Tiden går fort när man har roligt...

...eller bara rejält många bollar i den traditonella luften. Sista veckan i augusti startade förra helgen med en fest på lördagkvällen, vilket är en väldigt sällsynt aktivitet för maken och mig nuförtiden. Men nu var det dags! Det började bra med mingel i ett mysigt upplyst partytält, med andra som tagit paus från soffan och chipssmulor. Strax efter fick sig dock glamour-glorian en törn, när det uppdagades att vi skulle leka. Leka! En lördagkväll! Utan barnen! Jag borde kunnat räkna ut det. Kvällens födelsedagsbarn och hennes make är inte bara väldigt mycket bättre än oss på party, de är dessutom sportnördarna förklädda till trebarnsföräldrar.

Grenarna var givna, lagen lika så. Rullning av höbalar, brännboll och frågesport - och det avgjordes självklart med lagindelningen tjejerna mot killarna. Sist jag spelade brännboll bröt jag handleden på två ställen. Men jag är ju inte heller den som bangar, så jag ställde mig på anvisad plats och såg upptagen ut. Det funkade. Inga bollar på Bengt.

Nästa gren var att rulla höbalar. Jag vet inte vad det var, men något i mitt bonnablod gjorde sig påmint, och jag hörde mig själv anmäla mig frivilligt till laget. I klackskor och sommarklänningar satte vi fart på höbalen så den flög fram. Vi vann! Inte.

Det var en riktigt rolig kväll och plötsligt var klockan två. Vi tog en taxi hem och maken trakasserade pratade med taxichauffören om vilken motor taxi-Volvon hade. Sen var kvällen slut och vi likaså.

Veckan tog vid, och jag åkte på den där ögoninfektionen. Den gick dock över på 24 timmar, jag tror jag skrämde bort bakterierna med min ilskna frustration över deras närvaro. Ge er för fan, det är inte höst än. De försvann.




Jag avslutade veckan med en tripp till Stockholm. Denna gång skulle jag ta mig lite kors och tvärs över stan med tunnelbana! Jag må ha flugit mellan kontinenter ensam, men förberedelsen innan avresa med tunnelbana var rejält mycket mer omfattande. Någonstans mellan att jag tappade bort mig bland alla mina postit-lappar, fick jag tips om reseappen för Stockholms tunnelbana... Den blev en life-saver, även om den inte kunde erbjuda ledsagare på perrongen.





Förutom riktgt bra kursdagar, hann jag med en middag hos min barndomsvän som bor med sin familj mitt i Stockholmssmeten. Middagar hos henne och hennes man är precis så där kontinentala som det är på film. Vänner som slinker förbi, samtal som tar oväntade vändningar, maten serveras i tapasform och självklart är vinet perfekt tempererat. Det enda som skiljer är väl att vi strösslar det hela med en stor dos ironi. Jag sov sedan gott i min hotellsäng, medan min make kämpade hemma med båda barnen och nya efter-sommaren-rutiner.

Augustis och sommarens (?) sista dagar spenderade vi hemmavid. Lullade runt. Rastade alla familjemedlemmar på olika sätt: cyklade med barnen, gick sicksack med kaninerna i lekparken och fick in en mer fartig promenix med mig själv och mina hörlurar. Jag gjorde den här familjens första frittata till söndagsmiddag. Det stod en deciliter basilika i receptet. Jag tog det, men tja, det är väldigt mycket basilika i. Maken var skeptisk. Den är åtta år sen han senast dissade en maträtt jag lagat, den gången var det saffransris. Frittatan hamnade i samma kategori - men snygg att se på.





Det var den veckan. Och den sommaren. Bra bollar!

Spegel spegel på väggen där...

Hej och hå vilken tisdag det blev! Jag kände under natten att mina ögon kliade och skavde, speciellt det ena. Jag misstänkte att nåt miste vara fel, men fick ändå en chock när jag fick se mig i spegeln... Aaaaahhhh!!! Två timmar och en massa skölj och torkning senare, hade förbättrat situationen avsevärt och jag bestämde mig för att gå till jobbet.

Jag stod på hållplatsen i ösregnet, ögonen skavde obehagligt och bussen var 15 minuter försenad. Besluter kändes inte lika klockrent. Tydligen hade jag också dagen till ära, begåvat med ett hjärnsläpp. Av någon anledning valde jag skor efter månad, helt utan att ta någon som helst hänsyn till rådande höststorm. Tisdagar har ju börjat bättre.

Men ögoninfektionen hade också sina fördelar. När 15 dyblöta gymnasieelever stormade in på bussen, blev alla kvarvarande platser upptagna. Alla platser utom den bredvid mig. Den gapade tom hela vägen in till stan, trots att folk trängdes. Jag övervägde att lagom lågt väsa "det smittar" när de allihop trängde sig ut på samma hållplats som jag en kvart senare. Men jag lät bli, eller rättare sagt, jag hade fullt upp med att inte skölja fötterna i smutsigt regnvatten som samlats i gigantiska pölar och hindrade min framfart.

Vid lunch kändes ögonen mycket bättre. En arbetskamrat utbrast i all välmening att hen tyckte jag såg ut som vanligt... Som vanligt!!! Det mottogs ju inte direkt en komplimang! vad jag såg i spegeln var någon som såg ut att inte ha sovit sen förra helgen. Hoppas natten gör susen. Vi får väl se om ungdomarna vågar sitta bredvid mig imorgon igen på bussen...

After Work à la strandliv

Jag lämnade skrivbordet vid lunch idag och skyndade hem. En vilsam eftermiddag på stranden väntade på mig. Den väntar än. Jag hade barnen med mig och därmed var allt snarare uppskruvat ett par hundra nivåer från fredagsförmiddagens möten i svalt kontorslandskap.

Femåringen, som för ett par veckor sedan var orsaken till tidig hemgång från stranden, var idag drillad i exakt hur förbjudet det är att hälla iskallt havsvatten över en annan persons huvud. Det funkade finfint. Hennes eget huvud var ju dock inte nämnt i förhandsinstruktionen. Hon inledde därmed besöket med att jublande hälla en stor hink med saltvatten, pimpad med ett ton sand och småsten, över sitt eget solblekta och smått sommartrassliga hår. Välkommen till festen!

Tidigare har jag känt chockskadorna krypande redan när jag tänkt tanken, att ta barnen ensam till stranden. Det har bara funnits två utfall på strandscenariot i min hjärna. Båda har inneburit någon typ av gips resten av sommaren för minderårig person alternativt ohälsosam hjärtrusning för mig (eller annan närvarande för den delen). Trista alternativ, så därmed har jag avstått oavsett värmebölja om inte minst en annan vuxen, med god kännedom om just våra idérika och kreativa avkommor, har kunnat vara med och punktmarkera dem.

Men idag blev det bra! Lilleby havsbad bjöd på 20-gradigt vatten och strålande sol med perfekt ljummen havsbris. Min mamma anslöt också efter en en stund, vilket underlättade alla närvarandes hjärtrytm. Glass på caféet vid strandkanten blev slutklämmen på en alldeles utmärkt efter jobbet-aktivitet.

Andra klass

Det var svårt att sova i natt. Svettigt och tankar som fladdrade runt om den nya läraren, vilka böcker som ska läsas under hösten och vem som blir bänkkompis. Matteläxan som ska göras varje vecka och inte alltid är lätt som en plätt. De utvalda kläderna för morgondagen och om lockarna i håret kommer bli lika bra som det är önskat.

Men sen kom morgonen och det pirriga övergick i, att knappt kunna vänta till klockan nio när det var upprop med nya fröken. Det blanka håret, som inte riktigt ville lockas, kom i skymundan. Frukosten slank ner och den nya gröna skolväskan från Rovdjursparken i Orsa var en given accessoar. En liten tjej i stora världen, eller i alla fall i andra klass.

Dottern? Hon sov som en stock och var lugn som en filbunke.

På rulle igen!

Vi började morgonen i extremt sakta mak, barnen och jag. Trots sol ute, slöade vi framför barnserier på Netflix på morgonen. Maken tog dock sin nya friskhet på största allvar och hängde på låset vid öppning på tvättmaskinsaffären. Eller vilken affär han nu åkte till...han kom hem med en sprillans ny tvättis i alla fall.

Efter en tidig lunch var det dags för ridlektion för sjuåringen. Terminsstart, och plötsligt hade jag glömt bort vilken tid hon har lektion. Genomsvettig i ridbyxor, ridstrumpor, kängor och långärmad tröja väntade hon tålmodigt, medan maken och jag försökte minnas om det var 12.20 eller 13.20? Det stod helt stilla, så jag beslutade mig för att bara åka dit, antingen skulle vi vara väldigt sena eller väldigt tidiga. Lyckligtvis visade sig lektionen starta på den otippade tiden 12.30 och vi var därmed perfekt i tid. När det också visade sig att sjuåringen fick sin älskingshäst, som dessutom är den enda häst hennes mor kan hantera utan att vara rädd att bli biten fram eller sparkad bak, var succén ett faktum. Dock oklart vilka som var svettigast efteråt, hästarna eller ryttarna. Eller föräldrarna.


Vi avslutade lördagen med en grillmiddag hos min mor. Vi skulle inviga hennes nybyggda altan. Den har förvisso varit klar hela sommarn, men de få ljumma kvällarna har inte sammanfallit med lediga kalenderdagar. Men idag skulle det ske. Vi hade strålande sol hela dagen...fram till en timme innan middagen. Regnet vräkte ner i ett par rejäla skurar och därmed fick vi äta vi inomhus i alla fall. Jajja. Grillen blev i alla fall invigd. Och barnen lekte på altanen.


Femåringen fick väl inte full pott i grenen "stillasittande vid matbord" idag. Inte heller blev det poäng i antal ingredienser från kostcirkeln för henne, men potatis och glass tillhör väl i alla fall varsin del. Mer till oss andra av allt det goda Medelhavsinspirerade istället. Och vi satt still.


Göttig lördag!

 Uppe på cykeln igen!

Resten av veckan

Vi gled ändå igenom torsdag och fredag på ett bättre sätt än vad jag trodde i onsdags. Vi gjorde allting ad hoc och var helt utan plan för någonting alls, men fredagkvällen kom ändå till slut. Räkafton blev vår belöning för väl utfört arbete och snabbt tillfrisknande. Egentligen var det väl mest brist på rutiner och sommarhjärna som satte sina spår.

Tydligen var vi dock inte riktigt klara än med veckan, trots att klockan var halv sju. Sjuåringen snubblade plötsligt i trappen och satte pappans hjärta i halsgropen. En 38-åring hade slagit sig fördärvad i liknande fall, men för en vig sjuåring blev det bara en del skrubbsår och många tårar.

Femåringen ville inte kännas vid någon fredagströtthet och gastade sig till en cykeltur. Det gick utmärkt i en kvart, sen blev farten övermäktig. Tack och lov för hjälm... Jag cyklade bakom och såg min lilla flicka slå runt med cykeln och ta emot sig med ansiktet. Jag förväntade mig utslagna tänder och näsblod efter dykningen i asfalten, men hakan verkar ha tagit smällen och mestadels på ytan. Glass och gos gjorde susen och nu sover båda barnen.

Det var vad den första veckan efter semestern bjöd på. Eller just det, tvättmaskinen gav upp också. Vi har haft det på känn, men den gjorde en praktfull sorti ändå med ett skramligt och ljudlig avslut, inklusive tillhörande rökinspirerade lukteffekter, innan maken fick bända upp luckan med den sista tvätt den maskinen servade oss med. Nu står den i trädgården och torktumlaren har ny plats i vardagsrummet. Jamen varför inte?

Nu tar vi helg. Hoppas jag.

Tillbaka till verkligheten

Planen var att mjukstarta. Jobba förvisso, men ändå ta veckan med ro och segla igenom den. Tillåt mig skratta och ge oss själva en spark på smalbenet. Vakna! Det är oss vi pratar om!

Måndagen var godkänd. Maken nös ett par gånger och såg lite hängig ut, men tja, bra kväll ändå. Sen kom tisdagen och maken kastade in handduken. Sommarförkylningen var över honom. Tjejerna och jag tog en promenad med en lånehund i sommarkvällen, så här i efterhand var det en av veckans höjdpunkter.

Sjuåringen hade tröttnat på fritids och gnällde högljutt om orättvisan i att "tvingas" vara där, efter ledighet i fem veckor (eller just därför). Femåringen somnade gott, men vaknade med värk i öronen efter två timmar. Men hej och tjenare gamla vardagsvän! Jag har inte saknat dig. Ikväll kände jag min nyfunna (o)vän PMS ansluta till familjen och veckan får genast ytterligare en dimension.

Men, som alltid med vardagsbekymmer så försvinner de, även om makens förkylning är av den mer allvarliga sorten enligt honom själv. Femåringens öra behandlas med antibiotikadroppar och hon är pigg. Sjuåringen har bestämt sig för att skippa fritids resten av veckan. Jag då? Jovars. Det är ju ändå rätt lugnt i stormens öga, sägs det...

Tiden går...

Vi hade en liten go 2,5-åring på besök idag. Det blev uppenbart att varken maken eller jag längre hade en susning om, hur det är att ha en liten kavat, orädd och nyfiken småtting i huset. "Här finns inget farligt alls" försäkrade vi glatt föräldrarna, som förgäves försökte lista ut sin dotters nästa infall i förtid.

Maken och jag har förvisso en del att stå i vad gäller vår femåring. Men vi behöver inte längre oroa oss för, att något av våra barn ska käka en näve blöt sand. Stentrappan i vår trädgård är förvisso ofta skådeplats för diverse skrubbsår fortfarande, men vi ser den inte längre som ett stup. Kaninerna får ha sin mat ifred och vi känner inte längre paniken komma krypa så fort det är tyst i en minut. Tystnad är numera lika mycket klassad som lycka, inte som förr när varje sekunds tystnad utan ögonkontakt med barnet kunde betyda allt från en tuschteckning på väggen till valfri ångestframkallande olycka.

Livet har uppenbarligen blivit något lugnare. Stunderna av kaos är färre här hemma. De existerar fortfarande, tro mig, vår femåring i högform kan ta sig oanade uttryck fortfarande. Men dagens finfina besök visade, att barnens ålder har gjort att vi omedvetet har förflyttat oss en bit på föräldraskalan, från det akuta "livsuppehållande" i småbarnsåren, till det något mer lugnare "övervakare". Vi har uppenbarligen glidit in i nya tider.


Övervakar'n fotad av den övervakade i ett obevakat ögonblick.

Heja Bamse!

Vi var inte ensamma idag på nyöppnade Bamseland, om vi säger så. Tusentals lika spralliga, högljudda och förväntansfulla barn som mina, gjorde oss sällskap när vi drog runt mellan Bamseteater, Skalmanbilarna, farmors pannkaksrestaurang och godiståget. Jag hade lovat femåringen en heldag hos Bamse, och jag tror vi lyckades med uppdraget. Varenda liten gnutta energi användes när hon hoppsastegade sig genom parken. Några tröttdippar åtgärdades med glass i skuggan på en av sommarens varmaste dagar. Vi övroga tre, i varierande åldrar, hade också en toppendag, även om mamman då och då kände att en burk dunderhonung hade suttit fint som mellanmål.

Någon hittade hem..?

Stjärnorna på slottet

Imorse var det dags för maken att gå till jobbet igen. Ungefär samtidigt som han förvirrad stod och drog på sig ovana plagg som jeans och skjorta, packade jag det sista för en kortsemester i slottsmiljö. Barnen, jag och min mamma körde rakt över riket, och landade på Stjärnholms slott utanför Oxelösund. Imorgon står Bamses värld på semesterschemat, äntligen ska femåringen få sin belöning för alla sommarens besök på diverse djurparker och annat hon tycker är öken. Nu är det konstgjorda björnar och åkattraktioner på g!

Men först: slottshäng. Vi åt en tidig middag i den vackra matsalen, nästan ensamma, vilket passade oss bra. Alla fyra satt vid bordet, ingen under, och det är en fröjd att se att vi äntligen är lite närmare lugn och ro trots barnens närvaro. Möjligtvis att det tyska paret vid bordet bredvid drog efter andan, när sjuåringen viftade ut en rosenvas och mamman misslyckades med att fånga den i luften. Och kanske blir de också lite fundersamma om de slår upp den vid denna middag vanligt förekommande frasen "sluta vifta med din kniv nu" i sin tysk-svenska parlör. Ni hör ju, sammanfattningsvis, en väldigt bra middag.

Efter dagens sockermutor för långresa i bilen och för att sitta still vid besök hos äldre släkting, behövde barnen springa av sig när de tände av från sockerkicken de levt på. Sommardagens riktiga värme övergick i en något kyligare kväll, men en slottspark med lekplats och stor gräsmatta är inte fy skam för en semestermåndag i augusti. Maken då? Jodå, en helt okej dag på jobbet rapporterade han. Varmt var det också...och gott kaffe i fri mängd som kunde avnjutas utan avbrott. Jag och barnen hade förvisso en bra dag, men som jag ser det kan det möjligtvis diskuteras vem som hade semester av oss två.

Tydligen den enda slottsbilden.