Stage mom

Sen vi såg att torsdag här på Sunwing Cala Bona innebär Mini-stars, har
jagfemåringen planerat för scenpremiären. Dock var banan hit lite snirkligt. Femåringen som först var pepp och ville sjunga själv på scenen, ändrade sig sen och vägrade prata uppträdande om inte hon fick ha mamma med sig på scen. Det hade förvisso inte just hennes mamma haft något emot, men det fick ändå bli ett nej på det med tanke på åldersgränsen 3-11 år. Jag började inse att min tid som ivrigt påhejande scen-mamma var över innan den ens hade börjat.

Sen ändrade hon sig. Hon träffade en kompis i poolen som hon övertalade till att bli musikalstjärna tillsammans med henne. Plötsligt var hon anmäld!
Och mammans hjärta slog lyckliga dubbelslag.

Min strategi var att ligga lågt och inte glida in i någon Gunilla Persson-roll. Inte innan dagen D i alla fall. Det visade sig att femåringen skötte det hela med bravur helt utan sin mors inblandning. Hon övade som hon skulle. Provade glitterklänning och sjöng skalor i poolen. Nej, det sista gjorde hon förstås inte. Men hon och nyvunna vännen skulle sjunga Lollo o Bernie-sången och den övas det flitigt på i Sunwings värld varje dag varken man vill eller ej.

Jag var inombords osäker på om hon skulle banga när det väl gällde. Maken kramade henne och sa curlande att självklart kunde hon hoppa av om hon ville. Det var dock inte tal om det. En timme senare satt vi på första parkett när barn efter barn gjorde scendebut och föräldrar, syskon, mor- och farföräldrar, kreti och pliet och några till filmade, fotade, instagrammade och spred till omvärlden vilka talanger som just nu stod på scenen. Vi också.


Här är ett av
hundrafoton. Det kan bli fler. På frågan om vad hon vill jobba med när hon blir stor, svarade dottern "dansa". Ni ser! Gunilla Persson - watch out! Here I come!


Och just det, dottern också.

Snillen spekulerar

Sjuåringen har matteläxa med sig att jobba på. Det jag själv minns från matten på lågstadiet, var mer sida upp och sida ner med entalsaddition. Matteläxa i andra klass anno 2015 är problemlösning med miniräknare och ekonomiskt tänkande. Maken är stormförtjust, medan jag som alltid haft höga betyg i matte men starkt ogillar ekonomi, hade sett fram emot något år till med 2+5 och 13-3.

Igår ville jag ge barnen en peng att ansvara för på semestern. Medan sjuåringen stoppade på sig sin modesta eurosedel och gjorde upp storslagna planer för inköp, menade femåringen att hon inte behövde någon. Hon hade redan fått sitt godis, som hon sa, och var uppenbarligen övertygad om att hennes leverne skulle bekostas av någon annan även fortsättningsvis. Min egen logik ligger dock inte så långt från femåringens, när jag säger "sätt upp det på rummet" och genast känner att det i alla fall i någon mån är gratis.

Vi har nu njutit av två och en halv paradisdagar här i charterns lala-land. Kan tyckas som att det inte kan bli bättre, men det kan det, för imorgon kommer min syrra och hennes tjej hit! Rent siffermässigt måste det väl innebära en förbättring med säg...minst 200 procent eller så?


Den yngsta ekonomen.

Vacay!

Vi har åkt till Mallis på semester. Det känns verkligen lyxigt, att så här sex veckor in på hösten få ytterligare några slappa dagar, denna gång i garanterad sol till skillnad från i somras.

Flygresan var otroligt smidig och ytterligare ett bevis på att vi nog nu faktiskt lämnat småbarnsåren. Cirkuskänslan kvarstår ju förstås till viss del ändå, senast igår fångade jag en vas på volley som var halvvägs till golvet. Men på flygresan satt vår kära lilla femåring mer stilla än de flesta andra och uppförde sig minst lika bra som de charterresenärer som pimplade drinkar redan på flygplatsen imorse.

Vi kom fram till hotellet vid lunch, inte särskilt pigga men hungriga och glada. Att gå upp klockan fyra sätter sina spår nuförtiden... Eftersom vi firar min mamma, som fyller år, startade vi lunchen med ett glas iskall champagne med utsikt över havet. Vykortsvackert i själ och verklighet.

Barnen såg inte riktgt samma njutning i att sitta där och filosofera på strandrestaurangen, de ville hellre starta badandet. De fick lov att bada fötterna medan vi drack kaffet. Sjuåringen hörde instruktionen. Femåringen hörde tydligen något som lät mer som "doppa dig med brallor och kom tillbaka med en grinig attityd".

Det blev punkten för sommarlunchen och startskottet för poolhänget som jag misstänker kommer vara vår främsta syssla ett par dagar framåt.

Nattvandrarna del 18316

Det sägs att det är myyyyysigt att sova tillsammans, gärna hela familjen!
Inatt vid halv två hade både jag och sjuåringen kunnat argumentera omkull vilken samsovningsförespråkare som helst, tills hen skrev en ny bok om hur bra det är med nedsövning på kemisk väg av samtliga familjemedlemmar i cirka sex till åtta timmar per dygn. Femåringen, med en kroppstemperatur på hundra grader, låg raklång på tvärsen mellan oss och förvandlade sängen till en bastu. Pappan sov för tillfället i tom säng i ett annat rum (tror jag, han var i alla fall inte i dubbelsängen).

Sjuåringen klagade till slut högljutt på sitt element till lillasyster, någon blev akut kissnödig och sen var alla vakna en stund. Femåringen somnade om, med huvudet på kudden, men nu med ljudliga extraeffekter i form av ordentliga stockar till snarkningar. Antingen är hon nästa på tur till förkylningsnästet eller så har den där körteln börjat växa igen bakom näsan. Jag inväntade någon slags extern störningsjour, men de kom inte. Sjuåringen fick dock nog, hon letade upp sin pappa och bad honom byta säng med henne igen. Troligen sov han sedan i en tredje säng för natten, för imorse var femåringen jag ensamma i dubbelsängen. Hon använde min mage som kudde till sitt kokheta lilla svettiga huvud. Hon vaknade vid sju och frågade förvånad om det redan var morgon?

Godkänd!

Idag var det (tydligen) dags för 5,5-års kontroll för vår yngsta dotter! Min hjärna hänger inte riktigt med på att det var sista besöket på BVC för vår del...någon måste ju kolla min "bebis"? Och mig! Det var lite samma känsla som vi hade på BB när vi skulle åka hem med första dottern: "Vadå...ska ni bara släppa ut oss...i verkligheten...helt ensamma..!?".

Min hjärnas oförmåga att se min dotter som en snart skolmogen tjej, kan också haft att göra med en plötsligt påkommen förkylning som har gjort min hjärna dåsig. Igår mindes jag att vi hade tid idag, jag mindes det inatt vid fyra (när jag hostande bestämde mig för att stanna hemma och jobba istället för att smitta kollegor) men jag hade dock glömt det när väckarklockan ringde. Det blev snabba ryck och tack vare en gammal beprövad huskur (två olika värktabletter, en kall dusch och en stor dos envishet), så kom vi i tid.

Innan någon får rasha över det faktum, att jag åkte med förkylning till bebisarnas näste, vill jag bara påpeka att jag tänkt smita förbi väntrummet om någon under tre år befann sig där. Men det var tomt. Tur på fler sätt än ett, visade det sig, när femåringen utförde avancerade cirkuskonster i bebis-rutschkanan och hennes mor just idag bara hade energi till att sitta ner och fota henne.



Det enda dottern var nervös för inför besöket, var om hennes öron skulle undersökas. Jag sa glatt nej och bad en bön om att jag skulle minnas rätt från när äldsta dottern fick godkänd-stämpel i pannan. Det gjorde jag. Jag hade dock förträngt att det var sprutdags. Kanske var det bra, för antingen blev hon så överraskad att hon blev lugn eller så har jag ändå plockat upp några mamma-skills genom åren. Hon protesterade förvisso lite grann och fällde några tårar, men inga storslagna primadonnautbrott eller kast av saker. Det klassas som fantastiskt bra genomfört och med ett blått ap-plåster på armen gick hon stolt därifrån. Jag gick efter, lätt svettig av både det ena och andra, men numera med ansvar för två döttrar och helt utan översyn av BVC:s vakande öga...