Premiär...

...för årets första bad! Eller i alla fall havsbad. Femåringen kraschade helt ofrivilligt och ovetandes ett frikyrkligt vuxendop i en vik vid Vänerns strand häromdagen, men det är en annan historia.

Det blåste lite ikväll, men solen var ju framme och kvicksilvret på över 20 grader. Vi hade ju inget val. Det var hög tid för årets första kvällsdopp. Jag packade badväskan för flera dagar sen, utfall att solen skulle vinna en enda omgång över alla andra skitkalla väder. Jag fixade fikakorg, letade reda på en picknickfilt och bad maken ta med sina egna badshorts. Han glömde dem. Jag hade dock redan bestämt mig för att endast bada om någon av barnen femåringen skulle behöva hindras i luften från eventuellt trampolinhopp.

Äntligen fick iskalla barn insvepta sommarens badrockar fika på varm klipphäll. Och mamman fick äntligen fota sommaren.


Så, ikväll var det premiär för saltvatten kastat i hink över andras huvuden och bakande av lerpaj i strandbrynet. Kom igen sommaren, nu köööör vi...!!!

På två hjul

Femåringen är förvisso överallt o ingenstans hela tiden, men cykla har inte varit en självklarhet. Det finns ju nämligen en stor fördel med, att titta åt det håll som armarna styr den cykel som benen trampar på. Just den detaljen har kommit rätt långt ner på femåringens prioriteringslista.

Världen är ju så oerhört intressant. Och om man nu sitter på sadeln, mamman har puttat fart, balansen infunnit sig och det faktiskt går framåt- åt rätt håll- då är det ju förvisso synd att behöva slänga sig av cykeln i farten för att man råkar få se något som verkar vara en krossad snigel. Eller en torkad baj. Eller ett löv format som en mask. Eller något som kanske är en övergiven godis! (Fast, nej, ett mosat mindre insektsdjur igen). Men det kan ju inte hjälpas, var femte meter bör vägen dubbelkollas på tre centimeters avstånd.

Ikväll hade vi ändå stor framgång. Iklädd svartglittrig bolero och randiga shorts i rosa och grönt, var hon redo att ta sig an ännu en träningsrunda. Mamman har ju ingen känsla alls för nya moderna klädstilar uppenbarligen, så femåringen blev ombedd att ta på sig en något mer heltäckande tröja samt skor. Bister min, men sen var vi iväg. Det blev några varv kring radhusområdet och nånstans när vi närmade oss bortre änden, fick hon riktigt bra känsla och for iväg utan en hjälpande hand. Mamman, i den mycket väl valda skolmodellen tofflor, fick springa och flåsande svara på glädjestrålande frågor om vi fortfarande var i Sverige. Känslan att kunna cykla en bit själv, måste varit en känsla av ett kontinentalt äventyr långt hemifrån (passerade nästa radhusområde).

Men sen stannade hon, eller snarare, tvärbromsade. Precis då, kom hon på hur fasligt mycket roligare det momentet är, än själva cyklingen. Hon lös upp och med en envishet som mamman kanske hade hoppats skulle ligga på själva cyklingen, lyckades hon få till ett par riktigt snygga sladdningar och jublade stort varje gång bakändan på cykeln gled åt fanders. Sen gick hon över till att försöka stegra med den lilla, rosalila, begagnade cykeln från Biltema. Den svarade inte så bra som hon önskade på den behandlingen.

Vi hann med en ofrivillig närkontakt med marken när cykeln fortsatte rakt fram i en sväng, men i övrigt var det ett bra träningspass.



Och nästa gång kanske vi faktiskt hinner öva på själva cyklingen också..?! Eller så kör vi bäst stegring vinner.

Midsommar-hike!

En strålande junidag i fjällen och lite på volley bestämde vi oss för, att ta oss upp till snön vi sett på avstånd i skidbackarna. Laddade med kaffe och chokladbollar på Waynes Coffee i Lindvallen, började vi trava uppför. Vi kom ungefär 25 meter innan femåringen började fråga om någon kunde bära henne. Eeeh? Nej. Här har ingen burits eller körts i vagn sen de var max två år. Och synnerligen inte i x graders lutning uppför! Maken och hon klev av banan.

Sjuåringen och jag fortsatte uppåt, hon i sandaler och jag i öppna sommarskor - om än med gummisula. Det blev hett om huvudet när solen gassade och blött om fötterna när smältvattnet som rann längs backen gjorde det omöjligt att ha på sig skorna. Men vi kämpade på trots avsaknad av alla typer av räddningsutrustning, eller ens en flaska vatten att släcka törsten med.

Vi passerade sällskap med mer genomtänkt utstyrsel. Vi var klädda i jeans respektive klänning, kanske såg vi inte ut som de vildmarksmänniskor vi kände oss som.



Till slut var vi uppe! Sjuåringen fick bevisat att snön var lika kall att gå gå barfota i nu som på vintern. Efter snöbollar och fotobevis på vår midsommardagsbedrift började vi ta oss nerför backen igen. Vi gick barfota och klafsade för varje steg. Vår prydliga tös konstaterade förtjust, att hennes tajts var leriga och fötterna genomblöta.

-Du är så äventyrlig, mamma!

Visst är jag, svarade jag och tänkte med förtjusning och längtan på den charterresa vi bokat i höst...

Midsommar!

"Det är lätt att man blir mör efter en sån här dag", sammanfattade maken dagen nyss, och fortsatte: "det blir liksom lite för mycket syre".

Han kan vara något på spåren. Våra tjejer har inte varit stilla en sekund sen de hoppade ur bilen igår, när vi anlände stugan i Sälen. Den här friska, försommarluften och ljusa nätterna i Dalarna gör något med oss allihop. Något bra! Det är första gången vi lämnar västkusten vid midsommar och åker norrut.

Idag laddade vi för majstångsdans. Solen sken på förmiddagen, men bröt sedan bara fram stötvis mellan molnen. Vi stod längst fram och fotade när folkdanslaget och spelemännen kom glidandes i sina lövprydda båtar längs Västerdalälven. Femåringen stod förvånansvärt stilla, efter att jag målande beskrivit för henne exakt hur kallt vattnet är. Det verkade funka, hon stod flera meter från kanten och gjorde inga utfall alls! Halleluja.

Det var dans, lotter, hantverk, sång och fika i en underbar röra under tre eftermiddagstimmar. Vi vann inget, men maken och jag var glada över en ny matta som vi fyndade (eller mer så, att jag var glad för mattan och maken för själva fyndet).

Några kransar blev det inte i år, men barnen var glada för de blomsterprydda kronorna från Burger King, vi fick med oss efter hitresans lunchstopp. En annan topp på dagen, lite utanför själva firandet kanske, var den döda huggormen vi hittade nära vår stuga. Den blev ingående studerad, men lämnad på marken. Den skadade fjärilen sjuåringen hittade blev dock räddad (?) till att bo i en gammal créme fraiche-burk.

En riktigt rolig sommardag, om än lite kylig trots sol. Ingen av oss hade folkdräkt, men maken funderar på att gå all-in nästa år med en redig hatt och tofsar vid knäna. Gula byxor har han spanat in. Jag var lite förvånad över hans engagemang, men okej, är vi i Dalarna så varför inte. Nyss kommenterade maken, att alla knätofsar går in gratis på hembygdsgårdens midsommarfirande. Aha...! Så jag antar att vi kommer tillbaka nästa år.

Hög femma på den!

Startskottet för den femte födelsedagen gick i morse med omslagspapper som rök all världens väg i en rasande fart. Hon avslutade den nyss mitt i en mening om valet av kläder till morgondagen (en Batmandräkt eller en fluffig volangklänning), då hon lyckades med konststycket att somna med ena ögat envist öppet.


Födelsedagen sammanföll i år med förskolans avslutningspicknick. På en filt på gräsmattan i eftermiddagssolen lyssnade vi till osmakliga sånger om en figur som käkade mask. Sen fick alla barn en klubba som medalj och diplom för väl genomfört år. Vår vanligtvis rymningsbenägna femåring stod och väntade på sin tur, i sommarklänning och med ett leende på läpparna. Hela hennes uppenbarelse utstrålade glädje, och hennes lugn i stunden var så rofylld att jag tog det som en välförtjänt sommarpresent till mamman (det var ju ändå jag som fixade ut henne för fem år sen, efter att hon skrämt slag på oss innan sin ankomst).



Hon är fantasifull, omtänksam, impulsiv, energirik och bestämd. Hon har minst en räv bakom varje öra och smäller i dörrar när hon blir förbannad. Hon kan snart läsa och vill "stå själv på en scen" när hon blir stor. Imorgon påbörjar femåringen sitt sjätte levnadsår. I rosa tyllkjol och svart cape.

Kalas!

Imorgon blir fyraåringen femåringen, och idag var det dags för årets näst mest efterlängtade dag, barnkalaset. Den mest efterlängtade dagen är julafton, och på något förvirrat vänster så tror födelsedagsbarnet, att jultomten ligger bakom även födelsedagspresenter. Så födelsedagen är någon slags generalrepetition inför julafton. Fast utan tomte. För han kommer ju på jul! Solklart, eller hur?

Hur som helst, vi var laddade för välkänd repris i vår familj; barnkalas på 4H-gård. Tio barn var inbjudna, inklusive vår egen avkomma. Hon och ett par av de andra skulle kanske räknats dubbelt med tanke på hur snabbt de rör sig, men vi betalade bara för tio. Resten var liksom en livlig bonus.

Vi hann med indiansmygning efter hängbukssvin, kaninspaning, ridning, traktoråkning, hönsjakt och mycket mer. Kaffet dracks i en tvåsekunderspaus. Det var totalt sett en kanondag, jag menar, ingen kräktes och ingen slog sig. De flesta snorade förvisso, men det är ju en bisak att snyta ungar nuförtiden. Snyt med ena handen i finservett och dela ut kaka med den andra.

Innan kalaset var vi rätt sturska, maken och jag. Glada i hågen sa vi till alla föräldrar, att det var helt okej att lämna barnen på plats och hämta senare, om de ville. Vi hade allt under kontroll, jajjemen. Vi fixar detta, nickade maken och jag höll med. Med facit i hand, så hade vi fått köra militärläger om vi varit själva. Tio barn som ska sitta bredvid samma person som kompisen fast i bara en halvminut, byta kakor med varann, springa efter tuppen, bli kissnödiga med grillad korv i näven och spilla mer saft än vad jag trodde rymdes i koppen. Vi var tacksamma över att sex andra föräldrar fanns med och stöttade upp. Åtta par vuxna ögon var mer lagom på tio barn som var på grönbete.

Men även lyckade kalas kräver sina offer. Vi föräldrar sitter i soffan som två utsketna äpplen ikväll. Dessutom luktar vi brandrök efter grillningen, har jag förstått efter att ha gått runt och letat efter eventuell brandhärd här hemma hela kvällen. Jag hittade ingen, och maken såg ut som om jag frågat efter närmaste väg till Ulan Bator när jag bad honom kolla övriga radhuslängan.

Den blivande femåringen var mer än nöjd när hon somnade ikväll, vilket vi drog en lättnadens suck över som föräldrar. Strax innan kalaset skulle börja, deklarerade hon nämligen att hon inte gillar djur. Och det har hon ju rätt i. Vi tänkte...fel? Jag förstår henne till fullo, getter och hönor är inte mina intressen heller, men hon var ändå själaglad över att stå i centrum för dagen, att få fina paket och lämna godispåsar till kompisarna på slutet. Hurra!


Och nu är det ju bara ett halvår kvar till julafton.

Världens bästa brud

"Inget kalas utan kras", skulle ju kunna vara en möjlig rubrik till den här texten, eller "Ingen rök utan eld". Med betoning på eld. Men vi tar det från början. Vi var alla fyra bjudna på bröllop i Småland igår. Barnen har varit överförtjusta sen inbjudan kom, och vi vuxna kände, att förutom glädjen över bröllopet, så var det ju en mysig grej - att bjuda oss alla fyra. Mest peppad har fyraåringen varit. Det har glatt oss, men också gett mig en och annan flash från eventuella framtida scenarier signerade vår fyraåring i kyrkomiljö...

Efter incheckning på hotellet hade vi få eller inga tidsmarginaler på vår sida. Vi skulle sitta i bilen på väg mot vigseln senast 13.30. På fyrtio minuter lyckades barnen gå från rufsiga till välfriserade och iklädda klänning. Fyraåringen strålade av lycka och galenskap medan sjuåringen trumpet klagade på att klänningen kliade, att strumpbyxorna var obekväma samt på det faktum att hennes föräldrar uppvisade total inkompetens som just föräldrar. När jag vände blicken mot mig själv var klockan 13.23. Gott om tid. Ge mig sju minuter i lugn och ro och jag räddar världen. Eller i alla fall var det tid nog för mig att genomgå en metamorfos från självtorkat hår och en väldoftande t-shirt från dagen innan, till ny klänning och kontroll över såväl hår som bleka våransikte. Redo för party!

När kyrkklockorna ringde i Gnosjös vackra kyrka, satt vi uppdelade på två rader för största tänkbara chans till lugn vigsel. Båda barnen hade bett om att få sitta längst ut på kanten för att se bra. I sjuåringens fall var det  en helt sanningsenlig önskan. Att det stod 1-0 till fyraåringen mot sina föräldrar, insåg jag dock försent när hon började fippla med handtaget på kyrkobänksdörren...

I väntan på brudparet...

Brudgummen är kusin till min make. Förutom vigsel, skulle brudparets son döpas. Det var således många barn i kyrkan och eftersom jag vet hur barnkär speciellt bruden är, så var jag till en början inte nervös. Några pip från de inbjudna barnen är ju att räkna med. En kvart senare skissade jag på en ny affärsidé. Visst skulle det finnas en marknad för en typ av inlämning av barn inför kyrkobesök av typen som finns på gym!?

Brudparet hann säga höga, klara "ja" till varandra, innan fyraåringen i sin iver att verkligen uppleva det här bröllopet med alla sina sinnen, började att verkligen utmana oss. Hon började lite lätt med, att på ett trevligt, men kanske lite högljutt sätt för närmaste bänkgranne, hitta på nya ord till alla psalmer. Sen förstärkte hon sin glädje genom att rocka loss med hela kroppen till varje Jesus-hymn. Hon gjorde det helt klart att hon inte såg sin plats i kyrkbänken som något hon behövde bevaka. Istället påbörjade hon något som kan liknas vid ett test i klassen "hitta bästa kyrkbänksplatsen". Om någon nu tänker den helt (o)rimliga tanken: "varför hindrade ni henne inte!?" så har jag bara en sak att säga: Hade vi inte jobbat oss blå för att lugna henne, så hade hon stått upp i kyrkbänken och svängt sina lurviga med armarna i taket. Sen hade hon kutat altargången upp och landat i brudens knä. Kastat ris inne i kyrkan och utmanat prästens skrivpulpet i en balansakt. Visat trosorna för den chockade församlingsassistenten i ett diskret försök att dra upp de trilskande strumpbyxorna. Nu hände ju inte det. I alla fall inte allt det där...

Den sista fjärdedelen av vigselgudstjänsten spenderade jag och fyraåringen utanför kyrkan. Självklart ville vi inte dra uppmärksamhet från brudparet eller deras fina son. Det visade sig att mina ursäkter och makens uppgivna blickar varit helt i onödan. När vi gratulerade brudparet efteråt, satte sig världens finaste brud ner på knä, klappade om vår glada fyraåring och sa att hon klarat sig alldeles utmärkt i kyrkan. Föräldrarna, som funderar på att emigrera från i alla fall Småland, såg nu bröllopsmiddagen återkomma in i planeringen.

Resten av kalaset gick inte på något sätt i lugnare tempo. Men våra axlar hade åkt ner, mungiporna upp och alla verkade ha väldigt roligt. Fyraåringen hittade likasinnade och medan de tog över grannskapet, kunde vi njuta av god mat, roliga tal och trevligt middagssällskap. Då och då kom någon  minderårig och knackade oss i ryggen, behövde en kram, ett glas saft eller hjälp med toabesök. Det gick endast åt två plåster på hela kvällen, vilket var ett fantastiskt resultat med tanke på de 700 varv på en rullstolsramp som tjejerna stod för. Jag och halva festen trodde förstås att fyraåringens knä var totalt i kras när hon kom haltandes och gråtandes som bara en diva kan. Efter omplåstring och lite kramar i trygghetsdepån, klättrade hon upp på närmaste räcke och fortsatte kvällen.

Ja just det, så var det den där om att elden kom lös. Middagens barnbord var lika fint dekorerat som övriga bord. Dock satt inte alla lika still, servetter flög och ritpapper sveptes mellan barnen. Och mitt på bordet stod tända ljus. Plötsligt blev min bordsherre varse om att det brann lite väl mycket. Vi fyllde lungorna med luft och försökte blåsa ut elden, men det blev ju bara värre. En kanna saft och en halv kanna vatten gjorde dock jobbet åt oss, barnen såg oss som hjältar och fyraåringen satt som förstenad. Kunde det vara sant? En möjlig katastrof och hon var inte i händelsernas centrum..? Jag var lika delar lättad som förvånad. Fyraåringens känslor inför att släppa ifrån sig rampljuset förbli oklara.

Maken och jag var mer än nöjda när vi lämnade festen strax efter halv elva. Dansen hade inte kommit igång, men vi insåg att vi kvällens roligheter kunde sluta på en sekund om vi överdrev det hela, så vi satte barnen i varsin bilstol och de somnade innan bilen lämnat parkeringen. Vi planerade för en sängfösare på hotellrummet, men somnade tio sekunder efter tjejerna, som blivit lovade obegränsade mängder pannkakor till hotellfrukosten för att ligga ner och somna om efter bilfärden. Själva såg vi fram emot en sovmorgon (yes! lyckades!) och kunde konstatera, att vi passar alldeles utmärkt på bröllop i småländsk skog med brud(ar) i världsklass.