De har makten

Det här skulle kunna vara en bild av kaos. Det är fel. Det är en bild av hur man blir en fullständigt  harmoniskt (eller ja, i alla fall lite piggare) mamma.

När familjen består av en frisk storasyster, en frustrerad lillasyster med förkylningssymptom men helt utan lust att vila och två päron som helst hade dragit täcket över huvudet och sovit sig igenom lördagen, är alla medel för att hitta vila tillåtna. Idag innebar det att barnen totalt möblerade om sina rum och sedan flyttade ut på stora delar sitt bohag i TV-rummet. Under hela processen stod iPaden på central plats och spelade Loreens We got the power - en mycket passande titel för eftermiddagen. Mitt förkylningstyngda huvud tyckte låten var okej de första tio gångerna. Den var mindre bra de fem följande, och inne på hundrafemtiofjärde gången var jag beredd att offra vilken teknikpryl som helst som lät, och gräva ner den i trädgården. Eller i alla fall beslagta den.

Men på plussidan: medan de två ständigt fajtandes systrarna helt plötsligt var vänner (!), lekte ihop (!!) och kom överens (!!!) fick jag och maken blunda i nästan en hel timme. Vi var inte saknade. Maken gav upp först. Han gick all-in och började istället skutta runt till Loreen-låten. Han suckade lite över röran samtidigt som han körde sina moves. Kanske uppfattade storasyster hans frustration, kanske ville hon bara bli av med honom. På bilden ovan syns han i röd tröja uppe till vänster, han står inne i lillasysters rum dit han blev skickad av storasyster med orden: Du kan stå där inne och dansa - själv.

Jag är grymt nöjd. En timmes vila mitt på dagen! Det lär inte hända igen förrän de flyttat hemifrån på riktigt.

Avbön

Okej, jag fattar! Jag utmanade det mäktiga ödet i förra inlägget med mitt snack om att (citat) "...hinna träna två gånger nästa vecka" (slut citat). Naturligtvis såg varenda sjukdomsbacill sin chans till ett practical joke och laddade sina batterier. Lillasysters förkylning eskalerade och maken däckades. Min vana trogen var jag så där lagom medkännande när jag såg mina egna veckoprojekt försvinna bort i någon annans feberdimma. Igår kände jag mig lite frusen, men fokus flyttades snabbt tillbaka till yngsta dottern som la öronvärk till sin förkylning som dock var på tillbakagång. Kvällen blev rumphuggen och vi turades om att vagga henne.

Storasyster, a.k.a mini-tonåringen, hade också en dålig kväll och lät oss veta att hon inte tänkte ha kvar oss som föräldrar. Hon hade förvisso svårt att komma på några hon ville byta till, och även om jag ett tag var frestad att hjälpa henne på traven med förslag, så avstod jag. Till slut somnade hon.

Jag är frestad att skriva inatt, men ok, imorse, vaknade jag klockan fem av urinvägsinfektionen från helvetet. Min dramatiska sida övervägde att väcka maken och be honom köra mig till akuten, men jag sansade mig och låg istället och funderade på om inte just kvinnans korta urinrör är något evolutionen borde fixat till. Det måste vara en av de där sista sakerna gud gjorde, ungefär i samma veva som han avslutade arbetet med blindtarmen och bara lät den hänga där utan nyttouppgift.

Noll (?) minuters sömn senare hade jag ändå missat att klockan ringt och därmed blev plötsligt klockan 7.10 - samma tid som storasyster ska sitta till bords till frukosten i bamba. Ringde snabbt skolan och presenterade mig kraxande och förvirrad med min dotters namn och sa att min dotter med mitt egna namn skulle utebli. Jag vet inte om informationen gick fram eller om vi nu är svartlistade som slarvföräldrar med noll koll på familjemedlemmarna.

Lillasyster satt i soffan och sjöng utan en tråd på kroppen, och när jag under protester försökte få på henne den enda tröja hon kunde tänka sig ha på sig, upptäckte jag plötsligt att hon hade ögoninfektion! Bara så där! Där rök priset som månadens mamma. Hur kunde jag missa? Slog på mig själv mentalt och ringde henne sjuk. Nu med rätt namn på barnet. Guldstjärna?

Till slut var storasyster i skolan och jag på väg till vårdcentralen. Lillasyster var pigg som en mört och makens sovmaraton blev inte så långt. Efter lunch, och penicillin för mig, tog jag med henne till jobbet för att hämta lite prylar - på grund av ögoninfektionen lär hon, och därmed jag, bli hemma imorgon också. I pepparkaksbyxor och ärvd Lisebergströja gjorde hon entré bland kostymer och kaffekoppar. Hon uppförde sig exemplariskt, om man med exemplariskt menar att bara en enda liten deciliter mjölk spilldes ut, ett bord fångades i gungning och att hon självklart konstaterade att hon skulle sitta på toa en lång stund med en osynlig bok precis när vår parkeringstid gick ut. 

Hemkomna rök även nästa månads föräldrabuckla, när lillasysters eftermiddagsgnäll visade sig vara feber. Själv kände jag mig också ganska matt efter dagen och den enda som var på benen nu ikväll var storasyster. Hon har å andra sidan energi åt oss alla. Svettig efter cykling kom hon in från utelek och drack tre glas vatten, slukade en yoghurt och ett äpple och stensomnade sedan. Jag hoppas det var på grund av att hon antagligen hade cyklat en maratonsträcka med kompisarna i radhusområdet och inte av en bacill.

Ödet vann den här ronden stort över oss. Rent tekniskt är det ju fortfarande sommar, jag var inte beredd.  Nu är handspriten framme igen, mina hökögon påkopplade och jag tänker inga tankar om att få träna, bada, fiska krabbor, grilla eller fika på altanen mer. Inga alls. Inga alls.Inga alls. Inga alls. Inga alls. Inga alls. Inga alls. Inga alls. Inga alls. Inga alls. Inga alls. Inga alls. Inga alls. Inga alls. Inga alls. Inga alls. Inga alls. Inga alls. Inga alls. Inga alls. Inga alls. Inga alls. Inga alls. Inga alls. Inga alls. Inga alls. Inga alls. Inga alls. Inga alls. Inga alls. Inga alls. Inga alls. Inga alls. Inga alls. Inga alls. Inga alls. Inga alls. Inga alls. Inga alls. Inga alls. Inga alls. Inga alls. Inga alls. Inga alls. Inga alls. Inga alls. Inga alls. Inga alls. Inga alls. Inga alls. Inga alls. Inga alls. Inga alls. Inga alls.

Om att springa hem en miljon.

Jag var där igen! Två gånger på en vecka. Jag pratat om gymmet förstås. Nu har jag varit där fyra gånger i augusti och hinner jag med ett par gånger nästa vecka. Augustis träningstillfällen kommer då att kosta mig drygt 60 kronor per gång. Skäligt för att få svettas och duscha i grupp.

I min ekonomiska kalkyl för sommarens obefintliga träningstillfällen lägger jag alltså inte in kostnaden för maj-juli. Då kan vi nämligen plussa på 200 kronor. Per gång. I sann kreativ bokföringsanda tänker jag dock, att om jag lägger till alla tunga lyft av badväskor, alla löpningar med extra långa steg till bussen samt alla höga knähopp som krävs i ett hem med leksaker spridda över golvet, så kanske vi kommer ner några kronor till i kostnad per träningstillfälle. Det skulle till och med vara så att jag tjänar pengar i så fall på att träna. 

Jag räknar kallt med att förkylningar och annat inte smittar förrän i september. Förra året hade jag en löparkarriär på gång. Den höll till exakt den 31 augusti. Första dagen på hösten vaknade jag med en förkylning och i takt med att den däckade mig, rann också varenda muskel ut i någonslags slapparläge. Jag kom igen i mars. Vi får hoppas att det inte blir lika dyrt sent i år (jaja, nästa år om man ska vara petig). 

Arkivbild från 2012.

Älsk på fredagar!

Jag slutar 12 på fredagar. Min förmiddag planeras i detalj, målet är att 11.45 resa mig från kontorsstolen, packa ner dator, säga hejdå och trevlig helg i 10 minuter, åka hissen ner och lämna byggnaden 12.00. Jag går till bussen. Bussturen tar 30 minuter, jag äter lunch hemma - förberedd kvällen innan. Sen kommer det bästa. Klockan 13.15 lägger jag mig och läser en bok. I exakt 30 minuter ligger jag där och vilar innan jag är på plats och hämtar barnen klockan 14 från dagis och skola. (Om någon från Försäkringskassan har något att invända mot detta så kan ni överföra föräldrapeng för 30 minuter varje fredag till er avdelningen för framtida rehabilitering för småbarnsmammor på dekis.)

På fredagarna önskar jag att vi hann göra allt det där som vi inte hinner innan lämningen klockan 7 på morgonen, ta igen alla kramar som inte blivit av på kvällen när en av oss sladdar in lagom till middagen med ett blodsocker som är i nivå med Kina. Läsa böcker utan att någon förälder förstör det hela med en fånig uppmaning om att somna. Hinna prata.

-Vad åt ni till lunch idag?
-Lunch.
-Jo, men vad åt ni, vilken mat?
-Mellanmål.

Strax efter detta samtal ägde rum var vi framme på vårdcentralens parkering. Ena dotterns mystiska utväxt mellan tårna skulle fastställas art på, och det visade sig vara – taaaadaaaa- en fotvårta, en ovanligt utstående sådan. För en gång skull fick dottern använda ordet ”äcklig” hur mycket hon ville. När lillasyster sa samma sak fick hon en smäll av sin syster. Kärlek.

Sen åkte vi till ett glasscafé och barnen fick välja vilken glass de ville. Vi satt ute, men solen gick i moln och utsikten var över en byggarbetsplats. Men jag tittade mest på barnen ändå, ville hinna torka om de skulle spilla. Sen skulle det pussas. Jag försökte visa hur man kramas med lite luft, men nej. En stor go blöt pussmun med choklad var vad som erbjöds.

Sen åkte vi hem. Lillasyster ville läsa egna böcker själv, helst mina, och storasyster var bara hemma i fem minuter för att lägga dagens lass i holken, innan hon stack ut till sina kompisar i området. Jag fick en kram i farten.

Sen lagade jag mat. Letade upp min äldsta dotter och fick henne att äta en näringsriktig middag bestående av pommes. Sen stack hon ut igen. Lillasyster åt enbart sin avocado och förklarade sedan ilsket för sina föräldrar att det bor ett stort monster på toaletten.

Bäst idag var storasysters glädjetjut när jag visade mig på skolgården, lillasysters lycka över chokladglassen samt min halvtimme i vila. I november kan listan se annorlunda ut. Då är det inte heller säkert att min fredagsplanering är lika anal som idag. En stressad slaskvinterdag är inte lika charmig som en solig sensommardag. Då kan det hända att mamman istället finner ro i att ta en extra kaffe på jobbet och sitta kvar en stund efter 12. Men den där halvtimmen på sofflocket, med den kompromissar jag inte.

Trubbel hos Tommy

Vi är igång igen; vi är uppe klockan 6, vi skapar rutiner, vi stressar hem, vi lagar mat, vi(ssa) behöver semester igen.  Jag hade två(tusen) missade samtal och tre sms från maken idag på eftermiddagen. Det var inte ett utslag av plötsligt post-semester-kärleks-feeling. Nej, snarare tvärtom, stressen var påtaglig hos maken när han på bussen hem upptäckte att saknade hemnycklarna. Det är ju inte första gången en av oss missat detta med att man behöver nyckel även för att ta sig in i huset, och säkert inte sista. Vi är i starkt behov av någon typ av ögonscanner- eller fingeravtryckslås. En kan också tänka sig någon slags lås där man varje dag får svara på en ny (dock förinställd - annars kan det blir problem) fråga om något bara vi vet och där det krävs ett exakt svar. Typ; hur många stenar släpade vi hem från stenbrottet när vi anlade stenröset? (för många) Hur ofta tömmer jag diskmaskinen? (aldrig) Vems hår kloggar snabbast igen avloppet? (ditt! nä, ditt! nä, ditt!). Eller varför inte nåt som redan finns, ett enkelt kodlås med siffror? Vi hade ju absolut inte valt någons fyra sista siffror för att minnas den koden.

Maken gjorde det enda rätta i sin nygamla situation, han hämtade döttrarna och gick ner på torgets enda matställe, Tommys pizzeria. Ett ställe ungefär lika mysig som uttrycket "pizzerian på torget" ger uttryck för. Men barnen, och maken, behövde bukfylla och då var det perfekt. Jag vet inte exakt hur besöket avlöpte, men med ingredienser som tre med toklågt blodsocker, två toabesök hos de minderåriga samt makens orubbliga nej till godisklubborna som erbjöds barnen, så hade maken haft fullt upp. När fjärde sms:et kom förstod jag att det var dags att skynda sig hem: "Trubbel på Tommys!". En halvtimme senare mötte jag upp en väldigt glad, en väldigt sur och en väldigt trött - nämnda i ålder med början på den yngsta.

I samlad trupp gick vi hem, låste upp och pustade ut. Kvällen avlöpte som vilken tisdag som helst, möjligtvis med en knorr då lillasyster i ett försök att ta sig ur badkaret drog med sig hela draperiet och fick duschstången i huvudet när hennes vikt i ena änden skapade en något obalanserad hävstång. Som i nio fall av tio grät hon i fem sekunder och gick sedan vidare i livet. Hennes många blåmärken, skrubbsår och bulor skulle i antal kunna vara en utslagsfråga till dörrlåset. Frågan är dock om vi någonsin skulle komma in i huset igen då.

På väg till skolan.

Uppdatering: Jag tänkte att jag kanske borde petat in i texten att maken och jag stod en respektive två meter ifrån lillasyster när hon försökte svinga sig i duschdraperiet. Ingen ska ju behöver ha bilder i huvudet av en övergiven treåring som förösker göra sin kvällshygien i badkaret och slår sig blå på köpet. Sen tänker jag ingen och nu vet jag inte om det är en bra eller dålig info att vi var där - och hon slog slog sig ändå...

Liseberg

Vi var på Liseberg igår, vi fyra och två vänner till oss. Med telefonnummer på alla tre barnens armar så kände vi oss rätt säkra på att få tillbaka eventuellt borttappade barn, och det gör ju besöket så mycket roligare.

Vår äldsta dotter är inte den som slänger sig in i nya saker. Helst ska det tittas, tänkas på, sjunka in, funderas en vända till och sedan eventuellt testas, när det gäller nya saker. Igår var hon någon annan. Vi började förvisso lite lugnt med Kaninresan, men vi kom snabbt upp i tempo och åkte kaffekopparna och någon annan så kallad barnattraktion i en båt som gjorde att min frukost gjorde sig påmind i halsen. Alla tre barnen tjöt av skratt! Treåringen tjöt också något mer argsint när hennes moder försökte hålla fast henne så hon inte kunde stå upp och rocka i kaffekoppen.

Kaninshowen missade vi inte heller, även om lillasyster försökte ha en egen show från sin plats. Storasyster som i alla år varit livrädd för kaninerna (och alla andra utklädda stora björnar osv) gick igår fram och ställde sig bredvid kaninen tillsammans med kompisen och sin lillasyster. Glädjestrålande kom hon sedan tillbaka och kramade mig och berättade om sitt mod.

Hon fortsatte sedan på sin nya bana och ville absolut hänga på när kompisen skulle åka Lisebergsbanan. Jag hade ingen lust att köa 25 minuter för att hon sedan skulle ånga sig. Hon stod dock fast vid sitt beslut. Vi köade, hoppade i vagnen, åkte upp för backen...och DÄR ångrade hon sig. Nu var det ju inte mycket att göra. Hon höll min hand det hårdaste hon kunde och lutade sitt huvud emot mig och blundade. Själv kunde jag inte säga nåt lugnande för jag hade fullt sjå med att inte tappa väskan eller skrika själv när jag överraskad gastade för full hals i svängarna. Jisses så högt det var! OCh så snabbt det gick! Gjorde den verkligen det förr? Vem sa att jag var gammal?! Jag hörde! Efter åkturen rätade dottern på ryggen, steg av utan ett ord och sprang stolt till sin pappa och kunde inte varit stoltare och gladare när hon berättade om åkturen. 

 På plussidan denna dag fanns också att mamman fick 40 minuter ensam på en bänk i solen när övriga köade till och åkte något i bilväg. In på minussidan faller dock treåringens spruckna läpp från när hon snubblade och ramlade in i en vass kant på ett bord. Alla tänder klarade sig som ett mirakel. Efter ett par minuters gråt var hon stolt över sina blodiga servetter och kilade bort mellan borden igen. Hon underhöll sedan ett pensionärspar lite längre in i restaurangen, medan vi andra åt i något lugnare ro. Det var plussida igen.

Vi delade upp oss efter middagen. Storasyster och pappa tog sig an hennes önskan: Lisebergshjulet. Maken var inte direkt glad över sin uppgift, men som han sa: det finns i alla fall en dörr att stänga. Vännerna gav sig av mot Flumride medan jag och yngsta fick tid att spela på chokladhjulen. Och som vi gjorde det! Med glada tillrop vill jag mena att vi höjde stämningen hos alla runt om oss, och när vi själva vann visste glädjen inga gränser. Två chokladrullar fick samma tacksamma mottagande som om vi vunnit stjärnvinsten. Som vanligt hade vi dock tjänat på att köpa dem från början istället för att spela. 

Vi avslutade med två varv i någon segelbåtshistoria där treåringen la grunden inför nästa års besök när hon sträckte händerna i luften och ropade "mera", "igen", "en gång till" och fick lyftas ur skrikandes när båten hade stannat.

Det var ett mycket lyckat Lisebergsbesök. Det visade sig att den enda som kom bort ett par gånger var maken, men hans 183 centimeter, som avslutas med röd keps, var rätt mycket enklare att hitta igen än en enmetare hög på socker.

G(r)ym!

Jo, jag var och tränade igår. Det kanske egentligen inte är en så stor nyhet i sig, men om man adderar informationen om att mitt gymkort legat instoppat i en sidoficka på en träningsväska som stod längst in i tvättstugan under en massa sommarbråte, så har ni kanske bilden mer klar för er. Jag övervägde att föreslå för maken att vi kunde passa på att bygga om i tvättstugan nu i dagarna eftersom jag i jakten på träningsskorna ändå fick riva ut det mesta vi hade där inne, men han såg inte logiken. Sedan i maj har jag skänkt 399 kronor i månaden till gymägaren utan att nöta på maskinerna en enda gång. Möjligtvis gör mina myggvikter varken till eller från i slitage på maskinerna efter fyra månaders frånvaro. Men ändå. Jag är inte uppfostrad i att slösa. Har jag nu betalat så ska jag utnyttja kortet en-kro-na-för-var-je-ben-tag-på.den-här-be-svär-liga-skit-ma-skin-en-om-det-så-är-det-sis-ta-jag-gör-inn-an-jag-krä-ks.

Min deal med min inre nedröstade fitnessguru, är att jag tränar på lunchrasten; tio minuter crosstrainer, tjugo minuter styrka, tio minuter powerwalk. 10 minuter svimma.  Det tar mig knappast till någon olympiad, men det räcker för att inte min rygg ska säcka ihop och för att jag inte ska flämta folk i nacken i trapphuset upp till tredje våningen på jobbet. Och för att jag ska vara överlägsen barnen i löpning när de bestämmer sig för 60 meter utan att säga till när starten går.

Allt var sig likt på gymmet. Killarna vid vikterna med svällande muskler, men mest går runt och låtsas vara upptagna med att torka svetten ur pannan. Tjejerna vid löpbanden som stirrar rakt framför sig när de går, går, går, går, går, går.... Småstressade och otränade sommarnjutare som fått rose' och gräddglass i ett lager runt midjan. En och annan nisse som liksom jag har duschen som målbild när vi försöker tyda hur den nya magmaskinen ska användas och samtidigt försöker se ut som om vi är på gymmet varje lunch och har läget helt under kontroll.

Jag var lite rädd att jag skulle halka av löpbandet när det satte igång eller möjligtvis inte ens orka lyfta vikterna ens utan vikter, men det gick rätt bra till slut. Jag behövde inte gömma mig bakom en pelare tills gymmet stängde. Nu får vi se hur det går nästa gång. Det blir väl i...låt se...december?

Inga bekymmer

Jag kickade igång höst(?)terminen 2013 idag. Det gick rätt lugnt till. Övriga famljemedlemmar var lediga, förskolan börjar nämligen terminen med studiedag. Treåringen tjuvstartade dock vardagen igår morse med ett uppvaknade vid 05.45, och ett krav på att bli serverad frukost och underhållen. Vi var alla inbjudna till hennes dansparty, men ingen över 3,5 var ens närvarande av plikt. Eller av moderliog kärlek.

Treåringen var också idag först över mållinjen för avslutad nattsömn. Strax före 06 ropade hon på sin pappa och plågade underhöll honom sedan med diverse högljudda historier. Jag steg upp en kvart senare och gav henne iPaden så maken skulle få slumra lite till. När jag gick in till dem en stund senare satt hon upp, lutad mot sin sovande (?) far och lyssnade på världens mest förhatliga sång om man är småbarnsförälder: Jag är en gummibjörn. Skäms på den som la upp den på YouTube! Skäms!

Jag bytte till den något lugnare Lotta på Bråkmakargatan, men innan jag hunnit lämna huset hörde jag hur teknikfreaket lyssnade på Lejonkungen. I alla fall ringde hon tre gånger till mig på jobbet idag och hojtade "Hakuna Matata!" i luren när jag svarade.

Imorgon ska vi upp 06 allihop. Ska eventuellt väcka alla sovande under 4 år med en Hakuna Matata-uppmaning. Om det inte funkar får jag ta gummibjörnen.

Vår boss: Bosse

Storasysters djurintresse inkluderar i alla högsta grad hundar. Förut var det med skräckblandad förtjusning, numera är det endast förtjusning. Vår granne har en liten, söt, vit hund. Bosse heter den. Sedan urminnes tider, eller i alla fall några veckor, så har storasyster bett oss om att få gå ut och gå med Bosse. Varje dag. Varje timme.

Förra helgen var det dags. Vi gick en rejäl promenad med lånad hund, och intresset svalnade inte för en sekund. Dagen efter fick maken äran att gå med dottern på hundpromenad. Hans intresse av hundar är ungefär lika stort som mitt intresse för spindlar. Men, han gick med en promenad, och sjönk sedan ner i en stol på verandan medan Bosse fick vatten i en skål i trädgården. Dottern fick lov att ha Bosse i trädgården ”en stund” och sedan lämna tillbaka honom. När jag några minuter senare tittade ut i trädgården satt maken blickstilla, stirrandes på den tidsinställda äggklockan framför sig och väntade in ”stunden”.

Vi passade Bosse en extra timme en dag förra veckan, och fick då till båda döttrarnas glädje ha hunden inne i vårt hus. Piece of cake, tyckte jag. Tills vi kom in. Dock ingen skugga över Bosse, han är både väluppfostrad och precis lagom stor. Men jag insåg att vårt hem inte är hundsäkrat överhuvudtaget. Jag fick plötsligt bilder i huvudet av Bosse som äter lego. Hittar pyttesmå dockskor eller får stoppning från ett gosedjur i halsen. Min bild av mig själv grejandes lite runtikring, medan hunden låg och sov och barnen pysslade med sitt, grumlades av att jag istället hetsstädade radhuset och slängde in allt med en mindre radie än 10 cm i närmsta garderob. Svettig följde jag sedan efter Bosse genom hela huset i en timmes tid för att skydda honom.

Bosses besök hemma hos familjen icke-hund avslutades med att treåringen högljutt deklarerade ”jag är också törstig” och i nästa sekund stod på alla fyra och drack ur hundskålen. Sen gick Bosse hem.

I sitt esse.

 

 



Jobb vs semester

Idag var jag tillbaka på jobbet efter semestern. Den senaste veckan har jag hängt med barnen när maken slitit för brödfödan (läs: glidit runt på långluncher och kunnat sitta på dass i lugn och ro).

I måndags hade vi det förstås också rätt gott, di små och jag. Vi träffade en av mina finaste vänner, som med glädje spenderat sommaren i Norrlands inland, och som nu längtade efter lite västkustsbad. Det är ju en av våra favoritaktiviteter i den här familjen, dessutom en vi gör bra. Och! Lyssna! På! Detta! Ingen rymde. Inget blodvite. Alla var LUGNA. Till och med treåringen prickade in en dagsform som gjorde att jag kände mig tvingad att kolla febern på henne innan vi åkte, men hon var frisk. Visst, småsaker som att bada med sin badrock, trots tillsägelse att stanna på stranden, inträffade, men det passerade som en liten bump på vägen. Vi badade utan drama. De grävde gropar. Fikade två gånger på två timmar. Det dracks vatten och byttes baddräkter. Ingen annan närvarande på stranden lär minnas vårt besök! (Ok, kanske att några pk-fölräldrar tittade snett när treåringen slängde sig på marken och tjöt dramatiskt fem gånger i rad för att hon inte fick klättra uppför rutschkanan eller svinga sig i den ram som satt ovanför. Men äsch, i detta fall är det en petitess.)

Tisdagen började med regn så vi drog söderut på utflykt och hoppades på sol. I Varberg var det 10 grader varmare än vi hade hemma på morgonen, och när vi lämnade samma stad vid 15-tiden stod termometern på nära 30 grader. Vi spenderades två timmar på den nybyggda lekplats som vi missade för ett par veckor sedan när det regnade. Två 5,5-åringar klättrade, sprang och kokade ihop sattyg bus. Det högsta spökhuset med den branta rutschkanan var de dock båda lite spaka inför, även om de lät oss veta att de hade valt att inte åka mer. Treåringen, som likt en liten terrier tror att hon är minst tre år äldre samt 10 centimeter längre, hade dock fällt ner alla spärrar och gick all-in. Klättrade, knödde sig fram och åkte ner utan tvekan. Till och med en och annan sexåring flyttade på sig när hon tog sig fram med händerna framför ansiktet och låtsades att hon var ett lejon (oklart varför).

Mount Everest nästa.

I onsdags var det då dags för inskolning på fritids för stora, och på ny avdelning för lilla. Jag är inte riktigt med på det tåget. Mamman i denna historia smälter nämligen fortfarande det faktum att den lilla, lilla sparv till bebis som föddes hösten 2007 har möjlighet att gå med ryggsäck till fritids och spelar dinosauriespel med sina nya killkompisar, samt att den förvisso kaxiga, men ändå i känslan nyfödda, bebisungen går på storavdelningen och (som jag tolkar det) tycker det är så toppen att hon de två dagar som gått vägrat lämna ifrån sig saker som tillhör dagis när vi var på väg hem. Leksakerna släppte hon till slut, men inte förrän vi kom hem märkte jag idag att hon fått med sig fotot på sig själv med hennes namn som hänger på hennes fack.

På väg till dagis i egenkomponerad outfit. 

Så. Min första dag på jobbet skulle vara lugn. Ändå fick jag slå ihop datorn med en väldig fart och springa till bussen (med något lägre fart). Detta är dock inget försök till att skryta om hur upptagen jag är, hur mycket jag har att göra eller hur oerhört betydelsefull min närvaro var på kontoret. Nej. Mejlen blev förvisso rensad, möten bokade och några planer gjorda. Men jag ägnade lika mycket tid åt att återinviga kaffemuggen samt att under mötesliknande former ta del av arbetskamraternas sommaraktiviteter. Så ok, inledningen till denna text om makens vecka på jobbet är inspirerad av min egna första jobbdag efter semestern.

Kanske att ingen av oss kan klassa veckans begivenheter som särskilt slitiga.

Sommarloooov!

Vi fick sätta klockan på halv 7. Det fanns inga rutiner alls att luta sig på när vi skulle fixa oss klara på morgonen för att hänga på låset till frukostbuffén klockan 7. Väl där bestämde sig våra annars frukostälskande barn sig för att idag, när det serverades buffé, så var det nog med två riskakor till frukost. Den ena blev mutad till att äta ett ägg, men den yngsta gick inte att påverka. Detta är då förklaringen till varför en mamma sågs fylla ett fat med skorpor, frallor och annat bröd som hon sedan övertalade en pappa i samma familj till att smuggla ut. Det var inga lösmustascher och fejkade accenter inblandade, nejnej, han vet mer sofistikerad än så. Han tog helt sonika fatet med mat till en hel dagisgrupp och vandrade ut ur matsalen med den mest oskyldiga min någon kan uppbringa - i kombination med raska steg och en treåring i släptåg.

Bussen till Västra hamnen gick 07.56 och med lika mycket tålamod som tur (samt resesällskapets synnerligen välplanerade drag) så lyckades vi och ungefär 50 andra barnfamiljer vara på plats strax efter 8 på inspelningsplatsen för Sommarlov. Solen gassade, och vilken annan dag som helst hade jag varit tacksam för dryga 20 grader lagom till frukostkaffet. Inte så mycket just den här fredagen. Vattenflaskan var slut innan programmet hann starta och jag tackade maken för brödet. De medtagna överdragströjorna vi saknat i packningen dagen innan, låg nu och hånskrattade åt oss.

Femåringen var glad när hon sett en skymt av programledar-Malin samt stått precis bredvid när finlandssvenska Krista sjöng Marry Me på repetitionen. Treåringen upprepade sin fråga "Var ÄR Sommarlov?" tills pappan tog henne på axlarna och började leta. Vi tror hon fann vad hon letade efter, för hon var nöjd sen.

Själv tyckte jag det var mer intressant än alla de övriga tre i min familj tillsammans, och hyschade dottern som ville prata om allt annat än just den mycket spännande TV-inspelningen som pågick framför oss. Svetten lackade på mig både av värmen, men också för att jag visste att min äldsta dotter trodde sig få "vara med på TV" i och med dagens besök. Den önskan gjorde dock inte att hon ville lyssna på mina idéer om var vi skulle sitta. Som en amerikansk stage mom av värsta sorten, samt anklagad av maken för att curla vår dotter, knödde jag in henne och mig på diverse ställen där jag trodde hon skulle ha en chans att synas. Mitt tålamod prövades dessutom av att hon ville ligga ner i mitt knä (för att komma undan värmen) och att jag skulle säga till "när hon var på TV". Vi provade tre olika platser och på två av dem trodde jag att vi kanske blev filmade. De som satt allra längst fram hade, enligt obekräftade uppgifter, varit på plats från klockan 5. Jag tvivlar förvisso på sanningshalten i den uppgiften, men att vi ställde klockan på halv 7 var väl i alla fall ett skämt i jämförelse med den planeringen.

Dottern var inte helt nöjd, men inte heller missnöjd, när vi åkte hem. Hon trodde inte det skulle vara så många barn där. Nä, vem hade trott det? Rekord så klart. Men någonstans måste vi väl skymta förbi? Och ja, till sist, efter att ha sett fredagens Sommarlov-sändning fler gånger än jag sett totalt antal avsnitt av programmet tidigare, så upptäckte jag det!

Vi kom med! Jaja, jag kom med två gånger och dottern bara en gång. Men ändå. Uppdrag slutfört. Och isen är finfint sopad.