Stöldgods, blommor och andra goa grejer

Jag gav familjen sovmorgon. Mors dag inleddes nämligen med jobb för min del. Den som möjligtvis hade velat uppvakta med kaffe på sängen, hade fått stiga upp i ottan, och sånt sysslar inte maken och jag frivilligt med. Det får vara vilken dag det vill. Istället försökte jag smyga (En utmaning! /med vänliga hälsningar från klumpfot) så ingen skulle vakna. Klockan 06.30 steg jag ut i solig majmorgon, tog bilen dit jag skulle och förundrades över att stan redan var vaken? Eller så hade den inte somnat än.

Fyraåringen kom med ett älskat paket innehållande stöldgods till sin mor. ABC-boken som hon i höstas stal lånade från sin storasysters rum, kom fram lagom till Mors dag. Redigt ifylld och med flera rättstavade ord inkluderat. Stoltheten gjorde att preskriptionstiden för stölden snabbt fastställdes, till slutdatum idag.

Sjuåringens paket var kärlek inifrån och ut, i en mammas ögon i alla fall. På framsidan satt ett stort klistermärke föreställande en hund, inget man ger bort lättvindigt. Inuti låg en liten pappfigur, en rektangelformad skål i papper med tre ritade hjärtan i botten. Jag kände förvisso igen den, den tillverkades nog för ett annat tillfälle en annan gång. Men jag vet också hur nöjd hon är med den och hur hon skyddat den från att bli massakrerad av någon rumsgranne.

Jag anade innehållet i det svarta paket märkt "Stadium" som maken kom med. För några dagar sedan placerade jag ett tips i familjen, och det snappades upp. Eller i alla fall delar av det. Det var en skitsnygg sporttop i rätt storlek och rätt märke....färg och annat kan vi rätta till i efterhand.

Grillmiddag ikväll och en stor rosenbukett från min syster och mig till vår mamma avslutade dagen. Någon av oss hade chansen på en kraftigt gul, lång maskros också, från fyraåringen. Den visade sig dock innehålla en myra eller något annat av de hundra småkryp som fyraåringen är hysteriskt rädd för, så den slängdes med förfäran innan den nådde sin mottagare. Men det är ju tanken som räknas, och allt det där. Sjuåringen har mer rutin på blommor och fick ihop en djurfri liten minibukett till sin mor.


En alldeles förträffligt fin dag blev det. Nästa år önskar jag, förutom repris på liknande hemmagjorda saker från precis samma hemmagjorda barn, att jag inte är vaken 06.30 på Mors dag. Eller kanske att jag inte gått och lagt mig än..?

Där satt den!

Natten till operationsdagen for fyraåringen kring som en besatt i sängen. Snörvlade. Snarkade. Andades tungt med vidöppen mun. Rev runt bland täcken och kuddar, som varje natt de senaste åren.

Vi kom, vi sågs och vi blir ihågkomna (segrade alltså?). Alla planerad åtgärder utförda och fyraåringen hann dessutom med att bli sövd hela tre gånger eftersom hon envisades med att vakna hela tiden. Tålmodiga, vänliga läkare och sjuksköterskor som tog vår dotters alla frågor, rymningar och vägranden med största respekt.

Den, tydligen, extrastora körteln är bortskrapad och nya rör insatta i öronen. Ett blått och ett vitt, vilket på förekommen anledning gav upphov till en Heja Blåvitt-sång på vårdavdelningen innan vi lämnade vår omsorgssköterska för dagen. Samma sköterskan yttrade sanningen "det här är en med studsbollar i knäna" när hon körde in sjuksängen med världens piggaste fyraåring till narkosläkaren.

Vi fick åka hem efter några timmar. Tanken var att hon skulle sova en del på vårdavdelningen, men nej. Hon var lätt avslappnad och yr när hon låg där i sin säng, men sova, aldrig. Jag hoppade upp bredvid henne i sängen, maken satt på en stol och läste hennes favoritbok och det var på det hela taget riktigt mysigt!

Ikväll somnade hon i mitt knä hemma i soffan. Hennes andning var helt tyst, munnen stängd och hon låg helt stilla. Trots svullnad i näsan och sår som blöder lite, var det en helt annan liten tjej som låg och sov helt fridfullt, stilla och lugnt.

Nu gäller det!

I november ramlade ett av fyraåringens öronrör ut. Sedan dess har det varit öroninflammationer en gång i månaden, polyper på trumhinnan, falsk krupp i omgångar och snarkningar av typen timmerstock här hemma.

Imorgon är det dags! Två operationer i en, körteln bakom näsan skrapas bort och nya rör i öronen ska sättas på plats. Äntligen ska hon få höra ordentligt, slippa smärta så fort lite snuva är ett faktum och vi andra ska slippa sitta med all volym på max (trots att ingen annan har hörselskada än).

Men vi ropar inte hej förrän vår lilla gulligan är sövd och operationen påbörjad. En gång blev vi hemskickade på grund av infektion i luftrören, ett par gånger har trumhinnan spruckit timmar innan operation och en gång bröt läkaren foten (OBS! Fyraåringen ej inblandad!)

Fyraåringen är också pepp för morgondagen. Hon har ännu inte insett begreppet "fastande mage" men hon inser till fullo vad "fri tillgång till glass" betyder. Maken och jag är på stadiet att vi bara vill ha detta gjort. Söv henne. Fixa. Låt henne höra ordentligt.

Håll tummarna.

Fredagkväll hos veterinären. Inte att rekommendera.

Igår, när sjuåringen och jag kom hem på eftermiddagen, upptäckte vi att Molly, en av kaninerna, verkade ha rejält ont i sitt ena öga. Eller rättare sagt, vi såg inte ens hennes öga. Min katastrofradar slogs på och jag var i en halvminut övertygad om att hennes öga på nåt sätt poppat ur. Det hade det naturligtvis inte gjort, men medan sjuåringen försökte ta sig en närmare titt på vad som orsakade problemet, kunde jag inte låta bli att snabbt genomsöka buren för eventuella blodspår.

Sjuåringen har sett varenda dokumentär om djur- och vanliga sjukhus. Hon tog snabbt Molly i knät och konstaterade att ögat var rött och att det rann. Jag kände mig som en nybliven förvirrad mamma och visste bara att jag ville ha någon att hålla i handen. Jag ringde närmaste djursjukhus och bokade akuttid tid samma kväll. Sen ringde jag ett (ok, tre) (ok...tio) samtal till maken, som satt på fredagsfika. Med kaffet halvvägs ner i strupen ringde han sedan upp och frågade vad som hänt, om det var allvarligt eller om jag bara blivit allmänt uppjagad av något blodrelaterat (Nänä, han använde inte de sista orden. Men jag känner honom. Och han känner sin fru. Han tänkte dem).

Jag förklarade läget, att veterinär var kontaktad och att dagens simlektion för sjuåringen var inställd med omedelbar verkan, eftersom både och hon och jag kände ett behov av att inte släppa kaninungen (tonåringen mer, men ändå) med blicken på hela eftermiddagen. Han tyckte möjligtvis, att detta var att överdramatisera saken, men han var inte hemma. Möjligen misstänkte han redan då, att det här fredagsmyset inte skulle bli helt gratis...

Sjuåringen satt med Molly och upptäckte efter en stund, att det låg ett höstrå i ögat. Hon fick bort det, och efter det verkade hon repa sig. Ögat öppnades och hon var inte lika stillasittande. Jag övervägde att boka av veterinärbesöket. Ett hö i ögat? Jag började misstänka, att jag skulle framstå som en överbeskyddande nybliven mamma på akuten med en bebis som bara behövde snyta sig för att bli frisk. Sjuåringens fascination för veterinärer, och min egen ovilja att egentligen ens titta på kaninens skadade öga, gjorde att vi ändå behöll tiden.

Fredagstacosen intogs i en väldig fart, maken kom hem, vi packade in oss i bilen all fyra plus ett styck kanin i resebur. Fyraåringen som tvingat med sig själv på utflykten, fick upprepa meningar som "jag ska sitta still", "jag går lugnt" och "jag ska viska" innan vi gick in. Men något gick fel, hon upptäckte att där fanns en korridor och att vi var själva i väntrummet. I korridoren låg en matta, och för den som inte vet det, så betyder det  - löpartävling. Maken, som tyckte att det utplockade hårstrået var en bra indikation på att kaninen nu var frisk, ställde ut fyraåringen i regent utanför tillsammans med sig själv. Efteråt kommenterade han fyraåringens löften med, att sanningen i dem var lika trolig som att Volvo skulle sluta sälja bilar.

Jag var, som sagt, beredd att bli avfärdad som överbeskyddande efter veterinärens koll på Molly. Jag ursäktade vår ankomst lite grann och skyllde på vår ovana som djurägare. Sjuåringen var dock i himmelriket och svarade på alla frågor veterinären hade samtidigt som hon strök sin lilla kanin lugnande över ryggen. Maken väntade på oss i bilen, med argsint löpardrottning i baksätet och ett "vad var det jag sa" väntande på tungan. Det visade sig att vi hade fel. Lilla Molly hade en rejäl skada på hornhinnan. Behandlingen blir antibiotika och ögondroppar i 10 dagar och återbesök om en vecka. Dropparna ska tas med 20 minuters mellanrum, tre gånger om dagen.

Lilla Molly lär repa sig med hjälp av sjuåringens omsorger. Maken irriterar sig på att vi inte försäkrat Molly och hennes syster tidigare och jag får flashbacks till när klockan ringde för bebismatning var tredje timme. Fyraåringen är bortplockad från banan vad gäller kaninerna och helgen ligger framför oss... Jag hoppas den blir lugnare. Och mindre kostsam.

Naturen kallar

Efter en massa missar i makens och min (o)gemensamma planering igår, så stod jag plötsligt ensam hemma när klockan var halv sex. Snabbt som attan, innan solstolen i trädgården hann slå klorna i mig, bytte jag om till träningskläder och satte av ut på skogsslingan. Jag var tveksam till skogen först, men efter att ha försäkrat mig om att det var fler spelare på banan, så vågade jag mig upp bland träden.

Inte vet jag om det var solen eller dagsformen eller åldern, men jag tyckte verkligen skogen var trivsam igår. Kände hur de borttränga, yttepyttesmå skogsmullegenerna vaknade till liv och påverka resten av de praktiska stadsförespråkarna som min kropp är byggda av. De grå trädstammarna på bergssluttningen ovanför den gröna ängen var plötsligt vackra. Och inte bara potentiell pappersmassa.

Jag hann nästan hela skogsslingan runt, innan naturen trängde sig in och slog sönder min romantiserande bubbla. Dammen, där jag vanligtvis ser en eventuell meditationsplats (om jag varit lagd åt det meditativa hållet), var nu upptagen av ondskefulla djur som stirrade på mig.

Någon typ av fjäderfäfamilj hade ockuperat rastplatsen och såg inte ut att vilja ha sällskap av en något småröd och ok, delvis, flåsande människoindivid. Någon av fågelföräldrarna varnade mig med ett litet språng åt mitt håll. Det fattar ju vem som helst, att det var skarpt läge. Ilskna djur i skogen...inte min bästa gren om vi säger så. Jag gjorde det enda rätta och fulsprang därifrån med en stil som hade fått Phoebe Buffay att stirra avundsjukt.

Flämtande for jag nerför backarna ner mot den asfalterade korsande vägen ett par hundra meter bort. När jag lämnade vildmarken bakom mig och närmade mig radhusområdet igen, hörde jag lockropen från de blårandiga dynorna i trädgårdsstolen...kom....kom...kom...!

Okej då.

Söndag är vilodagen.

Efter tre dagars ledighet, var vi utvilade nog för en tur till Ikea idag. Sjuåringen hann undan familjemyset (...ryset?) med ett par minuter tillgodo, vi satt redan i bilen när hon fick erbjudande om att spendera lunchtimmarna hos en kompis istället. Se där, en mindre för en stund och även om vi hade vilden kvar i vårt förvar, så bådade det ändå för ett något lugnare besök - två ögonpar på ett barn.

Vi hann en halvmil, och körde precis igenom de lantligare delarna av Hisingsön, när fyraåringen tog kommandot över den kvarvarande familjen och deklarerade att hon behövde en toalett. Nu. Det var inte en liten enkel stråle som skulle ut, om vi säger så. Och det var inte läge att vänta. Så vad gör vi? Stannar förstås. Prutmånen på tid är dålig i dessa fall. Vid sidan av vägen gjordes vad som behövde göras, och fyraåringen hoppade sedan glädjestrålande in i bilen där jag givetvis satt kvar. Tyvärr skulle sedan maken visa sig vara godheten själv, och ville således flytta undan beviset för vårt stopp. Inga detaljer på denna händelse, men sammanfattningen kan bli en fråga: någon som tvättat händerna i en vindrutespolare nån gång?

Några minuter senare var vi plats och fyraåringen var pepp på att spendera sin tid på barnpassningen. Det gladde ju föräldrarna något oerhört! Skulle vi få svettas själva inne på Ikea?! Halleluja! Är det sant? Nej, så klart inte. Det var en timmes kö. Vi fick en kölapp och där stod att vi skulle vara tillbaka om 56 minuter. Vi började rundvandringen med enmetaren i släptåg.

- Har det gått 56 minuter nu?
- Nej, inte än, 53 minuter kvar...
- Nu då?
- Nej, lyssna li..
- Nu?
- Nej, du kan gå med oss en stu..
- Men NU DÅ?
- NEJ!
- JAG VILL INTE GÅ MED ER.

(Garanterar att jag här såg flertalet idéer ta form i hennes kreativa hjärna, idéer om att rymma, hoppa i samtliga sängar på sängavdelningen samt leka kurragömma på 2000 kvadratmeter).

- Ok. Dags för lunch.

Vi hade sett ungefär en halv soffa och inte ens gått förbi en nätkorg med ljus än. Men lunch blev det och det var riktigt lugnt. Vi hann med kaffe innan frågestormen fortsatte. Rätt så exakt 51 minuter efter att vi fått får kölapp, drog vi ofrivilligt ett larm på vår väg tillbaka till utgångspunkten och fyraåringens längtan efter att få lämna sina föräldrar för ett lekland. Vi kom fram precis rätt tid. Trodde vi. Medan jag förberedde fyraåringen fick maken beskedet att vi var sena. VAD SA DU SA DU? En hoper barn hade lämnat stället samtidigt en halvtimme tidigare, och då hade de plockat in de väntande barnen ett efter ett. Vi hade nummer 30 och nu var de på 44. Vi, jag menar fyraåringen, skulle inte få komma in. Maken hann börja koka inombords och pysa till mig vad han tyckte om Ikea överlag. Jag var fast i tanken att ungen skulle in, om jag så skulle ta gisslan. Troligtvis läckte vi vad vi tänkte, för tjejen i kassan gjorde ett undantag och lät vår fyraåring ta på sin efterlängtade väst och lägga skorna i en låda som de andra barnen.

Lättade och tacksamma över att det löst sig, återgick vi till att försöka fokusera på vad vi skulle ha, istället för att låta besöket kosta femhundra kronor i bara inträde. Vi hann bestämma oss, ändra oss, bestämma om och börja om. Trettio minuter på tu man hand blev det. Sen ringde min telefon och tjejen som sett röken börja bolma ur våra öron en halvtimme tidigare, bad oss hämta dottern som tydligen tyckte det räckte med tid bland brölande okända barn. Vid det laget var dock alla våra trehundra koder till tag-själv-hyllor nedklottrade och svetten var knappt kännbar på våra ryggar. Jabadabadoo! Prisa herren, sinnet var i behåll och vi kunde åka hem. Inpackad bland kartonger och lådor i baksätet, satt sedan vår lilla solstråle och drack lingondricka och åt varm bulle från Ikeas nya påfund, en matvagn på parkeringen.

Utvilade var ordet.

Vardagsdamm och kaffedoft

Jag var ute på galej igår. Tjejkompisar från förr, vin och tapas utgjorde en oslagbar kombo i fredagsmys. När klockan visade 21.57 satt jag dock på bussen hem, fnissig och själaglad över att tjejerna jag pluggat till gymnasieprov och smusslande smuttat Asti Cinzano i villaträdgårdar runt Vänersborg med för 20 år sedan, fortfarande är min vänner.

Jag messade maken, som förra gången jag var ute en fredagskväll, småirriterat konstaterade, att han bara hunnit dricka en öl och se halva Die Hard, innan jag var hemma igen. Denna gång fick han bonus i egentid, när jag satt försjunken i min telefon och missade att gå av bussen hemmavid. Två hållplatser försent rusade jag av och svor åt mig själv när jag insåg att jag skulle få gå tillbaka i mörkret och blåsten. Men min tur för närmaste veckan kan vara förbrukad, för precis då kom det en buss från andra hållet! Flax när den är som bäst, som jag hade sagt 1996 i Vänersborg.

Imorse vaknade jag strax innan halv sju, lika delar förvånad som pigg. Låg kvar en stund, läste tidningen men gav upp alla sovförsök. Fick en idé om en löptur, men...haha, nej, det fick jag så klart inte. Strax efter sju gick jag ner i köket och påbörjade en frukost som i verkshöjd förvånade mig själv. Bakade bröd, stekte havreplättar, skar upp frukt och njöt av hur tyst det var i huset. Jag smög omkring och gladde mig åt att maken, för en gång skull, skulle få vakna lugnt och stilla till kaffedoft. Plötsligt stod fyraåringen i köket. Tydligen hade mitt morgonpyssel inte gått så obemärkt förbi. Enligt maken, väckte fyraåringen honom för att fråga vem som byggde nåt nere i köket. Han fick hälla upp sitt kaffe själv.

Min energi höll i sig hela förmiddagen. Huset dammsögs i ett rasande tempo, jag slog hastighetsrekord i sängbäddning och funderade till och med på om jag skulle dammtorka, men nej, det behöver jag ladda med kolhydrater en vecka för att orka ta tag i. Efter lunchen kom hela veckans alla genomföranden ifatt mig. Jag la mig en stund på soffan och slumrade. Huset blev tyst när fyraåringen var hos en kompis och sjuåringen satt på sitt rum och pustade ut efter en tur till stallet. Det enda ljud som hördes, var ett sövande mummel från rummet där maken ringde nån bank eller myndighet eller så. Jag vet inte hur länge jag låg där och samlade kraft och filosoferade om ytliga ting. Jag kvicknade i alla fall till av att min make viskande frågade mig om jag ville ha en kopp kaffe. Det ville jag.

En liten hostning vid 22-tiden...

...igår inne från fyraåringen rum, avgjorde nattens öde innan den ens hade börjat. Hon har ju ändå varit frisk i en dryg vecka, när nu helgens smygande snuva slog till och la sig över luftrören. Falsk krupp är vi vana vid nuförtiden. Men känslan när jag inser, att hon ska kämpa med andningen och hosta så det svider i halsen på henne innan natten är över, är så otroligt ledsam och ångestfylld. Jag vet ju, att det inte är farligt, men det hjälper inte när hennes lilla bröstkorg häver sig och piper. Jag får panik varje gång. Tänk om jag inte märker om hon inte får luft? Vilket i praktiken är en lika irrationell oro som den förstaföderskor har när de ororar sig för att missa sin egen förlossning.

Eftersom jag gillar att styra upp när jag ser varåt det barkar, så bytta maken plats med fyraåringen och hon tog plats i dubbelsängen bredvid mig. Förvisso låg maken bredvid dottern och tröstade en hel natt nyligen när hon hade öroninflammation, men i nio fall av tio sover han sig igenom nattens sjukdomsfall om inte jag väcker honom.

- Jag sover inte alls! Jag ligger och tänker ju.

- Ok...då är det nån annan som snarkar i din säng då...

Men, men. Det handlar kanske mer om att maken sover fram till att spyan, eller i detta fall kruppanfallet, är ett faktum, medan jag slösar bort värdefulla sömntimmar med att oroa mig. Med alla sinnen på helspänn är jag varje sekund, redo att lugna, hålla upp henne, gå omkring, gå ut i kall majnatt samt förbanna mig själv för att jag inte kan slappna av mellan anfallen och sova. Balkongen är förvisso makens domän. Om det kommer till det, så väcker jag honom. Hans kroppstemperatur lämpar sig bättre för att sitta med liten fyraåring i filt och andas kalluft.

När klockan ringde vid sex, var varken fyraåringen eller jag i form för att gå på dagens uppgifter. Vi stannade hemma. Jag intog dagens starkaste och största kaffe i soffan i lugn och ro i ett par timmar, bredvid den lilla med tät näsa, innan vi drog igång ett sockerkaksbak och gräddade havregrynsplättar. Oklart var denna våg av matlagningsenergi kom ifrån, men möjligtvis var det energikrav från kroppen efter nattens mangling. Förmiddagen försvann i ett nafs och sen tog maken över vab-pinnen.

Nu sover den lilla kämpen sen ett par timmar. Krupp-hostan är tillbaka, men än så länge inte på gårdagens nivåer. Vi hoppas på en betydligt lugnare natt. Men oavsett så var det inget fel på energinivån hos fyraåringen idag, så kan bara mamman lyckas sova lite mellan varven, så ska nog dagens sengångar-stadie försvinna lagom till imorgon bitti.

Träningsdag de luxe

Jag klagar ibland på att jag inte får in träning för mig själv i livets alla tusen andra så kallade måsten. Men vissa dagar bidrar verkligen till målsättningen.

Dagens första lunchlöpning tog sitt avstamp i, att de deltagande värmde upp genom att sitta avslappnande på en bänk i solen i ungefär 20 minuter. Överraskningsmomentet var totalt, när motionärerna plötsligt kallades in i en lerig paddock och förväntades gå från 0 till 100, i vakenhet samt snabbhet, och rusa bredvid respektive barns ridekipage i nya ridvägar - i galopp.

Några varv senare, klafsandes i nu leriga samt blöta gympadojjor, stod förtalet föräldrar och flåsade längs kanten, medan barnen glatt travade vidare. Dagens första motionspass var till ända.

Efter vätskekontroll hemmavid, var det dags för fyraåringen, att skaffa sig ytterligare en snabbhetsfaktor - lära sig cykla utan stödhjul. Det är så nära, så nära, men än behövs att en vuxen person född på 70-talet offrar sin eftermiddagsfika, för att kuta en miljard varv runt lekplatsen med cykelpinne i hand. I sann laganda, bytte maken och jag varv med varann med en lycklig, nästan-cyklande fyraåring som stafettpinne.

Det tredje motionspasset, hade förutom stämpeln oväntad, också en gnutta av orientering inkluderad. Starten gick när fyraåringen visade sitt missnöje över att behöva följa med sin pappa till Ica, och således gjorde det enda naturliga - hon rymde. För de två efterlöparna, var starten svajande. Frågande tittade vi på varandra och undrade om startskottet gått, och vart i så fall haren i framkant tagit vägen. Jakten började. Vi angav landsmärken för varandra och hoppades, att rymlingen skulle sitta någonstans i ett torn på en lekplats och skratta högt och avslöjande åt sina förvirrade föräldrar i tofflor som irrade runt i området.

Under sista etappen på orienteringen började svetten bryta fram på en av oss. Maken var fortfarande cool, men jag kände att det här med att, iklädd tofflor och i raskt promenadtempo, jaga ungar gata upp och gata ner bland radhusen är ingen tillfredställande motionsform.

Efter vad som kändes som ett milslångt lopp, med tillhörande hjärtklappning och psykbryt, återfanns den eftersökta hos en grannfamiljen med en dotter i samma ålder som vår, men som vi inte känner. När maken knackade på för att fråga efter sin rymling till dotter, stod hon avslappnat därinne med en glass i handen; "...som om hon hängde runt på nån typ av fritidsgård..!", menade maken, måttligt road när han gått i mål i orienteringen.

Tre pass och varenda muskel, samt vissa hjärnfunktioner, har fått sig en genomkörare. Nu ikväll tänker jag, att jag haft helt fel fokus. Utmaningen framåt är inte konditionspassen i sig, det är längden på dem. Jag har lätt sprungit flera kilometer med flås idag. Målet med morgondagen är, att träna en gång. Ensam.