måndag 26 januari 2015

Host, prost.

Idag håller vi fyraåringen hemma. Hostningarna blev värre och näsan rinner, det påverkar dock inte humör eller busfaktor. Maken och jag delar på dagen, jag har förmiddagspasset. Medan maken åkte till jobbet när vi andra fortfarande sov, satt jag med tända ljus och glad sjuåring i köket och åt mysfrukost, innan hon traskade iväg till skolan själv. Jag vinkade från balkongen när hon genade genom snön på ängen som skiljer vårt radhus från skolområdet.

Sen smög fyraåringen och jag igång dagen. Hon skulle möjligtvis mer beskriva det som att någon högst otäck morsa tvingade henne att sitta upp i sängen mitt i natten. Nattsuddandet från hennes sida måste få ett slut. Igår satt vi tre igen i soffan, långt efter att vuxentiden borde börjat. Eller rättare sagt, maken och jag satt, vår yngsta dotter hoppdansade bakom ryggen på maken som försökte läsa morgontidningen.

Jag försökte avleda henne med ett parti Memory, där de brickor som hör ihop ska rimma. Men eftersom hon hela tiden hövdade att babian och halsduk rimmade, liksom riddare och ostkaka, så gav jag upp. Jag frågade henne om hon vet vad rim är för något? Hon svarade med ramsan jag inte alls hängde med på innan det var försent:

- Titta upp, titta ner...gapa. Du ser ut som en apa!

Okej, hon kan rimma.







söndag 25 januari 2015

Antiklimax...eller va!?

I fredags var det, för andra gången i fyraåringens liv, dags för öronoperation. För ett år sen fick hon rör insatta i öronen, och det fungerade alldeles utmärkt fram tills i höstas. Sedan november har hon hört rätt illa, och för en redan högljudd person så resulterar det i - just det - att låta ännu mer. Det är inte hållbart varken för henne eller oss andra. Eller vi kan säga så här: hennes nedsatta hörsel riskerar övriga familjemedlemmarnas dito. Något behövde därmed göras.

Vi väckte vår morgontrötta dotter och satte henne mer eller mindre sovandes i bilen vid strax före sju på morgonen. Hennes kvällspigga gener gjorde henne slö hela morgonen, och därmed var det ingen större fart på henne. Hon satt i sin pappas knä och läste böcker, i väntan på sin tur. Vi hade laddat upp mentalt en del. Vid de senaste tre besöken hos öronläkaren så har vi inte kommit särskilt långt. Fyraåringens alla öronbesvär har gjort, att nu inte tillåter någon att komma i närheten av hennes öron, speciellt inte en läkare som tidigare "dammsugit" hennes öron med en skräckinjagande manick. Kan inte säga att jag klandrar henne.

När vi fick träffa öronläkaren denna morgon, hade fyraåringen piggnat till lite grann. Hon var därför benhård i sin övertygelse om att ingen skulle komma närmare än öronsnibben, med någon typ av instrument. Sittandes i sin mors knä fick hon läkaren att inse, att operationen skulle behöva göras utan att de fick en chans att se dagsstatus och besluta om åtgärd innan sövning. Maken och jag fick istället intyga att opererande läkare fick göra "vad som än behöver höras och vad vi än hittar". Alltså...eeeh? Jaja, så klart, men vad misstänker ni? En ofödd tvilling eller ett gigantiskt vaxmonster?

Nästa stopp var hos narkosläkaren. Vi hade dagen innan hört några suspekta hostningar från fyraåringen, och ville dubbelkolla så att hon fick ok-stämpel för att bli sövd. Vid det här laget var fyraåringen tillbaka i sitt pigga jag. Medan övriga barn satt still, övade vår dotter längdhopp över de breda gula sträcken som lämpligt nog var placerade med jämna mellanrum på golvet i korridoren. Fyraåringen var äldst av barnen och skulle därmed vänta till sist. Tydligen mindes de inte henne från förra året, i så fall hade de troligtvis valt att söva henne först av alla, men icke.

Hon hann med ett par rätt imponerande hopp, samt en kraschlandning (som ignorerades med motfrågan om hon klarat sig över strecket innan hon krockade med ett bord i väntrummet). Strax därefter kom narkosläkaren ut och skulle lyssna på hennes bröst. Tyvärr tog fyraåringen hans ankomst som en utmaning, och ställde sig snabbt på andra sidan bordet. Maken och jag gav varandra samma oroliga blick i samförstånd; ånej, hon vill att han ska jaga henne...

Det hela löste sig en halv minut senare. Narkosläkaren tog ett par snabba steg mot vår dotter, hon tog sats för att kuta korridoren ner, maken och jag gjorde oss redo för att spärra utgångarna och fånga in henne. Sekunderna innan det hela skulle iscensättas, hostade hon. Det var en rejäl hostning, en storrökare hade blivit tvungen att erkänna sig besegrad. Alla, inklusive hon själv, stelnade till. Återigen utbyttes blickar mellan maken och mig, nu med inslag av insikt och förvåning. Var kom det där ifrån? Jag tittade på narkosläkaren och han bara skakade på huvudet. Om det i hans hjärna fanns någon typ av tveksamhet inför om operationen skulle kunna genomföras, så blev det totalt avslag när vi svarade ett rungande ja på frågan om dottern haft problem med falsk krupp eller förkylningsastma tidigare.

Risken för falsk krupp är förhöjd vid sövning, och att söva henne med så kraftig hosta fanns inte på kartan hos dem som bestämde. Det blev ingen operation.  Strax före nio stod vi på parkeringen igen. Dottern mer nöjd än en timme tidigare. Föräldrarna något överraskade, men också glada att de dubbelkollat. Problemet kvarstår dock. Hon hör inte särskilt bra, och operationen måste vänta tills hon inte är så tung i bröstet och hostar. Eller som hon själv förklarade för sin syster;  Nej, det blev ingen operation. Jag har för mycket slem i tuttarna.

Om den felsägningen var av missförstånd, hörselnedsättningen eller bara ren galenskap är inte helt klarlagt.













onsdag 21 januari 2015

Bio-tajm

Jag skulle inte vilja påstå att det på något sätt gick åt skogen. Absolut inte. Planen var att vi skulle gå på bio. Och det gjorde vi, så full pott.

Möjligtvis att vi skulle kunna slipa på detaljerna lite. Maken och jag skulle till exempel kunna stämma av så att ingen av oss JAG behöver släpa bilstolar i snöslask över mörka parkeringsplatser i tidsnöd.

Jag hade också kunnat inse misstaget i att förse tre överpeppade barn (ett extra för dagen) med stora askar popcorn innan filmen börjat. Diskret försökte jag städa med ena foten, medan jag höll koll på öppnade Cola-flaskor, jackor och livsviktiga 3D-glasögon.



Nåväl. Till slut släcktes det i salongen, och två av tre jublade. Den tredje blev uppenbart överraskad av det plötsliga mörkret och utbrast högt "Men lägg av för fan, tänd!" Spridda skratt i salongen påverkade inte min instinkt att se lika förvånad ut och se mig omkring. VEMS är barnet som svär..!? Usch.

Filmen, Big Hero 6, uppskattades av samtliga. Lite sorglig, lite läskig men framförallt väldigt rolig. Väl värd eftermiddagsstress, popcornsmassaker samt andra barns högljudda fruktansvärda språk...





söndag 18 januari 2015

Dur och moll

De vackraste ord som finns är att få vara frisk. Den här söndagen har gått en del i moll. En nära väns stora sorg påverkar oss, och våra tankar har snurrat kring hur lyckligt lottade vi är som har livet. Hur ofta vi glömmer bort det en vanlig mulen söndag, när mjölken är slut och tvättkorgen sedan länge står gömd under översvämmad smutstvätt.

Barnens dag har föstås rullat på ändå. De inledde med disco i sjuåringens rum. Melodifestivalen anno 2013 dånade i radhuset, medan maken och jag drack morgonkaffet och läste tidningen. Det gick bra tills fyraåringen gjorde revolt mot sjuåringens bestämmanderätt över låtvalet, och överraskade nog satte Sylvia Vrethammar på repeat. Det gjorde sjuåringen, som föredrar Anton Ewald och gänget, rätt och slätt skogstokig. Så, ja, sen var det mer likt en urartad hårdrockskonsert i sitt skrikande esse.

Vi delade upp barnen och oss på eftermiddagen. Jag hade lovat sjuåringen att köpa en hett efterlängtad kudde med hundmotiv, som önskat sig. Efter hennes insats i lössträsket, var hon väl värd en present. Vi fick leta i två butiker på varsin sida om stan och sjuåringen frågade om hon kunde få "allt" i samtliga affärer (inklusive doftljus, blingbling för äldre damer samt en plastmodell över en havande kvinnas underliv med tillhörande bebis), men det var ändå en riktigt mysig eftermiddag.

Ikväll hade maken och jag planerat filmkväll. Det sprack på att jag hade starkt begränsad framgång med projektet "läggning av fyraåring" idag. Maken tog över, och misslyckades lika kopiöst. Vi kan sammanfatta det hela med citatet fyraåringen levererade vid start: Nu drar vi igång dunderhonungen!

Så nu sitter vi här alla tre. Sjuåringen stensover, trots sin lillasysters högljudda och dramatiskt uppspelande av Frost-scenen, där Anna står och pratar med sin frusna syster genom sovrumsdörren, nyss. Just nu genomför hon flygövningar i vardagsrummet. Hennes outfit, en urtvättad snuttefilt som cape samt nyinköpt älskad stickad mössa och vantar, är tydligen magisk. Jag misstänker starkt att den enda handling vi kommer få se ikväll är den som just nu utspelar sig live inför våra ögon.

Med tankarna hos dem som
kämpar för livet, så är det alldeles perfekt avslutning på helgen. Liv.













fredag 16 januari 2015

Fredagsråm?

Full pott på läggningen av fyraåringen idag. Efter två maratonläggningar i veckan var vi rätt trötta på att läsa sagor, sjunga och låtsas sova, både maken och jag. Maken har dock haft större framgång än mig. Han läser Frost-boken på bred göteborgska, med omnämingar av Kålle, hamnen och Aaaaarendal. Ingen kan ju konkurrera med det. Speciellt inte hos en fyraåringen som fortfarande refererar till sig själv som Lelle-bagar'n.

Men idag somnade hon relativt snabbt. Det var tur. Maken och jag skulle nämligen ägna oss åt romantik. En av mina arbetskamrater berättade att han dansat runt med sin flickvän imorse hemma och ikväll skulle de gå på dejt. Alltså. Ni fattar ju. Hör man nåt sånt så måste man ju bli avundsjuk och natuligtvis delge sin make att nu ska det romantiseras!

Maken kunde möjligtvis varit liiiite mer entusiastisk. Han såg på mig och frågade på extra bred göteborgska vad jag menade med "rååååmantik"...!?

Båda barnen sover och alla måsten är uppskjutna till morgondagen. Än så länge har dock ingen av oss lyft den andra i någon spontandans. Tur är väl det, vi vill inte vakna med ryggskott, någon av oss. Ett glas vin och en chokladbit till gammel-TV är kanske inte godkänt på skalan. Men det är tyst, lugnt och avslappnat. Det är inte fy skam för det här huset.

Rååååmantik... Vissa somnar ju av göteborgska.














söndag 11 januari 2015

Gran till salu

Veckan rivstartade och med total avslappning i kropp och knopp, så var det tur att det var fredag efter två dagar. Fredagströttheten visade sig dock vara en halsinfektion som vi delade lika, maken och jag. Barnen var självklart lika pigga som alltid. Riggade med hals- och huvudvärkstabletter har vi ändå genomfört helgen utan större besvär. Maken gick loss på julgranen, även om han ville ha till protokollet att det inte är Tjugondag Knut förrän på tisdag, vilket tydligen hade med saken att göra. Med tanke på att fyraåringen plundrade granen på smällkarameller redan innan tomten hade visat sig, så såg jag inte riktigt poängen med att vänta in en vardagkväll och klämma in itusågning av gran mellan middagsrace och Bolibompa. Men maken hade en poäng i, att den inte hade barrat alls. Det var minsann inget grankadaver vi slängde ut. Den hade lätt hållit för ett par julfiranden till, men andrahandsmarknaden är väl inte glänsande för granar just nu.

En annan sak vi fick hitta energi till, maken och jag, var att följa med sjuåringen till ridskolan. Maken har inte varit där på ett år minst, och jag har ju oftast hjälp av min pappa eller lillasyster. Vi är ju inga hästfantaster, maken och jag. I makens fall skulle man nog till och med kunna säga att han helst ser hästen i en form som är redo att läggas på grillen, medan jag mycket väl skulle kunna tänka mig att lära mig att rida - om jag inte vore så rädd för att gå nära dem. Men, men, är hon nu hästtokig så är hon. Vi hade dock en sablans tur, för hästkraken hon skulle rida på var redan i manegen, och vi behövde därmed inte riskera livhanken hitta upp och ner på träns eller ens spänna en sadelgjord på en ponny som retas genom att spänna ut magen och skräckinjagande visa tänderna. Säkert flinar den inombords när oerfarna ryttarföräldrar fumlande försöker se ut som de vet vad de gör.


Och just det, någon kanske undrar hur det gick med satans påfund (även kallat löss)? Vi slogs, kom upp i fyrsiffriga tal för lusmedlens Rolls-Royce-modeller, och har troligtvis använt en långhårig familjs årsranson av balsam för att kunna kamma, kamma och kamma. Och kamma igen. Vi vinner lätt tävlingen om mest skrubbade hårbottnar. Faran är över, och tur är väl det, för risken är att vi snart annars skulle kunna skönja likheter med oss och granen ovan. 


















onsdag 7 januari 2015

oLus...tigt.

Vi kraschlandade in i vardagen. Efter frukost och allmänt stök igår, skulle jag borsta håret på sjuåringen som ville gå till en kompis. Då. Då såg jag det. Eller den, snarare. En liten, äcklig, ful...lus. Den försökte gömma sig bland de blonda hårstråna i mängder, men jag tog den och jakten började på kompanjonerna till den saten.

Fullt pådrag och jag drog till närmaste apotek. Snubblade in med hysterin på lut och högg tag i tjejen i kassan. Hon visade sig vara kunnig till tusen, och troligtvis psykologutbildad. Den här morsan behövde inte bara lusmedel, hon behövde också en stor dos försäkran om att detta inte var livets ände och en cool tillsägelse om att tagga ner. Hon fick sin belöning, jag köpte det mesta som fanns att tillgå och gick därifrån som en lejoninna. Nu skulle odjuren bort.

Sjuåringen var lugn. Gav sina föräldrar lite välförtjänt dåligt samvete med kommentaren "jag sa ju att det kliade", och stod sen blick still under hela utrota-lus-operationen. Hennes tjocka, långa, rena hår var antagligen rena drömvinsten för lössen, som tjejen på apoteket sa.

Vi andra luskammades flera gånger, men inget där. Ikväll tog jag ett tredje varv med kammen genom mitt hästtagel till hårstrån. Och där. Så klart. Två levande kräk ramlade ut och därmed var kvällens mysiga tvåsamhet flyttad till badrummet och den nyinsatta aktiviteten avlusning av fru och make.

Ett par timmar senare satt vi något fräschare i soffan med varsitt glas vin och såg (för andra gången) Jonas Gardells Mitt enda liv. Om detta är slutet på den här historien så var det i alla fall en snygg landning. Förhoppningsvis den enda gången i mitt liv.