Årets sockerbagare?

Vi såg för en stund sen första avsnittet av Årets sockerbagare på Barnkanalen. Fyra barn bakade avancerade tårtor med kreativitet, kämpaanda och massa glädje som tog sig uttryck i fyra helt olika, men lika coola, tårtor. De hanterade vispar och knivar, misslyckades och startade om, småpratade med varandra och såg väldigt koncentrerade ut i en enda röra. Sötnötterna varvade avancerade bakuttryck som "karamelliserade" med det mer otippade "smeten skärde sig". Finaste och godaste tårtan fick tre poäng av domaren, tvåan fick två poäng och två fick ett poäng var. Ingen åkte ut.

Någon som jag kände att jag ville ge hundra poäng, är deras föräldrar. Modet! Hur har de vågat släppa loss dem i köket så att de numera kan göra egen maräng innan ett par av dem ens gått ur lågstadiet? Visst bakar vi också ibland, men sockerkaka och chokladbollar (inklusive diverse smakämnen) kan ju inte mäta sig med att de här barnen måste ha fått sitta i blöja och prova både mixer och jonglera med köttermometrar. Dessutom, vem städar köket efteråt? Här hemma är det maken, och det gör han så bra att en kirurg hade varit stolt över diskbänkens glänsande varje kväll. Innan jag ens hinner spilla är han där och torkar, visserligen med ett morr i mungipan, men ändå.

Inte nog med att de kunde baka, barnen. De kunde också skapa en egen smet helt utifrån sin egen kunskap. En av dem utbrast "det blev visst lite för mycket smet, men det ska nog fungera" och såg ändå nöjd ut. Hon vann sen. Om jag knäcker ett ägg för mycket i smeten får jag börja om från noll igen. Eller dubbla hela smeten. Om jag tar fel krydda har jag ingen aning om hur jag ska balansera upp smaken med en annan sort. Receptboken, eller numer Google, är min husgud och ingen taga den ifrån mig som inte vill äta kall korv eller okokta makaroner.

Frågan är dock om vi ska se fler program. Fyraåringen blev lite väl intresserad och ville se om de tio sista minutrarna tre gånger igen så fort programmet var slut. Sen ville hon se om vi också kunde baka så höga, fina tårtor med "rosa deg". I mitt något tvekande svar finns inte bara mitt egna dåliga självförtroendet i köket, utan också det faktum att i fyraåringens värld är kakstickan ett svärd och diskbänken en trumma. Mjöl kan användas att kasta som snöflingor och sockret är ju så gott att äta när det fastnar på handen - om man slickar på den först. Men visst, ge henne fem år, en rejäl skopa mod till hennes mamma, ett gäng disktrasor till henne pappa och ett klippkort på akuten så kanske vi har en chans i finalen 2019.

Fem år till!

Igår firade vi det faktum att vi varit gifta i fem år, och dessutom känner för att fortsätta i samma stil! Planeringen för kvällen var luddig. Det enda säkra var att vi lämnat barnen på varsitt håll och kunde spendera nästkommande 15-16 timmar som vi ville. Hörde jag sova..? Nej, med risk för att bli väckt halv fem imorgon bitti av en fyraårings glidtackling, måste jag ändå säga att vi sover rätt okej nuförtiden. Att få sova har därmed tappat sin internationella guldstatus som högsta önskan.

Vi hade planer sen länge på att äta på samma restaurang som där vi hade vår bröllopsmiddag 2009. I mitten av veckan väckte tanken på spa. Vi bokade om. Ett dygn senare satt jag på konferens och kände att det sista jag ville var att stressa hem, byta om, packa en väska, sticka iväg och sen slappna av på beställning och äta en dyr mini-middag jag inte ens var sugen på. Vi bokade av igen.

Jag sladdade in hemma vid halv sex igår. Champagnen var inte inköpt och några blommor hade ingen av oss tänkt på att köpa. Vi skålade i cider som vi turligt nog fann i kylen, och knaprade på förra veckans fredagsmyschips, innan vi drog på oss gympadojorna och gick ut. Det blåste halv storm, men solen kom fram och vi stegade på i perfekt "komma ner i varv-tempo" drygt fyra kilometer genom skogen. Om någon nu för en bild av hur vi tog oss fram med röjsåg genom vegetationen, så kan hen nu sätta sig ner lugnt och andas. Vi gick naturligtvis på en väg. Inte asfalterad, men jämn och fin och knappast vad en scout skulle benämna som "skogsstig". Målet var Sillviks havsbad och den lilla havsnära restaurang som ligger där.

Det blev fisksoppa och after work-stämning med trubadur i den lilla lokalen med utsikt över ett rasande hav, som drev upp vågor och skum. Vi hade sagolik tur som fick ett bord, stället är tydligen poppis på sommarhalvåret. Vår plan var att äta något och sen promenera hem samma väg. Vi fastnade dock i ett musik-quiz, blev plötsligt dödspolare med paret vid bordet bredvid samt vansinnigt sugna på dessert: blåbärsspaj och glass.

Vi var ju knappast kvar till stängning, men mörkret låg kompakt när vi lämnade stället och blåsten piskade oss i ansiktet. Det fanns således inte en chans att jag hade gått hem genom samma skog. När jag började prata om taxi, kände sig maken nödgad att påpeka att han minsann inte var det minsta rädd eller orolig för att gå samma väg tillbaka. Fem år har lärt maken att det här var inte ens diskussion att lägga energi på med sin fru, dock fanns det utrymme för nya idéer. Fanns det inte en busshållplats nere i Sillvik vid badplatsen? Snabbt hade han ringt Västtrafik och bokat (!) en buss till en knapp timme senare.

Bussen visade sig vara en flexlinje, men det gick ju alldeles utmärkt det med. Vi är ju inte purunga heller, som jag påpekade för maken. Maken var dock mest nöjd med att vi kunde betala med våra busskort, flexlinje eller ej.

På väg hem röstade vi. Det blev 2-0 till fem nya år tillsammans.

26 september 2009. 

Mamma på vift

En vanlig tisdag är jag så gott som zombie-klubbad vid 21-snåret. Energin räcker oftast bara till att samla ihop tankar, saker och sig själv inför morgondagen. Men ibland så..!

Idag har jag pratat fredspolitik, barn, integration och mode i en salig blandning i lyxig hotellmiljö. Knutit nya kontakter med kloka, fantastiska kvinnor med helt olika erfarenheter och liv. Inspirationen och energin kom på köpet.

Jag var dock lite orolig innan kvällen började. Som sagt, vardagskvällar brukar vanligtvis bestå av låg tankeverksamhet och högt mått av slappa muskler. Utan middagsplan seglade jag in på McDonalds vid femsnåret för att inte trilla av barstolen av hunger. Grundad med ostburgare kunde jag sedan le glatt mellan små fina snittar utan att känna blodsockret sjunka i takt med att timmarna gick. Laxsnittar och bubbel i all ära, men det göder inte en småbarnsmamma som varit vaken sen 06 och jobbat åtta timmar.

Timmarna susade förbi i en faslig fart med modevisning, mingel och som grädde på moset, och tårta på laxen eller vad det nu heter, så var Abbas stjärndesigner Owe Sandström på plats och visade kreation efter kreation i god blandning med anekdoter om ABBAs framgångssaga.

För mig är ABBA kärlek och familj. Det var inte så att vi alltid lyssnade på ABBA när jag växte upp, men känslan av ABBA fanns ändå alltid med. Jag föddes tre år efter att Waterloo blev en hit, men ändå får jag nästan gåshud när den spelas med inlevelse. Idag var det Johan Stengård, en av originalmusikerna i ABBA, som framförde The Winner takes it all, Thank you for the music och många fler, på saxofon. Armkrull kan jag lova!

Nu är klockan snart 22 och visst är jag lite småtrött. Men också peppad med massa god energi efter en kväll med många häftiga möten, gapskratt och strategiska diskussioner för att ta över världen. Eller ja, det sista var kanske att överdriva. Det tar vi nästa tisdag.

Ni kan kalla mig Kranis.

Lille-bagar'n och Rock-Olga är makens nya smeknamn på fyraåringen och sexåringen. Det tog mig en hel lördag att lista ut varför. Det började med att jag kände mig utanför i morse vid frukosten. Medan jag och barnen lite yrvakna åt våra kesoplättar under tystnad, satt maken och småskrattade för sig själv på sin sida bordet. Fniss mellan tuggorna på mackan och korta lösryckta meningar innan ett lass yoghurt hindrade honom från att komma till poängen. Barnen småskrattade också, så jag antog att det maken försökte berätta mellan sina närmast frustande avbrott, var något de sett gemensamt. Jag hörde lösryckta ord som emaljöga, kranbil och någonting om hamnen. Mycket underhållande enligt tre av fyra, en lördagsmorgon klockan halv nio i vårt radhus.

Jag bad sexåringen berätta vad de sett som jag missat, men det visade sig att barnen var lika ovetande som jag. De tyckte nog snarare att som showen maken bjöd på, när han försökte pressa ner ett gapflabb och samtidigt äta frukost, var dagens dittills roligaste stund. Efter att nästan satt kaffet i vrångstrupen, lyckades han få fram att smeknamnen såväl som glädjen hade sitt ursprung i en dokumentär om Göteborgs hamn som han sett på You Tube i veckan. Det var enligt maken 28 minuters skrattfest om man hade minsta intresse för Göteborg och hamnarna här omkring. Låter ju...helfestligt...verkligen. 

Hela dagen har jag fått citat och små anekdoter från den här pärlan som tydligen heter "Den inre hamnen". Till och med min stackars kompis som var här med sina barn (som är lika högljudda som våra - underbart!) fick sig en genomgång av ett par scener av dokumentären, innan maken försvann ut till sin pensel för att måla klart balkongen - skrockandes på bred hamngöteborgska. 

Nu sover Lille-bagar'n och Rock-Olga. Kvar i soffan är bara maken och jag. Eller som maken numera kallar oss: Kranförar'n och Donsö-Lasse. Det var bra val. Jag är grymt nöjd att han inte valde Lammkotletten, Porr-Birger eller Tjuven i Bagdad som var några av de andra öknamn som nämndes under de första två minuterna av filmen. Eller Skyffel-mördaren. Det hade ju varit mindre roligt kanske.


Uppdaterat: Maken vill ha till noteringen att detta är en fin del av Göteborgs historia. Vi skrattar givetvis MED hamnarbetarna, filmade 1988, inte åt dem... Med det sagt, vill jag instämma i makens hyllning av inledningen till den här filmen. Jisses! Att inte frukostflingorna flög ur munnen ännu värre i morse är ett under.  Vill man dessutom höra historien om emaljögat och Tjocke-Elof så kan man spola fram till minut 24.28. Göteborgshumor när den är som bäst. 

Kalas i dagarna tre

Här har det varit kalasstämning i helgen. Idag är det ju nationell partystämning, eller borde vara i alla fall. Förutom att vi har möjlighet att gå till vallokalen utan risk för vedergällning från motståndarna, så är det också min namnsdag! Namnsdagar är underskattade tycker jag. Den 14 september är nästan precis sex månader efter det att jag fyllt år, perfekt att återuppleva lite av firandet. Självklart gör vi samma sak gör barnen. Den äldsta råkar dock ha namnsdag på min födelsedag - otur (för henne). Den andra har namnsdag på en dag jag markerat med rött i almanackan, det vill säga "viktig". Dock minns jag den inte nu på rak arm...hehe. (Är det därför folks har börjar tatuera in sina barns födelsedatum..?)

Igår var det också kalas. Svärmor och svärfar firade sina födelsedagar och vi var självklart på plats för att höja ljudvolymen något. Det blev dock inte helt som vi tänkt oss. En av oss (läs: fyraåringen) höll ingång en cirkus i ganska exakt 70 minuter, vilket var passande eftersom svärfar fyllde just 70 i somras. Sen dissade hon buffébordet och ratade godisskålarna, vilket fick maken och mig att utväxla förvånade blickar. Vad nu..? Maken lyfte upp henne och konstaterade med sin inbyggda exakta febertermometer, att dottern var brännhet. Ett par minuter senare slocknade hon och sov bort två timmar av festen. De tre glas päronsaft hon hann få i sig men inte ur sig innan hon somnade, fick så att säga konsekvenser. Höga poäng för den kalasgästen!

Topplaceringen som helgens party pooper går nog ändå till...mig. Medan jag och barnen i fredags satt i soffan (stilla!) och såg på julfilm och grundade fredagsmyset med tre olika sorters snacks, gjorde maken middag. Det var ju mysigt...tills jag kom ner och tyckte att den grådaskiga kycklingen mest luktade lik, de räfflade ljusa pommes fritsen hade skrämmande likheter med feta daggmaskar och den totala avsaknaden av grönsaker, var ett ytterst osmakligt crescendo på jobbveckan. Med blodsockret nånstans vid knäna, talade jag om vad jag tyckte. Man ska vara ärligt mot varandra i ett förhållande ju. Maken tog emot sin frus irritation med en handräckning och sällsamt visat lugn. Nu var inte maken jättenöjd heller,
men han sammanfattade sin insats med att "...även Glenn Hysén gjorde dåliga matcher i Liverpool ibland".

Det var vår helg i kalasstämning, baklänges. Imorgon är det måndag. Vem som än vinner idag, så är allting nytt imorgon. Återstår att se vem som kalasar ikväll.

Leklandet

Mitt i virvelvinden av påklädning hemma, packa skolväskor, promenad till dagis, ta av jackor och vinka hejdå, så ställde sig plötsligt dottern blickstilla och tystnade. Vad hände? Tog världen slut? Var kom stillheten ifrån? Förklaringen var ju helt självklar. Lillasyster frös mitt i ett steg i tamburen, eftersom hon lekte staty. SÅ självklart! 

Vi har fler lekar som göms i vardagslivet. Gömma nyckel är en sådan. Maken och jag spenderar ungefär lika mycket tid som vi spenderar sittande varje vecka, på att tömma uppochner på varenda rosa lilla glitterväska som mak...nej, någon av döttrarna packat full med småprylar och nycklar. Vi planerar nu någon typ av hänglås inklusive kätting på nyckelskåpet. Eller kodlås. 

Kurragömma låter ju som en rolig sysselsättning. Så mysigt att leka tillsammans! Nu är det ju mer så att barnen leker denna lek vid alla tillfällen där de bör vara fullt synliga. I ett radhus på 112 kvadratmeter är det dessutom nobelpris på att de lyckas hitta nya gömställen som får mamman att stressat stappla runt och vråla KOM HIT NU när klockan är 07.32 och förskolans frukost serveras 07.30. Mamman skulle däremot kunna tänka sig en kurragömmalek då och då och vara osynlig några minuter, säg på toa till exempel? 

Sen har vi ju ett antal sånglekar som används flitigt. 

• Morsgrisar är vi allihopa. Alla vill ha mammans uppmärksamhet. Är det inte den ena så är det den andra. Eller maken. 
• Ritsch ratsch filibombombom. Vi vaknar en måndag och på kvällen är det fredag. Vi balanserar makaronipuddingar, skrapsår och konflikter om vem som sa nåt som den andra inte sagt och inte ens tänkte säga med ena handen, medan vi är i simhallen, klipper gräs och köper barnkalaspresenter med den andra i ett rasande tempo. 
• Prästens lilla kråka. Här lägger fyraåringen stort intresse vid strofen "...och än slank hon dit, och än slank hon dit..." vid val av varje middag. Gårdagens favoritmiddag smakar alltid bajs idag. Morgonens frukost kan vara förpassad till en mental sophink innan dygnet slagit runt. För att inte tala om att förskolans mellanmål, makrillsmacka, höjdes till skyarna av fyraåringen, trots att hon gör kräkljud varje gång maken käkar makrill med tomatsås här hemma. 

Jag ska fundera över helgen, men kanske att vi på måndag kan leka tafatt till förskolan på morgonen. Eller följa John? Risken med det är ju dock att jag hamnar sist i ledet. Men det här med att leka staty. Om det nu är en kul lek, så skulle den, i kombination med klassikern tysta leken, kunna fungera som en ny nattningsrutin. Höga poäng på den om den fungerar! För kvällen är vi dock färdiglekta. Nästan i alla fall. Maken och jag är från och med nu två björnar som ska sova hela kvällen. Den leken avslutas imorgon bitti när vi blir uppjagade ur vårt lugna bo.

Lokalt sinne för gator

-Jag kan vägen! sa jag, och min kollega tog rygg på mig ut från Stockholms centralstation imorse när vi var på väg till hotellet för konferensen vi skulle på. Ungefär 25 meter senare stod det klart att det visste jag inte alls.

-Eeeeh, ska bara kolla en sak, sa jag och smusslade upp gps:en på telefonen. Snabba knapptryck, och en avslöjande förvirrad stund senare, kom vi fram. "Rätt över gatan" som jag mindes det, var "rätt över gatan, sväng vänster, rakt fram, sväng höger". Men vi kom fram i tid, så jag räknar helt klart min insats som väl godkänd.

Mitt lokalsinne kanske inte vinner pris i test. Trots idogt resande sen barnsben med tåg, flyg och bil så har jag sedan jag blev vuxen missat flyg, tagit fel tåg samt kört ungefär 10 mil åt fel håll på vägar jag egentligen borde känna igen. Jag vet inte vad som händer. Det är precis som att jag har järnkoll, tills jag plötsligt inte har det längre.

Jag har varit i Stockholm så många gånger att jag borde kunna blunda mig genom centrala stan. Istället hittar jag nya vägar vid varje besök, likt en guldfisk upptäcker jag "nya" torg och områden.

Jag fick ett råd en gång, att när jag nästa gång "känner på mig" att jag ska gå åt vänster, så bör jag gå åt höger. När jag tror mig veta att vi ska gå nerför backen, så ska jag gå uppåt. Det ligger ju nåt i det. Sist jag var i London snurrade jag till det, så efter 20 minuters promenad (i hetta!) med min sexåriga dotter i handen, frågade hon varför vi var på väg tillbaka till hotellet igen långt innan jag ens misstänkte att vi var fel.

Rådet om motsatt riktigt gäller kanske inte tåg och flyg. Där måste jag liksom lita på att jag läser rätt och sitter i rätt vagn - och inte i den som kopplas loss i Mjölby. Men om det skulle hända, så vet jag att jag ska åka åt rakt motsatt håll med nästa tåg, än där jag kom från.

Eller..?

Uppläxade

Vi har haft läsläxa denna veckan. Vår första! Eller ja, sexåringens första. Men det kändes som vår gemensamma. Maken tog ledningen i läxläsningen och tragglade igenom de sju sidorna varje kväll med sexåringen.

-S_Å_S...åsna?

-M_O_S...ost?

De började om. Bråkade. Klarade några ord. Firade. Blev ovänner. Bläddrade tillbaka. Övade, ljudade och värkte fram de få, men i måndags till synes oövervinneliga, raderna. Maken krattade manegen och igår, på mitt pass, lossnade det hela och kraftansträngningarna i veckan gav frukt! Ungen läste ta mig tusan! Vi klarade det! Stolt fyllde jag i raden för intyg om att vi läst läxan, och bad maken fylla i den andra boxen. Uppdrag slutfört och (går)dagens datum sattes vid signering.

Jag kvävde en impuls att av ren lycka dansa fågeldansen hela vägen till jobbet idag, när jag tänkte på vilken värld som nu öppnar sig för sexåringen. Dottern tyckte dock inte hon var riktigt klar med läxan. Hon var nervös för uppläsningen i skolan idag. Vi peppade och höll tummarna.

Tidig eftermiddag idag kunde jag hämta en överlycklig sexåring från skolan. Hon hade klarat läsningen för sin magister ("fröken" enligt henne) och fått nya sidor att öva på. Allt enligt plan. Men...där stod något. En hälsning till föräldrarna baserad på det faktum att vi signerat med torsdagens datum för läxläsning.

Men vänta lite nu... Vi läste ju varje dag! Där fanns ju bara två boxar, och vi skrev ju det datum som uppgiften var slutförd! Annars behöver vi ju i runda slängar tjugofem boxar - en för varje gång vi påbörjade läxboken. Jaja. Uppenbarligen är vi tillbaka i skolans värld. Bara att göra om och göra rätt. Sexåringen blev alltså med beröm godkänd. Men maken och jag fick...bakläxa..!!?

Elcykel?

Vi funderar på att köpa en elcykel att dela på, maken och jag, för att ta oss till jobbet i stan. Förvånande nog så var det min idé. Jag är ju verkligen inte någon maratontyp. Men jag är å andra sidan grym på effektivitet. Och vad kan vara mer effektivt än att kombinera träning, med att ta sig till jobbet, lyssna på poddar och slippa byta baciller med alla på bussen jag slipper passa!? Älskar kombon! Cykla de två milen till jobbet på vanlig cykel känns...ungefär lika lockande som en hink med mask.

Jag presenterade idén för min make under över en bit blåbärspaj. Jag tyckte själv jag fick till själva pitchen riktigt bra, och avslutade med en lockande jämförelse till den tid för drygt sju år sen när vi brukade ha spinning som gemensam träning. Han nappade inte riktigt så snabbt som jag hade önskat. Och visst, det haltade lite. Då var vi två, nu skulle vi ju elcykla ensamma. Jag satt beredd att slänga in miljökortet, men jag visste att han skulle kontra med att bussarna i Göteborg körs på el. Eller miljödiesel eller hur det nu är. Bra är det i alla fall. Min syster satt bredvid och tyckte jag tramapade vatten. Jag nådde inte fram. Var liksom inte trovärdig i min övertygelse om att vi borde investera i en cykel som i inköpspris skulle kosta som en mindre begagnad bil. Hon slängde in ekonomikortet: vi skulle ju kunna dela på ett busskort, jag och maken! Spara pengar!

Jag hade hans uppmärksamhet för några minuter. Han övergav både kaffe och sällskap vid bordet för att kolla upp priser. Men han kände sig tveksam. Jag slängde in mitt sista trumfkort, kanske kunde vi sätta ett Volvo-märke fram till..?

Han nappade inte. Jag tänkte att han fick smälta det hela lite. Jag kunde ju ta upp saken igen om ett tag. Men som vanligt när jag fått en idé så har jag svårt att hejda mig. Så kanske tog jag upp det något för tidigt. Redan samma kväll frågade jag om han tänkt på saken. Han skrattade och sa att han hade eget förslag. Miljövänligt, billigt och numera med oss båda inkluderade.

- Du, vi fixar en vagn så kan jag cykla med dig på släp.

Jag ser förslaget som en delseger. En av oss får ju motion. En av oss kan lyssna på podradio. Och vi kan vinka åt bussen när den kör förbi oss.