Mina ben vs mig, 0-1

Jag cyklade några kilometer ner till havet. Sen sprang jag, och sen cyklade jag hem. Jag tog till och med en omväg så att det blev nån extra kilometer i benen. Det är nu det börjar kännas lite. Min kropp svarar mig, och det går att pressa den. Idag blev det 6,5 km cykling och 3 km löpning på samma pass - i kvällssol och salt havsluft.

Nu är ju inte glada tillrop det enda min kropp sysslar med. Benen är inte riktigt med på överenskommelsen. De talar också till mig, men tonen är annorlunda. Den är rätt sur faktiskt; "sluta nu, för fan, lägg av! Vem tror du att du är? Du kan inte springa snabbt, vi vägrar, du kan bara lunka fram. Sluta fåna dig nu och sätt dig i soffan igen. Vad är ditt proooooobleeeeeeeem?"

Idolbild. 

När snålblåsten är här om ett par månader, och det regnar småspik på tvären, så hoppas jag att det är benen som ska övertala mig att hålla i träningsnivån. Jag har lite att jobba på till dess.