Byteshandel på hög nivå

Jag får ofta frågan om vad vi gör när vi är i Sälen på våren, sommaren eller hösten. Jag vet aldrig vad jag ska svara. Vi...tja, vi gör vad som faller oss in. Hästarna i hagen några hundra meter bort ska ha sin dagliga titt, vi badar i pool (ute eller inne beroende på väder), gör nån utflykt, cyklar, promenerar en hel massa, shoppar allt från sport-outlet till dyraste heminredningen på rea, någon vill alltid äta och självklart har vi nät till ungarna så de kan kolla iPad när vi behöver pausa umgänget.


Jag älskar just den här tiden på året. Varenda liten slänt är fylld av vackra sommarblommor. Lupiner, smörblommor, hundkex och...allt annat grönt i fjällnaturen runt vår lilla stuga. Jag har aldrig sett den typen av natur förut. Jag antar, att precis som alla andra förändringar nu så är även den här blomsterpraktens plötsliga uppdykande i mitt liv "heeeelt normala i 40-årsåldern".


Men vi ska inte överdriva. Jag håller mig till grusvägen och sträcker mig in i grönskan om jag behöver. Denna gång hade min syster sett till att vi hade vaserna fyllda av blommor redan när vi rullade uppför grusvägen sent i onsdagskväll. Vi fick dock ställa ut en del av dem på verandan, för även om mitt psyke kan ta in blomster som mer än en kuliss, så hängde inte allergin med i svängarna. Det blev några nysningar var från både maken och mig innan huset var renat.

Den här gången i Sälen, har sjuåringen hittat en ny kompis. Det började som en affärstransaktion. Det knackade på dörren och utanför stod två barn och ville sälja blommor. Sjuåringen blev själaglad. Nioåringen tittade skeptiskt och teaterviskade till mig, att blommorna möjligtvis kan vara plockade på vår tomt. De är redan våra då ju! Sen muttrade hon något om idiotin (?) i att sälja sånt som alla redan har, innan hon gick in på sitt rum. Men sjuåringen var eld och lågor. Här skulle handlas!!!

Jag hade checkat ut och satt på verandan (och luktade på blommorna). Maken fick således ta denna. Jag hörde honom förklara, att vi har inga lösa pengar. Sjuåringen gick igenom alla plånböcker innan hon trodde på hans utsaga. Besviken gick hon mot dörren och gav beskedet.

- Vi kan inte köpa. Vi har inga pengar...

Det blev tyst i ett par sekunder. Säljarna lät detta besked sjunka in, innan den ena med lika delar sorg som förvåning sa:

- Har ni ingen mat...?

Jag frustade till och satte chipsen i halsen, där jag satt och semestrade med fötterna på staketet och bubblet inom räckhåll och överhörde konversationen. Maken kvävde ett skratt och sa att vi inte hade några kontanter, men mat har vi. Oklart om detta besked klargjorde situationen ellr om vi inom kort kommer finna en insamlingsbössa till vår förmån på lokala Ica i byn.

Sjuåringen lät sig dock inte hindras. Hon skulle ha de där likadana, möjligen redan våra, blommorna till varje pris. Plötsligt fick hon en snilleblixt och slängde upp ytterdörren igen. Hon ropade efter säljarna som nätt och jämt hunnit ut till grusvägen:

- Måste det kosta just pengar? Kan man betala med vad som helst?

Här kände jag, att vi kanske behövde ta ett snack om hur vi betalar i den här familjen. Men hon hade tydligen nått en deal. Strålande glad hämtade hon två lupiner från vår bukett. Efter en kort stund var hon tillbaka med en näve...blommor...ogräs...eller i alla fall något grön. Hon var glad, säljarna hade fått betalt och alla var nöjda. Sen blev de vänner och hon gick över på säljsidan.

Så ja, vad vi gör? Allt och inget. Gör och gör. Vi är. Och ibland går vi på promenad med en kanin.

Midsommarnattsdröm

Jag drömde en mardröm inatt. Den var lång och komplicerad, men den gick ut på att vi trodde att vår yngsta dotter var förlorad, när hon plötsligt kom tillbaka till oss. Känslan hängde kvar en bra stund, men med midsommaraftons morgon i antågande så bleknade minnet av ångesten ändå bort.

Solen sken när vi vaknade. Vi kunde dricka kaffe på altanen helt utan att stressa på morgonen. Det är ju höga poäng med tanke på hur ofta vi rusat in och ut och in igen på grund av annalkande svarta moln. Men nu - blå himmel och vita måltussar. Värme, ängsblommor på bordet och flugsmällare beredskap för eventuella flygfä som ville joina partyt. Men inte ens det rubbade känslan av total harmoni.


Vår målbild var glada (våra gärna) barn iklädda sommarklänningar och (köpta) blomsterkransar, som under skratt och lek lövade midsommarstången med alla dalarnabarn. Men - våra små var sura, tog till slut på sig kläder under protester överhuvudtaget. Men minsann om makens inre syn om roligheter på midsommarplatsen skulle gå om intet bara för gnälliga ungarna skull. Nej! På med rosor i håret och ner till Olnispagården!


Själv gick jag och la mig i soffan med resterna av morgonkaffet. Jag vilade i tystnad i en timme innan jag påbörjade midsommarlunchen. Den är halv mot julbordet, men ändå en och annan sak att pilla med. Min mor har lagt åtskilliga timmar på en räktårta som var omskriven redan förr året i den här bloggen, för sin extremt långa tillagning. Vi pallar inte sånt i vår familj. Snabbt ska det gå och gott ska det vara!

Dans, jordgubbar, glass, lotter, noll vinster, sol och moln, fiolspelande gamlingar män och kvinnor i folkdräkt och en massa dans - för alla utom oss. Våra barn vägrade härma grodor, låtsas hänga tvätt på väg till torget eller ens vara raketer. Jag var sjukt sugen på det sistnämnda men det var inte att tänka på. Det hade ju varit PINSAMT tydligen. Hmmm. Tonåring vid 9,5..?!


Till kvällen hängde regnet i luften, men det var fortfarande varmt. Vi tog en (kort) kvällspromenad efter midsommargrillen (väldigt kort). Då duggregnade det, så barnen fick stövlar på sig. Sjuåringen klagade på att hennes stövlar var blöta inuti..?! Det uppdagades att hon och hennes nya kompis Laura, hade klivit ut på myren när de lekte i stugområdet. Jag fick dåndimpen och hörde bara mitt eget blod susa i huvudet när jag försökte hålla mig lugn och inleda korsförhör.

- På myren? Själva?
- Japp! Eller, Laura stod på kanten när jag gick ut.
- Men hur blev stövlarna blöta inuti?
- Ja...vi gick i en bäck, den svängde och sen kom det djup mossa. Den var mjuk liksom, så jag sjönk ner. Så blev jag blöt.

Hjärtat bankade och det lätta regnet kändes som istappar som stack mig med en parallell verklighet. "Lek bara i området" var en instruktion som uppenbarligen var en felbedömning av maken och mig... Vår äventyrssökerska verkade dock själv tycka, att detta med mjuk, blöt mossa som hon sjönk ner i var hon rätt klar med nu.

Sanndröm eller ej, hon är fullt levande, tack och lov. Hon sover nu i sin säng och den här midsommarsnatten hoppas jag drömma om enkla, lyckliga och fina saker. Det kan vara om choklad, levande barn, tillstånd för asfaltering och en massa grävmaskiner i myren...





Glad midsommar!

Post-barnkalas!

Den finaste lilla vilda ungen i världen fyllde sju år i torsdags. Hon är grundligt firad och är numera ägare av så många Shopkins och My little Ponys att jag kommer drömma om ägg med ögon, elaka mjölkpaket och eventuellt måla cutiemarks på mina arbetskamrater imorgon. Sjuåringen verkar dock nöjd med alla sina firanden, även om hennes personlighet och ålders kaxighet gemensamt då och då blir i dignitet med Lady Gaga och annan valfri diva i kvadrat. "Det är orättvist!!!" gastade hon oklädsamt när hennes syster fick två sekunders uppmärksamhet på födelsedagen. Hon har varit ungefär en halv sekund ifrån att barnkalaset blivit fördröjt med ett år vid ett par tillfällen. Jeeeezeeeez vilken viljestark unge vi producerat! Kommer ta henne långt - hoppas jag...

Nån tårta har vi inte serverat, ingen gillar grädde av barnen och andra tårtor verkar ju läskigt att testa. Glassbomb med ljus, farmors hembakade muffins och grillade marshmallows har vi dock sockerchockat oss själva med.

Ikväll när barnen somnat (sjuåringen sov räv och hämtade iPad, men det visste vi inte då) satt vi på altanen, maken och jag, och pustade ut. Det är ju fantastiskt att barnen fyller år, det blir på riktigt bara roligare och roligare att se dem utvecklas och bli stora - men just ikväll känns det mer som om vi skulle jämföra oss med en plastig grönsallad med stirrande blick och en cirkel till mun. Eller kanske snarare en glad men lätt vissen salladskruka som behöver vila sig i form...till nästa år.


Alltid pinjata på barnkalas!

Sommarlov!

Skolavslutning! Så ljuvligt vackert och gölligt...en dröm i mys...eller inte...!? Vi närmade oss förvisso målbilden framåt eftermiddagen, men vi började som vi brukar, med cirkus Tell på turné. Vi tog sovmorgon till halv åtta och hoppades på pigga och glada barn. Pigga var de, men glada - not so much. När de äntligen pallrat sig ur sina sängar (inser att detta är ett hån mot alla med småbarn som illvrålar klockan 5 - men tja, små barn små problem osv...) så vägrade båda att ens titta åt sina inköpta examensklänningar. Det är alltså samma klänningar som de bönade o bad för när vi köpte dem. Okeeej.

Alltså, ta på er vad ni vill. Jag är förbi stadiet att mina ungar ska se ut på ett visst sätt bara för att. Maken också uppenbarligen, för han duschade sig själv i hundra år och barnens invändningar verkade inte bekomma honom. Sexåringen valde samma klänning som hon hade första dagen i skolan i höstas, nioåringen grävde fram kjol och blus som hon ratat i ett halvår, men som hon nu tyckte passade kalasbra. Efter en övertalning inför frukost, tandborstning, hårborstning (...men skit i det då, vi borstar inte!!!) så var vi redo för årets fotografering.


Hela familjen tågade upp till en liten dunge bakom vårt radhus. Alla ska med...! Trodde vi. Sexåringen blev tvärilsk när hon insåg att hennes "specialväg" till skolan var korsad (?), så hon sprang hem. Maken tog rygg på henne efter ett par minuter - alltså försent. Jag fotade vår stolta, blonda stora tjej som går ur trean. Plötsligt kom sexåringen dragandes på en gren och var mer än villig att fotas. Men nu var pappan borta...


Det blev en del rabalder men sen var vi samlade igen. Barnen hamnade på rätt ställe i respektive klass, maken djupandades i en solstol på altanen och jag fick en chans att fixa barret och se vaken ut genom massvis med lite mascara. Klockan 9.30 stod vi redo på skolgården och fick höra alla dessa fantastiska tonarter i otakt sjunga in sommaren. Det är något av det finaste som finns - på riktigt, verkligen tåren i ögat-fint!

Sen var det tårta och kaffe (Thank God) i klassrummen och tal till lärare och elever. Jag fick frågan om jag kunde hålla talet till klassföreståndaren som treorna nu skilja ifrån och som de älskar. "Du gillar ju att snacka", sa en annan klassmamma. Jajjemen, sa jag (och tog självklart kommentaren som en uppmaning och komplimang).

Eftermiddagen blev så ljuv som en kan tänka sig. Alla som har en plats i grundskolan i vår familj, fick bada i havet eller på stranden i sand, vi vuxna satt i solen och njöt (frös, gjorde vissa över 65). Våffelkalas med glass, chokladsås och sylt avslutade dagen hemma. Kvällssol på altanen och en vurpa på asfalten så knät blödde på sexåringen ramade in dagen fint. Cirkus Tell kan nu ta kväll och lämna scenen.

Kärleken...och näsan

Folkfest, kärlek i luften och musik i alla tonarter på samma gång, mötte oss när vi kom ner till Regnbågsparadens startplats idag, GöteborgsOperan. Tjejernas ögon var stora som tefat när vissa av paraddeltagarna gled förbi i brynjor, guldbikinis och glittrande fjädrar - alla män. Men mitt hjärta bultade av stolthet när de båda menade att alla får vara som de vill.

Mina arbetskamrater och jag (med bihang) samlades vid 14.30 och var peppade som attans att dra iväg i tåget vid utsatt tid - klockan 15. Klockan blev 15...och 15.15...15.30... jag vet inte när vi kom iväg till slut, men plötsligt var det vår tur och då minsann gick det inte att stå o sova. Trummorna bakom oss slog i sambatakt och det gick inte att stå still! Men innan dess. Sexåringen hittade en vattenpöl med diverse sly i. Den fiskades det i med plakatets pinne innan jag hann stoppa henne. Maken var adjungerad som fanbärare och därmed inte medverkande i det just då kaotiska familjeläget. Efter hundratusen frågor från mig och barnen om när tåget skulle gå, så kom vi ju iväg. Med fart!


Vi dansade, gick, stannade och småsprang upp längs Avenyn. Stämningen, flaggorna, musiken och allt annat gjorde verkligen paraden helt magisk. Det var vårt första år, men absolut inte sista. Prideparaden får dras med oss nu.

Min syster, hennes fru och son gick också med oss i paraden. Sötare liten skyltbärare får en leta efter, jag tror han tog priset idag, i sitt livs första West Pride - sju månader gammal. Med sina öronkåpor verkade han trivas helt förträffligt och log med hela ansiktet.


Efter att vi anlänt Götaplatsen löstes paraden upp. Vi tog våra plakat, uppfyllda av glädje och drog oss tillbaka ner mot operan där bilen stod. Rätt så precis 20 minuter efter paradens slut så mörknade det och ett intensivt sommarregn blev himlens bidrag till dagen. Vi kantade på neråt, barnen och jag mutades med en glass medan vi jobbade oss nerför Avenyn. Nästan framme fick nioåringen se en skejtare med snygga moves. Hon vred på huvudet så kraftigt att hon med bra fart gick rakt in i en pelare... Ja, det såg ofantligt roligt ut, men jag höll mig för skratt när jag såg hennes tårar. Näsan tokvärke, men verkar inte vara bruten. Tårarna rann länge innan hon återigen fascinerats av några av alla de som ser Pride som sin absoluta höjdpunkt att leva ut på. Underbart!

Okej, det är inte vardagsmat för mig heller med några av hbtq-personernas fantastiskt kreativa utstyrslar, men det är ju en fenomenal känsla att se andra människor trivas och må bra - och det gjorde många idag. Vi med!