Attityd, någon?

Jag har blivit utmanad säkert 25 gånger senaste månaden på Facebook. Alla gånger har det gällt att visa en bild "från förr". Det kan ju givetvis diskuteras vad "förr" är. Eller som båda våra tjejer envisas med att säga "i förra tiden".

Hur som helst, bebisbilder känns som fusk. Även om alla bebisar verkligen inte är gulliga (vår ena behövde till exempel ett par månader innan hon var "gullig" på riktigt), så känns det lite fegt. Min syster hade valt ut ett par rejält gamla fula bilder från våra tonår, som fanns med i ett bildspel på hennes bröllop. Eller kanske mer från mina tonår, hon var 9-10 år, medan jag var i "inget i ansiktet växer i samma takt"-åldern. Dock älsk på det där naiva jaget med spretig lugg och blåbleka glasögon som möjligtvis var moderna då (men jag tvivlar). Jag ville krama henne och peppa henne, att ta fram den där attityden som hon hade behövt men som visade sig först några år senare...

Sen hittade jag en bild från hösten 1996. Jag bläddrade igenom mina album från min första tid i USA och tackade Gud och Mark Zuckerberg att Facebook inte fanns på den tiden. Den är tagen i i hamnen i Miami, väg hem från en kryssning till Bahamas. Jag är 19 år gammal med gula Dr Martins-kängor, röd kepa och en attityd som ger mitt 39-åriga jag skrämselhicka och hybris på samma gång.

På bilden är jag trött och redigt förbannad. Min och min kompis väska har precis blivit genomsökta av amerikanska tullen i jakten på marijuana (tror jag) eller något ännu värre. Självklart fanns det inget att finna. Som 19-åring var jag inte särskilt orolig vill jag minnas. När knarkhundarna markerat våra väskor, fanns inte i min världsbild att någon skulle kunnat placera nåt i de unga svenskornas väskor. Istället var jag förbannad på röran tullen ställt till med. Sönderknackad ögonskugga för att se vad som eventuellt gömde sig under. Tömda parfymflaskor och kläder slängda i en hög efter att de blivit utskakade och genomgångna.

Nu tror jag ju knappast att den där väskan var prydligt packad från början heller. Men ändå! Amerikanska tullen är ju inte kända för sin vänlighet precis. Så det får bli den. Bebishull och tonårsfrisyrer får stå tillbaka den här gången, till förmån för attityd och en blick som möjligtvis kan ha hängt med till nutid...

Fjällterräng, årsmöte och gulaschsoppa

Vi lämnade barnen hemma och drog till fjälls, maken och jag. Han såg fram emot att röja marken runt vår stuga med grannarna, elda och äta korv utomhus. Jag såg fram emot ett terränglopp på fjället. Endast fem kilometer långt men genomfördes i typisk fjällterräng, på hösten bestående av blöt lera, sten och en hel massa ljung. Första kilometrarna var uppför med ett tempo som jag aldrig pressat mig själv till hemma. Min "terrängträning" bestod snarare av grusad skogsväg som är bred nog att mötas på. På fjället fick inte ens mina egna fötter plats i bredd i det lilla pyttespåret som kunde följas för den som ville. Vid omlöpning var det ut bland fjällbuskarna som gällde.

Jag gjorde verkligen en kämpainsats och framförallt var det var så himla roligt! Jag utmanade mig själv och satte som mål att komma bland de 20 bästa (av 120 startande). Jag hade sprungit in på plats 17, om inte banan varit dålig snitslad och några av oss därmed tog fel väg i en korsning. Det slutade med nästan en kilometers omväg och därmed plats 39. Så, supernöjd med mitt lopp och tiden efter fem kilometer, men inte med placeringen eller tiden som blev på grund av omvägen. Å andra sidan kunde det varit värre. Ingen behövde larma fjällräddningen.

På kvällen var det planerat årsmöte i föreningen för fjällstugeområdet. Maken var pepp för oss båda. Jag var lite mer återhållsam. Efter en stunds flämtande, dusch och återhämtning hade jag hellre stannat i soffan med fotmassage. Massören hade dock andra planer. Han tänkte inte under några omständigheter missa gulaschsoppan och kvällsölen som ingår i årsavgiften.

- Du kan ju sitta tyst om du vill, sa maken. Men följ med!

Jag förstod inte vad han menade? Sitta tyst? Men jag följde med. Så klart. Det visade sig att jag hade jättemånga bra synpunkter. En av dem kanske inte landade helt bra, då jag oskyldigt undrade vad som skulle hända om en person, som föreningen är oense med, "försvann"? De spridda skratten fick mig att inse att jag kanske inte uttryckte mig precis klockrent i just den formuleringen... I övrigt blev det en rolig kväll med nya vänner och kvällspromenad hem i höstmörkret. Maken hade också en bra kväll. Han kryddade den genom att nästan spontanköpa en värmepump. Bara en sån sak!

Barnen då? Jo, de verkar ha haft en toppenhelg med fyra barnvakter som avlöst varann. De har enligt rapport uppfört sig mer eller mindre exemplariskt. Antar att det betyder att de laddat upp med energi tills deras utvilade (?) föräldrar kommer hem...

Ett barns verklighet

Jag hör snyftningar när jag är på väg till skolan. Barnen har sprungit i förväg, så jag går själv. Jag ser ingen som är ledsen, men tar svängen över innebandyplan för att kolla läget.

Det ligger ett bylte på marken bakom en av betonggrisarna i utkanten av planen. Jag har solen i ögonen och ser först inte mer än så. Men när snyftningarna hörs igen, så ser jag att det är en pojke. Han har luvtröja och en keps nerdragen. Han ligger på marken i fosterställning och håller om sitt ena ben. Jag går fram och frågar om han är skadad? Har han ramlat? Han skakar på huvudet. Han tittar upp och ser sig om.

- Det är ingen här, säger jag. Är du rädd?
- Ja. Han jagande mig.

Jag hjälper honom upp och frågar om han är slagen. Han mumlar till svar. Jag frågar vem som gjort honom illa och han svarar med ett namn på en pojke. Vi börjar gå mot skolan. Jag erbjuder honom min hand. Han tar den i ett par sekunder. Sen kommer han på sig. Han är ju stor. Och han känner inte mig. Vi går bredvid varann och jag ber honom visa mig till hans klassrum. Han nickar.

När vi närmar oss går han lite fortare och med rakare rygg. Han slänger ett öga på mig som jag tolkar som att han vill kolla så att jag är med. På skolgården möter vi en lärare. Hon frågar vad som hänt, men han säger inget. Slänger en blick på mig och går sedan mot sitt klassrum. Jag talar om vad jag vet och namnet på pojken som jagat honom. Oj, utbrister hon. Jag talar om hur förtvivlad han var för fem minuter sen. Hon nickar och ser ledsen ut. Hon tackar och säger att hon ska ta tag i detta nu på en gång.

Jag tittar efter pojken och försöker skicka styrka och kärlek till honom genom luften. Jag vill rusa efter honom och hålla om honom. Tala om att hans upplevelse inte är bara hans. Hans smärta är inte bara hans att bära. Den är min, din, skolans och alla människors. Han är bara ett barn i en stor luvtröja. Jag ser hans keps och rygg, när han försvinner in till sin skoldag.

Bye bye Mallis!

Buffén kändes som gårdagens nyheter, Cavan var uppdrucken och temperaturen hade sjunkit till 29 grader. Dags att lämna Mallis för denna gång! Fredagen var alldeles ljuvlig med varma vindar från havet. Planet lyfte mitt i natten, så vi hann med både poolbad, cykeltur längs stranden, shopping, jagande efter sexåring i närliggande by samt havsbad innan vi klev på bussen mot flygplatsen.

Det var, enligt vår spanska kypare, varmare än i juli under vår vecka på Mallis. I tisdags var årets varmaste dag. Puh! Källan kanske inte var spanska meteorologiska institutet, men tusentals svettiga skandinaver med sangria i ena näven, vatten i den andra och en svettigare armhåla än de räknat med, håller troligtvis med.

Åttaåringen passade på att sova lite på bussen till Palma. Sexåringen passade på att göra sig ett namn bland passagerarna, där hon sjöng, steppade och använde det böjbara armstödet som lian... Nej...så klart inte. Hon var bara lite...glad. Med alla sina myror i brallan är även en timmes bussresa på kvällstid en utmaning. För alla inblandade.

Några timmar senare gick på planet. Jag hade vinstlotten att sitta bredvid vår yngsta dotter på egen rad. Grattis till dig med! Tjoade maken till den medelålders jämngamla mannen som satt bredvid mig i tresätet. Sexåringen grabbade en iPad och satt tyst. En timme senare deklarerade hon att hon var trött och stensomnade på en sekund. Sen landade vi.

Jag kände igen en av stewardarna på flygresan. Han hjälpte mig av planet från Mallis för sex år sen när ena dottern var tre månader och den andra tre år. Han gungade den då milda och lugna bebisen i sin famn, medan jag krånglade ner hundrafemtio pinaler och treåringen från säten och fack. I år var vi lite fler vuxna i resesällskap, men den sovande "bebisen" vägde också cirka 18 kilo mer. Vi kom av, ackompanjerande till ljudet av alla de barn som väcktes av sina föräldrar efter tre timmars sömn.

Men hem kom vi. Och här är vi nu. Morgonens frukost var förvisso ett ihopplock av...tja...smulor. En annan typ av frukostbuffé än den storslagna vi kunnat njuta av i sju dagar med utsikt över havet. Ingen snyggt uppskuren vattenmelon, ingen bärsmoothie, inga nystekta sojapannkakor och definitivt inga färska frallor denna lördagmorgon. Cava har vi dock köpt med oss hem och solen skiner ju, om än sisådär 10-15 grader svalare än vad vi blivit vana vid.

Feeling hot hot hot

Med en hundsimmande sexåring hängandes i min trekantsbikini och en åttaåring simmandes fram och tillbaka mellan mina ben, trampade jag vatten som en besatt i poolen för att hålla oss alla flytande. Inte för att det var fara på färde för barnen, de tar sig iland, men jag själv undviker gärna kallsupar i poolvatten fyllt med hudavlagringar, barnkiss och kroppshår. Jag tittade förbrilt efter en av de tre andra vuxna som är med oss på sensommarresan till Mallis, men såg ingen. Maken då? Han var ju här nyss? Där! Han låg ett par-tre meter bort och flöt. Flöt!

- Hallåååååå, tror du att du har semester eller....??!!

Förvånat tittade jag mig omkring. Vem skrek på det där viset? Maken tittade förvirrat upp, log och nickade åt dansken som satt vid poolkanten och skrattade åt familjedramat som utspelade sig framför honom. Maken tog sig snabbt genom klungan av treåringar med flytpuffar fram till oss och var därmed tillbaka i familjesemester de luxe. Han avlägsnade barnet som nu övergått till att öva simhopp, med sin mammas lår som trampolin, men behövde ett vakande öga från fler än badvakten.

Tja. Där har ni det. Gångra med tio, lägg till 36 varma grader, strössla med buffémat, parasoller och vätskeersättning så får ni konturerna av våra första dagar på Mallis. Ingen stress, bara en del livräddande samt blodtryckshöjande insatser för sexåringen, eller någon som kommer i hennes väg, i poolen. Men också en massa stolthet över samma lilla tjej som vägrade släppa simdynan nyss, men som nu dyker efter ringar och simmar bättra under ytan än över.

Åttaåringen ser fram emot kvällsshowerna här i lala-land varje dag. Hon lyser som en sol och klappar högt i takt till rock, disco och 80-tals hits. Men närmar sig någon av artisterna hennes stol, så sitter hon tyst. Då tar lillasyster över och spelar Allan så hon ska få en high-five istället. Hon trivs med charterlivet, vår yngsta dotter. Hon håller igång hela dagen med än det ena än det andra. Precis när maken och jag börjar köpslå om vems kväll som ska sluta samtidigt som sexåringens, så byter hon ben. Från outtröttlig och stundtals extremt påfrestande, till att plötsligt ta en egen peng i handen, ställa sig i kö och beställa varsin barndrink till sig och sin syster. Sen slår hon sig ner i en korgstol och slocknar.

Något har dock hänt sen vi var här i Cala Bona förra gången - hänt med oss troligtvis. Jag nästan störde mig på en en liten unge som vägrade sluta banka i bordet när vi åt förut...eller rättare sagt på hens föräldrar som tyckte hen var lustig?! Och VEM låter sin unge bajja i poolen??!??! Vi börjar eventuellt växa ur vårt favorithotell. Kan det vara möjligt...att vi trots sexåringens påhitt, är så förbi småbarnsåren att vi nästan glömt...?

Eller så är det värmen, buffén och Cavan som förblindat vårt omdöme. Hoppas det. 😉


(Lyckas inte publicera bilder av någon anledning tyvärr).