lördag 28 november 2015

Ute i svängen...

Vi hade en finfin fredagkväll, maken och jag, med skinkbitar i mungiporna och ris à la Malta i stora lass. Mellan tuggorna hade vi också väldig trevligt med några av mina arbetskamrater. Restaurangen, Stjärnornas krog, var dock ingen höjdare. Det var väl nånslags retro-inredning, men som maken sa "känns mer som om de låtit möbler stå sen 70-talet...och inte vädrat heller". Det var kanske en lätt överdrift. Men visst, den stora matsalen hade vissa likheter med ett äldre lunch-hak. Buffén var dock helt okej och i riklig mängd - viktiga faktorer på julbord. Deras godisrum (!) drar också upp betyget med ungefär hundra stjärnor. Självklart fyllde vi fickorna innan vi traskade hemåt.

Liseberg i vinterskrud är ju dock något alldeles fantastisk, som varje år. Trots lätt regn igår kväll så var parken som en saga.





Frågan är dock om inte höjdpunkten ändå kom när vi stod på spårvagnen hem genom stan strax före midnatt. Plötsligt knackar en piffig 20-nånting tjej mig på axeln. Hon frågar mig på norska om jag eller min man vet något bra uteställe som hon och hennes kompisar kan gå och dansa på. Jag upprepar: hon frågar om jag eller min man vet något bra uteställe som hon och hennes kompisar kan gå och dansa på..! Som om vi, med ett år kvar på "30-...", mätta som ägg efter julmat och med fredagströtta ögon, skulle ha koll på utelivet. Vi tog det som en komplimang. Medan jag låtsades fundera, men egentligen stod och gapskrattade inombords, gav min make norskorna två tips som bara hade gett dem tidernas kväll 2001 eller om de varit 15 år äldre. Jag fnittrade så jag hade satt en skumtomte i halsen, om jag haft nån kvar. Sen gick de av och vi åkte hem till vårt radhus.

Imorse åt vi frukost med färskpressad juice och nybakat (köpt) bröd. Ett par timmar senare kom vildbasarna hem och ordningen var återställd här hemma.





fredag 27 november 2015

Julbordspremiär

Maken och jag ska på julbord ikväll. Vi har lite grann räknat dagarna hit, eftersom det var rätt länge (211 dagar och en kvart) sen, som vi var ute på tu man hand. De vanliga fredagskvällarna i soffan mellan 21 och 22 framför Netflix, räknas inte in i den sortens kvalitetstid vi hoppas på ikväll!

Igår när barnen somnat, trötta efter min influensa förra veckan och den här veckans jobb med tillhörande fläng, kände vi oss inte jättesugna på att addera ett julbord till fredagströttheten som vi vet slår till nån gång vid 17.30-tiden idag. Hade någon frågat oss igår, kunde vi lätt tackat nej till skinka och julkorv, till förmån för att istället krypa ner i sängen med tio lussebullar (var) och julmust att halsa ur en petflaska. Men idag, efter åtta timmars ostörd sömn (lyx som är tillbaka nuförtiden), är vi nu lite mer peppade igen. Kanske till och med ska slå till på ett glas rödvin. Men bara ett, för med tanke på att jag brukar slumra rätt gott i soffan runt 21 vanligtvis, så ska vi inte riskera att somna med huvudet i en sillburk.

Restaurangen vi ska till, ligger på Liseberg och mer julkänsla än så, är ju svårt att få en regnig novemberdag i Göteborg. Just nu, i en busskur på väg till jobbet, tror jag att årets första Jansson kommer smaka utmärkt ikväll bland ljus och kaneldoft.


En gång när vi (nästan) var ensamma.



lördag 21 november 2015

Tjuvstart...

Min mamma bjöd in till att tjuvstarta julen idag. Eller som hon sa, "...en liten enkel fika så här veckan innan advent". Låt mig presentera vad adventsfikat i all sin enkelhet bestod av: glögg med samtliga tillbehör, julmust, pepparkakor, ädelost, hemmagjord kola, hemmagjort julgodis med aprikos och kokos, skumtomtar en masse samt åttaåringens favoriter: mini-kokosbullar.

Självklart bad mor om ursäkt för att hon inte hunnit med att baka mer julgodis innan vi kom. När vi svullat klart på ovanstående så var det dags för kaffe. Och lussebullar! Jag tycker nog adventsfikat mer kan beskrivas termer av extra de luxe maxibrax alles mucho grande.

"Enkelheten" skulle jag mer beskriva som pepparkakor i bitar (någon tappar ju alltid burken, eller hur?) och halvljummen glögg med russin serverade ur burken. Risken chansen är stor att maken och jag bjuder igen på något sådant på första advent.








torsdag 19 november 2015

Sju(k)-kamp

Den här sjukan har faktiskt varit en som en parkpromenad om vi ser till hur mycket jag faktiskt kunnat vila. Jag har legat pall hela dagar och inte bara 8-16 som brukligt än, när barnen är iväg. Det har funnits tillfällen där det erbjudits vattenpåfyllning i mammans glas, massage av tinningarna av små goa kalla barnhänder som just kommit in från hösten utanför (antagligen skitiga också, men det bryr vi oss inte om nu), omstoppning av mamman i sängen och lån av valfritt gosedjur (gärna av en drös om döttrarna fick bestämma).

Så håll ut, alla ni med barn i småbarnsåren, det blir enklare att vara sjuk när yngsta är nära skolålder. Det är förvisso en information som kan kännas rätt jobbig, att ta in om en ligger i magsjuka eller så med en ettåring och en treåring hemma. Då känns ju "skolåldern" lika nära som pensionen. För det är ju så att det här med att hitta vila när man sjuk med småbarn i närheten, är en bedrift som i det närmaste kunde likställas med vilken OS-gren som helst. Sjukamp kanske?

1. Vem kan få till flest vilotimmar med trotsig tvååring i huset. Fastbindning av barn räknas som fusk = poängavdrag.

2. Dricka valfri dryck utan att 1,5-åring skriker sig blå över att också vilja ha - trots att hen just druckit en full pipmugg och spottat ut hälften.

3. Lura flest barn med att sova räv.

4. Vem kan hålla kroppen still längst, trots att du hör din partner i meningar som "stå inte uppe på bordet", "kom ner från hyllan" och "nej, ät inte ur blomkrukan" inom loppet av fem minuter.

5. Vem gömmer snabbast iPaden när femåring knackar på dörren. Extrapoäng till de som också klarar att se oskyldiga ut när barnet frågar om du vet var Ipaden är.

6. Svara varianter av "Glass? Nej, det är medicin" när minst tre ålderskategorier på barn kommer på dig med att äta femte portionen glass i sängen.

7. Ensam avgöra vilken tid det är på dygnet när man blir plötsligt väckt, svetten lackar, minst ett barn skriker samt gardinerna är fördragna. Tre rätta svar vid tre olika tillfällen ger maxpoäng.

Medalj utdelas till alla deltagare!

Men okej, en del tjo o tjim måste sjuklingar stå ut med här också fortfarande. Idag när åttaåringen kom hem efter skolan, så släppte hon ut kaninerna. Båda rymde blixtsnabbt, vi hade tydligen missat ett hål i staketet. In till tre grannar for de (och vi) innan odågorna var tillbaka på rätt gräsmatta igen. Så ok, allt är inte helt lugnt nu heller. Men så är det ju oavsett om influensan är på besök eller ej. Vill man vila mer än så, får man nog faktiskt vänta till den riktiga pensionen.











tisdag 17 november 2015

Dr Google

Den här texten kunde också haft rubriken "Godmorgon lördag!". Jag gick och la mig i fredagskväll och sov hela natten. Sen dess har jag ju inte stigit upp. Febern är i det närmaste borta nu, även om kroppsvärken kvarstår. Men jag börjar bli uttråkad och det är väl det bästa måttet på att tillfrisknandet har börjat.

Jag har dock inte sovit konstant i tre dygn. Tack o lov för alla poddar som finns, när en bok känns för tung och huvudet känns för tungt för en film. Jag har lyssnat på allt från enkla poddar som Veckans bläcka och Blankens/Swanberg till P1- och P3-dokumentär. I söndags eftermiddag orkade jag läsa igen och då slukade jag boken "Istvilling" på några timmar. Läskig men lättläst! Sen gick det utför och idag fann jag mig klickandes runt på kvällstidningslänkar med rubriker som Är det här Tom & Jerry på riktigt" och "Den kända bajsbilen - nu är den spårlöst borta".

Ett annat bottennapp som jag ägnat mig åt när jag orkat, är att googla mina symtom. Det är ju sällan en bra ide', om man inte önskar sig dödsångest. Vet ni hur många olika sjukdomar som finns på träfflistan om sökorden är "halsont, feber, värk i kroppen"? Det vet inte jag heller exakt, men bland de femtio första fanns otrevligheter som MS, borrelia, hjärnhinneinflammation och - taadaa - cancer. Bland bubblarna fanns också den otippade hjärtinfarkten (kan hos kvinnor tydligen ge halsont som symtom) och ungdomssjukan körtelfeber (känd som kyssarsjukan, kunde blivit kris i äktenskapet om inte maken också drabbas inom kort från nu...).

Jag har ju själv satt diagnosen influensa, men jag tvivlar på att någon läkare med femton minuters akutbesökstid skulle kunna göra en grundligare research är vad Dr Google och jag har gjort. Så, jag är ju inte på benen än. Jag är matt och fortfarande beroende av glass, te och halstabletter. Men imorgon kanske jag faktiskt stiger upp på riktigt. Det är ju ändå lördag.











lördag 14 november 2015

Feberyra

Huvud, rygg, äggstockar och några andra vitala organ, tävlade imorse när jag vaknade om att plåga mig. Jag trodde först på kombinerad mensvärk och ryggskott light. Klagade högljutt och stängde in mig i sovrummet för allas trevnad. Medan jag knaprade värktabletter och drack vatten, räknade jag på hur många dagar jag skulle behöva för att tillfriskna på. Det är så jag gör när jag blir sjuk. Mitt tafatta försök till kontroll har dock i ärlighetens namn sällan funkat. Men vanans makt är stor, så jag bestämde mig för två, kanske tre dagar innan jag kan fortsätta vardagslivet. Det är ju standard för en novembersjuka. Men när krutröken från det plötsliga och mångsidiga insjuknandet lagt sig lagom till eftermiddagskaffet, så drog feberdimman in.

Lite feber, jaja, tänker ni. Låt mig säga så här: i den här släktgrenen är vi stolta över våra låga blodtryck och har fått höra från barnsben att vi har aldrig får riktig feber. Vår låga kroppstemperatur gör, att när vi stapplar runt i feberyra, så visar ändå termometern cirka 37,2. När normala människor ser en medioker kroppstemperatur, börjar vi med rötter hos släkten Axelsson från Nyköping, att ladda för att övertyga partner, doktor, chef och allmänhet om, att vi kan behöva dygnet runt-bevakning vid sjuksängen.

Idag visade örontermometern skrämmande 38 grader. Jag var tvungen att mäta i båda öronen, eftersom jag ändå levde och trots yrsel och värk i kroppen ändå kände blodet pumpa runt. Det här med "aldrig" är ju också en sanning med modifikation. Senast jag hade ungefär samma känsla i kroppen var i maj 2013 när jag var på Mallorca med min mamma och barnen. Sängliggande i fem dagar fick jag se poolen från sovrumsfönstret när jag gluttade bakom annars nerdragna gardiner.

Så ja...det är väl bara att inse sig besegrad av något jag nu börjar tro är influensavirus. Vi får väl se hur det är imorgon. Min uträkning från imorse behöver eventuellt justeras framåt. Denna gång är det dock höstrusk när jag lyfter på gardinen, ett barn är på övernattning hos kompis och maken har fullt fokus på femåringen. Och det finns choklad. Kom igen influensan - ska vi säga fyra dagar?











fredag 13 november 2015

Simma lugnt!

Okej, det här med simhallar. Låt mig först säga att det verkligen har sina mysiga delar, att avsluta varje vecka med att åka till badhuset med barnen. Men det går ju inte att sticka under stol med, att varje förälder som hoppar i poolen och bränner veckans intagna kalorier på en timme i poolen med sina barn, borde få betalt för sin insats. Eller åtminstone en medalj då och då.

Idag hade jag gjort det lätt för mig och tagit ett extra barn med oss. Åttaåringen var därmed sysselsatt med sin kompis (som därtill är till helylle och väldigt väluppfostrad) och slapp därmed fokusera på att reta upp sin lillasyster till vansinne varannan minut. Och lillasyster slapp knyta nävarna och försvara sig efter varje liten retning från sin
kärleksfullastorasyster.

Med en Ikea-kasse samt ytterligare en badväska fullpackade med prylar vi ansåg oss behöva, intog vi då som vanligt badhuset på fredagen. Duschningen är numera en rätt så finslipad process, i våra mått mätt. Tjejerna är nämligen, liksom sin mor, mästare i att ifrågasätta saker om det inte finns uppenbara eller väl orsaksbaserade skäl bakom. Skillnaden är att deras minne skulle göra en guldfisk avundsjuk, så särkilt femåringen behöver påminnas om alla bakomliggande skäl till varje steg från "ta av dig kläderna" till "spruta inte vatten på dem som är påklädda". När vi så tagit oss igenom avklädningar, hårtvättar och påklädning av badkläder, så är alla oftast fortfarande glada men mamman lätt svettig, trots dusch. Mot poolen!

Femåringen hade först simskola och åttaåringarna övade dykning. Jag simmade varv på varv och svarade stolt "javisst" när en man imponerat frågade om jag verkligen hade tre barn med mig ensam till simhallen. Sen anslöt femåringen till oss. Hon hoppade i, hamnade under vattnet, kom upp ovanför ytan och ropade högt: Jag kan simma!!! Jag fick sedan jobba hårt en stund för att behålla värdigheten i det där självklara svaret en stund tidigare...

Det är ju dock en ynnest och en glädje att få se sina barn så där rosigt glada och faktiskt kunna låta bli att hyssja dem när de skrattar lite för högt. Simtävlingar och lekar avlöste varandra, och hade det inte varit för att f*n flög i mina döttrar när jag sa att de skulle gå upp, så hade det hela avslutats i harmoni. Nu bjöd istället jag och mina barn på en show som i bästa fall kan beskrivas som övning i cochad vattenbalett. Barnen hoppade olovligen i bassängen, jag stod på kanten och gastade åt dem att komma upp. Sekunden senare tappade jag balansen och i en saltomortal ramlade jag över åttaåringen ner i poolen framför femåringen som blev så paff att hon simmade utan dyna till kanten av bara farten. Åttaåringen gjorde ett snyggt dyk när hon såg sin mors lekamen komma farande och for upp kanten i ren förskräckelse hon med.

Den mysiga delen? Den kommer nu. Vi fikade i cafeterian och gick igenom reglerna för badhuset för sjuhundrade gången. Alla torra, rena och trötta. Lika bra som vilken valör på medalj som helst.





onsdag 11 november 2015

Fars dag...igen

Makens födelsedag är här med allt vad det innebär. Han gör sällan så stor affär av sina födelsedagar (inte som vissa andra i familjen). Han ska bli 100 har han bestämt, så ingen ide' att hetsa upp sig varje år liksom. Men han var ändå rätt nöjd när vi väckte honom imorse. Han hann dessutom öppna ett paket innan hans femåriga dotter startade paketjage i dubbelsängen.

Han fick bland annat ett par byxor. De passade tyvärr inte, trots rätt storlek.

- De måste ha gjort byxorna mindre och märkt dem med större storlekar!

Joråsaatte...

På jobbet hade maken blivit firad med ungefär en miljon rosa ballonger som böljat kring honom vid skrivbordet idag. Bra initiativ av arbetskamrater tycke jag. Jag var dock besviken att han inte tog med dem på bussen hem. Hade troligtvis varit jättepoppis hos övriga bussresenärerna i rusningstrafik.


Hemma fortsatte kalaset med tacos denna lelle-lörda'. Femåringen avslutade dock effektivt kvällens tårtkalas, genom att kasta sig över de sista smulorna av kakan och i samma veva lägga magen på sitt kladdiga fat samt vara tre millimeter från att bränna sin egenklippta lugg.


Efter att lugnet återkommit ville åttaåringen handgripligen testa huruvida 38 är "gammalt" eller ej. Hon hämtade sonika klisterrullborsten till kläder och provade den på sin fars kalufs. Allt hår satt kvar och han var mycket nöjd med det. Ska man nu bli 100 då är det ju kul om inte håret faller av innan man kommit halvvägs.





söndag 8 november 2015

Fars dag!

Åttaåringen bredde sina favoritmackor till sin far imorse, Hönökaka med leverpastej och inlagd gurka. På frukostbordet stod också de ljuslyktor hon gjort i lera på fritids och en svensk flagga. Jag bad dem väcka sin far lite lugnt och tyst och överräcka sina teckningar. Möjligen att de upplevde sig som tystlåtna, men i så fall är hesa Fredrik på måndagarna också en viskning. Den firade pappan vaknade därmed av två tjutande döttrar som i kapplöpning försökte nå honom före den andra.

Vid frukostbordet en stund senare fick femåringen feeling och bad sin syster att dämpa sig, "vi är lite lugna nu, det är en bra present". Själv satt hon på stolen i minst sju minuter, vilket är en storartad insats och längre än hon suttit still i ett svep sen hon sövdes i maj.

Jag och min syster firade vår pappa i fredags när han var på plats i Göteborg. Vi bjöd honom på buffélunch. Eller rättare sagt, vi skulle gjort det, om han inte hunnit betala själv och invänta oss till bords på restaurangen tillsammans med sin fru. Lunchen var dock både väldigt god och mysig. Vi utnyttjade buffékonceptet till max, så ändå höga poäng på den lunchen.

Fadern i detta hus lagade sin egen middag ikväll. Han grillade i lugn och ro medan jag tog barnen på en kvällsprommis. Jag är rätt säker på att även det kan räknas in som särskild lyx när man firas på Fars dag.


Försökte ta en bild på åttaåringen och hennes far. Någon kom emellan.




söndag 1 november 2015

Höstlov i norr

Sälen är ju ändå norrut sett från Sveriges mittpunkt Göteborg, om än icke Norrland. Men temperaturen visade ett tiotal grader lägre än på sydliga västkusten och vi har glidit runt i mössor, vinterjackor och snöskor. Eller ja, inte snöskor a la Gustav Vasa, men fodrade och varma var de i alla fall. Långa pauser vid brasan - ibland till och med jag ensam! - men också en hel del promenader i den torra, fantastiska fjälluften. 

Det blev restaurangbesök häromdagen men ingen älg för maken. Enligt kocken är älgarna så smala nu för tiden att de inte är värt att skjuta dem...kan varit en bortförklaring för att sälja in sitt nötkött, men det hade han inte behövt. Grillbuffén gjorde att det lyste ur både makens och mina ögon, eventuellt kan vi haft en tendens åt Familjen Sune-hållet när vi stormade faten med nygrillade köttbitar, läckra såser och perfekta potatisvarianter.









Maken tycker att vi sett på tok för få vilda djur under våda dagar i Dalarna. Tre flygande svanar och de småfåglar som ätit av våra upphängda fröbollar är allt vi sett, trots massiv spaning från tre av fyra familjemedlemmar. Idag, på hemresan i skymningen genom Dalsland, fick vi dock jackpot. Vi räknade till 12 rådjur på ängarna vi passerade. Dock höll de sig i diket och inget av dem sprang upp på vägen och framför bilen så ingen rådjurstek ikväll heller.