På väg mot 2014

Det blir ingen årskrönika på årets sista dag. Reflektion är förvisso viktigt, men rätt nedprioriterat när det ska sättas ihop Ikeamöbler och bakas bröd på samma tid som det annars tar att göra den här familjen redo för avresa. Vi är nu halvvägs till vännerna i Halmstad, och som vanligt har alla med sig allt utom jag. Trots att jag packat till 3/4 av familjen. Min necessär står kvar på golvet hemma och jag fick med mig min kjol men inte strumpbyxorna.

Treåringen deklarerade efter en kvarts körning att hon skulle bajja inom en snar framtid. Offentliga toaletter är inget för mig och ett snabbt beslut om ett kort besök hos svärmor styrdes upp. Där hann jag dessutom beklaga mig över att jag skulle behöva gå byxlös på nyår och fick otippat med mig två par strumpbyxor i lån. Bingo!

Vi kontrollräknade vårt gäng på två innan vi satte oss i bilen igen, och de var med allihop. Lite suddiga i kanterna, men fastspända och glada. Lycka.




Det lutar åt ett riktigt bra nyårsfirande hos paret som till makens glädje köpt en ny V70 som ska provköras innan årets slut - dvs ikväll. Själv ska jag hoppa i svärmors strumpbyxor och korka upp champagnen tillsammans med en av mina bästa vänner. Ingen av oss kunde vara mer nöjd.
Gott nytt år!

Nattsuddare.

Det är nästan värt en egen rad i bebisböckerna som fylls med alla "första". Efter skratt, steg och ord så kommer "första gången vi vände frivilligt på dygnet". Varje dag senaste veckan har minst ett barn varit vaken till 22. Oftast längre. Idag började vi se en film klockan 20 och båda barnen satt uppe till den var slut, och tog sedan ytterligare en halvtimme på sig att snacka, sjunga och bedyra att de inte var det minsta trötta. Båda stensomnde sedan och föräldrarnas kväll kunde börja. Tre timmar senare än vanligt.

Allting är förstås lite anpassat med barn. När maken först myntade att vi vänt på dygnet, så var det baserat på det faktum att vi sov till klockan 9 häromdagen. Jag tyckte han överdrev, men gav med mig när jag morgonen efter beordrade mumlade jag till dottern att "gå och lägg dig, det är mitt i natten", vände mig irriterat om och upptäckte att klockan var 8.30.

Men som sagt, allt är relativt. Även om vi tycker att vi är två nattugglor, så är det ju en bit kvar till tiderna när förfesterna slutade -samma tid som i nu lägger oss. Eller när natten inte var slut förrän vid 7. Samma tid som vi numera iskallt vaknar vid självmant utan väckarklocka. Eller gjorde i alla fall. Det här jullovet verkar ju helt urspårat (haha).

Något vi dock inte gjort än är att försova oss. Det finns dock en risk att vi får skriva till nya rader i det fältet för "första..." när skolan och dagis börjar igen.

Inte utan min napp

Vi hade ett ärende till Liseberg idag. Det var dags för treåringen att ge sina nappar till kaninerna. Dessutom hann vi inte med all julstämningen innan jul. Idag var det molnigt, åtta grader plus men inget regn. Varm choklad och glögg hade kanske sålt bättre med lite snö på marken. Det var dock inget som våra avkommor brydde sig om. Full fart in i parken och första stopp var Sagoslottet. Jag vägrar köa en timme på sommaren till barnattraktioner, men nu var det ett par minuters väntan bara innan barnen och deras mormor (mamman skaffade sig en kvarts egentid!) kunde hoppa in i vagnen. Sagoslottet är en favorit, även om treåringen tydligen oroligt undrat hur de skulle komma hem igen när det var som mörkast inne i slottet.

Några minuter senare var det min tur att börja åka. Sexåringen och jag tog plats i Jukebox. Innan vi ens hade nått maxfart satt dottern med huvudet i knät och bad mig ta ner bilen till marken igen. Eftersom jag varken är Gud eller parkchef så var ju just den önskningen svår att uppfylla. Men ett par sekunder senare kände jag samma sak som henne, att jag inte kräktes i huvudet på någon undertill är ett under. Jisses så illa jag mådde! Vad har hänt? Jag som kunnat åka ALLT med ett gapflabb och hånat maken som tycker det svänger lagom på Ponnykarusellen. Väl på marken tuffade sexåringen till sig igen och ville gå direkt till kaffekopparna. Mer snurr var inte aktuellt för min del. Maken sa nej innan han ens hann påbörja övertalningskampanjen.

- Det stod i produktbeskrivningen som du fick innan vi gifte oss. Jag åker inget.

Mormor klev in och tog sig an sexåringen, maken åkte gratiskarusell och jag gick in i närmaste bod med 50 procent rabatt. Ordningen återställd.

När vi gick förbi kaninhuset var det då dags att lämna ifrån sig de troligtvis käraste ägodelar vår dotter har. Napparna. Maken hade föreslagit en annan strategi. Han hade läst om ett nappavvänjningssätt som går ut på att nappen hänger på ett snöre på ett ställe i huset, och om barnet vill ha den så får hen helt enkelt ställa sig där en stund. Efter några dagar tröttnar barnet på nappen eftersom det är helt omysigt att stå där mitt i ett rum. Det är i alla fall planen. Jag, och även maken, hade dock våra tvivel kring att det skulle fungera hos oss. Risken är att treåringen hade stått där från morgon till kväll. Sovit stående och blivit blöjberoende igen. Så nu var vi här och stunden var inne. Det gick galant. Nappknarkaren lämnade själv fram de tre nappar vi hade med oss till kaninen, stod bredvid när de försvann i nappomaten, fick diplom och kram.  

Isshow, pannkaka och Farfars bilar (till makens glädje) följde sedan. Treåringen gjorde också premiär på radiobilarna och satte skräck i femåringarna som trodde att den lilla tjejen i rosa mössa var en lätt krock. Det tror de aldrig mer.

Sen spelade vi. Satsade på olika nummer hela tiden (barnens idé) och vann ingenting. Sexåringen fattar galoppen med spel, medan treåringen såg till att ingen missade vår framfart när hon förbannad ropade JAG VILL HA GOOOOOOODIIIIIIIS för varje steg hon tog. Lika arg och oförstående var hon när nummer 10 vann hon vi hade 14: DET VAR EN ETTA!!! Troligtvis hörde en av medspelarna hur det hela utvecklade sig. Snabbt plockade hon ur väskan fram två chokladrullar som hon erbjöd barnen och vi kunde därmed lugnt och stilla gå därifrån och lämna parken bakom oss.




Hur det gick att somna utan nappar? Förutom sina vanliga snuttar och gosedjur som hon sover med varje natt, så valde hon omsorgsfullt ut en burk Play-Doh och en pensel att ha att somna med. Men trehundra sagor och alla sånger vi kan har inte hjälpt än. Hon är fortfarande vaken. Klockan är 23.21. Undrar om det finns någon nattvakt på Liseberg!?

Knäckad (igen)

Likt förra året vinner jag troligtvis knäckttävlingen i år igen. Jag hade dock en del konkurrens av sexåringen i år. Mellan varje tugga på sin frukostmacka på juldagens morgon, kom frågan om hon kunde få en knäck. Till eftermiddagens julklappsfilm satte vi i oss de sista av årets helt perfekta knäckar, och det var där jag tog hem vinsten. Sexåringen la tillbaka vad som skulle blivit hennes sista i burken, och med mer vett än sin mamma, konstaterade hon med en suck att hon nog skulle få ont i magen om hon åt en till. (Hehe, jag vann).

Efter att barnen lekt med julklappar och mamman legat å soffan (!!!) tog vi oss ut ur huset efter lunch idag. Julmaten kändes som barlast inombords och barnen behövde springa fritt utan finkläder. Regnet trotsades. Vi gick upp till en damm i skogen för att mata änderna.


Där fanns dock inte en and i närheten när vi kom fram. Kanske hörde de oss på avstånd och tog skydd. Den yngsta av oss var lika glad för det, hon var ändå hungrig kom hon fram till och åt upp den veckogamla brödbitarna själv.

Lugn och ro, inga måsten, olästa böcker, nya leksaker till alla i familjen, känslan från gårdagens firande  - juldagen är på så många sätt en av mina favoritdagar på året. Det var den även i år.

En riktigt god jul

Sexåringen var den som vaknade först av oss på julafton. Redan vid 6-snåret ville hon gå upp och börja vänta på tomten. Jag lyckades muta henne med choklad och Ipad till klockan 7. Efter julkalenderns rafflande avslutning, var det dags för morgonens julklappar. Förväntansfulla och tysta smög barnen ner för trappen för att se om det låg paket under granen. Julmusik, lycka och pappersriv!

Ett par Kodak-moment senare var stämningen något förbytt. Treåringen kramade glatt sina nya böcker och bytte genast om till sin julklänning, men sexåringen var arg, ledsen och besviken över att inget av paketen hade innehållit det hon önskat sig mest av allt  - ett marsvin. Tröstkramarna puttades bort och hon ville inte lyssna på bortförklaringar om att marsvin vanligtvis inte levereras i lådor som varit inslagna i julpapper i flera veckor.

Sur som ättika satte hon sig vid frukostbordet. Trots julmusik i de panik- och nyinköpta högtalarna infann sig inte den där fröjdefulla julstämningen. Efter diverse strulande och irritation kände jag att en enkel till Tahiti hade suttit fint. Hjälpen kom från årets hittills mest oväntade håll. Treåringen, som sekunden tidigare starkt bidragit till tumultet kring frukostbordet, stod nu på en stol och citerade på rytande småländska Emils pappa:

- Nu får ni lugna ner er alle mensker!

Mumlandes om snickeboa och förgrymmade ongar satte hon sig sedan ner. Den onda förtrollningen bröts. Maken och jag kvävde ett skratt och högg in på julskinkan innan nästa förväntade rond hann ta fart. Julmusiken stängdes av, och det beslutades i föräldrarådet att vi inte behövde addera ytterligare ljud till vår barnaskara på två. Julstämningen säkrades  (?) av det hela tiden pågående bakgrundsljudet när den yngsta dottern oavbrutet läste versen " Sätt dig på bocken och håll mig i rocken, sen så rider vi bort i galopp. Till pepparkakskungen, men då blir du tvungen att lova att ej äta kungen opp..." om och om och om och om och om och om och om och om igen. Och om igen.

Vid 9-tiden tyckte treåringen att det var dags för lite julgransplundring. Efter att ha gått och smygätit av pepparkakshuset i flera dagar, högg hon nu in på smällkaramellerna.


I övrigt var julafton precis som det ska vara: tusen frågor om när tomten kommer, matkoma varannan timme och socker i alla dess former på det. Sen början av december har treåringen av rädsla gömt sig under närmaste bord så fort någon nämnt tomten. Eller tom...at. Eller bara to...rka. Men när maken hoo-hoo-andes gjorde entré i sin älskade tomtedräkt, hoppade hon upp och ner och klappade händerna av förtjusning. Hon nickade ivrigt när han frågade om hon hade uppfört sig i år, och ryckte på axlarna lika glatt när jag frågade om hon visste vad "uppföra sig" betydde. Ingen av tjejerna verkade heller tycka att det var misstänkt att pappa var och slängde skräp i en timme på julafton, eller att jultomten pussade deras mamma (vilket sexåringen skvallrade om för så fort maken visade sig i dörren).

Sexåringen jublade över vävstol, Guinness Rekordbok och en handduk med sitt namn på. Treåringen öppnade alla sina paket och staplade dem sedan i ett torn och verkade inte kunna tro att allt var hennes. Resten av kvällen spenderade vi med att äta mer godis, leta efter flertalet bruksanvisningar som kommit bort i tumultet av julklappsöppning samt med att läsa in oss på hur vi skulle kunna få den sjungande Barbie, som sexåringen fått, att låta lite mer som en popsångerska och lite mindre som en kalasjnikov.

När barnen somnat utmattade av lika delar förlöst spänning som upplevelser, satte vi oss ner med ett glas vin. Och julmusik!

Sitta får vi göra...en annan dag.

Det börjar arta sig här hemma, men vi har ett tag kvar tills uppeSITTARkvällen startar. Maken griljerar skinkan i detta nu, tyvärr med hjälp av en treårig dotter. Efter att han nattat henne en halvtimme, så tände hon sänglampan, tittade honom rakt i ögonen och sa med klar röst att hon "inte skulle sova just nu". Nähänä. Istället tog de en tur in till vår 85-årige granne som hade problem med sin TV. Maken var först tveksam.

- Men ska jag verkligen ta med henne i dit?
- Ja? Det kanske piggar upp dem, vem vet?
- Men han är ju nästan döv och hon är nästan blind..?
- Exakt!

Det blev succé.

Själv har jag tittat på Kurt Olssons julsketcher tillsammans med sexåringen, ätit skumtomtar och övertygat mig själv att det är helt normalt att hon skrattar sig fördärvad när tjuvarna i filmen Ensam Hemma slår halvt ihjäl sig på istrappan. Nu sover hon, efter att jag, på hennes begäran, sjungit igenom vad som känns som den större delen av alla julpsalmer som finns i min psalmbok från konfirmationen. Inte mig emot, de är lugna, får henne att gå ner i varv och hon somnar på två röda. Hade rapversionen av Heja Blåvitt haft samma effekt så hade det blivit den. Vi är inte så knussliga. I detta fall är vägen till målet helt underordnat.

Så. Innan vi kan sitta ner då så är det några paket att slå in. En duk att stryka (årets enda). Ägg att koka. Hitta ett skåp att knö in det sista prylarna utan hemvist i. Hänga en tvätt och söva en förväntansfull treåring. Uppesittarkvällen blir eventuellt en smula avkortad. Men det är ok. Det blir julafton ändå, och sitta kan vi göra när vi är 85. Om inte grannarna kommer in och stör.

Julmys, någon?

Så vi vågade oss ut. 46,5 timmar efter den enda kräkningen, och 24 timmar efter att tjejerna börjat slåss igen, så blev sexåringen friskförklarad av sina föräldrar som redan nu tycker att ordet "julmys" fått en annan klang. En något mer "är inte jullovet över snart"-touch än vad vi hade förväntat oss två dagar in på ledigheten. Men så hade vi heller inte väntat oss husarrest. Eller att vi skulle bli anklagade av sexåringen att "ljuga" för att hon inte fått gå på vare sig julkonserten eller teatern vi hade köpt biljetter till innan kräkningen kom in i bilden. Det tog en dag att förklara varför innan hon godtog anledningen, och det lär ta ett par dagar till innan hon "förlåter" oss.

Vi tog vår fyramanna-klan och drog till det ställe där vi kunde väsnas utan att sticka ut - Ikea. Julbordsrusningen var i full gång när vi kom, så vi hängde på strömmen. Maken högg in, medan jag kände mig lagom motiverad att äta skinka och sill tillagad à la Billy. Dessutom vid långbord, bredvid ett medelålders par som såg rädda ut innan vi ens hunnit tappa första köttbullen.

Kanske var det glädjen över att ha släppts ut, kanske var det hunger. Kanske var det vår tur att glädjas över julen. Båda tjejerna fick högsta betyg i uppförande och åt mycket (vilket gladde maken, även om han gått med i Family-klubben tre minuter före måltiden för att få julbordsrabatt). Treåringen gick förvisso vilse mellan pepparkakorna och skålen med minipaket av Bregott (som hon länsade), men i övrigt var det den lugnaste måltiden den här familjen sett på...länge.


Köttbullar och potatis var det enda som föll barnen i smaken.


Efter buffén skulle vi handla. Då ber, jag upprepar, vår treåring BER om att få lämnas in i barnpassningen. Sexåringen är tveksam. Måttligt road står hon på avstånd och tittar in. Till slut går med på att lämnas in tillsammans med sin lillasyster och föräldrarna kan high-fiva segern. 

Det var fullt. Barnpassningen, som vi aldrig förr ens övervägt, är nu så fullsatt det är en halvtimmes väntetid! Jag vet inte vem av oss tre (borträknat sexåringen - hennes tur att high-fiva) som var mest besviken. Treåringen var dock den som lät alla veta precis hur gärna hon ville komma in. Hon hängde sig på disken, försökte smita in, grät, dunkade huvudet mot glasrutan och ropade ut sin förtvivlan över att ha så dumma föräldrar som inte ville (?) lämna in henne! En annan liten flicka ångrade sig och då tyckte verkligen treåringen att hon kunde ta hennes plats! Genialt! För fem sekunder trodde jag vi hade en chans till att smita före i kön, men killen bakom disken förklarade pedagogiskt för  oss  vår dotter att han var tvungen att följa kölistan. Hon snyftade när vi gick därifrån och blev inte glad förrän hon blev erbjuden plats på vagnen med varorna. Alla nöjda.

Det blev en rätt bra eftermiddag. När vi åkte vi hemåt försäkrade vi för treåringen att nästa gång ska hon få vara i barnpassningen hela tiden. Där är nog ett löfte vi ska kunna hålla utan problem...

Oväntad gäst i juletid

Peppar och whisky har inga höga poäng i erfarenhetstabellen över vad som gäller för att mota magsjuka innan den slår till.

Idag, fem dagar innan julafton, ringde skolan och bad mig hämta sexåringen som låg och sov i en soffa. En timme senare låg hon i sin säng hemma och kräktes.

Härligt. Fem dagar är perfekt för att vi ska hinna med oss alla innan julhelgen är slut. Kanon. Verkligen. Skjut mig

Luttrade kör maken och jag en annan teknik denna gång. Glaset känns halvfullt ikväll, så vi går all-in på det viktigaste med julen. GODISET! Den "hemlagade" kolan ska plundras och pappret på After Eighten ska flyga (pensionärsgodis, jag vet).




Innan vi börjar kräkas i omgångar ska det minsann ätas knäck och frossas i choklad. När vi ligger där och snackar med Ulrik, om ett par dygn, så ska vi göra det med ett leende och vetskapen om att vi kanske, kanske orsakat kräkfesten själva.

(Dessutom inbillar jag mig att choklad är godare än pepparkorn när de är på väg upp...så att säga.)

Husbygge

För ett par veckor sen gav vi oss på att bygga pepparkakshus. Satsa mot stärnorna så når du trädtopparna heter det ju. Vi valde att satsa på träden från början och nådde väl därmed upp till ett buskage eller så. Eller så innebar vår köpta pepparkakshusmodell att vi fuskade oss till en start i trädtopparna, beror lite på hur man väljer att se det. Hur som helst. Till vår hjälp hade vi en familj som redan krachat ett pepparkakshus i år, och därmed fick räknas som proffs. I alla fall på hur man inte skulle göra. De hade också erfarenhet nog, att inse att inga av våra barn skulle vara i närheten när huset klistrades ihop. Brännhett smält socker och en treåring som är besatt av Emil och soppskålen på huvudet är ingen bra kombo. Föräldrarna fick därmed klistra, och även om en och annan tumme brändes och teamkänslan i vårt lag kanske inte var topp hela tiden, så blev det satans huset ihopsatt till slut.

Barnen kallades in för dekorering och även om en och annan hellre åt varenda karamell de kunde komma åt - helt ogenerat och utan smussel - så blev det några över till huset också. Efter ungeför fem minuter gav jag upp ordet "gemensamt" i projektbeskrivningen, och lät sexåringen ta över dekorerandet efter eget huvud. Treåringen försökte göra sin åsikt hörd då och då men det var svårt att höra vad hon sa när hon hade 10 Nonstop i munnen och choklad rinnandes nerför hakan. Hon övergick efter en stund till att pynta pepparkakor, som hon åt upp långt innan kristyren hade fått chans att torka i tre sekunder. Nästa steg hade varit att lägga kristyr, Nonstop och en bit pepparkaka direkt på hennes tunga.

Så här i efterhand tänker jag att vi gjorde momenten i fel ordning. Vi borde dekorerat huset först, och sedan klistrat ihop bitarna. Det är ju kanske något mer ergonomiskt, än den dubbelvikta positionen för den som ska måla dörr och fönster enligt en sexårings sekund för sekund-beskrivning.

Ett par dagar senare kom storasyster hem med en lucia, en sittande tomte, en enbent kanin (?) och en tomte utan luva (den gick av) i lera som skulle få flytta in i huset. Maken fick instruktioner om att se till att huset skulle lysa. Jag utgick ifrån att han kunde läsa mina tankar för beskrivning, där jag samlat en bild med batteridriven ljusslinga som lyste så där lagom klart - likt en julstjärna.

Maken var grymt nöjd över sin MacGyverinspirerade belysning skapad av en ihopknycklad aluminiumburk, en sladd och en glödlampa. De stackarna som bor i huset kan dock med belysningen påslagen räkna med en viss bländningseffekt. Med tanke på att det här är det första pepparkakshus som skapas i den här familjen, så är jag mer än nöjd. Ingen kom till skada under processen. Ingen drog någon i håret över spilld kristyr och huset har ännu inte åkt i golvet. I pepparkakslandet kanske huset med sin strålkastare påslagen mer ska användas till tillverkning än boningshus. Men det är i alla fall den snyggaste industrilokal i pepparkaksform jag sett.

Pepparkakslucia och tärna utan glitter

Sexåringen råkade hamna längst fram när tre klasser firade lusse. Snabbt tog hon två steg bakåt o var mycket nöjd med att bara synas med en tredjedels ansiktshalva mellan dumstrutar stjärngossar och kronor. Efter många dagars funderande valde hon att skippa både krona o glitter. "Det kliar ju, gillar jag inte", sa hon, och var glad för ett tärnljus och vitt linne.

Ett halvt dygn senare stod treåringen i centrum för lusse. Även hon hade funderat. Hon kom dock fram till att hon inte ville välja, så det blev pepparkaksdräkt samt luciakrona. Längst fram stod hon och sjöng och vinkade. Kronan halkade ner runt halsen, men det gick lika bra ändå. Pepparkaksdräkten är fortfarande på, nu som pyjamas.

Olika, men lika nöjda, systrar. Hade jag inte varit mamman hade jag tvivlat på deras släktskap.




Hemkomna ikväll sjöng de tillsammans en något modifierad Sankta Lucia-sång och tjöt av skratt.

"Sankta Lucia, skänk mig en tia
tian var rutten, dra mig i tutten"

Se där, något som tyder på släktskap.

Nu är det jul igen

Det finns ju så många mysiga moment med julen... Idag var det granen som skulle kläs. Steg ett var maken och sexåringen ansvariga för: att släpa in granen och få den godkänd att passa på en ny plats efter ommöblering av vardagsrummet. Check på första försöket! Vi kan ha en gran stående där jämt. Den passade perfekt in i det bortglömda omöblerade hörnet.

Till tonerna av en speedad treårings tolkning av Sankta Lucia, och med en make som prompt skulle ha sin tomteluva på huvudet och en kopp glögg i handen (samt bränd kanel på spisen, "för stämningen") så började projekt klä granen.

Jag hade en tanke om hur och med vad granen skulle kläs. Innan jag hann stappla fram med min stela rygg, hade dock alla julgranskulor i samtliga färger, och allt dagispyssel sen fem år tillbaka, hängts dit på vad jag kallar måfå. Döttrarna och deras far var mycket nöjda. Jag försökte försynt flytta en glitterspryad kotte från förra året, men då minsann hörde treåringen (som dygnets övriga 23,5 timmar har något skadad hörsel) att något var på gång. Ett granbarr åt fel håll och hon avbröt sin underhållning för att kräva att jag flyttade samma kotte till platsen bredvid stjärnan i toppen.

Sen fick jag feeling och brassade på med lite karaoke i duett med Jan Malmsjö. Maken såg oroligt uppmuntrande på mig och satte sedan igång dammsugaren.

Tjugo över sju var båda barnen hystersikt glada och dansande. Halv åtta var båda hystersikt tröttskrikande. Sen rådde lätt anarki vilket fick mig att känna för en restresa över jul. Sen somnade båda och maken och jag fortsatte julmyset med att panikhandla julkort samt luciakrona för fortsatt lugn decembervecka.

Vem vet, i den här takten kanske vi snart börjar köpa julklappar också.

Inväntar medalj(er)

Det vankas nobelpris om ett par dagar. Jag tycker nog också att jag är värd någon typ av pris för den här kvällens genomförande. Jag kan skriva en avhandling om det är vad som behövs. Här är i alla fall en synopsis.

Bakgrund: En förälder med ryggskott/ischias (igen). En förälder med deadline på jobbet samt årets sista styrelsemöte med julbord och partyparty på agendan.

Inledning: Vid hämtning på dagis framgår att lillasyster berättat för alla som ville höra att mamma ligger på rygg och gråter. Strofer som "vi ska ringa farmor som ska bo hos oss" och "mamma kan inte gå mer" har förekommit i berättelsen under dagen. Mammans uppenbarelse i mysbyxor och otvättat hår, samt en gångstil man inte önskar någon som inte gjort i brallan, gjorde inget för att sticka hål på historien. Lillasyster vägrar ta på sig överdragsbyxor och mamman har inget att sätta emot med en rygg som hotar att gå av på mitten om hon så mycket som tänker på ordkombinationer som "sitta i en soffa" eller "gå på toa utan stöd". Eller "böja sig ner och knö in 18 kilo vilt protesterande trots i ett par smutsiga termobyxor".

Övriga skeenden i korta drag: Lillasyster springer i förväg hem, halkar på en isfläck och stortjuter. Mamman viskar skyll dig själv och hostar sedan kraftigt när stora frågar vad hon sa. Barnen gaddar ihop sig och ställer varför-frågor i femton minuter om att man halkar på is och inte på vatten (fysik).

Dribblar bort barnens frågor genom att servera färdigköpta pannkakor till middag (ekonomi...jodå, de var både utan e-nummer samt billiga). 

Barnen slåss om vem som ska leka med den lilla värdelösa plastfiguren en av dem fick i i ett Kinderägg för hundra år sen. De mutas med salta pinnar (fred).

Storasyster får halvljummen choklad. Hon ratar den och ger den till lillasyster - som blandar kraftigt med en sked, hävdar att det är kaffe och skvätter ut hälften (kemi).

Maken gör entré, duschar bort chokladen från lillasyster och försvinner iväg igen med löfte om att komma hem snabbt igen om kvällen urartar.  Om?

Vid 17.30 kan en gäspning anas hos treåringen. Kan också varit början på en protest av något slag, men mamman högg som en kobra och hon förblir tyst. Erbjuder snabbt läggning och slänger in en extra Alfonsbok i förhandlingen. Applicerar snabbläser, dvs hoppar över hälften och skapar bitvis ny handling, men blir påkommen när treåringen vet precis på vilken rad det står "För sjutton gubbar" (litteratur). Med lika delar bön och tur i receptet så somnar hon en halvtimme tidigare än vanligt. Jisses. Mamman highfivar sig själv, innan hon rullar ur sängen och med ett fotarbete som skulle ge varje cirkusartist rysning, landar hon med en duns och kvävda svordomar.

Nästa utmaning är lite större. Det krävs muta i form av att storasyster får vara med och byta plåster på mammans sår efter borttagen leverfläck (medicin).

Storasyster luras därefter att tro att klockan är långt över läggdags och somnar därmed nöjd över att hon varit uppe längre än de flesta hon känner.


Slut.

Så. Ett knippe medaljer skulle uppskattas. Tyvärr kan jag inte sitta upp på sidenkudde och hålla tacktal. Men det gör inget. Jag kan prata om den här kvällen med maken. Inte ofta. Men ibland. Typ nu. Och nu.....och nu. Och kanske nu. Men sen räcker det. Ok, en gång till. Nu. Ok, ända tills han varit ensam en kväll med barnen med två brutna armar och ändå lyckats slå mitt banrekord i läggningsracet.

Julmys (?) i höstrusk

På Facebook, Instagram och i bloggar bakas det lussebullar, dekoreras pepparkakor, slås in paket och smuttas glögg vareviga dag. Vi är fortfarande liiiite mer kvar på dygnsgamla gympapåsar i farstun, blöta kvarglömda vantar på dagis och försenad busspendling i regn till stan. 

När maken gick på julfest ikväll fick jag för mig att frångå kvällsrutinerna och bli en julbakande god (?) mamma.  Glasyr, pepparkakor modell större och nonstop inhandlades. Jag förberedde i tanken med tända ljus, rena förkläden på barnen och kanske att mamman skulle kunna ha en liten glöggkopp ståendes vid sidan om också.

Det kanske hade blivit så. Men efter att jag hämtat genomblöt, trött treåring på dagis och insett att alla förkläden var dekorerade av trolldeg samt det faktum att sexåring inte ens var hemma utan hos en kompis, så styrde jag om. Såg inga tindrande ögon framför mig längre, utan mer en glasyrprickig vardagsrumsvägg (som förvisso skulle kunna få oss att till slut komma överens om en ny tapet) och hur jag skulle vada runt i pepparkakssmulor tills maken kom hem och dammsög.

Det blev havrefras i plastskålar och lucköppning efter julkalendern på TV. Inte så juligt, men vi var nöjda. I alla fall storasyster och jag. Lillasyster var inte riktigt klar. Hon tog kvällen ett steg längre och lyckades med hjälp av en stol, en byrå och uppenbart långa armar, nå upp för att plundra delar av sin chokladkalender. DET kan bli väldigt (jul)mysigt när hon inser att hennes kalender är tom den 7, 15, 18 och 22 december.

Önskningar

Tomten kom till radhusområdet ikväll. Våra tjejer var exalterade och förberedde noggranna önskelistor. Äldsta är fortfarande övertygad om att tomten finns, inte ens när jag svarade "nej" på den raka frågan om renar verkligen kan flyga, verkade hon överväga alternativet att alla vuxna hon känner har ljugit för henne i sex år.

Efter en eftermiddag med stoj och stim så var döttrarna tagna av stundens allvar när det var dags att lämna listorna. Andäktigt stod de i kö och väntade på sin tur att lägga listan i säcken och ge tomten en kram. Yngsta kastade sig i hans famn och snubblade sedan lycklig iväg utan att varken välta den självlysande renen eller trampa i marschallerna. Framgång!

Tomten läste inte listorna idag. Det var nog bra. Den yngsta av oss gav honom en utmaning som heter duga.






Rätt gott att fortfarande kunna skylla på tomten den 24 december när julklapparna delats ut och det uppdagas att alla ryggar fortfarande är intakta och utan öppningsfunktion.