måndag 31 oktober 2016

Pimpad pumpa

Jag sladdade in på Ica igår efter att ha bestämt mig för att rätta in mig i ledet gällande Halloween. Jag har svårt att se det som något annat än ett lite mesigt efterapande av en amerikansk tradition, men va fasen, jag är inte den som är den. Nu kör vi! Således skulle pumpor inhandlas. Lillasyster och jag drog till Ica med mormor. Där såg pumpahyllan ut så här:




Vafalls? Vaaa? Vaaaa? Vad är nu detta? Tomma höbalar och lådor? Jag är ju här i god tid - dagen innan! Ska jag nu behöva minnas att köpa både pumpor och julkalendrar redan i september?! Ännu värre för stunden, då jag lovat sexåringen lite pumpakarvning under eftermiddagen och jag inte var upplagd för några utspel som grundade sig i den enkla strofen "de är slut". Mormor to the rescue! Hon hade sett gigantiska pumpor på Hemköp tidigare på dan. Vi drog dit - och tadaa - fyra pumpor kvar. Vi snodde snabbt med oss två av dem och gick mot kassan. Eller ja, vi kånkade på varsin de få metrarna fram till kassan, men stannade rätt ofta för nya tag om de fem kilo tunga pumpajävlarna.

Del ett av löftet var därmed slutfört, pumpor införskaffade a la svensk style. Ett par timmar senare gav vi oss på själva karvandet. Vassaste kniven vi har kom fram och maken högg bokstavligt talat in på den ena pumpan. Makens initiativförmåga fick sexåringen att med säkerhet i rösten konstatera att "Killar kan detta, inte tjejer". Dagens andra Va, vaaa, vaaaaaaa? for genom mitt huvud innan jag greppade den andra, dock slöare, kniven och HÖGG in på den andra pumpan med en farlig fart. Pumpasaften sprutade och lukten av pumpakött spred sig när vi grävde med fingrarna för att få bort fruktköttet inuti. Barnen stod fascinerade, samt äcklade, och såg på. De slafsade lite med sina skedar men sen fick vi göra jobbet. De hade dock ritat ansikten på pumporna och när vi skurit klart så var båda väldigt nöjda. Sexåringen ville dock inte riktigt låta det hela ta slut, så hon pimpade sin pumpa genom att rita dit öron, några ärr, lite hår och en hjärttatuering. Bland annat. Ska det va' så ska det va' liksom. Inget knussel. Och det är ju om inte annat väldigt amerikanskt.









söndag 30 oktober 2016

Holistic Boost!

Visst låter rubriken snajsig? Bakom den gömde sig en heldag på Skepparholmen med fem träningspass som alla byggde på en helhet av kropp och själ. Styrka, rörlighet, andning och smidighet stod i fokus. Vi kan väl sammanfatta det med att vissa av de grundstenarna var enklare att hitta än andra. Efter första smidighetspasset var vi lite glada över att alla kämpat så hårt med sig själva, att ingen haft tid eller ork att smygfilma de delar där det mer kändes som i alla fall jag var gjord av en fyrkantig låda med sten i botten. Men stenarna blev färre och kanterna slipades snabbt under den första timmen. Andra passet var mer i min stil: styrka i combat style med en perfekt del avvägd yoga-inspiration. Svetten lackade trots lugn andning, men salen vibrerade av kraften i de imaginära svärden som ven genom luften på uppmaning av vår coach. Sen var det dags för lunchbuffé, vilket var tur för våra muskler hade fått sig en rejäl omgång och behövde lite gött att återhämta sig med.

Vi hade planer på en långpromenad i solen, men fastnade med kaffe i en soffa innan nästa pass drog igång. Tre pass till och avslutning med Yin Yoga, hann vi med innan vi gick till bussen. Trots trötthet kände vi oss starka och stolta över att våra kroppar klarat utmaningen psyket satt dem på. Vi avslutade dagen med pizza, ett fem glas rött och återigen en massa tjejsnack. Att det kan vara så härligt att sitta och gaffla med tre kompisar som numera känt varann så länge att vi kan hänvisa till saker som hände oss gemensamt för "...23 år sen...". en underbar lång massage för själen, är vad det är.


I morse var vi inte så kaxiga. Den ena efter den andra haltade runt för att samla ihop sina pinaler. Vår värdinna och vän bjöd på smoothie, surdegsbröd och fin-kaffe innan vi med ett plågsamt stön drog på oss ryggsäckarna. Vi förblir stående de närmaste dagarna. Sätter vi oss ner kommer vi väl inte upp igen. Om inte psyket rycker in och tvingar musklerna att agera. Helheten var det ju.





fredag 28 oktober 2016

Shop til you drop

Tåget rullade ut från Göteborgs station klockan 7.30. Kaffet i min mugg var lika gott som rykande hett. Nästan alla vagnar hann lämna stationsområdet innan tåget stannade. Tekniskt fel. Stod still. Vi drack kaffet. Stod still. Tittade på spåren. Och rullade slutligen tillbaka till stationen. Rätt så exakt 60 minuter och två urdruckna kaffemuggar senare kom äntligen vi iväg! Mot Stockholm!

Resan gick fort, vi snackade bort det mesta av tiden, min vän och jag. Okej, jag snackade eventuellt mest, men vem räknar liksom? Alla våra konversationer var dessutom ackompanjerade av snarkningarna modell större stockar, som tåggrannen på två rader framför oss stoltserade med i sömnen. Riktigt imponerade - måste funnits ett och annat i hans inre näs-, bröst- och halsgångar.

Framkomna påbörjade vi dagens utmaning - shoppingen. Jag kämpade på. Kände inte att jag var på så där gott shoppinghumör som ibland infinner sig. När allt passar i färg och form och dessutom är på rea. Och är hänger längst fram i affären. Men efter idogt letande så släpade vi på flera påsar var.

Jag gjorde ju multifelet att börja shoppa till barnen. Baskläder! De kommer inte bli tacksamma. Men när 85 procent av allt jag provat var antingen är för stort, för tajt, för fult eller för trasigt, så gällde det ju att slå till när jag hittade nåt. Jag var bland annat på jakt efter de perfekta tajtsen. Jag hittade dem! I fem sekunder. Sen insåg jag, att även om de såg snygga ut upptill så hade de en detalj av snörning under knät som höll liksom ihop över- och underbenstyg. Min hjärna slog på TANT- knappen och sände budskap i form av "det verkar kallt" och "hur opraktiskt?!". Jag smög därifrån och lät hjärnan omarbeta formeln för vad en skulle gå igång på.

På min önskelista inköpslista stod mest "kjolar och klänningar". Jag gick rakt ut i snårskogen av kläder och köpte toppar istället. Kom upp på klänningvägen igen och köpte en tunika som ser precis likadan ut som en jag har hemma, fast heeeelt andra färger: rött o svart vs blått o vitt. Otroligt nyskapande...hehe.

Vi förlorade ju en timme på morgonen, när vi var fast på tåget, men vi avverkade affärer i en rasande fart med svetten som nära allierad. Efter alla MQ, Vila och andra självklara val, så fick jag se River Island. Vi måste dit, tjoade jag, världens bästa affär! Uppför rulltrappor och iväg. Efter en snabb blick på skyltdockan med grön militärjacka sexy style och så lågt skurna svarta jeans som helt bevisade talesättet "...som baken, delad", så kände jag att vi måste hamnat fel..? River Island...där köpte jag ju så mycket fina kläder i London en gång! Det var ju ett par år sen bara. Eller vänta, när var det...20...2004 var det ju! Kanske, säger kanske, att de ändrat sortiment sen dess. Ellr så har jag ändrat preferens blivit äldre.

Nåt som inte ändrats sen 2004, möjligen förfinats, är vänskapen med mina tjejer från Vänersborg. Ikväll sammanstrålade vi hemma hos en av dem i Stockholm, med bubbel och tapas. Imorgon är ska vi på träningsboost i sju timmar. Vår shoppingdag kan ses som uppvärming.





















































onsdag 12 oktober 2016

Liv i Luckan

För nio år sedan idag, high fivade maken och jag i korridoren på Östra sjukhuset. Vi hade precis fått beskedet att fostervattnet i min mage var slut och att bebisen skulle bli uttvingad. Hen, som visade sig vara en hon, var ooootroligt seg i starten. Beräknad till 28 september så låg hon fortfarande där och drack fostervatten 16 dagar senare, helt utan minsta indikation på att medverka vid någon typ av förlossning inom det närmaste. Så det var på tiden att hon blev vräkt från den där mysiga (?) kokongen. Så här i efterhand kan jag förstå henne. Hon är en pysslig hemmatjej som trivs bäst med rutiner och människor omkring sig som hon känner. Livet i magen måste varit en dröm för henne.

Men nu skulle hon ut. Tio minuter efter att ultraljudsmaskinen avslöjat hur torrlagt det var i magen och läkaren med ett beklagande ansiktsuttryck sagt "tyvärr, vi kan inte vänta längre, vi måste starta förlossningen", skuttade (okej, vaggade) jag genom korridoren - orimligt glad över ett i läkarens ögon negativt besked. Men nu skulle hon ju uuuut!!! Vi fick tid på förlossningen dagen efter. Min kropp visade sig dock vara i maskopi med mystjejen där inne. Den kämpade emot en hel dag, trots starka påminnelser i form av mediciner om att nu leverera en bebis. Men det förblev stiltje. Om min kropp varit en seriefigur så skulle den varit en visslande liten filur som omedvetet strosade runt, runt på ett torg utan att låtsas om att det bara fanns en väg ut - förlossningsvägen.

Sen fick jag så jag teg och hon föddes tidigt på natten den 14 oktober. Detaljer kan jag bespara er, men en oväntad person som kom in mitt i min pågående värkstorm, var läkarstudenten Lukas. När frågan kom om det var okej att han var med under förlossningen, var jag sen länge inne i lustgasens underbara värld. Maken blev dock överlycklig och besvarade frågan med ett rungande JA! Självklart skulle Lukas med på resan mot nyföding. Innan jag hann reagera mer än med några obestämda murvelljud, hade det beslutats att:
1. Lukas skulle kallas "Luckan" (förslag av min smeknamnsbesatta make)
2. Luckan var nu en del av förlossningsteamet.

Resten av natten stod maken på min ena sida och baddade min panna, på min andra sida stod Luckan, redo att byta av maken när helst en handduk behövde kylas ner. Alla som varit med om eller på en förlossning vet, att det är något fler kroppsvätskor, än vad som visas på film, som så att säga är aktuella i processen innan babyn anländer. Där och då kunde inte brytt mig mindre. Men efter förlossningen, när lugnet återvände till salen, minns jag, att jag sa till Luckan att jag hoppades att det han just varit med om inte varit avskräckande. Men, la jag till, du är väl van? Han såg lite blek ut när han stod vid änden på sängen och skakade på huvudet till svar; Det var min första förlossning... Grattis till Luckan.

Sen blinkade jag, åt en macka och plötsligt hade det gått nio år. På fredag ska vi fira hennes födelsedag! Men hennes egen väg ut i livet startade egentligen, för nio år sedan, idag.

Sen blir det kalas för släkten på lördag. Luckan är inte bjuden.





onsdag 5 oktober 2016

Dags att kliva upp

Höstens första förkylningsoffer här
hemma blev helt otippat alltså jag. Men det vänder nu. Jag har solklara bevis. Nysningarna har avtagit i styrka (vilket förr grannarna lika tacksamma för, som maken som sover bredvid mig) och rösten börjar tack och lov återfå sin forna spetsighet (hehe).

Men främsta skälet till att jag nu är på väg upp igen, kom när jag nyas googlade på "hur man gör en egen drömfångare". Alltså...vaaaaa? För några timmar sedan uppdaterade jag samtliga elektroniska Apple-produkter här hemma. Och nyss beställde jag nästan en rosa saccosäck på nätet. Ni fattar. Det är kan inte få fortsätta!!!

Möjligen har jag också sett ungefär lika risig som jag känt mig de här dagarna. Eller så har jag bara klagat högljutt. Båda barnen kom oberoende av varandra in och frågade förut om jag skulle bli frisk nånsin igen. Så. Nu kliver jag upp. Jag utmanar bacillerna på en duell. I dess ringhörna är priset jag kan få betala, en lunginflammation. I den andra finns en rosa saccosäck med fri frakt inom Sverige och en bonus i form av illgröna morgontofflor med Martin och Martinus på. Jag vet inte vilket som är värst.







söndag 2 oktober 2016

När mamman går till sängs...

De två nysningarna jag rev av i bilen igår på morgonen, hade hämtat förstärkning och eskalerade i styrka idag. Efter frukost stod det klart, att min söndag blev i sängläge. Maken hade planer som han påbörjade. Tjejerna fann varandra i nån gemensam danslek. Borde ju anat nåt när de frågade efter hårband och hårfärg (som visade sig vara slut), men glädjen när de leker ihop, inte tyst men utan argsinta skrik, är större än oron om hur det ska sluta.

Jag slumrade nån timme. Jag har ett svagt minne av att någon frågade mig om en tatuering och att de fick snörvlande hmmhmjammhm till svar. Mer slummer innan tjejerna kom tillbaka för att visa upp sexåringens förvandling. Åttaåringen hade gjort fantastiskt fina flätor på henne. Sen hade kreativiteten slagit en kullerbytta när den vanliga hårsprayfärgen var slut. Man tager vad man haver, var antagligen storasysters ledord, när hon målade sin lillasysters hår med rosa vattenfärg istället för den rätta looken. De hade avslutat piffningen med tre tatueringar - en på varje kind och en på halsen. Åttaåringen var stolt över sina kreativa färdigheter, sexåringen var supernöjd med sin utstyrsel, maken trodde inte sina ögon och jag sände dubbla budskap genom att hala fram mobilkameran för att föreviga spektaklet samtidigt som jag hasplade ur mig någon slags halvtrist förmaning om att vattenfärg och tatueringar i ansikte och hår från och med nu inte är tillåtet.

Sen gick jag och la mig igen. Vi får se hur världen utanför och dess befolkning ser ut när jag vaknar nästa gång.







lördag 1 oktober 2016

Nöje med nöje

Jag ville besöka min farmor och jag ville testa mig själv igen på fem kilometer terränglöpning, efter den där extra kilometern på tävlingen i Sälen för ett par veckor sen. Jag lyckades förena nöje med nöje när jag hittade ett terränglopp i Falköping där hon bor. Nuförtiden får jag nöja mig med kortare visiter hos farmor, än de där dagslånga med hemmagjord älgstek som vi gjorde för några år sen. Vid fyllda 90 orkar hon sällan med oss i vårt gäng längre än så.

Klockan elva gick starten och trots att det är den 1 oktober, så var linne och kortbyxor bästa outfiten idag. Solen värmde från och till på den lätt kuperade banan. Det var grus, gräs och en del lera största delen av banan, men inte alls i klass med fjällen. Det var riktigt gott att springa och totaltiden blev flera minuter bättre än i Sälen sist. Jag dras dock med en besvärlig astma som hindrar mig, väldigt irriterande. Men trots den orkade jag öka den sista biten när jag fick se åttaåringen stå och vinka vid sidan av banan. Sexåringen var iväg på nåt...eget upptåg.

Med den bedriften avklarad gav vi oss in till stan för lunch på O'Learys med min farmor, pappa och hans fru. Farmor var väldigt nöjd där hon satt mellan sin son och sitt barnbarnsbarn och fick finlunch. Barnen fick höga betyg (mutade) men jämfört med gänget gamlingar farmor är van vid till lunchsällskap, så var det ju lite skillnad. Jag skrattade inombords när farmor undrade hur jag orkade med mina "jäkligt livliga barn". Jag svarade att jag undrar samma sak. Då skattade hon.

Sen var lunchen slut och farmor slog in sin överblivna laxbit i en servett och tog med hem. Den överblivna slatten med lättöl fick dock stå kvar på bordet - finns ju gränser även för en cool 90-åring. Vi avslutade med att liva upp äldreboendet där farmor bor. Eller vi och vi, medan vissa valde att dricka kaffe så låg en på golvet och visade sina kunskaper i breakdance. Sen var det korridorlopp och skjuts på liten rullator som gällde. Ingen kom till skada.

Jag har härligt trötta ben ikväll och detsamma har nog min farmor efter dagens galej. Eller i alla fall trötta öron. Men vi är nog lika glada över den här lilla pärlan till höstdag.