Happy (?) Halloween!

Så här skrev jag om Halloween förra året. Jag må vara en surkärring i denna fråga, men jag har inte ändrat uppfattning. Idag blev jag glad när en kompis berättade om några utklädda barn som bjudit på godis istället för att be om godis. Det är en tradition jag gillar! Då hade jag gladeligen smyckat dörren med Halloweenprylar och kanske till och med karvat en pumpa hahahaha, nej, aldrig.

I lördags var femåringen på Halloweenkalas hos grannen, och med dubbelmoralen flåsande i nacken är det dags för hela familjen att äta avhuggna korvfingrar med ketchupblod på lördag. Femåringen firar i lånad Snövit-klänning och kunde inte vara mer nöjd (även utan tiggeri). Får bara hennes mamma lite godis också så kanske Halloweenstämningen smittar ända hit. Med surfejset på behöver jag inte ens klä ut mig.

Snövit är blond i år.

Tisdagscharm?

Måndagen har sin grej i att man börjar jobba igen. Man sätter lite fart efter helgen och känner, förhoppningsvis, energi och glädje efter lediga dagar. Dessutom är måndagkvällen helig upptagen sen flera år hemma hos oss. Kanal 5 visar CSI och vi tittar med samma fascination som för sju år sen, när vi låg sked i min soffa i singellägenheten vid Valand och var nykära. Nuförtiden tittar vi bara.

Redan ett par dagar in i veckan är det ju onsdag och lill-lördag. Vi praktiserar den stenhårt hemma hos oss, mestadels med min make som arrangör och förespråkare. Men jag är inte sen att hänga på, vanligtvis blir det lite kvällsfika eller ett glas vin och choklad.

Torsdagen är veckans sista dag för en av oss. Vi är lediga varannan fredag var, och en av oss har således kvällen som avkoppling inför fredagens fokuserade maraton med barnen.

Fredag behöver ingen närmare förklaring, vem gillar inte fredagskvällar och förväntningar inför helgen? Fredagsmyset med popcorn med barnen i en kvart innan det urartar, och tid att göra vad man vill när barnen somnat. Till och med småbarnsföräldrarna har fredagskänsla, och lurar i sig själva att man kan vara uppe liiite längre, fast de vet att lördagen mycket väl kan starta med ett tjongande långt innan de själva är beredda att gå upp. Men ändå, det är ju freeeedag!

Lördag och söndag – förhoppningsvis avkoppling, och i alla fall ingen stress på morgonen när ingen ska till jobb och dagis. 

Men, hon glömde ju tisdag?! Alldeles rätt, jag nämnde inte tisdag. Det är nämligen veckans mest meningslösa dag enligt mig. Den är bara lagom. Mitt i mellan. Inget att hojta högt om. Vem vill gå på bio en tisdag? Ingen. Dra ihop ett gäng kompisar på middag? Ingen. Det är dagen när det inte blir roligare än att vika tvätt eller handla mat.

Så här kan vi ju inte ha det. Hmmm. Om nu onsdag är lill-lördag så borde ju rimligtvis tisdag vara lill-fredag..? I så fall så är det ju en utmärkt veckodag för fredagens lag om tacos, istället för fiskpinnar eller korv. Fredagstacosen är ju inget annat än ett hån mot småbarnsfamiljer. Visa mig den förälder som har tid att i lun och ro stå och hacka grönsaker en fredageftermiddag?! Snabbt ska det gå innan mamman barnen blir vrålhungriga när man kommer hem från dagis eller andra aktivteter. Då finner ni svaret här: världens snabbaste tacogratäng.

Jag är ju inte så petnoga när det kommer till recept. Men ungefär så här:

400 gr Philadelohiapost
800 gr blandfärs
2 påsar tacokrydda
några champinjoner
1 gul lök
riven ost

Smeta ut Philadelphiaosten i en form. Stek köttfärsen och blanda med tacokrydda. Lägg köttfärsen på osten. Stek champinjoner och lök (hackade, men det fattar ni väl), och lägg ovanpå köttfärsen. Strö på ost. Sätt in i ugnen till sosten smält (15 min? 200 gr?)

Hå och hej med farbror Frej, så har vi gjort oss en tisdagsgrej!

Värme i höstkylan

Sista lördagen i oktober är det höstmarknad i min barndomsstad Vänersborg. Jag är sällan där, vare sig på marknaden eller i staden. Ingen i min ursprungsfamilj bor kvar, och många vänner har flyttat. Där finns dock några guldvänner kvar i den lilla, vackra staden vid Vänern. I lördags hade ett par av dem bjudit in till utomhuslunch i parken Skräcklan som ligger vid strandkanten.

Vid Vänerns strand

24 hungriga

Uppdukat för barnen (och mig).

En guldvän, min make (mitten) och guldvännens sambo.  

Värmande!

Det var en perfekt höstdag, även om luften så nära stranden var isande kall. Sol, ärtsoppa och punsch gjorde föräldrarna varma. Barnen (och jag) höll oss till grillad korv och juice. När kaffet dricks ur plastmugg med handske på handen är smaken starkare. Inget barn lämnade lunchen utan marknadsinköpta kokostoppar smetade i ansiktet - det är en utmaning att äta mjuk chokladtopp med vante.

Tack Angela och Helena för allt ni ordnat! Och tack alla ni som, liksom vi, fick möjlighet att bara komma dit och äta, leka, frysa och mysa!

Reunion!

I fredags samlades sex tjejer (och en tvååring som tillhörde mig) hemma hos oss. Det i sig är ju en stor händelse, men att vi inte setts på 15 år gjorde den större. Maken tog femåringen och flydde fältet när mina aupair-vänner från Atlanta 1996 helt overkligt, men välplanerat, ramlade in i vårt radhus.

I olika konstellationer och vid olika tidpunkter i livet efter USA har våra vägar korsats och några av oss har haft mer kontakt än andra. På senare år har vi haft kontakt sporadiskt, men vår vänskap skulle kunna användas i marknadsföringen för Facebook. Där har vi de senaste fem åren knutit ihop vänskapen som låg som öar efter att vi levt olika liv i olika länder och på olika kontinenter.

Nu tog vi chansen och fyllde i alla luckor vi hann med. Med avstamp i Atlanta och äventyren där vi tillsammans blev vuxna (eller i alla fall klippte navelsträngen till barndomen), avhandlade vi på 17 timmar de senaste årens studier, flyttar, pojkvänsbyten, jobb, giftermål, barn och skilsmässor. Tiden hade inte stått stilla, men vi var rörande överens om att någons gråa hårstrån måste vara ett misstag och att vi minsann kände igen varandra både till utseende och till karaktär. Liksom 1996 valde vi bort matlagningen för hämtmat, drack cola och drog barnsliga skämt. Rödvinet och ostbrickan i fredags var de vuxnare inslagen, liksom att vi la oss vid halv ett och inte avslutade kvällen på en bardisk. Vi kokade ner våra gemensamma minnen i en Spotify-lista som vi delade mellan oss: No Doubt, Celine Dion, Grateful Dead, Savage Garden, Wallflowers, Rednex och Toni Braxton ramar in vårt år på andra sidan jorden, vårt första år utan föräldrar och annan trygghet.

Förhoppningsvis tar det inte 15 år innan vi ses igen.

15 år senare.

Ensam med mig själv.

Jag var på tjejmiddag igår. Jag hade så kallad egentid, med vänner. Innan jag fick barn hade jag aldrig någonsin tänkt tanken att jag behövde egentid där jag var ensam. Tid med mig själv? Bah! Det har man ju hela tiden. Svårt att lämna sig själv hemma liksom.

Behovet av egentid kom smygande när jag inte längre förfogande över mina egna dygnstimmar. Med ett barn var det inte så starkt, träning och tjejträffar kom ganska naturligt även om det krävde viss planering. Sen fick alla barn, och vi fick ett till. Varje träff kräver minst åtta veckors framförhållning, och tio förslag på datum innan man efter 30 mejlväxlingar kan bestämma sig. Sen kan man bara hoppas att ingen blir sjuk. Ska man ses fyra kompisar och alla har familj, så är det i alla fall 12 personer som måste vara friska samtidigt, flera av dem i förskoleåldern. Ni fattar ju. Det är trissvinst när träffarna blir av. Men ibland får man till det.

Nu, för första gången i mitt liv, uppskattar jag ensamtid. Tid då jag är själv, helst hemma. En gång i veckan tränar maken innebandy, efter att barnen somnat. De två timmarna är MINA. Då gör jag inget särskilt. Eller allt samtidigt. Om jag sitter still så kan jag ibland bara lyssna efter barnens andetag. Deras vila gör mig lugn. Låter så pretto attt nu kanske tror jag ljuger. Men det är sant. Dessutom andas de så högt att jag, likt min egen mamma gjorde när jag var liten, ibland tror att någon andas bakom min rygg. Det är inte lika rofyllt.

Ensamtid, egentid  - oavsett stämpel så är det tid då man själv bestämmer tempo och vad som ska hända nästa sekund; att åka själv till mataffären, duscha med låst dörr eller städa förrådet. Det behöver inte vara så avancerat.

För min del tror jag också att behovet av ensamtid styrs av livets ljudnivå. Ingen behöver nånsin ropa ett försynt ”Hallå, nån hemma?” när de kommer tills oss. Det märks ändå. Det byggs kojor som rasar, legot hälls ut och sen är nån dum. Barnen pratar med oss, med varandra eller sig själva. Konstant. Eller så sjunger dom. Olika sånger som ackompanjeras av stampande ”dans”. Då och då ramlar någon från en soffa.

Men det är inte bara de som låter. Min längtan efter ensamtid har också definitivt att göra med hur högljudd jag själv är. Kanske behöver jag vara ensam för att njuta av min egen tystnad.

En mäklares mardröm

Att vara mäklare måste vara världens enklaste jobb. Vi har varit på en hel del husvisningar de senaste åren. Det finns så klart undantag, men oftast har vi tyckt att mäklarna har rätt dålig koll på vad de säljer. Jag är en ganska enkel hustittare. Jag kollar rumsplanering, kikar på om kakel å sånt är snyggt och a la Ernst känner jag in om jag kan bo där. Jag ser snabbt om jag kan se våra möbler i rummen. Ett hus hade jag redan möblerat när vi lämnade visningen. Tyvärr hade de en docka i en tvåårings storlek som stirrade på mig från en vagga på övervåningen. Hittade inte tillbaka till känslan efter det.

Min make tittar på lite tyngre grejer på visningarna och drar med mäklaren på turné i alla rum. Han frågar om dränering. Takbjälkar. Bottenplatta. Källarfukt, hur golven ligger (om de knakar), tätning av vind och om skorstenen murades av proffs. Helst vill han veta om målaren som målade fasaden var höger- eller vänterhänt och om någon möjligtvis har ett besiktningsprotokoll från gången huset såldes. Han är en mäklares mardröm. Och oftast kan de svara på exakt ingenting. De vet inte en rad mer än vad som står i materialet som tagits fram, och det är ju inget annat än en säljbroschyr.

Något mäklarna är dock är bra på, är att beskriva objekten målande. Det finns dock vissa kodord. Här är några vi listat ut:

”Vacker naturtomt” = vildvuxen, oskött trädgård med stor risk för brännässlor i mass. Mördarsniglarnas paradis.

”Sätt din egen prägel på huset” = renovering minst tjugo år framåt för husets dubbla pris.

”Mysig skärgårdsmiljö” = går du inte med i missionskyrkan får du pisk.

”Sekelskiftescharm och tidsbevarade detaljer” = torrdass, bidé i sovrummet och 100 år gamla ledningar.

Med tanke på att de flesta hus där man inte riskerar att åka på vägglöss och strömförande badrum, kräver en budget på några miljoner i Göteborg, så är det konstigt att inte fler är lika frågvisa som maken. Å andra sidan så kanske de hittar ett hus innan deras barn hinner bli vuxna och flyttar hemifrån.

Ibland letar vi efter hus

Vår vilja att flytta pendlar från månad till månad. Just nu är vi inne i bo-kvar-fasen. Vi trivs, men ibland skulle vi vilja ha några kvadratmeter till. Vi har 115 nu. Vår tomt är 140 m2, men då är det 60 m2 hus mitt på tomten. Vad vi tittar efter är ett ”riktigt hus” med fyra ytterväggar istället för ett radhus.

Ofta saluförs hus med stora tomter som en dröm av mäklarna. Allt över 800 m2 hade för mig varit en mardröm. Jag kan tänka mig att klippa gräs (ibland) och plocka bär när andan faller på. All annan skötsel har jag inget tålamod med, och ingen vilja att betala någon för att sköta. Vad GÖR folk på sina tomter? Hoppar längd?

Här är vad huset vi letar efter bör ha:

• Fyra sovrum (inte ett var till oss, utan tre använda av oss och ett extra) (eller ja, ibland kanske det skulle användas av mig) (eller min man)
• Nyrenoverat kök (i vår stil, dvs inga pastellbulliga kylskåp eller lantliga kök)
• Badrum med badkar
• Badrum med dusch
• Tvättstuga med torkmöjligheter för 7-10 maskiner tvätt per vecka
• Vardagsrum med öppen spis/kakelugn
• TV-rum (helst två, vi kommer ha två tonåringar om några år – och jag flyttar inte igen)
• Klädkammare
• Förrådsutrymmen för alla prylar vi inte vet var vi ska ha

Huset får inte vara större än 150 m2. Med lättskött fasad.

Vad gäller tomten så får den inte heller vara stor, men den måste rymma ett gästhus och/eller förråd. Jag vill ha en bergsknalle. Altan. Liten gräsmatta. Sol både morgon och kväll. De enda växter förutom gräs som jag tillåter är rabarber och jordgubbar. Och en häck runtom. Ska vi flytta vill vi inte bo med insyn.

Sen är det ju det här med läget. Vore bra om huset inte ligger längre från havet än vad vi bor nu, dvs max 2 km. Och det ska finnas badplats. Busshållplatsen måste ligga max 4 minuter från huset, och vägen dit måste vara upplyst och inte gå genom en skog. Jag skulle kunna kompromissa om en mataffär, men OM det finns på gångavstånd (ett barns gångavstånd) så är det ett plus.

Ni kan väl hojta till om ni hittar nåt.

Söndagkväll...

...och vi är i mååål! Det var en del hållpunkter att passa den här helgen, men däremellan har vi rört oss i slowmotion och inte gjort något av det vi borde. En bra mix.
Lördag startade med barnkalas för en av femåringens kompisar på Bushuset och vi släppte för första gången tvååringen fri där inne. Det är en underdrift att säga att hon uppskattade det. Med självförtroendet på topp gav hon sig av i labyrinterna och vinkade glatt från andra sidan rummet högt upp. Succé. Vi gick därifrån med två svettiga, trötta barn med äckligt smutsiga strumpor. Vi är inga pedanter, men efter varje besök på Bushuset eller liknande känner jag för att bada barnen i sprit och bränna deras kläder.

På eftermiddagen fick vi besök av en nybliven tvåbarnsfamilj. De bidrog med en söt nyföding och en ordningssam tvååring som knappast hördes, till vår skara av barn som kändes som fem. De var dock en mer än vanligt till antalet, då vi hade en kompis till femåringen på besök. Tacogratängen till middag gick hem hos alla utom vår tvååring som plötsligt inte ville äta, utan istället satt hela middagen igenom med ett snorpapper under näsan och upprepade meningen "Jag satte i halsen, måste snyta mig" varje gång någon tilltalade henne.

 

-Snällla, får jag en lillebror? -NEJ. 

 

Söndag och sovmorgon till 7. Frukost som avslutades med att lillasyster stagedivade nerför sin tripptrapp-stol. Det gick bra. Kaffe i soffan för mamman och pappan när tvååringen såg på Pippi, medan femåringen a la radhusstyle sprang mellan husen och vännerna. Efter lunch var vi på 4H-gården på några timmar med de här gänget. Lugnt och skönt är fel ord, men vi hade roligt och barnen hade lera till knäna.

 På spaning efter ett svin (vi klädde barnen enligt gällande färgnorm).

Fascination över hästbajs i en skottkärra.

Som om inte kalas, vänner och frisk luft a la gott föräldraskap var nog, toppade vi helgen med en hemlagad söndagsmiddag. Ingen stek, men väl en kycklinggryta med senapsgräddsås tillagad av mamman på rekordtiden 40 minuter. För ett nytt recept!

Om någon av mina avkommor om sisådär 20-25 år tänker sitta hos en psykolog och ha synpunkter på sin barndom, så kan vi kanske enas om att den här helgen ändå borde finnas med på plussidan. En regnig oktoberhelg kan inte bli så mycket bättre. 

Övning ger färdighet - och utmärkelser.

Min pappa var här idag och hjälpte mig hålla ställningarna genom simlektion, lunch på stan (Torslanda-stan), handling och ridning. Jag fick till och med till en pysselstund med femåringen. Timmarna mellan 10 och 16 flöt likt en något lugnare fors. Timmarna hade sina mer strida strömmar, men dagen läggs i högen märkt som en av de bästa.

Bevis.

Femåringen stod för fredagens största glädje när hon knep första simmärket på simskolan på förmiddagen. Jag antar att alla mammor får kämpa för att ta makten över sina tårkanaler när barnen blir stolta över sig själva och glada över något de lyckats med. Jag säger inte att min känsla var starkare, jag har ju en del att jobba med när det kommer till att stoppa tårflöden när jag blir glad, arg eller ledsen. Men ändå. När vår dotter började den förberedande simskolan för 1,5 månad sedan så var jag efter två veckor beredd att kasta in handduken (bokstavligt talat). Hon var mycket veksam inför första lektionen och väl på plats gick hon upp efter halva lektionen. Hennes benhårda vilja är inget vi rår på när hon väl bestämt sig.

Undervisningen bygger på att föräldrarna finns i ett rum med stora glasrutor ut mot bassängen. Vår femåring startade andra simlektionen med att tveksamt sätta sig på bassängkanten. Med tre dynor och en hand runt midjan doppade hon sig. Sen gick hon upp. De andra barnen var kanske lite blyga, men de valde glatt groddynor och flytkorvar för att lära sig de första simtagen. Inte vår dotter. Hon satt på kanten och svarade inte ens fröken när hon pratade med henne. Sen ställde hon sig upp och stod med huvudet nerböjt. Då fick jag rycka in. Med en tvååring på höften försökte jag förstå varför femåringen inte ville gå i vattnet, men nej. Jag svettades nära ihjäl i mina jeans i den varma simhallen. Tvååringen ville ner och gå själv. Samtidigt som jag försökte stoppa henne från att kasta i alla badleksaker i bassängen, levererade jag ett antal traditionella övertalningsargument till femåringen för att hon skulle vara med en liten stund på lektionen. Noll framgång. Eftersom tvååringen är mer vild än tam nära vatten (hon tror nämligen att hon kan simma), så valde jag att inte tjata mer och vi gick och bytte om.

Vi ändrade taktik. Tack vare att min pappa och syster hjälpt oss att passa tvååringen, så har min make och jag kunnat turas om att simma samtidigt som dottern, och således funnits i bassängen hela tiden (om än inte med i gruppen). Det hjälpte. Tredje simlektion krävde ett par insatser, men sedan fjärde gången har vi bara funnits i samma simhall och vinkat då och då. De sista två fredagarna har hon skrattat och lekt med de andra barnen i gruppen. Idag fick jag se henne hoppa jämfota av glädje när hon fick besked om att hon skulle få ett märke, innan hon slängde sig runt min hals. Med handduken i handen lyckades jag dölja den fulgråt som trängde på, och de få tårar som föll kunde jag skylla på håret som droppade.

För Droppen finns inga kunskapskrav; märket "delas ut till de elever man vill uppmuntra i simskolan för att de varit duktiga och övat flitigt i vattnet". Vår modiga tjej! Hon har verkligen kämpat för att våga och lärt sig i små, små steg åt gången.

Heja!

Om dottern står ensam för dagens bragd, så nosar jag henne i nacken med den självutnämnda utmärkelse för eftermiddagens bedrift. När min pappa åkt, och båda barnen var rätt trötta, påbörjade jag matlagningen som jag beräknade skulle gå rätt smärtfritt. Då valde tvååringen att lägga en redig baj. En sån man önskar att de ska lägga på dagis istället för hemma. Hon vägrade byta blöja. Efter 20 minuter så känner till och med min täppta näsa att doften är lik en bajamaja på dekis, blöjan hänger oroväckande långt ner mellan hennes ben och hon går som en cowboy. När hon därför efter x antal frågor om blöjbyte plötsligt säger ja, så är det bara att köra - trots att jag står mitt i att laga mat. Mitt i blöjbytet ångrar sig tvååringen. Jag får hålla fast henne och torka där jag kommer åt. Femåringen ställer samtidigt en fråga i sekunden som börjar med "varför". Samtidigt försöker jag knapersteka bacon. Finns det nåt märke för ”osannolika och svårförutsägbara insatser i mamma-livet?”. I så fall kräver jag en nominering. Bedriften kräver faktiskt en del flitig övning.

Dagens: En mamma-sushi, tack.

Jag äter rätt ofta på ett sushiställe nära mitt jobb. Jag drar med mig lite olika personer så att inte min bekantskapskrets ska veta omfattningen av mitt vita ris-intag. Vitt ris är väl lika illa som att halsa kolasås ur tuben nuförtiden. Eller dricka O'boy.

Jag är dock en fusksushiätare. Jag äter nämligen inte rå fisk. Jag beställer istället en vegetarisk sushi, som på stamstället benämns ”mamma-sushi”. Jag har gjort det i tre års tid. Nån enstaka gång kan det slinka ner en laxbit, men annars är det avokado, krabba och annat gott i mina rullar och bitar. Varje gång jag är där är det samma tjej som tar emot min mamma-sushibeställning, och varje gång tittar hon upp, ger mig ett snett leende och jag ser att hon liksom har ett ”grattis” på tungan. Varje gång ler jag tillbaka och hoppas att hon ska förstå att jag inte är gravid med någon elefantbebis sen tre år tillbaka.

Ibland äter jag och maken lunch ihop. Jag tycker att det är alldeles särdeles trevligt, men min make blir sprudlande glad när jag frågar om lunchdejt, och även om han inget säger så vet jag att han liksom myser i andra änden av telefonen och låter ett ”yes, bjudlunch” pysa ut när vi lagt på. Våra gemensamma finanser är tydligen underordnat glädjen.

För ett par veckor sedan beställde jag som vanligt en mamma-sushi. Maken beställde en vanlig 10-bitars, men fick den fnittrande serverad som en ”pappa-sushi”. Ett skämt precis i min makes smak, och han skrattade högt. Förra veckan var det dags igen. Men nu var det maken som till min förvåning och kanske något överdrivna fasa BESTÄLLER en pappa-sushi! Som om det fanns på menyn!

Idag när jag, min vana trogen, beställde mamma-sushin så tittar tjejen upp på mig med klurig blick och frågar om det bara är mamma på besök idag eller om jag har pappan med mig..?

-Nej, alltså idag är jag med en kompis.
-Ingen pappasushi då?
-Alltså nä, han är inte med.
-Är han din man?
-Ja…fast han är inte med idag.
-Så ingen pappa-sushi?
-Nej. En mamma-sushi.

-Till mamman?

-... Ja...

Hon kluckade glatt och talade om för mitt lunchsällskap att det var ett litet skämt vi hade, hon och jag. Och "pappan". Antagligen väntar hon på att få se mig som huvudakt på Science & Nature med en mastodontbebis. Uppfödd på vitt ris. 

Shettis-kalas

I lördags hade vi kalas för 14 dagisbarn. Isande nordanvind gjorde att föräldrarna samlades kring elden och kaffet, medan de 4-5-åringarna glatt red varv efter varv på de tre tjänstgörande hästarna, för att sedan springa och ställa sig sist och köa igen.

Den siste ryttaren att tygla den stora nordsvensken var min man. Till vår femårings förtjusning kom hennes pappa till slut upp på hästen och både skrittade och travade runt i paddocken. Travandet var väl förvisso bara ett fåtal meter, och inte på makens begäran. Men det var en av kalasets höjdpunkter förstod vi senare, när det var det första vår dotter återberättade på kvällen.

Eftersom det var ett gäng stadsbarn som var på kalaset (och födelsedagsbarnets föräldrar) så blev det ingen korvgrillning utomhus. Kokt korv med bröd, sång för femåringen och paketutdelning blev en jättebra paus innan vi gick ut igen och hade skattjakt på godispåsarna.

 Sista aktiviteten var att hälsa på kaninerna, och det gick alldeles utmärkt tills jag upptäckte vad det var för en unge som försökte bryta sig in hos kaninerna genom att häva sig upp på staketet och skaka det kraftigt. Det var vår tvååring. Några minuter senare var klockan 2,5 timme senare än när kalaset började och det var slut.

Min enda uppgift inför det här kalaset var att skicka inbjudningarna. Den enda uppgiften jag hade under kalaset var att ordna en kö och se till att alla lånade en hjälm. Med lite hjälp av min syster och andra närvarande vuxna så gick det hela smidigt. Min makes enda uppgift var oklar, själv säger han att han var social med gästerna papporna. Dottern hade önskat ett hästkalas och det passade oss utmärkt att outsourca barnkalasdelen. Arrangör var Gothenburg Polo Club och vi var riktigt nöjda. Kan rekommenderas, även om det hade varit bättre rent vädermässigt, om femåringen som älskar djur och natur hade varit född på sommaren.

Kalasande

Storasyster fyller fem år idag och kalaset började imorse när lillasyster drog igång vid sex-snåret. Tidig sång och paket i sängen. I år var första året som födelsedagsbarnet faktiskt tittade på varje paket och såg ut att bli genuint glad. Antingen beror det på hennes ålder och insikt om att innehållet är roligare än pappret, eller så hade vi lyckats bättre i år på femte försöket vad gäller presenter.

Den flitige nitiske bloggläsaren kanske undrar om den här chokladtårtan är den enda tårta som nånsin serveras i det Tellska hemmet. På den frågan svarar vi 1. Ja. 2. Den var önskad av dottern som inte gillar vispad grädde, vilket ofta är en ingrediens i vanlig gräddtårta. 3. Vi är tydligen vanemänniskor.

Fem år! Hon döptes ju nyss och fick det här tåget...

Vissa förstod inte konceptet "dricka ur sugrör".

På eftermiddagen kom våra familjer på besök och firade den sockerchockade nyblivna femåringen. Hon var mer än nöjd när hon somnade ikväll. Eller som hon själv uttryckte det:

- Mamma, när jag säger ful så menar jag fin. 

- Jaha?

- Jag tycker du är jätteful.

- Hm. Ok. Har du haft en bra dag?

- Jag har massa fula paket och alla som var här var fula.

Ok. Jag antar (hoppas!) att det är femårings logik.

Oro i livet.

Ett besked med hot om döden. Ett besked som återigen påminde oss om att månadslånga förkylningar, gnälliga barn och tidspussel av rang trots allt är det mest priviligierade av liv. En vän till oss har fått beskedet att han har en elak jävel till tumör i hjärnan. Han är född 1946 och har levt ett liv. Men det är ingen tröst när framtiden förmörkas på några timmar, och hans familj plötsligt lever i kaos och förvirring. När läkarna inte säger de tröstande orden utan avslutar meningar med punkt. Utan bisats om positiva exempel.

Jag satt på Berns salonger på en branschgala igår kväll. Det var god mat. Rolig underhållning. Vinnarstämning när priser delades ut. Trevliga bordsgrannar och ett och annat glas vin. Kristallkronorna och stearinljusen i flerarmade silverljusstakar gjorde sitt bästa för att rama in en stund av glamour. Det kändes fel med beskedet som skavde i hjärtat. Men det påminde mig också om, att hur pretentiöst och högtravande det än låter, så är livet här. Och nu. Även för vår vän. Och vinnarstämning är precis vad han behöver just nu.

Två delar av livet.

Tystnad. Eller inte.

Nu är tre av fyra på benen. Den fjärde är jag. Tydligen fick jag gräddan av de övriga tres feber- och snorsjukdomar. Fjärde dagen i rad där vila är högst på dagordningen. Dock är det en konstform att hitta en ställning där min virusinvaderade kropp kan vara nöjd. Ligger jag ner så hostar jag. Och då snackar jag inte en liten fin damhost bakom halvt rundad hand. Nejnej, här är det rejäla doningar. Med ett rejält hostvrål trycks slemmet upp ur lungorna och far som en projektil iväg om det inte fångas i ett väl tilltaget papper. Vill jag undvika hostattackerna så får jag sitta upp. Tydligen betyder "sitta upp" hos oss att mamman är frisk, så det är inte heller en bra idé.

Hela helgen har jag varit still, ett svårt uppdrag som småbarnsmamma med lätt touch åt det kontrollerande hållet. Variationen har bestått i att förflytta sig mellan säng och soffa. Jag har fått kaffe latte serverat av min äldsta dotter i hennes rödprickiga minikoppar. Hon hade ett problem, sa hon. Den som skulle baka åt henne, Matilda hette hon visst, var döende i feber.  Så sorgligt, sa jag i spelad oro, och frågade om hon ändå inte trodde att Matilda skulle bli frisk. ”Nej tyvärr” svarade dottern och tog den tydligen nu tomma koppen och gick iväg.

Lillasyster har fått upp ögonen för Alfons-böckerna och mellan hostattackerna har jag läst dem om och om igen. Hon väljer med omsorg, en åt sig och en åt mig. I effektivitetens anda, bläddrar hon sedan igenom en i knät medan jag läser en högt för henne. Hon påpekar på varje sida att Alfons pappa röker pipa. Sen sjunger vi ”Ja må du leva” minst en gång i timmen samt varje gång hon ska nattas, eftersom hon missuppfattat och tror den är om henne. ”Leva” är ett av många namn hon använder på sig själv (Livia).

Maken och jag har också haft mycket tid ihop. Vi har t ex haft alldeles för mycket tid att prata om saker. Igår, när ytterligare ett berg av använda mjuka inköpta pappersservetter bildades framför mig, så frågade min make hur många gånger jag snyter mig i varje servett. Vadå hur många? En gång så klart! Min make gör då en förfärad min, ungefär som om jag sagt att jag slängt en pappkartong i brännbart istället för i återvinningen. 

- En gång bara? Varför då?
- Vadå varför då? Sen är den ju använd och skrynklig! Snyter du dig två gånger i varje?
- Två! Jag snyter mig fem gångar i varje servett!
- FEM?
- Ja, det är ju bara att vika ihop den!

Nej, det är inte bara att vika ihop den. Min ork tröt, så jag lämnade för en gång skull diskussionen vid det. Imorse sa jag till maken i telefonen att hostattackerna ofta kommer efter att jag använt rösten en stund. Jag svär på att han log när han svarade mig:

- Du kanske bara ska vara tyst?

Det vackra i hösten 

1-0 till hösten.

Man skulle kunna säga att hösten reagerade något irriterat på förra inlägget. Redan morgonen efter fick jag en föraning. Höstmorgonen växlade från sol till hagelskur a la Hollywood på några få sekunder. Självklart var jag på väg till dagis och blev träffad av hagelkorn som låg som i drivor på gården efter några minuter.

Det var dock bara början. Högerkroken från ingenstans. Medan maken fortfarande var så utslagen av feber att hans gång- och reaktionsförmåga mest liknade Morgans från Ullared, så kände jag mig fräsch på fredagmorgon och tjejerna var sina vanliga uppåttjackade jag. Jag hann precis med fredagens simning och ridning med storasyster, innan lillasysters ögon började glänsa oroväckande. När Bompa var slut några timmar senare, upptäckte jag att jag inte orkade resa mig ur soffan. De små stickningarna i näsan jag kände tidigare på dagen förvandlades snabbt till brännande spett (ja, spett), och barnen fick under vilda protester somna en timme tidigare än vanligt. De sov i 13 timmar och vaknade halv åtta imorse.

Igår och idag har vi haft det allra vackraste höstväder man kan tänka sig hos oss. Sol, 12 grader, vindstilla. Löven börjar skifta i färg.

Hösten har tydligen humor. För precis nu när jag var nöjd med vädret, så ligger tre av fyra däckade i förkylning och influensa. Allt jag ser mellan snorpapper och nysningar från sjuksängen är det här:

Så ok. Jag ska sluta klaga. Alla årstider behövs, regn är bra för jorden och man ska klä sig efter väder och yadayadyadyada.

1-0 till hösten.

Nämen hej hösten!

Så (o)trevligt att du är här. Rent vädermässigt så har du förvisso levererat ganska normalt höstväder här i trakten, hittils. Däremot vet jag inte vad du hade för otalt med sommaren, men tydligt är att du var här och nosade alldeles för tidigt och uppenbarligen blev sommaren störd av din närvaro och kunde inte tillhandahålla den tjänst som är överenskommet. Det är inte ok, och jag hoppas att ni ser över ert avtal inför nästa år. Ingen uppskattar en som snuvar på andras tid. Dra hellre ut på din ankomst, det är bra att längta efter varandra ibland.

Jag kan förstå om du inte känner att vi uppskattar dig som du är. Det gör vi inte heller, men mitt tips för mindre gnäll är att använda det bästa du har. Ös på med sol, trots kylig luft. Ge oss röda löv! Låt vinden vina, men håll nere styrkan. Ingen gillar att se ut som om de fått ett misslyckat ansiktslyft när de går i motvind.  Höstskurarna kan du använda nattetid (mellan 22 och 06) och absolut aldrig i kombination med kastvindar. På morgonen kan vi förstå att du vill använda lite dimma, gör det, men tänk på procenten. Om du låter solen vara grunden i allt väder, vad ska vi säga, 65 procent av dygnet? Så kan du använda dimma, regn, moln och annat de övriga tiden. Fläska på med färggranna löv, och när de trillar av kan du gärna låta dem blåsa ihop i högar. Ge oss regnbågar och rosa himlar i kompensation för höststormar.

Men sen har vi det här med bacillerna. Alltså, jag tycker inte du håller dig till överenskommelsen alls här. Augusti är en sommarmånad och betyder inget snor. September är förvisso din, men du har ju precis kommit hit, lugna ner dig lite! Jag säger inte nej till en vab-dag då och då under hösten, men inte alla på en gång! Sen har vi längden på bacillernas besök, de fattar verkligen inte när det är dags att gå! Kan vi en gång för alla slå fast att en förkylning max ska vara en vecka? MAX. Inte en månad.  Alla sjukdomar som inkluderar halsont och huvudvärk bör ha ett tak på tre dagars vila. Vad gäller feber finns tre grundregler:

• Används endast i undantagsfall, och febertoppar bör undvikas helt.
• Inte drabba män, deras klagan orkar inte kvinnorna lyssna på.
• När det ändå drabbar en man ska hans fru/sambo/mamma/dotter få någonslags kompensation, förslagsvis en extra dag med 15 grader och sol. 

Magsjukorna kan du skjuta över till vintern. Och du kan tipsa din efterföljare om att varje familj som drabbats redan på din sida årstiden bör skonas i januari (glöm inte oss på den listan).

Med risk för att gå lite långt nu, så skulle vi även kunna kika på det här med ökat sockersug. Nu är det förvisso inte du som köper chokladen eller bakar bullarna. Men du ligger ju bakom mörkret. Även vintern är ansvarig för den frågan. Skillnaden är dock att vintern bifogar lite snö, då blir det ljust i alla fall. Ditt väder skapar ett behov av att sitta under en filt med tända ljus och äta godis. Dubbelfel när vi sen blir sjuka av dina baciller och inte kan träna. Det blir du som får skulden sen när vi reser oss i april och undrar varför beach 2013 kom utan förvarning. Du får hitta en bättre lösning där. Dessutom: vet du hur ont i magen man får av en halv banankaka? Just det.

Tre hållpunkter: mer sol, starkare färger, färre baciller.  Kan vi hålla oss till det, så vill jag hälsa dig välkommen! Jag har en bild du kan kika på om du glömmer bort vad vi sagt.

Oktoberkväll: med beröm godkänt.

Hälsningar från en som har andra halvan på banankakan att ge sig på.