Lena och jag.

Kärleken är evig sköljer över mig med varma familjeminnen från 80-talet. Den smakar varma mackor och drickaback och ser ut som en rosa sjal i ett rufsigt hår och midjejacka.  Dansa i neon är mellanstadiedisco och drömmen om en perfekt poppig look. På 90-talet var agent 006 mitt val i smyg när alla coola valde Nirvana och annan grungerock. Det gör ont har jag sjungit och dansat skrikit och hoppat till på Avenykrogarna i en perfekt tid.
 
Lena Philipsson hade premiär på sin show på Rondo för ett par veckor sedan och jag såg den igår. Hon levererade precis vad jag hade förväntat mig, vilket var topp i val av låtar, glitter och glamour, proffsiga dansare och småroligt aktuellt mellansnack. Maten på Rondo överraskade positivt och det alkoholfria bubblet smakade champagne.

Glamouren höll dock inte hela vägen. Eller ja, för Lena & co gjorde den det. Men inte för mig. En timme in i showen tog jag en egen paus och gick på damernas. Efter lite action i holken så gör jag den amatörmässiga upptäckten att pappret är slut! SLUT. Det var inte mycket att göra. Jag väntade tio sekunder. Allt tyst. Alla bås tomma? Sakta reste jag mig, smög fram och gläntade på båsdörren. Kusten klar. Jag tar sikte på båset mittemot och rusar. Med dagens tur på min sida så hann jag fram utan att bli upptäckt med byxorna på svaj och ett lätt framåtlutat springsteg. Hade någon sett mig hade jag starkt ifrågasatt personen psyke. Självklart har det inte hänt. En småbarnsmamma har alltid en pappersservett för nödsituationer i handväskan, när de har handväskan med sig.

När jag är tillbaka på min plats vid bordet drar Lena igång Delirium. Hon avslutar showen en stund senare med Jag ångrar ingenting, men mitt Lena-minne från 2012 blir nog ändå A woman's gotta do what a woman's gotta do.

Festlig lördag

Knappt hann jag skriva sista meningen igår om att energidepåerna var påfyllda, innan det var dags att påbörja tömning av dem igen. Storasyster fick feber och frossa och natten blev lätt sönderhackad i flera dimensioner. Jag hoppades på ett snabbt tillfrisknande och morgonen började bra. Prick klockan åtta satte hon sig upp bredvid mig i sängen och började pratade om sin pojkvän på dagis som nu är dumpad eftersom han lekt för mycket med en annan tjej. Sen redde vi ut begreppet orättvisa, även om vi inte kanske var helt överens. Dottern hävdade bestämt att om vi har en kaka och hon inte får äta upp hela så är ju det orättvist. Mitt i dessa diskussioner började hon plötsligt kräkas och vid koll hade hon nästan 40 graders feber.

Maken drog nitlotten eftersom jag sedan flera månader hade planer att gå på show på Rondo med min mamma och syster på eftermiddagen idag (en show som kräver ett eget inlägg). Några tvättar, duschar och lakansbyten gjorde förmiddagen lite rörig, även om det var påtagligt att den med mest energi här hemma låg däckad i sängen. Jag hade siktet inställt på att lämna hemmet vid två-tiden för att se en föreställning med middag som började klockan tre. Jag var huvudorganisatör för dagens event, och tyckte informationen på biljetten om showstart var ett bra riktmärke. Vid halv elva ringer min syster (som insett att hennes vanligtvis kontrollerande storasyster var fast i ett kräk- och feberparadis och behövde hjälp) med informationen att vi behövde vara på plats senast klockan ett för att äta innan showen. Det var ju en rätt viktig detalj... Tack vare syster hann vi i tid.

Vid 12 lämnade jag make och barn hemma för lite glamour på stan. Maken var dock rätt nöjd när båda barnen låg nerbäddade i soffan framför en film. Men helt lugnt hade han nog inte haft det hela tiden. När jag kom hem igen vid sextiden på kvällen, så hade yngsta dottern bytt namn till Gangstern, och storasysters feber hade stigit ytterligare till över 40 grader. Ändå hade min make hunnit med att göra en (citat) "mustig Bolognese" som stod på spisen. När jag frågade vad skillnaden var mot den vanliga vardagsköttfärssåsen, svarade han att han använt smör i såsen och dessutom pressat i två hela vitlöksklyftor.

- Det är ju lördag, vi får festa till det lite.

En sjukling och en hangaround. 

Heja Strömstad Spa!

Kräftsoppan, massagen, lugnet. Utomhusjacuzzi med utsikt över småbåtshamnen. Latte i lugn och ro när regnet smattrade mot rutan. Ansiktsbehandling, kantarelltoast och 10 timmars sömn. Lång hotellfrukost och morgonspa.

Alla depåer påfyllda. Bring it on hösten!

Firar våra löften

Imorgon firar vi treårig bröllopsdag. Självklart ska vi fira! Förra året var vi på spa över kvällen ett par mil hemifrån, i år åket vi några mil längre och tar in på spahotell i norra Bohuslän. Min make har stått för alla arrangemang. Vi åker upp vid lunch och har behandlingar på eftermiddagen och middag på kvällen. Sen bor vi på hotell och åker hem dagen efter. Säger maken. Jag hänger bara med. Det låter perfekt, vi får hoppas att det blir det. Maken gjorde mig lite orolig tidigare idag när han pratade om skönhetsoperationen han bokat åt mig. En freudiansk felsägning? Önsketänkande? Vi får väl se.

I lust och nöd, 2009.

Plötsligt händer det.

Oftast är det jag som står för topparna och dalarna i känslosvallen hemma hos oss. Min makes känsloyttringar är mer som en rak linje, med lite krusning på ytan med jämna mellanrum. Då och då sveper det in en våg, åt endera hållet. Häromkvällen skrapade vi en triss tillsammans (japp, varannan ruta) och plötsligt fick han glädjefnatt, han vrålade ut sin lycka innan vi ens hade skrapat klart. Vi hade vunnit!

När tjoandet över vinsten var avklarat så tittade han på mig och sa med en lika delar spänd som självklar ton:

- Vi tar det väl i kontanter?!



Modell: Tell

Äntligen fredag! Med våra föräldrars hjälp tog vi oss igenom veckan med förståndet i behåll. Den var dock inte helt kass, den här slitiga veckan. Jag skrev i förra inlägget att maken glidit genom veckan och det kan ju verkligen kalla det. Han gjorde nämligen modelldebut. I veckan var maken genom sitt jobb kallad till en fotosession som statist. Om det var sedan var bristande kvalitet på dem som skulle agera frontpersoner, makens vackra tryne eller om maken gjorde en formidabel insats i sin skymda roll på perrongen, låter jag vara osagt. Men när jag ringde honom för att kolla läget från min sjukhörna, så var han strängeligen upptagen och i fullt sjå med att agera "businessman på resande fot". I sin rosa skjorta och skinnportfölj stod han blickstilla, fast på språng, i flera timmar.

Han hade en fantastisk dag, men insåg under timmarnas gång att det nog var ganska enformigt. Dagen efter valde han att avstå ny modelldag, trots stående ovationer och inbjudningar till dag två från teamet. Jag å min sida var rätt så avundsjuk skeptisk och behövde inte ens anstränga mig för att ta ner honom på jorden igen. Alltså, den här familjen kan inte ha flera primadonnor.

Sen insåg jag mitt misstag. Paris är väl ganska nice. Och Milano? Jag menar, även om vi gillar Sveriges västkust och trivs i vårt radhus så är jag inte den som är den. Jag måste ju inte köra en gammal V70. Jag kan tänka mig att bo i en våning med takterass och utsikt över Medelhavet. Alltså, jag är anpassningsbar.

Men det var försent. Han hade bestämt sig. Bergsfast argumenterade han för att inte ta chansen medan jag gick på som en galning om att han borde se det som något kul och en upplevelse. När min make bestämt sig så är det dock enklare att skaka liv i en nackad kyckling än att få honom att ändra sig. Det var inget att göra. Vi skulle bli kvar i förorten till vardags.

Men kanske, kanske lyssnade han liiiite på mina böner argument om att smida medan järnet är varmt. För bara några minuter sen deklarerade han att hans nästa fotojobb är på onsdag. Det är vår bröllopsdag. Vi planerar en dygnslång get-away. Och nu ska han modella just den dagen?! Skit i solnedgången från terrassen vid Medelhavet. Jag gillar Volvo. Dags att skaka liv i kycklingen.

Snor, skor och mor.

Förutom blodspillan för tvååringen i måndags, har maken och barnen har glidit igenom veckan. Jag å min sida rivstartade ju med en tur och retur till Stockhom som tog ungefär hälften av veckan energi. Sen har jag hostat, tappat rösten, återfått rösten, snorat, haft ryggproblem likt en åttioåring och jonglerat med mina arbtesuppgifter för att bli klar tills idag. Jag hann precis. Eller ja, när jag tryckt på sista tangentknappen var klockan 16.20 och jag skulle hämta barnen 16.30. Det blev inte helt lyckat, och jag fick be om ursäkt för en halvtimmes sen ankomst på förskolan. Övervägde en högstadieursäkt (broöppning med fel på klaffarna och sen sprang en katt över vägen som bussen väjde för och då kom polisen och därför blev jag sen), men valde att säga sanningen. Dålig planering. Imorgon är min fredag hemma med barnen.

Veckans höjdpunkt var onsdag, den var som ett kinderägg. Sushilunch och starbuckskaffe med en nära vän, tapasmiddag med mamma för att fira hennes födelsedag och skoshopping på kvällen. Som vanligt började jag att titta på rean men hamnade på full pris ändå till slut. Jag skojade med maken när jag kom hem och sa att de kostat en bit över 2000 kronor. Hans min innan han såg prislappen var värd att riskera en mindre chockskada för. Sen sa han att han tyckte att skorna var fina men menade att jag redan hade några likadana.

Jag förstår inte vad han menar. 

Det bidde en tummetott

Jag hade sett fram emot ett tre timmar långt möte i Stockholm idag. Vi skulle ha tid för genomgångar, spåna idéer och ta fram underlag till ett projekt. Dessutom hade jag ett kortare möte på ett annat ställe och som grädde på moset skulle jag få se min höggravida barndomsvän på eftermiddagen innan jag tog tåget hem igen. Jag hade tänkt ut det så bra, till och med tagit fram en bit falukorv ur frysen till dem där hemma att äta till middag (de gillar det, själv tycker jag det är rätt äckligt).

Måndagar verkar inte vara min grej. Redan igår började min rygg spöka och kvällen slutade i tårar. Jag kunde inte någon bekväm sovställning som inte innebar att det strålade smärta ner i vänsterbenet. Några värktabletter senare så somnade jag. Klockan ringde och jag valde att ligga kvar till klockan sex för att kompensera lite för nattens sömn. Ryggen kändes något bättre när jag gick upp, men insåg att dagen skulle bli en utmaning i smärta när jag hade svårt att böja mig för att stänga av duschen.

Fler värktabletter och Voltarenkräm gjorde att jag kände mig relativt ok när jag klev på morgontåget till Stockholm. Efter 20 minuter får jag ett sms att min vän fått barn i natt och därför inte kunde ses. Glädje över ny bebis! Det fanns ju med i planeringen att hon kunde föda när som helst, och jag tänker att jag kan ju shoppa ett par timmar innan tåget går hem ikväll (om jag nu kan komma ur mina kläder utan att kvida om ryggen ska krångla). Dricker mitt kaffe och fortsätter jobba på tåget. Lugn stund.

Inom en halvtimme har två saker inträffat som intar plats 2 och 3 över dagens sämsta besked. Först blir det korta mötet inställt. Ok, no biggie. Tittar i kalendern för att stuva om, och upptäcker att jag tagit fel på tid. Dagen är rätt, men det möte jag tror ska börja klockan 11 och hålla på i tre timmar, börjar egentligen klockan 13 och är endast en timme långt! Ringer upp en av personerna jag ska träffa, och jag inser att vi pratat om, förbi och över varandra.

Precis innan vi kommer fram till Stockholm ringer jag min make på jobbet och får beskedet att han har gått för dagen. Gått för dagen?!  Hinner ana oråd innan jag får tag i honom. Han är stressad och på väg hem, men levererar dagens absolut sämsta besked. Dagis har ringt, lillasyster har ramlat av ”något” och blöder från hakan. Hon måste sys.

När vi rullar in på Stockholms central får jag fajtas med känslan att vilja nästa tåg hem. Ryggen värker, och i bröstet finns bara oro och vilja att vara nära, nära min tvååriga bebis. Hålla hennes hand, sjunga ”En liten båt...” i hennes öra och lova henne att mamma finns här oavsett vad som händer. Fast jag finns ju inte där. Jag är ju 50 mil bort och på väg till ett möte som känns rumphugget.

Det blir två timmar i Stockholm. Ett möte på 1,5 timme som faktiskt blir bra. Jag småspringer tillbaka till centralen med SJ i örat som överraskar positivt. Tio minuter i kö och 77 kronor senare har jag en bokat om min biljett och kan hoppa på tåget hemåt. Slänger i mig en hamburgare eftersom jag antar att jag borde vara hungrig nu.

Efter några mils resa skickar maken en bild på den omplåstrade tvååringens haka. Det räckte med att tejpa såret, det ser inte särskilt dramatiskt ut för en som inte burit henne inom sig i 9 (jaja, 8 då) månader. Hon har fått ett klistermärke med Lille Skutt och gråter inte längre. Mitt möte bar lite frukt, jag har tagit kommandot över ryggen med hjälp av Voltaren, och jag är snart hemma. Måndagen har sex timmar på sig att visa sig från en bättre sida, även om det inte lär bli en hel rock.

På språng.

Och nån falukorv tänker jag inte äta.

Veckopeng * 2

Den blivande femåringen har pratat en del om veckopeng. I veckan tog föräldrarådet ett beslut att hon varje lördag ska få 20 kronor. Pengarna ska användas till att köpa lördagsgodis (om hon vill ha) och dessutom måste hon spara en del. Vad som är en "del" har vi inte diskuterat, trodde min make skulle ställa 50/50-krav men han kanske inte har tänkt på det än.

Idag var det dags för första "utbetalningen". Hon tog fram sin lilla rosa Hello Kitty-börs och stod redo att ta emot pengarna. Jag hade en tjuga i plånboken samt en herrans massa småpengar. Hon hade varit inne på att få en papperspeng när vi pratade tidigare, men jag såg en möjlighet att bli av med enkronor. Väldigt pretentiöst la jag därför en tjuga i ena handen och en guldpeng, en femkrona och fem enkronor i den andra. Hon fick välja. Hon var tyst en stund och föreslog sedan att hon skulle få båda. Eller kanske tjugan och guldpengen? Det var ju bara två pengar jämfört med alla de pengar som låg i högerhanden. Ny förklaring, och efter stor vånda valde hon mynten. Hon var strålande glad, plockade ner dem i börsen och förklarade att hon skulle in på sitt rum och räkna dem. Jag fick inte följa med.

Fem minuter senare sveper hon förbi mig och ropar över axeln att hon ska gå till en kompis. Jag frågar om pengarna och hon pekar på sin hylla i rummet, där ligger den rosa portmonnän. Hon går iväg.

Ytterligare fem minuter senare tänker jag stoppa ner tjugan i min plånbok igen. Jag hade lagt den på sekretären efter att hon valt, en ganska hög sekretär som man måste ha en stol för att nå upp till om man är 114 cm lång. Gissa en gång om tjugan låg kvar? Jag blev så förvånad, kunde inte tro att min dotter lurat mig så totalt! Jag var tvungen att slita upp dörren till vår numera olåsbara toalett, och ställa den sittande maken till svars. Hade han månne norpat min tjuga? Han nekade och såg ut som om han ville vara ifred.

Jag stövlade irriterat in i dotterns rum och slet åt mig börsen. Det avslöjade henne. Däri låg alla mynten och en nerknöcklad tjuga. Hur är det möjligt? Så snabb hon måste varit. Och tyst! Och smart...

När hon kom hem frågade jag henne om hon visste var tjugan var. Hon tittade oskuldsfullt på mig, och drog en ramsa om att jag kanske ändå tänkte att hon skulle ha båda. Hon kunde ju få en extra tjugan denna första gång? Efter ett nekande svar gick hon och hämtade den och gav mig. Det bådar ju gott. Kanske blir hon inte kriminell ändå. Kanske blir hon bankdirektör. Jag vet inte vilket som är värst.

Fredagsmys (?) och grattis till mig.

Jag är lika mycket fredagsfrälst som övriga måndag-fredag-jobbare. Eftermiddagströttheten ger vika när den grillade fläskfilén ställs på bordet av fredagslediga maken. Jag har alltid stora och många planer för just fredagkvällarna efter att barnen somnat. Jag gör listor i huvudet på allt jag vill göra, som om just fredagen hade fler timmar än de två som finns kvar av kvällen när barnen somnat.  De senaste två fredagarna har jag tänkt baka äppelpaj. Det hade ju varit en bra idé – om någon hade köpt äpplen och jag hade haft receptet lite färskare i huvudet än att jag måste googla fram det. När äppelpajen är bakad har jag tänkt slänga alla uteblommor och – taadaa – plantera höstblommor. Höstblommor?! Jag vet ju inte ens hur de ser ut. Orangea tänker jag mig. Helst ska de tåla isande havsvindar. Sortera kläder inför loppis, sätta in foton från för tre år sen, boka skidresa, springa en runda, läsa en bok och vika tvätt är också sånt jag på fredagslunchen tänker att jag ska hinna med på fredagkvällen.

Idag somnade barnen en halvtimme tidigare än vanligt. Kan varit en pyrrhusseger, det visar sig imorgon bitti. Vi använde i alla fall vår extra fredagskvällshalvtimme till att vila. De oinhandlade äpplena behövde ju inte skalas. Jag ville prata med maken om alla sysslor jag hade på min lista, men jag blev hårt brädad av börsen och tidningsskörden för veckan. Maken ville gå igenom dagens aktiehandel med mig, men jag fick gå upp för att inte somna. När jag lämnar sovrummet hör jag honom orera om tokdag, börsrusning och sju procent. Det sista halvskriker han och tillägger att "det här måste du höra, du tycker det är skoj, jag lovar, det är oootroligt!". Sen tystnar han och tar upp sin tidning istället, och det förstår man ju att den var mer intressant än mig.

"Trimning pågår för fullt" och "Smak för bakterier", vem kan tävla mot det?

Kläderna lär bli ovikta idag med och fotona ligger ju bra i lådan. Jag säger som vår tvååring  sa till de andra bebisbarnen igår när hon gick från dagis – trevlig helg!

Namnsdagsfika. Och snart börjar Skavlan!

Överraskningar…

Måndag morgons överraskningar var av två slag, båda av sådan karaktär att jag önskade att jag inte hade vaknat förrän framåt lunch istället. Klockan ringde vid 6 men när huvudet kändes som betong valde jag att ligga kvar en stund. Det gick inte över. När barnen vaknade fick jag ta mitt, som det kändes, alienformade huvud och gå upp ändå. Duschade och gick ner för att äta frukost – bara för att mötas av ett brrrrmmmpffff från kylskåpet som jag precis öppnat. Det la av! Bara så där! Med osten i handen började jag svära högt, men fick dämpa mig när storasyster ifrågasatte om man fick säga fula ord nu på morgonen? I så fall kunde hon några, och började räkna upp dem.

Maken som oftast inte tror mig när jag säger att det är KRIS, kom till slut ner för att se om hans fru som skällde ut kylskåpet efter noter hade blivit tokig, eller om kylskåpet var lika trasigt och skulle slängas åt helvete som hans fru antydde. Efter att ha pillat på alla knappar, dragit ur kontakter, testat allt och till och med dammsugit bakom kylskåpet (som om kylskåpet led av dammallergi), såg vi tusenlapparna flyga iväg när vi insåg att vi skulle bli tvungna att snabbt inhandla ett nytt kylskåp redan på måndagen.

Jag lämnat barnen på dagis, svettades ymnigt och insåg att jag inte skulle lösa att gå till jobbet eller hänga i en kylskåpsaffär hela dagen. Alienhuvudet var i maskopi i med kroppen. Plötsligt började kylskåpet fungera igen! Det återuppstod i ett halleluja-moment och maken stressade iväg till jobbet. Själv satte jag mig i soffan med datorn i knät och jobbade febrilt för att hinna göra så mycket som möjligt innan influensakollapsen skulle vara ett faktum.

Tisdagens överraskningar var av det bättre slaget. Min huvudvärk var något bättre och kylskåpet funkade fortfarande. Kroppen kändes fortfarande matt, som efter ett maraton  - som jag förvisso aldrig sprungit – eller en förlossning. Det där sista kan ju dock vara en sanning med modifikation. En kär vän ringde mig på kvällen och berättade om dagens bästa: hennes andra son var född bara ett par timmar tidigare, och hon lät jättepigg.

Idag är betongkänslan nästan borta, även om tröttheten dröjer kvar. Ingen snuva, inget halsont. Fortfarande fungerande kylskåp. När jag satt på bussen hem från jobbet, hittade jag en halv chokladkaka i min väska! Vilken överraskning! Hur har den kunnat undgå att bli uppäten sen i lördags (när jag köpte den för att muta tvååringen i ett desperat ögonblick)?! Eftermiddagshungern var stor, så jag smakade en bit. Tio minuter senare var den överraskande helt slut. 

Finfin överraskning för blodsockerfallet.

Sockersött

Ibland har vi skämtat om hur många vuxna det behövs för att ta hand om våra barn och samtidigt behålla en hyfsad nivå på hemmet sinnet, få äta i tid och ha lite lugn och ro ibland. Ensam är en kamp, två är oftast inte tillräckligt, tre väger ju upp en del men fyra brukar funka bäst. Då är en dedikerad till varje barn, en som har koll på köket och en som håller ställningarna i övrigt; drar skämt och målar lite där det behövs.

I lördags var vi på kalas hos svärmor; nio vuxna, två barn (våra) och en hund. En lugn tillställning som smittade av sig på barnen som spelade ut sina roller av väluppfostrade barn som inte kastar skedar när de blir vreda. De satt lugna och åt (förutom kanske just den stunden när lillasyster kröp in under bordet till hunden och försökte stjäla den bit kaka som hunden fått/snott) och lekte sedan med de leksaker som fanns. Storasyster fick gå med hunden på promenad och svävade på moln.

Efter fyra timmar började dock lillasyster tröttna, både bokstavligt och bildligt. I ett försök att bryta det lätt hysteriska skrattandet (sockerchock) och den ganska snubbliga framfarten, så höll jag upp henne i famnen på gammel-mormor, dvs min makes 91-åriga mormor. Kan låta som galenskap, men jag tänkte att vår yngsta som gillar allt som glimmar skulle gilla gammel-momors smycken och hennes blanka rullstol. Jag hade rätt, hon fascinerandes. Det var då det hände. Vårt 2-åriga energiknippe slappnade av, la sig ner och vilade i knät på sin 89 år äldre nyfunna vän.

I en halvtimme satt min makes mormor med vår yngsta dotter i famnen, killade henne på ryggen och pratade med henne. De har ingen relation sedan innan, då gammel-mormor inte minns mig och barnen från gång till gång vi ses. Den här gången vill jag tro att något inom henne kommer minnas sitt barnbarnsbarn, ingen demens i världen kan trolla bort det magiska de två verkade hitta hos varandra.

Med 89 års åldersskillnad.

Tydligen behövdes det inte så många vuxna för att skapa lugn. Det räckte med en 91-årig dam. Jag ska aldrig mer klaga på att jag känner mig lite sliten, i alla fall inte de närmaste 25 åren.

Låst position.

Om jag hade varit det minsta lilla lagd åt det dramatiska hållet så skulle den här texten handla om hur jag klättrat på kakel, firat mig ner för en fasad och räddat mina barn från en säker dö..dstrist dag när deras morsa satt inlåst på dass.

Men för att ta det från början. Vi väcktes vid 6-snåret. Eftersom jag var ledig så försökte jag få till en mysstund med döttrarna i sängen. Läsa en bok, skratta åt något tillsammans och kanske sjunga en sång. Hahahahaha – vilket skämt. Vem försöker jag lura?! Innan vi ens hade lagt oss till rätta, utbröt bråk om vem som skulle ligga på vilken kudde och vem som skulle ligga på höger sida om mig, som tydligen båda föredrog. Maken som planerat att gå tidigt till jobbet, fick tack o lov gå in och medla. Annars hade jag verkligen kunnat starta en andra karriär som utbrytarkung.

Efter tjugo minuter fick jag nog. Jag gick upp och stängde in mig på toaletten för att hinna få två egna minuter i fred, eftersom jag anade att min lediga fredag skulle bli allt annat än lugn. Min äldsta dotter skulle dock inte låta mig komma så enkelt undan. Hon rusade ut ur sovrummet och var mig hasorna när jag blixtsnabbt låste toadörren. Min make försökte övertala sina avkommor att sätta sig i soffan för att ge sin fru de få minuter han visste jag behövde för att börja dagen. Men icke. Storasyster hängde istället hela sin tyngd i dörrhandtaget och skrek att jag skulle öppna. Min make ser det hända och förstår hur nästa sekund kommer se ut. Hade jag varit dramatisk nu så hade jag skrivit att hans skrik i detta läge lät som ett vrål som startade långt ner i strupen från ett skadeskjutet djur. Dörren hade gått i baklås.

Det är egentligen nu som dramatiken kommer in. Jag har till vardags inte klaustrofobi ens i lindrig form, men ändå började hjärtat klappa och väggarna trängde sig på. De mörka tankarna slog till direkt. Tänk om inte min make varit hemma..?! Förvisso låser jag ju aldrig om mig då, och nio av tio gånger har jag med mig telefonen (vadå, har inte alla det?), men just den här gången hade kunnat hända även om maken hunnit gå iväg. Som en gång av hundra. Då hade jag suttit där inne. Utan telefon. Utan väggfönster. Och med två barn på utsidan.

Jag vet inte vad som hade varit rätt väg till hjälp. Ytterdörren var låst, den kan inte barnen låsa upp. Balkongdörren hade storasyster kunnat öppna, så hade hon fått skrika på hjälp. Kunde ju tagit en stund. Det finns en liten chans att jag hade kunnat få storasyster att ringa någon. Men jag tror att hon hade blivit väldigt rädd och antagligen skrikit om hon förstått att jag var inlåst. Hemtelefonen är utesluten, den är låst för barnen och jag tror inte hon hade löst att låsa upp den ens efter mina instruktioner. Då återstår iPhone. Kanske, men den är också lösenordslåst och ringa har hon aldrig gjort från den utan att jag ringt upp. Skulle jag bett henne spela eller ladda ner nåt så hade det varit andra bullar. Det hade hon löst på en sekund. Har 112 en app tro?

Då återstår att jag hade fått se till att komma ut innan barnen började käka ur soporna alternativt klättra på skåp och ramla ner och slå ihjäl sig. Den enda vägen ut ur badrummet, förutom dörren, är genom ett takfönster. Det sitter alltså i taket, och dessutom nån meter över vanliga innertaket. Nån stege förvarar vi tyvärr inte på dass. Handfatet är inte tillräckligt högt. Jag har dock tänkt ut en flyktväg under dagen, och har en idé om att jag kanske hade kunnat nå takfönstret via handdukstorken. Den håller för fyra blöta badlakan, kan då steget vara så stort till ett stycke (o)smidig 35-åring i panik..?! I lösningen på den här ångestfantasin har jag då så starka armar att jag hade kunnat häva mig upp på vårt platta tak, när jag väl nått takluckan. Väl där hade jag ju i alla fall kunnat andas. Jag hade ju inte kunnat ta mig in i huset igen, men om storasyster väl öppnat balkongdörren så hade jag fått klättra en kort bit ner på fasaden och hoppa ner på balkongen. Voilá! Fri!

Nu blev inte morgonen fullt så spännande. Efter att slutat be, och istället beordrat barnen att sitta still i soffan, mekade maken med låset på dörren på nåt vis. Hans valde en nagelsax som verktyg. Sen bad han mig vrida lite vredet och så var jag ute. Fri efter fyra minuter i fångenskap. Jag var djupt tacksam att maken var hemma. Lite tacksam också över att han släppte ut mig. Man vet ju aldrig, han kanske hade sett en helg med egentid framför sig. Ställt fram mat till barnen så det räckte ett tag och dragit. Nä, sån dramatik har vi inte tid med i fabriken vardagsliv. Fem minuter senare var maken på väg till jobbet. Jag satt med barnen vid frukostbordet, klockan var strax efter 7 och jag konstaterade att dagen bara kunde bli bättre.

Lugnet efter stormen.  

Rummet igen

Medan lillasyster inte uttryckte någon mer känsla än att hon höjde på ögonbrynen och sa ”sötbodet? sötboddet botta?” när vi presenterade hennes nya möblemang, så var stora syster gladare. Hon var med på Ikea och valde ut vissa delar själv. Hon tog det hela för givet och pekade glatt på saker hon ville köpa.

"Ring mig så ska jag se om det finns i datorn"

- Borde hon inte visa lite tacksamhet, tyckte maken.
- För vadå, undrade jag, för att inte vi vill ha hennes leksaker på golvet, i tamburen, i sängen, under soffan, i köket, på balkongen och överallt där hon lägger dem?

Det är ju vi som föredrar att inte hennes lego dyker upp i tvättmaskinen eller att dockorna sprids över huset och skrämmer slag på någon när man ska gå på toa mitt i natten och det ligger en "bebis" och stirrar på en på golvet. Det är ju vi som vill köpa lådor till förbannelse. Möjligen att hon kunde lära sig städa lite bättre. Då skulle jag vara tacksam i alla fall.

Den här gången behövde vi dock inte fundera så mycket. Glädjen över hennes nya saker var total. Hon ville så gärna visa sitt ”nya” rum för sina vänner, att hon bad om ett inflyttningskalas. Hon fick bjuda tre vänner och det var en lycklig unge som bjöd sina vänner på glass och saft.

Sen gick de upp och tog rummet i besittning på ett sätt som jag kanske inte hade räknat med. Nya möbleringen var uppenbarligen tacksam att bygga en koja av.

Extreme (?) Makeover: Home edition

Vi är inte så mycket för heminredning, min make och jag. Eller så här: vi är visst en del för heminredning, det är ju inte så att vi vill sova på varsin pläd på golvet, ha tapeter som hänger på trekvart och ett tak med spindelväv. Men vi går inte på loppisar för att blanda gammalt och nytt efter ett koncept. Vi spenderar inga söndagar med att leta shabby chic-möbler i småbutikerna i Haga.Vi syr inte gardiner alls efter säsong och vi pysslar ytterst sällan.

Det finns en sak som är viktigast av allt hemma hos oss, när det kommer till möblering; förvaring. För några veckor sen bestämde vi oss för anpassa barnens rum lite mer till deras ålder, inte ens tvååringen leker med babyleksakerna längre. I helgen var det dags för projektet att rulla igång. Delprojekt ett var att rensa och sortera. Vi har en hel del grejer. Maken sparar mer än mig, men även jag har en tendens att samla på onödiga papper och småpryttlar. För att inte dra det i långbänk: vi tycker båda att det är lite känslomässigt jobbigt att skiljas från det ganska fula, begagnade skötbordet från 07 som är inköpt på Ikea och som vi inte behöver längre.

Även om Ikea är första stoppet när vi behöver nya möbler, så gillar jag inte tavlor och andra prydnadsgrejer från Kamprads skapelse. Då ligger jag farligt nära att ”blanda gammalt och nytt” , sätter helt foton på väggarna (lika mycket på maken och mig som på barnen), tavlor vi ärvt eller som som betyder nåt för nån av oss. Våra tavlor skulle jag kunna skriva en helt egen text om. Maken har tre tavlor som är hans sen förr, och som han älskar. Två av dem sitter uppe, en för att jag gillar den och en på nåder för att den passar färgmässigt. Den tredje är visst värdefull (obs, inte värd att göra inbrott för) men ful som stryk och därmed förpassad till en tillvaro bakom en säng (häromdagen trodde jag maken sålt den som jag bett honom, den stod inte på sin vanliga plats, men sen hittade jag den bakom hans egen säng, han kanske vaktar den med sitt liv, vad vet jag).

Vi hade som mål att efter rensningen, flytta runt, köpa nytt, skruva ihop, ställa på plats, testa, spika upp och organisera. Tre ställen i huset var involverade: vårt kontor och barnens respektive rum. Det utgör förvisso en tredjedel av huset, så det var inte så mycket plats kvar att leva på. Storasyster fick spendera helgen utomhus, vilket var uppskattat av henne trots regn i söndags. Tvååringen fick vi ha med i röran och till listan kan därför läggas att undvika att hon välte något, klättrade på något, hittade hammaren eller åt skruv till mellanmål.

 

(St)jälpreda

Vi fick hjälp av min mamma några timmar under helgen, annars hade vi nog inte gått i mål. Det var en del trixande, men vi var fokuserade båda två och bara en enda gång kände jag för att skrika rätt ut. Det var när maken på tre minuter glömde att jag sagt att en hylla skulle sitta i vänsterkant och istället spikade upp den centrerad ovanför byråerna. Han hade tur, det blev bra bättre. Hur många gånger maken kände för att skrika rätt vet jag inte. Han svor dock några gånger (i timmen).

 

Snabbt jobbat, han fastnade knappt. 

 

Om jag nu skulle endagsförvandla den här bloggen till en heminredningsblogg a la Ikeakatalog så kunde jag ju tagit före-bilder så ni såg skillnaden. Men det gjorde jag inte, så det får bli endast efter-bilder. Här är storasysters skrivhörna:

 

Lillasysters nya möblemang:

 

 

Ingen ny byrå, men den syntes knappt innan för alla böcker och kläder ovanpå. 

Vad vår stil skulle kallas är tämligen oklart. Vi tänker och tänker och sen jobbar vi fort som attan. Vi köper det mesta på Ikea och varvar med vad vi har. En sorts Quick fix-mix?

 

Är det dyrt med kaviar?

Lördagmorgon. Vår äldsta dotter tog sovmorgon och vaknade klockan 7. Vi var rätt sega så hon fick låna en av våra telefoner och spela lite, så vi kunde ligga kvar en stund. Lillasyster sov. Hon sover gärna till 8-9 om hon får. Efter någon minut kom storasyster in och frågade om hon fick titta på YouTube. Jag sa ja, men någonstans i den meningen måste hon missuppfattat mig. Fem minuter senare hade vi mini-disco a la chartersresa inne i vårt sovrum, och två barn som skrattade och dansade. Den oväntade vändningen på vårt försök att få vila en stund till, kom dock på rätt morgon. Jag tänkte på fredagen och valde att hänga med på minidisco släpa mig upp och försöka se lite intresserad ut.

Frukost. Barnen sitter på rätt stolar, är stilla, de äter och det borde vara en mysig stund - om det inte vore för mig. Maken brer ett tjockt lager kaviar på sin ostmacka och när jag ser den platta tuben går jag av nån underlig anledning igång på det och ifrågasätter hans kaviarätande.

-Vi köpte den tuben för en vecka sen och nu är den nästan slut?! Vad hände?
-Ja, vi åt väl den?!
-Vi?
-Jag då. Vadå då?
-Tyckte bara det var lite väl mycket kaviar på en vecka, det är ju en stor tub.
-Är du allvarlig? Jag kan börja spara en procent av min inkomst till ett kaviarkonto om du inte tror det räcker annars.

Ja, jag var allvarlig. Och tillfälligt sinnesförvirrad. Klart karln ska ha sin kaviar. Det var inte min bästa stund, men när jag frågade om kaffet var klart några minuter senare, och min make svarar att han får stressfrakturer om jag inte taggar ner, så tycker jag ändå att han var fel ute.

Jag fick mitt kaffe och läste tidningen så alla slapp mitt usla morgonhumör. Maken och barnen spelade låtar ur Macken på gitarren och solen kom fram (på alla fronter). Höstmorgon blev sommardag. Barnen badade i poolen på gräsmattan, och jag passade på att sola nyllet en stund. Då var känslan nästan, lite, pyttegranna som en charter igen.

Charter i radhusområdet.