Vi sladdar in i påsk

Vår fyraåring älskar att klä ut sig. Varje dag, året om, är det häxor, Batman, prinsessor, mammas halsband och tomteluvor. Varje dag - förutom påsk. Varje år har jag trugat och mutat henne, varje år har jag efteråt undrat vad jag sysslat med. I år hade jag helt förträngt skiten påskfirandet på förskolan med utsmetat smink och borttappad sjalett.

Tills i måndags kväll. Sisådär runt 23.30 var jag fortfarande speedad, efter att ha druckit kaffe alldeles försent på dagen. Jag skrattade gott åt en status på Facebook, där en vän i panik satt och klippte till en rosa tuppkam av en disktrasa åt sin son, som lagom till läggdags påmint sin moder om påskfirandet på sin förskola dagen efter. Sen kollade jag min mejl. Några minuter senare hade jag i vansinnesfart, rotat runt bland lucianattlinnen och pepparkaksdräkter i en tvåårings storlek. Slutligen hittade jag det prickiga förklädet och hucklet från Ica Maxi, som fick agera påskutstyrsel för femte året i rad. Hurra!

Nästa morgon såg fyraåringen högst förvånad ut när hon ombads ta på sig den ostrukna, men nytvättade utstyrseln (förvisso med en odefinierad och tydligen otvättbar fläck framtill). Fräknarna med kajalpenna hade jag svårare att motivera, men sjuåringen ryckte in med nån rövarhistoria och sedan var saken biff.

Påsken hade storfirats och på eftermiddagen var hon mer än nöjd. Tofsen hade åkt av, fräknarna liknade mer utdragna morrhår och fläckarna på förklädet ungefär femton till. Men schaletten satt på. Så också en balettkjol med tyll som hon hittat i sina gömmor, samt en utsliten vinterjacka som kommer kasseras omgående så fort våren kommer något närmare.

Nu var det ju rätt varmt här på västkusten idag. Solen sken och ikväll fick alla närvarande i radhuset vara med och rensa kaninburen, efter att mamman plötsligt känt lukt av ladugård. Bajspluttarna ven genom luften på altanen, när två sjuåringar (en lånad) och en fyraåring med spadar tillsammans tömde ut halm o annat bös. Självklart under vrål, när någon tydligen gått för effektivt fram med spaden, och inte lämnat tillräckligt med avskräde kvar till de andra. Jag höll mig på avstånd. Ganska snart tröttnade fyraåringen, drog av sig schaletten, tog sin innebandyklubba och drog upp på bandyplan med en förskolekompis hon fick span på.

En timme senare hade vi inte bara ren kaninbur på plats, vi fick också in en liten påskfe med cykelhjälm på svaj, naturligt illröda kinder och med ett leende bredare än en häxkvast.

Pappi o mammi

Det här med att plötsligt ha två bebiskaniner vore ju förmätet att jämföra med när vi hade bebisbarn. Men när maken ringer mig för att stämma av vilken tid som är mest lämplig att mata kaninerna på och vi båda använder de vänaste röster vi har för att prata med de små puttinuttiga sötgosisarna, då är det ändå lite på samma planhalva...

Precis som när man var förstagångsförälder, så ska man låta bli att googla sina frågor. De inbillade vetenskapliga svaren om hur vanligt det är att kaninungar dör av åskväder även om de är inomhus eller att kaninsystrar kan börja slåss helt oprovocerat, är, kan jag meddela, inte svaret på frågan vilka trädslag de gillar att gnaga på. (De där med systrarnas slagsmål kändes ju dock inte som en högoddsare, baserat på våra döttrar, hehe...)

Vårt huvudbry denna helg har varit hur vi ska ordna ytterligare en bur, att ta med till vår stuga. Självklart ska bebisarna kaninerna med dit. Men i den diskussionen uppenbarades några olikheter i våra prioriteringar, hos maken och mig. Medan maken röstade för en gratis begagnad bur med vissa defekter som fanns på andra sidan stan, tyckte jag frågan kunde lösas genom att köpa en grannes kaninbur som var till salu. Förvisso också begagnad, men på gångavstånd och icke trasig. Det är ju ändå en rätt avgörande detalj kände jag, att buren är hel. Den var ju dock inte gratis. Tidsaspekten för inköpet blev avgörande.

Prylarna de här två små harpaltarna nu tydligen behöver, är verkligen i klass med en människobebisunges. Men de skriker inte. Kan sättas i bur vid behov och säger inte emot. Så där kanske likheterna tog slut. Och som jag minns det, så satt vi aldrig vid vaggan i flera minuter och lockade med spenatblad heller.

Kaniner kaniner kaniner

Maken hade mardrömmar i flera nätter, om kaniner stora som hundar. Men resten av gänget var glada och förväntansfulla inför hemkomsten av de nya familjemedlemmarna. Maken hade dock sin roll klar, "jag övervakar", slog han fast. Hans inställning är, att kaninerna bor inomhus endast till den morgon dygnstemperaturen har smugit över 12,1 grader, då är det rätt ut i tillvänjning av utebur för resten av året som gäller för dem.

Men nu skulle de alltså hämtas i lördags. Efter en felkörning kring landsbygden utanför Alingsås, där vi på allvar undrade om vi hamnat i en svensk asfaltsvariant av Bermudatriangeln, kom vi fram. Sjuåringen hade ont i magen av spänning. Men så plötsligt låg de små ullbollarna i hennes knä, och hennes ansikte lyste på ett sätt jag aldrig sett tidigare. I den stunden, och kommande 24 timmar, hade hon lätt bytt bort vem som helst av oss andra i familjen om hon behövt, för att få behålla kaninerna.


Själv har jag känt mig lite som när vi kom hem från BB för första gången för sju och ett halvt år sen. Vi ställde in dottern i babyskyddet på golvet i vardagsrummet, och ja...nu då? Graviditet, check! Födsel, check! Hemfärd, japp! Vad gör vi nu då? (Där nånstans kanske likheterna slutade, men ändå, bebisar var de ju allihopa, hehe).


Om nu sjuåringen äntligen kommit i sitt rätta element som djurägare, maken är lite på avstånd och jag lätt nervös - hur tar då fyraåringen sin nya roll som djurvårdare?

Jo, tackar som frågar. Vi fotade barnen med varsin kaninunge i knät, precis när vi kommit hem. Den bilden kommer inte komma upp här. Men visualisera ett styck övertänd fyraåring som suttit i bilen ett par timmar i sträck, iklädd röd tomteluva (oklart varför) och ett flin som mer signalerade galenskap än kärlek. Kaninungen verkade förvisso tycka att hennes händer kliade alldeles förträffligt bra, men maken och jag kände eventuellt att ett hänglås på buren skulle passa fint.

Idag har sjuåringen gjort precis allt som behövs göras med kaninerna. Det är möjligtvis lite väl tidigt att slå fast att vår dotter är en mästare i kaninskötsel, men sex års väntan har i alla fall gett henne längtan nog, att plocka bajspluttar med glädje och dammsuga hela vardagsrummet av bara farten. Goset visade inga gränser och hon hade troligtvis föredragit att sova en natt på halm tillsammans med dem, om hon bara fått plats i buren.

Fyraåringen har sedan hemkomsten inte brytt sig nämnvärt om varken Sofia den första eller Molly. Jag å min sida börjar, precis som för sju år sen, känna att några rutiner på det här så ska det nog lösa sig med det mesta. Maken då? Han satt på huk igår kväll och pratade med kaninungarna med sin vänaste röst. Inga mardrömmar inatt. Och någon sa nåt om att de där kaninerna ändå nog skulle bo inomhus till vintern ändå...

Kaninlandet

Det är dagen innan årets viktigaste dag för sjuåringen. Imorgon hämtar vi hem två kaninungar.

Makens närmaste kontakt med kaniner tidigare, är enligt egen utsago, en väl tillagad kaninstek. Jag hade kanin när jag var liten, men i ärlighetens namn så var det nog mer min syster som tog hand om den. Jag var väl mer nån slags sidekick.

Nedräkningen började för några veckor sedan, när de beställda kaninerna föddes. Det var ju kanske ett aningens överilat beslut just då, men å andra sidan har sjuåringen tjatat i sex år. Ingen kan heller anklaga henne för att inte vara djurvän. Gör vi inte detta, så riskerar vi att snart ha huset fullt av skadade skalbaggar och deprimerade möss som ska skötas om av vår dotter.

Vi var dock lite bleka när vi kom hem från kaninfarmen sist. Dels för beloppet på notan, alla tusen saker vi tydligen behöver för de små 1,5-kilos hårbollarna var ju knappast gratis. Men också för att fyraåringen hittade en håv och frågade om det var någon som ville att hon skulle fånga en kanin?Tjejen på farmen skrattade och sa att den stora vita jättekaninen mådde bra av motion och gillade barn. Den kunde hon leka med. Vi, som känner fyraåringen, la dock undan håven.


Vad de små liven ska heta har varit en lång historia. Tjejerna har haft fria händer, och nu har vi troligtvis landat i rätt normala "Molly" och något mer dubbeltolkade "Sofia den första".

Sjuåringen är så redo hon kan bli. Buren är preppad med halm och hon kan knappt invänta morgondagen för att få fylla på vattenflaskan. Resterande uppgifter har hon gjort ett schema för.


Sjuåringen har räknat dagar. Fyraåringen ser mest fram emot morgondagens lördagsgodis. Men här är vi nu. Imorgon är vi där, i kaninlandet. Väldigt mycket bättre än skalbaggelandet.

#melfest

Fyraåringen somnade en kvart innan finalen började, vilket bådade för en lugn kväll. Hon blir eventuellt arg när hon inser att hon missat kvällen, men eftersom hon ropat Daidalos med övertygelse när vi frågat vem hon hejar på, så är det nog ok.

Hasse var makens favorit, men han hade å andra sidan rätt många låtar på 11 poäng, som tydligen var högsta utdelning i vår tävling här hemma enligt den sjuåriga bossen.

Sjuåringen höll på alla de där låtarna som kommer hamna på Absolute Kidz. En av dem var Isa, en rätt ok låt. Jag vet inte om maken lyssnade alls på den, men hennes ålder gav honom i alla fall en lika nostalgisk som chockartad tillbakablick till sina tonår. Mumlande lämnade han soffan för att fylla på popcornskålen.

- När jag var 16 körde jag vält med moppen och sålde GT...

Lerpöl, solsken och världens pinsammaste mamma

Solen sken även på denna femte vab-dagen i denna vända. Penicillin mot den elaka öroninflammationen har dock gjort susen. Ett otränat öga skulle delar av denna dag kunnat se en potential till stand-in för valfri duracellkanin, när de bevittnade fyraåringens upptåg. Men när doktor Näslund säger, att ungen ska vara hemma hela veckan, så lyder vi.

När jag nu tog över stafettpinnen i vabbandet från maken, inledde fyraåringen och jag fredagen i varsin sänghörna med varsin iPad enligt vab-praxis anno 2015. När solljuset stack oss i ögonen och batteriet på den ena tog slut, gick vi upp. Vi tog oss ut i solen. Det hade ju varit att bryta mot alla regler gällande våren i Sverige annars. UT. NJUT. VAR GLAD.

Precis som sjuåringen så gillar den yngre upplagan att vara i skogen. Jag är ju dock precis samma mamma, som starkt ogillar krokiga stigar och trädens sus. Fyraåringen tog sig fram genom vegetationen genom att klättra över stenblock, krypa under hängande grenar och fösa bort samtliga buskar som piskade henne i ansiktet - ungefär tio meter från den asfalterade skogsväg hennes mor befann sig på. Hennes äventyr slutade cirka tre meter från vägkanten, när en av skogens förrädiska rötter slingrade sig runt hennes ben och slungade henne pladask ner i en lerpöl. Medan min hjärnas värstinggäng höll upp skyltar med Jag visste det, där ser du! på, gav de mer normala delarna av samma hjärna instruktioner om att hjälpa henne upp och fråga hur det gått med henne. Hon medgav förvånat, att hon eventuellt behövde byta ut sina mysbrallor som droppade lera från knäna, men i övrigt mådde hon prima.

Vi hämtade sjuåringen på skolgården. Lite käckt vinkade jag på avstånd till en fritidspedagog och ropade, att vi gick hem. Tydligen var detta så fruktansvärt jättepinsamt och förfärligt hemskt gjort av en mor. Snabbt fick jag klart för mig att om detta upprepades, så skulle sjuåringen se till att berätta för alla hon känner om sin mammas rumpa som går att skaka på. Fatta skammen!

Fredagar har vi simskola. Snyggt svängde jag igenom eftermiddagens bilhav, och in på den lilla smala skogsvägen upp till ridskolan. Det kändes ju jättebra, om det inte vore för den lilla detaljen att där knappast finns en simhall. Självfallet var det inte jag, utan sjuåringen själv, som kom på missen. U-sväng och ut på vägen igen. Vi hann fram, bytte om och kom i exakt tid till simlektionen, trots fyraåringens alla arton försök i duschrummet att bryta foten genom halkning samt hamna på nyheterna på grund av försvunnen.

Nu har solen gått ner och stafettpinnen för nästa vab ligger övergiven på marken. Den ska brännas i samband med grillpremiären som borde komma i helgen. Just i detta nu är det dock dags för fredagsmys deluxe att ta vid (en somnar i soffan innan Skavlan hunnit börja).

Vab-succé

Den trista vinterförställningen startade sin trettiofjärde akt med start igår. Jag tog första passet hemma idag. Vissa vabdagar är bättre än andra. Vår fyraåring, som vanligtvis är någonstans mellan golv och tak största delen av sin vakna tid, är vid feber åtminstone still en halvtimme här och där. Vi startade morgonen i lugn och ro i soffan. En febervarm och morgontrött liten sjukling bredvid mig, morgonkaffet i handen samt ackompanjerade av en morgonsol som effektivt avslöjade smutsen på vinterfönster nära havet.

Någon feber ville förstås inte den lille bredvid mig kännas vid. När febertoppen var på gång och termometern visade över 38, satte hon upp sitt bleka ansikte i en förvånad min. Hon hann med att säga "Va, har jag feber..!?" innan hon gav sig in i nästa uppdrag som väntade runt hörnet.

Efter lunch fick jag en kvart i en solstol på verandan. Eftersom våren gjorde sig påmind, tog vi sedan det hel ett steg länge och bakade en äppelpaj. Storasyster har fått baka en hel del, men den här lilla har på sin höjd fått dela kalla köttbullar med smörkniv i trä. Denna gång stod hon för det mesta av bakningen, även den delen som innebär att vi kommer hitta spår av kanel bakom spisen, den dagen vi av någon anledning skulle dra fram den.

Fönstren är fortfarande lika skitiga som imorse, men vi summerar ändå dagen som en vab-succé. Showen rullar tydligen stadigt än. Enstaka inhopp har vi inget emot, men ett rullande schema har vi inget intresse av. Men hur bra den än är, så hoppas vi nu på kraftigt droppande biljettförsäljning. Annars får julshowen från 2011 verkligen en utmanare i starten på 2015.

Aj

Vi föll på mållinjen. Med bara drygt 24 timmar kvar tills fyraåringens öronproblem skulle vara ett minne blott, så sprack hennes trumhinna. Maken satt upp med en liten ledsen och vissen tjej större delen av natten. Det behövdes ingen större hjärnkapacitet för, att inse att det planerade hejnuärvihärigen-besöket på operationsavdelningen en dag senare, inte skulle bli av.

Medan jag och sjuåringen lämnade huset på morgonen, åkte maken med fyraåringen till hennes läkare för ett andra utlåtande. Det första hade hade vi ju redan gjort själva. Efter alla (o)turer med fyraåringens öron, låter hon nu ingen komma nära dem. Varje läkarbesök är därmed en studie i pedagogik och ibland ett litet helvete för alla inblandade, för att få henne att låta doktor Näslund komma närmare än två meter. (För övrigt extremt passande namn för en läkare på öron-, näsa-, halsavdelningen, hehe).

Denna gång löste maken det hela genom att själv sno åt sig en efterkontroll av sitt onda öra från influensaveckorna. Möjligtvis att doktorn tyckte makens fråga om en regelrätt öronkontroll, på någon som var cirka 35 år äldre än de vanliga patienterna, var en smula överdriven. Jag tyckte dock det var lysande! Tydligen höll fyraåringen med och tog plats efter honom, utan att ens försöka sig på en förhandling om att få lördagsgodis till middag eller så.

Domen blev en kraftig infektion. Örat ska självläka. Det tar en månad. Sen blir det ny operationstid och då får vi hoppas att örat håller. Gärna ända in i mål denna gång.

En gladare dag. Öronskydden är frivilliga och en populär accessoar hos denna donna. De ska inte förväxlas med en överbeskyddande mammas försök att skydda de små söndervärkta öronen från...allt. 

Resten av dagen

Vi tog oss ut till Hönö, för en sen lunch, på min födelsedag. Vädret signalerade mer april än sista februari, när vi tog plats i solen på, den förvisso inglasade, verandan på caféet ett stenkast från havet.

Fyraåringen tog sin uppgift som busig lillasyster på allvar, trots avsaknad av konkurrens från storasyster (som var på egna äventyr). Med munnen full av pannkaka satt hon dock stilla en stund och vi kunde få i oss både mat och kaffe
och semla för vissa, innan hon begärde, och fick, vår fulla uppmärksamhet igen. Glad i hågen frågade hon om vi kunde leka jage på bryggan. Begäran avslogs.

Istället tog vi en tur till Hönö Klåva, ett litet handelsmecka. Nu hade vi dessutom turen (eller oturen, beroende på vem du frågar av oss), att hamna mitt i rea! Medan jag och fyraåringen kikade in och ur affärer, krypkörde maken på gatan utanför. Det störde ju inte mig, men vilken betraktare som helst hade möjligtvis kunnat förväxla honom med en stalker av det mer sofistikerade slaget.

Innan vi åkte till färjan, stannar jag upp och tog ett djupt andetag. Det kändes som att fylla lungorna med liv och kraft. Vårluft, hav och födelsedag. 39 - här kommer jag!

Morgonbestyren

Fyraåringen var mäkta stolt över sitt gigantiska röda paket hon bar in till mig i sängen i lördags morse. Sjuåringen överlämnade en teckning som en vikarie på fritids hade målat. Den finaste som hon nånsin sett, enligt min förstfödda. Maken hade trevande frågat om vi eventuellt kunde hoppa över att utmana naturkrafterna med en kaffebricka i sängen. Erfarenheten från tidigare födelsedagar, sa oss att vi annars lika gärna kunde hälla ut kaffet på kudden, och eventuellt kleta lite smör på valfri plats bland täcken och lakan, på en gång.

Jag låg och väntade på det lilla högljudda tåget av mina allra käraste människor i världen. För första gången sjöng de samma sång på samma gång när de kom in. Fyraåringen tacklade förvisso sin syster för att komma först till sängkanten, men till min förvåning fick hon inte ens en knuff tillbaka. Hela paketprocessen flöt helt lugnt och jag fick till och med öppna ett par paket utan "hjälp".

Sen kom prövningen. Fyraåringens paket öppnades under hennes ivriga påhejande. Lycklig slog hon ihop händerna när jag fått upp papperet, och sa att jag nu fick hennes nalle. Jag njöt förstås ohämmat över omtanken hon visade sin mor - i säkert fem sekunder. Sen kom bakslaget. Sjuåringens ögon svämmade över av tårar när ilskan över att en nalle hon ansåg vara hennes, nu plötsligt var i moderns ägo! Ve och fasa! Tumultet var ett faktum och det kändes nästan lite tryggt och hemtamt.

Det hela slutade med att maken gav sig in fajten. Men väl tilltagna röstresurser, lät han båda sina döttrar veta, att den där nallen var en reklampryl från början av 00-talet - och var den någons så var den minsann hans! Ställda inför detta faktum, kom barnen överens om att nallen nog gjorde sig bäst i deras numera 38 år unga mors ägo. Man tackar!

Frukost