Backe upp och backe ner

Första skidan på årets sista skidsemester var minst sagt backig - på fler sätt än det vanliga.

Åttaåringen tappade bort sitt nyinköpta liftkort tre sekunder efter att hon fått det i sin hand. Maken och jag var precis lika gnälliga på grund av barmarken i de nedre liftarna, innan vi kom en bit upp i systemet. Vet de inte vad liftkortet kostar för en familj? morrade maken, och jag körde doakör i bakgrunden och höll med.

Femåringen, som tjatat om att få använda stavar, slängde iväg dem i frustration efter fem meter och vägrade sedan befatta sig med dem - viker gjorde hennes far ett par stavar rikare under dagen.

Efter ett par fjösiga åk bestämde vi oss för mackor och kaffe. Det, i kombination med att maken via telefon lyckades få ett löfte om att få hämta ut ett nytt liftkort gratis till åttaåringen, vände onsdagen till det bättre. Plötligt var det rätt mycket snö i backarna ändå! Det var precis lagom temperatur, runt noll, och efter lunch fick snökanonerna hjälp på traven när det sakta började singla ner vackra små snöflingor över backarna.

Sen var det dags för after ski. Pjäxdansen uteblev, men maken gav after ski-bandet tio stavar av tio möjliga. Jag tror att det eventuellt kan berott på att 1) de var från Göteborg 2) Maken har inte varit ute i svängen på riktigt sen mars 2005. Men visst, de skålade på norska, danska och svenska, precis som ett halvkass coverband bland semesterfirare i fjällen ska göra.

Femåringen somnade just mitt i en mening och maken googlar spelningar på västkusten för sina nya idoler. Själv ska jag kurera en oanvänd muskel (?) som fick sig en smäll i en liftvurpa med femåringen. Glögg vid brasan och en bastu på det, får ändå anses som en godkänd skiddag.

Tack för kaffet

Vi är grymma på att sträckköra sträckan Göteborg - vildmarken Sälen nuförtiden. Några saker är dock heliga på bilresan och en av dem är kaffetermosen. Med influenser från 40-talisterna har vi alltid en termos kaffe med oss, att dricka av under färden. Idag smakade smakade dock kaffet verkligen inte bra. Snarare triggades samtliga kräkreflexer. Det var mitt fel. Mina hjärnceller slog slint häromdagen på Willys när jag handlade och det slutade med att jag köpte Garant-kaffe som var på halva priset. Vi var båda överens om att det smakade rävpink redan när vi drack det igår. Vi var då också överens om att slänga paketet. I bilen idag upptäckte jag att makens hjärnceller också fått fnatt, eller blivit hjärntvättade av någon snål jefel, för kaffet fanns uppenbarligen fortfarande kvar och smaken hade inte blivit godare över natten.

Vet inte om det berodde på det bittra kaffet, men maken, som vanligtvis gillar konvoj, blev irriterad när vi hamnade bakom vad han först trodde var en epatraktor. Det visade sig vara en vit liten japansk bil, men vi kom bara inte om den. Vi låg bakom lääänge, tills den svängde av i Malungsfors, några mil mellan innan Sälen. I Malungsfors kom också resans största förvåning, när jag hör maken utbrista:

- Om man skulle ta och köpa sig en läder-cape..?

I Malungsfors ligger lada efter lada med skinn och läder till salu i olika former. De är byns grej. Hade jag inte satt det illasmakande kaffet i vrångstrupen innan, så gjorde jag det då.

- En läder-cape...!? Att åka skidor i eller?

Jag hade förstås, tack o lov, hört fel genom mina hörlurar. Men man kan inte så noga veta med min make. Han skäms inte för sig och skulle han velat ha en läder-cape så hade det blivit en läder-cape. Förvisso i hans nästa äktenskap i så fall, men ändå.

Vi passar också på att tacka Gud och våra gener för att ingen är åksjuk av barnen. I sex timmar satt de och tittade på film och lyssnade på musik. Hörlurar på alla ger frid i bilen. Synd att kaffet förstörde harmonin.

Ett hundliv.

Vi adderade lite extra spänning till julfirandet i år genom att låna in en hund. Nio vuxna och två barn, en julgran, en tomte och en hund i vårt radhusvardagsrum lät alldeles rimlig och mysigt när det hela bestämdes i all hast. Maken var inte överförtjust, men hans äldsta dotter var å andra sidan i sjunde himlen, så det vägde jämt. Femåringen brydde sig inte nämnvärt och själv gick jag från att tycka att det var en toppenide', till att bli sjukt nervös och känna att detta möjligtvis skulle kunna bli den här familjens fall...

Turligt nog visade det sig att jag hade fel i mina föraningar. Hunden Bobby (Ewing) struttade runt här som den gamling (11 år) han är. Han smälte snabbt in som en femte (eller åttonde, beror på om man räknar med kaninerna och Volvon) familjemedlem. Åttaåringen hade paxat att ha hans korg i sitt rum. Vi andra hade inga invändningar i den frågan (stängde våra sovrumsdörrar och såg inte samma önskan i att ha en hund i sängen).

Första natten nattade jag åttaåringen och Bobby (Brown) låg i sin korg nedanför sängen. Halvvägs in i en av de psalmer hon alltid vill höra vid läggdags, ackompanjerades min sång av hundens snarkningar. Alla andra kanske hade haft problem att sova, men inte åttaåringen. De sov hela natten som två stockar i hennes rum.

Eller nästan hela natten. Klockan fem vaknade åttaåringen och var alldeles för exalterad över Bobbys närvaro för att kunna somna om. Halv sex gick de ut på sin första promenad. Halv åtta igen. Och halv tio...

Allt flöt förstås inte smärtfritt. Femåringen surade och tyckte vi skulle lämna tillbaka Bobby (B-son) rätt omgående. Åttaåringen fick erfara, att även en snäll hund kan bita ifrån om den blir överraskad. Men i det stora hela var Bobby (B-dog) till och med omtyckt av maken till slut. Femåringen bytte taktik efter att ha insett att hunden var här för att stanna (i fyra dagar) och mutade in sig som vän genom att tjuvmata honom med pasta i smyg under bordet.

Andra natten kom åttaåringen in till oss vid halv tre-tiden. Hon ville sova hos oss, hon fick inte plats i in egen säng tyckte hon. Bobby (B-boy) hade knött undan henne. Så där låg vi alla tre i dubbelsängen medan hunden ensam sov i sängen i rummet bredvid.

Hundäventyret varade i de fyra dagar det var bestämt. Men tre av fyra av oss var sugna på att behålla honom. Femåringen var återigen tillbaka på att djur är odjur. Åttaåringen och maken tog ett känslosamt farväl av Bobby (Ljunggren) när annandagen var över. Själv kände jag förutom saknad, även en viss tillfredställelse i att uppdraget var slutfört. Och att jag skulle få sovmorgon, regnig promenad vid åtta på morgonen är ändå regnig promenad klockan åtta på morgonen. Oavsett sällskap.

Nu, ett par dagar senare, ska vi försöka hålla oss ifrån impulsköp av hund kommande veckor...för det blev väldigt tomt när Bobby (Bobson) åkt hem...

(H)juldagen

Med sju dagar kvar av december, så kröntes ändå julafton som en toppendag. Men juldagen är sin storebror hack i häl, i alla fall vad gäller julefrid. Nya leksaker till stora och små, julgodis och allmänt härligt seg känsla av ro. Harmonin smittade av sig på barnen, som lekte ihop flera timmar utan tjafs. Eller nja, men en timme lekte de och "kom överens" som de sa när vi misstog jubel för bråk. Det dracks kaffe oss vuxna emellan och hela dagen andades lugn - en sällankänsla i vardagsruset annars.

Närmare kvällen skulle vi iväg med bilen. Då steg dock pulsen en liiiiiiten aning igen hos vissa av oss. Bilen visade sig ha problem med baktassen. Maken såg mig som sin huvudmisstänkta i denna brottsplatsundersökning.

- Såg du inte att det var lite luft i däcket när du gjorde inspektionen?
- När jag gjorde vadå sa du..?
- Inspektionen! Du tar väl ett varv runt bilen efter att du kört den?

Jag hoppade över svaret på den frågan. Ett varv runt bilen?! Jag ser bilen som en gratis taxi och har dessutom på min meritlista att jag en gång satt mig i fel bil på en parkering och undrat varför den inte gick att starta. Så, nej, ingen "inspektion" när jag suttit vid ratten.

Tyvärr verkade det här lilla missödet hänt när jag använt bilen. Så himla typiskt! Så då ville maken ha reda på om jag kört på nåt eller över nåt eller så. Självklart svarade jag nej på alla trettiotvå frågor han hade om orsaken till att däcket plötsligt var platt. Ibland svarade jag vet ej. Det skulle jag inte gjort. Precis när en tanke började stiga upp från mitt undermedvetna om något häromdagen...så skvallrade åttaåringen.

-Mamma körde över en plantering i måndags! Det hoppade jättemycket och bilen skakade!

Alltså!!! Århundradets överdrift! För det första så var det inte en plantering, det var en kant på en ytterst pytteliten blomsterprydd refug i utkanten av en parkeringsplats. Och bilen "skakade" inte! Den är möjligt att den kanske svajade till för en sekund...men inte mer! Turligt för den lilla "sanningssägaren" så är det idag dagen efter julafton.

Det enda som vi var överens om i åttaåringens historia, var att den där incidenten inträffat på måndagen. Bilen har använts efter det, förvisso bara av mig, men hjulen har mig veterligen både varit på plats och fungerande. Min lösning på problemet var att ringa närmaste 24-timmars däckservice. Maken hittade faktiskt en, men den var för lastbilar. Och även om vår V70 lastar en del så...nja...ni fattar. Ingen hjälp där.

Senare på kvällen ringades problemet med bilhjulet in ytterligare. Maken tog en paus från familjelivet för att sköta om sin metalliska vän, som nu var skadad. Han hittade en skruv, långt inkörd i hov...förlåt, hjulet. Det ska tydligen inte vara några problem att "fixa" imorgon, enligt maken. Det låter ju bra, i så fall har den här historien chans på ett lyckligt slut. Möjligtvis förutom, att den där lilla felbedömningen i avstånd till den kantsten som någon placerat alldeles för nära mitt hjul i måndags, nu verkligen inte hade behövt berättas högt! Eller att tempot i familjen nu raskt återgick till normalt planerande kontrolläge igen.

Men julefriden var trevlig så kort den varade.



Hit men inte längre med den silverfärgade springaren i garaget

Dan före dan anno 2015

Strax efter åtta imorse travade jag in på hovleverantören Ica för årets julbordsinköp. Barnen var med mormor som tur var, men det gjorde ju bara att det var minus två vildar i affären. Den var ju redan då i princip fylld till max av skinkjagare och glöggmissbrukare som slogs om varor som var på upphällningen. Eller ja, slåss kanske var att överdriva, men det luktade fajt när de två sista påsarna med färdighackad mandel skulle fördelas (och jag var faktiskt först fram!).

Handlingen tog nära på musten ur mig trots tidig morgon. Svettningen gjorde mig ju dock troligtvis nåt kilo lättare och det är ju passande så här innan årets chokladätarhelg startar. Och det var inte jag som tappade en burk sill och en flaska julmust i golvet i kassan - hurra för det!

Eftersom handlingen blev ett träningspass gick jag all-in på en grönsaksjuice i mixern när jag kom hem. Det är troligtvis det sista nyttiga som når min kropp på ett par dagar. Som sagt, snart dags för att balla ur i godisskålarna. Den gav energi för att torka av på ställen i köket som inte blivit städade på cirkus 363 dagar. Tvättade fönstren i hast också. De blev väldigt randiga, men fördelen är ändå att vi nu kan se genom dem utan att tro att det är mulet varje dag.


På eftermiddagen skulle jag och barnen gå till min mamma och mangla dukar. Det är en jultradition vi har. Jag blir alltid nostalgisk och tänker på min mormor som manglade allt och strök resten. De flesta textilier i det här radhuset är annars skrynkliga året om. I år blev barnen upptagna av nån lek och då fick min mamma och jag plötsligt tid att dricka kaffe och prata bort en halvtimme, utan en tanke på manglingstraditionen. Men bli inte oroliga! Det löste sig senare på kvällen! Inga skrynkliga juldukarna här. Fasa.

När makens jobbdag (eller avslappnande kaffedrickardag som den också kan kallas) var avslutad tog han hand om griljeringen av julskinkan. Tre kilo grisrumpa pryddes med senap och ströbröd. Mitt inköp tidigare idag var därmed godkänt. Puh!

Barnen somnade nyss. Maken och jag har hetsstädat valda delar av huset och rivit i tvättkorgen efter kläder till oss själva imorgon. Barnens klänningar är självklart framhängda och förberedda sen länge.

Nu är det strax dags för uppesittarkväll med tjuvsmakning av den färdiggriljerade skinkan. Självklart spelar vi inte Bingolotto. Självklart inte. Ingen vinst än.

Maken ska enligt egen utsago gå och lägga sig så sent som möjligt idag. Jag antar att det är vid midnatt, för sen är det imorgon. Julafton!


Har självklart dukat i förväg för första julfikan imorgon. Husmoder är mitt andra namn.

Grann gran

Någon ville ha plastgran, en ville inte ha gran alls och en har frågat sen första advent när granen ska "plockas". Den fjärde tog in synpunkterna och körde sedan till Ica och köpte vad han tyckte var en kompromiss: en mini-gran. För ett par år sen höll samma person på att svimma av priset på kungsgranen, men nu fick han "igen" pengarna på den lilla billiga pluttgranen. Alla nöjda!

Eftersom mamman (och lite pappan) roat sig kungligt hela december, så har granen inte kommit över tröskeln förrän ikväll. Ljus och kulor hämtades och glöggen värmdes. Efter att maken svurit en stund över "vilken pajas det nu var som lagt in ljusen" förra året, så kom trasslet till slut upp i granen. Sen tog barnen över pyntandet. Maken och jag lutade oss tillbaka som åskådare och lät dem gå bananas med sina smällkarameller, dagisgjorda hjärtan och målade kottar. Åttaåringen satte dubbla stjärnor i toppen och femåringen krönte granens glans med ett (enligt henne) knäckebrödshjärta fyllt med paljetter. När granen till slut dignade under glitter och kulor så tog femåringen ett teatralistiskt steg tillbaka, la armarna i kors och utbrast; Så ska en gran se ut!

Nu är jag ensam kvar framför granen med min glögg, barnen försvann till sina rum och maken skulle enligt utsago ta en tur med bilen för att fylla på diesel, som han sa; "för din skull".
- Jomentacksåväldansmycketförservicen! Köper du med en färdigklädd rosa plastgran från macken också?

Fjärde adventsfriden

Det här med julefrid och julkänsla är ju en definitionsfråga. I denna sekund leker barnen med Playmobil, maken har ett ekonomiskt informationstal i bara mässingen och jag ligger i sängen och pratar med min nyblivna mamma-bästis på messenger. Frid!

Men om vi tänker julpynt så håller familjen än så länge till godo med adventsljusstakar. Åttaåringens egentillverkade pynt är förvisso att jämföra med vilken nätbutiks julsortiment som helst. Hennes konstnärsgener slår igenom stort på alla sätt. Förutom hennes förbluffande kretörsförmåga oavsett materialval, så är idérikedomen stor. Ta Kurt Olssons galenskaper och Ernsts jul-förmåga, strössla med lite McGyver och nytänkande à la henne själv, så har ni bilden. Vi har till exempel aldrig toapapper på rulle längre att erbjuda. Pappret får rivas från en lite hög, men det funkar ju för ändamålet. Rullarna är nämligen hårdvaluta som grundmaterial oavsett om det är tomtar, stjärnor eller annat som ska tillverkas. Klistret är slut lika ofta som mjölken och den dan hon inte har färg på samtliga fingertoppar blir jag orolig. Alla konstverk samlas sedan på hennes rum i enlighet med principen "det är ju jag som gjort dem". Sant.

Julklappar då? De har i år, i en ny strategi, inhandlats pö om pö och lagts på hög. Det kan bli kul när om vi kommer fram till den där kvällen när maken och jag ska dricka glögg, lyssna på julmusik och slå in allting i perfekta paket. Vi får hoppas då att min mentala lista på julklapparnas fördelning inte är något sned.

Igår gjorde maken och jag en kraftansträngning och skulle skapa julstämning. Vi hade bestämt oss för ett glas vin och julfilmen Love Actually. Hugh Grant - vad kan gå fel? Allt visade det sig. Varken Netflix eller Via Play hade filmen. Det slutade med att vi hamnade framför en Adam Sandler-film med Hawaii-tema och buskishumor. En av oss föreslog var tionde minut att vi skulle stänga av. Sen upptäckte vi att SVT visat Love Actually i gammel-TV. Då blåste vi ut ljusen och somnade istället.

Men morgonens fjärde advents-frukost var ändå en succé. Alla satt på stolar, ingen brände håret på ljusen och alla åt av det som serverades. Toppbetyg!

Maken gick nyss ut till bilen för att fixa på takräcke och inhandla "världens minsta gran". Playmobilfriden har övergått till krig och eventuellt borde jag sätta fart och griljera en skinka eller så.

Fjärde advent, kan vara idag julefriden blir total. Vilket år som helst nu.

Pepparkaksbak och julefrid...?

Andra sessionen av pepparkaksbak avlöpte utan blodspillan eller stora intermezzon idag. Förra veckan bakade jag med tjejerna var och en för sig. Men de tog slut fort. Nya tag idag och vi samlades för en rofylld stund... Jag hade bett min mamma förbereda degen och det gjorde hon på ett utmärkt sätt. Den var både inköpt och förberedd i bitar för tjejerna att hugga in på.

Jag hade från början tänkt, att vi skulle göra ett pepparkakshus. Men eftersom jag inte kunde bestämma mig för, om jag skulle använda vanligt klister och limma ihop skiten huset eller våga ge mig på det där bruna sockergegget (med livet som insats och brännskador garanterade) så avstod vi. Vanliga peppisar fick det bli.

Mjölet yrde och alla under 10 år ville ha samma formar samtidigt. Övriga höll sig lugna. Jag vaktade ugnen och försökte hitta balansen på gräddningen, när någon kavlade ut degen till en centimeter tjocka kakor och andra kakor slutade på ett par millimeter i höjd. Jag lyckades rätt bra måste jag säga, även om insatsen var att platsstudera plåten hela gräddningstiden.

Det blev en del fina konstverk som barnen skulle dekorer med kristyr. Det gick bra förra veckan, så de fick lite fria händer idag. Men efter att de dekorerat hundratusen pepparkakor, stod det klart att det jag proffsigt plockat ner i korgen i affären tidigare idag inte var god krispig kristyr - utan kladdig dekorationsglasyr.






Ett par minuter senare tog femåringen plåten med de vackraste konstverken - som var dekorerade med minst en halv tub glasyr ovanpå - och tappade den i golvet...


Sen var ordningen återställd här hemma. Skönt, började nästan undra vilken planet vi landat på och som innehöll både adventsfrid och goda hembakade pepparkakor.

Minnet är bra men kort

Jag var en sväng i Stockholm igen häromdagen. Hemkommen steg jag av tåget, tog bussen mot radhuslivet och kom efter en halvtimme på att...hmm...hade jag inte en väska med mig på resan..? Då mindes jag att lagt upp ryggsäcken på hyllan på tåget, men...inte tagit ner den när jag klev av. Min make, administratör och självutnämnd telefoniansvarig för myndighetssamtal i familjen, var snabbt på bollen och väskan anmäldes saknad.

Maken var dock en aning misstänksam mot min berättelse om exakt var jag tappat bort väskan. Var jag säker på att jag tappat den på just tåget? Kunde jag glömt den på hotellet? På bussen? Utfrågningen kunde gjort mig irriterad...om det inte var för den den för gången när vi var på Mallis och kom hem med ett kolli för lite för ett par år sen...

Rätt så exakt 12 timmar efter vi lämnat Mallorca upptäckes förlusten. Efter snabb konsultation, med tillhörande grymtande, var vi överens om att väskan glömts på bussen till flygplatsen. Det grundades på min klara minnesbild om att jag ställt upp just denna väska på hatthyllan i bussen. Den kändes ju rätt mycket borta i det läget. Maken, som jobbar inom resebranschen, hade rätt kontakter. Dagen efter ringdes det till hotellet som i sin tur kontaktade bussföretaget. Ingen väska hittades... Jag blev osäker. Hade jag tagit ur den ur bussen? Ställt den på flygplatsen? I så fall hade nog någon lokal FBI-historia redan sprängt väskan... Historien kan strösslas med att vi bar en skrikande tvååring genom tullen på denna hemresa. Bagage var det sista vi tänkte på.

Det letades. Ringdes. Och så plötsligt! Napp! Väskan var hittad! Inte på bussen. Och inte på flygplatsen. Men på hotellrummet! I en hylla stod den, färdigpackad och namnad. Den flögs hem till oss utan en krona i avgift och med ett glatt leende hos varenda spanjor min make talade med. Si, si, nemas problemas, eller vad de nu sa...

Min ryggsäck då? Jodå. Den är i Göteborg för tillfället, precis som jag. Men den kan inte hämtas ut här. Den ska till Stockholm för registrering, och sen matchas med min (makens) "anmälan om borttappat gods". Eventuellt kan de höra av sig på måndag. Om de hittat väskan. Att den är kvarglömd på tåget denna gång råder det inga tvivel om. Absolut inte. Minns alldeles tydligt hur jag la upp den på hatthyllan innan jag satte mig...

Alla heter Glenn i Göteborg...eller?

Jag har varit i Stockholm idag och snurrat runt. Just idag var det rätt lite snurr som tur var. Tåget var i tid och efter årets cirka tio-elva resor har jag numera lärt mig gångvägen från centralstationen till kontoret i Stockholm. I alla fall om jag går ut på Klarabergsviadukten, annars får jag problem.

Idag bjöd huvudstaden på strålade sol, hög vinterluft och julpimpade gator. Det var faktiskt så vackert, att jag kan förlåta den stockholmare jag hade möte med, som menade att Göteborg har två säkra sökord på näter: Glenn + regn. Jag till och med skrattade lite kort.

Innan tåget gick hemåt igen hann jag med lite julklappsshopping. Jag gick omkring och njöt ensam i stora luftiga butiker och kände att jag nog smälte in i klientelet. Sen gick jag baklänges in i en spegel och bad om ursäkt till mig egen spegelbild innan jag såg att det var jag.

Resan hem gick alldeles utmärkt också. Framme på västkusten skrev jag skrev sms till min make att jag skulle vara hemma om en halvtimme, när jag klev på bussen. Det var ju att ta ut segern i förskott.

Halvvägs med bussen började det lukta kattmat. Min första tanke var att se mig om och försöka lokalisera stollen som uppenbarligen matade sitt kattdjur (alternativt ägnade sig åt en egen festmåltid) i närheten av mitt säte. Lukten blev än värre och jag misstänkte att tanten bredvid mig skulle kräkas strax. Jag kollade skorna efter hundbajs, kunde jag vara skyldig? En hållplats senare, informerade en avstigande passagerare oss om, att bussen hade punka. Och det kan man ju kalla det! Det bakre däcket bestod mest av en fälg med några svarta däckremsor här och där. Vi fick kliva av och invänta ny buss.

Det finns egentligen ingen poäng med den här busshistorien. Inte mer än att det regnade när jag klev av. Och att busschauffören hette Glenn.