söndag 29 maj 2016

Sådan herre, sådan hund..?

Vi blev fem för en helg. Eller sju om vi räknar med kaninerna. Sist in var en sötnos vid namn Daisy, en fransk bulldog som vi fick passa över helgen till åttaåringens förtjusning, min glädje, femåringens halvfasa och makens dåndimp. Vi övar inför sommarens två veckor långa hundpassning.

Enligt min arbetskamrat som har förmånen att vara husse till lilla Daisy, så blir hon som hon umgås. Är man glad och sprallig så blir hon likadan, men är det lugnt så sover hon mest. Låt oss sammanfatta helgen med att hundstackaren inte sovit många timmar. Vi hämtade henne i fredags och åttaåringen var i sjunde hundhimlen. Promenader och gos, lek och bus avlöste deras gemensamma kväll som inte slutade förrän en halvtimme före midnatt. Då kastade hunden in handduken och somnade avlång som en limpa i åttaåringens säng, medan hon fortfarande satt med uppspärrad blick och glädjepirr i kroppen. Det hör till saken att åttaåringens är en kvällstrött tjej, vanligtvis somnar hon sällan efter 20.00. Nu önskade hon, att hon inte skulle behöva sova på hela helgen.

Lördagen började vid 6.30 med promenad för den, enligt hennes husse, något morgontrötta hunden. Denna lördag såg hon dock pigg ut fast hon fick gå på promenad första gången innan frukost och alla andra sov.

Det är en fröjd att se åttaåringens fascination och glädje med hundar hon lär känna. Femåringen däremot är inte så särskilt glad alls över djur, men blev ändå en favorit hos Daisy efter att ha smugit till henne pasta från middagsbordet. Jag tog en sen lördagspromenad med Daisy efter att barnen somnat. En granne kom ut från sin trädgård och hälsade på mig och mitt hundsällskap när jag gick förbi. Vi pratade om hennes hundar, hon ställde frågor om Daisy och jag svarade. Försent insåg jag att hon trodde det var min hund. Jag fortsatte le, lite mer stelt och fick därifrån. Varför sa jag inget..!? Nu kommer jag ju få låtsas vara en i hundgänget varje gång jag träffar den grannen...aaaah, så himla typiskt.

Även Daisy själv verkade trivas och sov med benen utsträckta i sängen. När maken och jag satte oss i soffan senare på kvällen kom hon svassandes och hoppade upp. Mig ville hon dock inte veta av. Hon knödde sig så nära maken hon kunde, drog en snark, la sig till rätta och somnade om.Hon låg där rofylld och fes i sömnen medan vi kollade serier på Netflix och lät klockan bli sent. Vad var det husse sa nu...hon blir som hon umgås..? Hmmmm....


Sötast i familjen..?






torsdag 26 maj 2016

Fullt ös (medvetslös)

Sommarfest på förskolan, föräldramöte för blivande förskoleklass, föräldramöte för åttaåringens klass, skolans kväll samt utvecklingssamtal för åttaåringen: det är bara den här veckans händelser på kvällstid vad gäller skola och förskola.

Veckan började med måndagens sommarfest som fanns någonstans långt bak i makens och min hjärna, men den blev väldigt påtaglig när jag lämnade på måndagmorgon och det visade sig att vi skulle fixa fikakorg, betala 30 kronor i förväg (hade tre enkronor och en massa italienska kvitton i plånboken) och dessutom helst ha lämnat en lottovinst till kvällens lotteri. Jag skämdes, som jag borde. Sen ringde jag min make, min mor och svärmor och tillsammans fixade vi alltihopa utan att femåringen behövde sjunga utan publik.

I år hade femåringen finstassen på sig till sommarfesten, till skillnad från för två år sen när maken klätt henne i tajts som hängde i grenen, urtvättad Lisebergströja som slutade vid naveln samt en färsk Volvo-tatuering på armen. Hon var förvisso rätt glad den kvällen också, men dagen efter bad hon om klänning.

På tisdag skulle åttaåringen på utflykt med skolan och femåringen besöka sin nya skola. Vädret skulle, sist jag kollade, bli strålande. Avstyrde därmed åttaåringens önskan om mössa och dunjacka till förmån för en tunn tröja. Jag lovade på heder och samvete att solen skulle skina. Tre timmar senare satt jag på möte inne i stan när regnet öste ner... Åttaåringens irritation över sin moders okunskap var av den högre graden senare på kvällen.

Ikväll har vi varit på "skolans kväll". Inte heller nu hade någon vuxen i hushållet skaffat växelpengar för köp av lotter, såpbubblor modell large och annat spex. Åttaåringen tömde spargrisen och därmed var det ekonomiska problemet löst.

Imorgon bitti har vi utvecklingssamtal med åttaåringen. Sen är veckan slut och snart också maj månad, som konkurrerar med december som den mest upptagna månaderna på året vad gäller sociala skolaktiviteter. Det äts korvar som säljs till förmån för förskolan, vi kommer hem med inköpta elevplanterade tomatplantor (nära i år) och lyssnar på små men starka stämmor som sjunger sommarsånger. Maj månad - lika underbar som utmattande - är snart slut. Återstår bara att återfå åttaåringens förtroende vad gäller min ställning som väderpresentatör samt fixa fram cash till hennes länsade spargris. Och lite vila.



lördag 21 maj 2016

Ciao Bella!

Vilken fantastiskt energiboost det är att resa med fem tjejkompisar som kan ens öden och äventyr sen tjugofem (!) år tillbaka. Förvånansvärt hur vi dessutom verkar ha blivit av med all stönighet och numera enbart består av positiva sidor. Dessutom är vi överens om att vi är så mycket fräschare nuförtiden och ja, självförtroende bättre. Peppen är total!

Rom har levererat soliga dagar och en hel massa shopping, långa luncher och besök på piazza si och piazza så. Kulturen får en på köpet i den här staden, varenda stenhög och varenda kyrka har en historia som oftast är lika fascinerande som grym.

Vi hade träningskläder med oss, men allt det blev av det för fem av sex av oss, var en lätt powerwalk en morgon. Den var förvisso skön men vägde knappast upp pastan och proseccon från dagen innan...
Struntsumma. Det känns inte bara som vi är på semester, vi är nästan i ett parallelluniversum bestående av enbart godhet, skratt och perfekt röda jordgubbar. Vår fördom om italienare var att de är rätt högljudda och ja, ni vet, bullriga. Det må vara sant, men antingen så vill de inte ha konkurrens eller så har de mött sina överkvinnor i oss. Då och då har vi på uteserveringar fått en sträng blick från en bordsgranne efter att någon av oss varit så där hysteriskt rolig igen.

Nu är det dags att packa, imorgon åker vi hem. Det enda som återstår innan vi avslutar här med lite hemmaspa, ska jag bara försöka räkna ut hur fem nyshoppade kilon ska rymmas inom de 300 gram jag hade kvar till maxgränsen på bagaget på utresan...











torsdag 19 maj 2016

Prosecco, bruschetta, mozzarella, gelato. Och lite shopping!

Vi är här! Sex tjejer i en lägenhet nära Fontana di Trevi. Svårslaget är bara förnamnet. Igår, efter att vi spridit ut oss ordentligt i lägenheten, gjorde vi Rom by night - ända till klockan 23! Vi somnade innan midnatt. Grymt uthålligt för sex rätt trötta tjejer som tror de är 20 igen. Det är vi inte.

Idag stod vi i solen vid 10 utanför lägenheten. Jag har noll lokalsinne och har minusbetyg i att läsa en karta. Precis som att alla stenar och stigar blev till en myrstack i mitt förvirrade kartläsarhuvud i orienteringen i skolan, så ser alla gatukorsningar och hus mer eller mindre lika ut i en stad. Ibland vet jag var vi är, men inte hur jag kom dit eller hur vi ska ta oss därifrån. Det ger ibland vissa utmaningar.

Med på denna resa är två andra storasystrar. De har full koll på alla svängar och vet precis vart vi bor hela tiden. Ofattbart bra! Vi startade första dagen med en sightseeingbuss. Kultur, check på det! Alla utom en av oss har varit i Rom och sett
stenhögarnasevärdheterna förr. Så efter rundturen satsade vi på affärsgatan.

Shopping tog vid. Jag var mest nöjd med en underklädesaffär vi snubblade över. Jag gick lite bananas men med tanke på att bh:n jag hade på mig var ihopsydd med björntråd sen en vecka tillbaka, så var det välbehövligt. Vi provade allt och inget, åt italiensk underbar glass och drack Prosecco när vi pausade. Svårslagen torsdag!












onsdag 18 maj 2016

La dolce vita

De senaste veckorna har varit en studie i vardagspussel. Men förutom att materialet om hur middagen blir lagad varje dag (jo, gröt är middag) och hemmet panikstädas varje gång det ringer på ytterdörren, skulle räcka till en doktorstitel, så har det rullat på bra de här första veckorna i maj.

Vi har fått nya grannar. Det äldre par som bott där sen vi flyttade in 2008, gick båda bort med några månaders mellanrum i vintras. Vi, eller mest maken, hade hjälpt dem mycket på slutet och det blev tomt när de försvann. De var dessutom tystlåtna och halvt döva. De klagade aldrig när någon av döttrarna
mammanfick ett tokspel så radhusväggarna skakade. Vi undrade därför vem som skulle flytta in. Tänk om det blev 40-talister som ville ha lugn och ro...? Hemska tanke. Nu vet vi att det är ett yngre par med tvillingdöttrar som flyttat in och när maken var ute i trädgården häromdagen, så hörde han ett av barnen ge upp ett illvrål. Vi high-fivade och känner oss ytterst nöjda med att få lite konkurrens.

Så var det äntligen dags för Eurovisonskväll! Femåringen firade beskedet med att springa från rum till rum tjoandes, blev tillsagd att sluta, hoppade i sin mammas säng, blev tillsagd att SLUTA, ramlade av sängen och slog huvudet i elementet och biljetten till Eurovison i soffan var indragen. Sin vana trogen somnade hon dock inte på beställning, utan höll ut till en minut innan Frans skulle sjunga. Dagen efter var hon högst irriterad på sig själv att hon så snöpligt somnat! Hon! Somnat!

Åttaåringen kämpade på vilja och höll ut till alla låtar spelats. Hon var dock inte heller nöjd över att hon på inget sätt kunde rösta på Frans och var en levande löpsedel hela söndagen där hon basunerade att "fel låt vann!!!". Den enda som var helt nöjd med kvällen var maken. Han mumlade om hur han nog har en sin "...23 år gamla läderjacka i förrådet som verkar bli modern". Hörde jag förrådsrensning?

Helgen som gick la vi ny altan. Ja, vi. Alla uppgifter räknas, även hejarop och utflykter med barnen som inte innefattar hammare o spik. Vår trall bestod enligt uppgift av "sibiriskt lärkträ". Högkvalitativt, sa mäklaren och säljaren för åtta år sen. Vi har dock plockat flis varje sommardag från barnens fötter och bräderna såg mer ut som "bonnasågat fulträ" enligt snickaren vi hade på besök en dag. Nu ligger där i alla fall hederliga tryckimpregnerade plankor, svenskt kråkträd eller vad det kan kallas.

Det var det hele. Jag gör mig redo för semester idag. Fem tjejkompisar och jag gör en helg i Italien. Peppen är hög och förutom hundra sms (i timmen) de senaste dagarna, om vem som tar med hårfön, selfiepinnar och antal skor i packningen så har vi laddat med spellistan. Förutom finmusik ur Turandot och en och annan finstämd låt av Pavarotti, så har vi självklart kompletterat med Pappa jag vill ha italienare, La dolce Vita och den självskrivna Canelloni Macaroni. De närmaste dagarna blir en annan typ av det ljuva livet.










lördag 7 maj 2016

...vattnar sina fålar fem...

En bra dag är det som att leva mitt i en flock snabba, vackra och fria vildhästar. En dålig dag är det som att ha Gazaremsan i vardagsrummet. Idag böljade dagen fram och tillbaka.

Efter indraget lördagsgodis innan vi ens hunnit lämna sängarna (vildsint hoppande i varje soffa och säng trots tillsägelse, i kombo med ett alldeles särdeles icke tillåtet språkbruk, i kombo med tjafs och bråk med start 06.00 en lördag) och några andra avbräck från "lyckliga familjens lördagsmys", så tänkte vi ändå, maken och jag, att vi skulle plantera med barnen som avslutning på lördagen? Jag vet inte, men kanske hade jag syrebrist efter min löprunda och kanske hade maken svettats aningen för mycket. Nåt fel är det ju när vi plötsligt tror att en vildhäst ska lära sig dressyr på en halvtimme.

Båda unghästarna var pepp. Åttaåringen var även medveten om vad "plantera" innebar. Hennes kreativa sida kom väl till pass när modern kände sig förvirrad mellan spadar, krukor och olika blommors förutsättningar för överlevnad. Det är ju liksom tusan att man till och med ska behöva ta hänsyn till blommornas förutsättningar också i ett redan fullsmockat liv? När allt annat är genmanipulerat, så borde väl någon kunnat fixa fram blommor som klarar sol, regn i mängder, skugga, solskugga, hängandes, små krukor och att växa tillsammans med vilken annan blomma som helst?! Vi hade 5-6 krukor att fylla med blommor, plus ett par rabarberplantor som kaninerna schysst nog grävt upp åt oss och nu skulle planteras om.

Hur som helst. Åttaåringen och jag kämpade på. Maken bar krukor och körde skottkärra, samt punktmarkerade femåringen. Hon, som haft sina trädgårdshandskar på sig som accessoar de senaste två dagarna, var mer osäker på sin roll. Handskarna var dessutom kvarlämnade på någon lekplats. Hon inledde med att skopa gammal jord ur krukorna, vilket var enligt reglerna och de små fölen samarbetade i några minuter. Sen uppstod konflikt och femåringen fick ny uppgift. Hon skulle tvätta av fat och krukor med vattenslangen.

Nej, det var inte särskilt smart av oss att ge henne makten över vattnet. Vi fattar det nu. Vildhästen slog bakut och rusade runt i en vild dans. Grannarna i radhusområdet kan eventuellt ha undrat mer än vanligt över det totala kaos av skrikande och vilt viftande som utbröt. Åttaåringen drabbades först och blev genomblöt om skor och shorts. Punktmarkeringen hade ett avbrott och hon tog chansen. Innan maken lyckades avväpna den skrattande dottern från vattenslangen hade både han och jag blivit genomblöta och femåringen själv halkat i det blöta gräset och givit upp ett av sina specialtjut.

Tja, sen bestämde maken och jag att var vi klara med alla pedagogiska planteringspyssel för idag. Flocken samlades ihop och föstes in. Alla krukor hade fått någon typ av blomma, även om nån satt på sne' och en kruka är fylld till bredden. Alla är dock ordentligt vattnade.













söndag 1 maj 2016

Född 1926.

Idag fyller min farmor 90 år. Jag är så glad att hon fortfarande finns. Det är först nu jag ser henne som mer än "min farmor". Jag ser hennes liv i ett annat ljus nu när jag inte är varken barn, ung eller ens ung vuxen längre. Mina 39 år är långt från hennes 90, men våra liv korsas ändå i olika åldrar.

Jag tänker ibland att hon är född i fel tid, min farmor. En kvinna som ville utbilda sig, bo i stan, bestämma själv och har många åsikter om det mesta. Men att vara född 1926 på landet gav inte så många möjligheter. Att gå mot strömmen, se förbi normer och vara en högljudd tjej med åsikter är inte helt enkelt ens när man är född 1977. Eller 2010! Men möjligheterna nu är ju oändliga jämfört med de förväntningar och gränser min farmor upplevde.

Självklart är hon också ett barn av sin tid. Hon går i kyrkan och frågar mig då och då om jag inte känner några trevliga präster i Göteborg. Om jag inte borde gå i kyrkan lite oftare? Men lika ofta tittar hon på mina barn när de härjar och säger att det är bra att det är fart i dem. Hon ger mig tusen komplimanger varje gång jag kommer dit, gläds åt mitt liv och uppmuntrar mig. För att i nästa sekund fråga hur min "stackars" make klarar hem och barn när jag reser eller jobbar.

Jag är hennes äldsta barnbarn. Hon och farfar hade en stor bondgård när jag var liten. Jag var rätt ointresserad. Djur- och bondeintresset hoppade över ett par generationer. Min äldsta dotter hade ju dock levt i en dröm om bondgården funnits kvar. Det stod grisblod i kylen, en skjuten älg flåddes i ladan och äggen hämtades färska från hönsen. För mig som villabarn i stan var det lika naturligt som onaturligt att hamna i den främmande värld som var min pappas uppväxtgård och farmor och farfars livsverk.

Jag minns hur klart och kallt bergsvattnet var när vi fick smaka ur farmors hand. Och hur jag var lika delar förfärad som imponerad den gången som farmor, min mamma och jag gick hem längs landsvägen efter att farfar skjutit en älg. I ena handen bar farmor den nyskjutna älgens lever. Hon bar den lika naturligt som den lilla stadsväska hon kanske hade haft på armen i ett parallellt liv.

Farmor lyste av stolthet idag när hennes tre barn satt framför henne vid middagen. De flesta barnbarn var där också och hennes två barnbarnsbarn visade att nuförtiden får tjejer ta plats. Numera bor farmor på servicehus. Hon saknar farfar och hon är ledsen ibland när hon snurrar till det. Men hon bor faktiskt mitt i stan.