Hela helgen har jag varit still, ett svårt uppdrag som småbarnsmamma med lätt touch åt det kontrollerande hållet. Variationen har bestått i att förflytta sig mellan säng och soffa. Jag har fått kaffe latte serverat av min äldsta dotter i hennes rödprickiga minikoppar. Hon hade ett problem, sa hon. Den som skulle baka åt henne, Matilda hette hon visst, var döende i feber. Så sorgligt, sa jag i spelad oro, och frågade om hon ändå inte trodde att Matilda skulle bli frisk. ”Nej tyvärr” svarade dottern och tog den tydligen nu tomma koppen och gick iväg.
Lillasyster har fått upp ögonen för Alfons-böckerna och mellan hostattackerna har jag läst dem om och om igen. Hon väljer med omsorg, en åt sig och en åt mig. I effektivitetens anda, bläddrar hon sedan igenom en i knät medan jag läser en högt för henne. Hon påpekar på varje sida att Alfons pappa röker pipa. Sen sjunger vi ”Ja må du leva” minst en gång i timmen samt varje gång hon ska nattas, eftersom hon missuppfattat och tror den är om henne. ”Leva” är ett av många namn hon använder på sig själv (Livia).
Maken och jag har också haft mycket tid ihop. Vi har t ex haft
- En gång bara? Varför då?
- Vadå varför då? Sen är den ju använd och skrynklig! Snyter du dig två gånger i varje?
- Två! Jag snyter mig fem gångar i varje servett!
- FEM?
- Ja, det är ju bara att vika ihop den!
Nej, det är inte bara att vika ihop den. Min ork tröt, så jag lämnade för en gång skull diskussionen vid det. Imorse sa jag till maken i telefonen att hostattackerna ofta kommer efter att jag använt rösten en stund. Jag svär på att han log när han svarade mig:
- Du kanske bara ska vara tyst?
Det vackra i hösten
Hahahhahahahahahhaha, jag kan HÖRA H när han gav dig en PP-presentation på HUR han viker ihop servetten efter varje fräsning så han kan återanvända flera ggr.
SvaraRaderaFin höstig sida :0)