onsdag 10 december 2014

Dagens levande död

Barnen fick följa med sin farmor och farfar hem idag. Förutom fika och julmys, skulle de gå och se "Levande julkrubba". Jag är rätt säker på att både vår troende sjuåring och vår fyraåring (som själv tror hon är Gud) kommer uppskatta evenemanget, men de hade en del frågor innan. Sjuåringen fastnade på att Jesus helt plötsligt skulle vara levande, efter att ha varit död i så många år. Uppstånden är han ju redan också, det har hon full koll på. Våra förklaringar om skådespel verkade inte hjälpa. Jag försökte fokusera på de levande djuren istället, att de skulle kunna få se till och med kameler om de hade tur. Det fick den eventuellt något bortskämda fyraåringen att gå i taket. Hon hade minsann sett en kamel när vi var i Turkiet och det räckte faktiskt: Till och med bakifrån faktiskt såg jag den!

Maken är med på besöket på ett hörn, och jag hade därmed en ensam kväll. Kom hem till ett tomt hus. Tyst... Stilla. Sköööönt! Planerna för all denna ocean av tid ensam sköljde runt i huvudet och orsakade ett sådant brus, att jag la av. De senaste två timmarna har jag inte rört mig en tum. Middagen blev rå mat som fanns i kylskåpet (eller ja, jag satt ju inte här med okokt potatis och kalla köttstycken, men inget av det jag åt behövde en större insats än att det gick att lyfta från hyllan och stoppa i munnen utan mellanlandning i ugn eller spis).

Det lär inte bli någon julklappsplanering kväll, ej heller någon leksaksplock eller annat nyttigt. Istället ska jag njuta av ett tänt ljus utan fara för att någons hår ska ta eld, se på Nobelsändningen i fred samt äta upp det tunna lagret av julgodis som jag lurat mig själv skulle räcka i alla fall till fjärde advent. Jag planerar att återuppstå lagom till att de små kommer hem igen. Det lär i alla fall ingen tycka är märkligt.


söndag 7 december 2014

Pepparkaksbak

Mjölet yrde om oss och eventuella decembergäster kommer riskera att få kristyr i häcken var de än väljer att sätta sig. Prima lyxdeg från hovleverantören Ica Maxi, utgjorde grunden för årtiondets årets pepparkaksbak.


Jag måste ge bakningen höga betyg. Som mor är jag till och med beredd att ge full pott, men jag antar att externa domare skulle gett oss poängavdrag för fyraåringens extra krydda i form av en redig nysning över den utkavlade degen. Jaja, fyra minuter och 200 grader senare borde väl även de mest envisa bacillerna vikt hädan.






Även om modern, i något stressat ögonblick (balanserandes heta plåtar och kryssandes mellan barn som hoppade upp och ner), liknade Peter Jöbacks julsånger i bakgrunden med skränande hissmusik som borde förbjudas, så får nog eftermiddagen ändå klassas in i den sällsynta kategorin "bakning under mycket gynnsamma förhållanden".



tisdag 2 december 2014

Julkalendern!

Jag fick en uppenbarelse i vår Willys-butik häromdagen. Trots överdåd av prylar, aktiviteter och alldeles för mycket uppmärksamhet, så blev båda döttrarna för några sekunder förstummade över det faktum att de fick välja vilken chokladkalender de ville i affären. I själva verket skulle det enskilda valet i detta fall varit godkänd av varenda kommunistregim - liten affär med tre kalendrar i utbudet, alla med samma innehåll men olika färger. Valen avlöpte smärtfritt och en lila och en blå kalender inköptes.

Hemma fanns även TV-julkalendern, som i år inköptes i god tid för att slippa missöden. Imorse satt vi bänkade. Sjuåringen och jag tyckte nog att serien verkar lovande. Fyraåringen såg helt frånvarande ut. Tio minuter in i handlingen, frågar hon förvirrat när det börjar..? Tydligen hade hennes föräldrar missat, att förklara det faktum, att det är ny julkalender varje år, vilket gjorde att hon satt och väntade på 2013-års julkalender med rymdraketen, stenåldern och museet.

Sen kom höjdpunkten. Lucköppningen! Storasyster öppnade TV-kalendern och åt också upp sin chokladbit ur kalender nummer två. Lillasyster öppnade sin lucka och såg förvirrad ut...ingen choklad!? Efter skaktest och flera nya lucköppningar stod verklighetens i-landstryne framför oss. Kalendern var tom! Nada! Noll!

Storasyster tvekade länge innan hon erbjöd sin lillasyster att öppna lucka nummer två i sin egen kalender för att hon också skulle få en chokladbit. Till imorgon är ny chokladkalender inköpt och nu är bara den stora frågan: kommer lillasyster att minnas sin storasysters gest och ge bort en av sina chokladbitar imorgon? Än är inte undrens tid förbi.







söndag 30 november 2014

Lugn och (o)ro på advent

Jo, visst fanns det stunder under helgen när det var lugn adventsstämning hemma. När båda barnen hade munnen full av pepparkaka till exempel. Helgens tema: att slänga upp adventsljusstakarna noggrant damma och göra adventsfint. Till detta pyssel ville vi ha julmusik och lugna barn. Beställningen gick inte riktigt hem, men uppdraget är i alla fall slutfört. Det saknas någon kontakt och nån lampa här och där, men på det stora hela så är vi i fas med resten av världen.

Det uppdagades rätt snart att maken och jag hade lite olika syn på när det hela skulle vara klart. När jag deklarerade för maken vid 22-tiden igår kväll, att alla stjärnor skulle vara uppe vid frukost på första advent, så möttes jag av talande tystnad. Tystnaden sa, att om jag inte brytt mig om att säga något om den regeln under de första 9,5 åren av vårt förhållande, så hade han svårt att se den som något annat än att jag vill ha en ledande roll i tävlingen bland radhusen om vem som är snabbast upp med stjärnorna - och därmed är en fri och lycklig själ med ständigt glada barn och lever i en kaskad av harmoni. Jag hade kunnat köpa det argumentet. Men sen la den talande tystnaden till, att adventspyntet inte hade deadline förrän söndagkväll, det vill säga när det blivit mörkt. Och det höll jag inte med om.

Maken sprang vända efter vända till förrådet för att hämta det jag kom på efter hand att jag ville ha fram. Jag hade naturligtvis kunnat göra det själv, men eftersom maken har ett system i förrådet som jag inte förstår, så låter jag honom sköta springandet. Ett par av vändorna var för att hitta den gigantiska stjärna vi haft i vårt vardagsrumsfönster. Jag ville inte ha den i år, den kändes i minnet stor och klumpig. Maken protesterade, men använde tyvärr argumentet "...men vi har ju haft den i sju år", varav jag kunde smasha in "Just det, dags att byta!". Poängen gick till mig, men jag behövde inte hämta ut vinsten, eftersom det visade sig att vi redan förra året hade köpt en ny stjärna som låg i förrådet och väntade på att bli hittad.

Barnen kommer som vuxna aldrig prata om sin mammas fantasifulla pepparkaksborg varje december, eller sin fars årliga fabulösa knäckkok. Möjligtvis kommer de minnas sin barndoms alla första advent-helger i scener där det pågår en ständig jakt på rätt kontakter, batterier, ljus och annat krafs (som det ryktas att vissa vettiga människor sparar på samma ställe) år efter år. Lugnt och fint och stämningsfullt.






onsdag 26 november 2014

Movember

Vad hände här då? Har jag slutat blogga? Det tror jag inte. Har bara varit lite väl upptagen med att titta på Homeland med att överleva november.

En sak som upptog min tid, var att november helt plötsligt skulle kallas movember hemma hos oss. Kampanjen blossade upp snabbt en vardagskväll. Jag fick beskedet, när jag hörde maken dra igång rakapparaten i badrummet. Nästa minut mötte jag min mustaschprydde make i hallen som glatt meddelade att han stormtrivdes i sin nya hårprydnad. Själv såg jag tydliga 80-tals vibbar och tankarna gick till obskyra gränsöverskridande filmer (som jag förstås aldrig sett, men hört om). Men, trots mina gliringar, satt mustaschen på plats godkänt länge.

Andra saker som hänt på kvällarna och hindrat mig från att slå mig ner vid datorn, är bland annat ett akut sjukhusbesök, en lika plötsligt påkommen julkänsla samt en premiärkväll.

Sjukhusbesöket föranleddes av - taaaadaaaa- fyraåringen. I min, maken och sjuåringens värld, satt vi ner för gemensam lille-lördagmiddag för en vecka sen. Fyraåringen hade annat planerat. Efter fler skarpa tillsägelser att sitta ner, som inte funkade, testade vi taktiken "ignorera så kanske hon tröttnar". Den taktiken kan sammanfattas med orden "funkade inte" (skrivet med fet rödpenna). Mitt i en tugga mat, ser jag i periferin hur hon faller. Tydligen hade hon då snott en filt runt sig och använde den nu som...självknutna handklovar? Klänning utan ärmar? Tvångströja? Fallet var inte högt, men jag ser i slowmotion att hon inte får inte fram händerna. I nästa sekund har hon tagit emot sig med mun, näsa och delvis panna.

Blod ur munnen, en svullen näsa som skulle få vilken boxare som helst att bli avis, osäkerhet kring tänders status och en oro när hon strax efter börjar rulla med ögonen och bara vill sova, gör att vi spenderar resten av kvällen på sjukhuset. Efter undersökning blir vi satta på några timmars övervakning. Fyraåringen har ont, är trött och blöder från näsa och mun. Mitt mammahjärta är lätt tilltufsat. Maken är dock, som alltid i dessa situationer, betydligt coolare och menar att vi egentligen kunde åka hem. Alla tänder är hela, inget tyder på att huvudet är skadat och näsan kan ingen undersöka förrän svullnaden gått ner.

Två timmar passerar. Fyraåringen dricker apelsinsaft och börjar piggna till. Ett par timmar senare dansar hon i korridoren och maken får sin vilja igenom. Vi åker hem. Några dagars vila blir vad vi får med oss i rekommendation. Samt icke att förglömma: minst 48 timmars skärmförbud (!!!) för fyraåringen! Den infon kändes som om jag själv ramlat platt på marken.

Vad gäller ovan nämnda julkänsla, så kom den mycket plötsligt i samband med en glittrande, maffig julkonsert med Sanna Nielsen. Helt otippat gick jag från att se julen som ett projekt vid horisonten, till att ha den på en pinne med snöre framför näsan - inom räckhåll men ändå onåbar. Våra höstprojekt i radhuset har successivt avstannat, och för att ens kunna få in en gran behövde vi omorganisera på två våningar i tre rum. Det kan ju låta jobbigt, men eftersom vi är ett föräldrapar med begränsad tid men med två benhårda viljor, gjorde vi en tjurrusning och löste det hela. Det enda underliga i den historien är varför projekten skulle ligga på lut i tre månader innan vi rev av dem på några få dagar.

Sen var det premiär! Guldkantat med champagne tänker kanske någon. Jajjemen, det var det. Det kulturella bestod i god spansk mat och bubbel, samt massa snack med tjejer jag inte sett på länge. Och premiären, den bestod i att en av oss fyllde 40. Själv har jag ju drygt ett par år kvar till den gränsen, men när jag på väg till bussen småsprang på höga klackar över kullerstensgator genom en iskall, mörk novembernatt, så kändes det snarare som en kickback till 2004 och partylivet.

Sen kom jag hem, och då var jag glad att mannen i mitt liv (med en liten touch av 80-tal mitt i nyllet) mötte mig i dörren, och påminde mig om att det är movember och 2014.








tisdag 11 november 2014

En fransk höst?

Med tanke på att jag i två dagar har haft sällskap av en fyraåring som är dyngförkyld, men som har mer energi än ett mindre kärnkraftverk, är det troligtvis mer vila för mig att börja jobba imorgon igen än att stanna hemma en dag till. Visst har vi haft mysiga, lugna stunder också, men dotterns ambition de senaste dagarna har varit att lära sig flyga som en älva. Eventuella invändningar från föräldraledet har bemötts med motfrågor om glänsande vingar och andra extravaganser när det kommer till flygning. Det råder ingen tvekan om att fyraåringen är lite väl övertygad om att hon står vid rodret på den här skutan. Eller flyger planet kanske passar bättre.

Meddelandet från biblioteket om att min beställda bok Franska barn kastar inte mat fanns för avhämtning kom lägligt. Enligt författaren gör franska barn som deras föräldrar säger! Det vore ju något att ta efter även om påståendet bara skulle visa sig var sant till hälften tänker jag.


Så länge den här metoden inte innefattar, att mamman till barnet som saken gäller, måste äta sniglar eller rostade grodlår, så är jag med på det mesta. Kollo i Paris? Bära basker närmaste halvåret? Bygga ett eiffeltorn av baguetter? Bo på en lantlig, vacker vingård i södra Frankrike hela vintern och få små, små franska perfekt bakade croissanter serverade till frukost varje dag? Ni ser, jag är verkligen öppen för förslag här!

Återkommer med recension av boken (alternativt med vykort från franska rivieran).



måndag 10 november 2014

Måndagspepp!

Ett styck hostig fyraåring gjorde mig sällskap i förkylningsträsket idag. Med en filt i soffan började vi veckan med att jobba oss igenom serier på Netflix som kunde ros oss båda. Fyraåringen vägrade dock ge sig på punkten att Tingeling var en passande film för en 37-åring också, vilket gjorde min mentala närvaro något mindre total. Kaffe och e-GP funkade blev min räddning när de små älvorna gick mig på nerverna.

Ett tjog snor hindrar inte vår egen älva från att flyga. Nej, nej. En halvtimme efter att maken och sjuåringen lämnat oss sjuklingar ensamma, tjongade hon igen dörren till sitt rum första gången. Arg över att hennes mor förhindrade ett tredje klädbyte inom loppet av trettio minuter från uppvaknande. Sen hade samma moder den dåliga smaken att be henne sitta still efter att ha spillt ut en skål med mjölk över frukostbordet. Sämre morsa får man ju leta efter, tyckte fyraåringen och utbrast "jag ska slänga dig i brännvinsfloden!". Ooooookeeeeej. Precis där tror jag vi införde ett tillfälligt Madicken-förbud.

I övrigt hade vi en mysig dag. Fyraåringen låter som en storrökare när hon hostar, men har ett förbryllande
och irriterandebra allmäntillstånd. Själv går jag in på andra veckan som förkyld. Med några dagars sängläge bakom mig känns det som det räcker nu. Jag har läst böcker, kollat serier, betalat räkningar (!!!) och till och med mätt upp antal tapetvåder vi behöver i vardagsrummet för en eventuell omtapetsering som maken dock hävdar att han är omedveten om. (Och ja, samtliga aktiviteter var mycket exakt utförda från sängen.)

Det blev kanske inte den energigivande starten på veckan jag hade hoppats på, när vi i helgen gick igenom veckans kalender. Förkylningen övergick till bihåleinflammation och, som sagt, utökade styrkan med en person. Men när jag tänker på dagens mycket avancerade degande i soffan framför serier vi enligt dottern var "överens om", så var det kanske just energi den här måndagen gav?

Många filter på den...