Sommarläsning

Årets semesterböcker är inte utvalda med omsorg. Vanligtvis brukar jag botanisera väldigt noggrant på bibblan och nätbokhandlarnas topplistor innan jag väljer de böcker jag har med mig på semestern. I år blev det inte riktigt så. Hela sista veckan innan vi åkte till stugan sköt jag på mitt besök på bibblan. Jag ville ju ha god tid på mig när jag gick dit. Det slutade med att jag sladdade in med Livia i vagnen, som var fastspänd och förbannad för att hon inte kunde komma ur den, en timme innan vi skulle åka. Jag bokstavligen slet till mig tre böcker som låg på disken och nyss blivit återlämnade av nån. Den fjärde, Syskon, hade jag förbeställt och den femte, Kalla nätter, lånade jag av mamma. Det blev till slut en hög på fem böcker som jag ändå kände att det lockade att hugga in på.

Hittills har jag läst alla utom en. Två av dem, Rätt åt dig och Dömd för livet hamnar under kategorin "Kunde gjort det bättre själv". Den enda behållningen är att Dömd för livet utspelar sig på Marstrand och i Göteborg. Jag är vanligtvis svag för böcker som handlar om min geografiska närmiljö. Men när jag efter två kapitel förstår hur det hela hänger ihop, så tappar den mig - oavsett fika på Bergs café, mördare i Örgrytes villaområden och poliser som bor i Johanneberg. 

Jag är så glad att jag fick nys om boken Syskon. Den beskriver syskonrelationer i barnaålder, hur banet ser på sig själv kontra sitt syskon i olika åldrar. Både överraskande och intressant! Jag fick flera aha-upplevelser, vatten på min kvarn och lite smäll på fingrarna i hur vi hanterar dagliga konflikter mellan döttrarna. Bäst var kanske tipsen om hur vi  kan lära dem konflikthantering. Och det innebär inte att säga "Ni får lösa detta själva, jag ska inte lägga mig i". Vi föds inte med kunskapen om hur vi löser en konflikt. Hur ska de då veta hur de ska agera - om ingen lär dem?

En bok är värd att nämnas med fler ord - Jessica Anderssons Kalla nätter plågar mig med minnet av hur det var. Den grep tag lika mycket om mammahjärtat som Morgan Allings "Kriget är över" som jag läste i vintras. Barn kommer tyvärr alltid komma ivägen för föräldrars missbruk eller andra dåliga beslut. Men det smärtar att de barn som far illa är så osynliga för oss andra runtomkring! De här barnen blir gång på gång misshandlade av våra byråkratiska regler och lagar som inte bara är skapade av vuxna utan barnaperspektiv utan också verkar vara skapade med de vuxnas bästa för ögonen. Varför ljuger man annars för en sexåring för att få honom att följa med till nya fosterhemmet? Och varför lyssnar ingen när den tioåriga flickan berättar om hur hennes syskon blir behandlade i sin fosterfamilj? När jag läser böckerna tröstar jag mig gång på gång med att "detta hände på 70-talet, det är annorlunda nu". Men så minns jag Mark-barnen och hanteringen kring dem. Och inser att det visst händer nu.

/Idha