Lika som bär

Jag har varit på konferens i två dagar. Förutom samtal, möten, workshops, snabba kaffepauser, redovisningar och några snilleblixtar, så kan jag sammanfatta hotelvistelsen i Örebro med att jag köpt min dyraste deo någonsin (45 kronor i hotellreceptionen - Apotekets egna märke), jag har tappat rösten (antagligen har inte någon annan fått en syl i vädret) och att jag sedvanligt glömde något kvar på hotellrummet - denna gång en laddare (akut insats av receptionist och kollega kvar på plats gjorde att den kommer återfås imorgon).

Hemresan från Örebro till Göteborg var mer spännande än jag trott. Trots att jag känner mig ganska berest, så hade jag aldrig tidigare åkt dubbeldäckartåg, i alla fall inte suttit på andra våningen. Jag satt som en diva med mina solglasögon på. Inte för att natten var sen igår, men Västgötaslättens starka vintersol reflekterades i den vita snön på åkrarna, och även om det låter vackert så var känslan av att någon satt och sköt en massa små vassa pilar in i mina ögon inte lika mysig. Tydligen är mina ögon 11 månader efter operationen fortfarande väldigt ljuskänsliga.

SJ levererade och vi kom hem på exakt utsatt tid. Jag åkte direkt till dagis och hämtade de två vildingarna som jag lämnat av 32 timmar tidigare. Från hotellets trerättersmiddag igår, till blodpudding och köttbullar som önskad kombo hemma idag. Femåringen beundrade min svarta kavaj som jag inte hann få av mig innan vi satt till bords. Hon smekte tyget med sin lilla hand (som hon just ätit lingonsylt med) och sa att jag såg ut som dem som sjunger i Melodifestivalen. Det var antagligen den vackraste kommentaren jag fått av henne på flera veckor. Hon älskar Melodifestivalen. Smickrad undrade jag vem hon skulle likna mig vid. Gina? Janet Leon? Någon i Cookies N Beans? Louise Hoffsten...? 

- Mamma, du liknar den jag röstade på i lördags. Den jag gillade så mycket...vem var det nu...nummer tre...Robin Stjernberg!

Robins lookalike.

Kunde varit värre. Hon kunde sagt Sylvia Vrethammar. Eller Camilla Henemark.

Shopping, spa och överraskningsmiddag...

Igår, efter att vi lämnat simhallen, åkte vi till Ica för veckans storhandling. Vi gick all-in och åkte allihop. I motsats till att jag alltså ogillar att man släpar alla sina avkommor till simskolan, så erkänner jag här att vi är såna som stör helghandlarna som strosar utan barn.

Idag tog jag det äventyrliga, men icke så genomtänkta beslutet, att låta båda barnen få varsin liten shoppingvagn. Och ja, maken var oskyldig, vilket han också påpekade efter halva rundan i affären när lillasyster bevisat att hon inte förstod förmaningar som ”kör inte på nån”, ”nej, vi ska inte ha sill” samt ”pastagången är ingen racerbana”. Hon övade också snart in en snygg, men inte så praktiskt, stil som gick ut på att lyfta varan över huvudet och sen låta den störta ner i kundvagnen. Samtidigt som jag upprepade mitt mantra ”lägg tillbaks”, tog jag vänsterlyra och räddade ett paket Proviva från att eventuellt gå ett splash-öde till mötes. Då började jag känna svetten tränga ut genom porerna.

Låter situationen kaotiskt? Nja, det var rätt lugnt. Vi var ju två vuxna. Och vi slapp köra runt med en ”bilvagn”. Då ska alltid tjejerna tanka och tvätta bilvagnen flera gånger per shoppingrunda. Ingen håller heller sitt löfte om att sitta still och vara fastspänd. Det ska bytas plats och hållas huvud utanför fönstret i bästa raggarstil. Det enda som fattas är att de ska dunka plåt (eller ja, plast). Men det är nog bara en tidsfråga, häromveckan frågade 2,5-åringen om hon fick åka på taket.Bilvagnarna är också helt omöjliga att styra och kan orsaka att mamman och pappan får be om ursäkt för sitt eget körande när någon parvel kommit i kläm mellan fören på vagnen och nån hylla – utan att kunna skylla ifrån sig. Hellre ber jag om ursäkt för en knapp enmetare som kör lite vingligt med sin egen vagn.

Borde anat oråd när hon lutade i svängen.

Efter handling så behövde vi en paus. Så vi åkte till biltvätten. Fastspända i baksätet i varsin bilstol tjöt våra döttrar förtjust när borstarna trummade mot biltaket. Själv slöt jag ögonen och fick nästan, nästan, en liten känsla av att vara på spa.

Bilmassage.

Vi åkte hem. Såg på film. Lagade middag. Överraskande nog hann en av döttrarna inte ens smaka sin mat innan hon brände sig på den form hon fått tillsägelse att inte röra. Därmed spenderade hon nästkommande två timmar med ett frysblock på fingret. Den andra fick avsluta sin måltid i förtid och istället påbörja bad, efter att ha spillt ut dagens tredje glas mjölk och, i sann tvåårstrots, valt att lägga ett par skedar mjölblandat ris i sitt knä och smeta ut det över knäna med skeden. 

Lillasyster somnade sittandes strax efter att Bompa dragit igång. Storasyster kämpade och lyckades hålla sig vaken och se hela Melodifestivalen. När maken nattat henne satt vi i soffan och undrade hur16 timmar kan flyga förbi och både vara fantastiska och urjobbiga på samma gång.

Idag höjer vi insatsen åker till Ikea.  Hej och hå så kul det ska bli. Kan man lämna in sig själv på den däringa bollhavsavdelningen tro?

Simma lugnt!

Vår femåring har simlektion varje lördag klockan 13.20. Idag var sjätte gången. Idag var också första gången som jag planerade dagen efter att simlektionen började 13.40. Utan stress stod vi och tog av skorna när maken säger att klockan är 13.16. Jaha, sa jag, gott om tid (och undrar varför alla var så hysteriska runt omkring mig). "Byt om i lugn och ro" sa jag till dottern i omklädningsrummet, för att ungefär 20 sekunder senare inse mitt misstag. Med minus två minuter tillgodo, förbannade jag det faktum att det inte finns trosor med kardborre på sidorna till barn, när dottern inte hann ta av dem innan jag satte på henne baddräkten. På väg till duschrummet fick vi parera färdigbadade barn och deras hundra syskon. Eftersom jag gissar att inte alla i dotterns grupp är barn till ensamstående mammor, så vågar jag ställa frågan Varför i h*****e tar man med sig alla sina barn in i duschrummet när en av ens ungar ska på simskola?! Någon dusch hann vi inte med. Jag förberedde ett försvarstal med innehållet att dottern har en vana att bada 45 minuter varje kväll (som ju borde göra att hon inte är så ingrodd av bakterier) eftersom dotterns torra hår gjorde en lögn omöjlig. Det var som tur var ingen övernitisk simfröken så det var ok (för denna gång). Puh!

Väl ute i väntrummet igen, tillsammans med maken och vår yngsta dotter, insåg vi att femåringen nu återigen var i en annan simgrupp än den hon började i för sex veckor sedan. Hon har pendlat mellan de två grupperna som är i bassängen samtidigt. Förrförra gången frågade jag om hur det låg till och fick till svar att hon skulle vara i den grupp hon varit för dagen. Idag var det en annan grupp och en annan fröken. Av med strumporna igen, och in i simhallen för att ifrågasätta dotterns grupptillhörighet. Jag fick till svar att det idag var rätt, men att hon av misstag varit i den andra gruppen två gånger?! Jag hoppas de har bättre koll på barnen när de väl är i vattnet.

Efter simlektionen fikade vi i caféet och 2,5-åringen sjöng Pippi och Midnatt råder för full hals för alla som inte ville höra. Jag litar inte på mitt eget omdöme här, jag tycker själv det är rätt charmigt när hon sjunger och kan vartenda ord i sångerna - trots att hon är så liten. Hon utförde dessutom en dans som kanske inte var så graciös, men den innehöll, om inte taktkänsla, så i alla fall en hel del koreografi av typen hoppa upp och ner på stället och sen upp och ner på ett annat ställe. Det kan finnas risk att detta enbart är en förvrängning av verkligheten likt de hundägare som säger "åh hen är så snäll" medans hunden i fråga har ett par människofingrar hängandes ur sin dreglande käft. Med detta i åtanke köpte vi en semla åt henne så hon tystnade och satt still två minuter en stund.

Fikare.

Det var 1,5 timme av vår lördag. Fortsättning följer.

Kakornas krig.

Jag kan inte riktigt släppa detta med semmeldan. Känns det inte orättvist att bara viss typ av sockerstinna produkter ska ha sina dagar i almanackan?! Semlor får ju dessutom för mycket utrymme i förhållande till de övriga, även om kanelbullen och våfflorna har sina kalenderdagar.

Vem inför alla dessa bakverksdagar? Bagarnas riksförbund? Mjölnarnas vänner? Äggproducenterna? Hönornas årsting? Riksdagen? I så fall röstar jag på det parti som lovar att införa kladdkakedagen, marängsvischdagen och varför inte wienerbrödsdagen? För min del skulle det kunna vara röda dagar. Samt fri tillgång på respektive kaksort.

Semlorna har fått stå ensamma på tronen alldeles för länge - ge dem lite konkurrens! Släng in en bakverksdag varje vecka tills de abdikerar. (Och fri fettsugning till folket).

Ny generation semmelälskare.

 

 

Lördagens träningsgrenar.

1. Femåringen och jag drog ut på jakt. Lördagsförmiddag och alla förråd var tomma. Det var inga gourmetpoäng på frukosten. På 1,5 timme och helt utan stress, men med sjukt god pusselplanering samt en femåring som ville hjälpa till, drog vi runt och fyllde på med mat, medicin, böcker, kläder och vin. Vi dopade oss på slutet med att tjuvsmaka dotterns lördagsgodis (en halvtimme innan lunch, iiiihhhhhh!) men lyckades få med allt (och så klart lite till).

Beräknad kaloriförbränning: 5000. Tränade armar längs varje hyllplan på Ica samt bröstmuskler när jag sköt vagn med tre överfyllda kassar samt ett styck barn på 20 kilo framför mig.

2. Jag fick loss två timmars shoppingtid. Två timmar! Shoppingtid! U-t-a-n b-a-r-n!!! Jag har inte en välfylld garderob, och mitt intresse sträcker sig till "rent (oftast) snyggare än myskläder och bekvämt", men nu var jag taggad. Tio minuter efter att jag vinkat av maken och barn hade jag investerat i en kavaj och en tröja. Sen anslöt min mamma som dels agerade smakråd och dels stod för några av inköpen (<---- födelsedag coming up). Min mamma lägger inte två fingrar emellan, snabbt och med raka besked ger hon sitt betyg till plagget man just plockat ner från en hängare och tänkt att man eventuellt kanske skulle passa i. Inte ens supersäljaren, vars vilja tryckte ner mig i ett par låga, tajta jeans som var minst en storlek för små, och sen sa "ååh, jo men dom kan du ha!", hade en chans. Mammas blick och diss och kvävda skratt och min egen känsla av att jag hade en låda som arsle och två falukorvar till lår avgjorde saken till säljarens nackdel. Jag gick dock därifrån med vad som satt som ett smäck; en klänning, en t-shirt och en vårjacka + det mamma köpte åt mig. Vårjackan är inte alls likt något jag brukar ha, och misstänkt lik vampyren Janes kappa, men eftersom både mamma och jag (och säljaren som bedyrade att det är senaste mode och att den passade mig såååå bra. Som jeansen?) var överens så slog jag till - Wild n' crazy och berusad på egentid i klädbutik. Hey, nästa gång kan vara i oktober och försent att köpa vårjacka till säsongen '13! Man vill ju inte gärna gå med en jacka som är sooo last season.

Beräknad kaloriförbränning: 3000. Inte vet jag vad denna gren kallas, men svetten lackade och musklerna fick arbeta när jag skulle byta om i ett provrum på en halv kvadratmeter. Dessutom försvann 400 bonuskalorier när jag avstod fika (bårhusljuset i provrummet gjorde mig inte sugen på att äta).

3. Vi blev bjudna på middag hos makens föräldrar. Efter middagen, när jag sjunkit ner i deras soffa, hade jag exakt noll muskelkraft att själv förflytta mig ut till bilen för att åka hem. Ingen annan var träningssugen (ingen svarade i alla fall när jag påpekade behpvet av att bli buren) och vi blev därför kvar för att se Mello. Sju personer, en tänd brasa, två godisskålar och glassdessert i en gillestuga funkade...så där. De fem äldsta satt rätt still, speciellt kvinnan som fyller 36 om 11 dagar, medan de två minderåriga tillsammans spillde ut tre glas vatten och en mugg mjölk under de 90 minuter Mello pågick. Femåringen blev ytterst missnöjd när Amanda Fondell åkte ur och surade innan hon smart nog beslutade sig för att heja "på vinnarna" istället. Maken och jag fick bara Cheri Cheri lady i huvudet när Rolinski sjöng sitt plagiat och de två äldsta ville rösta på pausnumret. Båda barnen somnade i bilen och fortsatte exemplariskt att sova när vi bar in dem hemma.

Beräknad kaloriförbränning: 500. Barn på 15 kilo, plus tre extra kilo för avslappnat tillstånd, bars in på isigt underlag (=spända muskler=träning). Intag av kalorier mellan kl 17 och 21.30: 80 000.

Träningsproffs.

Fler hjärtan.

Det blev ett mycket bra firande i år: röda rosor, ett glas vin och en skål chips. Maken var mycket glad över att ha hittat den nya (?) smaken tacochips: "som grillchips, fast bättre". Det hade han rätt i, chokladen fick stå orörd när vi moffade chippe istället framför en film efter att barnen somnat. Valet föll på den mycket icke-romantiska filmen The Dicatator (som jag inte kan recensera, för även om jag var vaken, så tyckte jag den var lika osmaklig som rolig - vilket väl också är en sorts recension). Vi avslutade kvällen med att surfjaga en ny diskmaskin.

Båda barnen kom hem med Alla hjärtans dag-pyssel som rörde mamman till tårar, även om jag misstänker att tvååringens pyssel var tillverkat till lika delar av fröken som av henne själv.

 Femåringens verk:

Idag tänkte jag att jag skulle överraska barnen med något av det bästa de vet - guldpengar i choklad. Jag gjorde kanske lite större grej av det än vad jag borde gjort. Femåringen meddelade glädjestrålande att hon räknat ut vad överraskningen efter middagen bestod i, slog ihop händerna som i en amerikansk reklamfilm, innan hon utbrast:

- Jag vet, en HELT LEVANDE HUND!

Hjärtans dag.

Förr tyckte jag som många andra, att  ”om man inte köper en blomma övrig tid på året, varför göra det på alla hjärtans dag?!”. Men jag håller inte med mig själv längre. Jag tycker alla hjärtans dag är en dag där man får en extra chans att visa någon att de betyder något alldeles extra.

Maken och jag jonglerar blöta vantar, gympapåsar, dagistider, pastamiddagar och vabdagar stora delar av året – vi är i behov av alla dagar där vi ser till att anstränga oss lite extra för varandra. Nu är det inte så att vi slår på den stora trumman, även om jag hade en idé om att skicka ett sjungande blomsterbud till makens jobb. Men sen sansade jag mig och tänkte att det faktiskt inte är resten av hans arbetskamrater som är målgrupp.

En liten present då? Något maken sagt att han vill ha. Men efter hans födelsedag i november och jul så flödar inte idéerna. Mig har han ju redan. Sen funderade jag på om han skulle få något han behöver istället. På eftermiddagen upptäckte jag skrapan till bilrutorna är puts väck, men alltså, där går nog till och med min gräns. Även om han nog hade blivit glad… De är väl ganska billiga också. Sanningen är nog att min sparsamma man blir lika glad för att jag inte köpt något. Då har jag ju sparat pengarna. Och det är en present till honom så god som någon.

Varken jag eller maken är särskilt romantiska, men vi gillar ju varandras sällskap så oftast är det där vi hamnar när vi ska anstränga oss – att vi gör något ihop. Idag blir vi dock hemma, lite choklad och vin efter barnen har somnat gör ju torsdagen något annorlunda än det vanliga scenariot där vi sitter vid varsin dator, hänger tvätt eller har somnat. Det vore i alla fall en överraskning.

2005 - efter 42 dagar tillsammans.

Semlor är min mans passion.

Jag är helt klart inte på plats nummer ett en sån här dag. Möjligtvis hade jag kammat hem några poäng och fått dela förstaplatsen med den gräddvetebulle jag själv ogillar, om jag hade köpt med mig ett par stycken en hem till honom. Jag hade en plan att ta med en semla hem från jobbet. Icke stulen, men väl fådd när vid dagens slut hälften av de inköpta bjudsemlorna var överblivna. Den hade ju blivit en dubbelgåva, eftersom maken med största sannolikhet hade ätit den med andakt då den var gratis.

Jag spenderade några tankar på hur jag skulle kunna få hem en semla i en vit soppåse – ni vet en sån där som finns i alla paperskorgar på toaletter (nu hade jag ju tänkt använda en ren påse så klart, men ändå). Åka buss med en dator under armen, handväska på axeln, träningsväska på ryggen och en troligtvis knölig semla i en plastpåse kändes inte helt genomförbart.

I lördags var vi på café och skulle äta lunch hela familjen. Vi hade, som sällan, gott om tid, men pannkaka och paj är ju knappast något de ställer sig och gör från grunden när man beställer. Efter 30 minuters väntan på maten, och ett utspillt vattenglas, började makens stigande irritation pysa över. Precis då fick vi in maten. Under tystnad och i tio minuter åt alla sin mat. Sen tog jag barnen och gick. Jag visste vad som väntade. Maken ville nu ha kompensation för den uteblivna cafélunchen a la mysig familjelördag. Med tanke på att han varit inne i caféköket två gånger under tiden vi väntade och pratade med personalen, en gång för att påpeka för dem att de borde skifta arbetsordning, och en gång bara för att visa sin bistraste min, så hade jag förväntat mig att han skulle begära en årsranson på färska frukostfrallor eller kanske en röd matta varje gång vi kommer dit. Icke. Maken begärde – taaadaaa- en semla. Glädjestrålande talar om att han just tjänat 30 kronor på att han fick semlan. 30 kronor! Och en semla!

 Inte utan min semla. 

I år lyckades jag alltså prestera -1 semla till maken. I år har han själv fixat +1, så vi ligger på 0 i genomsnitt. Förra året tänkte maken på sig själv. Det lyckades bättre ur perspektivet "flest semlor vinner".

Lördags(o)ro.

Frukosten började bra. Sen gjorde jag misstaget att tänka att vi hade det mysigt, lugnt och skönt. Innan jag hann stoppa den utmanande tanken från att ploppa upp i min skalle, så påbörjades en dominoeffekt som slutade i vad närmast kan beskrivas som motsatsen till en mysig, lugn och skön frukost.

Startskottet gick med att tvååringen upptäckte att hon hade vatten i sitt glas och klagade högljutt. Mjölk ska det vara. Ingen reaktion från min make, som har mjölkpaketet knappt en centimeter från sin högerhand. Hon säger till igen - möööölk vill ja ha! Ingen reaktion. Jag tar då tvååringens glas och tömmer genom att hälla vattnet i ett annat tomt glas, för att kunna fylla med mjölk. Ovanpå det tomma glaset ligger en smörkniv, kladdig av kaviar, som jag ämnar att låta vattnet rinna bredvid. Det lyckas inte. Min make vaknar ur sin trans, och frågar vad jag håller på med. Han tar tag i smörkniven, som då får betydelsen av en vattenränna, och kaviarvatten rinner ner på bordet. Jag ifrågasätter då om makens reaktion var så genomtänkt, varpå han försöker rädda situationen och sätter ner kniven i vattenglas och snabbt torkar bordet med ett papper.

Min make minns i detta ögonblick inte, att finns det något jag kväljs av så är det grumligt vatten. Spökvatten" (vatten med mjök i - femåringens favorit) och matrester i vattenglas är så vidrigt att jag får småpanik och vill hälla ut vattnet på en gång. Jag reser mig och bär på en armlängds avstånd ut det söliga vattenglaset, med kaviarkniven i, till köket.

Femåringen börjar skruva på sig. Tappar sin kaviarmacka uppåner. Torkar och säger att hon minsann sitter ner. Som man ska. Maken surar. Jag sätter mig lugnt, men med en duns, och signalerar antagligen varken mys eller ro.Tvååringen ser att bollen är i rullning och beslutar sig på att bidra till effekten. Hennes tallrik med vanlijyouhurt förvandlas snabbt till en karusell framför henne. Reaktionen på tillsägelser från sin far att sluta omedelbart, blir ett flin och en extra putt så att hela tallriken flyger iväg och landar på golvet. Yoghurtpölen sprider sig över ett påbörjat pussel, ligger som en rand över golvet och bort till bokhyllan. Min make far upp, irriterad och med en pappersrulle flygande efter sig börjar han torka, medan jag sitter kvar och förbannar mig själv för att jag tänkte tanken om en rofylld lördagsfrukost.

Tvååringen står upp på sin stol och flinar lite osäkert. Femåringen som suttit still och ätit knäckebröd, kommer på att hon fryser och vill ha en tröja. Hon går iväg och frågar mig nervöst tusen frågor om var hennes tröja finns, trots att hon egentligen vet det. Tvååringen blir obevakad ett par sekunder, och passar då på att sträcka sig över bordet för att nå yoghurtpaketet. I sin iver välter hon sitt glas, och när mjölken rinner ut över bordet och över min frukostmacka, så känns cirkeln sluten.

Lugnet efter stormen.

Resten av dagen ska vi göra allting utom att mysa eller ta det lugnt. Och föräldrarna ska inte starta fler dominospel.

Bus-fredag

Jag och barnen fick sällskap av min pappa idag på min lediga fredag. Vi började med att rasta barnen ordentligt på Bushuset. Här på landet i förorten har vi ett precis lagom stort Bushus, som oftast bara besöks av max tio ungar en fredagförmiddag. Idag var det också tio, inklusive mina, även om det lät som ett dussin extra efter att vi hade dundrat in.

Det var ett tag sen vi var här. Tvååringen började med att bli förtvivlad över att hennes fötter försvann i bollhavet; min fot är borta, mamma! Panik innan jag hittade den åt henne. Femåringen träffade en kompis från sitt förra dagis, och lekte med honom som om de setts igår och inte senast i juni. Ett plötsligt toabesök påkallat av tvååringen; hon satt bra utan att trilla i holken, spolade för säkerhetsskull sisådär fem gånger innan hon satte sig och lika många gånger efter, tryckte på larmknappen i sann trotsanda, tvättade händerna, torkade händerna noga och tvättade sen golvet med samma papper som hon avslutningsvis snöt sig i. Femåringen klättrar smidigt in och ut ur boxar, upp och ner genom håligheter och klappar mig tröstande på huvudet när jag med klumpiga rörelser liksom snubblar nerför trappan som leder ur bollhavet. Själv är jag glad att jag kom ur och inte fastnade med häcken och blev hängande halvvägs.

Nu väntar en rafflande final på veckan. Vi har sladdat igenom fredagsmyset med Wild Kids och popcorn, stoppat ungarna i säng och landat i soffan med ett glas vin. Lugnet från imorse innan vi drog igång tretton timmar av sång, skratt, skrik, trots, handklappningar, danslekar och kapplöpningar genom radhuset, återvänder.

Äsch, rafflande och rafflande, men jag ska vara vaken till filmen är slut i alla fall.

En helig nattning

- Mamma, sjung den sången du sjöng för Livia (tvååringen)!
- Ok...var det Lille katt?
- NEJ, du sjöng en vårsång.
- En vårsång... Var det den här; När lillan kom till jorden, det var i maj när...
- NEJ, en vårsång om Jesus.
- Om Jesus?
- JA, om JESUS!
- Jaha...alltså jag kan nog ingen vårsång om Jesus?
- Pappa kan! Han sjunger den du sjöng. Fast om Jesus.
- Ok... När JESUS kom till jorden, det var i maj när...
- Varför är Jesus så söt när han är bebis?
- Bebisar är söta. Och alla föräldrar tycker att just deras barn är sötast. Sanning med modifikation.
- Jag var söt, men Jesus var sötare. Jag tycker han är jättesöt, Jesusbarnet. Sjung nu en annan sång om Jesus.
- Jaha...hmm...vet du nån särskild?
- Nä, sjung nu. Du vet ju. Du går ju inte på Granen (småbarnsavdelningen på dagis), du jobbar ju. Du vet väl. Sjung nu.

Femton minuter senare somnade femåringen till tonerna av sin mammas februariförkylda tolkning av Hosi-a-a-a-a-nn-a i-i-i-i- höö-ö-ö-ö-jden, Hosi-a-a-a-nn-a i-i höööj-dee-n ........... so-o-m kooooommmmmer i Heeeeeerreeeens naaaaaa-mmmmm-nnnn.

/jungfru Maria

#Mello

Min plan var att ligga i soffan, ensam, under en filt och slötitta på Mello. Följa kommentarer om låtarna på Twitter och Facebook och bli irriterad när folk inte fattar tycker som jag. Maken hade egendag och körde lastbil i Värmlands skogar. Prick 20 hade jag bestämt att båda döttrarna skulle sova efter 13 timmars stojighet. Tvååringen pajjade min plan när hon beslutade sig för att somna till i fyra (4!) minuter i bilen. Det gav henne energi till ytterligare 1,5 timmes hålligång. Femåringen drog därmed längsta stråt. Tvååringen somnade tio minuter efter att Melodifestivalen börjat, och mamman bestämde sig för soffan oavsett hur många fler som var vakna.

Så lycklig hon var! Hon är vår egen Skalman och i stort behov av sin mat och sin sömn på bestämda tider för att fungera, men ikväll ruckades allt och hon var ändå ett solsken. Twitter, med Jonas Gardell i spetsen, blev snabbt ointressant när hon la ut funderingar kring allt. Alla fick ett omdöme, och hon såg mer än chockad ut när hon trodde att Anna Järvinen presenterade sin låt med orden "Ikväll sjunger jag för min hemska mormor", när hon egentligen sa "...finska mormor". Andra funderingar som fastnade längre var att Gosa-låtjejen visade magen, Yohios dansare var väldigt lika honom själv och att de två som var sist ut sjöng ihop.

#Gosa: "Varför visar hon magen? Fryser hon inte? Tänk om jag skulle göra det på måndag...gå med en kort tröja till dagis...och visa magen? Vad skulle Siw (fröken) säga då?!" Sen skrattade hon högt och länge och sa mellan fnissen "visa magen...visa magen!"

#Yohio: "Han ser ut som den som spelar gitarr ju. Och se, en till! Alla är lika...de kanske är grannar?"

#Parsjungningen: "Åh, de kanske är så kära att de inte kan vara ifrån varandra. De måste hela tiden vara ihop. En av dem plockar blåbär i skogen och den andra är hemma och lagar mat, och den i skogen kommer bort, därför måste de vara tillsammans hela tiden nu...och sjunga ihop". Efter nån minut: "Ahaaaa, nu förstår jag. De delar upp där de sjunger, han står däruppe. De kanske inte ens tycker om varandra, men någon måste sjunga överallt. Eller så är de kära."

Hon stod upp på slutet och hejade på Yohio; "Han mååååste vinna, han är så cool...mamma, han har ett hjärta inuti handen. Inuti! Det vill jag också ha".

Nästa lördag blir det #femåringen istället för #mello. På villkor att Skalmans klocka funkar imorgon.

 Nytillkommen Mello-tittare.