söndag 26 februari 2017

Insnöade!

Det föll överraskande en hel massa snö inatt! Islänningarna var lika överraskade som oss. Alla bussar ställdes in och vi, som skulle på utflykt, fick pulsa i snön till huvudbyggnadens frukostbuffé innan vi gick tillbaka upp till vår lägenhet igen. Innan vi smidde nya planer för dagen, så spelade vi Svarte Petter och tränade lillasyster i att inte fuska, inte sura när hon förlorar och inte håna alla andra när hon vinner. Det gick så där.

Vi vågade oss ut vid lunch. Hela stan var inbäddad i ett fluffigt halvmeter tjockt lager av nysnö. Det var inte helt enkelt att nå vare sig hamnen eller restaurangen vi fått rekommenderad, men vi är ju nordbor och vildmarks-wannbes så vi fixade det! Sexåringens så kallade vattentäta kängor läckte och hon var genomblöt. Hon utsatte förvisso sina kängor för de ultimata vinterförhållanden. Vi andra försökte gå i varandras och andras upptrampade fotspår, men inte hon förstås. Hon pulsade genom snön, tog sig fram som en bulldozer genom snövallar som bildats och dök (!) ner i en snöhög. Hon brukar inte klaga, men efter att hon börjat känna efter så tjöt hon. Iskalla fötter och genomblöta strumpor fick värmas vid element på fiskrestaurangen. Vi åt fish and chips (dagsfiskad) och fick en lektion i vulkaner och dess utbrott i mini-museet vägg i vägg.

På eftermiddagen badade vi igen, mitt i Reykjavik denna gång, men i hot tubs på taket till badhuset och med utsikt över stan. Det var strålande sol, ett par minusgrader i luften och 42 grader i den gammaldags bubbelpoolen. Sedan sprang vi upp på solterrassen, trampade runt i snön och kände tårna isa innan vi kröp ner i det bergsuppvärmda vattnet igen. Även inomhus fanns bassänger och trampoliner. Nioåringen och jag simmade några längder, sexåringen levde rövare i barnavdelningen och maken höll koll från styrketräningen vid poolkanten.

Imorgon har de förhoppningsvis röjt en del vägar så bussen kan ta sig ut ur stan. Vi är peppade för vulkaner, gejsrar och de vidunderliga vyer vi fått smakprov på redan nu.







Den blå lagunen 💦

Vi tog en buss direkt från flygplatsen till ett av Islands mest kända resmål, den blå lagunen. En del kallar det turistfälla, men förutom prisläget så är det helt fel. Turister, ja, men fälla, nej. Alla fyra i den här familjen var precis lika lyriska under de två timmar vi spenderade i det turkosa vattnet. Källan håller en temperatur på minst 38 grader och trots att det började snöa när vi låg där och flöt, så var det som att...inte vet jag...födas på nytt?! Äh, stora ord, men sällan eller aldrig hittar vi saker som alla fyra är lika begeistrade i.

Källan är enorm redan idag, men på väg att bli ännu större. Den rymmer praktiskt nog inte bara en spa-kiosk där vi fick den klassiska vita leran som ansiktsmask, utan också en bar. Efter en timmes guppande tog vi vätskepaus. Barnen fick Cola och juice medan de vuxna såg det som sitt ansvar att testa den inhemskt producerade ölen Gull. Den fick höga betyg, även om de möjligtvis kan ha påverkats av mysighetsfaktorn när solen bröt fram och lyste på såväl oss som de omgivande lavastenarna.

Även maken fick höga betyg efter att han fixat biffen när sexåringens halvdruckna juice plötsligt späddes ut med lika mycket källvatten... Det blåste förstås en del men när hon menade hon skulle klara konststycket att hålla sin egen flaska juice och samtidigt simma, så förstod vi ändå att rekordnivån var nådd. Med ett leende fick maken en ny juice av bartendern och hans leende var bredare än bredast med tanke på att juicen kostade typ 500 kronor. Isländska, men ändå. Själslig ro i sin renaste form...

Vi låg där och simmade, guppade och flöt i ett par timmar. Vi solade oss, gömde oss under en liten träbro när det kom kastvindar med hagel, tog skydd i en lavagrotta när snön vräkte ner, för att sedan kunna återvända till en klippavsats och vända ansikte mot solen igen. Om veckans och morgonens händelser fått upp mitt blodtryck och möjligtvis satt balansen i familjen lite ur spel, så var den blå lagunen den ultimata räddningen. Det kan förvisso bli dyrt att ta till den varje gång i-landslivet krånglar. Jag är dessutom säker på att det där besöket förlängde våra liv för varje minut vi var i. Men fler besök lär det bli.










lördag 25 februari 2017

Island, here we come!

Vi kom iväg! Vi är på Island, som hittills varit fantastiskt, men det satt långt inne. Efter en massa strul dagen innan avresa, bland annat en febrig dotter, så kom vi till flygplatsen i rimlig tid - 1,5 timme innan flyget skulle gå. Jag checkade in medan maken parkerade bilen. Barnen, inklusive den lätt febriga dottern som var frisk nog att bråka med sin syster, stod inte still. Ivriga av förväntan sprang de runt mig när jag skulle försöka följa SAS instruktioner och inget stämde.

För det första, inga väskor inbokade och flera hundra kronor i väskavgift! Fullt fokuserad på att få med familjen på den här resan, så tryckte jag okej utan att blinka. Bad skällde på barnen om att stå STILL mer än en halv sekund så jag kunde koncentrera mig. Stod och väntade på utskriften av våra boardingpass när automaten lägger av! "Tekniker fel" lyser emot mig så hånfullt, att jag mer tolkar det ett "Fuck you, du åker ingenstans!". Jag får lust att sparka sönder maskinen. Aggressionsproblem? Nej, men ett jävlar anamma i kombination med att klockan är 05.10 och jag har varit vaken över en timme. Och barnen sjunger sånger på påhittad isländska! Affärsresenärer blänger ta er i häcken.

Undsättning anländer i form av make och en fantastiskt trevlig kvinna i SAS-uniform. Hon fixar allt på ett par minuter inklusive att muta vår sexåring med ett fejkat specialuppdrag, eftersom hon är asförbannad för att hon inte får bära familjens samlade resehandlingar. Den räddande ängeln önskar oss trevlig resa och vi går mot bagage-lämningen. Vi får upp en väska på bandet, scannar själva (lika lätt som på Ica, som SAS-kvinnans instruktion löd), barnen bråkar om vem som ska hålla vad i processen. Nästa väska upp och...bandet stannar! Vad i...?! Den första väskan har fastnat längre in på bandet! Jag svettas rätt kraftigt här och tänker att jag ska f** krypa in och putta väskan rätt om det så är det som ska behövas. Hur svårt kan det va? Medan jag börjar bedöma krypmöjligheten samt kränger av mig ryggsäcken, så kommer den nu vackraste ängeln jag någonsin sett, farandes igen. Jag hjälper er, jag är här! ropar hon medan hon ångar fram genom avgångshallen. Hon hade troligtvis spionerat på oss. Ett par omstarter av systemet senare är väskorna iväg.

Dags för säkerhetskontroll! Alla papper i ordning, flaskor med flytande i plastpåsar och barnen går på rad med oss igenom bågen. Eller ja, inte riktigt... Nioåringen går först - och blir stoppad! Hon blir kollad och släpps igenom. Nästa dotter, den mest troliga möjliga terroristen ombord, glider igenom. Jag stoppas. Av med skärp, skor, smycken och...byxor! Nä, som tur var nöjde de sig med att kedjorna på byxfickorna var boven i dramat. Ingen rumpa bar.

Maken stoppas. Scannas, släpps igenom. Men hans väska däremot! Frågor om innehåll och han kan inte svara. Paket som dottern stoppat ner och maken vet inte innehållet. Innan situationen reds upp har paketet öppnats nioåringen börjat gråta över att hennes mamma inte får se det vackra paket hon fått inslaget. Kalabalik utbryter och inget hjälper förrän hon fått ur sig besvikelsen och vi är framme vid växlingskontoret. Hennes 80 kr blir 1000 isländska kronor och det är något att vara glad för!

Vi kommer på planet, barnen munhuggs hela vägen till Köpenhamn medan maken och jag ignorerar och dricker starkt kaffe. Men sen händer nåt, Danmark visar sig ha en lugnande effekt och med ett par pölser i magen så är barnen plötsligt lugna som filbunkar. En timme senare lyfter vi mot Reykjavik och den tre timmar korta flygresan går som tåget (flyget?).

Alla väskor är med, barnen sams, mamman rofylld och pappan har koll på läget. Vi hade bokat utflykt direkt från flygplatsen till den blå lagunen. Kan rekommenderas! Mer om det i nästa inlägg! Kan varit en av de bästa upplevelsernas hittills i livet. Badet alltså, inte flygresan.




torsdag 23 februari 2017

Det snöar i-landsproblem

De där dagarna i fjällen med en tänd brasa varje morgon, osminkade dagar i underställ och middag med vänner och familj, gjorde susen för glädjen och energin. Vi kom hem i söndags och konstaterade att vi nu hade dem dagars fokuserat jobb båda två och att vi så smått också skulle starta upp den badrumsrenovering vi parallellt med livet bestämt oss för. En skön vecka som dock skulle innehålla en del pusslande, men den var ändå helt under kontroll.

Vår plan höll i en dag. När jag och sexåringen steg över tröskeln i måndags klockan 17, fick jag en smärre chock. Jag möttes av en totalt inkapslad hall och en man i full skyddsutrustning. Hallen var inte en hall längre utan inplastad och belamrad med säkert helt normala verktyg för att riva upp kakel, gamla rör och lossa tvättmaskinen. Jag var välkommen in i röran, sa den trevliga rivar-killen, men jag tackade vänligt men bestämt nej och backade ut genom dörren igen... Jag såg alldeles säkert ut lika chockad ut som om jag stigit in i en scen i Men in Black.

Vi hade missuppfattat, eller glömt, några delar av renoveringen. Den "lilla starten" denna veckan, innebar egentligen att tvättmaskin och allt annat löst plockades ut, väggarna fick nya bjälkar (?) och tja, inte vet jag. Detaljen att tvättmaskinen inte skulle vara tillgänglig och att vi redan nu skulle ta steget in i belamrat vardagsrum och skyddsplast hade i alla fall jag missat.

Så, plan B smiddes snabbt i mitt huvud. Orsaken till tvättmaskinens helt nödvändiga närvaro denna vecka, är nämligen att nästa äventyr startar redan på lördag. Då åker vi iväg till Island för att fira min födelsedag och det hade varit trevligt att inte fira den med trosorna ut och in och underställ med ketchup på. Min mamma blev räddaren i nöden denna gång. Tvätten fick ta plats i hennes tvättstuga och hon lagade middag så vi slapp äta den i ett rymdskepp av skyddsplast. Efter snack med byggarna (världens bästa, de till och med städar varje dag!) så fick vi styr på det hela. De fortsätter på måndag och då ska varmvatten stängas av och nya badrummet skapas. Då är vi inte hemma och det är ju en himla bra planering. Själv är jag redo för understället igen.






lördag 18 februari 2017

Snörök

Jag hade kollat väderprognosen någorlunda nogsamt inför vår sista halva skiddag. Hela veckan har det sett ut som att stunden efter lunch skulle bli solig. Vi planerare därmed att packa ihop, åka skidor och sedan köra hem. Sent igår kväll visade dock samma vädertjänst tvärtom! Himmel o pannkaka, så kan vi inte ha det. Vi slängde om planeringen, sa till barnen att det skulle väl i tidig väckning och att första liftturen skulle bli vår!

Eller inte... En väsentlig del av planen glömdes bort - att ställa klockan. Nuförtiden sover alla gärna en stund på morgonen och speciellt efter den här veckans festligheter på kvällarna. Jag oh maken vaknade därmed med ett ryck när nioåringen stormade in och ropade så hela stugbyn hörde Klockan är 18 minuter över nio, när öppnar liften!?!

Inte nog med denna väckningsfadäs, väderguden "prankade oss" som nioåringen uttrycker sig nuförtiden. Hen slängde en kurvboll och det var knappast vad jag kallar sol utanför fönstret. Förvisso noll grader, men ändå. Lurade! Men äsch, vi rev av en frukost och skyndade på varann. En timme senare stakade vi oss mot liften - i kraftig motvind! Men vad i hela friden...? Blåst? Den lilla stapeln på vädersidorna missar jag alltid.

Mellan granarna var det dock vindstilla och med en plusgrader i luften så blev det två härliga timmar som avslutade sportlovet. Vi gjorde ett par turer till toppen, men nöjde oss sen med off pist i skogen på snåriga vägar. Jag fjord en rejäl vurpa men kan ju knappast klaga, fast fläsket rumpan värkte, efter att ha tjoat "upp igen!" till tjejerna i fyra år.

Vi avslutade, på tjejernas begäran, med en tur i svarta puckelpisten i Lindvallen. Snön rök både om oss och omkring oss, när vi tog oss an den, visade det sig, opistade och puckellösa backen Stina. Men den smala backens höga kanter gjorde den till skatebana istället och de var nöjda med det. Maken och jag också, men 40-årsdagarna flåsande oss i nacken så får vi ju skärpa till oss och inte verka som om vi "kommer från 80-talet" som nioåringen säger. Det gör vi ju inte, svarar vi varje gång, värre än så, 70-talet! Det verkar hon inte ens förstå hur länge sen det är. Skidor fanns i alla fall även då. Tur det.





torsdag 16 februari 2017

En perfekt smaksatt sportlovspralin

Vår plan funkade utmärkt! Vi gav oss av i tisdagskväll för att få en extra dag med sol i fjällen. Och Sälen levererade! Sol på näsan i två dagar samt en något mulnare har vi fått. Men med temperaturer runt nollan så mår vi som feta sparvar i backen ändå. Inte nog med sol och skidåkning, vi har också ett vänner till stora och små på plats i backen - och då menar jag inte den betalda liftpersonalen som är så trevlig så sexåringen frågade mig om jag kände dem. Sportlovet lockar många goa göteborgare till fjälls, kan inte se något mer fulländat än så ett sportlov. En kaffe där, en sväng i Trollskogen där, en bastu med gammal vän, en vintergrillning och en after ski på det.

Vi kan ju numera köra ihop som familj i backen och alla klarar det mesta. Det enda problem som vi fortfarande dras med, är sexåringens totala brist på självinsikt gällande sina egna begränsningar. Allt är möjligt - och ja, en fantastisk livsinställning, så länge den inte involverar högt hopp från hög sittlift. Krisplan finns framtagen för detta eventuella scenario... Men det är också en fröjd att se henne när hon tar sig an utmaningar som att åka ensam i ankarliften. Glädjestrålande meddelade hon efter första rundan att hon numera alltid ska åka ensam i liften. Och ja...det gjorde hon. Snopna stod maken eller jag också som ensamåkare när familjen delade upp sig på tre liftar istället för de sedvanliga två.

Hittills har de här dagarna varit som alldeles perfekt sötade praliner. Precis när man tror att man tagit den godaste i hela asken, så visar det sig att det finns en till. Och en till... Nu har vi bara några chokladbitar kvar innan vi åker hem på lördag.










tisdag 14 februari 2017

Fartkontroll

Jag avslutade förra inlägget med nåt mambojambo om att leva i slow-motion. Den här familjen skulle inte veta hur det stavades, om det inte var för auto correct möjligtvis. Halva februari har susat förbi som en grisablink och nu är redan sportlovet här! Sportlov betyder Sälen och skidor för oss, men i år bara fem dagar istället för sedvanliga åtta. Vi är således på väg upp genom landet, så här på alla hjärtans-dag.

Vi startade från västkusten vid 17-snåret. Några hade ätit middag, andra inte. De första timmarna har vi därmed småätit köttbullar, frukt, riskakor, mackor, chips och annat som vi ryckte med oss i farten hemifrån. Picknick i baksätet är tjejerna vana vid och maken hade förberett med bubbel åt framsätet. Fint skarre va på alla hjärtans da'!

Medan vi susar fram, i lagstadgad hastighet så klart, genom den svarta kvällen så pratar vi om hur det vore att bo i ett litet samhälle flera mil ifrån en av de större städerna. Maken kan ändå se tjusningen med tystnaden och skogen två timmar från Göteborg. Jag ser det mer som ett straff. Du där, du döms till fem års boende i...Ånimskog!

Eller..? Skulle jag trivas där i en skogsglänta i ett litet torp från 30-talet med fuktskadade väggar och...nej, i en vit tegelvillan i från 60-talet i utkanten av samhället och en skogstomte i porslin som står ute året runt...NEJ...fel igen. I en mysig stuga med randiga gardiner och en liten eldstad i det mysiga köket. Där jag kunde baka tekakor och stå och kika på vem som kommer och går längs den enda vägen genom samhället...

Nääää, jag kan visst inte ta detta på allvar. Äh, det är nog bäst om jag återgår till mitt alkoholfria glas bubbel, fortsätter att dagdrömma om mitt inbillade jetset-liv och slutar (mar)drömma om att leva livet i något saktare mak, utan hjälp av stavningskontroll. För allas skull...men kanske mest för Ånimskogsborna.