Sökes: kran.

Tredje delen: Det stora lugnet.
Sista spiken är slagen. Duschen är testad. Handdukstorken är varm, toastolen är i bruk. Kranen till tvättstället är förstås inte på plats idag heller, vem vem bryr sig? Renovering är normaltillstånd.

Jag är väldigt nöjd med resultatet. Med de gröna handdukarna på plats blir vårt nya badrum ett toppenrum. Maken går lite längre. Där jag ser go dusch och extra utrymme för...grejer...så ser han - spa! Jajjemen, spakänla är det närmaste han kan beskriva det hela. Nu ska ju inte jag vara en dumbom, men "spa" involverar ju möjligtvis lite mer av massage och heta oljor. Maken är förvisso första massör här hemma när jag gnäller över stela muskler och vi har doftpinnar från Rituals på hyllan, men ändå. Jag håller mig nog till att vara väldigt nöjd med just ett badrum. Inväntar kranen och sen ska jag ju jubla! Maken ropade just, att om jag vill honom något närmaste stunden så är han på spa. Okej. Alla glada. Och alldeles strax kan vi tvätta händerna efter toabesöket också. Bara en sån sak.

Slut.

Extremt nytt badrum

Jag borde bloggat varje dag om den här badrumsrenoveringen vi slängde in så här mitt i en av de mest hektiska perioderna nånsin (stressig att fylla 40!). Jag hade troligtvis kunnat skriva en gammalrysk tragikomisk tegelstensroman om de här senaste veckorna - eller en triologi.

Första boken: Naiviteten.
Vi påbörjade planeringen för badrumsbygget för 2,5 år sen. Men när den byggare vi fått referenser på och kommit överens med, plötsligt gick upp i rök, så var vi rätt glada att han ändå inte dykt upp för att ens påbörja jobbet. Sen kom livet emellan, vi tappade lusten att renovera och åkte till Mallis för pengarna. Nja, inte riktigt, men vi orkade inte ens tänka "kakelplatta" på två år. Vi är inga renoveringstyper. Har noll erfarenhet och tycker att ett ommålat rum eller ett byte av ett fönster är helt i samma kategorin som Extreme Makeover home edition.

I höstas tog vi ändå beslutet att vi behöver två badrum i det här radhuset. Fyra långhåriga personer behöver yta att kamma sig på. Vi hittade en byggare vi gillade och efter en kvälls bläddring i kataloger, visste vi ungefär vad vi ville ha för golv och väggar. Men sen tog fantasin och orken slut. Vad göra? Det självklara. Vi lät byggaren välja inredning och behöll vår toastol som vi bytte för nåt år sen (igen! Home makeover!). Jag menar, vem har sett fler badrum än honom liksom?!

Bok nummer två: "Snickaren kommer imorgon".
Byggstart var i mitten av februari. Det skulle rivas under en vecka, sedan byggas när vi var på Island. På så sätt skulle vi hela tiden ha tillgång till vatten och tvättmaskin. Det lät ju bländande bra. Vad är det för nissar som klagar på hur jobbigt det är med renovering?! Verkar ju görenkelt! Sen kom verkligheten och slog ett stämjärn i huvudet på oss. Vakna ur dagdrömmen! Du har inget varmvatten! Vaaaa??? Eller förresten, inget vatten alls! På en vecka! Vaaaaaaaaaa???!! Nä, och ingen tvättmaskin. På en månad!!!!

Varenda en som varit här och jobbat, har varit precis så trevliga som man kan begära. Städat efter sig, låst när de gått och snackat en massa med en om vi varit hemma. Planeringen kring i viken ordning de byggt, målat och klippt och klistrat eller vad de nu gjort, på rätt ställen och med rätt verktyg har det dock varit lite SI och så med. Efter två dagar med bara kallvatten hemma höll jag på att gå bananas. Efter en vecka med fortfarande bara kallvatten på ovanvåningen och nu inget vatten alls på nedervåningen, ville jag skrika högt och länge. Efter tio dagar gick jag in i koma och brydde mig inte. Duscha? Äsch. Finns våtservetter! Koka pasta? Äsch, vi steker riset.

Sen fick vi till slut vattnet tillbaka. Efter ytterligare nån dag kom även varmvattnet. Tvättmaskinen installerades och då var ju hälften av bygget klart... När rörmokaren nån dag senare frågade mig om han skulle dra rören "genom profilen eller över" så log jag mitt varmaste leende mot honom, gav honom en iskall blick och lyckades med sammanbitna käkar säga nåt trevligt men menade om att så vitt jag minns så är det inte rörmokeri jag är min profession. Han fattade situationen och ringde nån som brydde sig min make istället.

Imorgon ska det vara klart! En enda kran saknas. Den skulle ju varit på plats igår så klart, men det var ju en utopi. Dessutom måste en av snickarna komma tillbaka och fixa till en öppning i den låda som byggdes över all el och alla proppar. Lådan är snygg på alla sätt, men det vore ju hemskt bra om det gått att byta proppar eller att nå huvudströmbrytaren utan att skruva ner det nästan två meter breda skåpet. Se där. Bara ett par kapitel kvar på andra delen i trilogin då. Tyvärr är det en bok kvar.

Hem ljuva (?) hem

Jag njöt tidigare idag när vi spenderade ett par timmar på Keflavik, flygplatsen i Reykjavik. Jag ville förvisso helst hoppa på första bästa buss in till den söta lilla huvudstaden igen, men förutom det, så var det en dröm att barnen nu är så stora att det mesta flyter smidigt. Ett stort plus i hela 40+ grejen, att om man som vi fick barn i 30-årsåldern, så är de ju liksom stora nu. Kan bära egna väskor. Tala om när de är hungriga eller törstiga istället för att skrikande delge in omgivning. Sexåringen är förvisso fortfarande en utmanande liten varelse, men åren när vi bar henne skrikande genom säkerhetskontrollen är förhoppningsvis över. Nu vill hon gärna lämna över biljetter och pöste av stolthet när hon var den enda av oss som klarade säkerhetskontrollen på resan hit.

*****************************

Okej, jag jinxade kanske när jag skrev de där raderna ovan när vi nyss lyft från Reykjavik. När vi landade i Köpenhamn så sammanföll två mindre troliga saker: mammans blodsocker slog i golvet och sexåringens ben ville springa, hoppa och dansa. Precis då, när jag kände att min tryckkokare började vibrera på grund av den lillas totala ignorans av våra tillsägelser, så släppte maken bomben om vår pågående badrumsrenovering hemma. Den badrumsrenovering som skulle vara klar idag när vi kom hem. Nu kom nya besked, förseningar och sjukdomar och blablabla gjorde att de är försenade några dagar. Det låter ju inte så illa...om det inte vore för att vi nu inte kommer ha varmvatten hemma kommande fyra dagar!!!

Det var på riktigt tur att maken tog det samtalet med byggaren. Mina ord tog slut och ersattes av fradga i mungiporna svärta i min ögon. Det enda rimliga var att regridera till sexåringens nivå och börja klättra på möblerna. Maken såg till att satte oss på restaurang och fick
mat på bordet innan det hände. "Nybliven 40-åring går bananas över uteblivit varmvatten".

Vi lät dekadensen flöda denna sista måltiden för den här semestern. Sen boardade vi planet, hade 45 minuters lugn med våra väluppfostrade (jajjemen) barn. Själv satt jag och stirrade framför mig och koncentrerade mig på att vägra låta hjärnan skena iväg med mig, även om den då och då hånskrattade tyst och väste "ni gillar ju vildmark...här är den, rakt in i ert vardagsrum....hehe...."

Island ❤

Jag började skriva om första och andra dagen, men sen ramlade händelserna på efter varann så jag hann inte med. De finns inom mig, varje upplevelse, varje minne, varje berättelse. De har inte landat än, inte fäst sig och blivit en del av mig. Jag står fortfarande som en betraktare till den här semestern, som så fullständigt nockat oss alla fyra när det kommer till vackra vyer och nya upplevelse i smak, lukt och känslor.

I förrgår såg vi dånande vackra vattenfall, regnbågar över forsar och illaluktande trollska geysrar. Vi fotade vulkaner och snötäckta vidsträckta ängar på södra Islands landsbygd. Vi fick höra historier om vikingarnas vägar runt ön, isländska sagor om älvor och troll och den sanna historien om systrarna som för drygt 100 år sen skapade de först turistvägarna runt Gullfoss.

Igår fyllde jag 40 år. Hur firas egentligen en sån dag? Jag visste knappt själv. Men nu vet jag i alla fall ett helt fenomenalt sätt. Helt otippat så inleddes min födelsedag med att nioåriga dottern och jag gav oss ut till en hästgård för att rida. I tre timmar fick vi tölta och trava runt längs floder, utmed bergen, uppför en vulkan och ner i dalar. När min äldsta dotter, i sina blonda flätor och sin ridoverall, rider upp bredvid mig på islandshästen och strålar av lycka så vet jag att jag valde rätt firande. Inte otippat som i oplanerat, men när jag för tio år sen fyllde 30 så hade jag henne i magen. Det då 12 veckor gamla fostret är nu en klok tjej som tipsar mig om hur jag ska sitta på hästen för att inte ramla av i den djupa snön som på vissa ställen räcker hästen upp till magen.

Det finns så mycket att berätta! Maken har en Seinfeld-historia som går ut på att han försökt ta sig in på badhuset med vår yngsta dotter två gånger - och blivit nekad lika många gånger! Själv är jag ganska så fascinerad över det faktum, att okej att det kom mer snö än på 60-nånting-år i söndags, men vi har fortfarande bara sett två (2!) snöplogar sen dess. Hemmavid surar jag om inte gatan är plogad 7.30 när jag ska till jobbet. Här verkar alla bara "okej, vi tar på oss ett lager till och pulsar genom snön". Eller för vissa "Skitsamma, min Landrover-superbil-med-grymmedäck kör genom snödrivorna ändå". Livet går vidare och snön ligger kvar i drivor på vägarna.

Så solen då! Island gav oss klarblå himmel, temperatur runt nollan, strålande sol och bara vind på utflykter utanför Reykjavik. Till och med guiderna var förundrade över de vackra bergen och att vi såg Hekla och andra landmärken på flera mils avstånd. Ändå det är bara ramen omkring den här magiska resan. Det yttersta lagret där smakupplevelser i form av lammsoppa, nyfångad fisk, gratinerad hummer och lokalt brygd öl befinner sig. Där finns också baden i heta källor, nioåringens fascination över all grafitti i Reykjavik och sexåringens glädje över alla lunnefåglar som avbildas på alla souvenirer.

Lavastenar i olika former är inhandlade, men jag sa nej till askan från askmolnet 2008. Det fina silversvarta pulvret hade varit förödande om sexåringen hade fått tag på hemma. Ullplagg, te och isländsk choklad är också med hem. Vi kommer hem med tunga väskor, men lätta sinnen och sprängfyllda minneskort - i hjärnan, hjärtat och kameran.