39:onde gången! Hurra!

Trots att alla våra firarplaner försvann i takt med att femåringens feber steg, så blev min 39-onde födelsedag en alldeles underbar liten solig söndag. Jag blev serverad frukost på sängen och för första gången på åtta år så välte ingen kaffet och ingen brände upp nåt på ljusen. Kan berott på att den yngsta förmågan fortfarande är slö och febrig, så hon satt mest still.

Efter att jag konstaterat att min spegelbild inte nämnvärt ändrat sig sen dagen innan, så fick jag plötsligt en absolut craving på att komma ner till havet. Jag överraskade mig själv med att dra på mig träningskläderna för första gången 2016 och begav mig ut på en löparrunda. Dimman låg tät och skogen blev lite trolsk när jag sprang på den grusade stigen ner genom en dunge och över en äng. Det var otroligt vackert men skrämde ändå skiten ur mig. Med 39 år i ryggen, så ska man väl klara sånt tänker jag, så jag blundade med ena ögat och sprang vidare.

Jag var i grymt mycket bättre form än jag trodde, även om jag lunkade lite då och då. Det enda som störde mig var alla hurtiga pensionärer som var snabba som små illrar. Jag fick jaga dem en efter en för att komma förbi en bit och sen kunna slå av på takten...tills nästa par stavar med stegräknare i bältet dök upp bakom en krök. Min 55-åriga maratonlöpare till arbetskamrat påpekade dagen efter, att jag möjligen skulle höja ambitionsnivån från att jaga skärgårdens pensionärer. Alltså nej? Jag tävlar bara om jag vet att jag vinner.

Jag fick en massa fina paket också. De enda som stack ut var väl en anti-age crème för 40+ som jag fick i vackert paket av min mamma. Väldigt omtänksamt får man säga! Presentidén grundade sig troligtvis i, att jag eventuellt låtit undslippa mig en tanke till min syrra, om hur min hy numera inte är som en barnrumpa någonstans. Men just den här crèmen var för ansiktet så vi börjar väl där tänker jag...

Men den finaste presenten var den jag fick av min åttaåring. Dottern som är väldigt förtjust i sin veckopeng. Dottern som gärna spenderar pengar...på sig själv. Hon som inte alltid är förtjust i att dela med sig, men alltid ser till att allting är rättvist. I alla fall om det är till hennes fördel. Nåväl. Detta underverk till barn, räknade sina slantar och gav sig sedan iväg på presentshopping. Hon är väl medveten om mitt läsintresse och hade därmed bestämt sig för en bok. Hon valde med omsorg, fick jag berättat för mig, utefter hur bokomslaget såg ut. För att vara på den säkra sidan sparade hon sedan kvittot och la in i boken innan hon slog in den det finaste hon kunde. Tillsammans med sin far valde hon ut det finaste kortet (Pet shop) hon hittade och skrev en gra(t)tishälsning. Sedan stoppade hon i en tjuga och en guldpeng i kuvertet innan hon slickade igen det. Pengarna var så att jag "...kunde köpa mig något till mig själv som jag ville ha". Omtanken hos henne gjorde mig så genuint lycklig och stolt (kanske till och med höjer hennes veckopeng ett par snäpp, hehe).

Räkor och bubbel avslutade kvällen, som sig bör på västkusten. Möjligtvis pensionärsvarning på den menyn, men jag sprang i alla fall snabbast.

Tacka vet jag Mello anno 1884...1984 menar jag.

Vi förfirar lite här ikväll. Imorgon är en av årets bästa dagar. Jag fyller 39 år och det är banne mig en ynnest att få fira varje födelsedag. Dock får jag ju inte numera välja mitt födelsedagsfirande helt själv. Mellokväll är ju tydligen standard den här tiden på året tack vare åttaåringen.

Appen är öppen och vi hjärtröstar "för ekonomins skull" som maken säger. Inte ens åttaåringen gillade falsksjungande Dolly Style i år. Självklart lyssnar vi inte bara på låtarna och utan lägger stor vikt vid vita polotröjor (stackars honom, han fick fem hjärtan) eller snygga överarmar på fyrtioettåringen med coolast frisyr (självklart fem hjärtan). Ungdomarna och får klara sig själva med sina instagramföljare.

När det gick upp för maken att Frans är född 98, så startade han en mental kampanj som han kallade "Rädda en fyrtioåring". Själv var jag mest upprörd över titeln på Frans låt! Man kan faktiskt inte vinna på fel grammatik! "If I were sorry?" Men det visade sig att gamlingen här hade fel. Messade upprört min vän engelskalärarinnan, som till mitt förtret min glädje svarade "Jo, det är en konjuktivform. Som att vi säger 'om jag vore'...". Typiskt.

Vi är tre i soffan ikväll. Den fjärde är återigen däckad. Igår åkte hon skridskor på ett par vantar genom köket. Hon kraschade fredagsmyset igår och sov sen 14 timmar innan hon vaknade imorse med feber återigen. Idag var hon en liten trasa igen och somnade i soffan tio minuter innan Mello. Lyllos henne!




Sa jag att fyller 139 år imorgon?

Inte utan min skoter

Den lilla börjar tillfriskna här hemma, men än är det ingen vidare fart på henne. Förra torsdagen däremot, då hade hon värmt upp en mindre mellansvensk stad med sin energi.

För en vecka sen gjorde vi en djupdykning i 80-talet och bokade planksteksafton på restaurang Lyktan i Hundfjället. I aftonen ingick skoterfärd uppför fjället. Självklart satt den yngsta av oss längst fram vid styret under färden. Maken fick hänga på framtill på skotern, men var inte lika lyrisk som sin femåriga avkomma.

Medan vi högg in på planksteken och det spritsade potatismoset, bildade femåring pakt med sin lika unga kompis och ordnade en egen helkväll. De störde endast sina föräldrar, som då och då fick hjärtsnörp och undrade om barnen var kvar inomhus. När jag gick ett tillsynsvarv satt vår dotter bredvid sin likasinnade på golvet i kapprummet. När hon såg mig utbrast hon dramatiskt Åååååhhhneej, han är döööd...! Hade inte de båda två sedan inom en millisekund lagt upp varsitt asgarv och studsat runt mig, så hade jag blivit osäker på om hon skojade. Bådas skådespelartalanger bör kunna resultera i en Oscar, eller åtminstone bekosta vårt leverne, om tjugo år.

Efter barnfamiljernas helkväll var det dags att åka skoter ner för fjället vid 20.30. Då förpassades även maken till skotervagnen bakom. Femåringen själv tog plats framför föraren. Åttaåringen satt bredvid mig och klämde min hand oroligt. Hon ogillade farten, fläkten och den kyliga kvällsvinden i backen på väg ner. Den yngsta verkade dock helt oberörd av eventuella isvindar. När vi kom ner ville jag fota henne. Hon svarade inte. Istället såg hon bara sjukt nöjd ut, la sig (!) bekvämt till rätta med fötterna pekandes mot styret, armarna bakom nacken och med benen i kors. Där låg hon sedan med ett leende bredare än varenda plankstek i världen.

#vabruari

Jag mejlade med en kollega som vabbade häromdagen. Hennes dotter är nyss inskolad på förskolan och jag skrev på skoj att hon är "...välkommen tillbaka till jobbet om fem år", syftande på alla sjukdomar barnen ska igenom de första åren. Uppenbarligen slog jag i taket för nivå av fejkad skadeglädje som var tillåten, för sen igår är vabruari även ett väldigt reellt faktum hos oss också.

Jag satt i godan ro och bland annat, ironiskt nog, diskuterade patriarkatets tillkortakommanden över en tallrik skaldjurssoppa igår på lunchen, när telefonen ringde. Flera missade samtal från förskolan och en make i andra änden av luren som var mer orolig än vanligt. Han hade hämtat en liten trasdocka från förskolan, en liten spillra av vår vanligtvis energifyllda dotter. Han hade fått bära hem henne i en filt eftersom hon inte orkade gå själv.

Så här ett dygn senare kan vi konstatera att det med största sannolikhet är en rejäl skopa av influensa hon åkt på. Den lilla kroppen värker och febern gör kinderna rosiga och ögonen matta. Vila kommer göra susen så klart, men vabruari lär fortsätta minst till sista dan.

Vi ska ju inte sticka under stol med att lillens sjuka innebär viloläger även för övriga familjen. Förvisso ska jobb och andra sysslor nu skötas på halvtid, men åttaåringen blev lite paff när hon såg sin svaga lillasyster och lät bli att reta henne just igår. Istället för att femåringens middag var en kamp mellan alla andra grejer som pockar på hennes uppmärksamhet, så orkade hon inte ens sitta upp. Eller äta.

Ingen jagade någon med en käpphäst genom hallen. Ingen skrek att de önskade en hund istället för en syster. Och åttaåringen var mer än nöjd med att ha total uppmärksamhet efter att femåringen slocknat. Ett dygn av detta är ju en spahelg intjänad (så på det viset har vi faktiskt tjänat pengar på detta än så länge...eller?).

Lillen har möjligtvis redan visat en liten, liten väg mot bättringen. Hon åt en köttbulle till lunch och drack juice. När åttaåringen stack ut och lekte i solen med en kompis, orkade sjuklingen lyfta huvudet från kudden och kraxa "Det är orättvist, jag vill också gå till en kompis...!" Det kan betyda att vi har mindre än ett dygn kvar innan sjukdomen vänt och vägen mot ordningen av kaos är påbörjad här hemma. Jag tar inga chanser, gäller att njuta nu. Fram med fotbadet!

Sol inne sol i sinne. Och ute.

Var ska jag börja? Soliga fjällfavoriten med en hel bunt vänner är ju faktiskt tolv poäng av tio möjliga vad gäller sportlov. Barnen kivas förstås i liftkön men efter tre dagars åkande i perfekt pistade backar, under blå himmel och med soliga lunchpauser så står det klart att detta är så nära religiös övertygelse vi kan komma. Och då tror vi ändå inte på Gud.

Vi rullade in i Sälens by i lördags kväll. Hundra meter från stugan drog maken efter andan och utbrasts hoppfullt
-En varg!

Ett djur kom mycket riktigt gående på vägen framför oss... Efter en något mer noggrann titt såg vi, att det var ett...rådjur. En Bambi i ulvakläder sprang upp i skogen och gömde sig från Volvon som brummade förbi.

Söndagen var en fröjd. Sol och nästan folktomma backar. Vi fick middag hos väldigt goda vänner som också hänger i Sälen på sportlovet. Underställ och hjälmfrisyr stod det på inbjudan och vi tog dem på orden. Fräste nerför sista backen och nästan rakt in i deras kök.

Måndag och tisdag har gett samma goa semesterkänsla. Vi fick en lektion i vildmarksliv av våra vänner norrlänningarna. Medan de enkelt fixade eld och varma mackor i en smörgåsgrill som de enkelt gömt i en ryggsäck, satt vi bredvid och smygåt ogrillad matsäck ifall den egenhuggna (!) veden med medtagen yxa (!!!) inte skulle funka. Vi, som förvisso gått i Mulle som barn, men som inte kan rabbla ätbara rötter och nyttiga lövväxter mitt i natten, var imponerade. Körvarna blev faktiskt godare än nånsin och åttaåringen var lika imponerad som maken.

Femåringen då? Hur lever hon i fjällvärlden? Jodå, tackar som frågar, det funkar bättre i backen än på flatmark. Våra förmaningar har pendlat mellan "Gå ner från taket!", "ligg inte på baren..." och "nej, det går inte att klättra i träd med pjäxor". Men på det hela taget är det under kontroll.

Åttaåringen fick träffa sin bästis i Hundfjället idag, maken likaså. Halva Göteborg är på plats och det gör ju fjällen alldeles särdeles trevligt. Ironin och Göteborgsskämten haglar likt snöflingorna över liftsystemet. Idag avslutade vi en tredje kanondag på afterski med 21 goa personer, inklusive oss, som fick till det med både pjäxdans och skönsång i form av allsång.

Imorgon säger väderprognosen moln. Men på vår planering står fler snabba åk, lunch i värmestugan och kalas på kvällen. Kan inte bli annat än sol. I alla fall i sinnet.

Sound of Music - hiphopstyle

Idag har vi kört de 49 milen till vår stuga i Sälen. De första tio milen lyssnade maken och jag till när femåringen sjöng Slå dig loss, slå dig fri för fulla muggar samtidigt som hennes storasyster tog sig an Bada naken på Sergels torg med stor inlevelse. Det var en något schizofren upplevelse innan femåringen blev indragen i ytterligare ett Prinsessan Sofia-avsnitt och försvann från scenen. Åttaåringen hade baksätet till sin egen musiksmak som kan sammanfattas med att höjdpunkterna var Las Ketchup och Macarena.

Sen fick jag hybris nog och tog över Spotify. Det blev självklart Carola anno 1983. Främling på högsta volym med solosång framförd av mig inklusive dans i framsätet och armarna rakt upp i luften på slutet. Får jag säga det själv var det slående likt orginalet, förutom att mina jeans inte kunde mäta sig med den kycklinggula overallen Carola bar i Mello för 33 år sen...

Åttaåringen förfasade sig över sin mor, så jag fortsatte självklart. Gloria var näst på tur. Jag imponerade med ett snyggt lufttrumsolo som inte gick av för hackor. Maken kompade på synt, tills Dalslands vägar krävde hans uppsikt och han fick doa i bakgrunden istället. Hade helt klart förtjänar minst en tolva från juryn, men vår baksätesjury vägrade rösta. Den äldsta satt med kudden över huvudet medan den lilla röstade på sig själv.

Vi avslutade första delen av musikresan med...hiphop? Möjligtvis tryckte åttaåringen fel bland låtarna och vägrade erkänna sitt misstag...eller så har vi en hård tid framför oss. Det fanns bara ett sätt att stoppa det, att gå all-in. Pinsamheten i morsans hiphop-stil gjorde tydligen, att Triads Tänd ett ljus gjorde comeback på repertoaren. Sen var det bara 25 mil kvar.


West coast. You can call me Icedog.

Insomnia

Vi har provat att smyga nattningen på henne. Överraska med nyheten om att det är läggdags, i ett försök att få henne att somna i ren förvåning. Vi har testat det motsatta, att förbereda henne efter middagen så att själva sänggåendet kan vaggas in som en naturlig del i kvällen och hon ska flyta in i sömnen.

Vi har provat alla nattningsmetoder som någon nånsin tjänat pengar på. Vi får det inte att funka. Det tar minst en timme innan hon somnat, oftast längre, hur vi än gör.

Idag var det min (o)tur att natta femåringen. Vi mjukstartade med två böcker och dämpad belysning. När sista sidan var läst började det krypa i henne. En kullerbytta och byte av nallar blev det innan lugnet återkom. Hon förslog leken "Gissa djuret". En ska tänka på ett djur på en bokstav och den andra ska gissa. Här har vi en rutin. Hon börjar, tänker på ett djur på "N". Jag gissar på noshörning och nyckelpiga men svaret är alltid nakenkatt. De finns tydligen.

Efter fyra-fem omgångar av djur (leken slutar alltid med "...pingvin börjar på V ju! ping-Vin!!!") var det lite yogapositioner (stå på huvud och knän med rumpan i luften och vifta med armarna) innan hon la sig igen och ville leka viskleken. I det mörka rummet, med enbart ljuset från lyshjärtat i fönstret som aldrig försvann när julpyntet togs ner, är det mysigt i några sekunder när hon blåser sin varma luft i mitt öra: "älgbajsprinsesskronagodis" viskar hon. Jag upprepar ordet. Jaaaa, bra mamma, berömmer hon. Sen är det min tur ett par gånger innan hon börjar känna att i alla fall kroppen är lite trött. Har man riktig tur här så somnar hon mitt i en mening. Eller när hon tänker ut nästa multilånga ord. Då är nattningen en framgång.

Men oftast inte. Och det är sen det är dags för mitt finalnummer, att sjunga alla verser inklusive refrängen i viskande ton av Roxette-balladen "Spending my time". Hon älskar den och kan den snart också utantill. Det innebär också att om jag fuskar och hoppar över några strofer på hundrade varvet, eller somnar själv, så lyfter hon irriterar sitt lilla huvud och frågar om jag glömt texten? Sen sjunger hon den för mig.

Oftast somnar hon till slut i sin säng. I andra fall är hon uppe med oss och somnar på två sekunder mellan oss i vår säng. Ikväll släpade hon ut täcke och kudde och bäddade till sig själv på golvet i hallen. Där stensomnade hon. Utan bok. Utan sång. Utan saga och utan gissningslek. Ny nattningsmetod är född i det här huset. Campingmetoden.

Kriminell och redo för helgen

Det har varit ett par trötta veckor här hemma. Tjejerna verkar hängiga men ingen av dem riktigt sjuk, vilket ju är bra förstås. Men ibland föredrar man en febertopp som däckar barnen ett par dagar, för att sedan se dem friska, istället för smågnälliga halvhysteriska galoppsprång med inslag av bleka tillfällen under flera dagar. Pappan i hushållet har tillfrisknat men mamman är fortfarande förkyld. Det sägs att hon ska vila för att bli av med dunderförkylningen hon drog på sig i staterna. Vila…jaja. Jag gjorde ju det i lördags, det hjälpte bara en stund, hehe.

Om jag nu valt att ignorera universums samlade krafter hittills så kanske jag efter morgonens händelsekedja möjligtvis överväger viloläge ikväll. Jag steg på min vanliga buss hemmavid vid 7.30 imorse. Upptäckte att jag bytt väska och därmed glömt mitt månadskort hemma. Spelar ingen roll, tänkte jag, jag chansar, jag har ju kortet hemma, och jag har aldrig blivit kollad. Satte mig, fipplade med mejl, Twitter, nyheter, bloggar och annat medan medpassagerare gick av och på. Det gör jag varje morgon, sitter försjunken i mina egna tankar och stiger sen av och byter buss efter en kvart. Idag var den omedvetna reflexhandlingen uppenbarligen satt ur spel.

När jag tittade upp från min morgonrutin flimrade havet förbi och vi var ungefär hundra hållplatser förbi där jag skulle gått av. Snabb omdirigering av hjärnan och ny reserutt gjorde att irritationen ändå blev kortvarig. Så trevligt, nu fick jag ju se stan från en annan bro än vanligt… försökte jag övertyga mig själv. Väl framme, på fel sida av stan utifrån att jag skulle till jobbet, sprang jag ifatt en spårvagn. Jag hade glömt att spårvagnarna kuskar runt i snigelfart. Mitt trevliga bemötande av mitt egna misstag började nu bli lite mer surt. Hur tänkte du? Varför gick du inte av på samma hållplats som de övriga 423 dagarna du pendlat till jobbet?

Spårvagnsturen övergick sedan till en tur av nostalgi, när den sakta rullade förbi Teatergatan där jag hade min lilla älskade etta för över tio år sedan. Universitetet, caféer och nattklubbar ramlade över mig som en doft från det förflutna som jag inte tänkt på på länge, bland snorpapper och kladdiga barnpussar. Jag drömde mig bort…

Plötsligt var vi hundra meter från hållplatsen där jag skulle av och jag gjorde mig redo. Väskan på armen och vantarna på…och…men vänta nu…biljettkontroll! Tre biljettkontrollanter håller som bäst på att kolla mina medpassagerares färdbevis. Snart är det min tur…och jag har ju inget med mig. Kan jag dra den om att kortet ligger i den andra lilla svarta väskan jag hade igår men att jag idag hade så mycket att bära så jag bytte och här finns bara papper, sjutton hårspännen, en udda socka, några tuggummin, två lypsyl, ett plåster några kvitton och kanske en plånbok i botten? Eller ska dra fram alla de gånger jag kommit försent till jobbet på grund av krångliga bussar? Jag kanske förtjänar att få åka gratis idag? Min övertalningsförmåga är det inget fel på.

Samtidigt som mitt inre går i spinn över den pinsamhet jag snart ska uppleva i att jag inte har en biljett, så börjar min sluga hjärna vakna. Medan ena hjärnhalvan har koll på var kontrollanterna befinner sig, beordrar den andra hjärnhalvan min hand att ta fram telefonen. Jag har Västtrafiks nummer inprogrammerat i telefonen och skickar iväg en sms-biljett. Det kommer aldrig funka, men är min bästa chansning tillsammans med historien om mitt kvarglömda månadskort…

De sista metrarna fram till hållplatsen går i slowmotion. Den kvinnliga biljettkontrollanten blir uppehållen av något, jag rör mig försiktigt, som en brottsling, bakåt i vagnen. Jag stannar upp, rör mig några steg tillbaka, ser att vi är nära nu. Precis när vagnen bromsar in tar jag tre snabba kliv fram till dörrarna när de öppnas. En yngre manlig biljettkontrollant vänder sig om, ser mig i ögonen, jag viftar lite med telefonen jag har i handen och stiger av vagnen. Han säger inget.

Hjärtat dunkar och svetten gör sig påmind under armarna. Så fruktansvärt pinsamt det hade blivit om min manöver inte fungerat. Min nostalgitripp genom stan hade kunnat kosta mig ett par tusenlappar. Men det är ju inte det värsta, det är ju snarare det genanta i, att 38 år gammal bli tagen för att tjuvåka på en spårvagn till jobbet. Snabbt lämnade jag hållplatsen, det brände i ryggen som om någon skulle komma efter mig. In på jobbet, uppför trappen och fram till kaffeautomaten. Ett par klunkar senare och med en klok påpekan från en arbetskamrat om att jag nog inte kunde räknas som kriminell i detta läge. Jag hade ju ändå både sms-biljett och månadskort för samma resa. Hjärtat lugnade sig. Jag satte mig ner vid min plats, nös ett par gånger, tog en huvudvärkstablett och började jobba.  

Nu känns det som att jag nog behöver vila.