torsdag 2 mars 2017

Hem ljuva (?) hem

Jag njöt tidigare idag när vi spenderade ett par timmar på Keflavik, flygplatsen i Reykjavik. Jag ville förvisso helst hoppa på första bästa buss in till den söta lilla huvudstaden igen, men förutom det, så var det en dröm att barnen nu är så stora att det mesta flyter smidigt. Ett stort plus i hela 40+ grejen, att om man som vi fick barn i 30-årsåldern, så är de ju liksom stora nu. Kan bära egna väskor. Tala om när de är hungriga eller törstiga istället för att skrikande delge in omgivning. Sexåringen är förvisso fortfarande en utmanande liten varelse, men åren när vi bar henne skrikande genom säkerhetskontrollen är förhoppningsvis över. Nu vill hon gärna lämna över biljetter och pöste av stolthet när hon var den enda av oss som klarade säkerhetskontrollen på resan hit.

*****************************

Okej, jag jinxade kanske när jag skrev de där raderna ovan när vi nyss lyft från Reykjavik. När vi landade i Köpenhamn så sammanföll två mindre troliga saker: mammans blodsocker slog i golvet och sexåringens ben ville springa, hoppa och dansa. Precis då, när jag kände att min tryckkokare började vibrera på grund av den lillas totala ignorans av våra tillsägelser, så släppte maken bomben om vår pågående badrumsrenovering hemma. Den badrumsrenovering som skulle vara klar idag när vi kom hem. Nu kom nya besked, förseningar och sjukdomar och blablabla gjorde att de är försenade några dagar. Det låter ju inte så illa...om det inte vore för att vi nu inte kommer ha varmvatten hemma kommande fyra dagar!!!

Det var på riktigt tur att maken tog det samtalet med byggaren. Mina ord tog slut och ersattes av fradga i mungiporna svärta i min ögon. Det enda rimliga var att regridera till sexåringens nivå och börja klättra på möblerna. Maken såg till att satte oss på restaurang och fick
mat på bordet innan det hände. "Nybliven 40-åring går bananas över uteblivit varmvatten".

Vi lät dekadensen flöda denna sista måltiden för den här semestern. Sen boardade vi planet, hade 45 minuters lugn med våra väluppfostrade (jajjemen) barn. Själv satt jag och stirrade framför mig och koncentrerade mig på att vägra låta hjärnan skena iväg med mig, även om den då och då hånskrattade tyst och väste "ni gillar ju vildmark...här är den, rakt in i ert vardagsrum....hehe...."




onsdag 1 mars 2017

Island ❤

Jag började skriva om första och andra dagen, men sen ramlade händelserna på efter varann så jag hann inte med. De finns inom mig, varje upplevelse, varje minne, varje berättelse. De har inte landat än, inte fäst sig och blivit en del av mig. Jag står fortfarande som en betraktare till den här semestern, som så fullständigt nockat oss alla fyra när det kommer till vackra vyer och nya upplevelse i smak, lukt och känslor.

I förrgår såg vi dånande vackra vattenfall, regnbågar över forsar och illaluktande trollska geysrar. Vi fotade vulkaner och snötäckta vidsträckta ängar på södra Islands landsbygd. Vi fick höra historier om vikingarnas vägar runt ön, isländska sagor om älvor och troll och den sanna historien om systrarna som för drygt 100 år sen skapade de först turistvägarna runt Gullfoss.

Igår fyllde jag 40 år. Hur firas egentligen en sån dag? Jag visste knappt själv. Men nu vet jag i alla fall ett helt fenomenalt sätt. Helt otippat så inleddes min födelsedag med att nioåriga dottern och jag gav oss ut till en hästgård för att rida. I tre timmar fick vi tölta och trava runt längs floder, utmed bergen, uppför en vulkan och ner i dalar. När min äldsta dotter, i sina blonda flätor och sin ridoverall, rider upp bredvid mig på islandshästen och strålar av lycka så vet jag att jag valde rätt firande. Inte otippat som i oplanerat, men när jag för tio år sen fyllde 30 så hade jag henne i magen. Det då 12 veckor gamla fostret är nu en klok tjej som tipsar mig om hur jag ska sitta på hästen för att inte ramla av i den djupa snön som på vissa ställen räcker hästen upp till magen.

Det finns så mycket att berätta! Maken har en Seinfeld-historia som går ut på att han försökt ta sig in på badhuset med vår yngsta dotter två gånger - och blivit nekad lika många gånger! Själv är jag ganska så fascinerad över det faktum, att okej att det kom mer snö än på 60-nånting-år i söndags, men vi har fortfarande bara sett två (2!) snöplogar sen dess. Hemmavid surar jag om inte gatan är plogad 7.30 när jag ska till jobbet. Här verkar alla bara "okej, vi tar på oss ett lager till och pulsar genom snön". Eller för vissa "Skitsamma, min Landrover-superbil-med-grymmedäck kör genom snödrivorna ändå". Livet går vidare och snön ligger kvar i drivor på vägarna.

Så solen då! Island gav oss klarblå himmel, temperatur runt nollan, strålande sol och bara vind på utflykter utanför Reykjavik. Till och med guiderna var förundrade över de vackra bergen och att vi såg Hekla och andra landmärken på flera mils avstånd. Ändå det är bara ramen omkring den här magiska resan. Det yttersta lagret där smakupplevelser i form av lammsoppa, nyfångad fisk, gratinerad hummer och lokalt brygd öl befinner sig. Där finns också baden i heta källor, nioåringens fascination över all grafitti i Reykjavik och sexåringens glädje över alla lunnefåglar som avbildas på alla souvenirer.

Lavastenar i olika former är inhandlade, men jag sa nej till askan från askmolnet 2008. Det fina silversvarta pulvret hade varit förödande om sexåringen hade fått tag på hemma. Ullplagg, te och isländsk choklad är också med hem. Vi kommer hem med tunga väskor, men lätta sinnen och sprängfyllda minneskort - i hjärnan, hjärtat och kameran.


söndag 26 februari 2017

Insnöade!

Det föll överraskande en hel massa snö inatt! Islänningarna var lika överraskade som oss. Alla bussar ställdes in och vi, som skulle på utflykt, fick pulsa i snön till huvudbyggnadens frukostbuffé innan vi gick tillbaka upp till vår lägenhet igen. Innan vi smidde nya planer för dagen, så spelade vi Svarte Petter och tränade lillasyster i att inte fuska, inte sura när hon förlorar och inte håna alla andra när hon vinner. Det gick så där.

Vi vågade oss ut vid lunch. Hela stan var inbäddad i ett fluffigt halvmeter tjockt lager av nysnö. Det var inte helt enkelt att nå vare sig hamnen eller restaurangen vi fått rekommenderad, men vi är ju nordbor och vildmarks-wannbes så vi fixade det! Sexåringens så kallade vattentäta kängor läckte och hon var genomblöt. Hon utsatte förvisso sina kängor för de ultimata vinterförhållanden. Vi andra försökte gå i varandras och andras upptrampade fotspår, men inte hon förstås. Hon pulsade genom snön, tog sig fram som en bulldozer genom snövallar som bildats och dök (!) ner i en snöhög. Hon brukar inte klaga, men efter att hon börjat känna efter så tjöt hon. Iskalla fötter och genomblöta strumpor fick värmas vid element på fiskrestaurangen. Vi åt fish and chips (dagsfiskad) och fick en lektion i vulkaner och dess utbrott i mini-museet vägg i vägg.

På eftermiddagen badade vi igen, mitt i Reykjavik denna gång, men i hot tubs på taket till badhuset och med utsikt över stan. Det var strålande sol, ett par minusgrader i luften och 42 grader i den gammaldags bubbelpoolen. Sedan sprang vi upp på solterrassen, trampade runt i snön och kände tårna isa innan vi kröp ner i det bergsuppvärmda vattnet igen. Även inomhus fanns bassänger och trampoliner. Nioåringen och jag simmade några längder, sexåringen levde rövare i barnavdelningen och maken höll koll från styrketräningen vid poolkanten.

Imorgon har de förhoppningsvis röjt en del vägar så bussen kan ta sig ut ur stan. Vi är peppade för vulkaner, gejsrar och de vidunderliga vyer vi fått smakprov på redan nu.





Den blå lagunen 💦

Vi tog en buss direkt från flygplatsen till ett av Islands mest kända resmål, den blå lagunen. En del kallar det turistfälla, men förutom prisläget så är det helt fel. Turister, ja, men fälla, nej. Alla fyra i den här familjen var precis lika lyriska under de två timmar vi spenderade i det turkosa vattnet. Källan håller en temperatur på minst 38 grader och trots att det började snöa när vi låg där och flöt, så var det som att...inte vet jag...födas på nytt?! Äh, stora ord, men sällan eller aldrig hittar vi saker som alla fyra är lika begeistrade i.

Källan är enorm redan idag, men på väg att bli ännu större. Den rymmer praktiskt nog inte bara en spa-kiosk där vi fick den klassiska vita leran som ansiktsmask, utan också en bar. Efter en timmes guppande tog vi vätskepaus. Barnen fick Cola och juice medan de vuxna såg det som sitt ansvar att testa den inhemskt producerade ölen Gull. Den fick höga betyg, även om de möjligtvis kan ha påverkats av mysighetsfaktorn när solen bröt fram och lyste på såväl oss som de omgivande lavastenarna.

Även maken fick höga betyg efter att han fixat biffen när sexåringens halvdruckna juice plötsligt späddes ut med lika mycket källvatten... Det blåste förstås en del men när hon menade hon skulle klara konststycket att hålla sin egen flaska juice och samtidigt simma, så förstod vi ändå att rekordnivån var nådd. Med ett leende fick maken en ny juice av bartendern och hans leende var bredare än bredast med tanke på att juicen kostade typ 500 kronor. Isländska, men ändå. Själslig ro i sin renaste form...

Vi låg där och simmade, guppade och flöt i ett par timmar. Vi solade oss, gömde oss under en liten träbro när det kom kastvindar med hagel, tog skydd i en lavagrotta när snön vräkte ner, för att sedan kunna återvända till en klippavsats och vända ansikte mot solen igen. Om veckans och morgonens händelser fått upp mitt blodtryck och möjligtvis satt balansen i familjen lite ur spel, så var den blå lagunen den ultimata räddningen. Det kan förvisso bli dyrt att ta till den varje gång i-landslivet krånglar. Jag är dessutom säker på att det där besöket förlängde våra liv för varje minut vi var i. Men fler besök lär det bli.







lördag 25 februari 2017

Island, here we come!

Vi kom iväg! Vi är på Island, som hittills varit fantastiskt, men det satt långt inne. Efter en massa strul dagen innan avresa, bland annat en febrig dotter, så kom vi till flygplatsen i rimlig tid - 1,5 timme innan flyget skulle gå. Jag checkade in medan maken parkerade bilen. Barnen, inklusive den lätt febriga dottern som var frisk nog att bråka med sin syster, stod inte still. Ivriga av förväntan sprang de runt mig när jag skulle försöka följa SAS instruktioner och inget stämde.

För det första, inga väskor inbokade och flera hundra kronor i väskavgift! Fullt fokuserad på att få med familjen på den här resan, så tryckte jag okej utan att blinka. Bad skällde på barnen om att stå STILL mer än en halv sekund så jag kunde koncentrera mig. Stod och väntade på utskriften av våra boardingpass när automaten lägger av! "Tekniker fel" lyser emot mig så hånfullt, att jag mer tolkar det ett "Fuck you, du åker ingenstans!". Jag får lust att sparka sönder maskinen. Aggressionsproblem? Nej, men ett jävlar anamma i kombination med att klockan är 05.10 och jag har varit vaken över en timme. Och barnen sjunger sånger på påhittad isländska! Affärsresenärer blänger ta er i häcken.

Undsättning anländer i form av make och en fantastiskt trevlig kvinna i SAS-uniform. Hon fixar allt på ett par minuter inklusive att muta vår sexåring med ett fejkat specialuppdrag, eftersom hon är asförbannad för att hon inte får bära familjens samlade resehandlingar. Den räddande ängeln önskar oss trevlig resa och vi går mot bagage-lämningen. Vi får upp en väska på bandet, scannar själva (lika lätt som på Ica, som SAS-kvinnans instruktion löd), barnen bråkar om vem som ska hålla vad i processen. Nästa väska upp och...bandet stannar! Vad i...?! Den första väskan har fastnat längre in på bandet! Jag svettas rätt kraftigt här och tänker att jag ska f** krypa in och putta väskan rätt om det så är det som ska behövas. Hur svårt kan det va? Medan jag börjar bedöma krypmöjligheten samt kränger av mig ryggsäcken, så kommer den nu vackraste ängeln jag någonsin sett, farandes igen. Jag hjälper er, jag är här! ropar hon medan hon ångar fram genom avgångshallen. Hon hade troligtvis spionerat på oss. Ett par omstarter av systemet senare är väskorna iväg.

Dags för säkerhetskontroll! Alla papper i ordning, flaskor med flytande i plastpåsar och barnen går på rad med oss igenom bågen. Eller ja, inte riktigt... Nioåringen går först - och blir stoppad! Hon blir kollad och släpps igenom. Nästa dotter, den mest troliga möjliga terroristen ombord, glider igenom. Jag stoppas. Av med skärp, skor, smycken och...byxor! Nä, som tur var nöjde de sig med att kedjorna på byxfickorna var boven i dramat. Ingen rumpa bar.

Maken stoppas. Scannas, släpps igenom. Men hans väska däremot! Frågor om innehåll och han kan inte svara. Paket som dottern stoppat ner och maken vet inte innehållet. Innan situationen reds upp har paketet öppnats nioåringen börjat gråta över att hennes mamma inte får se det vackra paket hon fått inslaget. Kalabalik utbryter och inget hjälper förrän hon fått ur sig besvikelsen och vi är framme vid växlingskontoret. Hennes 80 kr blir 1000 isländska kronor och det är något att vara glad för!

Vi kommer på planet, barnen munhuggs hela vägen till Köpenhamn medan maken och jag ignorerar och dricker starkt kaffe. Men sen händer nåt, Danmark visar sig ha en lugnande effekt och med ett par pölser i magen så är barnen plötsligt lugna som filbunkar. En timme senare lyfter vi mot Reykjavik och den tre timmar korta flygresan går som tåget (flyget?).

Alla väskor är med, barnen sams, mamman rofylld och pappan har koll på läget. Vi hade bokat utflykt direkt från flygplatsen till den blå lagunen. Kan rekommenderas! Mer om det i nästa inlägg! Kan varit en av de bästa upplevelsernas hittills i livet. Badet alltså, inte flygresan.




torsdag 23 februari 2017

Det snöar i-landsproblem

De där dagarna i fjällen med en tänd brasa varje morgon, osminkade dagar i underställ och middag med vänner och familj, gjorde susen för glädjen och energin. Vi kom hem i söndags och konstaterade att vi nu hade dem dagars fokuserat jobb båda två och att vi så smått också skulle starta upp den badrumsrenovering vi parallellt med livet bestämt oss för. En skön vecka som dock skulle innehålla en del pusslande, men den var ändå helt under kontroll.

Vår plan höll i en dag. När jag och sexåringen steg över tröskeln i måndags klockan 17, fick jag en smärre chock. Jag möttes av en totalt inkapslad hall och en man i full skyddsutrustning. Hallen var inte en hall längre utan inplastad och belamrad med säkert helt normala verktyg för att riva upp kakel, gamla rör och lossa tvättmaskinen. Jag var välkommen in i röran, sa den trevliga rivar-killen, men jag tackade vänligt men bestämt nej och backade ut genom dörren igen... Jag såg alldeles säkert ut lika chockad ut som om jag stigit in i en scen i Men in Black.

Vi hade missuppfattat, eller glömt, några delar av renoveringen. Den "lilla starten" denna veckan, innebar egentligen att tvättmaskin och allt annat löst plockades ut, väggarna fick nya bjälkar (?) och tja, inte vet jag. Detaljen att tvättmaskinen inte skulle vara tillgänglig och att vi redan nu skulle ta steget in i belamrat vardagsrum och skyddsplast hade i alla fall jag missat.

Så, plan B smiddes snabbt i mitt huvud. Orsaken till tvättmaskinens helt nödvändiga närvaro denna vecka, är nämligen att nästa äventyr startar redan på lördag. Då åker vi iväg till Island för att fira min födelsedag och det hade varit trevligt att inte fira den med trosorna ut och in och underställ med ketchup på. Min mamma blev räddaren i nöden denna gång. Tvätten fick ta plats i hennes tvättstuga och hon lagade middag så vi slapp äta den i ett rymdskepp av skyddsplast. Efter snack med byggarna (världens bästa, de till och med städar varje dag!) så fick vi styr på det hela. De fortsätter på måndag och då ska varmvatten stängas av och nya badrummet skapas. Då är vi inte hemma och det är ju en himla bra planering. Själv är jag redo för understället igen.






lördag 18 februari 2017

Snörök

Jag hade kollat väderprognosen någorlunda nogsamt inför vår sista halva skiddag. Hela veckan har det sett ut som att stunden efter lunch skulle bli solig. Vi planerare därmed att packa ihop, åka skidor och sedan köra hem. Sent igår kväll visade dock samma vädertjänst tvärtom! Himmel o pannkaka, så kan vi inte ha det. Vi slängde om planeringen, sa till barnen att det skulle väl i tidig väckning och att första liftturen skulle bli vår!

Eller inte... En väsentlig del av planen glömdes bort - att ställa klockan. Nuförtiden sover alla gärna en stund på morgonen och speciellt efter den här veckans festligheter på kvällarna. Jag oh maken vaknade därmed med ett ryck när nioåringen stormade in och ropade så hela stugbyn hörde Klockan är 18 minuter över nio, när öppnar liften!?!

Inte nog med denna väckningsfadäs, väderguden "prankade oss" som nioåringen uttrycker sig nuförtiden. Hen slängde en kurvboll och det var knappast vad jag kallar sol utanför fönstret. Förvisso noll grader, men ändå. Lurade! Men äsch, vi rev av en frukost och skyndade på varann. En timme senare stakade vi oss mot liften - i kraftig motvind! Men vad i hela friden...? Blåst? Den lilla stapeln på vädersidorna missar jag alltid.

Mellan granarna var det dock vindstilla och med en plusgrader i luften så blev det två härliga timmar som avslutade sportlovet. Vi gjorde ett par turer till toppen, men nöjde oss sen med off pist i skogen på snåriga vägar. Jag fjord en rejäl vurpa men kan ju knappast klaga, fast fläsket rumpan värkte, efter att ha tjoat "upp igen!" till tjejerna i fyra år.

Vi avslutade, på tjejernas begäran, med en tur i svarta puckelpisten i Lindvallen. Snön rök både om oss och omkring oss, när vi tog oss an den, visade det sig, opistade och puckellösa backen Stina. Men den smala backens höga kanter gjorde den till skatebana istället och de var nöjda med det. Maken och jag också, men 40-årsdagarna flåsande oss i nacken så får vi ju skärpa till oss och inte verka som om vi "kommer från 80-talet" som nioåringen säger. Det gör vi ju inte, svarar vi varje gång, värre än så, 70-talet! Det verkar hon inte ens förstå hur länge sen det är. Skidor fanns i alla fall även då. Tur det.