag hade packat rätt färjor bra mycket snabbare än de där oorganiserade sölkorvarna.  #självinsikt

Vi kom hem på eftermiddagen, åt lite snabbt och gav oss sedan ner till badplatsen här. Nybadade somnade barnen och strax ska maken och jag ta igen ett avsnitt av Morden i Midsomer och dricka ett glas rött. Välkomna hem säger vi till oss!

Badliv!

Gårdagen startade med en sen frukost på uteplatsen till den vackra matsalen. Vi störde ingen, utom kanske möjligtvis den norska kändisfamiljen med hög självutnämnd stjärnstatus som blev intervjuade och fotade vid sitt frukostbord. Mamman/filmstjärnan blickade ner från sina höga hästar klackar på oss vid ett tillfälle när fyraåringen rörde sig på stolen. Hon hann också ge oss en ilsken blick bakom sina stora, runda, mörka solglasögon innan vi kände att vi nog hade ätit upp. Kaffet drack maken och jag på rummet med barnen framför varsin skärm. Men annars flöt det på bra, även om våra barn helt klart var de yngsta gästerna. Pannkaka med florsocker och hemmagjord sylt funkade dock rätt bra som rumphållare på stolen. 

Nästa stopp var stranden. Strålande sol och drygt 30 grader gjorde att vi tackade för den blåst som gjorde värmen härlig istället för outhärdlig. Dessutom, bonus i form av höga vågor! Barnen behövde bara stå i strandkanten för att bli översköljda med ”skvätt” som fyraåringen sa. Sen gjorde de så många sandänglar att inte ens den makalöst fantastiska spa-duschen kunde få bort kilot med sand från hårbotten.

På kvällen satt vi på en uteservering inne i Gilleleje och hade det trevligt tills notan kom och servitören meddelade att de inte tog några svenska kort. Eeehh..? Har ni råkar ut för många svenska barnfamiljer som egentligen är kortbedragare och har specialiserat sig på ställen som den här lilla fiskebyn..!? Bah! Inte en krona hade vi på oss, men det löste sig med en promenad till bankomaten. Sen gick vi ner till hamnen och åt en glass till efterrätt. Vi lämnade dock rätt snabbt kajen bakom oss när lillasyster visade lite för stort intresse för kanten och båtarna.

Innan barnen somnade frågade lillasyster om vi inte kunde stanna här – alltid? Senare på kvällen när vi äntligen fick casha in en stund ensamma på vår uteplats när barnen somnat, var jag benägen att vara ja.

Slottskänsla i GIlleleje

Jag och storasyster var i Gilleleje för sex år sedan. Då var hon åtta månader. Mitt minne av badorten var egentligen bara att det var mysigt och att där fanns ett badhotell. Nu visade det sig att just badhotellet låg inte alls där jag mindes, men mysfaktorn var hög i hamnen och efter att ha frågat på ett par ställen om rum så hamnade vi just på Gilleleje badehotel. Vi körde in på snirkliga grusvägar och ut på en platå, innan vi hittade hotellet, som mer liknande ett slott, med strålande utsikten över havet. Just känslan av att kunna blicka så där långt bort, i kombination med den gigantiska Hästen-sängen som stod mitt i rummet, samt en egen uteplats, avgjorde saken. Vi flaggar på, sa maken. Jag sa inte emot.

Barnstolen i restaurangen skvallrade om att det någon gång funnits barn på hotellet, men i övrigt andades stället lugn och ro.  Vi var lite oroliga, maken och jag. Vi ville ju inte gärna höja ställets totala decibel med sjuhundra bara genom vår ankomst. Personalen var dock mycket hjälpsamma och satte in en extrasäng i vårt rum och meddelade att det skulle finnas pannkaka till frukost för barnen. Maken var mycket nöjd med arrangemanget att ett av barnen skulle sova längs fotändan av den stora sängen; ”…precis som Sir Väs!”. 

Vi tog en avstickare in till byn igen för middag. Valet föll på en fiskrestaurang med namnet ”Far til fire”, och en välkomnande text där det framgick att alla var välkomna – stora som små. Grillbuffén fick det att lysa ur ögonen på maken och sexåringen premiäråt röda pölser och gav dem högt betyg. Fyraåringens pasta och köttfärssås stod orörd, och signalerade 75 danska kronor åt skogen, medan hon var på upptäcktsfärd. Hon fick därifrån med tom mage men med ytterligare ett sommarminne, denna gång gett skrapsår på hakan. Blod nära munnen ger mig rysningar, men maken var snabbt där med en servett och en uppmaning till sin fru att titta bort tills han torkat bort det värsta. Vi avslutade dagen med att barnen fick springa av sig på stranden, under en sol som närmade sig havet.

Sen åkte vi tillbaka till hotellet, och hade jag haft minsta lilla tvivel för att vi valt rätt hotell, så försvann allt motstånd när jag hoppade in i duschen som inte bara var gigantisk, utan också hade en dusch som på ett spa där vattnet flödar från en bred dusch i taket och värmen är precis perfekt på mittenläget.

Sen hade man ju önskat att dagen och därmed detta blogginlägg var slut. Men nej. Fyraåringen hade fått sig en sovstund i bilen och hade inga planer alls på att somna. Eller ens ligga still. Eller vara tyst. När klockan var 23 fick jag nog. För att ge storasyster ro, satte jag den vilda i bilen och körde ut på grusvägarna för att hon kanske, kanske skulle slockna i bilstolen. Tyvärr var mitt lokalsinne lika mycket satt ur funktion som hennes förmåga att somna, och jag körde därmed vilse. I sann dramatisk i-landsanda blev jag lite svettig när jag också insåg att jag glömt telefonen. Hur skulle det nu bli…? Alla hus ser ju likadana ut i sommarnatten? Vägarna är lika grusiga och det känns som om jag kör i en labyrint. Det var helt stilla i området. Borde inte någon vem som störde ordningen i deras område klockan halv 12 en sommarfredag? Jag fick rysningar och tänkte lite på The Shining. Efter ren tur, och mycket lite skicklighet, såg jag hotellets högsta punkt kika fram bakom träden och vi var tillbaka. Puh!

Självklart sov ingen. Vi gav upp. Fyraåringen ramlade ur den höga sängen en gång. Blev ledsen. Vi sjöng psalm på psalm, och till slut…tystnad och stillhet! Klockan var då 23.55. Riktigt som maken tänkt sig blev det inte. Jag låt inklämd mellan barnen i dubbelsängen (de hade så klart varsin jätteyta att sova på) och maken låg i extrasängen vid våra fötter. Hur var det nu…precis som sir Väs..?

Ströget och Nyhavn i strandväder

Dagen efter Tivoli var vi lite trötta. Barnen sov till nio (!) och vi fick stressa (!!) för att hinna ner till frukosten. Det var ju en ny, men oerhört välkommen, erfarenhet. Sen gjorde vi stan. Ströget och Nyhavn i stekande het julisol, gjorde att stoppen blev många. Inte mig emot, alla affärer hade två plus att a vara på: rea och luftkonditionering. Sexåringen intog sin position som mini-tonåring med sval uppsyn och minimalt intresse för sina föräldrar. Fyraåringen hängde mig i hasorna och hittade nya vänner vart vi än gick.

Väl nere i Nyhavn lyckades vi haffa ett bord för sju personer - i skuggan! Antagligen förbrukades samtligas turkonto för det närmaste året i och med den chansen.  Men det var det värt. Lunch i makligt tempo med utsikt över Nyhavns båtar och små gränder är helt ok för en loj semesterdag. En av oss klättrade så klart under, över och runt bordet hela tiden i jakt på spännande äventyr. Gissa vem? Nej, inte den nyblivna 70-åringen. Men väl den fyra år och en månad gamla dottern vi hade med oss. Ilsken var hon också till och från när hon blev tillsagd att sitta still, och drämde smörgåsen i marken när den inte var precis som hon tänkt sig. Inte vårt stoltaste föräldraögonblick.

Massa god mat, shopping, sol och annat skoj fick avsluta Köpenhamnsdelen av semestern. Nu rullar vi vidare mot norra Själland. Vi har ingen mer specifik plan än ”vi åker norrut, till kusten”. Jag hade väl kanske tänkt att vi skulle kika på några hotell eller så i förväg, men tiden rann iväg och nu känner vi oss lite som ryggsäcksturister. Likheten slutar väl också där, med tanke på att vi har bil, packning i fler kollin än antalet passagerare samt två högljudda barn med oss. Men ändå. Äventyr i det lilla formatet.

Tivoli!

Man kan inte anklaga Köpenhamn för att inte leverera vädermässigt; strålande sol och 31 tryckande grader stor på vädermenyn. Vår huvudattraktion för resan till Köpenhamn, tillsammans barnens farmor och farfar samt farbror, var att fira farfars 70-årsdag. Tivoli var satt som skådeplats, vilket banade väg för att både barn och vuxna kunde roa sig. Barnen var så klart exalterade och fick varsitt åkband. Tydligen föll det kollektiva valet på mamman som åksällskap för dagen.

Sexåringen valde första stoppet i nöjesparken, ett stillsamt barnpariserhjul som kändes som såg rätt litet ut. Bra start. Vi köade upp i en trapp, vilket inte fick mig att fatta det jag borde fattat.  När vi väl kom upp på påstigningsplatån, så var vi rätt högt ovanför marken. Jag blev lite skraj och uppenbarligen okoncentrerad. I nästa sekund satt vi, barnen och jag, i en korg för oss själva, och inte förrän korgen var stängd, med en liten dörr som såg ut att hänga på trekvart, insåg jag att det inte gick att spänna fast oss! Tanken var att vi skulle sitta ner. Hela åkturen. Stilla. Gaaaaaahhhhhhh!!!
Mitt hjärta började klappa våldsamt igen och svetten som redan låg på lut började rinna. Hur skulle jag klara att hålla fyraåringen innanför grinden i flera varv – med gungande korgar och i ett hjul som då och då stod still för att vi skulle titta på utsikten..?! Munnen var så torr att jag inte kunde svara sexåringen, som också blev nervös, när hon frågade om det fanns någon nödknapp så vi kunde gå ur. Jag skakade bara på huvudet, svalde och försökte mig på ett leende – ett leende som jag mer tror såg ut som en galen människas psykotiska flin. Sexåringen låg ner i mitt knä de första fyra varven. Fyraåringen satt stilla och tittade…började skruva lite på sig…ville upp och stå på knä. Sa att hon ville luta sig över räcket (NEJ), peka, ropa på pappa på marken, vinka, hoppa upp och ner på rumpan och liksom häva sig från sida till sida inne i korgen. Jag satt dubbelvikt med en dotter i knät och så mycket kroppstyngd jag kunde på fyraåringen, så att hon inte skulle kunna glida ur mitt grepp. Min egen begynnande höjdskräck gjorde sig också påmind, och jag såg ingenting av åkturen förutom vad som fanns i vår korg och resten av släkten på marken. Jag kanske överreagerade, hon satt ju ändå rätt still för att vara henne, men katastroftankarna låg rätt nära och pockade på. Vi överlevde, barnen var överlyckliga och ville åka igen. Absolut, sa jag. Om sisådär fem år. En nära-döden-upplevelse räcker.

Jag trodde vi skulle få knö och trängas på Tivoli, men det var alldeles perfekt folkmässigt. Barnen kunde åka sina favoritattraktioner hur många gånger de ville – eller i alla fall så många gånger mamman orkade snurra i gassande sol. Vi hade vätskestation hos mina svärföräldrar mellan varven. De såg till att vi hade allt vad vi behövde i form av glass, vatten, kaffe och päronsaft. Maken agerade fotograf och svärfar filmade. Jag tror det finns material för sju säsonger av Tell Me More – the Danish edition. Efter någon timme anslöt maken till oss i åkargänget, vilket i sig är värt en high five. Jag svär på att han mådde lite illa bara av tanken på att åka något rör sig snabbare än Sagoslottet, men han tycker jag är dum när jag säger så. Klart jag kan åka, sa han självsäkert, och klev på gratiskarusellen (med barnen).

Min svågers axlar fick agera viloplats för barnen när de inte riktigt orkade med. Eller när mamman inte orkade åka ett sjätte varv i drakbåtarna. På kvällen åt vi middag på en restaurang i parken, och släppte sedan lös barnen på Farfars bilar. Har du byggt dem allihop? frågade fyraåringen förvånat, men helt logiskt, sin farfar.  Maken föreslog att han och jag skulle åka ett varv tillsammans. Visst, varför inte? Eller snarare så här i efterhand, varför? När jag satt mig ner, fanns det plats för en liten barnrumpa bredvid mig. Inte för att maken på något sätt är någon extremt bred person, men det var mer på vilja än något annat som han lyckades pressa ner sig bredvid mig. Jag tyckte jag kände dörren svikta, men det kan varit inbillning. Men vad gör man inte för lite egentid med sin fru? Om man så får sitta med halva rumpan utanför en antik leksaksbil som styr sig själv runt en bana inför publik.

Fem vuxna som passade upp på två barn, visade sig vara perfekt för att kunna njuta av Tivoli en hel dag, och ändå gå därifrån med sinnet och lite av orken i behåll. Vid stängningsdag tog vi en taxi den korta biten tillbaka till hotellet. Maken frågade chauffören om det skulle bli lite mer lagom varmt imorgon, men dansken förstod inte. Vad betyder lagom? Mitt emellan, inte för mycket och inte för lite, förklarade maken. Han förstod ändå inte. När barnen somnat på hotellet, låg jag och lyssnade på deras andetag. Det är först då, när de ligger i sina sängar igen på kvällen, som jag känner mig helt lugn igen efter full fart en hel dag. Precis innan jag somnade, hann jag tänka att ordet ”lagom” verkar inte finnas inte i vår vokabulär heller.

Mot pölse-land!

Klockan ringde när barnen fortfarande sov, vilket i sig är ett brott mot naturlagarna. Vi snoozade febrilt på varsitt håll för att söka de sista små stunderna av sömn, innan resdagen och dess planerade kaos skulle börja. Till slut gick jag upp, knödde oömt på min make men fick ingen respons. Eller jo, han grymtade lite och fick till slut fram en fråga om jag möjligtvis fått en skymt av den som klubbat ner honom under natten? Ett glas Rosé var, och läggdags vid midnatt, är tydligen inte att föredra för två semesterfirande småbarnsföräldrar.

Vi hade som mål att åka kvart över åtta imorse hemifrån. Detta för att anlända mina svärföräldrars hus vid nio, och sedan köra tillsammans söderut, mot Danmark. Vi kom 45 minuter för sent till dem, och kom istället iväg vid tio. När jag klagade på vår dåliga disciplin, och därmed förseningen som vi orsakat, menade min alltid positiva make på att "hade vi istället sagt avfärd klockan elva, så hade vi varit en timme tidiga nu!".

Nu rullar vi ner genom Halland, med barnen uppdelade i två bilar, kaffe i resemugg inom räckhåll och egen makt över radion. Det enda som stört oss hittills är en svag doft av frän svett. Maken, som vanligtvis svettas kopiöst mycket men aldrig luktar, fick bära hundhuvudet och anklagades för att vara den svettproducerande. Han tyckte det var märkligt, med ny deo och ny t-shirt så borde inte ens den 27-gradiga värmen utomhus påverka hans svettkörtlar på det viset.

Tyvärr började en känsla av overklighet smyga sig på mig efter en stund. Att jag duschade, det minns jag. Tvättade mig. Borstade tänderna. Och kläder har jag på mig. Men tog jag deo..?

Tydligen inte.

Kakel spektakel

Min make hade förberett den här dagen grundligt. De senaste två månaderna har han mejlat och sms:at mig olika länkar på badrumsinredning, som han har (citat) "...valt ut efter noggranna studier..".  Jag har öppnat några av dem, hmm:at med i hans utläggningar men mest tänkt att jag vill ha ett badrum - that's it. Ett helt vanligt badrum med förvaring högt och lågt, en dusch och fräscht kakel. I den tanken är maken med mig, även om han kanske har lite fler nyanser i sitt önskade. Byggaren vi anlitat var lyrisk över vår samstämmighet vad gäller enkelheten. Han skickade oss till den butik han samarbetar med, för beställning av all inredning till vårt nya badrum som ska börja byggas om några veckor.

Kvällen innan besöket, som vi skaffat barnvakt till och därmed var lite att betrakta som en date, började maken bli nervös. Han menade att jag inte svarat ordentligt på hans förslag och att han ju redan egentligen vet vad vi ska ha. Då började mina varningsklockor slå hål i hjärnbalken. Vadå VET!? Vi brukar kunna välja tapeter, möbler och annat rätt snabbt och effektivt och vara överens, men med den inställningen hos min make i kombination med min flummiga tanke om att "...ett badrum kan väl inte vara så svårt, bara det blir bra" så började osämjan puttra. I bilen nästa dag når situationen sin kulmen, när jag startar en motargumentation om vilket märke på toastol vi ska ha. Maken lyssnar, försvarar sin uppfattning om vilka märken som är aktuella enligt honom och avslutar diskussionen sammanbitet med orden "...jag har tittat på toastolar i tio år, jag vet vilka som är bäst".

Så pass..?

Den stora skillnaden mellan mig och min make är visualiseringsförmågan. Medan min make ser ett färdigt badrum framför sig när han ser en duschvägg han gillar, så ser jag...ingenting. Det är som att dra en papperspåse över huvudet. Det enda som skulle kunna få min hjärna att bli kreativ när det kommer till just inredning, är om någon häll upp en digital moodboard, med exakt vårt badrums mått, och pluttade in olika kakel, duschväggar, handfat och belysning på mina direktiv. Maken har en poäng när han som svar på min önskan om ovan tillvägagångssätt menade, att visst kan vi lägga extremt mycket tid och pengar på förarbetet, då blir badrummet eventuellt färdigt till jul - 2016. I grund och botten vill jag ha ett badrum. Inte en oas med djungeltema och zebramönster på duschdörrarna. Inte heller en bastuliknande historia i naturmaterial för att hedra skogen. Eller en rosa paljettspya med Hello Kitty-kakel.

Men det gör mig så avundsjuk att min make ser en kakelfärg och sedan står och blickar i fjärran medan han "mmmar" och "aaahar" över hur det skulle ser ut på plats. Själv ser jag handfat, speglar och toastolar cirkulera över mitt huvud och hota med kraschlandning. Alla skriker "välj mig!" och några hojtar "jag är precis vad du vill ha, även om fulgul inte var ditt huvudval från början!".  Min sinnessjukt dåliga förmåga att visualisera just inredning, hindrar förstås inte mig från att avfärda några av min makens förslag med motfrågor om han tänkt inreda vårt gemensamma badrums som Icas kundtoalett. 

Förvirring. Kaos. För många val! Tänker att jag behöver en mer nordkoreansk stil, där det finns tre modeller av allt att välja mellan. På kvällen ger jag upp. När maken börjar hänvisa till olika modeller på kommod vi sett under dagen och jämföra handtag på dem, frågar mig om mått och om jag vill ha dekorativa (?) skåror i lådorna, slänger jag (passande nog) in just handduken. Strax känner jag min sinnesro återkomma, när jag överlämnat svaren på alla frågor till mannen jag är gift med, och som uppenbarligen kan ställa upp i 10 000-kronors frågan på ämnet toalettkunskap. Att han dessutom ägnat åtskillig  med tid till att ringa leverantörer och frågat om var varje sak är tillverkad, och vilka material som används, gör ju också att han är mer än lämpad att göra våra gemensamma detaljval, efter att vi ändå lyckats bestämma färgskala. Hans intresse sträcker sig helt enkelt längre än mitt. I affären försöker maken sig på en konversation om kaklets ursprung. Inte med mig, men med säljaren som man ändå kan förmoda har ett specialintresse för badrumsinredning. Men på makens fråga om varför italienarna tillverkar så mycket kakel, blev bara svaret kort och koncist, "Jadu, de har de gjort sen romarnas tid". 

Om en dryg månad får jag se hur badrummet fix och färdigt. För maken blir det ingen överraskning. Han har ju redan sett det framför sig.

Sommarparty på stranden...eller ja. Kvällsbad i alla fall.

Fyraåringen fixade rätt bra feststämning ensam, på den kvällstomma stranden. Medan hon och hennes syster röjde runt i vattenbrynet, satt jag, min mor, min syster och min make på en berghäll och skymtade solen bakom molnen då och då. Temperaturen var dock alldeles perfekt för en kvällsfika vid havet. Nu var det inte mycket till fika förstås. Varken min mor eller jag kan dricka kaffe efter klockan tre på eftermiddagen, om vi inte vill vara vakna halva natten förstås. Dessutom hade redan min make spillt ut ungefär den deciliter kaffe min syster bad om, när hon kom lite senare. Vatten, saft och några kakor som samma syster glömt i vårt skåp för ett par veckor sedan, var lördagkvällens lyxande.

Efter flera glas päronsaft, egenproducerad musik och vilt badande, avslutade fyraåringen kvällen med en spontan nakendans i vattnet. Närmare än så tror jag inte vi kommer några strandpartyn i år. Men om inte tjejernas högljudda skratt, tjoanden och då och då ilskna tjut, hade blandats så friskt med mina och makens förmaningar om att "spring inte på det svarta på berget" och "kasta inte sand, speciellt inte bakåt!!!" så hade man kanske, kanske kunnat ana en ton långt bort...

Sommarparty på stranden
kom och dansa i sanden
alla kan nog höra att
här e' det sång och fest och skratt
Sommarparty på stranden
kom och ta mej i handen
här finns allt som vi vill ha
gänget och du och jag...

Astrids värld

Vi har just kommit hem efter ett par dagar på Astrid Lindgrens värld i Vimmerby. Vi anlände Småland i sol. När vi var uppskattningsvis två kilometer från entrén, öppnade sig himlen och regnet öste ner. Det var regnkläder, stövlar och hela tjottabalongen för att inte bli totalt dyngsura under besökets första timme. Eftermiddagen avlöpte sedan i mer uppehåll rent vädermässigt, och barnen var mer blöta av svett från galonbyxor än från regn när vi kom tillbaka till hotellet.

Besöket hos Emil och i snickarboa var höjdpunkten för lillasyster. Hon, som stod stolt bredvid Mattis och Lovis, Skalle-Per och de andra rövarna, blev star-strucked när Emil och Ida visade sig. Blygt gick hon fram och ställde sig på lite avstånd, men så att jag ändå kunde fota en obligatoriskt bild. Snickarboa var också given. Barnen spenderade minst en halvtimme där inne - obs - ej inlåsta!

En annan favoriten från förstadagen var också Ronja-borgen, även om man inte fick hoppa över djävulsgapet  till den yngstas förtret. Hon visste dock på råd och skapade sig snabbt sitt eget djälvulsgap på hotellrummet mellan soffan och sängen, där hon hoppade fram och tillbaka under vilda skrik a la Ronja, innan jag fick stopp på henne till glädje för alla gäster i de närliggande tio rummen. 

Jag var så trött efter förstadagens besök, att jag på kvällen var ett par sekunder ifrån att av misstag smörja in ansiktet med voltarenkräm istället för nattcreme. Somnade som en stock och sov i några timmar innan jag blev hastigt väckt av ett skrik och inom tre sekunder hade inlett operation fredsmäkling mellan de två militanta stridsbataljoner som hamnat i fejd i sängen bredvid mig. Det visade sig att den yngsta av dem ytterst ilsket försökte slita täcket av sin storasyster, och vrålade att hon var bestulen på detsamma. Tre minuter senare var krisen löst och innan jag somnade fick jag hybris och funderade allvarligt på om inte jag borde tipsa FN-medlarna om mig själv. 

Morgonen dag två inleddes i sol! Tyvärr ville väl vädergudarna bevisa sin makt över oss även denna dag, och dessutom i retsam ton. Exakt på utsatt tid, klockan 10, tog vi oss genom bilentrén och skulle just parkera, när vi insåg att gårdagens regnskurar skulle framstå som en bättre solsemester i jämförelse med vad vi såg framför oss. Det stora regnvädret, med sin kompis hagelskur, drog in över Vimmerby. Väderguden vid spakarna verkade dock lida av en svår typ av schizofreni, alternativt var det en elak jefel, för under dagen växlade vädret minut för minut. Ena stunden sken solen och temperaturen steg till 18-20 grader. Några minuter senare stod under hällregn, svart himmel och temperaturen sjönk som en sten. När jag för tionde gången hjälpt ett barn med regnkläder som skulle tas av, tas på, tas av, tas på, tas av, tas på, tas av, tas på och så vidare i alla oändlighet, kändes en stund inlåst i Emils snickarboa som ett lockande alternativ för mamman, i brist på spa.

Vi åt pannkaksbuffé i strålande sol och såg Lotta på Bråkmakargatan i ösregn. Kryssade mellan affärer och visade barnen hur man använder sitt Pippi-paraply utan att sticka ut ögonen på en annan besökare modell mindre. Såg allt vi ville se, satt ner lite då och då, såg teater efter teater och sjöng med i alla sånger (en av oss).

Vi klarade oss bra från större dramatik. Fyraåringen visade förvisso sitt missnöje över att det var fel form på pannkakorna genom att kasta en av dem över huvudet. Och en gång fick vi tala om för en vänlig dam som trodde att hon hittat en borttappad fyraåring, att så var inte fallet. Förvisso gick vår dotter tämligen ensam och stortjöt i hällregn, men det var på eget initiativ, och hon hade full koll på var vi befann oss - och vi på henne. Naturligtvis nickade fyraåringen dramatiskt när damen frågade om hon var borttappad, och tog henne i handen. Där någonstans insåg vi, att hur roligt vi än hade trots regnet, så var det dags att förklara årets Astrid Lindgrens värld-besök som avslutat.