Pucklar o backar i regn o snö

Årets sista åk brände tjejerna av i svart puckelpist. Jag som brukar få hålla igen farten, fann mig själv jagande mina avkommor över guppen. Maken kom sist och pustade ut med ett löfte (hot?) om att det minsann var sista gången i svarta Stinas våld.

Långfredag och påskafton bjöd på fina skiddagar med sol. Åttaåringen och jag fick dessutom två egna timmar i soliga backar. För henne var det "den bästa dagen" och ja, jag är benägen att hålla med om, att de där två timmarna fick hjärtat att jubla av glädje över att just hon är hon.

Efter att i tre år där vi ingjutit mod i tjejerna och uppmuntrat dem att våga prova högre och högre backar, kom vi till stopp med det häromdagen. Femåringen skidade fram till vad vi övriga mest beskrev som en ravin och utbrast "Den här backen ser kul ut". Jag fick tag i hennes nackkrage innan hon hann ta sats nerför stupet med granar och stenar som stack upp ur det tunna opistade snötäcket.

Påskdagen, däremot, uppförde sig som ett grinigt sladdsyskon som minsann inte tänkte göra som alla andra. Det regnade småspik blandat med blötsnö och vinden piskade på. Vi stod ut i två timmar - med paus var tionde minut för klagande och påskäggsgodis. Vi bangade dock inte after skin, där rockade vi loss och fick applåder av bandet som spelade. Få saker får okända människor i klunga, att skaka rumpa, stampa i takt med pjäxor och gasta med i refrängen till Twist and shout som after ski. Och därmed hade ändå påskdagen ryckt upp sig från bottenskrapet av skiddagar.

Bastubad och soffhäng framför brasan är ju energipåfyllnad som duger som ersättning när solen i backen uteblir. De här fyra påskdagar får avsluta skidsäsongen för oss i år. Men till december är vi tillbaka, Stina ska få sig en omgång till.

Gula faran genom Värmlands skogar

Om det fanns högskolepoäng i packning-inför-fjällsemester så hade jag lätt kunnat skriva en C-uppsats om min packinsats på förmiddagen. Vi hade möjligtvis tänkt tanken, att på torsdag far vi. Men det är ju några steg emellan tanke och avfärd...och där var det tomt imorse klockan sju när maken gick till jobbet.

Från början hade vi tänkt åka klockan åtta på morgonen. Sen kom vi på att åttaåringen går i skolan sen ett par år, och därmed inte var entledigad förrän strax efter lunch på skärtorsdagen. Då var dock bilens baklucka packad med Ikea- och Ica-kassar som jag av någon anledning ersatt våra väskor med.

Ett par vändor med påskbrev från femåringen till vännerna, men sedan var vi iväg. Eller nästan i alla fall, maken på kom att åttaåringens vinterkängor var hos skomakaren och jag fick akut sug på stor kaffe latte. Men sen åkte vi.

Min mamma är med, så vi körde även med hennes bil upp. Det innebär att vi kunde låta barnen slippa varandra sällskap i alla 49 mil! Maken körde Volvon till Grums, med femåringen i baksätet, innan vi bytte. Det var inte jättepoppis hos alla maken att byta bil. Trots att jag framhöll min mammas guldfärgade Skoda som gula faran, så var inte maken pepp på att ta över den ratten. Inte förrän jag lanserade "Guldpilen" som varumärke på min mammas ögonsten, veknade han och gjorde sig beredd för avfärd.

Jag körde först genom Värmlands vildmark. Jag körde på bra men blev ändå omkörd då och då av fartdårar som jagar döden andra bilister. Maken låg efter mig och ljustutade varje gång någon luspudel körde om först Guldpilen och sedan hans fru.

Till slut var vi framme i stugan, trots usla medtrafikanter och dönickar i trafiken. Maken utmanade mig om fler högskolepoäng eller i alla fall en medalj för god krigsföring, genom att packa in alla kassar och bädda alla sängar medan jag satt under en fleecefilt i soffan med brasan framför näsan.

Nu kör vi påsklov i Sälen! Tut-tut!

(o)Lus...tigt del 2

Mellan lördagens besök i stallet, storstädning, vårsol och cykelpremiär, insåg jag att en av oss fått löss. Hen hade klagat redan dagen innan på att det kliade i håret, men trots luskammande under stark lampa kunde jag inte hitta något som kröp då. Men med ihållande kliande och röda utslag i nacken och på ryggen så var det inte mycket att tvivla på. Två levande små luskräk hittade jag och det var ju mer än nog för att plocka fram något av det dyraste vi har i medicinskåpet, lus-schampot.

Det här är del två i vår lus-historia, förra gången fick jag totalpanik, svettades floder och mådde illa. Den här gången var jag mer förbannad på de små äckliga krypen. Dö! Efter en rejäl omgång av det schampo vi hade hemma, så tog ändå barnen och jag en tur till närmaste kvällsöppna apotek och spenderade en mindre förmögenhet. Förr hade samma pengar räckt till en rätt bra runda på krogen, nuförtiden kan man ju jämföra med att det är ungefär halva dagisavgiften för en månad. Lus-schampo är svindyrt när det egentligen borde vara...gratis?

Hår har vi gott om i den här familjen. Alla blev därmed avlusade, även om de enda löss vi hittat (hittils!) var de två levande och de tre döda jag luskammande väck på en av oss.

Idag är vi lite lugnare. Men när jag ville luskamma båda barnen innan läggdags (trist att vara ungen med löss i skolan...) så ville bara en av två samarbeta. Den yngsta av oss var icke-medgörlig. Jag hann inte ens borsta håret innan jag drog fram "annars får vi faktiskt klippa av håret"-kortet. Hon nappade direkt!

Glad i hågen, tio minuter innan ordinarie sängdags, ställde hon sig i badkaret och bad mig kapa längderna. Så...ja...jag hämtade kökssaxen och klippte rakt av. Eller ja, rakt är väl inte rätt ord. Jag bad henne stå still och titta rakt fram. Jag hade lika gärna kunnat be henna hoppa fem meter upp i luften och vissla nationalsången. Det hade inte heller hänt (tror jag).

Men klippt blev det och avlusade är vi. Imorgon är det måndag, olus-ig hoppas vi.

När förskolan ringer...

Jag lämnade jobbet med en high five och ett trevlig helg över axeln till mina vänner på kontoret. Solglajjorna på plats och ut i våren. Även om jag fulsprang de sista metrarna bussen så hade jag go fredagskänsla i kroppen. Jag satt och drömde om muffins och altanhäng som hägrade...precis när telefonen ringde.

När det står "dagis" på displayen så vet man att det är fara på färde. De ringer ju sällan för att tala om hur bra det gick när femåringen gjort ett extremt graciöst hopp från rutschkanan och landat på fötterna. Nej, inte idag heller. Hon hade landat på munnen. Enligt vikarien blödde det ymnigt och en fläskläpp var på väg. Hon visste att jag var på väg, men ville "varna mig" för synen samt tala om att det nog krävdes ett tandläkarbesök så här på kvällskvisten. Ooookeeeeeej.

Pulsen ökade ju något och vårsolen kändes mer som ett hån. Jag var ju redan på väg, så det var bara att sitta kvar och föreställa mig blodbadet som väntade mig på dagisgården. Femåringen hade slutat gråta enligt personalen, men som de själva sa "hon är rätt tuff, det kan finnas både flis och lösa tänder ändå".

Väl framkommen hastade jag genom grinden med jackan på svaj och var beredd att ta ungen under armen och skynda ner till folktandvården innan de stängde halv fem. Jag möttes av en oförglömlig syn...

Min blick sökte sig till bänken där det hade sagts att femåringen nu vilade. Då hörde jag ett tjut. I ögonvrån såg jag något röra sig snabbt åt mitt håll. Bänken var tom så jag vände mig om. Där kom hon kutandes emot mig med stora steg och ett brett leende. Jag hann se att läppen såg lite tilltygad ut, men sen slängde hon sig i min famn. Jag trodde för en kort sekund att hon kanske grät, men nej, hon strålade av glädje och drog med mig mot utgången.

Antiklimax och lättnad gick hand i hand när jag fick spänna av, tagga ner och släppa adrenalinet. En snabbkoll i hennes mun visade på noll lösa tänder och det blödde inte längre. Vi har ju varit med förr, men denna gång hade vi alltså haft millimetrarna på vår sida. Yeeey!

Så ja, det blev fredagshäng i soffan till slut och ett ny chans att önska trevlig helg! High five på det.

Nordkorea tur o retur

Den här morgonen gjorde mig nyfiken på det nordkoreanska konceptet, där alla lämnar sina barn till staten för "uppfostran" vid 10 månaders ålder. Inte vet jag när de kommer hem igen, men imorse kunde jag lätt sett att en reunuion strax efter tonåren kändes okej.

Åttaåringen klubbade ner mig verbalt genom, att tala om att min klädsmak är så dålig så hon får skämmas i skolan över kläderna jag köper till henne. Till och med den blåa kjol som hon själv var med och köpte förra veckan, var nu så ful så hon rös.

Över till femåringen som la täcket över huvudet och vägrade röra sig ur fläcken. När hon väl satte sig upp så hade hon antagligen hört sin storasyster gå en rond mot sin mamma gällande kläder, så nu var det bara ett par byxor som gällde. Det spelar ju ingen roll, tänkte jag i min enfald, alla passar och funkar för förskolan. Tills hon kom ut i ett par svarta tajts med slithål på knäna och hängande linning. What the fu..? Vart kom de ifrån? De har ju legat i...nån hög...nånstans för att kasseras...

Elsa-tröjan hon valde var ny och hel. Tack för det. Sen startade strumpkampen. Hon ville ta på sig ungefär fem-sex strumpor på varje fot. Det är snyggt!, gastade hon medan jag försökte få ner antalet till max två par per fot. Till slut gav hon mig en surmulen blick och sa "I så fall tar jag bara en strumpa, rätt åt dig!". Exakt hur denna ena socka skulle drabba hennes mamma under dagen, förblev oklart.

Nere i hallen fasade jag för en ett sko-embargo från åttaåringens sida. Men som i en dröm såg jag hur hon lät sina nya vårkängor glida över hennes känsliga fötter. Samma vinröda jacka som varje dag och plötsligt stod hon där redo för skolan. Färgglad och nöjd med en annan kjol (som förra veckan var dömd till sophögen enigt henne) och sin gröna skolväska i handen.

Glada gick de sedan sida vid sida till förskola och fritids. Mamman då? Jodå, välklädd med rätt antal sockar och utan risk att tappa brallorna på grund av sladdrig resår. Inga hål på knäna.
Men rätt svettig under armarna.

Barnarbete

Torsdag och fredag var studiedagar i skolan här. Åttaåringen bestämde sig för att spendera en dag var med oss på
våra respektive arbeten. Jaha, sa vi, och undrade lite var den här 137,5 centimeter långa, beslutsamma och extremt bestämda unga tjejen kom ifrån?

Maken och dottern anlände vid åtta torsdagmorgon. De inledde med en "brandrond" och kaffe (saft). Ryktet säger att åttaåringen var trött klockan nio och undrade när arbetsdagen egentligen var över. Ett par timmar senare kom hennes farmor och farfar som räddande änglar för den lilla latmasken mini-tonåringen.

Imorse var det min tur att få sällskap på bussen in till stan. Åttaåringen valde sätena längst fram och beordrade mig att ta på säkerhetsbältet. Sen satt vi hela vägen in till stan som små tanter med våra väskor i knät, jag med ett fast grepp kring dataväskan och hon med en glitter-clutch fylld med nödvändigheter för ett kontor: en iller i hemstickad tröja, en rosa diamant modell större och tre pennor.

Det flöt på bra och vid lunchtid var hon väldigt peppad på att ta över tjänsten "...när du tröttnat, mamma". Efter ytterligare nån timme kom hon dock på att hon gärna vill jobba med "sjuka djur" och mitt kontorsjobb innehåller extremt få djurrelaterade uppgifter överhuvudtaget. Inget blod heller. Sprutor - nej. Lustgas - nej. Inte ens en liten desinficeringsservett kan vi erbjuda. Jag försökte kontra med gemensam frukost varje dag och en hel hop roliga arbetskamrater, men det kunde tydligen inte mäta sig med att lappa sjuka hästkrakar eller operera en undulat, så kontorslivet hennes föräldrar lever blev flerfaldigt ratat.

Jag hade i alla fall en extra mysig dag på jobbet. Inte varje dag som jag får chansen, att lyssna till ljudet av att ens avkomma sitter bredvid och gogglar gladiatorer på datorn eller leker inte nudda golv i soffhörnan. Och jag kunde skylla på dottern när jag var sjukt sugen på Burger King till lunch.

Vi måste tänka på finanserna...eller inte.

Nu får vi hålla igen lite i inköpen den här månaden. Maken menade att visserligen skulle han köpa två par jeans och lite andra byggrejer, men i övrigt kunde vi väl kanske tänka "på finanserna" lite extra i mars. Eeeh? Alltså, jaja, men vilket alldeles särdeles trist samtal att ha en lugn, barnfri lunch i mars. Åttaåringen behövde nya gympadojor så det där "köpstoppet" skulle i så fall inte börja gälla förrän så där kring midnatt.

Att köpa kläder och skor till vår äldsta dotter är ett uppdrag som alltid riskerar sluta med att samtliga inblandade, inklusive eventuella säljare, riskerar regression till valfritt småbarnsår. Vår äldsta dotter är högkänslig och känner av varje tråd i varje plagg, varje söm i varje sko och varje lapp i alla linningar. Skor är det värsta.

Maken hade uppdraget att fixa skoinköpet till henne i söndags. De provade sig igenom sortimentet i luuuugn och roooo. Det tog sin tid och till sluuuuut enades de om ett par gympaskor som inte skavde eller glappade. Storlek 36, hon står stadigt vår äldsta dotter. En ny träningströja blev det också, vi passar på när det funkar.

När de kom ut till bilen väntade en överraskning. Det var fullt nästan överallt och det regnade...idioter!, var makens förklaring när jag ifrågasatte hur han kunnat få en parkeringsbot på 600 kronor utanför ett köpcenter..!? Jaja, sjukt onödigt, men kosta vad det kosta vill, ungen hade accepterat ett par skor!

Stämningen var dock aningen frostig en stund på söndagkvällen... Här ska vi spara pengar, så drar dåren den gode mannen på sig en p-bot? Dessutom gjorde de här helt ombytta rollerna mig förvirrad. Det är ju JAG som i svaga ögonblick felparkerar, får böter och blir förbannad. Maken är ju skötsam. 600 spänn åt skogen och sen en snedbalans i äktenskapet på det. Hmmm...

Vi gladdes dock åt skorna. Åttaåringen med...i nästan en timme innan hennes fötter protesterade och hon tog av sig dem med motiveringen att de satt illa. Och nej, det är inte inbillning. Hon må var högkänslig, men känslan är inte skitsnack. Idag var dock varken mitt eller makens tålamod på topp. Medan jag klickade hem ett par reservskor på nätet, packade maken ner de köpta skorna och tog fram kvittot. Skorna skulle tillbaka. Men tröjan var godkänd! Den kostade ju bara 100 kronor från början, men hade nu ett slutgiltigt pris på 700. Plus bensinpengar.

Jag tänker att en av oss troligtvis förblir byxlös i mars.

Luther vs förnuftet, 1-0

Baaadaaaamm! Där försvann vabruari i ett moln av snor och febertoppar. Femåringen firade starten av mars med att vakna upp feberfri! Hennes vackra blå är numer fyllda av liv och hon har ätit mer det senaste dygnet, än hon gjort på hela sjukveckan.

Idag var det dags för förskolan igen. När jag lämnade henne vid nio (sovmorgon är en dygd), kom alla avdelningens halvsjuka fyra- och femåringar och kramade henne. Jag motstod urtidsimpulsen att gå till attack för att rädda min avkomma från ytterligare virusattacker. Själv verkade hon ganska så genomnöjd. Hon vinkade primadonnaaktigt hejdå till mig och ropade över axeln "Det är lite rörigt nu med alla som saknat mig mamma..."

Innan hon själv seglade vidare i sitt friska liv, så tackade femåringen sin moder för omsorgerna genom, att dela med sig av sina baciller. Jag vaknade imorse och kände mig rätt så
risig. Vacklade ut till soffan, slumrade en stund till och startade sedan överläggning med Luther som satt så lägligt på min axel och domderade. Han vann, så jag gick till jobbet och jobbade 12 timmar på raken. Kan han kanske hålla truten nu då? För han lär ju inte laga te och badda min panna om jag blir sjuk sen i alla fall. Han är väl upptagen med att läxa upp någon annan stackars sate som överväger att ge sig hän åt eventuellt annalkande feberdimmor vid horisonten.

När jag beklagade mig för maken, var hans respons något mindre fokuserad på mig än jag önskat. Han fastnade på att benämningen på "vabruari" är helt felaktig, eftersom den inte inkluderar sjuka föräldrar. En mer allomfattande benämning vore därför "feberuari" enligt maken (ja, han är från Göteborg). Han har ju helt klart en poäng. Alla vet ju att kombon sjuka barn och pigga föräldrar är en tiopoängare jämfört med pigga barn och sjuka föräldrar. Det är faktiskt sen gammalt. Så gammalt så Luther kunde skrivit det istället på sin kyrkport för 499 år sen.

En hejdå-vink en annan dag.