Tell me more

Rensar själen i Sälen

2012-03-20T20:29:00.003+01:00

Två dagar i fjällen och känslan är att jag hade kunnat stanna flera veckor. Vardagen försvann någonstans i höjd med Torsby när den fösta snön började visa sig på marken. Det är lättare att leva i nuet på 35 hyrda kvadratmeter och med ett kylskåp som bara rymmer det nödvändigaste. Utan tvättmaskin, men med vetskapen om att vi har bara med oss de kläder vi behöver och det gör inget om dottern vill matcha ”fel” tröja med strumpbyxor i stället för tajts. Igår vid korv och bröd-lunchen utbrast maken ”så glada alla är idag” och det har han rätt i. När barnen somnat igår tog jag en dusch och kröp sen ner i bäddsoffan med min nya bok, helt utan måsten inför morgondagen.

Visst, en 4,5-åring, med stark vilja och öar av trots, och en 1,5-åring som vill mer än hon kan, så är inte semestern helt utan konflikter. Men utan tider att passa, ett hem som ska skötas och rutiner som måste rulla så är det så mycket enklare att låta allting avstanna när något som ligger utanför planeringen plötsligt händer. Småsaker, som att dottern med skidorna blev trött och behövde sitta ner efter bara en halvtimme i backen, blev en mysig stund på ett sittunderlag i solen. En halv kexchoklad och lite juice senare så var hon igång igen. Det var i och för sig tur, den enda tid vi faktiskt har att passa är skidskolan hon går i, och den började strax efter. Hon hann, och i två dagar har jag stått storögd bredvid och sett henne lyssna på instruktioner i att åka lift, våga prova själv och sedan göra high five med skidskolefröken. Tårar av stolthet, glädje, rädsla och en knivsudd avundsjuka hotade att forsa fram på mig, men som tur är har jag en dunderförkylning att gömma mig bakom. Några blinkningar och en rejäl snytning senare så var jag ok.

Men känslorna var kvar. Stoltheten över hur modig hon är och hur hon tar sig an uppgiften hon får förklarad för sig. Glädje över att hon ser ut att ha så roligt med sin kompis och de övriga i skidskolegruppen, att hon har ett sammanhang där i skidbacken – utan mig eller sin far. Rädsla över att det faktum att jag står där och inser att jag måste släppa henne fri, jag får inte överbeskydda henne, och att det innebär att hon måste få ta risker – som att åka fösta gången ensam ner för backen. En backe med bara knappt synbar lutning men som ser stupbrant ut i mina mammaögon. Avundsjukan är egentligen minnen som gör sig påminda. Underbara, nästan glömda, familjeminnen av när jag själv var knatte och skidade runt i backarna – upp och ner utan stopp - på precis samma plats. Om min dotter har samma känsla som jag hade då, så är den avundsvärd.

Vår yngsta knatte är mer än lovligt irriterad över att hon inte får på sig skidor också. Hon gör en stor sak av att hon också vill vara med i backen. Idag hade hon siktet inställt på rullbandet som utgör lift för de yngsta, hon var mycket förnärmad när jag fångade henne strax innan hon skulle kliva på. Strax efter gick hon steg för steg efter och härmade gången hos en kvinna som vaggade fram på samma knyckiga vis som alla som är ute och går i slalompjäxor. Sist i raden av bevis på att yngsta är mogen för att gå i skidskola nästa år (om jag så ska smuggla in henne och hävda att hon är tre år fyllda) var när hon stolt och glädjestrålande ställde sig precis rätt med fötterna i bindingarna på någons skidor och blev besviket förvånad när hon inte satt fast med sina små vinterkängor.

Förutom skidorna är snowracern en favorit hos båda tjejerna. Den är min och min systers från när vi var små, men funkar lika bra nu 25 (ja, ok, 30 då...) år senare.

Favorit i repris.

En doktorped, tack.

2012-03-19T16:29:00.001+01:00

Det är ju det här med att vara personlig men inte privat. Men redan innan vi lämnade Torslanda igår så hade jag fått indikationer på från äldsta dottern att vi var tvungna att ha någon typ av läkarkontakt under dagen. Det var inte jätteallvarligt, men till och med maken som vanligtvis tycker att jag är en hypokondriker av rang (vilket han enbart bygger på en ~~överdriven~~ historia om när jag i ett par veckor envist misstänkte cancer i knät och det visade sig vara träningsvärk), var villig till att kolla upp det hela. Det rörde en eventuell infektion.

Jag började med att ringa 1177 som vanligtvis säger att man nog kanske ska söka för åkomman man just beskrivit, men att det nog kan vänta till nästkommande vardag. Det sa de inte idag. Idag var det oroliga röster, småsnackande bakom och råd om att söka akut. Jag sa att vi var på ”resande fot” och hon frågade vad jag menade med det, med en röst som jag tolkade som att hon trodde vi var på flykt från ett bankrån och höll på att smuggla barnen ur landet.

Efter en kvart ringde min telefon och då var det 1177 som ringde upp. Hon hade nu kollat att Sälens ”jourläkarcentral för turister” var öppen. De rådde oss å det bestämdaste att söka så fort vi kom fram. Dottern var pigg och glad men symptomen skulle absolut kollas – trots att det berömda ”allmäntillståndet” bra. Jag ringde dit jag hänvisades och fick beskedet att vi var välkomna, det är alltid öppet 8-21!

Efter 50 mils resa klev vi ganska exakt 16.00 över tröskeln till ett tomt väntrum. Skrevs in och väntade. Väntade. Dottern blev nödig och precis när hon gjort vad hon skulle kom jag på att hon kanske skulle lämnat ett urinprov..? Ingen hade sagt nåt, men ändå, jag är ju lite rutinerad nuförtiden. Nu var det försent så vi fortsatte vänta. Maken tröttnade och gick och frågade. Jodå, ett par minuter senare kom det ut en sköterska som hälsade med döda-fisken-handslaget. In på ett rum och som på beställning fick vi frågan om vi kunde lämna ett urinprov. Hon menade att det bara behövdes fem droppar och om bara dottern drack lite vatten så skulle det lösa sig. Hon drack, och vi gick ut och väntade i väntrummet igen. Nu på en händelse något svårare att tidsuppskatta. Maken och yngsta körde upp på fjället och vi väntade kvar. Efter en stund var hon redo, och provet lämnades. Nu hade det gått drygt en timme och vi fick återigen vänta i ett undersökningsrum, nu på en läkare.

När klockan var tjugo i sex var maken tillbaka men ingen läkare. Dottern som varit tapper, tystlåten och lugn började nu i takt med att mammans blodsocker sjönk, bli uttråkad och speedad. Ingen läkare. Maken, som satt i väntrummet men var väl informerad om min frustration över utebliven läkare (här är ju inga andra patienter?!), fick plötsligt se en läkarrocksklädd man i 60-års åldern strutta runt i väntrummet och prata med en sköterska om ditten och datten. Enligt maken frågade han bara om hur många läkare som var i tjänst och om hur prioriterad hans dotter var egentligen, men strax efter att jag fått hans sms om händelsen hörde jag dörren till mottagningen slå igen och en man som pratade med sköterskorna på andra sidan om vår dörr. En konversation som gick så här:

- Jaha…vad…alltså…var är jag nu?

- Detta är vårdcentralen…

- Hmm, ok, jaha…har ni era papper här i facken?

Funderade på att ta dottern under armen och lämna det icke så förtroendeingivande stället, men precis då gled läkaren in genom dörren. Han gled, eller släpade sig, liksom lite sakta över golvet och helt ljudlöst ställde han sig i sina vita kläder mot den vita väggen med sitt vita hår och jag undrade om dottern tänkte kommentera det komiska i att han knappt syntes.

Jag beskrev symptomen och för andra gången denna dag började jag undra hur det jag sagt kunde landa så tokigt för på hans min kunde jag bara utläsa total oförståelse – han var blank. Ingen reaktion, ingen kommentar på så många sekunder att dottern hann titta på mig och fråga om han hade hört vad jag sagt. Jag började upprepa mig och då såg han ännu mer förvånad ut. Sen sa han att urinprovet inte ens skulle analyseras, det måste vara minst fyra timmar för att de ens ska titta på det. Sen levererade han dödsstöten för dagens läkarbesök; han inte hade en aning om vad jag talade om för han var ortoped. Eftersom han var den enda läkaren i tjänst denna kväll så var hans beslut att skicka hem oss och vänta på kissprov till dagen efter.

Med tanke på angelägna 1177 var att vi skulle söka IDAG så protesterade jag och frågade vad de misstänkte för diagnos.

- Jadu…jag vet inte. Jag är ju ortoped. Men urinvägsinfektion kanske? Det ser man ju i alla fall på urinprovet.Din dotter ser ju frisk ut?

- Jag vet, jag har hela dagen beskrivit hennes symptom och ANDRA har hänvisat mig hit. Ok. Vi hoppas på fler läkare imorgon då.

- Gör det, och lämna ett fyra timmar gammalt prov.

Jag var arg som ett bi när jag gick därifrån. Två timmar på en vårdcentral med ett barn som söker för eventuell infektion och INGEN behagar tala om att den enda läkaren i tjänst är ortoped? Han lär ju inte varit annorlunda utbildad två timmar tidigare.

Senare på kvällen valde vi att göra urinprovet hemma. Efter en lång dag (som efter läkarbesöket inkluderade pizzeriabesök där jag inte tror att de tyckte vårt besök var värt 188 kronor, samt skidhyrning där våra barn bokstavligt talat rusade från sida till sida på affären och jagade varandra men där antagligen inkomsten på en halv tusenlapp var värt vårt besök då vi var ensamma därinne) kom vi äntligen till stugan vi hyrt. Jag ställer min dotter i duschen och tar fram muggar och allt vi fått med oss för urinprovet. Det är inte lätt att kissa på beställning med publik, så när det väl händer så säger jag inget när jag måttar fel, och förutom att burken fylls så träffas även min hand och ärmen på min tröja rikligt. Vissa saker i livet krymper när man får barn. Rädslan för kroppsvätskor är en. Nästan 14 timmar efter att jag började misstänka att något var fel så har jag ett godkänt urinprov bokstavligt talat i min hand. Nu fattas bara en ”riktig” doktor.

Sälen by night

Uppdatering: Vi kommer tillbaka till samma vårdcentral på eftermiddagen idag och möts av ett väntrum fyllt med skidåkare som tror sig ha brutna ben lite överallt i kroppen. Vi ska ju inte träffa en ortoped, så efter en timme och flera påtryckningar (från mig den här gången) får vi träffa en allmänläkare på vårdcentralen för ortsbor. Till slut får vi den hjälp vi behöver av den läkaren. Jag blir full i skratt när jag ser honom och kan inte låta bli att fråga honom vad han gjort med sin hand. Han är nämligen gipsad.

Packning pågår

2012-03-15T21:00:00.005+01:00

Så här två dagar innan avresa till fjällvärlden, så tänkte vi börja kolla lite vad vi har i klädväg. Det är ju ändå fem år sedan vi var i Sälen sist och åkte skidor. Fem år och två barn senare. Det startade lite trevande med att allt maken hade var ett par skidhandskar. Själv hade jag en jacka sen 2004 och ett par ännu äldre termobyxor. En tur till Stadium på lördag ryckte allt närmare - förvisso till min shoppingtarms lycka, men tidsbristmagen och stresspulsen blev inte lika glada.

Efter att maken spenderat ytterligare ett par halvtimmar i förrådets mörka skrymslen, kom han triumferande in med både underställ, mössor och termobyxor modell nyare. (O)lyckan var total när han också lyckades gräva fram sin blå mössa med vita renar på. Ungdomsåren med min gula skidjacka, zinkpasta på kinderna och håret fladdrande är som tur är förbi. Den här gången ska vi hänga mest i barnbacken. Vi blir de där typerna jag själv pekade på förr, och undrade varför de inte kunde hänga med lite - hallå måste man tappa allt för att man får barn eller?! En shoppingtur kan nog inte ändra den saken.

More is more

2012-03-14T17:30:00.002+01:00

Idag var jag tillbaka på jobbet efter två dygn i familjens tjänst. Jag hade dock ganska tur med mina vabdagar - inget mera kräkkladd efter i söndagskväll. Det är annars svårt att hitta uppsidan med magsjuka. Oavsett hur långt ner i botten på minnescellerna jag krafsar, så har jag mest bilder av hur jag duschar en gråtande, hulkande dotter för andra gången samma natt, hur min make moppar golvet bakom dotterns säng klockan två på morgonen och hur övertrött och speedad samma dotter blir på kvällen när mamman låtit henne sova 2,5 timmar på dagen i kompensation för ~~mammans~~ hennes störda nattsömn när kräkningarna avlöste varandra.

Det vårlika vädret bidrog till att det mesta kändes mycket enklare. Lukten av sjukdom, den hemska magsaftelukten, kunde vädras ut snabbt och effektivt (och elementen fick sig en genomkörare när jag missade att stänga av dem i vädringsprocessen). All tvätt kunde torka utomhus och barnen kunde springa av sig på lekplatserna i våriga kläder. Grannens innekatter var på utomhuspromenad, och efter att ha tittat på dem i närmare en timme så är det möjligt att jag skickar in dem till grannen nästa gång någon vill gå på zoo. Katt som katt.

Fashionista på kattjakt

Kepsen är helt hennes eget val. Så även mössan. Hon har då inte ärvt sitt modeintresse från mig.

Eller så har hon det.

Stjäl en bil, ta en sil

2012-03-13T14:14:00.001+01:00

Hör upp alla låtskrivare till Melodifestivalen! Förra året sjöng alla ungar med i en låt om misshandlade kvinnor, i år är det Sean Banans låt om hans dingding ("Hemma fanns ingenting, nu ser jag bara string, blir glad i min dingding, här vill jag vara king") som totaldominerar bland barnen. Med avstamp i de två låtarna så har jag lite förslag på nya härliga slagdängor som barnen kan nynna på till nästa år. Jag skrev ner en rad så kan ni ju fylla på med resten tänkte jag.

Smuggla lite knark, polisen säger bara snark
Hoppa från ett torn, du får bara ett horn
Bli smal och snygg eller ful och stygg
Ljug så mycket du kaaaan, så blir du lika poppis som faaan
Slå alltid tillbaka, det är coolt med en ful haka
Satsa på att bli rik som ett troll, annars kommer ditt liv gå i moll
Drick dig full varje helg, det är bara att svälj, det gäller förresten allt, annars blir ditt liv kallt
Min mamma är arbetslös och promiskuös
Jag har gått i konkurs och blivit vräkt, men nu har alla mina sår läkt

Om inget av ovanstående passar att bygga en låt kring, så finns det ju andra ämnen som kanske kan inspirera. Varför inte en låt om skalbolag, mutor eller om att bli drogad på krogen? Men glöm inte att den ska vara så trallvänlig så att 3- och 4-åringar klarar av att komma ihåg texten i minst tre månader framåt. Lycka till!

Där fick jag så jag teg.

2012-03-12T13:17:00.005+01:00

Medan äldsta dottern fortfarande ackompanjerar vår vardag med strofen ”här glider kingen in” ungefär hela tiden, så har yngsta hittat en egen favoritsång. Det är Lilla snigel, eller mer ”akta dig, akta dig, ta dig”. För ~~oss som föräldrar~~ mig som mamma är detta en smärre sensation. Båda våra barn har varit lite sena med talet men kunnat gå, klättra och springa alldeles för tidigt. I mellanläget mellan ljud och ord sa yngsta ”ajajajaj” väldigt ofta, och det insåg vi ganska snabbt hade att göra med äldstas försök till kramar/brottning i lite för tidig ålder för motståndaren.

Yngsta gick dock ut ganska hårt sin andra sommar och sa redan vid 13 månaders ålder både glass, blomma, bil, titta, denna och annat nödvändigt. Mamma, pappa och ”Owa” (Lowa) har hon också sagt länge. Sen stoppade det. Under hösten lärde hon sig få eller inga nya ord. På dagis har de tre sistnämnda varit i princip det enda hon sagt. Med nappen i munnen mestadelen av tiden, har hon då och tagit ut den, nämnt oss alla tre frågande och fått svaret ”de är på jobbet” från fröknarna. Då har hon sett mer än nöjd ut och stoppat in nappen igen. Tills det varit dags för samma fråga sisådär tio minuter senare.

Men för ett par veckor, vid 21 månaders ålder, sedan hände något. Hon började följa med i enstaka ord i flera visor, och härmade mycket tydligare. Hon älskar numera böcker och jag skojar inte när jag säger att vi läser "Max Potta" och "Ture reser till Bali" tre-fyra gånger i timmen - dygnets alla vakna timmar. Jag jublade dock över de hörbara framstegen, pappan kommenterade det hela mest med att ”vadå, är hon sen i talet?”. Äsch, han fattar ju inte. Sen och sen, det är hon väl inte. Men det är ju så mycket roligare när de börjar prata.

Oftast. Det är det där med att vara försiktig med vad man önskar. Yngsta säger nu tvåordsmeningar. Förutom sången om snigeln har det blivit två stycken tvåordsmeningar hittils. Hon upprepar dem hela tiden och är mycket stolt själv. De går så här:

- Dumma dig!
- Nä-hä, Lowa!

Jag förstår att de kan vara användbara för en lillasyster. Storasyster börjar dock bete sig mer och mer som en lill-mamma åt lillasyster och det är inte alltid uppskattat. Fast när man är sjuk är det skönt att ligga hos storasyster och bli killad i örat:

Kräkningar, jobb och Henrik Schyffert

2012-03-09T21:02:00.002+01:00

De flesta fredagar har jag känslan av att ha gått i mål. Om man tonsatte uttrycket ”det är bara måndag och fredag” skulle det kunna användas som theme song till vårt liv. Förvisso är våra dagar oerhört fyllda av det som sker precis i samma sekund som det sker, men veckorna har ju ändå samma grundinnehåll – allt från tidschema och middagar rullar som om det vore förprogrammerat.

Den här veckan började extra bra med både en lugn morgon och skrikfri dagislämning, samt en mysig eftermiddag på måndagen. Men sen hackade den till rejält. Sent på kvällen gjorde kräksjukan ett återbesök och visade vart skåpet ska stå. Vi la oss platt, sanerade huset igen och lät sedan barnen stanna hemma resten av veckan för att inte få hem nya magsjukebakterier från dagis där det snurrar runt, runt just nu.

Jag tog första vabdagen och hade en liten tjej som sov mest hela tiden, och en något större som hittade en lekkompis vars mamma inte var livrädd för kräk och lät dem leka (utomhus) trots vår möjliga bakterihärd. Utomhus mestadels, men det har ju vår dotter inget emot. Hon är hellre ute än inne (vem brås hon på?!).

Onsdag och torsdag var makens vabdagar. När vi väl rest oss från chocken av att kräket var tillbaka, så vann vi slaget och har sluppit fler nattliga plötsliga uppvaknaden som följts av dusch, nybäddning och gråtande liten dotter. Själv fyllde jag mitten av veckan till bredden med jobb, så att jag hade möjlighet att vara hemma idag.

Dagens ”musikaliska” ackompanjemang har varit Sean Banan (kom tillbaka, Eric Saade, allt är förlåtet!). Sean Banan har aldrig varit dräglig att lyssna på, men idag var inte rätt dag för den här mamman att lyssna på hans soptext på repeat. Den här mamman var inte riktigt pigg idag. Hon var nämligen på galej igår och kom inte hem förrän strax efter midnatt. Jisses. Torsdagen och jobbveckan avslutades med Meg:s middag, och de stackars få vindropparna, välkomstchampagnen och den halva drinken som intogs under loppet av fem timmar, har gjort sig påminda idag. Eftersom jag nu fyllt 35 får jag lov att utbrista: annat var det förr! Trots sömnbrist och lite många bollar i luften, så ville jag inte avstå möjligheten till en kväll med vänner och häng med med diverse (o)kända mediemänniskor. Den här småbarnsmorsan behövde en kväll som inte bestod av pasta till middag och som slutade kl 21 i soffan. Jag kanske inte direkt svettades i handflatorna eller fick tunghäfta av att mingla med varken Henrik Schyffert, Kristian Luuk, Frida Boisen, KG Bergström eller Leif Pagrotsky. Men det blev i alla fall ”måndag och torsdag” denna veckan.

Är spa den nya guden?

2012-03-07T19:54:00.000+01:00

Oavsett vilken relation man har till religion, så ger väl (på ytan) de flesta kyrkorum många människor en känsla av ro. Där finns en stillhet som berör djupare. De flesta människor jag känner går inte regelbundet i kyrkan. Däremot vill de gärna ha stillhet och ro då och då.

På min födelsedag bjöd min mamma mig på spa på Sankt Jörgen Park Resort. Jag har varit där en gång förut och njöt lika mycket då som nu. Mamma hade bokat vad de kallade fjärilsmassage till oss, det skulle bestå av massage med lätt beröring. Jämfört med ”riktig massage” av mer medicinsk karaktär, så var det ju detta lätt beröring - framförallt gjorde det inte ont. Men ansikte, hals, armar och huvud fick sig en ordentlig genomkörare. Tankarna liksom svävade inuti huvudet och trots avslappnande ryggläge så var dricksvattnet efteråt välbehövligt. Jag hoppade över den erbjudna tallriken av något kinesiskt som såg ut som torkat snus, och den lilla torra biten ingefära som var bra för kroppens ”renande processer”.

Jag kan tänka mig att kyrkan förr (eller nu) har en viss terapeutisk inverkan på vissa personer, att hitta lugnet för att lyssna inåt. Att hitta sig själv eller Gud. Eller Gud inom sig själv. Visst, man kanske inte tillber fotbadet eller döper sitt barn i den varma källan, men trots att jag avstod ingefäran så kände jag mig renad efteråt. Och det är väl i alla fall en av grundstenarna i de flesta religioner.

Reality Check

2012-03-04T20:42:00.004+01:00

"Jordgubbsdröm i vit choklad".

Tog med dottern till Ica Maxi för veckans handling. I kassarna för dagen hade vi också diverse kalasingredienser. Jag veeeeet, jag fyllde år för snart en vecka sen, men nu var det dags för mig att bjuda igen till de som firat mig tidigare i veckan. Fyraåringen visste att vi skulle få gäster och gladde sig, men tittade ändå storögt på tårtan jag hade beställt och frågade vem det var som fyllde år nu.
-Jag fyller ju år, svarade den 35-åriga modern.
-Igen? svarade dottern och fortsatte: när är det egentligen min tur?

Inte än, hjärtat, inte än. Mamma har ett par tårtkalas kvar. Som alltid nuförtiden använde vi självscanningen när vi handlar, men jag blev mäkta förvånad när det pep till när jag skulle betala. Hade inte riktigt tid för avstämning idag ~~nånsin~~ kände jag, och förstod inte vad som kunde vara orsaken till att datorn bad mig att tillkalla personal. För många serpentiner? För lite grönsaker? Icke-ekologisk mjölk? Jag haffade en tjej som såg minst sagt stressad ut, men med tanke på köerna hade jag kanske blivit stående minst fem minuter att vänta annars, och det fattar ju alla att det är fem minuter man inte har. Den stressade tjejen kom fram och slog in sin kod.

-Du har köpt cider.
-Cider? Ja?
-Det är 18-års gräns på det.
-Jaha...

Skål för 18-åringen!

Jag gräver i väskan efter plånboken med ena handen och ett öga. Med det andra ögat försöker jag samtidigt se så att dottern inte vandrar iväg alltför långt. Får tag i mitt körkort och tittar lättat upp och sträcker fram det mot tjejen...som redan slagit in en ny kod, uppenbarligen tryckt på nånslags godkänd-knapp och är på väg bort! Hon vänder sig om precis när jag står med ett fånigt leende på läpparna och inser att den här knappt 20-åriga bruden inte vill se mitt leg. Hon är bombsäker. Kvinnan framför henne, med en vagn fylld med kommande veckans köttfärs, pasta, korv, milda ostar och blöjpaket, sätter henne inte i farozonen när det kommer till att hon skippade att kolla myndighetsdan.

Dagens lista.

2012-03-02T20:43:00.000+01:00

För två veckor sedan när det var min hemmafredag så hade vi isgata, kallt och snö. Idag var det så varmt, att jag fick gå in och svalka mig innan jag kunde fortsätta att läsa tidningen i lugn och ro i solen på altanen. Ni som varit/är föräldralediga borde nu sätta vad-ni-nu-dricker i halsen och tänka what..? Nu överdrivet hon väl ändå..? Kaffe i lugn och ro? Hemma hos dem?! Men jag är alldeles sanningsenlig. Efter lunch somnade yngsta i två timmar och äldsta kunde ta fram cykeln och cykla runt i området tillsammans med granntjejen. Voilà!

Dagens lista kommer härifrån.

Vad var det första du tänkte när du vaknade?
Oh no, vem är det som kräks?

Har du ringt någon idag? Vem och vad sa ni?
Jag ringde min make vid lunch när yngsta dottern spytt ner sig för andra gången och ~~krävde att han skulle komma hem~~ bad honom att eventuellt sluta lite tidigare om han hade möjlighet. Vad han sa minns jag inte, men han kom hem. Priset för bästa man gick till min make idag.

Vilket humör är du på?
Glad, riktigt glad. Beror troligtvis mest på vädret och min timme i stallet med äldsta dottern - minst på kräktvättarna.

Vad har du på dig just nu?
Mysbyxor och t-shirt. Finns det något annat man kan ha på sig hemma?

Om du fick välja vad som helst att äta just nu, vad är du då sugen på?Den sista tårtbiten som finns kvar sen min födelsedag. Köpetårta med egenpålagd vaniljkräm, hallonsylt och mosad banan. Grädde och obscent mycket strössel ovanpå.

Hur mycket var din senaste lön på?
Mindre än om vi sluppit att ofrivilligt jobba halvtid i flera veckor på grund av alla sjukdomar. Betydligt mer än senaste året när jag varit föräldraledig.

Vad köpte du när du drog ditt kort senast?
Latte igår på Starbucks! I Göteborg! Prisad var Herren (för det var väl en herre som startade Starbucks?)

Vilken var den första hemsidan du gick in på på Internet någonsin?
Troligtvis någon sida vi var tvungna att surfa in på när vi hade datakurs i skolan. Om det kan kallas surfa. Om man hade tur kopplade datorerna upp sig innan lektionen hann ta slut.

Vad ska du göra ikväll?
Äta upp ~~halva~~ den sista tårtbiten och se på tv. Jag har inte ätit tacos ikväll så jag måste kompensera mitt Svensson-konto med Skavlan.

Vilken låt lyssnar du på idag?
Äldsta dottern som sjunger "Who let the dogs out" och yngsta som svarar "vovvovvovvov". Den är på repeat så att säga.

Tror du att du kommer få en komplimang idag, för vad?
Jag gav mig själv en klapp på axeln när jag samtidigt som jag bar på ett kräkbarn lyckades städa halva huset, byta lakan i två sängar, förberedde middagen (som jag sedan glömde bort och gjordes om igen av min make), gav äldsta frukt till mellanmål och dessutom pysslade med henne i säkert en halvtimme. Då var klockan strax efter 9 i morse och vi hade haft en lugn start på dagen utan vare sig utbrott från mamman eller barnen. En bedrift.

När fotade något senast, och vad?
Jag har tagit tre foton idag. Alla med telefonen:

Three-in-one: Blöjhink a.k.a kräkhink a.k.a stå-fåtölj? Båt? Stege? (Obs: Hon har två ben, vet inte vart hon gjort av det ena på den här bilden bara)

Äldsta dekorerar H:et hon gjorde till sin pappa som överraskning. Det var en dubbel överraskning till far, för konstverket sattes i ett obevakat ögonblick upp på en garderobsdörr. Med lim.

En av oss väntade inne hos hästen, en väntade utanför.

Vad kostar en principsak?

2012-02-29T18:02:00.005+01:00

Vår Briovagn gick sönder höromdagen. Inte så att något lossnade lite grann, den fullkomligt rasade och om den ska gå att laga får någon händig person använda svetsen. Vi avstod från det och bestämde oss istället för att köpa en ny. Eller inte ny, men bättre begagnad i alla fall. Napp direkt på nätet - annonspris var 700, vi bjöd 500 och det landade på 600. Klassisk budgivning a la Blocket.

Dagen efter bestämdes till överlämningsdag. Jag fick äran av min make att hämta vagnen och betala priset han gjort upp. Jag mötte säljaren, fick se vagnen, sa ja till affären och lämnade över de överenskomna 600 kronorna. Det är då det hela blir problematiskt. Säljaren hävdar att vi kommit överens om 700. Jag protesterar, men vet ju med mig att det är min man och inte jag som pratat med honom så jag vågar inte dra på så stora växlar. Jag kanske missuppfattade? Försöker ringa maken men inget svar. Säljaren står på sig, det stod 800 i annonsen och de hade kommit överens om 700.

Ok. Jag vill inte tjafsa om 100 kronor. Vi är på Ikeas parkering och jag erbjuder mig att ta ut 100 kronor till. Han promenerar med mig bort till där jag tror bankomaten finns. Den finns inte. Går in på Ikea och får besked om att närmaste bankomat är några hundra meter bort, vid Coop. Säljaren vill gärna ha sina 100 kronor så han föreslår att vi ska åka dit och ta ut pengar. Han säger att han kan ta sin egen bil och åka efter mig. Jag säger ja, och tänker att det tror f** att du får ta din egen bil.

Kommer till Coop. Parkerar. Säljaren sitter kvar i sin bil, bakom min, när jag springer in. Bankomaten stängd. Ut igen, förklarar läget för vagnens förra ägare och får ett oroligt svar om att ”finns det verkligen ingen annan bankomat?”. Jag börjar bli irriterad – det handlar om 100 kronor! – men jagar vidare och minns att det finns ytterligare en bankomat i närheten. In igen och får ut 100 kronor. Överlämnar pengarna och får ur mig ett ”tack för affären” innan jag åker hemåt.

I bilen tänker jag att hade jag varit säljare så hade jag avbrutit jakten på de 100 kronorna redan när det inte fanns någon bankomat. Orka. Jag tänker att han nog behövde de 100 kronorna mer än vi, och jag är ju nöjd med vagnen. Släpper saken. Sen ringer min make. DET VAR JU 600 VI SA! Jag framhåller att vi inte är på ekonomiskt obestånd så vitt jag vet, och att han kanske verkligen behövde 100 kronor till, varför tjafsa? Vi lägger på. Några minuter senare får jag ett sms: ”Har han ringt?”. Jag ringer upp maken och frågar vem han syftar på.

- Säljaren så klart!
- Varför ska han ringa mig?
- Du betalade ju för mycket!
- Har du ringt honom och sagt det??!
- Ja, det är klart, vi hade ju sagt 600! Rätt ska vara rätt. Du får åka tillbaka och ta tillbaka 100 kronor.
- Det gör jag INTE, jag är ju nästan hemma.

Samtalet avslutas inte i samstämmighet så att säga. Jag skäms (oklart varför, jag hade ju inte gjort nåt fel) och undrar vad jag ska säga om säljaren ringer upp mig? Efter några minuter ringer telefonen. Det är maken igen. Glad som en lärka.

- Han ringde igen, han sätter över pengarna till mig.
- Men allvarligt, är det värt besväret?
(Maken chockad över min inställning)
- Klart det är värt besväret! Han bad om ursäkt och sa att rätt ska vara rätt. Vi hade sagt 600, han mindes fel. Han kollade själv annonsen. Vi var överens, Idde, rätt ska vara rätt! Han höll med mig!

Än har jag inte sett några pengar på kontot. Men jag har fått maken att lova att även om hundralappen inte dyker upp så släpper vi saken nu. Rätt ska vara rätt kan inte vara värt mer än 100 kronor.

Uppdatering: maken rapporterar ikväll att 100 svenska kronor har satts in på hans konto från säljaren. Eftersom jag betalade vagnen kan man då ana sig till att min make tjänade 100 kronor på den här affären...eller?

Födelsedag - äntligen!

2012-02-28T16:02:00.004+01:00

Nu är jag här! 35 år och 11,5 timmar ~~gammal~~ ung. Likheten med gårdagens spegelbild är slående. Vaknade av (skön)sång i morse, och fortsatte sedan dagen på spa med min mor. Hemkommen ska jag nu "baka" tårta tillsammans med barnen. Champagnen ligger på kylning för öppning ikväll med maken.

Firandet smygstartade i fredags, accelererade över helgen och jag har inga planer på att sakta ner farten förrän i mitten av mars. Kan man inte undvika tiden så bör man fira den.

Jobbet behöver inte vara en plats.

2012-02-27T13:01:00.000+01:00

Idag sitter jag hemma och jobbar. Det passar mig perfekt. Jag är grymt fokuserad, producerar och får till avslut på surdegar som legat på att göra-listan och stressat mig. Jag vinner minst en timme i tid på dagen eftersom jag slipper pendla fram och tillbaka till stan. Jag lyckas lätt som en plätt att koppla bort alla privata måsten som ligger och skräpar både inne i mitt huvud och runt om i huset. Jag ser ingen frukostdisk och tänker inte på samtal som måste ringas eller aktivteter som ska bokas. Tiden rusar iväg och högarna i huvudet minskar.

Jag tar fler, men korta, pauser när jag jobbar hemma, än när jag är på plats på kontoret i stan. På mina hemmapauser blir jag istället extremt privatfokuserad och slänger in en tvätt eller plockar upp leksaker som dräller runt på vad jag anser vara fel plats men som döttrarna anser är helt naturliga ställen.

Lätt i sinnet är jag sen tillbaka på hemmakontoret igen. Idag var det en riktigt bra dag på jobbet, redan vid lunch kunde jag bocka av det mesta på listan och fick tid att istället lyfta blicken framåt.

Dessutom serverades det tårta till kaffet.

Dagens...

2012-02-23T20:47:00.002+01:00

...tjatigaste föräldrar:

Mamman: Hur var det på 4H-gården idag?
Dottern: Bra.
Mamman: Vilka var i din grupp, kände du nån?
Dottern: Nej.
Mamman: Nähä...men vad hette de andra barnen då?
Dottern: Inget.
Pappan: Jo, men en hette ju Lovis, nästan som du?
Dottern: Jag vet.
Mamman: Fanns det nån som hette...Anton? Vilma? Oscar?
Dottern: Nej.
Mamman: Men nån minns du väl? Säg en?
Dottern: Aaah. Okej då. Dom hette dum, dum och skit.

Vi bad ju om det.

Vem? Hen?

2012-02-22T19:00:00.004+01:00

Det pågår en debatt om det nya ordet ”hen” och ”henom”, ord som är sprungna ur jämställdhetsrörelsens protester mot bruket av "han" som könsneutralt pronomen. Debatten pågår just nu i högsta grad på olika sociala medier. På ena sidan de som anser att orden hen och henom bidrar till ett könslöst samhälle ”vi är ju skapade som män och kvinnor”. På andra sidan de som anser att genus redan har för stort inflytande över oss och att ett mer könsneutralt ord behövs.

Jag är förvisso redan övertygad om att vi behöver en modernare syn på kön och genus överhuvudtaget. Grunden är ju att båda könen ska vara lika mycket värda, oavsett om du älskar motorcyklar eller paljetter. Och oavsett vilket kön den har som gör det. Lika lön för lika arbete är en sliten paroll som dock tyvärr fortfarande är aktuell.

Jag tycker dock att det är synd att debatten om ”hen” så starkt handlar om genus. Långt innan jag fick barn och fick mina fördomar bekräftades i hur vi omedvetet styr in barnen i traditionella mönster, så har jag tyckt att ett ord som hen fattas i svenska språket.

”Studenten får ett erbjudande som hen [han eller hon] ska svara på inom…”
”Boka tid hos doktorn, och be henom [honom eller henne] skicka en remiss”
”Om kunden har med sig kvitto, har hen rätt till byte”
”Hör av dig till din närmaste chef, så kan hen hjälpa dig”

Att använda ett ord som hen innebär inte för mig att jag tar bort hon/han ur språket. Det är ytterligare ett pronomen som betyder ”jag vet inte om den jag hänvisar till är en kvinna eller man”.

Hen är inte det enda ordet som fattas i vårt språk. Det finns ord som är betydligt mindre laddade, t ex tredje böjning av få: få, färre, färst? Det ordet finns inte. Men jag saknar det ibland. Ett ord som fattades fram till för några år sen, men som nu finns, är snippa. Nu används det av alla (med barn i alla fall). Ingen anser väl att snippa är ett ord som förstärker könsskillnader för att det råkar vara ett ord för för del av en flickkropp? Det fattades helt enkelt ett gemensamt ord i språket. Då skapades det ett. Det behöver inte vara mer dramatiskt än så.

Jag vet att en del använder hen som pronomen när man inte vill vara en han eller hon, som ett tredje kön – och det provocerar. Jaha, säger jag om det, och? Vem är jag att bestämma hur andra använder sina ord? Jag hittar en självklar plats för hen i mitt språk och hur andra vill använda ordet måste vara upp till dem. Du behöver inte kalla din dotters kön för snippa heller. Men det är ju mycket enklare nu när det vedertaget och man kan prata om snopp och snippa som två självklarheter som barnen förstår.

För de allra flesta spelar nog hen-debatten inte så stor roll. Ordet finns ju dessutom redan eftersom det används. Förhoppningsvis är de som vill vrida klockan tillbaka till innan hen få. Helst färst.

Fetischdagen.

2012-02-21T21:34:00.001+01:00

En gäng tjejer ~14 sitter och diskuterar fetischer.
Tjej 1: Alltså, man kan ju ha fetischer på det mesta.
Tjej 2: Men jag fattar inte riktigt, vad har fetischer med semlor att göra?
Tjej 3: Vad menar du?
Tjej 2: Jo, men det finns väl något som heter Fetischdagen, ni vet den dagen där man ska äta en massa semlor!
(Från tjyvlyssnat.se)

Hos oss äter en av fyra semlor och den fjärde är inte hemma, så dagens eventuella semmelkalas är inställt. Istället har jag fördrivit kvällen med att natta barn, fixat matlådor och torkat genomblöta kängor (dagens vårflod) med hårtork. Maken är på stan och dricker öl med "killarna". ~~Olika falla ödets lotter.~~ Det gör han banne mig rätt i.

Dagens känsla: VÅR!

Vem kan man tro på, tro på, tro på när...

2012-02-20T20:57:00.000+01:00

Vi upptäckte en reva i vår badrumsmatta igår. Troligtvis på grund av slitage, inget konstigt. Men äldsta dottern hade en annan förklaring.

- Mamma, vet du en sak?

- Nej, vadå?

- Jag vet hur mattan gick sönder!

- Jaså? Hur då?

- Jag såg Livia gå ner för trappan, sen hämtade hon en kniv som hon kom upp med och skärde sönder mattan! Jag såg det! Det är sant! Jag ljuger inte!

En knivbeväpnad 1,5-åring eller en 4-åring med ~~mytoman-tendenser~~ mycket livlig fantasi. Hmmm, låt mig tänka. Det hade varit mer genomtänkt att skylla på någon som inte är en tvärhand hög. Eller som kan gå i trappor. Och som inte precis har lärt sig att hantera en sked vid matbordet.

Än kan hon inte ljuga med finess. Hoppas det håller i sig tills hon är tonåring.

FörrgårDAGENS

2012-02-19T21:45:00.000+01:00

Jag är hemma med barnen varannan fredag. I förrgår gjorde vi en utflykt till biblioteket. Båda barnen brukar vara roade av att leka där en stund, och med tanke på vilka mängder böcker jag och äldsta dottern konsumerar så hade vi fått bygga ut om vi skulle köpa alla böcker vi plöjer. Samma dotter är oerhört road av att åka buss, och med ishalka utanför dörren var det en bra idé trots att biblioteket bara ligger en knapp kilometer från där vi bor. Halkan var dock värre än jag befarat, och på väg till busskuren gjorde både jag och dottern varsin luftfärd. Båda döttrarna skrattade högt när jag for omkull. ~~Väluppfostrade.~~

Efter dagens goda gärning, vi hjälpte en stackars dam hem sen hon liksom fastnat på isen och inte visste hur hon skulle ta sig in till huset, ser jag bussen komma farandes när vi har precis så långt kvar att jag vet att det kanske hade lönat sig att kuta om jag varit ensam, men med två barn i vinterväder a la västkusten så lät jag bli. Vi hann inte. Det var 15 minuter till nästa buss. Aha, tänker nu, smidigt, bara en kvart. BARA EN KVART?! Med en dotter som numera ogillar att sitta i vagnen och fullkomligt hatar att vara fastspänd, vilket dock är ett måste eftersom hon annars kastar sig ur, och en fyraåring som har mer spring i benen än Usain Bolt, så är det en evighet i en busskur. Men som den välplanerade mor jag är så hade jag muffins med mig. Vi skulle förvisso fikat på biblioteket, men nu fick det bli en ~~muta~~ fikastund i väntan på bussen istället.

Efter vi kommit på bussen gick fyraåringen och satte sig på sin favoritplats, längst fram så nära chauffören hon kan komma. Jag brukar låta 1,5-åringen sitta kvar i vagnen och hon brukar vara ok med det. Så icke idag. Efter ett tjut a la de dödsdömda tog jag upp henne. Hon kan ju sitta i mitt knä. Klart hon inte vill sitta i mitt knä! Hon vill ju stå! Helst på sätet. Hennes kängor var inte torra nånstans så det gick jag inte med på. Jag tror dock att busschauffören hade varit beredd att skura bussen kliniskt ren om han hade fått välja på att köra oss de få hållplatserna till torget, hellre än att jag skulle vägrat henne att smutsa ner… Men några principer har vi och detta är en av dem. Man sitter ner på bussen och är still.

När vi gick av hade jag en ålande, gallskrikande dotter under armen, medan den andre gudskelov gick av helt själv. Vagnen fick vi också med oss. Jackpot. In på biblioteket. Där har ju andras barn skrikit förr, mina brukar vara ganska tysta av någon anledning, och bibliotekarierna brukar vara gulliga och förstående om något barn låter en stund. Icke idag. Där var en vikarie. Med en frisyr som liknade Stig-Helmer med en kulturell twist, och en klädstil som inte hade förnyats sen 40-talet, såg han starkt ogillande på oss redan när vi kom in och pratade med varandra. Härligt, tänkte jag, här kommer din fredagsutmaning - mina flickor är här.

Besöket gick dock smidigt i mina ögon. Bara två rymningsförsök ut i tamburen för den yngsta och ett utbrott från densamma när hon inte fick springa med leksaksskottkärran i hyllgångarna. På hemvägen gjorde jag dock misstaget att visa äldsta var dörröppnarknappen sitter. Yngsta lurpassade bakom mig och visade att hon nu också vet var den sitter. Illavarslande inför nästa besök.

Försökte övertala fyraåringen att vi kunde promenera hem, men jag hade ju lovat buss så det var bara att återvända till brottsplatsen. Den här gången föll jag inte för skriket och yngsta fick sitta fastspänd i vagnen den korta bussturen. Vi ackompanjerades av hennes pipa hela vägen, men det var nog värst för medpassagerarna som antagligen kastade arga blickar på den hemska mamman som inte tog upp henne i knät.

Hemkomna blev barnen bästa vänner och lekte på verandan den tid det tog för mig att laga lunch. Slitet uttryckt, men det var balsam för själen att se dem skratta och ha roligt i snön tillsammans. Då spelade det ingen roll att när jag sedan plockade in dem upptäckte att yngsta var täckt av svart sot på jacka och vantar från ljuslyktan som inte var rengjord.

Resten av dagen var något lugnare, vi var hemma och en dotter sov i två timmar. Den andra hade efterlängtad ridlektion på eftermiddagen och blev hämtad av morfar och moster. Det gjorde att jag hann få till en komplett fredag, några timmar senare sladdade vi rakt in i fredagsmys a la svensk medelklass.

Jag - en lat stalker.

2012-02-16T20:32:00.003+01:00

Idag tog jag första steget mot en värld utan kliande linser, immiga glasögon och en helt dimmig värld däremellan. Jag var på den ögonklinik jag valt och fick mig själv, eller snarare mina ögon, godkända som patient(er). Jag är livrädd för smärtan, hade hellre genomgått en förlossning till om det påverkade synen positivt. Men längtan till livet utan synfel är större än rädslan. Om jag inte fegar ur så är operationsdatum satt till början av april.

Men det var inte det jag skulle berätta. Dock var dagens besök på ögonkliniken anledningen till att jag plötsligt var en påflugen, obehaglig människa som klockan åtta på morgonen förföljde en stackars oskyldig farbror in i hans lägenhet. Eller nästan i alla fall.

Med en ocean av tid kvar till mitt besök halv nio i morse kom jag fram till kliniken en dryg halvtimme för tidigt. Efter det här inlägget kanske Västtrafik har bestämt sig för att sponsra mig med bussar, för idag kom bussen när den skulle, den var halvtom (kan ha något med sportlovet att göra), varm, ren och anlände till stan före utsatt tid. Strax före åtta stod jag utanför porten till kliniken och ringde på dörren utan att någon svarade. Kliniken ligger i de fina kvarteren bortom centrum, men nära hamninloppet, och jag såg framför mig hur jag skulle behöva stå utanför porten i 30 iskalla minuter. Jag var i starkt behov av en latte för att överleva det. Inga caféer i sikte. En svår stund för en i-landsbaserad småbarnsmamma med för lite tid på fickan. Skulle nu en halvtimme i mitt dagsschema gå till spillo?

Till min räddning kom efter bara ett par minuter en skäggig, medelålders man gående längs gatan och han hade nycklar i handen. Han hann knappt nå porten innan jag bombarderade honom med glädje över att han kom just då, frågor om jag kunde få komma in i porten och förklaringar om att jag hade tid på ögonkliniken halv nio. Han låste upp och mumlade något som jag tyckte lät som ”jag jobbar där, det går bra att du kommer in och väntar”. Jag såg framför mig ett väntrum med kaffemaskin, fåtöljer och skvallertidningar. Hej avslappnande halvtimmen!

Jag hade sett på tavlan utanför att kliniken låg på våning fem. Mannen lufsade fram till trappen som var en sån där rund historia som man liksom får trängas i för att gå upp samtidigt i som man svänger. Han hade ryggsäck och väska i handen, jag hade dataväska på ryggen och väska på axeln. Han började gå upp för trappan och jag var honom väldigt mycket hack i häl. Efter första våningen började jag känna att utan kaffe i kroppen och så tidigt på morgonen hade jag ingen lust att fortsätta fyra våningar till. Men jag ville ju inte gärna ta hissen själv när han nu varit så vänlig och tänkte låsa upp åt mig. Jag fortsatte några steg till, blev plötsligt medveten om att mannen hade tittat bakåt ett par gånger och såg på mig som om han undrade vad jag gjorde där? Han nästan stirrade, fast bara korta ögonblick. Herregud, hann jag tänka, han kanske är galen, tänk om ingen annan än han är på kliniken? Har han glömt att det var hans som släppte in mig i porten?!

Vi fortsatte upp en våning till och när han vände sig om mellan våningarna så bestämde jag mig för att ta hissen. Han verkade märkbart störd av min närvaro. Jag ~~trängde mig~~ gled smidigt förbi honom och fram till hissen. Av någon anledning frågade jag honom vilken våning kliniken låg på (jag visste att det var våning fem). Då vänder han på klacken, går fram till en av lägenhetsdörrarna och säger vresigt ”hur ska jag veta det?!”

Jag slank in som en vessla i hissen. Uppenbarligen hade jag hört mycket fel, mannen jobbade inte alls på kliniken, han bodde bara i huset. De senaste minutrarna hade han haft en klämkäck och uppenbart förvirrad kvinna i 30-årsåldern att släpa på. En kvinna som han uppenbarligen ville stirra sig fri från innan han öppnade sin egen lägenhetsdörr. Tänk om hon följer efter mig in!

Stackarn. Hoppas han inte har mardrömmar.

Älskar, Älskar inte...

2012-02-14T20:53:00.004+01:00

Både min make och jag har valt att pendla med buss in till stan varje dag och låta bilen stå. Min relation till Västtrafik är dock problematisk. Den kan nog närmast beskrivas som en slags böljande hatkärlek. Den fina sidan är dagar då bussen kommer i tid, är ren, varm och inte fullsatt. Då kopplar jag av, laddar inför en jobbdag eller varvar ner innan jag kommer hem. Jag kan läsa min bok, eller luta huvudet en stund mot rutan utan att få snus i håret. Det är nämligen den andra sidan, när hatet, eller i alla fall starkt ogillande, präglar bussturen. En försenad, kall buss en regnig morgon, en buss med slask på sätena som är fullproppad av pendlare. Då svär jag på att börja åka bil, och tycker att det är värt varenda krona i parkeringsavgift varje månad och vägtullar i antågande.

Idag var en sådan morgon. Jag gick hemifrån 9.10 i morse, mycket senare än vanligt men också en tid då bussturen brukar ta 5-10 minuter kortare tid än i rusningstrafik. Redan på väg till busskuren inser jag via det nya tidevarvets app, att bussen är 11 minuter försenad. Trots nyfallen snö så tänker jag positivt, att det är en chans till en liten promenad. För en gång skull valde jag de icke kontor-vänliga kängorna på morgonen och hade med mig andra skor i en påse (jag veeeeet - kärringvarning - jag fyller 35 om två veckor, måste bero på det). Vänder om och går åt ett annat håll och kommer fram till en busskur längre fram några minuter senare. Bussen ska då komma om 5 minuter. Och om 5 minuter. Och om 5 minuter. Eller inte alls.

Efter en kvarts väntan kommer en annan buss, inte rätt nummer, men som i alla fall går. Åt rätt håll. Når ändhållplatsen för denna buss, och alla passagerare (inkl två dagisgrupper) väller av och börjar irra omkring för att hitta en buss som går till stan. De yngre tittar på telefonen och de äldre på skärmen med avgående bussar för att hitta snabbaste vägen i riktning mot stan. Själv fryser jag om ena handen, vinden är iskall och jag har bara fått med mig en vante hemifrån.

Plötsligt händer det - det dyker upp en buss. Nu ska alla på. Dagisbarnen tultar på i tjocka overaller och gula västar. Bussen är redan full när vi ska på som väntat förgäves på andra busshållplatser ska på. Vi knör oss in och det blir så där kallsvettigt i bussen, det luktar fuktigt. Barnen får inga sittplatser men står så trångt att de ändå inte kan ramla. Efter hand går folk av och den sista kvarten infinner sig äntligen en liten del av det lugn jag är på jakt efter på mina bussturer. Jag väljer bort boken för att hinna läsa mejl och förbereda mig för mitt möte som jag nu är en halvtimme sen till.

En timme och femton minuter* efter att jag lämnade hemmet är jag på jobbet. Jag ringer maken och gormar om att jag minsann ska börja åka bil, och att jag är förbannad på de jeflarna som inte kan se till att bussarna rullar trots några centimeters snö. Jag ser min makes svettiga panna framför mig när ämnet ”åka bil varje dag till jobbet” kommer på tal. Han gör som han alltid gör när jag är upprörd över nåt han har en annan åsikt om; håller med för stunden, men smyger in ett och annat motargument han vet att jag själv brukar använda. Jag kan också spelet, men lyssnar ändå på hans synpunkter. Som att det finns roligare saker att göra för de 12000 kronor per år det kostar i parkeringsavgifter där vi jobbar. Eller att jag kommer vara lika förbannad när inte de andra bilisterna inte förstår att jag vill fram. Att bilturen tar minst lika lång tid som bussen i rusning. Eller att jag inte kan läsa alla de böcker jag plöjer på bussen till och från jobbet. Och att vägen håller på att byggas om, det blir snart bättre ~~om två år~~.

Alla relationer går ju upp och ner. Idag var ett bottennapp, men kanske får jag min läsvila imorgon istället – i en buss som anländer i tid. Jag får väl ge Västtrafik en sjuhundraartonde chans. Det är ju ändå alla hjärtans dag idag. Men det blir inga rosor.

*Vi bor två mil från centrum, vilket med buss i morgontrafiken vanligtvis tar 25 minuter.

Kalasbra vinterdag

2012-02-12T21:19:00.002+01:00

Hela famljen hängde med på inbjudan till dotterns kompis på 4-årskalas idag. Utan att reflektera över att kompisen vi skulle till är född in i en friluftsfamilj, klädde jag båda barnen i kalaskläder inklusive finkängor på äldsta dottern. Under bilresan dit satt jag och tänkte på att det är ju en perfekt vinterdag idag, sol och nästan plusgrader. Sådana dagar gillar till och med en bekväm tjej som jag den kalla vinterluften. Glada i hågen kom vi fram och polletten trillade inte ner förrän vi såg de andra barnen i full pulka- och snöbollslek i trädgården. Aha. Utomhuskalas.

Lilltjejen fick på sig ett par lånade regnbyxor men äldsta dottern tänkte inte ha några lånekläder på sig. Hon var ju faktiskt på kalas. Klänningen syns ju inte om man tar byxor på sig. Jag ~~höll med~~ förlorade den argumentationen.

Grillmeister i förgrunden och min bekymrade (?) make i bakgrunden.

Glad korvätare i omaka fingervantar (standard hos oss) och "puffar".

Bra sätt att hålla värmen.

Kompisen måste haft något av ett drömkalas idag med snö, grillning, vänner och paket. Jag fick ju också som jag ville, jag fick andas utomhusluft. Men jag var glad att solen sken.

Och att kaffet serverades inomhus.

Konkurrensen om min man

2012-02-11T21:07:00.005+01:00

Jag har en konkurrent i relationen till min man. En trist, torr, komplicerad och hypad medtävlare, som dessutom kan påverka min mans humör i riktning mot tak och golv utan att jag hinner säga aktie. Varje kväll får jag en redogörelse för hans tankar om sin andra kärlek. Hur han ska hantera uppgångar och nedgångar i engagemanget från motparten, och om hur han vill utveckla relationen ytterligare. Då och då har han velat ha råd om vad jag som kvinna tycker om produkter och händelser. Åsikter han sedan tagit med sig in i sin relation med min rival.

Det finns några fördelar med makens nyvunna val av intresse. När hans investeringar i föremålet för hans intresse har varit de rätta så har det skvätt över på mig. Den trista motparten verkar ge bra avkastning och då kan ju makens förehavanden vara värda lite av min tid.

Men nu har jag fått nog. Min konkurrent har hittills hållit sig utanför sovrumsdörren och utanför min privata sfär. Men häromdagen hade jag just gått och lagt mig när maken ställde en ovanlig fråga:

- Tyckte du om de där trosskydden jag köpte till dig?

Tystnad.

-Hallå? Sover du?
-Nej...
-Hör du inte? Tyckte du om trosskydden jag köpte åt dig?
- Jag HÖRDE. Vad menar du?
- Ja, jag köpte ju Libresse? Var de bra?
- Ja, jo, de var väl bra. Varför frågar du det?
- Bra att veta...om det är ett bra bolag o så.
- Och då är jag nån proffsanvändare då eller?!
- Ja, just det. Jag måste ju veta om det är bra grejer såna här ob… och inkontinensskydd och sånt...
- Inkon…vad?! Tror du JAG vet det?! Det får du faktiskt fråga någon annan om!

Jag tror jag får ta upp kampen om min make.

Ett hjärtebarn

2012-02-08T21:21:00.004+01:00

I lördags föddes ett hjärtebarn, en vän till mig fick en efterlängtad dotter. De nyblivna föräldrarna fick ett speciellt barn, en flicka som är ett av de tusen barn varje år som föds med ett hjärtfel. Istället för de första dagarnas overkliga lyckorus över vilket mirakel som landat hos dem, har min vän och hennes sambo kastats in i en lika overklig bergochdalbana av känslor. Deras nyfödda, lilla, vackra dotter ska opereras redan innan hon blivit en vecka gammal, och hennes valnötsstora hjärta ska lagas.

Maktlösheten är förstås värst för föräldrarna. Det enda vi kan göra för dem just nu är att stötta så gott vi kan, och hoppas på att operationen lyckas. Idag överlever över 95 procent av alla hjärtebarn.

Flickan är född in i Alla hjärtebarns månad. Hjärt-Lungfonden uppmärksammar februari med extra fokus på den 14 februari, alla hjärtans dag. Hjärt-Lungfonden säljer pins till förmån för hjärtsjuka barn. För de tre familjer som varje dag får beskedet om att deras nyfödda barn har ett medfött hjärtfel finns också Hjärtebarnsfonden. Fonden har ett sk 90-konto som tar emot bidrag samt säljer bland annat pins till förmån för forskning och utveckling av vården av hjärtebarnen.

Hjärt-Lungfondens hjärtan, illustrerade av artisterna Jessica Andersson och Andreas Johnson (klicka på bilden).

Hjärtebarnsfonden (klicka på bilden).

Dagens klipp

2012-02-06T21:27:00.008+01:00

Jag var hos världens bästa frisör idag, Jenny. Jag har gått till henne i flera år, och vi träffas regelbundet minst fyra gånger om året och avhandlar allt som hänt sen sist mitt hår behövde Jennyfieras. Numera jobbar Jenny på Studio K i Lerum och därför åker jag dit och klipper mig, 4 mil ~~åt fel håll~~ hemifrån. Jenny är den enda frisör som klarat av att hantera mitt tagelhår och fixa frisyr av det, i alla fall den enda jag träffat på efter 14 år i Göteborg.

Klockan 7 på morgonen.

Klockan 19 på kvällen.

Gigantisk skillnad, eller hur? Nya slingor och några kapade centimeter på längden gjorde susen, gick därifrån med lätta steg. Mitt hår känns alltid så tungt när det gått några månader sen jag klippte mig, men efter ett besök hos Jenny så känns huvudet flera kilo lättare. Kan också ha något att göra med den terapistund mina timmar i Lerum ger. Dessutom: vid hårtvätten ingår massage i massagestol och en obligatorisk skvallertidningsstund tillsammans med kaffe* och chokladbit** i lugn och ro.

Vardagslyx!

*Tyvärr kan jag ju inte dricka kaffe efter kl 15, men det brukar vara lika gott som det idag var med ett glas vatten.

**De kakor jag fick istället för chokladen, som innehöll nötter, var också goda.

Upp till (examens)bevis.

2012-02-03T21:54:00.004+01:00

Vi gifte oss hastigt och lustigt för 2,5 år sedan, och mina vänner hann inte med nån möhippa innan bröllopet. För mig firades istället en fruhippa (i november 2009). Jag fick då gå i husmorsskola på alla (o)möjliga vis. Sy ett förkläde, rabbla tvättråd, köpa (6)leksaker...sånt som husmödrar tydligen ska kunna. Jag fick skapa min egna husmorsbibel, genom att fråga okända människor på stan om deras bästa husmorstips. Eftersom jag var på smällen (tidigt och således hemligt) kunde jag inte ens skölja ner det skämmiga med alkohol och gömma mig bakom fnitter. Men jag lärde mig en del, bland annat fick jag reda på att det bästa medlet för att putsa silver (eller var det koppar?) med är ketchup. Den informationen kunde jag ju i och för sig varit utan med tanke på hur mycket ketchup som äts i det här huset. Kanske är våra nummer två blankare än andras?

Iklädd husmorsklänning, pärlhalsband, handväska, sjal i håret och ett jättegarv.

Hur som helst.

Idag tror jag att jag tog examen! Mitt i muffinsbaket i eftermiddags insåg jag att vi inte hade någon kakao (minuspoäng, borde kollat innan). Det var en större katastrof än det låter som. Jag hade en sovande dotter, och kunde därmed inte lämna huset, och en dotter som var med vid baket och såg ut som om jag hade sagt att tomten inte finns när jag sa att kakaon var slut. Tänka, tänka, tänka...kan jag rädda det här baket? Vad kan man använda som smakämne? Vad har vi hemma? Hela smeten var klar och bara kakaon fattades så det var inte läge att göra några omsvängningar i baket. Och hur beräknar man mängden på den nya smaksättningen? Jag föll fritt från husmorshimlen medan hjärnan gick på högvarv. En titt i skåpen och kylen gav få alternativ. Till slut tog jag ett beslut. Det fick bli en kärv banan och lite kanel. Dottern som sett moloken sen bristen på kakao blev känd, lös upp och mosade glatt en banan. När vi klickade upp smeten i formarna hade jag ingen aning om hur jag skulle grädda dem - skulle jag ändra ugnstemperaturen? Längden på gräddningen? Någon i husmorshimlen måste varit med mig. Jag körde på känn, och resultatet blev helt godkänt till och med av dottern som ofta vill baka men sällan äta av vad vi åstadkommit.

Examensbevis

Jag skapade ett eget recept! Bananmuffins a la mig (jaja, dottern var också med på ett hörn). Det kanske låter simpelt för en del av er. Det är bara för ni i så fall redan är med i husmorsklubben!

Jag hann vara en av de äkta husmödrarna i två timmar. Men examensbeviset hann inte bli känt i världen innan jag höll på att mista det. Jag hann bara njuta av att ha målsnöret i ryggen en kort stund innan jag insåg att det var ett test kvar! Det var en luring, jag hade målsnöre nummer två framför mig. De yngre husmödrarna i juryn var inte nöjda...

Jag mindes plötsligt att det är fredag idag och jag hade planerat hamburgare till middag... Det kan ju inte vara tillåtet för en husmor anno 2012! Tacos ska det ju vara! Letade febrilt i skåpen men hittade inga tacoskal eller tacokrydda. Huvaligen. Hur skulle detta sluta? Skulle jag nu stupa på en nedrans enkel mextexrätt när jag lyckats med ett helt eget recept tidigare på dan?! Som en skänk från ovan såg jag något rött skymta bakom övriga kryddor - en taco dip mix! Halleluja - kvällen är räddad och så är mitt examensprov. Hamburgare med tacodipp som dressing är numera en paradrätt hemma hos oss och därmed har jag skapat ett nytt recept och en ny maträtt idag!

Dip mixen saves the day.

Nu får jag allt lugna ner mig lite innan jag börjar göra egen ketchup också. Allt ska skina hos en husmor.

Om att vara billig i drift

2012-02-02T20:50:00.003+01:00

Jag hittade den här artikeln i Göteborgs-Posten och mindes då den här skylten som jag fotade utanför Universeum i Göteborg förra hösten.

Leksaker, näsdukar, tidningar, nödproviant, vattenflaskor och några nävar grus strösslade i en tio år gammal V70. Skylten gällde uppenbarligen inte mig.

Sjuka lekar

2012-01-31T11:30:00.002+01:00

Det är ju skillnad på att vara sjuk förr, innan barnen, och nu. En natts extra sömn och några Esperitox gjorde att jag mycket sällan var sängliggande. Det värsta som kunde hända var ett par dagars vila med film i soffan, honungstabletter och te. Sen var jag fit for fight igen. Jag hade alltid en tidsram på min sjukdom. Jag visste att om jag blev sjuk en måndagkväll så kunde jag räkna med att vara på jobbet på onsdagen, senast på torsdagen. Jag kalkylerade stenhårt med tidsramen, och blev de få gånger den inte fungerade mycket förvånad och irriterad.

Men nu. Mina dagsregler för sjukdom är som bortblåsta. Nu är hela sjukdomsförloppet som en jojo. Ena dagen lite sjukmysig stämning med te och bok i soffan, nästa dag svettningar a la Ricki Bruch och liggande läge. Jag antar att det beror på att tiden för återhämtning nu är förpassad till den tid man är själv hemma, dvs några timmar på dagen när barnen är på dagis. För vem kan vara sjuk med en 1,5-åring och en 4-åring i närheten? Jag har dock hittat ett par lekar som är tämligen anpassade efter mammans (eller pappans) behov av vila. Den första är hästleken. Som namnet avslöjar går den ut på att föräldern är häst, en sjuk häst. Förvisso påpekar dottern att hästar står och sover, men om de är sjuka får de ligga ner. Gärna med en kudde och en filt. Leken kan sedan leda till att den sjuka hästen får en hel kvart att blunda på, då dottern ska undersöka öron, ben, mage och annat man kan ha ont i. Har man riktigt tur blir man ordinerad vila. Då släcker hon lampan, går ur rummet och ber sin lillasyster vara tyst eftersom hästen sover.

Om hästen tillfrisknar snabbare än beräknat så står det oftast en liten hund, katt eller tiger i väntrummet som vill bli ompysslad.

När djuren blivit friska kan vi leka dagis. Det låter som en vild lek, men hemma hos oss går den ut på att vi äter, masserar varandra eller sover/vilar. När vi äter får jag sitta ner vid hennes bord och vara tyst. Vi ska nämligen ha matro. Sen är det dags för massagen. Jag ska sitta framför henne, hon ber mig slappna av och sen gör hon ”regn och åska” på hela nacken och ryggen. När det är min tur att massera henne sitter hon helt still och njuter – vila för både mina öron och min själ. Sista aktiviteten i dagisleken är vila. Här får man också ha lite tur så att man är "ett småbarn". Då är det givet även här att lampan ska släckas, täcket ska på och hon och lillasyster ska vara helt tysta. Vissa gånger hinner det gå tio minuter (fatta hur länge det är!) innan det är dags att gå upp igen.

Igår försökte jag med det enklaste tricket – se på film tillsammans. Det funkar oftast bara 10-15 minuter hos oss under tystnad. Sen har jag en strid ström av frågor om allt ifrån varför Blixten McQueen har ögon (han är ju en bil?) till en föreläsning om att man inte får knycka saker som Lotta på Bråkmakargatan gör. Igår tittade vi på Rasmus på luffen. Hela filmen var fylld av frågor om varför barnen bor på barnhem, varför de badar i handfaten, varför har de inga skor, varför köper de inga skor, varför har de inga pengar, varför kommer polisen, är de tjuvar? Inte vad en bomullsfylld hjärna orkar uppbåda energi till att svara pedagogiskt på. Jag svarade lite på rutin tills hon började fråga om telefon. Någonstans i filmen tyckte hon att Rasmus kunde ringt sin mamma och bett henne köpa skor.

-Fast det fanns inte telefoner på den tiden, så han kunde inte ringa henne.
-Va?
-Det fanns inga telefoner, detta är ju förr i tiden, länge sen.
-Varför fanns det inga telefoner? (dottern mycket förvånad)
-De var inte uppfunna än. Man fick gå hem till varandra istället när man ville säga nåt.
- (tystnad) Men hur ringde man då?
-Det fanns ju inga telefoner, man kunde inte ringa.
-Kunde man inte ringa?!? (dottern mycket skeptisk)
-Nä, man kunde inte ringa.

Dottern tyst.
Dottern ler ett Mona-Lisa-leende. Triumferande sa hon sedan:

-Men, mamma, dom kunde ju ringa från datorn!

Mamman tyst.
Mamman ler ett Mona-Lisa-leende.

-Ja, precis, det kunde dom ju! Varför tänkte dom inte på det?!

Sen var filmstunden över.

Dagens cocktail med tillbehör. Boken som skymtar är Denise Rudbergs "Ett litet snedsprång". Den behöver man inte vara på topp för att orka läsa...

Manlig list

2012-01-28T20:05:00.001+01:00

Efter veckor av baciller som verkar snurra runt här hemma, så tänker jag inte gå in på hur jag mådde idag. Men maken tog i alla fall tjejerna och gick till biblioteket på förmiddagen så jag fick vara hemma ensam och vila. På vägen hem tänkte han (enligt egen utsago) göra sin fru glad genom att ”köpa med sig nåt gott från torget”. Uttrycket ”från torget” betyder för den oinvigde att det goda kan komma från fiskbilen, kinarestaurangen, Jerkstrands, Hemköp eller fruktaffären. Så långt tycker jag idén var utmärkt. Jag hade själv sagt till dottern att be pappa köpa bullar med sig hem. Den informationen hade dock inte gått fram, oklart vad det sk ”bruset” var i den kommunikationen, men både ~~avsändaren,~~ budbäraren och mottagaren kan nog delvis klandras.

När de kommer hem från sin utflykt hade de med sig semlor. Två semlor. Jaha, tänker ni. Så gott. Då vill jag bara påpeka följande fakta som i alla fall min make rimligtvis borde känna till:

Senast jag kollade var vi fyra i den här familjen. Eller i alla fall 3,5. Varför köper man då TVÅ semlor? Behöver vi mer drama av typen ”jag vill ha en egen”, ”min bit är mindre”, ”jag ville ha den andra biten”, ”jag ville skära själv”..?
Jag är allergisk mot nötter och den som är mest ~~sjåpig~~ noga med att jag varken ska äta spår av nötter, eller mandel i någon form, är vanligtvis min man. Sist jag kollade innehöll semlor mandelmassa.Som jag inte äter.
Vår äldsta dotter äter a-b-s-o-l-u-t inte grädde. Det är nog det värsta hon vet. Det petas och suras nåt enormt om det kommer in tårta med grädde på när någon fyller år (vilket ju är ganska vanligt förekommande som ni förstår). Sist jag kollade var det grädde på semlorna.

Min man har stenkoll på de här grejerna. Att han bara köpte två är troligtvis ett praktexempel på när snålheten bedrar visheten. Och han är disträ. Men nötterna/mandelmassan borde han inte missat! Eller att han numera har två barn varav ett hatar grädde.

Då återstår bara ett alternativ… Det var en medveten strategi! Han var själv grymt sugen på semlor, och han visste att jag skulle bli glad för att han tänkte på att köpa något gott åt oss. Nu slog det ju lite fel, för jag var ju inte överlycklig över att sitta bredvid och se på när han mumsade i sig en hel semla själv, plus all grädde från den semla vår äldsta dotter fick, och mandelmassan sen hon kommit på att den var nötter (nästan) i och vägrade äta den eftersom jag är allergisk (lojal fyraåring). Hon åt kanterna av vetebullen men lämnade sedan över även den till sin pappa. Och som av en slump – helt plötsligt – så hade han fått två semlor på sin sida av bordet! Visserligen aningen massakerade, men ändock, två semlor till maken.

Nu sitter flera stycken som läser det här och tycker att jag är väl hård mot min man som ju faktiskt både lät mig vila och köpte hem fika: det är ju tanken som räknas! Exakt min poäng. Det är tanken som räknas. Och nog hade han en tanke bakom det här inköpet.

Mycket nöjd make med den semla han generöst nog gav mig locket på.

Så olika det kan vara

2012-01-25T21:31:00.000+01:00

Jag läser ibland Sanna Lundells blogg. Hon skriver ganska kul om sitt liv som småbarnsmamma och allt måste man ska hinna med, ha koll på och hantera. Visst, våra liv kanske inte är helt lika, hon är själv känd genom sitt jobb, hennes man är ju numera Hollywoodstjärna och hon själv dotter till Uffepuffe. Men ändå. Det spelar liksom ingen roll de där dagarna när klockan är kvart i sex på morgonen och barnen vill leka eller när det ska ätas, badas och nattas innan något av barnen får ett utbrott av trötthet efter dagis. Eller när man nästan spricker av stolthet för att de små vildarna ritar en teckning eller bygger ett torn av klossar.

I måndags skrev Sanna att hon fått ett sms av sin sambo vid femtiden i måndagseftermiddag: "vi går på baggen ikväll". Jahaja. Baggen. Sannas reaktion var att i panik rusa hem från jobbet. Efter snabbsminkning, håruppsättning med ett diadem och en galablåsa hon hittade längst in i garderoben var hon redo. Självklart blev resultatet strålande.

Där nånstans kände jag att våra liv ändå skiljer sig en hel del åt.

Hur långt in jag än tittar i min garderob så finns där ingen galablåsa.
Om klockan är 17 och jag rusar hem från jobbet så står det två ungar i hallen.
Snabbsminkning för mig innebär mascara och cerat. Läppglans om jag ska skoja till det.
Håruppsättningen kan jag förstå. Långt hår har den fördelen att man kan sno ihop något och sätta dit ett spänne så ser det partyaktigt ut. Glitterdiadem har jag dock inte så många liggande.

Nu är ju inte detta ett problem för mig. Det är nämligen grunden till Sannas hetsförvandling som är den stora skillnaden i våra liv. Jag får också sms av min man då och då. Det har dock ADLRIG stått någonting om en Guldbaggegala!

När vardagen inte är självklar längre

2012-01-23T22:10:00.005+01:00

En väldigt god vän till mig förlorade sin pappa inatt. Trots sjukdom så kom döden hastigt och oväntat. Våra vänner förlorade en far, morfar och svärfar alldeles för tidigt.

Varför ska vår sårbarhet behöva göra sig så starkt påmind för en närstående, innan livets självklarheter ska stå fullkomligt klart för andra runt omkring? När dottern vid middagen slängde lingonsylten på golvet för femte gången så var det enklare att torka upp den idag. Ytterkläderna vid dörren i högar har inte stört mig på hela kvällen. Min irritation över isiga, halkiga gator och ungar som vägrar vantar men ändå skriker när de fryser, bleknade idag.

Alla guldkorn som ibland skyms av för många vardagar och för många skapade måsten. Äldsta dotterns bad som prompt skulle övervakas av lisebergskaninen på en stol bredvid badkaret. Yrvädret till minsting som lekte med dagens favoritleksak, en plasthäst inköpt på loppis i somras.

De viktigaste stunderna på dagen är inte alltid lika självklara som idag.

Hej mitt vinterland

2012-01-22T21:29:00.001+01:00

Idag var alla i familjen på benen och feberfria (kors i taket och peppar, peppar). Under lördagen föll en perfekt mängd snö för att kunna åka pulka, men utan att vi behövde pulsa fram. Nollgradigt och soligt väder gjorde att söndagen till och med var picknickvänlig. Närmsta pulkabacke är belägen på bekvämt kissepaus-avstånd hemifrån, och hisnande för en något försiktig 4-åring och en 1,5-åring som helst tog sig upp för backen samma håll som vi andra tog nerför.

På väg "app, app"!

Sen kom dagens första vurpa...

...som gick bra.

Gymövning för dottern och senaste hårtrenden hos mamman: dark roots.

Pappa drog glada tjejer i pulkan innan snöret gick av och vi upptäckte att pulkan var totalkvaddad undertill och släppte in snö.

Så. Nu har vi haft vinter här i Göteborg. Tack, tack. Det var en jätterolig dag och barnen är nöjda. Nu kan vi återgå till barmark igen.

Vad är väl en bal på slottet...

2012-01-20T21:56:00.000+01:00

Bal i det här fallet stavas AW och slottet för kvällen var Incontro. Hela veckan har fredagens event hägrat framför mig likt haren framför hundarna på Greyhound racing. Igår kväll såg jag haren sladda av banan i samma sekund som maken plötsligt vid 20-tiden mumlade något om att han eventuellt var allvarligt sjuk, och gick och la sig med kläderna på och täcket över huvudet.

Det hade varit behjälpligt med en klon inför dagen. Äldsta dottern och maken fick stanna kvar hemma och yngsta dottern lämnades på dagis under vilda protester. Iväg till jobbet för fyra effektiva timmar. Efter halva dagen var det dags för kombinerad vab och vam*.

Tillbaks till dagis där dottern låg och sov så gott bland de andra barnen att det kändes grymt att väcka henne. Hon tittade yrvaket upp på mig, och jag kan svära på att hon i en sekund såg lite skuldmedveten ut, som om hon tänkte "attans, morsan skulle inte se att jag har det ganska gött här på dagis så fort hon vänt ryggen till".

Den hemmavarande dottern som skulle vila även idag, är sedan flera timmar frisk och har nu inte varit utanför dörren på 48 timmar - vilket inte är en bra kombo med sjuk pappa. Här kommer återigen bevis på att två föräldrar är minst en för lite i en sådan här situation. Morfar räddar dagen och åker med den nu superpigga, spralliga och högljudda dottern till hennes ridlektion.

Sjuklingen och minisen får egentid i soffan när jag kör ett röj för att det ska finnas möjlighet för oss att fortsätta att befinna oss i samma radhus under kvällen. Vädra, dammsuga, bädda, vika tvätt, slänga in saker i skåp och springa en snabbis till Willys. Vi måste ju ha fredagsmys! Det är ju lag på det.

En halvtimme efter att Bompa är slut sover alla utom jag. Det finns bara ett avslut på den här dagen (och på den här texten). Den här kvällen kan bli fruktansvärt långtråkig...dötrist...o tråkig...o alldeles...alldeles underbar.

*=vård av make

Kaffe a la Semper

2012-01-19T20:58:00.000+01:00

Vi har en sån där jobba-vabba-sova-jobba-inte sova-vabba-jobba-vecka. Vi blev aldrig riktigt friska efter jul, och nu verkar de mest märkliga åkommor drabba de yngsta av oss. Eller vad sägs om en vaxpropp som gör så ont så att barnet i fråga inte kan sova på örat? Eller febertoppar i kombination med sura uppstötningar?

Jag hade eftermiddagspasset av vab idag. Vi skippade alvedonen som bara gör dottern ännu mer lik en duracellkanin än vanligt. Det visade sig vara ett bra drag, febern gjorde att hon vilade framför en film och sov till och med i två timmar! Jisses. Jag hade nästan tråkigt med bara ett barn att passa. Å andra sidan så är den lilla en känguruunge för tillfället, och vill till varje pris befinna sig hängandes runt min hals på min mage. Inte sitta på höften, framtill ska det vara. Helst ska jag titta henne i ögonen också, hela tiden. Gör jag inte det så tar hon sin lilla hand och föser fram mitt ansikte i rätt läge igen. Så håller vi på så. Det är som ett evighetsspel eftersom jag har en tendens att vilja vrida huvudet en aning under en hel dag.

Kvällsmat för den febriga stora dottern som inte kom ur pyjamasen idag: äpplebitar och maränger. Kan man kalla det för en fruktsallad tro?

Det blev således en helt ok vabdag. Men det är tur att det är fredag imorgon. Vissa händelser tyder på att jag behöver en paus:

Någon som provat att brygga 4 msk välling?

Meritförteckning: Snopp.

2012-01-17T21:44:00.003+01:00

När jag var liten hade min mamma en skylt uppsatt på sitt kontor. Det stod: ”varför kan inte kvinnor få bli valda för att de är kvinnor, när män i alla tider blivit valda för att de är män?”. Jag förstod inte då att den handlade om könskvotering. Jag har varit väldigt dubbel kring att kvotera in kvinnor. I grund och botten är ju frågan så självklar - klart alla ska bli bedömda på kompetens och inte på kön (eller andra variabler). De flesta håller nog med. Men ändå ser det ut som det gör i styrelserummen och på toppjobben inom börsbolagen. Vita, heterosexuella män har makten. Är det någon på allvar som tror att just den gruppen av människor är så mycket mer kompetenta?

Män rekryterar män, ofta med förklaringen ”det var ju den mest lämpade kandidaten”. Jag tror inte det är en medveten handling mot kvinnliga kandidater. Men omedvetet omger vi oss med likasinnade och anser att det är de personerna som passar in i rätt mall - därmed ”bäst lämpade”. Det gäller med största sannolikhet kvinnor också. Men det är ju inget problem just nu.

Men vill kvinnor få ett jobb bara för att de är kvinnor? Det tror jag inte. Men det handlar heller inte om det. Så klart ska inte en kvinna (eller man) med lägre kompetens få ett uppdrag/jobb tack vare sitt kön. Men när en kvinna i en mansdominerad bransch/styrelse har samma kompetens som sin manliga medtävlare, så bör hon gynnas för att det finns fördelar med att ha en jämnare könsfördelning.

Men inte ser det ut som i början på 80-talet kanske någon säger? Nejdå, det har hänt saker sen jag såg den där skylten i mammas rum. Men förändringen går för sakta. Om vi ska vänta på att det ska råda balans i rekryteringen av män och kvinnor till toppositioner och styrelserum, får vi vänta ända till 2090 om takten är densamma som idag. Jag håller med dem som säger att det nu behövs en lag om kvotering. Annars tror jag att mina döttrar kommer ha samma minne av skylten som jag.

Söndagsmys

2012-01-15T22:01:00.001+01:00

Enligt Stephan Mendel-Enks krönika i Metro förra veckan, så är det promenader och att läsa söndagsbilagor man ska ägna sig åt på veckans sista dag – inte mys. Det är ju en fredagsaktivitet numera och därmed basta. Men vi slinker nog igenom och slipper få ansvarig myndighet efter oss. Promenaden klarades nämligen av runt lunch och en av oss har i alla fall läst delar av gårdagens GP-bilaga tidigare idag.

Söndagskvällens mys bestod av rester från nyår - en glassdessert med smak av pepparkaka och lingon som vår nyårsgäst enkelt snott ihop (enligt egen utsago, själv kände jag att en semesterdag hade varit nödvändig för att åstadkomma något liknande).

Den var snyggare i nyårstappning och serverades inte i plastburk...

Det sägs att maten blir godare på finporslin. Mycket möjligt, men idag åt vi på ikeatallrikar och det smakade ju inte roadkill för det.

Kramar och ramar...

2012-01-14T21:00:00.003+01:00

…var ett tips jag läste någonstans till tonårsföräldrar. Men jag tyckte det var en bra sammanfattning av hur vi försökt hantera vår mini-tonåring här hemma. Kramdelen känns ju ganska given, och den får vi godkänt på kan jag tänka mig om supernanny eller så skulle ha vägarna förbi. Ramarna har vi kämpat med sen 2-års trotset slog till och som med korta, små pytteuppehåll varit en gäst hos oss sedan dess. Att sätta ramarna är ju den enkla delen. Det svåra är att vara konsekvent och inte göra undantag hela tiden för att det förenklar vardagen.

Jag har inga Anna Wahlgren-ambitioner med den här texten så ni kan lugnt läsa vidare. Men jag tror att jag fått korn på något de senaste dagarna. Jag har läst många böcker om barnuppfostran och om hur man hanterar ett viljestarkt barn utan att ta från dem viljan. Det är egentligen lika "självklart" som allt annat när det kommer till barn. Ändå funkar inte alltid det självklara. Hjälpen kom från oväntat håll. Vår fyraåring har nämligen kommit till ett stadium där hon själv talar om vart ramen är när jag inte själv ser den.

Häromdagen när jag skulle läsa godnattsaga valde fyraåringen en lång bok med mycket text. Det är sent, vi är båda trötta och jag talar direkt om att jag inte läser hela boken på en kväll, men vi kan påbörja den. Dottern protesterar, och vi tjafsar om det en liten stund. Jag ser ramen – jag har sagt nej av en anledning och då ska jag inte ge efter för tjat – och efter en stund lugnar hon sig och vi börjar läsa. Jag märker ganska snabbt att man kan hoppa över det mesta och bara läsa så där en tredjedel av vad som står på varje sida, sammanhanget fungerar ändå. Jag tänker för mig själv att det var ju smidigt, då kan jag läsa hela boken ändå. När vi kommer till näst sista sidan börjar dottern röra sig bredvid mig i sängen, hon skruvar på sig och ser ut som om hon undrar över något. När jag precis läst sista sidan och slår ihop boken så spänner hon ögonen i mig och ryter att ”DU SA ATT DU INTE SKULLE LÄSA HELA BOKEN, VARFÖR GJORDE DU DET DÅ?!” Jag blir helt ställd, svarar något dumt om att att ”jo, men du ville ju det så då gjorde jag det, blev du inte glad?”. Tonläget är lika irriterat när hon fortsätter: ”Men du sa att den var för lång, du skulle inte läsa hela boken. Du skulle läsa den imorgon!”. Jag tar mig ur situationen genom att säga att jag gjorde fel, jag borde gjort som jag sagt från början, och då nöjer hon sig.

Händelsen väcker något hos mig och jag har funderat en del på det. Vi vet ju sen innan att vi tjänar på att hålla på ett beslut. Eller i alla fall på ett nej. Men det är ju så svårt att komma ihåg ibland! Och så mycket enklare ibland i stunden att fuska.

Idag fick jag skämmas offentligt. Inför ett besök hos läkaren var fyraåringen mutad med att få välja vilken glass hon ville efteråt om hon skötte sig. Hon skötte sig kalasbra, och därmed fick jag först åka till ett specifikt glasscafé samt ett vanligt café för att försäkra oss om att det var stängda (för där fanns favoritglassen) innan vi landade hos vår hovleverantör Ica Maxi. Det pågick leksaksrea och någon (o)smart maxi-medarbetare hade placerat alla leksaker precis innanför entrén. Vi fastnade där. Hon gick med myrsteg och ville titta på allt. Klockan var närmare 17 och jag insåg att hon var trött och hungrig, så jag ville inte gärna pusha henne över kanten till ett trött-med-lågt- blodsocker-utbrott. Så fick hon se en leksakbil hon sett för länge sen och fått nej på. Den var nersatt från 99 till 25 kronor. Jag såg min chans att köpa mig ur situationen. Men eftersom vi i tid och otid hör ”jag vill ha” och ”jag får aaaaaldrig…” från dottern numera, så ville jag visa att det fanns en gräns här. Så jag sa att vi kunde köpa den – om hon avstod sin glass. Inga problem, hon blev överlycklig och dealen var i hamn. Bilen hade fångat henne och vi gick mot kassan. Men så toksjönk mitt blodsocker. Jag ville ju ha glass också! Så jag styrde mot frysdiskarna istället och tänkte att ”det blir bra det här, vi köper lådglass och tar hem så tar vi den efter middagen”. Dottern följer sakta efter och ser lite konfunderad ut. Jag går med raska steg och lägger upp ramen på huggkubben. Framför frysdisken svänger jag yxan och jag säger glatt att hon får välja smak. Sen drämmer jag till på kubben när jag lägger till att hon kan ta två! Alla inom minst två matgångars avstånd hör henne när hon med hög röst läxar upp mig: ”Jag har valt bilen! Du sa att jag får välja på bil eller glass. Jag vill inte ha glass. Du sa nej. Varför ska jag välja? Jag är trött nu. Jag vill gå hem”. Hon sa säkert fler meningar. Jag minns inte exakt vilka ord hon använde, men det stod klart att runt mina fötter låg flisorna av en sönderslagen ram. Vi åkte hem utan glass.

Jag har ju några år till att öva innan vi har två tonårstjejer i huset. Det är ju ändå ganska oskuldsfullt att tänja på gränserna med böcker, glass och leksaker. Men jag vet. Det är beteendet som räknas. Jag ska öva som en tok tills ramarna ska sättas runt bålrundor, lämplig kjollängd och 43-or på besök i hallen.

Det gäller att ligga på överskott på kramar då.

Dagens.

2012-01-10T21:06:00.000+01:00

Alla bloggar med lite självaktning har ju då och då en "dagens". Eftersom vi ligger lite efter i den här genren, så kör vi ett gäng på en gång.

Dagens extra mellanmål:
korvbröd från gårdagen upphittat på oklart ställe

Dagens hårstylingstips:

potatismos

Dagens husmorsbedrift:

snygga pannbiffar

Dagens tragedi:

den numera huvudlösa dockan

Dagens frisyr:

backslick

Det var det hele.

Första snön i år!

2012-01-09T18:30:00.004+01:00

Min dotter har tydligen mer tumme med vädergudarna än vad jag har. Idag fick Göteborg sin första snö, men den är väl inte riktigt pulkabacke-duglig.

Kanske kan man få henne att önska sig en pooldag till imorgon?

Uppdatering: Väderguden i Torslanda var tydligen extra givmild med snön, och det blev en pulkatur på eftermiddagen! Farfar drog pulkan med två överlyckliga barn i. Troligtvis ett Kodak-moment, men jag var tyvärr inte där och kunde föreviga det.

Snabbladding av batterier

2012-01-08T21:56:00.001+01:00

Tre veckor på en strand eller shopping över en långweekend i all ära. Jag hade ju inte tackat nej. Men en natt på hotell där det är ok att kasta handduken på golvet, smula hur mycket som helst, ha skorna i sängen (i alla fall dagen efter sovning), äta buffé två gånger på ett dygn, ligga tysta bredvid varandra på kvällen och lyssna på barnens andetag efter att de somnat, är inget annat än balsam för själen och en riktigt bra energiboost på samma gång. Vi bodde på Quality Hotel i Jönköping och det var riktigt fint och fräscht. Måste varit grymt bra ljudisolerat, vi hörde ingen annan någon tid på dygnet - bra både för oss som ville sova och för dem som slapp höra våra två decibelstarka minityrer som fajtas då och då.

Allt ljud gick dock inte att stänga ute...

Kramgoa minityrer med mätta magar efter kvällsbuffé.

Resans syfte, att träffa kusiner, fastrar, farbröder, mormor och farmor och några till, bidrog också till att vi kom hem piggare än när vi åkte. Förhoppningsvis ~~ångrade ni er inte~~ var ni inte helt slut efter att cirkus Tell dragit förbi.

Finfina kusin Louise som var en av höjdpunkterna på resan för sina kusinbarn.

I bakgrunden på bilden ovan skymtar det skåp som vår äldsta dotter lyckades förstöra en bit på. Det var förvisso en olyckshändelse helt utan hennes förskyllan, men ändå... "Den är ju ändå gammal", sa min faster snällt. Jo, men det är ju precis det. Gamla möbler är ju liksom det sista man vill förstöra. En lampa från Ikea som kan stryka med om man råkar dra i fel sladd en trött morgon är ju liksom lite enklare att ersätta...

Inga älgar skådades (eller skadades) heller på den här resan, men det finns ju annat att titta på på vägarna:

Glenn-Endys?!

Idag har vi haft en hemmasöndag. Dock icke sysslolös. Vi startade med att kasta ut granen och att äntligen låta barnen få äta av pepparkakshuset.

Delar av barnens lunch, månadsgamla pepparkaksbitar med bomull på.

Sen delade vi upp oss. En var på piratkalas, en sov middag och de övriga två åt en ful men god omelett till lunch. Förutom ägg, mjölk, salt och peppar, la vi också svamp, kantarellost och rödlök i smeten. Serverade med sallad, men den var ändå inte snygg att se på.

På eftermiddagen fick vi besök av mormor vilket uppskattades av båda barnen, men mest av fyraåringen som var mer än lovligt arg på sina föräldrar av något oklar anledning. Trotsen gick dock att råda bot på med ett besök på linbanan och gungorna. Värre är det ju med det faktum att vi som föräldrar inte kan påverka det här med snön. Torslandas kustklimat ger hon inte mycket för, och tycker absolut att Skövde är en alternativ plats för oss att bo på. Där finns ju snö.

Blivande Skövde-bo?

I sann curlingförälderanda är nästa lilla semestertrip därför redan bokad. Den går till fjällvärlden - nu ska hon minsann få se på snö!

Road Trip

2012-01-05T17:00:00.005+01:00

Torslanda-Gnosjö-Jönköping-Skövde-Torslanda

Följ med på en spännande utflykt till Smålands skogar och Västgötaslättens öppna vidder, med stopp hos släkterna Tell och Muregård som bott i trakterna i generationer. Vi startar i kustorten Torslanda som är ett sedan länge känt sommarmål för många semesterfirare. I januari är dock stränderna öde och havet mest en stormande, kall källa och vi lämnar det bakom oss för en tripp inåt landet. Resan sträcker sig över två dagar och det finns ett begränsat antal platser. Först till kvarn gäller och alla bokningar är bindande. I resans pris ingår alla förnödenheter du kan behöva på bilresan, t ex snorpapper, vattenflaskor (färgglada och i flera former) och påsar med flingor och russin.

Dag 1.
10.00. Avfärd. Vi lämnar västkusten bakom oss och styr österut. Alla resenärer har fått varsin bok, spel eller motsvarande att underhålla sig med den första stunden på den avkopplande resan genom Göteborgs östra kranskommuner och till Borås där vi gör första stoppet. Här finns chans att tömma blåsan, inhandla eventuell sockermuta eller springa av eventuell överskottsenergi i loppet ”vem springer snabbast 10 varv runt bilen?”. Fina priser.

11.45. Avfärd. Vi lämnar strax efter start Västergötland. I bilen spelas troligtvis "Kasta loss" med Martin Stenmarck på repeat. Några mil innanför Smålandsgränsen finns vårt (del)mål för dagen, Gnosjö.

13.00 Lunch. På Köpmansgatan står lunchen uppdukad hemma hos Gnosjös stolthet, i vår familj även kallad gammel-mormor. Här finns en viss risk för nedvälta vaser och snubbelsladdar. Barnstolar med möjlighet att spänna fast gästerna i är därför att föredra.

14.00–16.00 Fri tid i Gnosjö. Alla aktiviteter som innehåller hopp och spring uppmuntras. Vätskepaus för stora och små finns att tillgå under eftermiddagen.

16.00 Fika. Innan vidare färd mot dagens sista stopp och övernattning, serveras kaffe och tårta för att fira gammel-mormors 91:a födelsedag. Eventuella presenter överlämnas.

17.00 Avfärd. I januarimörkret styr vi nu norrut mot Sveriges tionde största stad där vi ska övernatta. Musik, lek och digitala spel kommer att dominera den här etappen på resan, då det är av yttersta vikt att alla deltagare är vakna ända fram tills dagens slutmål – hotellet i Jönköping.

18.30–19.30 Lugna aktiviteter och kvällsmat serveras.

20.00–08.30 Alla sover. Ingen mat eller dricka serveras under natten. Alla toabesök bör föranmälas.

Dag 2
09.00 Frukostbuffé serveras på hotellet. Det är tillåtet att äta choklad på smörgåsen, ta hur många ägg man vill och dricka flera glas juice. Kast med maten samt att äta från golvet är dock även här förbjudet. Efter frukosten finns lördagsgodis att tillgå.

10.00–11.00 Fri tid på hotellet med omnejd. Tiden ägnas med fördel åt energislösande aktiviteter som dans och gymnastiska övningar a la mini-röris. Kanske en promenad vid Vätterns strand? Om det finns staket.

11.00 Avfärd. Vi sätter mål mot den lilla västgötska (för)orten Skultorp som ligger en bit utanför Skövde. I bilen serveras snacks av typen banan och smakbit av lördagsgodis. De åtta milen ackompanjeras av "Tingelingeling när tåget går" där vi byter ut alla namnen i sången till respektive resenärs. Detta kan göras i oändlighet. På vår väg upp genom Västergötland ingår älgspaning i resan. (Obs! Ingen garanti ges, det har spanats i ungefär 32 år utan resultat, men våra reseledare vet på vilka ställen man då och då kan se en älgrumpa försvinna in i skogen.)

12.30 Lunch. I Skultorp blir vi serverade lunch och får sitta ner tillsammans med en två-i-en-kombination. Frun i huset är nämligen inte bara faster till den kvinnliga delen av resedeltagarna, utan även arbetskamrat till den manliga. Denna fru har tillsammans med sin familj också gästvänligheten att bjuda in den Muregårdska släktens pigga ålderskvinna, i vår familj kallad gammel-farmor. Här finns möjlighet till försenad julklappsutdelning för den som vill.

13.30–15.30 Fri tid i Skultorp med omnejd. Här finns en finfin lekstuga att besöka samt en gräsmatta att springa sig trött på. I närheten finns också sandlåda och gungor för den med mycket energi i kroppen.

15.30 Hemfärd. Den sista biletappen är den minst planerade. Om någon vill ta en tupplur är detta ok, bara vederbörande vaknar vid eventuell full blåsa. I övrigt kommer böcker med och utan ljud att presenteras för resedeltagarna. Vi hinner en bit på väg innan mörkret faller. Vi stannar i Alingsås en kort stund, för rastning av alla resenärer i åldrarna 1-4 år. Mutor av alla slag välkomnas på denna sista etapp av vår resa.

18.00 (ca) Torslanda nalkas och vi är åter där vi hör hemma. På västkusten.

Nyårsmålet - check!

2012-01-02T20:22:00.002+01:00

Det var ju lika bra att köra igång direkt. Så jag gjorde en mellandag av årets första arbetsdag och åkte med barnen och mormor (deras, inte min) till vattenhålet numero uno i Göteborg - Slottsskogen. Stressfri morgon gjorde att vi anlände vid halv 11 till lekplatsen Plikta. Nästan inget folk, men vi dissade alla nya prylar och började med gungorna. Lowa registrerar omgående att bakom gungorna finns tåget som förut stod längre bort i lekparken, och då bakom ett gäng höga buskar.

- Mamma, har du sagt till dom att ta bort buskarna?
- Va..? Nä?
- Och flytta tåget?
- Om JAG har sagt det? Till vem..?
- Ameh, dom som bestämmer!
- Nä? Varför tror du det?
- Men man får ju inte vara på tåget där bakom buskarna om man inte sagt till sin mamma! Och nu HAR dom flyttat tåget!

Då föll polletten ner. När vi var på Plikta en gång i våras så hände det som alla föräldrar fasar för. Jag tappade bort Lowa på lekplatsen. Jag och en annan mamma stod och tittade rakt på barnen som lekte så där tre-fyra meter framför oss. Jag måste väl blinkat ovanligt långsamt den dagen, för helt plötsligt var Lowa borta. Puts väck. Kompisen stod kvar och hans mamma såg lika frågande ut som jag. Vart tog hon vägen? Jag började gå runt och kika om hon gömt sig bakom något, men i takt med att sekundrarna gick och jag inte hittade henne, så skenade hjärtat. Jag fick tunnelseende och fick dra efter andan ett par gånger. Allt jag kunde tänka på var att jag ville ringa Henrik, men jag kunde inte minnas hur man gör. Så jag fortsatte småspringa runt lekplatsen. Både jag och den andra mamman ropade och letade i vad som kändes som en evighet, men som visade sig vara ett par minuter. Jag minns inte vem som såg henne först, men plötsligt stod hon bara där igen. Lite längre bort. I tåget bakom buskarna.

Avslappnat läge - när är det mammas tur?

Bäst att hålla i dem...

Perfekt kombocykel (fanns att låna).

Gott nytt år!

2011-12-31T15:30:00.027+01:00

I år var dagarna mellan jul och nyår faktiskt precis som jag vill ha dem. Fyllda med vänner och familj, men ändå spontana och avslappnande. Nu är ju det återigen så att betydelsen av ”spontana” och ”avslappnande” dagar i en småbarnsfamiljs version, skiljer sig från övriga världens.

Att åka buss till och från stan, utan mål men bara för att det är spännande för en fyraåring, betyder t ex att mamman får sitta ner och låta tankarna vandra en stund. Speciellt när fyraåringen kräver att få använda bältet i bussen (och kräver samma sak av mamman). På resan hinner mamman då både ~~kolla facebook i telefonen~~ lyssna på barnets funderingar om att det nog bor en ”sjörövarfabben” på Barken Viking och låta henne trycka på knappen varje gång någon ska av bussen (som redan tryckt). Besök av ett annat syskonpar (3 och 4 år) som tillsammans med min fyraåring i lekens hetta lyckas med konststycker att förstöra en dörr, betyder inte katastrof. Nej då, det betyder bara att de hade roligt och underhöll sig själva, så att mammorna fick tid att prata och lösa världsproblem. Och slutligen, besök på Bushuset tillsammans med minst hälften av Torslandas förskolebarn, där vi bidrog med två fyraåringar och en 1,5-åring, betyder att barnen kan springa hur mycket som helst och bli trötta trots att det stormar ute. Priset, huvudvärk för mamman och risk för en och annan bacill, kan tyckas för högt – men med en go vän och en kopp kaffe som sällskap medan barnen rasar av sig sin energi så är det ett pris jag är beredd att betala.

Många linbaneturer blev det!

Näst sista dagen på året var jag däckad av en seg bihåleinflammation. Då blev det pappas dag med barnen fullt ut. Det kanske inte var årets mest rofyllda dag, men den avslutades i alla fall traditionsenligt med fredagstacos och barn som satt ner och åt med god aptit. Bara en sån sak!

Mellandagarnas ro vill jag ha mer av. Det får mitt nyårsmål. Fler mellandagar i varje månad under 2012!

Gott nytt år allesammans!

34 år, 9 månader och 30 dagar

2011-12-30T20:29:00.001+01:00

Om 59 dagar fyller jag 35 år. ~~Ingen av er som läser den här bloggen kommer ha en chans att missa den dagen.~~ Jag kanske nämner det någon mer gång här på bloggen innan det sker. Jag tycker nämligen om att fira att jag fyller år. Dock är jag den som står för åldersnojan i det här hushållet. Jaja, jag vet att det sägs att alla åldrar har sin glans och jag skulle inte heller vilja vara 18 igen. Men 25 kanske? Eller 30?

Maken är född senare samma år som jag, men har snarare alltid varit äldre. Han är inte alls senil eller så, dock väldigt disträ – men det har nog inte med åldern att göra. Det är mer i hur han tänker om ålder. När vi träffades hade jag nyss fyllt 28, och hade redan en välutvecklad 30-års kris när det kom till just tal om ålder. Maken var förvisso inte fyllda 28 än då, men pratade allt som oftast om oss och våra vänner med orden ”vi i 30-års åldern”. Det störde mig något enormt! Det är egentligen ett under att jag gillade honom då, för det var inte många rätt där i början. Om Saade är en manspojke, så var maken definitivt en mansgubbe redan då.

Hur som helst, vi gifte oss några år senare, och det året fyllde vi båda 32. Men nej då, inte i min makes värld. Där var vi nämligen redan i 35-års åldern! Varje gång jag påpekar det onödiga i att göra sig flera år äldre, så sträcker han först upp båda armarna i luften, ~~river~~ kliar sig sen på magen med båda händerna, ler ~~som en katt som just svalt en råtta~~ riktigt nöjt och säger på grov göteborgska något i stil med att ”vadå då, tiden går fort, vi är snart 40 också, det spelar väl ingen roll?”. Jo, älskade du. Det spelar roll. Jag är inte 35 år förrän den 28 februari 2012 kl 04.29. Då, och först då, tänker jag börja njuta av den åldern. Men tills det inträffar, så är i alla fall jag fortfarande i 30-års åldern!

Härom veckan fick sig hans föräldrar, 66 och 68 år, en släng av sleven också. Lyssna HÄR så förstår ni vad jag menar…

Zlatan och jag

2011-12-28T12:58:00.000+01:00

Jag har spenderat stoda delar av julen med Zlatan - lärorikt, intressant, underhållande och mycket mer. Kaxig är ju ett vanligt sätt, och hans eget, att beskriva honom. Men det är verkligen inte hela bilden av honom. Där finns nyanser som jag inte vet om han själv uppfattar, men i de flesta kapitel finns en skuggning av andra känslor och tankar – trots att man sitter mitt i hans eget tankeflöde boken igenom. Jag tänker inte försöka mig på att recensera boken, men läs den! Efter ett kapitel hade jag en helt annan bild av honom och hans val i livet, invandrares vardag, svenskföddas otillräcklighet i att hantera utanförskap, smygrasism, ”omvänd” rasism, konsekvenserna av fotbollsvärldens system med nära på livegna spelare och pengars makt. Alla vet väl att Zlatan är uppväxt i Malmö. Men visste ni att han inte besökt Malmö förrän han var 17 år? Han levde ju i Rosengård. Eller är det kanske det riktiga Malmö? I så fall har nog inte de flesta med postadress Malmö besökt Malmö.

På en enda sida i boken korsas mitt och Zlatans liv och jag kan känna igen mig. Det är när hans äldsta son föds med ett fel på magsäcken. Han beskriver symptomen med kraftiga kräkningar och viktnedgång, men inte exakt orsak. Jag tolkar det som om sonen hade en förträngning i nedre magmunnen. Han läggs in på sjukhus för operation, men när de kommer dit med sonen klarar inte Zlatan av att stanna kvar. Han lämnar sin sambo och sin sjuka son på sjukhuset och åker hem istället, förtvivlad förstås. Han beskriver en ”sjukhusrädsla” men preciserar inte vad den skulle bero på. Men han skäms.

När vår äldsta dotter var knappt två veckor gammal kaskadkräktes hon flera gånger om dan och hade ännu inte nått sin födelsevikt. Vi fick åka in akut med henne en kväll och vi blev kvar en vecka. Man misstänkte att hon hade samma åkomma som jag beskrev ovan. Det visade sig vara enklare än så, jag hade problem med amningen vilket gjorde att hennes magsäck inte utvecklats ordentligt och blivit större sen hon föddes, vilket resulterade i att hon inte kunde ta emot den mat vi försökte ge henne. Men likheten med Zlatan är egentligen inte den medicinska. Det är att jag hade samma känsla som honom när vi kom in på avdelningen. Jag ville fly. Sköterskorna var bestörta och sa att jag absolut var tvungen att stanna. Bara en förälder fick stanna, och de förordade verkligen mamman. Jag ville att Henrik skulle stanna istället. Och han ville stanna. Jag vet inte varför jag kände som jag gjorde. Idag kan jag inte förstå det med hjärnan, men om jag känner efter kan jag förnimma känslan. Jag var rädd för vad som skulle hända. Chockad över att vara på sjukhus. Och trött. Jag var nybliven mamma och helt slut efter en långdragen graviditet och amning som inte fungerade. Jag kunde inte tänka klart och nu var min bebis sjuk. Jag ville skrika ”Fixa henne bara!”. Till slut stannade jag. Jag träffade en förstående sköterska som förklarade en del och lovade hjälpa mig genom första natten. Jag stannade hela tiden. Men hade jag varit man, så hade jag störtat därifrån. Som Zlatan.

Jag hade hellre känt samhörighet med honom på någon annan punkt - bolltrollerierna, förmågan att skaka av sig ett nederlag eller varför inte bankkontot?

God fortsättning!

2011-12-26T21:49:00.003+01:00

Sockerhöga barn, senapsgriljerad skinka, servetter som räddas undan levande ljus när dottern får ett ”brist på uppmärksamhet”-utbrott vid grötlunchen, perfekt kokad knäck, julgran med kulor mest i ena hörnet dit döttrarna nådde, samlad familj och slopad Kalle Anka. En dotter under bordet av rädsla när tomten dök upp, en dotter som gör henne sällskap eftersom hon vill vara där storasyster är. Julklappar som revs upp i snabb takt, men som blev bejublade och bl a resulterade i att storasyster hade ridstövlar på sig inomhus hela juldagen och sov med sin nya robot-hund. Playmobil, bilar, böcker, tröjor och mjukisdjur i en salig blandning med julklappspapper, uppslitet snöre och kladdig kola som hamnat på golvet.

Trots mitt i grunden motstånd mot traditioner så tror jag att vi firat en ganska traditionell jul. Det skulle vara det där med Kalle då. Men allvarligt, hur kul är det nuförtiden? Jag vet att de flesta ser det ”av tradition” och gillar man det så är det ju bra. Men i år var andra saker viktigare för oss, och att se Kalle enbart av tradition funkar inte för mig. De enda traditioner jag vill ha kvar är de vi tycker om och som funkar för vår familj. Där ingår bl a att gå till kyrkan på julafton. Många ser det säkert som ett trist ”måste”, eller kan inte alls tänka sig det, men för oss är det inte så. Vi har det båda med oss från barndomen och det har varierat mellan familjegudstjänster, julotta och (i makens fall) ibland midnattsmässa. Det är en tradition vi valt att ha kvar. Julotta är ju dock inte att tänka på, vi går inte upp extra tidigt när barnen sover till 7 om vi har tur. När midnattsmässan börjar sover jag sen länge, och maken är inte lika sugen sen har fick en predikan om jungfru Marias förlossning i St Pauli kyrkan i Göteborg för några år sen. För tredje året i rad var vi därför på familjegudstjänst i Torslanda kyrka på förmiddagen och sjöng Stilla natt och andra juliga sånger. Det är en sådan perfekt start på julafton. Barnen får leka och sjunga i kyrkan och eftersom våra barn behöver vallas för att kunna sitta stilla/vara inne resten av dan så passar det oss bra.

Julafton avlöpte i våra ögon lugnt, ur andras synvinkel antagligen i raskt takt a la småbarnsfamilj. Yngsta dottern verkade dock lite väl lugn framåt kvällen. Hon har ätit penicillin en vecka, och vi trodde hon var frisk men plötsligt hade hon över 40 graders feber och ont i örat. Juldagen fick därför startas med ett besök på Hisingsakuten och ny penicillinkur. Annars är juldagen en skön ”finns-inga-måsten-dag”. Man behöver ju inte ens laga mat, och nya leksaker till alla barnen gör dagen enkel.

På Annandagen börjar julen förlora lite av sin glans, men så länge julgodiset är fräscht så är julbubblan kvar hos oss. Det är en tradition jag gillar.

Ett stycke väluppfostrat barn poserar vid krubban.

Ett stycke ~~tjuvaktigt~~ nyfiket barn som ville leka med fåren.

Alla julfirare fick en egen pepparkaka som Lowa dekorerat ihop med mormor (jag gillar den längst till höger som ser ut som den fått nån läskig pricksjukdom).

Utegranen som om oturen är framme går en sommar till mötes, likt sommarblomman bredvid som nu fått uppleva en jul utomhus.

Lillasyster var mycket förtjust i tomten tills ~~mamman~~ någon satte henne i knät på honom och effektivt bäddade för en senare tomtefobi.

Att ha två arbetsgivare

2011-12-22T22:15:00.001+01:00

Jag har förstått det nu. Att bo i Torslanda innebär också att du som i mitt fall går från att ha en arbetsgivare till att ha två – den ena åtminstone känslomässigt.

När jag var pappaledig med Lowa hösten 2008, så besökte vi för första gången Volvomuseet för att ta del av de historiska vingslagen som har präglat Göteborg under årtionden. Fantastiskt kul tyckte jag som pappa, att få se alltifrån de gamla trächassina till Helgonets P1800. Lowa var nog mest intresserad av tv-skärmen på andra våningen som körde någon gammal reklamfilm från 70-talet med tillhörande käck musik. Allt för att få varje svensk att köra säker och trygg bil – utvecklad och byggd av duktiga ingenjörer och bilbyggare här i Göteborg.

Jag har växt upp i en familj som alltid haft en anknytning till bilar. Pappa var bilmekaniker från 20-årsåldern fram tills han blev lärare 1981 i fordonsteknik. Mina somrar som liten bestod ofta i att jag var med pappa på Bil&Truck där han jobbade. Där var favoritsysselsättningen att plocka av Volvoemblem från krockade bilar. Jag hade mängder med fint silverfärgade Volvomärken hemma. Samt några riktigt tuffa svarta Turbodekaler. Just dom fanns det inte så många av, så de var hårdvaluta. I alla fall i min värld. När jag inte gjorde det, så fyllde jag i bokstäverna på däcken med vit färg. Du vet, däcknamnet på sidan som t.ex. Good Year, Firestone eller något annat fräckt däckmärke.

Nåväl, efter ett år kände jag suget igen – till Volvomuseet. Kanske har de byggt om något? Flyttat bilen i entrén från vänster sida till höger, eller någon annan drastisk förändring som får besökarna att tappa ratten. Således var ännu ett besök avklarat på museet.

Hur skall jag toppa detta. Ett besök till? Jodå. I höstas så klippte vi till med ett tredje besök för Lowas och min del och premiär för Livia. Och nu hade det hänt grejer! En hel hall uppbyggd i Ocean Race-miljö. Stora båtar och vindljud från högtalarna. Man riktigt kände vattnet som yrde upp och piskade i ansiktet.

Sedan ett år tillbaka jobbar dessutom brorsan på Volvo och bygger bilar. Så nu känner vi oss verkligen som riktiga Volvomänniskor – kör V70, bor i Torslanda, Daniel bygger och pappa lagar dom samt därtill ett otal besök på museet (och fler lär det bli).

Är vi nöjda nu då? Inte riktigt. I början av julmånaden toppade vi allt tidigare med en timmas lång resa med Blå Tåget inne i fabriken på Volvo. Mäktigt! Lowa satt i mitt knä blick stilla under hela resan. Bara huvudet rörde sig. Jag kände en viss oro, kanske mådde hon inte riktigt bra.

För att knyta ihop detta nu. Volvo är mycket påtagligt där vi bor och i våra liv - och förhoppningsvis kommer även framtiden att bjuda på bilar som både är utvecklade och byggda här på Hisingen.

Så för mina döttrars del så har det kanske påbörjats en resa till ett yrkesliv som ingenjör och kanske Volvo som första – och enda arbetsgivare. Det är jobbigt med två.

God Volvohjul som vi säger här ute!

/Henrik

Julklappen som passar alla.

2011-12-22T16:00:00.002+01:00

Om man nu inte vill ge en symbolisk julklapp som den behjärtansvärda gåva som jag skriver om här, så finns det fler julklappar som passar alla. I ett tidigare inlägg skriver jag om min femårsdagbok. Om du inte vet vad du ska köpa till din kusin, mormor, farbror, syster, vän eller granne än så kanske det kan vara ett tips? Du behöver inte tänka storlek, färgsättning, material, svårighetsgrad eller andra egenskaper för gåvan. Det enda kravet för den här julklappen är att mottagaren inte är analfabet. Och den är både personlig och räcker länge!

Har du köpt fler julklappar än du har släktingar/vänner så är istället det här ett tips! Maken och barnen lämnade två paket i säcken i söndags, ett märkt "pojke/flicka 4-5 år" och ett till "pojke/flicka 1,5-2,5 år". Vi hoppas att vem mottagaren än är så får de en lite, lite bättre jul än de hade fått annars. Säcken står uppställd till och med den 23 december.

Mycket rök utan eld.

2011-12-21T10:54:00.005+01:00

Röken stack i näsan och fick ögonen att svida och tåras. Halsen sved efter första inandningen och jag kände hur magen knöt sig av illamående och av ångest. Röken bolmade ur köket. Jag backade de två stegen mot ytterdörren med min fyra veckor gamla baby i famnen. Snubblade ut genom ytterdörren och slängde igen den.

I november 2007 var jag nybliven mamma. Vi skulle få besök av våra vänner Stefan och Alexandra som skulle träffa babyn för första gången. Att baka till fikat var ju inte att tänka på, så jag hade siktet inställt på att springa ner på torget och köpa en tårta. Någonstans mitt i bebishanteringen, påklädandet, ammandet och fixandet inför gästernas ankomst, så fick jag för mig att jag skulle sterilisera alla nappar och flaskor – och plastutrustningen till bröstpumpen vi hyrt från BB. Ner med allt i en stor kastrull med vatten, locket på och full fräs. Sen gick jag ut.

Jag var borta ganska precis en timme. Med mig hem hade jag Alexandra och Stefan. Upp i hissen på tredje våningen, öppnar dörren och tar ett steg in i hallen innan jag hinner reagera. Röken är tjock, svart och grå och fyller hela hallen. Brandvarnaren tjuter.

Orsaken stod glasklar framför mig så fort min hjärna kunde registrera röken. Men innan dess hade jag andats in och känt svedan i halsen av ett enda andetag. Det var ett sånt där ögonblick som varade mer än ett ögonblink. Tiden frös, och den millisekund det tog för mig att förstå var röken kom från, så var världen alldeles klar runt mig. Och tyst. Sen agerade jag. Slängde över min baby (som låg skyddad mot mitt bröst och inte andades in nån brandrök) till Alexandra som sprang ut. I min frusna bild av vad som hade hänt, så visste jag att det inte brann i lägenheten. Det var ”bara” rök jag sett från spisen. Stefan och jag öppnade dörren igen och sprang in i lägenheten med halsdukar framför ansiktet. Stängde spisen, drog av kastrullen (utan att ta av locket), öppnade alla fönster i köket och vardagsrummet. Vi gjorde ett moment i taget, sprang i omgångar ut och in i lägenheten. Vi höll andan när vi var i lägenheten, men den teoretiska vetskapen om att det är röken som dödar vid en eldsvåda blev obehagligt tydligt.

Det hände inte mer än så. När röken lättat tog vi den heta kastrullen i handdukar och sprang ut med. Kastade den på den frusna marken och tog av locket. På botten av kastrullen fanns ett tjockt lager av svart plast. Det gick inte att se vad plasten föreställt. Det blev inga skador i lägenheten, men röken tog flera dygn att vädra ut.

På ett sätt är jag glad att jag gick ut. Och kom hem. Vad hade hänt om jag istället gått och lagt mig och somnat med bebisen efter att jag lagt napparna i kastrullen och vridit på plattan? ”Onödigt att tänka på”, säger brandchefen, tillika min make, här hemma, ”det hände ju inte”. Det har han ju rätt i.

Henrik tar sin självutnämnda titel på största allvar. I vårt hus har vi flera brandvarnare, placerade så att vi säkert ska vakna om olyckan är framme på natten. Brandfilt och brandsläckare finns i nära anslutning till trappan (eftersom vi har två våningar). Brandlarmet är kopplat till huslarmet. Jag vet nu hur man kväver en eld på rätt sätt och hur man använder en brandsläckare. Ibland tycker jag att brandchefen är väl nitisk. Han dammar tv:n vareviga dag och kontrollerar lampor och sladdar stup i kvarten (vilket behövs med två klåfingriga barn). Han har rätt. När jag tänker tillbaka kan jag känna hur röken rev i halsen och förblindade mig. Det finns inget som heter att vara ”för nitisk” när det kommer till brandsäkerhet. Jag tackar min lyckliga stjärna för att jag la på locket på kastrullen den där dagen för fyra år sedan. Och jag steriliserar numera nappar med hjälp av en vattenkokare som slår av när vattnet kokat upp.

Brandchefen tipsar:

En bärbar dator i viloläge på laddning kan starta en brand om den ligger i t ex en soffa.
De flesta bränder startar i vitvaror – hur många har en brandvarnare i det utrymmet där tvättmaskin, torktumlare eller en extra frys står?
En godkänd lägenhetsdörr håller elden utanför i ca 20 minuter, stanna därför alltid i lägenheten om det brinner i trappuppgången.

Tell Entertainment presenterar: En klassisk sjukstuga.

2011-12-18T14:24:00.004+01:00

Eller julsaga kanske det brukar heta. Vi är inne på tredje veckans förkylning från helvetet med oss alla fyra i rollerna, men väldigt rättvis fördelat i att vi byts om i huvudrollen. Äldsta dottern startade sjukspelet och var stjärnan första helgen. När hennes fifteen minutes of fame började lida mot sitt slut såg den yngsta dottern att här fanns ett par skor att fylla. De överlappade ett par dagar, och sedan tog den yngre förmågan över totalt. Och som hon dominerade! Hon har spelat ut hela registret. Hon behöll första stjärnans repertoar av hosta, snor och feber men la till en rejäl halsinfektion, blåsor i munnen och utslag runt munnen. Hon höjde febern ett par grader, och utförde också konststycket att dregla så mycket att alla sängkläder och pyjamas fick bytas ett par gånger på samma dygn. Nu var det show!

Efter fyra dagar med enbart välling som föda, två dagar helt utan röst (det var som om någon tryckt på "mute"), sönderhackade nätter med otäcka hostningar, ett besök hos läkare och ett samtal till vårdcentralen, så kulminerade alltihopa med ett par riktiga slemmiga kräkningar. Sen var hon klar med sin del, och hon steg sakta av tronen. Ungefär samtidigt började pappan i familjen känna att han nog också hade lite att ge i den här julsagan. Så han plockade lite av döttrarnas redan utspelade kort och gick och la sig med snorpapper och halstabletter inom räckhåll. Han var en ganska dämpad huvudrollsinnehavare, men han fick ändå ett par dagars rampljus.

Eftersom pappan och yngsta dottern hade en parallell stjärnstatus i ett dygn, så fick mamman kliva in på scenen. Den första huvudrollsinnehavaren var nu lite sugen på en ny huvudroll. Hon hade kontakter på dagis för att eventuellt sätta upp ytterligare en show innan jul, kallad magsjukesagan. Mamman, som nu höll i trådarna helt själv, bestämde att det inte var ett alternativ och lät därför dottern bo i den mer bacillfria miljön hos farmor och farfar i ett par dagar.

I lördags tog showen paus. I ett halvt dygn var alla på benen, dock lite slitna efter många föreställningar på raken. Alla lakan byttes, det städades, vädrades ordentligt och mamman och pappan var ute en sväng på kvällen. Men mamman kände att det var ju inte riktigt rättvist det här. Efter tre divors framfart hade ju hon liksom halkat efter. Dags att låta övriga familjemedlemmar spela biroller ett tag! Övertagandet av stjärnrollen började lite smygande med en huvudvärk som stegrade sig under natten. Trots orättvist låg kroppstemperatur från början (visar termometern över 37 grader så är det dags för ambulans) så avlöste svettningarna och frossan varandra under natten. På morgonen höll stjärnstatusen i sig, men några tabletter senare kunde i alla fall den här primadonnan resa sig ur sängen. Hon blir nog kvar ett tag i huvudrollen, trots den allt mer dalande stjärnstatusen på rollen. Vid det här laget har ju alla tröttnat på showen och vill bara att den ska lägga ner.

Två medlemmar av julshowens ensemble jammar.

Lusse lelle

2011-12-15T12:17:00.002+01:00

Fyraåringarna läste dikter och en femårig kille sjöng solo. Lussefirandet på dagis utvecklades till "ok-jag-gråter-en-skätt-fast-det-inte-är-min-unge". Vår lilla tomtetjej var modigare än nånsin - hon var med i lussetåget, stod kvar, sjöng och ville sen inte lämna scenen utan fick ledas bort av fröken.

Men dagen började inte så bra. I flera veckor har Lowa varit inte bara glad, snarare i någon slags ständigt lyckorus, över att ha fått en tomteklänning och tomteluva ("från Willys, mamma, vi ska köpa luvan på Willys!") att ha på lucia. Den har använts flertalet gånger sen november när hon velat vara riktigt fin. Luciamorgon 2011 inleddes med att Lowa var glad över att ha packat sin klänning för att ha med sig. Precis när jag ska gå till jobbet bryter hon ihop, och snyftar att "jag vill vara lucia - alla ska vara lucior!". What the f...? Var kom det ifrån? Ska ALLA vara lucior?! Har jag missat nåt?! Försöker fråga om verkligen ALLA ska vara lucior och går samtidigt igenom i huvudet var vi har min gamla luciakrona, om linnet passar henne och hur vi ska hinna köpa nya lampor?!

För att få henne att ~~sluta skrika~~ lyssna, föreslår jag att hon ska ha ett tärnljus till tomteklänningen. En tomteflicka med tärnljus, ja, eller hur, fint, det blir väl bra...? Jag tittar på henne bedjande och hon tittar på mig misstänksamt, men nickar lite. Maken tycker det hela börjar lukta curlingförälder och tycker att jag kan gå till jobbet nu, detta klarar han.

På bussen till jobbet ringer jag dagis för att fråga om verkligen ALLA ska vara lucior utom Lowa? Känner mig dum när jag inser att jag gått på fyraåringens "men alla får..." och tänker att jag inte får vara lika lättlurad och blödig när hon är 14. Men nu lovade jag ju henne ett tärnljus... Ringer hem och lastar över tärnljusproblemet på maken. Jag vet att vi har ett tärnljus, det ska ju bara hittas och köpas ett batteri? Piece of cake för den föräldraledige. Men vardagen hann ikapp oss. Jordfelsbrytaren löser ut och all ström försvinner hemma. Livia som varit förkyld en vecka blir sämre. Ute är det storm och regn.

Vi misslyckas med uppdraget att köpa batterier. Jag har en sista chans och det är att springa in på Willys när jag egentligen ska vara på dagis. Vi var inte ensamma om batteriinköp i sista minuten. Allt är slut. I tanken bannar jag maken som inte köpt batterier tidigare på dan, fast jag har lika stor skuld själv. Vi hinner till dagis och pratar på vägen om hur vi ska komma ur den här knipan. Vi hoppas på att Lowa glömt bort löftet om tärnljuset när hon fick på sig tomteklänningen.

Vi kommer in i tamburen och flera barn springer ut och möter oss. Lowa är mitt i klungan. Hon säger inte hej, hon säger ”var är mitt ljus, mamma, var är mitt ljus?”. Nervösa blickar mellan oss och jag säger fegt ”fråga pappa”. Maken sätter sig på huk och tar fram ljuset utan batteri. Kanske missar hon att det inte lyser? ”Varför lyser det inte, pappa, det lyser inte!”. I ett desperat försök att rädda situationen försöker maken säga till den nu mycket irriterade tomteflickan att ”vi kan ju låtsas, det kanske är magiskt?”. Hon blir om möjligt ännu surare och går in med klungan av barn efter sig.

Lowa står kvar. Med ljus!

Jag tar Livia under armen och går in och fikar. Lowa leker och ignorerar oss. Det dåliga samvetet gnager men jag ser ingen utväg. Maken står kvar i tamburen. Efter säkert fem minuter, när jag undrat tio gånger ”var är han?!” men inte gått och letat, kommer han in. Med ett stort leende på läpparna och ett lysande tärnljus i handen. Jag vet fortfarande inte hur han fixade biffen, men medan jag satt och åt saffransbulle och pratade väder med de andra mammorna, så flödade tydligen magin i tamburen. Tack o lov för det.

Lussebullar från 1996

2011-12-14T18:00:00.001+01:00

I måndags var båda våra tjejer dunderförkylda och hemma från dagis. Föräldralediga maken var inte heller på topp. Jag hade möjligheten att jobba halvdag och tog den. För att hotta till eftermiddagen föreslog jag att vi skulle baka ihop. Det brukar ju gå bra med muffins och annat enkelt, men idag var det höga insatser. Lussebullar hade minsann 4-åringen "aaaaaldrig fått baka, inte ens en". Jag tycker det är gott med en eller två lussekatter, men inte de 40 man får ut på ett bak. Eftersom jag är den enda läskunniga av oss två (än, man får passa på) så valde jag därför ett recept med saffran i, men också med vit choklad och i bullform. Noterade att jag fått receptet av min vän Pernilla som jag bodde tillsammans med i Atlanta för 15 år sen. Väl uppdaterad receptsamling får man lov att säga!

Ni kan väl det här: jästen ska smulas och den fingervarma mjölken och smöret hällas över. Lowa rörde och rörde och hade svårt att förstå varför det hette ”jästen” för den kommer ju inte på besök. Ingredienserna var som följer: 50 g jäst, 100 g smör och 5 dl mjölk.

När jag kom hem och frågade om Lowa ville baka så hoppade hon upp och ner av glädje och skrek "yes, yes, yes!". Hon är minst lika duktig som jag, hon häller i mjöl och rör nästan helt utan att spilla. Dessutom blir det knappast bättre i vardagslivet än när dottern slår ihop händerna och tjuter av förtjusning när hon upptäcker att degen blivit stor i bunken. För att få degen så här fin hade vi i 2 paket saffran, 1,5 dl socker, 1/2 tsk salt, 250 g kesella och ca 15 dl mjöl. Sen fick den jäsa i 40 minuter.

Kavla ut degen gjorde vi ihop, men sen blev det ett litet avbrott i bakningen när Lowa upptäckte att det inte var så lätt att bre på smör på den utkavlade degen. Humöret gick i topp igen när det var dags att hälla på den rivna vita chokladen, rulla ihop degen och skära den i bitar. De 30 minuterna de skulle jäsa igen var inte heller uppskattade. Äggen vispades och under stor koncentration penslades bullarna. Penslingen kantades med utrop som "jag kan det här" och "titta på mig, jag är bäst". Två plåtar med bullar gjordes innan det konstaterades att "nu kan du ju faktiskt göra resten själv mamma".

Pärlsockret var dock poppis som aktivitet. Jag berättade av någon anledning för Lowa att man kan ha nötter eller mandel på bullarna om man vill istället. Det ville hon dock inte alls hålla med om, eftersom hon vet att jag är allergisk, och min förklaring om att andra kanske vill äta nötter ändå köpte hon inte. Den födde ett flöde av "varför" vad jag än sa. Så till slut sa jag att jag hade sagt fel. Pärlsocker är vad alla bör använda. Endast 10 minuter och 225 grader senare var bullarna färdiga.

Maken var på styrelsemöte på kvällen och fick med sig en påse lussebullar. Det uppskattades och han hade med sig hälsningar tillbaka till sin fru. Det kändes faktiskt som fusk. Men ingen tror kanske på allvar att det är en 4-åring som gjort det mesta av bakningen? Jag kunde inte låta bli att fnissa. Jag kan ju uppenbarligen om jag vill, men hade inte Lowa gillat att baka och kunnat det så bra, så hade det varit köpebröd för hela slanten här i huset.

Räddaren i nöden

2011-12-12T21:17:00.005+01:00

Världens bästa mormor ringde i söndagsmorse. Hon hade på känn att dottern och svärsonen behövde ~~en spark i häcken~~ ett handtag för att ro hem den här julen. Tre timmars mormortid fick barnen att jubla, och föräldrarna att få ändan ur vagnen och börja agera! Jag har sagt det förr och jag säger det igen: småbarnsföräldrar borde vara hett villebråd på arbetsmarknaden. Herrejisses så effektiva vi är! Ge oss ett par timmar när vi inte behöver koncentrera oss på att snyta näsor, avstyra syskonbråk, torka rumpor, fixa mat var tredje timma, lyfta ner barn från hyllor och fönsterbrädor eller ~~undvika att~~ ta emot kladdiga pussar - och vi löser världsproblem! Sätt klimatfrågan i händerna på en stressad småbarnspappa och han har lösningen klar inom en vecka. Låt en trebarnsmamma snacka med kineserna så kanske SAAB finns kvar om ett år.

Nu är julen organiserad och nerskriven på listor. Alla julklappar inhandlades utan tjafs trots den varma, kvava, högljudda miljön som annars får i alla fall min stubin att bli extremt kort. Ingen värmeutveckling ens när maken efter evighetslång kassakö plötsligt mindes att vi nog aldrig betalade parkeringsavgiften när vi kom. Om det ens kostade något att parkera? Och om det var gratis, skulle man då ha en parkeringsbricka med inställd tid? Smådetaljer i i-landslivet som rör till flödet. Efter språngmarsch till bilen kunde han konstatera att man nog skulle ha en parkeringsbricka, att vi inte hade någon men att vi inte fått några böter. Kunde vi därför åka hem nu? Det kunde vi inte, men vi kunde åka till nästa affär tyckte frun. Ypperlig kompromiss, bilen flyttades men julshoppingen fortsatte.

Hemma påbörjades julstädningen och alla hemska ställen som finns ”under”, ”bakom” och ”högt upp” fick sig en omgång. För den som hälsar på oss i december och får ett infall av att vilja slicka på golvet under badkaret så är det nu fritt fram. För den ytterst pedantiske gästen finns nu även möjlighet att dra fram badkaret och beundra renligheten på väggen bakom (jag tror jag ska lägga dit ett poängblock).

Julkorten är beställda, julklapparna inslagna och etiketter påklistrade – kan annars vara ett spännande inslag på julafton att öppna alla paket och sen gissa vem de är till? Kan sluta i garv eller tandagnisslan. Vi chansar inte på det.

Men än är det ett par veckor till jul. Hela listan är inte avbockad än. Det finns gott om tid att hamna i någon typ av vardagshärdssmälta a la i-land innan julafton är här. Henrik är på julbord ikväll och han ska på julfest på fredag. Jag hoppas att hans ”julkänsla” är total efter det. Annars är det jag som bokar en restresa till Kanarieöarna och ser fram emot grisfesten.

Lugnet mitt i stormen

2011-12-10T22:03:00.000+01:00

December är ett av mina årsmål. Mina favoritmånader är april, maj, juni och december. Decembers höjdpunkt är inte julafton. Det bästa med december är att hösten är slut och att det vänder. I alla fall i min hjärna, där året är format som en ellips och december är placerat i vänsterkurvan innan januari tar vid och det går "åt höger" och det ljusnar igen.

Men nu är det ju december och jag njuter av alla stearinljus jag inte gett mig tid att tända under hösten. Så fort lugnet lagt sig på kvällen (läs: barnen sover) vill jag bara krypa ner i soffan med en filt och läsa en bok. Kvällarna flyter fram och lugnet finns inuti hela mig.

Tyvärr går inte min decemberstämning ihop med alla måsten som månadens dras med. Förr, innan barnen (och delvis innan maken också), handlade jag alla julklappar den 22-23 december, åkte alltid bort (hem) på jul och julstädning fanns inte på kartan. Nyår var heller inga problem. I garderoben fanns en och annan festlig klänning, hår och naglar hade regelbunden check-up och benen hade sett rakhyveln flera gånger sen i somras. Då funkade min decemberlunk. Det var bara att fira jul och nyår när de dök upp. Liksom helt utan förberedelser.

I år är den femte julen vi firar hemma. Det känns skönt att inte dra runt oss själva och barnen på julafton, bättre att samlas hos oss. I år är dock mitt första år som arbetande-tvåbarnsmamma-som-också-ska-planera-julen. Jag vet inte om det är orsaken till att vi är senare än nånsin med allt som har med julen att göra. Det är den 10 december och det kunde lika gärna vara den 10 januari för vi har tänkt ungefär lika mycket på julafton som man tänker på 24 januari den 10 januari. Nyår känns lika avlägset som sommaren. När vi fick en inbjudan till nyårsfest häromveckan undrade jag spontant om det var nåt tema för en födelsedagsfest. Inte att det är tre veckor bort!

Så fort julen kommit på tal de senaste dagarna har maken deklarerat att han inte har nån julkänsla. Nähänä. Här är balansen något ojämn i vårt förhållande i år. Jag har precis hur mycket julkänsla som helst! Fast i min vokabulär kallas det för julstress.

Manspojken är populär

2011-12-08T18:30:00.012+01:00

Lowa brydde sig inte om Melodifestivalen så mycket när den gick på TV. Men nu, påverkad av dagiskompisarna antar jag, är både "Manboy" och "Popular" heta här hemma. Hon vill se de "riktiga" sångerna, dvs framträdandet i Melodifestivalen. Inget annat duger. Hon sjunger så klart med i texten: "Nanboj, nanboj, jo känn kål mi nanboj".

Efter några vänder med den låten så är det Populars tur att spelas på repeat. Då tycker dock Lowa lite synd om Saade, eftersom han måste byta scen och kläder - snabbt - för hon vill ju lyssna nu! Förklaringar om inspelade ljud har bemötts med suckar och önskningar om att den (o)pedagogiska förälderna ska vara tyst från och med nu.

Han är dock lite lurig, den där Saade, när han sjunger Popular:

-Mamma, han sjunger ju sönder fönstret!
-Ja...
-Det får man väl inte?
-Njaaaäää, nej det förstås.
-Då fryser han ju! Om han gör sönder fönstret?
-Ja, det är ju kanske inte bra...
-Men vet du, mamma? Det är nog därför han har på sig en jacka.

Har du köpt alla julklappar?

2011-12-06T18:00:00.020+01:00

Hand upp, du som vet exakt vilken julklapp du ska köpa till varje släkting och vilken gåva varje vän behöver och uppskattar?

Ingen..?

Jag hade det på känn. Det knorras både här och där inför julklappsinköpen och ofta hör man att det slutar med att man byter presentkort med varandra. ”Man” skriver jag. Men det gäller även oss, inte ens till barnen är julklappsinköpen helt givna. Det är jättesvårt att hitta på vad en 1,5-åring kan tänkas behöva och uppskatta. En 1,5-åring som dessutom har en storasyster med rummet fyllt av saker. En 4-åring då? Jodå, pärlor, ritpapper och tröjor går ju åt. Och hon blir ju glad, den lilla ungen. Eller? Hur glad kan man bli egentligen för paket efter paket? Efter att ha öppnat de fyra första paketen och det ligger 15 kvar. Kan man klandra henne när hon inte säger tack eller minns vem hon fick något av? Jag tycker inte det. Omslagspappret är roligast för 1,5-åringen. Innehållet kan lika gärna vara en begagnad sked: ”ååh, nåt att bita på, namnam, den skeden har jag inte sett sen i morse!”.

Låter jag tjurig? Det är jag inte. Jag är tacksam och glad för alla paket vi och barnen får, och jag vill gärna glädja alla kära runt oss med julklappar. Att ge bort något som en annan person önskat sig är ju härligt. Så missförstå mig rätt, jag vill inte avskaffa julklapparna. Men en del av mig mår illa över överflödet. Allt i Sverige ska ju vara så lagom annars, varför inte på jul? Då ska det istället vräkas på - både med mat och klappar. Kommer vi inte på något annat att ge bort, så blir det biocheckar och choklad – ”något måste vi ju ge”!

Några gången har vi valt att skänka pengar, istället för att köpa de där klapparna vi inte är säkra på, oftast till Unicef eller till Läkare utan gränser. Jag är helt övertygad om att varje krona är viktig. Även om jag så klart egentligen vill veta att just mina 100 kronor bidrog till att ett barn fick vaccin eller ”bara” ett mål mat. Men...hur vet jag att det jag skänker kommer fram..?

När jag häromdagen snubblade över den här bloggen så var julklappshetsen räddad för vår familj. Här behövs gåvorna. Och varje krona gör skillnad på riktigt. Läs om hur projektet startade här. Det kostar drygt 14 000 kronor att dra runt verksamheten varje månad. Det låter kanske mycket, men tänk då på att det är mat, husrum, kläder, skolavgifter, hushållsartiklar, läkarbesök och mycket mer – för 12 barn! I bloggen redovisas på kronan vilka utgifter huset och verksamheten har och vad pengarna går till. Jag känner inte tjejen som driver huset. Men jag är så imponerad över hennes mod, initiativförmåga och energi! Det minsta jag kan göra är att skänka de pengar jag annars hade spenderat på After Eight eller trisslotter till släktingar och vänner jag gärna vill träffa och fira jul med, men inte vet vad jag ska ge.

Extra allt

2011-12-04T23:03:00.003+01:00

Vi har en riktig fyraåring här hemma. En sån där som kan allt. Och vet allt. Och ska bestämma allt. Från att egentligen aldrig brytt sig om vilka kläder hon ska ha på sig, har hon nu börjat skapa sig en egen stil av det som finns i garderoben. Den heter "extra allt". Varje natt den senaste veckan har hon sovit med långärmad pyjamas med nattlinne utanpå. Härom veckan när vi hade gäster skulle hon ha både kjol och klänning samtidigt. När jag frågade om hon verkligen tyckte man kunde ha både kjol och klänning så svarade hon, på riktigt, "jag kan allt!".

Någon sa att varje ålder har sin trots och varje trotsålder varar i ett år. Jag är benägen att hålla med. Mellan treårstrotsen och den här "jag kan allt, vet allt och bestämmer allt"-perioden var det knappt ett halvår.

Tyvärr har jag inget foto på den nya stilen. Hon sa nej. Det fick hon bestämma. Istället ville hon ta kort på mamman. Men mamman hade bara på sig motsatsen till extra allt, så det blev inget foto. Där bestämde mamman!

Toabaren

2011-12-02T20:47:00.001+01:00

Det var så fint ordnat på vårt hotell i Köpenhamn. Varje kväll kl 20 öppnade nämligen toabaren. Den var öppen en timme, från klockan 20 till 21 varje kväll. Det serverades ett glas rödvin eller en öl per person och hade man tur så fanns där också lite chips. Lördagkväll var premiär. Rödvinsflaskan var nyöppnad och samtalsämnen som bara hör hemma på en bar avhandlades. När hälften av gästantalet lagt sig tillrätta i badkaret med ett ölglas i handen började timmen lida mot sitt slut. Baren stängde.

På söndagen fick inte partystämningen rikigt fäste. Då hade skaran av besökare halverats. Baren hade förvisso öppet en stund men kunde stänga i förtid.

När måndagen kom togs vinflaskan från lördagen fram igen och det var plötsligt bartömning! Gästerna var glada och stämningen var lik den på en riktigt bra after ski. Blossande kinder av sol och stumma ben. Men utan pjäxdans och ubåt, vi ville ju inte riskera att väcka småbusarna som sov på andra sidan dörren. Det hade inte varit bra för toabarens affärer.

Glad bargäst.

Bästa barhänget.

Vi for västerut i några dagar

2011-11-30T23:30:00.013+01:00

För den som sökte shopping, vila och filosoferande så var den här resan kanske inte helt hundra. Men för oss med vardagstempot uppe, var Köpenhamn en fantastisk stad att vara i med barnen och en ~~avkopplande~~ skön semester. Vi har varit på julmarknader, jagat duvor på Ströget, tittat på båtar i Nyhavn, lekt på leksaksaffärer, tittat på Illums julskyltning (flera gånger varje dag och minst en kvart varje gång), varit på Tivoli, lekt och picknickat på lekplatsen i Kongens Have, ätit våfflor och glass, sett vaktavlösningen på Amalienborg, charmat varenda hotellgäst varje morgon i frukostmatsalen (in my dreams), ätit och dansat (Livia) på Hard Rock Café, varit uppe i utsiktstorn och inne i kyrkor (Lowas förslag) samt besökt toaletterna på Illum i genomsnitt tre gånger per dag.

Första advent i Nyhavn.

Livia, som ofta heter "Liva" hemma hos oss, och sin namne i Nyhavn.

Lekstund på Hamleys inne på Illum.

Julstämning - "Jaja, jag står väl här då mamma..."

Livia röjer på marknaden.

Lekparken i Kongens Have.

Mysiga kramar (och mammas enda shopping på resan - en mössa).

Tivoli; "Här uppe, mamma, här är jag!".

Julmarknad - besöket slutade dock i en barnfamiljskatastrof. Lowa hade i ett dygn frågat efter att få köpa en ren som hon sett på en marknad. Hon fick den och var överlycklig. Inom loppet av två timmar hade renen tappat både svans och huvud... Tragik i 4-åringens värld.

Resans...

...märkligaste händelse:

När vi blev stoppade på gatan och tillfrågade om vägen till närmaste "coffeeshop" där man kan röka på. Det i sig kan ju verka vara en konstig fråga. Men märkligare ändå är väl att de ungerska medelålders kvinnliga turisterna väljer att fråga oss?! En barnfamilj på språng klockan 10 en måndagförmiddag..?! Det är ju ingen komplimang direkt.

...mest självklara kommentar:

"Nu får vi gå och köpa mer pengar, mycket mera pengar!" (citat Lowa, men det kanske alla förstod?)

...största förlust:

Alla nappar vi hade med oss och några vi köpte som försvann. Låter det som en liten sak. DET ÄR DET INTE.

...svåraste del:

Danskan! Allvarligt? Förstår de ens varann?

...bästa avkoppling:

Slänga handduken på golvet varje dag och hitta den ren nästa morgon, äta lite av allt på frukostbuffén och ringa på roomservice när toapappret är slut.

...godaste stund:

Lugnet i att inte ha några planer men ändå ha känslan av att hinna med.

Första advent!

2011-11-27T09:00:00.004+01:00

Många av mina vänner är väldigt olika mig. Av någon anlending är många av dem t ex väldigt husliga. Eller pyssliga kanske låter bättre. Jag är totalt värdelös på att göra egna kort, sy kuddar, göra egna tavlor och allt vad det nu grejas med. Den här tiden på året är det värre än nånsin! Förutom att alla gör egna julkort, julgodis och pepparkakshus ska det också skapas tomtar av toarullar och annat juligt. Jag lånar ut dottern till farmor för pepparkaksbak och till mormor för pyssel.

För ett år sedan beklagade jag mig för en av mina äldsta (hon är purung - som jag - men vi har känt varandra sen dagis, därav "äldsta") vänner, att mina barn knappt sett en adventsljusstake och den de sett var av metall och helt utan mossa, tomtar och annat piff. Sen var julen över och jag glömde min klagan. För några veckor sedan kom samma vän med en present till mig:

Hon mindes, och tyckte inte att mina barn skulle bli helt utan adventupplevelse, eller i alla fall inte fira med en ljusstake utan mossa från rean på ICA. Inte nog med att hon mindes, hon har dessutom kombinerat den vackra adventsljusstaken själv. Jag är full av beundran över både omtanken och skapandet. Tack, Angela!

Vi är inte hemma på första advent i år. Vi hoppar över glögg- och pepparkakspremiären och firar första advent med röd pölse och smörrebröd istället. Men jag ville så gärna se den vackra adventsljusstaken tänd, så vi tjuvstartade lite i fredags med att tända första ljuset. Det blev ingen glögg, jag har kommit på att jag egentligen inte tycker att det är så gott. Det är stämnngen jag vill åt. Och den fixade den här ljusstaken alldeles själv.

Hoppas ni alla har en fin adventsöndag!

Vernissage och nybörjarkapitalism

2011-11-25T20:55:00.000+01:00

Igår var det vernissage på Lowas dagis. Varenda kvadratmeter vägg var täckt av 4- och 5-åringas tolkningar av sin omvärld. Och av självporträtt. Allt var kanske inte lika lättytt, men vilken konst är det? Som på alla finare konstutställningar var alla alster till salu. Små, handskrivna skyltar talade om att varje verk kostade mellan två och fem kronor.

Både vår dotter och många av de andra barnen var väldigt noga med att påpeka att alla konstverk kostade pengar. Ingen kom undan med att man var släkt med konstnären om man säger så. Det var bara att hala upp plånkan och lägga mynten i burken som fungerade som kassaapparat. Flera av barnen var framme och kontrollräknade att det stämde. Vi kom därifrån med tio konstverk signerade av vår dotter. Man får faktiskt lov att applådera kommunen för den fantastiska affärsidén; först betalar vi skatt, sedan betalar vi dagisavgift och sen får vi betala för de teckningar vår egen dotter producerat! Konstigt kommunen inte har bättre ekonomi... Kaffet var i alla fall gratis.

När vi kom hem satte Lowa upp ett par av sina alster på väggen i köket. Men där går gränsen. Sätter hon upp en prislapp också tänker jag förklara socialismens grunder för henne.

Livia framför ett av Lowas konstverk med den för åldern passande titeln "JAG".

Kroppsligt förfall.

2011-11-23T18:00:00.016+01:00

Med tre månader kvar till 35 så känns det som om kroppen vill säga mig något. Jag tycker dock att signalerna är ganska diffusa. Eller så har jag bara inte brytt mig att lyssna.

Sen jag var 20 har min syn varit ganska kass. Dock på en stabil nivå. Linser har löst problemet. Förutom närsyntheten är det bara min rygg som ibland gjort sig påmind som en svag länk. Med lite (med betoning på lite) enkel träning då och då har dock ryggen fungerat alldeles utmärkt.

Under min första graviditet fick jag, förutom ischias och foglossning, också sämre syn. Fråga mig inte hur det gick till, men det hade med hormoner att göra fick jag veta, och det resulterade i att jag fick skaffa nya linser med starkare styrka. Redan innan hade jag problem att se de översta bokstäverna på syntavlan. Enligt optikern så borde synförändringen gå tillbaka om den berodde enbart hormoner. Det kunde ju vara så (sa hon försynt) att det också hade med åldern att göra. Direkt efter förlossningen försvann både ischias och foglossning, ett halvår efter att jag slutat amma hade jag fått tillbaka hälften av syntappet. Nya linser igen, men utan värre kroppsliga skavanker.

Två år senare, ny graviditet. Nu med bibehållen syn men med, håll i er, torra ögon! Torra ögon! Jag och alla över 72 fick recept på ögondroppar, som skulle hjälpa mig att hantera ögonen som kliade och blev röda så fort jag använde linser mer än ett par timmar åt gången. Både glasögon samt nya och betydligt dyrare linser införskaffades, för den här gången försvann inte ögonproblemet när bebisen kommit ut.

Förra vintern fick jag problem med mitt högerknä. Jag blev så förvånad! Ont i knät?! Är det inte ett ~~lyx~~problem för elitidrottare? Påfrestningen av min icke så frekventa Friskis-gympa borde ju inte kunna mäta sig med dagliga ansträngningar a la maratonlöpare. Efter att ha googlat saken insåg jag att det fanns två andra vanliga orsaker till knäproblem. Det första var otränade ~~äldre~~ personer. Jag bestämde mig för den tredje orsaken gällde mig: uppenbarligen spände jag mig när jag promenerade på isiga vägar. Därav värken i knät. Så den borde ju ge med sig när snön försvann. Med ett knäskydd och inflammatorisk salva fortsatte jag långpromenaderna.

En rygg som ska tränas för att hållas i schack, ett knä som alltid tror att det är vinter och ögon som uppenbarligen protesterar mot min behandling av dem. Det verkar som om delar av min kropp behöver lite mer omvårdnad än vad den krävt de första 34 åren. Den 28 februari 2012 ska synfelet vara ett minne blott och jag ska dansa på isiga vägar. Ryggen ska kunna bära en elefant, eller i alla fall en 4,5-årig dotter.

Bäst att börja lyssna på det här irriterande mumlandet som kroppen håller på med. Innan den börjar tala klarspråk.

Vardagsromantik?

2011-11-20T20:58:00.000+01:00

Jag hade en ovanligt tuff dag på jobbet i förra veckan. När min make ringde mig på lunchen, sa han tröstande att han hade en överraskning åt mig när jag kom hem. En överraskning?! För att jag inte skulle bli alltför uppspelt så la han till att "ja, alltså, den kanske inte är bara till dig...och inte var värt flera tusen...men det är en fin sak som du önskat dig länge!".

En överraskning. Helt olikt min make. En köpt överraskning. Totalt olikt min make. En snabbt ordnad och köpt överraskning. Var det verkligen min make som ringt?!

Efter hans brasklapp var det ju ingen idé att drömma om några diamantsmycken eller ens ett litet silverhjärta. Vi är båda ganska oromantiska när det kommer till överraskningar. Och dessutom väldigt praktiska när det kommer till gåvor. Exempel på saker vi har gett varandra: en kudde, en badrumsmatta, Bingo Rimérs bok, biografi av Tony Blair och en cd med senaste avsnitten av Californication. Inget fel alls på de gåvorna tycker vi, men det är ju kanske inte lika traditionellt romantiska som blommor, choklad eller champagne. Jag tror aldrig att Henrik fått en blomma av mig, och sist jag fick blommor var förvisso för att fira Mors dag - men jag fick rosorna dagen före eftersom han inte ville riskera att glömma bort det när han väl mindes det.

När jag kom hem sa Henrik åt mig att blunda och ledde mig in i köket. Taaaadaaaa!

Ett spisskydd! Jajjemen. Det har jag sagt att jag vill ha. Länge.

Och visst blänker det i silver..?

Tummen mitt i handen är utbytt

2011-11-18T22:19:00.001+01:00

I måndags kväll raderade jag ut ett uttryck som beskriver tusentals halvdana hemmafixare som fötts med den viktigaste delen på handen mitt i handflatan. Jag ersatte det med det ännu inte helt inarbetade uttrycket en mejsel mitt i handen. Så var det.

Halv åtta i måndags kväll skulle jag laga badkarsproppen som varit ur funktion mer än sju månader. Badkarsvattnet har under dessa sju långa månader runnit raka vägen från kranen tillbaka ut till rören i gatan vidare till Ryaverken - utan att göra barnens bad till den roliga upplevelse, som kanske andra familjers barn upplever med deras hela proppar.

Men, men - där stod jag nu med en propp, en kedja, en skruv - och en skruvmejsel. Jag började skruva i den ett par varv. Den satt. Redan där var mitt uppdrag slutfört. Men jag ville ha in den lite till. Jag tog ett varv till. Funkade. Men sen tänkte jag den ödesdigra tanken; den skall in lite till. Jag lutade mig ner mot golvet, greppade proppen med stöd mot betonggolvet, riktade mejlsen mot den lilla lilla skruven som utan att veta det var indraget i ett triangeldrama utan dess like. Hundra kilo som pressade mejlsen ner mot skruven i proppen. Jag vred ... och innan jag riktigt fattade, så satt mejseln där som alla redan förstått att den skall hamna sedan tredje raden. Blodet kom. Jag tänkte: proppjävel! Jag reste mig upp, gick ut ur förrådet. Sneglade på hålet i handen. Petade ner några köttslamsor, höjde handen över huvudet, gick in och sjunk ner i soffan. Lätt svimfärdig.

Idha slår larm! En stund senare kommer grannen Linda in som till proffessionen är sjuksköterska på hjärtintensiven. Hon fick duga, det är ju i alla fall ett hjärta inblandat. Hon tvättar såret och tejpar ihop det (läkaren som jag senare träffade gav betyget "föredömligt tejpat"). Ytterligare en stund senare sitter jag i grannen Christians bil på väg till akuten. Sjukvårdsupplysningen tyckte absolut att jag skulle åka in med tanke på infektionsrisken.

Väl på läkarens rum. Jag sitter ner. Han frågar hur djupt den gått, jag svarar snabbt: 1 cm utan vidare. Hmmm, svarade han. Sen tog han av Lindas tryckkompress, tittade lite och sa: det ser ganska ytligt ut. Ytligt? Det är klart att det är en definitionssak, men jag tycker allt att det är djupt! Jag petade ju ner köttslamsor i en krater!

En halvtimme senare är jag på väg hem. Handen fint inlindad, en stelkrampsspruta i armen och ett recept på en 10-dagarskur i den andra handen.

Dagen efter återvände jag till brottsplatsen. Jag tog upp mejseln varsamt med en plasthandske lite nonchalant mellan fingertopparna och konstaterade efter att studerat blodspåren på mejselns nederkant: här har det begåtts trubbigt våld med en mejsel, som penetrerade offret minst 10 mm. Bevisen är säkrade. Case closed.

Några extrarader tillägnade de inblandade:
Ett stort tack till Linda och Christian för att ni agerade så snabbt. Bra tejpat, bra kört. Även Jonas skall ha ett varmt tack för att han hörde av sig dagen efter och ville höra hur det gått (tyvärr så var jag ohyfsad nog och missade samtalet, lyssnade av hans meddelande och fortsatte sen medlingen mellan mina två underbara barn som håller mig rejält sysselsatt tolv timmar om dagen. Det var därför Jonas).

/Henrik

Fågelskådare

2011-11-14T22:20:00.001+01:00

Till och med vi tyckte synd om fåglarna förra året när det var djup snö och svårt för dem att hitta mat. Så vi köpte två talgbollar och hängde upp. Tror ni de kom några hungriga småfåglar i vackra färger? Nejdå. De hade kanske redan svultit ihjäl, vad vet jag. Men förra årets talgbollar utvecklades istället till ett kalas för kråkor (?) och andra större, svarta fåglar som tydligen också ville överleva vintern utan att anstränga sig. Dock inte lika gulligt för de fönstertittande (fd) stadsborna som ville visa sina barn hur man räddar söta fåglar.

I år hängde Henrik upp nya talgbollar. Vi hade köpt ett fyrpack och hade således två över från förra året. Perfekt. Ingen snö än och två barn i fågelintresseålder. Det började bra. Flera små, söta, färggranna fåglar har hittat till bollarna och barnen har tjutit av glädje. Mission accomplished.

Här borde vi varit nöjda. Men Henrik tyckte sig se att småfåglarna hade problem att få i sig av maten. Och dessutom hade han insett att det blev bra smutsigt på altanen under bollarna. Hm...fågelskådarhjärnorna gick varma och Henrik kom på att om han la bollarna i en plastskål så skulle det blir enklare (?) för fåglarna att nå maten och dessutom skulle vi slippa spillet. Jag hade inget att invända. För att fåglarna skulle komma åt riktigt bra så satte han upp skålen på förrådstaket. Nu - låt showen börja! Titta barn!

Men vi hade glömt en sak. De stora, svarta fåglarna. De var tillbaka. Eller så hade de lurpassat på oss hela tiden. Det tog ungefär en timme. Sen var vi en skål och två talgbollar fattigare. När barnen skulle få dagens fågelskådarstund tillsammans med sin far låg bara ett grönt nät kvar på förrådstaket.

"Hur är det nu, är det gulmes de gula heter?"

"Ingen aning...domherren är röd i alla fall...eller?"

"Hm...man vill ju inte gärna att säga fel, vore ju pinsamt."

"Jag vet...vi kanske kan fråga Lowa?"

Lowa T

2011-11-13T16:00:00.004+01:00

Jag var ensam om att heta Id(h)a hela min skoltid. Fanns det nån mer Ida nån gång så stavade vi ju ändå namnen olika. Jag känner mig inte som en "Ida". När jag började ettan hade vi två Mattias och tre Daniel i klassen. I min årskull på högstadiet fanns sju Anna och flertalet Linda.

När vi valt namn till våra döttrar var inte "unikt" ett av kriterierna. Men jag är ändå lite förvånad av att dottern redan på dagis har en annan Lowa i sin grupp och därmed får heta "Lowa T". Dessutom har de två Anni, två Wilma och två Tindra. De är uppenbarligen nutidens Anna, Linda och Sara.

Lowa heter Maria Linnéa i andra- och tredjenamn, ganska vanliga namn. Det blir nog samma sak med Livia, det namnet står i födelseannonser hela tiden nu. Men skulle hon tröttna på "Livia T" så kan hon ju alltid börja kalla sig för sitt tredje namn - Henrika. För det lär hon ju vara rätt ensam om!

11-11-11

2011-11-11T12:00:00.017+01:00

Hipp hipp hurra för Henrik som fyller år idag! Igår när han var ute på galej så hängde jag mest framför TV:n. Men jag passade också på att baka världens godaste (och enklaste) tårta som vi kan smaska på idag. Det började inte så bra. Det enda som är lite tricky med tårtan (i min värld alltså, för de allra flesta andra är alltihopa busenkelt) är att man ska göra en chokladcreme av grädde och smält blockchoklad. På hemvägen från jobbet sprang jag in och köpte grädde, jag visste att vi hade choklad. Hade.

Någon hade visst knaprat på blockchokladen. På blockchokladen! Smakar inte det som att äta smör med sked ur paketet?! I alla fall. Jag fick halvera cremen och det funkade - poäng till mig som lyckades göra om ett recept! Jag har inget foto på den färdiga tårtan än, men den serveras i stort sett varje gång vi firar något - namnsdagar, årsdagar, dop, dockor som fyller år och nallar som är på kalas.
Här är tårtan när Lowa fyllde 2 år:

Kakan:

2 dl socker
1 dl mjöl
0,5 dl kakao
1 tsk vaniljsocker
2 ägg
100 g smör

Blanda alla torra ingredienser. Knäck i äggen. Smält smöret och häll i. Blanda. Häll i en form.Grädda på 175 grader i 20-25 minuter. Den ska vara lite kladdig i mitten.

Chokladcremen (toppingen):

2 dl grädde
200 g blockchoklad
1 tsk vaniljsocker

Koka upp grädden och låt koka utan lock några minuter. Rör då och då. Sänk värmen och bryt ner chokladbitarna i kastrullen med grädden. Rör tills all choklad är smält. Ställ in i kylen (direkt) i ca 3 timmar, rör om då och då. Bred sedan ut cremen över chokladkakan.

När en nalle inte fyller jämt eller om jag är slö (ungefär hälften av gångerna) gör jag bara kakan och serverar med vaniljglass.Otroligt hur en sådan enkelt bakad tårta kan vara så god. Inget ska vispas poröst (exakt när är det?!) och inga äggvitor ska separeras. Numera behöver jag heller aldrig ringa min vän Alexandra och fråga hur det nu var man gjorde.... Den här kakan är nog det enda jag skulle kunna baka med förbundna ögon. Och under pistolhot. Inte för att det är ett särskilt troligt scenario, men igår såg jag Criminal Minds och där hade det inte varit helt osannolik.

Det bidde en tummetott

2011-11-10T20:57:00.003+01:00

I sann i-landsanda började jag planera höstsemester så fort mörkret närmade sig i augusti. Henrik var inte riktigt med på tåget. Men i mitten av oktober började han vakna lite i diskussionen. Olika saker gör att vi denna höst båda två är i behov av både vila från vardagen och påfyllnad av energi. Första alternativet var givet - charter. Vi behöver ingen kultur, inga naturupplevelser och inga kulinariska äventyr. Vi ville ha värme, pool och ett minidisco på kvällen. Tyvärr är det ju inte så enkelt att man kan ta bussen till Nossebro och finna det där. Flygresan är liksom ett måste. Thailand är uteslutet, dels för att deras kost har en överdosering på nötter och jordnötsolja (jag vill gärna komma levande därifrån), dels för att det är för långt bort för en veckas semester tycker vi. Tunisien återvänder jag inte till (efter magsjukan från helvetet som drabbade mig där för 15 år sen) och Egypten kändes inte lockande efter höstens oroligheter. Så då var ju bara Kanarieöarna kvar. Ingen av oss har varit där innan. Men pooler och sandstrand har man ju hört att de har. Men en flygresa på 5,5 timme med två småbarn? Våra vildingar på en yta som inte direkt uppmuntrar till lek och de höga glädje-falsett-tjut vår yngsta dotter låter oss lyssna till flera gånger per dag. Det kändes inte lockande, men jag var ändå inställd på att låta våra medpassagerare pinas och för att nå solen en vecka. Jag såg mig själv sitta o sola med fötterna i en barnpool när barnen leker, såg mig själv (och mannen) på en balkong efter barnen somnat och jag kände den där speciella doften av utland i näsan…

Men sen kom verkligenheten och ställde till det, och plötsligt hade vi bara fyra dagar att resa på. Dessutom påminde Henrik mig om att det finns andra barn också på flyget, och det är jag ju inte lika road av. Andras ungar som tjoar i kör med mina känns inte som semester – ens i 11 timmar.

Så vi fick tänka om. Vart kunde vi resa med två barn utan flygresa och spendera fyra dagar? Där vi dessutom kan koppla av mer än hemma, hitta underhållning till både barnen och oss och slippa alla ”måsten” och vardagliga saker. Vi valde Köpenhamn. Frukostbuffé ersätter ju ingalunda all inclusive, men det är ju hotell (=jag slänger handduken på golvet varje dag, smular i sängen och kan låta barnen härja runt på rummet utan att någons prydnadssaker far all världens väg). Tivoli har julöppet (istället för minidisco), vi kan åka vattenbussar (inte bad, men ändå) och förhoppningsvis skiner solen på oss där vi går i våra vinterkläder. Henrik bokade hotellet igår och betalade. Idag på morgonen hade jag två mejl. Ett från Resia och ett från hotellet. De hade inte fått betalt och nu skulle bokningen makuleras om jag inte betalade innan klockan 17 idag. What?! Ringde mannen som då mindes att eventuellt kanske han glömt att skriva in sin security code och då gick inte betalningen igenom. Mejlade Resia och meddelade att ingen av oss var hemma innan klockan 17, men att jag skulle betala så snart vi kommit hem ikväll. Det skulle gå bra. Nu är betalningen gjord. Bara att hålla tummarna för att bokningen inte makulerades av hotellet.

I så fall blir det Nossebro.

Tid är pengar

2011-11-08T18:59:00.008+01:00

Deklarationstider? Jobb innan datorerna fanns? Nej då, bara lite enkel dagistidsplanering. Vem hämtar vem på vilken dag och vilken tid. Sånt som är bra att ha klart för sig. Och för sin äkta hälft.

Jag vet att vi använder en miniräknare från urminnes tider. Jag vet att samma funktion finns i datorn och på telefonen. Men jag visste inte det var en sådan uråldrig uppfinning att inte ordbehandlaren känner igen ordet "miniräknare". Det rödmarkeras när jag skriver det. Hm, dags att släppa taget kanske..?!

Att vara eller inte vara...troende.

2011-11-06T21:07:00.008+01:00

Jag är inte troende i den traditionella bemärkelsen. Tror inte enbart på Guds skapelse eller på att han (?) är allsmäktig. Men jag har ändå en tro. Båda våra döttrar är döpta, och vi valde att gifta oss i kyrkan. Jag har en och annan åsikt om religion i allmänhet och om svenska kyrkan i synnerhet. Våra ceremonier har varit fantastiska tack vare att vi haft tillfälle att lära känna en präst som förstår värdet av att prata om det egna valet, budskapet i bibeln och kärlekens kraft, istället för straff och helvete. Som vid en midnattsmässa en julafton för några år sedan, när vi fick lyssna till på en lång, detaljerad beskrivning om jungfru Marias förlossning och lidande vid Jesu födelse, och om hur hennes moderkakas blod var kraften i tron eller hur det nu var...

Min farmor är troende och hon pratar ofta om Jesus och om godheten hos sin gud. Jag tycker om att lyssna för min farmor är inte ett barn av sin tid. Hon lever i nutid, och ibland tänker jag att hon borde varit född i alla fall några tiotal år senare. Hon hade passat in bättre då.

Min mormor, morfar och farfar är döda. Ingen av dem var "aktivt" troende. Jag vet inte hur de själva kände när de visste att de troligen skulle dö. För så var det. Alla tre låg på sin respektive dödsbädd och somnade in, ganska medvetna om vad som höll på att ske.

Min mormor var "bara" 82 när hon dog och var överraskad av att hon skulle dö. Hon hade ju massvis kvar att göra! Allt ifrån att följa såpan "Vita lögner" till att se sina barnbarn gifta sig. Det hann hon inte.

Morfar var en annan historia. Jag tror han själv bestämde att han ville dö. Han var egentligen pigg, men efter att ha kämpat sig tillbaka efter en hjärnblödning så drabbades han av blodförgiftning. Den startade snöpligt nog i en tå, och höll på att sluta i att han skulle få sin fot amputerad. Det ville han inte vara med om. Så jag tror han slutade kämpa emot.

Farfars död var speciell. Den var så klart oerhört ledsam, men också en "lättnad". Han gick från att vara en stark kroppsarbetande bonde till att inte klara av att ta hand om sig själv alls på slutet. Han ville leva, men inte på det viset. Det kändes som om han fick ro när han dog.

En konstig sak är att min morfar och min farfar blev på dagen lika gamla. Morfar levde 1914-11-24 till 2003-02-14. Farfar föddes 1920-11-29 och dog 2009-02-09. Båda blev 88 år, 3 månader och 21 dagar gamla.

När jag pratade med min pigga (för sin ålder) farmor häromdagen så konstaterade hon att hon "inte kommer få se barnen (mina) växa upp". Hon sa det inte sorgset, utan liksom som en sanning - en självklarhet. Jag höll med henne, hon är ju trots allt född 1926 och mina barn är ju bara 1 och 4 år. Vi pratade om det en liten stund och sen sa hon, liksom belåtet, att "men jag kommer ju få se dem från himlen, och det är ju inte illa det!". Jag grät lite tyst när hon sa så, men det kändes ändå bra. Sen la hon till "Då ska jag vinka, Idha, jag ska vinka till er!". Och då kunde jag inte låta bli att le.

Min morfars aska är spridd i havet. Farfars grav besöker jag några gånger per år, när jag besöker farmor. Mormor är begravd i Nyköping och dit åker vi inte så ofta. Men förra året var vi där och även i år.

Lowa och jag går det traditionsenliga varvet runt mormors grav (den lilla gravstenen). Jag vet inte varför vi gör det, måste fråga min mormors syster om den historien. Men vi lämnar aldrig graven utan att ha gått varvet runt. Bilden ovan är tagen 6/6 2010 - Livia föddes 9 dagar senare.

Lowa o Livia vid samma grav i september i år.

Jag har ingen klar tro om vad som händer när vi dör. Jag tror inte på slumpen eller ett fastställt öde, men heller inte på en änglahimmel. Men faktiskt, så tror jag på farmor. Jag ska vinka tillbaka!

Om att vara effektiv

2011-11-03T19:10:00.001+01:00

Min klocka ringde 7 i morse. Jag hade förvisso redan varit vaken mellan 5.30 och 6 när äldsta dottern ville leka, se på film, dricka vatten och allt annat man kan hitta på i gryningen. Mitt argument om att det var natt, och då sover vi, bet inte: ”Mamma, det är faktiskt ljust!” Nedrans vintertid.

I alla fall. Jag somnade om en stund och gick upp när klockan ringde. Ganska snart började jag misstänka att otyget urinvägsinfektion hade valt att besöka mig just idag. Klädde på mig själv och dottern, åt frukost och var mellan varven på toaletten och insåg därmed att min misstanke var ett faktum. Packade väskor för dagen och lämnade dotter på dagis strax före 8. Promenerade till bussen, tajmade den väl och fick ressällskap av en granne jag knappt känner (som till min förskräckelse valde platsen bredvid mig trots tomma säten, men som visade sig vara väldigt trevlig). Åkte till vårdcentralen. Hoppades på att få lämna ett prov, få bekräftelse och ett recept. Riktigt så enkelt var det inte. Fick med mig ett provrör och en tid hos läkaren en timme senare. Tog bussen hem igen.

Svarade på jobbmejl. Drack en kopp kaffe och flera glas vatten. Bläddrade i Torslanda-Tidningen. Var irriterad och på toa flera gånger. Låg i soffan en kort stund. Dansade med den överlyckliga yngsta dottern så den föräldralediga pappan fick duscha i lugn och ro på två minuter. Ringde jobbsamtal.

Tog bussen tillbaka till vårdcentralen. Lämnade prov, träffade en läkare och fick ett recept inringt. Fick av läkaren höra det mamma sa redan när jag var liten: sitt inte ute på kalla underlag då får man lättare urinvägsinfektion. Trodde det var en myt men såg genast en utväg inför vinterns alla kalla lekparkbesök och timslånga snölekar.

Promenerade raskt till Torslanda torg och hämtade mitt recept (och stöttade därmed den lokala handeln). Åkte buss för fjärde gången och satt nu kvar ända till stan. Kom till jobbet och damp ner på min stol framför datorn när klockan var 10.15.

Inte så illa pinkat. Eller hur man nu väljer att se på det.

Novemberfiske

2011-11-02T20:06:00.001+01:00

Vi hade tur, det nappade bra idag!

Enligt rapport från storfeskar'n fick vi en död (?) abborre och en Torslanda-haj.

Bus eller Godis - eller inte alls?

2011-10-31T20:56:00.003+01:00

När vi flyttade till Torslanda för några år sedan, visste vi inte att radhusområden är dörrknackarnas paradis. Det var augusti när vi flyttade in. De första två månaderna erbjöds vi att köpa fisk, jultidningar, strumpor, kakor, larm och el vid dörren. Vidare kunde vi också blivit frälsta - religiöst eller politiskt - fanns båda möjligheterna flera gånger om. Sen kom oktober och Halloween. Efter det undrade vi vart vi hamnat. Det var ägg på rutorna och otrevliga ungar som ville ha speciellt utvalt godis ("har du ingen mintchoklad?") och helst mycket ("jag fick mindre än henne").

Jag är är kluven till det försvenskade firandet av Halloween. Jag kan inte låta bli att tycka att det känns lite malplacerat, lite krystat. För mig är det en amerikanskt tradition som jag firade när jag bodde där - på deras vis och alltid den 31 oktober.

Å andra sidan. Halloween är ju faktiskt inte ens amerikansk tradition från början även om många tycks tro det. Den firades ursprungligen på Irland och i Skottland. Det är ju med Halloween som med det mesta annat vi firar i Sverige. Inte uppfann svenskarna julen. Vikingarna firade ju knappast påsk, och midsommarfirandet firas annorlunda på olika platser i Sverige. Religion, kultur och traditioner överlappar varandra när det kommer till högtider. Vem visste förresten att Alla Helgons Dag egentligen är en katolsk högtid?

De flesta som firade Halloween i Sverige firade nog i lördags, den 29 oktober. Jag vet inte hur många som ringde på vår dörr för bus eller godis då. Vi var inte hemma. Vi var på Halloweenfest.

En skrämmande häxpirat på Halloweenfesten i lördags.

(Tack till Maria för fotot - och för kalaset!)

Tur i spel

2011-10-30T16:00:00.002+01:00

Jag fick ett mejl häromdagen som jag knappt vågade öppna. Det hette "Vinnare Babywall.se Grattis!". Nyfikenheten tog överhanden och jag bestämde mig för att den här trygghetsknarkaren behövde leva lite on the edge. Så jag öppnade mejlet.

När Livia föddes i juni 2010 fick vi en prenumeration på tidningen Föräldrar och barn av Henriks arbetskamrater. Jag tycker den är mellansystern till den präktiga storasystern Vi Föräldrar och den ytliga lillasyrran Mama. Där finns en hel del tips och reportage om sånt som kan intressera en vanlig småbarnsmamma, en vardaglig morsa utan vare sig överambitiösa intentioner eller i behov av tips om vilka läppstift som passar bäst med färgen på barnvagnen.

Jag är en sån som aldrig vinner nåt, och sällan spelar eller tävlar heller för den delen, men av någon anledning har jag fastnat för tävlingarna i Föräldrar och barn. Jag löser ofta (eller ja, ofta i en småbarnsmammas liv - en gång varannan månad kanske?) ordflätor och annat i olika tidningar men skickar aldrig in svaret. Kan ju vara en anledning till att jag aldrig vinner. Men sen vi började få hem Föräldrar och barn så har jag blivit helt besatt. När tidningen kommer i brevlådan så går jag in på nätet och svarar på tävlingsfrågorna innan jag läser själva tidningen. Oftast är det åsikten i en fråga som eftersöks - inga faktafrågor. Och åsikter har jag ju. Vi fick första numret i september 2010. Första gången jag skickade in svaren så vann jag en bok. Den var förvisso inte bra alls, en historisk roman som jag faktiskt inte ens läste ut. Mycket sällsynt för att vara mig. Men boken fick ändå en plats i bokhyllan - det var ju en vinst!

Tidningen utkommer med 11 nummer per år och har ungefär fem tävlingar i varje nummer. Jag har deltagit i de allra flesta, säg ungefär 50 st då. Uppenbarligen är vinstchansen 1/25 på deras tävlingar - i alla fall för mig. Denna gång hade jag vunnit en tavla från Babywall.se. Jag får välja fritt bland deras motiv. Jag får nog rappa på att bestämma mig för jag hade fått påminnelse idag att jag ska svara vilken tavla jag vill ha. Bäst att skynda innan turen vänder. Eller så är det inte tur utan mina svar, dvs åsikter, de gillar..? Som Ingemar Stenmark sa: "Jag vet ingenting om tur, jag vet bara att ju mer jag tränar desto mer tur har jag".

Fast det är klart, om mina åsikter räknas i tävlingarna - då borde jag ju å andra sidan vinna betydligt oftare än var tjugofemte tävling! Hm. Kanske är ett lotteri ändå...

Funderar på den här:

Fast med "Livia" på klossarna då...

(Bild lånad från babywall.se)

Bråttom, bråttom

2011-10-29T21:57:00.000+02:00

Livia hade mycket att göra idag. Efter en förmiddag fylld av bland annat ommöblering av vardagsrum, dammsugning och vikande (?) av tvätt fick hon skynda sig till Ica innan hon skulle hem och äta lunch och sova middag.

Men ingen dag är för stressig för att samla lite sten på.

Är fastighetsbolag tråkiga? Eller ...

2011-10-27T09:00:00.005+02:00

I tisdags var jag på min första aktieträff på Stadsmuseet inne i stan. Castellum presenterade sin rapport för det tredje kvartalet. Vd:n hade fått förhinder så vice vd kom i stället. Henrik hette han. Bra start. Jag gillar helt klart bolaget. Men nu till åhörarna. Jag kan lugnt konstatera att jag sänkte medelåldern med ungefär 98 år. Bara gamla gubbar så långt ögat kunde nå. Inget fel på gubbar i 70-årsåldern, det var bara det att jag förväntat mig något annat. Ungefär 50 minuter senare vad dragningen klar. Jag gillar Castellum och fick förtroende för vice vd:n som hellre köper en lada och utvecklar än att köpa en fastighet som är färdigutvecklad. Känns sunt. Och lite spännande. Jag gillar fastighetsbolag och kan tänka mig att köpa Castellum när priset är rätt - och då gärna med lite rabatt (jämfört med substansvärdet).

På jobbet i dag snackade jag med min börspolare och berättade om aktieträffen - och konstaterade att där bara vara gamlingar. Duktiga gamlingar som ställer bra frågor. Men jag undrade varför det inte var lite yngre klientel. Efter en stund trillade polletten ned - det är bara gamlingar som gillar tråkiga och ospännande fastighetsbolag. Hjälp! Är det så illa?!

/Henrik

Om att skrika högst

2011-10-26T20:03:00.007+02:00

Vår yngsta dotter ska börja på dagis. Den 5 december är det slut på livet i hemmabubblan. Det är dags att lära sig gruppdynamik, att vänta på sin tur och livets (o)rättvisa. Men också skapa de första vänskapsrelationerna, sjunga, pyssla, måla och ha sagostund förstås. Dottern är mer än redo. Och den här gången var även Göteborgs stad redo att ta emot vårt barn som stått i dagiskö och väntat på sin tur sen i våras. Visserligen hade vi sökt plats till mitten av oktober, men ändå. Den här gången var vi förberedda och hade räknat med att det skulle ta mer än de sex månader som lagen säger. Det var vi inte förra gången. Då hade vi sökt plats till januari och räknade med att få det. Hela hösten fick vi besked om att "jo...det ska nog lösa sig, men vi har ingen plats just nu". Vi ringde minst en gång i veckan till köhanterarna. Både Henrik och jag. Några veckor innan Henrik skulle börja jobba fick vi besked om att vi skulle få en plats i augusti - mer än ett halvår senare! Dagen efter beskedet fick vi läsa i ett debattinlägg i GP att det inte finns nån dagiskö i Göteborgs stadsdelar. Med röken bolmande ur öronen kontaktade vi GP och beskrev vår situation. Resultatet kan ni läsa här.

Artikeln publicerades onsdagen den 14 januari. Vi hade dagarna innan fått besked att det var 10 barn före oss i kön, och förväntad tid för inskolning för vår dotter var mitten av augusti. Sex dagar senare ringde min telefon och vi blev erbjudna en plats den 16 februari på det dagis som stod högst på vår "önskelista" från. Från kommunens håll sa man att "det hade blivit en plats ledig hastigt och lustigt".

Vi tackade ja. Vi hade väntat, om än inte på vår "tur". Gruppdynamikens "vi skrek högst" och (o)rättvisan i att vi plötsligt hade hamnat överst på turlistan fick ge vika för vårt behov en dagisplats. Vi ångrar oss inte, speciellt inte när vi i tisdags läste följande artikel i GP: http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.756799-goran-flyttade-nar-dagisloftet-sveks.

Vi knep två platser - känns som sagan om kamelen och nålsögat. Vi kom igenom!

Marängdröm

2011-10-24T19:00:00.006+02:00

Något säger mig att majskrokarna är utklassade.

Rock Star

2011-10-23T20:39:00.003+02:00

Inspirerad av Guns N' Roses valde Henrik att gå all in när det var maskerad som avslutning på konferensen han var på igår. Så länge jag har känt Henrik så har han varken varit särskilt intresserad av party eller av att dansa. Men å andra sidan föddes väl knappast Axl & co i ett kraschat hotellrum med varsitt helrör i handen. Det tog sin stund att komma dit. Festen igår innehöll tydligen både diverse moves på dansgolvet och gitarrsolo, samt både för- och efterfest och tog inte slut förrän en tillkallad vakt bad sällskapet dämpa sig klockan halv fyra imorse.

Nu är klockan åtta på söndagkväll och rockstjärnelivet känns nog ganska långt borta för mannen i mitt liv - nattens skönhetssömn påbörjades vid 18.30-snåret.

En kompis bland andra

2011-10-21T21:12:00.003+02:00

Vincent är en av Lowas kompisar. Han är 1,5 år äldre än henne. När de träffas så brukar de cykla, leka brandman, busa med Vincents morfars hund, gunga på samma gunga eller se på film. Vincent bor i Österrike med sina föräldrar, så han och Lowa ses bara några gånger per år. Om det är sommar brukar vi bada i havet, båda älskar vatten. Vincent kan nästan simma helt själv. Oavsett årstid badar de alltid i badkaret tillsammans när vi ses, det är oftast väldigt välbehövligt efter en dag fylld av ganska vilda lekar.

Vincent förstår fyra språk: svenska, engelska, tyska och teckenspråk. Lowa kan svenska. Vince pratar inte själv så mycket på något språk, men han tecknar. De förstår varandra alldeles ypperligt. Jag har funderat på hur lång tid det skulle ta innan Lowa frågade varför Vincent inte pratar på samma sätt som hennes andra kompisar. Det har inte hänt än. Det enda hon glatt konstaterade efter att hennes dagisgrupp introducerats till teckenspråk för några veckor sedan var att "snart kan jag också prata med händerna - som Vincent gör!"

Oktober är Downs Syndrome awareness month. Vincents mamma Kicki och många andra föräldrar till barn med en extra kromosom bloggar varje dag hela oktober för att öka kunskapen om Downs Syndrom. Kicki har förklarat ganska många gånger för mig hur allt det här med kromosomerna hänger ihop och exakt vilken form av Downs Syndrom Vincent är född med. Jag har lyssnat men inte alltid förstått. Egentligen spelar det heller ingen roll. Vincent är bror till min gudson. Han är son till en av mina allra närmaste vänner och han är kompis till min dotter. Oavsett hur många kromosomer han har.

Vincent och Livia i oktober 2010

Lowa, Vincent och Edgar i Tumlehed i somras

Klicka på bilden

Om att hämta kraft i vardagen

2011-10-20T20:03:00.002+02:00

Bättre än spa?

Jag räknade fel på tiden idag - åt rätt håll. Flängde mellan två möten på olika sidor om stan och fick jag plötsligt en timme över. En hel timme! Ensam! Mitt på dagen! Valet var enkelt. Jag åkte till Ikea. Strosade, tittade på tyger, kände på mattor och täcken, provlåg (inte somna, inte somna) både soffor och sängar. Gick tillbaka och klämde och kände lite till. Handlade ljus och förvaringsboxar. Inte ett barn i sikte, varken mina eller andras. Inträdet på Ikea var bara drygt 300 kr idag, mycket billigt får man säga. Med fortfarande en halvtimme kvar på min håltimme satte jag mig i bilen och återvände i sinnet till 18-årsåldern, då McDonalds på Överby i Trollhättan var söndagshäng och stammisstället för "festen" när någon tagit körkort. Beställde en chokladmilkshake utan att lämna bilen. Drack den sittandes i bilen. Utan musik. Utan att wordfjuda, kolla facebook eller aftonbladet.se. Utan att lyssna på radio och utan att ringa någon. Vi var själva, milkshaken och jag.

Sen åkte jag till mitt möte och världsordningen var återställd.

Sparad tid

2011-10-17T20:00:00.086+02:00

Jag njuter inte av matlagning alls. Tycker det är bortslösad tid att laga, och trist intill olidligt att planera vad vi ska äta. Henrik är ungefär likadan. Så jag samlar på enkla och snabba recept som inte stavas m-a-k-a-r-o-n-e-r och k-o-r-v. Fyra ingredienser och 10 minuter aktiv matlagning. Det är ungefär vad jag är beredd att lägga på en lunch. I helgen hittade jag ett recept i en gammal tidning på bakpotatis med kesoröra. Ingredienser: 2 avocado, 1 pkt bacon och 500 g keso - hacka avokadon i bitar, stek bacon (låt kallna) och rör ihop med keson. Inte ens jag kunde misslyckas. Det gjorde jag inte heller. I alla fall inte med röran. Dock vet nog den bakpotatisvana att det tar en evighet för dem att bakas i ugnen. Det var jag inte helt med på. Nu vet jag att det tar 1,5 timme på 200 grader (och sen 30 sekunder i mikron). Men den tiden kändes inte så borttappad. Jag behövde inte reda, mäta, röra eller ens krydda. Perfekt tidsvinst och jättegott.

Tjuv och polis. Och Ju(g)holt.

2011-10-16T20:13:00.002+02:00

Förra veckan kändes mitt liv som ett sodukopussel som jag inte kunde ta ögonen ifrån utan att helt tappa de lösningar jag hade för att få alla delar att passa ihop. Utanför mina skygglappar hörde jag bruset om Ju(g)holt. Så jag är lite sen på den här historien. Jag tänkte hela tiden att jag nog missuppfatta alltihop. Inte har han väl sökt bostadsBIDRAG när han har en lön på 144 000 kr..? Hur många dödssynder är det i en och samma händelse? Men vissa är ju så där: "jag har rätt till...". Trodde bara inte att sossarna ville ha en sådan person som ledare och stadsminister.

Men sambon då! Blir Ju(g)holt stadsminister 2014 så blir ju hans sambo Sveriges "första dam". Så jag ger gärna henne en släng av sleven också. Varför trodde hon att vi andra ska betala hennes hyra? Hon kanske trodde att "kulbo" betyder att man har sitt boende betalt av sin partner? Peter Hjörne träffar precis rätt i sin ledare i GP idag: Frågan om hyresersättningen handlar inte i första hand om att känna till eller att följa ett regelverk utan om ekonomisk moral.

För övrigt var en av mina arbetskamrater på maskerad i helgen. Temat var tjuv o polis. Arbetskamraten klädde ut sig till Ju(g)holt. Humor!

Fyraåringen!

2011-10-15T15:44:00.005+02:00

Nu är Lowa fyra år (sen igår) och det har vi firat ordentligt, och än är det inte slut. Puh! Ett försynt "mamma, får jag se på TV?" startade dagen vid 6-snåret. En vanlig Lowa-tid att gå upp. Hon var dock riktigt förtjust över att få ligga kvar och bli sjungen för av mamma och pappa. Framför allt var det nog den odelade uppmärksamheten (eftersom lillasyster sov), mer än skönsången, som framkallade handklappningarna.

Presentöppning i sängen efter (skön)sång.

Dagens första ljusutblåsning!

Jag vet att det bara är tre ljus på djurtåget, mamman tänkte lite fel på morgonen...men fyran är i alla fall på plats! Lowa har självt valt klänningen för dagen, något kort i ärmarna (kanske inte syns på bilden) och inte direkt hellång. Den är strl 104 till vår ganska långa 4-åring som vanligtvis har minst strl 110. Men såna petitesser spelar ju ingen roll när man har födelsedag!

Moster Emma kom på fika på eftermiddagen.

Ridlektion med nya hjälmen och skyddsvästen (tack morfar!).

I väntan på Lowa...

2011-10-13T21:02:00.004+02:00

13 oktober 2007:

Kanske inte mitt vackraste jag, men det var definitivt en av de vackraste nätterna jag nånsin upplevt. Jo, jag minns smärtan, det glömmer jag aldrig. Hör ibland människor säga att de har glömt förlossningssmärtan. Nehejdu. Den har jag verkligen inte glömt. Och hade den bleknat lite i kanterna så blev jag påmind 2 år och 9 månader senare när lillasyster skulle ut: "Just det, det var ju så här ont det gjorde..! Vad tänkte jag på när jag gav mig in i detta IGEN?! Jävla karl!"

Men ändå. När hon kommit ut. Precis just då, när smärtan försvann som i ett trollslag och hon fanns på mitt bröst, precis då - då var det den vackraste natten.

Men glömt hur det känns att gå av på mitten? Oh nej.

Barbie borde köra cross

2011-10-11T21:05:00.009+02:00

Vi har huset fyllt av leksaker. Men inga prinsessor och tills alldeles nyligen inte heller några Barbiedockor. Lowa har inte frågat efter det. I helgen lekte Lowa med en av någon kvarglömd Barbie-docka. Henrik blev efter en stund frustrerad och frågade mig om jag verkligen tyckte att Lowa skulle leka med en sån leksak: "den ser ju helt förvrängd ut, ingen kan väl gå på såna här små fötter. De kan ju inte gå, inte springa, inte köra cross..!"

Ni som är vänner med mig på Facebook har kunnat läsa mini-följetongen om Lowas förskolegrupp som av någon, i våra ögon, mycket oupplyst anledning kallas "Prinsessorna" och som bara består av (följaktligen) 4-åriga tjejer. När vi började protestera mot namnet så var det mest med tanke på hur könsstereotyp ett sådant namn är, och att det är olämpligt att så små barn får en sådan typ av förebild att förhålla sig till. Vi trodde inte att det skulle bli en omedelbar färändring hos vår dotter. Hon leker förvisso fortfarande med lego, ser helst på Pippi och Blixten McQueen, har race med sina gosedjur och hoppar mer än gärna i vattenpölar. Men prinsessexplosionen..! Från att aldrig ha nämnt ordet prinsessa (det är sant), aldrig frågat efter Barbiedockor eller någonsin önskat sig en prinsesskrona har hon nu inför födelsedagen en önskelista bestående av prinsessklänning, tiara, rosa klackskor och en prinsesstidning. Tack förskolan! Allt vi lyckats hålla borta från Lowa - du ska vara söt, smal och helst klädd i nåt glittrigt och tajt - bubblar nu upp som en kletig massa jag helst skulle vilja skrubba bort.

Nu suckar jättemånga och säger "rosa är inte genus", "alla tjejer går igenom en prinsessfas" och "ni ska väl inte göra henne till en kille?" NEJ. Det handlar inte om det. Det handlar om att vara medveten om att det är ett inlärt beteende. Redan vid födseln läggs första biten i det genuspussel som (o)medvetet talar om för småtjejer att de ska gilla en viss typ av mat (eller när de är 13 helst inte äta alls), vara framgångsrika inom vissa områden (gärna gymnastik eller isdans) och att de ska vara stilla (prova att springa snabbast med tajt kjol). Det är säkert samma visa för pojkar - fast tvärtom - men den fajten får deras morsor ta.

Jag inser att vi inte kan leva i en bubbla utan fluffiga, glittrande Barbiedockor och prinsessklänningar. Det gör vi inte heller. Lowa älskar att måla naglarna, fläta håret och pärla halsband - typiska traditionella tjejgrejer. Jag önskar bara att i alla fall några prinsessdockor kunde vara lite mindre anorexia-med-sillisar-lika. Och kanske klä sig lite mer genomtänkt. Eller varför inte köra cross?

Födelsedagskalas för vår 4-åring!

2011-10-08T20:12:00.006+02:00

Lowa fyller 4 år på fredag (14/10) men vi tjuvstartade firandet med barnkalas idag på 4H-gården i Kättilsröd. Det uppstod viss förvirring över vetskapen om att Lowa inte fyller år just idag när kalaset är. Varför då ha kalas? Idag? Att hälften av alla barn på plats dess utom är oktoberbarn men inte haft kalas än, eller har haft kalas men inte fyllt år än, var uppe till diskussion flera gånger bland barnen: "Du fyller ju år efter mig...varför har du då kalas före mig..?" Härligt att ta del av deras tankar! Men mest var det stoj och spring - och tävlingar arrangerade av barnen själva: "Jag vaaaaann!" utbrast den ena efter den andra utan att egentligen ha utlyst tävling innan. Men det är ju ett alldeles utmärkt sätt att se till att man vinner på! Tummen upp för det - tror jag ska börja göra likadant. Här är några bilder från dagen:

"Födelsedagsbarnet" eller i alla fall hon som fyller år snart.

Grillmeister

Vildarna år korv...

...klappade grisar...

...och åkte traktor (vilket vissa uppenbarligen tyckte var läskigt)

Jag älskar WF

2011-10-07T21:16:00.002+02:00

Det skulle kunna vara hockeylaget Wästra Frölunda, men jag menar självklart Wordfeud - jag är helt fast. Har varit det sedan seglingen i augusti. De andra killarna satt med sina lurar framför sig i tre dagar. De var ändå sociala på något sätt eftersom det hela tiden bollades olika ord. Det blir som roliga meningar. Nu är jag som sagt själv fast och vet inte riktigt om eller när jag skall lägga av. Har hela tiden ett gäng pågående spel och blir fortfarande lika glad när jag prickar in goa poängrika ord. Som när pucken sitter skönt i nätmaskorna och kroppen lämnar stolsitsen och bara släpper fram ett primalskrik som framför allt min fru helst ser att jag genast slutar med. Så sidoeffekterna börjar helt klart komma ...

Ja, ja, nu skall jag kika på Skavlan. Och sedan "fjuda". Trevlig fredagskväll!

/H.

"Min frus farmors lillebror"

2011-10-06T21:09:00.010+02:00

De senaste veckorna har jag lekt med tanken på att flytta från Torslanda. Det är bara en tanke, men vänners flyttprojekt har gjort att jag snöat in på ämnet. Andra händelser har gjort att jag för tillfället känner mig lite geografiskt rotlös. Vi hamnade i Torslanda av en slump. Vi ville bo nära havet och här hittade vi ett fint radhus. Varken Henrik eller jag har några tidigare band hit. På de tre år vi bott här har vi fått en hel del vänner och flera bekanta i området. Vi trivs. Jag har ingen idé alls om vart vi skulle bo istället, och Henrik vill bo kvar.

Min farmor hade en favoritbror. Farmor är född 1926 på västgötaslätten. Hennes lillebror Roland var mycket yngre än de andra syskonen, han är egentligen jämngammal med min pappa. Och hans barn - min pappas kusiner - är jämngamla med mig och min syster. Jag är uppvuxen i Vänersborg men när min pappa som 20-åring först flyttade till Göteborg så jobbade han extra i Rolands företag som låg i Torslanda. Vi sågs familjevis, som släktingar gör, när jag växte upp. Min farmor lever fortfarande, men hennes älsklingsbror Roland dog i en trafikolycka för snart 20 år sedan. Efter hans död flyttade hans fru och barn till sommarstugan i Torslanda, men jag har idag ingen kontakt med hans familj.

På dan idag ringde vår granne (ett hus bort) på dörren när Henrik var hemma. Hon är gammal och hennes man dog i somras. Nu ska hon flytta till en lägenhet. Henrik och hon började prata, och hon berättar om att hon bott i Torslanda sen flygfältet var igång och att hennes man jobbade där. Då ringer det en klocka hos Henrik och han talar om för henne att hans frus farmors lillebror Roland också jobbade på flygfältet som flygledare. Grannen blir alldeles blank i ögonen och börjar genast prata om vilken fantastisk person Roland var, och vilken tragik det var att han gick bort så tidigt i livet. Hennes man och Roland hade jobbat ihop i många år. Sen fortsätter hon att berätta att deras tredje arbetskamrat då bodde i huset på andra sidan om vårt hus i samma länga som oss!

Henrik ringde till mig på jobbet och var lyriskt. Det finns rötter! Vi kan bo kvar! Vem vet, vi kanske bara behöver gräva lite mer så kommer kanske rötterna fram..? Precis där vi står.

Min farmor med Lowa i famnen i november 2007.

Sol i sinne

2011-10-02T20:29:00.005+02:00

När Lowa föddes 2007 fick jag en fem års-dagbok i present av en klok tjej som redan hade två barn: "skriv ner lite varje dag, för du kommer inte minnas deras barndom annars" sa hon. Det stämmer rätt väl, visst minns jag de stora dragen men det är inte förrän jag läser i dagboken som jag minns detaljer och vardagsskiftningar i livet. Dagboken har bara plats för 5-6 rader per dag, vilket ger en kortfattat bild av dagen och om något särskilt hänt. Med tanke på hur många ord jag vanligtvis använder dagligen så är det en utmaning! Alla händelser ryms, men de krymps. Tjejernas första födelsedagar fått lika stort utrymme radmässigt som vilken vardagsdagisdag som helst. Vissa vardagshändelser blir större i dagboken än i livet om de inte har konkurrens just den dagen. Men det är faktiskt charmen med att skriva (och läsa) den, för precis som min vän sa så binder dagboken ihop alla måndagar och onsdagar och helger till det som faktiskt är våra barns barndom.

Hur som helst, i dagboken skriver jag också ner varje dag hur vädret är. När jag nyss skrev dagbok för idag, så såg jag att det varit varmt och soligt just idag den 2 oktober alla år sedan 2007. Förra året var det 15 grader och 2009 var det hela 25! Jag hann googla på om det verkligen kunde stämma, innan jag mindes att vi var ju på Mallorca det året på hösten. Kanske borde bli lite mer noga med att skriva var vi geografiskt befinner oss varje dag, inte bara vad vi gör - även om aktiviteter som bada i poolen, minidisco och vin på balkongen inte förekommer varje oktoberdag hemma hos oss vanligtvis...

Livia är redo för oktobersol i Torslanda

Stolpe ut

2011-10-01T12:13:00.003+02:00

Glenn Hysén intervjuas i GP:s Två Dagar idag. Han må ha varit en framgångsrik fotbollsspelare på 80-talet och upplevt saker få av oss med två vänsterben får chansen till. Men vad gäller livets höjdpunkter så blir det ändå stople ut för Hysén:

"Visst var det kul att få barn första gången, men det var ju inte så att jag började lipa av glädje. (...) Att stå inför 40 000 på Ullevi, eller åka omkring i Liverpool med buckla och champagne i näven med en miljon på gatorna. Det finns ingenting som slår det."

Nej, det förstås.

När katten är borta...

2011-09-30T20:27:00.000+02:00

Mannen är på hockey och barnen sover. Jag njuter. Förr (innan barnen) hade jag aldrig någonsin känt av ett behov av att vara ensam någonstans eller någon gång. The more the merrier har verkligen varit mitt motto! Men nu minsann. Nu när det krävs planering och tanke för att hitta egna stunder, då minsann vaknar behovet. Ikväll ska jag inte göra nåt jag "borde" och den enda tankeverksamhet min hjärna ska belastas med är när den måste ge signal till handen om att vända blad. Eller lyfta skeden.

Bröllopsdag på spa!

2011-09-28T20:41:00.002+02:00

Klyschigt nog så kom hösten snabbt i år...också. Varje år när almanackan närmar sig augusti känner jag i hela kroppen hur sommaren liksom rinner bort, som sand mellan fingrarna. Jag vill stoppa tiden och ha fler ljumma, ljusa sommarkvällar. Varje år den tiden undrar jag varför jag bor kvar i mörka Sverige. Och när augustimörkret väl är över mig så klagar jag i en månad (innan jag inser fakta och ger upp kampen om sommaren) och kan bara känna att jag vill ha april och vår igen. Jag försöker med ljus inne och ute, téer, filt i soffan, startar höstprojekt, bokar kurser och lovar mig själv att se filmer jag längtat efter och "ta hand om mig". Men nej. Jag ser bara grått - en lång, blöt, blåsig väg innan det äntligen är december och alla julljus kommer fram! Och sen vänder det. Men sen jag träffade Henrik så har även hösten fått sina ljuspunkter. Henrik fyller år i mitten av november, Lowa blev ett oktoberbarn och sen ett par år har vi bröllopsdag i september. September innehåller dessutom båda våra mammors födelsedagar så på det hela taget så finns det numera flertalet depåstopp på den annars trista höstrakan att glädja sig åt! Höstdepp vik hädan!

I måndags firade vi tvåårig bröllopsdag. Som en av många fina bröllopspresenter fick vi ett presentkort på St Jörgens Park Resort och i sista stund innan detta (som så många andra av sina presentkortssyskon genom åren) slutade gälla, så slog vi till på en lyxig måndagskväll på spa. Efter bastu, ansiktsmasker (ja, Henrik med), fotbad, bubbelpool, varm källa och vila på vattensäng så fattades bara en sak; ett glas vin i hotellbaren och vi somnade gott kl 22. Vi är ju trots allt småbarnsföräldrar, bröllopsdag eller ej.

Nygifta 090926

I Bergmans, Läckbergs och Rövardotters fotspår

2011-07-22T16:00:00.001+02:00

Vi gjorde en utflykt till numera världsberömda Fjällbacka igår. Där firades Barnens Dag med krabbfiske (137 mänskliga deltagare, antalet deltagande krabbor okänt), ansiktsmålning, Astrid Lindgren-musik och glass. Nufötiden känns det ju förvisso som Barnens Dag de flesta dagar, så en egen dag för dem känns ju egentligen lite överflödigt. Inte för att vi målar dem i ansiktet eller dansar som vildar varje dag, men barnaktiviteterna är ju betydligt fler än vuxna dito. Men hur som helst, det var kul och Fjällbacka är ju en pärla.Vi tog en promenad genom Kungsklyftan där delar av Ronja Rövardotter spelades in (bl a scenen där Mattis rider och skriker "Jag har inge barn" efter att Ronja rymt med Birk). Vi berättade för äldsta dottern om Ronja, vilket resulterade i den ständiga frågan "var är Ronja?" resten av tiden i Fjällbacka... Kungsklyftan finns också med i Camilla Läckbergs Predikanten som mordplats (tur vi inte sa det till dottern, hade blivit knepigt om hon frågat "var är liket?" hela eftermiddagen). Ingrid Bergman hade sommarhus på Dannholmen utanför Fjällbacka, en ö man kan se i fjärran när man står uppe på Vetteberget (ena delen av Kungsklyftan). Att gå (klättra) genom Kungsklyftan och gå trappan upp på Vetteberget är dagens (om inte veckans) motion - men det är faktiskt värt ansträngningen: fantastik utsikt över älskade Hamburgö och resten av skärgården.

/Idha

Blommor och båtar

2011-07-21T22:20:00.002+02:00

Två av äldsta dotterns favoritsysselsättningar är att plocka blommor och titta på båtar. Redan nu kan hon lätt rabbla fler blomsorter än både sin mamma och pappa. Båtsorter är inte lika noga, de flesta är lika fascinerande tycker hon. Här på Hamburgö är de två intressena ganska enkla att kombinera.

Akvareller och keramik

2011-07-20T21:06:00.016+02:00

Min mamma övertalade mig att följa med på konstutställning igår kväll. Galleriet ligger mellan Hamburgsund och Fjällbacka i en liten stuga ett par kilometer från stora vägen. Vid vägen stod en liten vit, hemmagjord skylt, en sån där jag ofta sett men aldrig brytt mig om. Tro mig, jag är ingen konstnärstjej. Men jag är glad att vi åkte dit. Det var en var en mysig utflykt, och mamma hittade några fina akvareller hon vill ha (av konstnären Christina Mörnholm). Jag avstår. Den vita keramiksnäckan på bilden gillar jag faktiskt, men innan den får en plats hemma så behöver barnen (och pengarna på kontot) växa lite.

/Idha

Sommarläsning

2011-07-19T10:23:00.002+02:00

Årets semesterböcker är inte utvalda med omsorg. Vanligtvis brukar jag botanisera väldigt noggrant på bibblan och nätbokhandlarnas topplistor innan jag väljer de böcker jag har med mig på semestern. I år blev det inte riktigt så. Hela sista veckan innan vi åkte till stugan sköt jag på mitt besök på bibblan. Jag ville ju ha god tid på mig när jag gick dit. Det slutade med att jag sladdade in med Livia i vagnen, som var fastspänd och förbannad för att hon inte kunde komma ur den, en timme innan vi skulle åka. Jag bokstavligen slet till mig tre böcker som låg på disken och nyss blivit återlämnade av nån. Den fjärde, Syskon, hade jag förbeställt och den femte, Kalla nätter, lånade jag av mamma. Det blev till slut en hög på fem böcker som jag ändå kände att det lockade att hugga in på.

Hittills har jag läst alla utom en. Två av dem, Rätt åt dig och Dömd för livet hamnar under kategorin "Kunde gjort det bättre själv". Den enda behållningen är att Dömd för livet utspelar sig på Marstrand och i Göteborg. Jag är vanligtvis svag för böcker som handlar om min geografiska närmiljö. Men när jag efter två kapitel förstår hur det hela hänger ihop, så tappar den mig - oavsett fika på Bergs café, mördare i Örgrytes villaområden och poliser som bor i Johanneberg.

Jag är så glad att jag fick nys om boken Syskon. Den beskriver syskonrelationer i barnaålder, hur banet ser på sig själv kontra sitt syskon i olika åldrar. Både överraskande och intressant! Jag fick flera aha-upplevelser, vatten på min kvarn och lite smäll på fingrarna i hur vi hanterar dagliga konflikter mellan döttrarna. Bäst var kanske tipsen om hur vi kan lära dem konflikthantering. Och det innebär inte att säga "Ni får lösa detta själva, jag ska inte lägga mig i". Vi föds inte med kunskapen om hur vi löser en konflikt. Hur ska de då veta hur de ska agera - om ingen lär dem?

En bok är värd att nämnas med fler ord - Jessica Anderssons Kalla nätter plågar mig med minnet av hur det var. Den grep tag lika mycket om mammahjärtat som Morgan Allings "Kriget är över" som jag läste i vintras. Barn kommer tyvärr alltid komma ivägen för föräldrars missbruk eller andra dåliga beslut. Men det smärtar att de barn som far illa är så osynliga för oss andra runtomkring! De här barnen blir gång på gång misshandlade av våra byråkratiska regler och lagar som inte bara är skapade av vuxna utan barnaperspektiv utan också verkar vara skapade med de vuxnas bästa för ögonen. Varför ljuger man annars för en sexåring för att få honom att följa med till nya fosterhemmet? Och varför lyssnar ingen när den tioåriga flickan berättar om hur hennes syskon blir behandlade i sin fosterfamilj? När jag läser böckerna tröstar jag mig gång på gång med att "detta hände på 70-talet, det är annorlunda nu". Men så minns jag Mark-barnen och hanteringen kring dem. Och inser att det visst händer nu.

/Idha

Välkommen!

2011-07-17T20:39:00.000+02:00

Det händer oftast mycket kring oss. Ibland virvlar det till och plötsligt står vi där. Mitt i nåt. Nu står vi här. I en blogg. Välkomna!