fredag 24 juni 2016

(O)traditonellt

Sill, dans och spelemän - traditonellt så det förslår och så att det nästan börjar rycka i min "gör nåt oväntat"-tarm så att jag får tvångstankar om cancan-dans på scenen framför den 400 (300?) (500??) år gamla hembygdsgården. Det kryper i mig när saker blir för traditonella och för mycket av "jajjemen, sillen äts alltid vid lunch" oavsett om världsalltet är kasserat eller istiden står vi dörren. Eller britterna får storhetsvansinne.

Men nu hade vi ju sån tur att solen sken! Det gjorde ju den här midsommarhelgen i Dalarna godkänd på stört och extremt nytänkande. Förra året var premiär i Dalarna för oss, i år var vi vana återbesökare men forfarande långt ifrån att smälta in bland folkdräkter och byafolk. Kransarna var köpta i stan och maken hade upptäckt att en folkdräkt kostade 20 000 så det blev inget med det.

Men vi (läs barnen o maken) klädde stången och vi (läs mamman) satt i solen på en bänk. Efter sillunch (så klart!) återvände vi till festplatsen för att se spelemännen anlända i båtar på älven. Sen blev det dans (japp, alla låtar!) och ingen skrek, grät eller gav någon ett tjuvnyp i smyg på säkert två timmar.

Kvällen var ändå bäst. Min mamma hade kämpat med en skaldjurstårta som var så fantastiskt god att vi i princip delade den på tre. Barnen fick
billigareannan mat. Det här med avancerad matlagning är lite mer min mammas grej än min, men ändå inte. Tårtan innehöll gelatinblad och bara det hade fått mig att stänga kokboken och föreslå fiskpinnar oavsett dag. Inne på sitt 66:e år tog dock mamma första gången gelatinet vid hornen och visade hur en tårta av det slaget ska smaka. Hatten av och tack o bock för den insatsen! Jag kanske också gör ett försök om...26 år.

Barnen var sams nästan hela dan och föräldrarna ovanligt avslappnade i en solig fjällvärld denna fredag. En tradition på det tack!




torsdag 23 juni 2016

Mot högre höjder

Vi kom iväg imorse vid halv nio. Bra start för att vara den här familjen! Vi lämnade västkusten i sol och hade inte en droppe regn på väg upp genom Sverige. Vi körde två bilar denna gång, vi har extrafina gäster i form av min mamma och en inlånad hund.

Tappen i Brålanda fick agera första fikastopp. Maken parkerade 59 meter bort, på andra sidan macken, från mig, mamma och åttaåringen som camperade i ena bilen. Jag gestikulerade. Han ignorerade. Jag ropade. Han ignorerade. Jag frågade upprört om han inte förstått vad jag menade?! Jodå, svarade han, men han hade ju en perfekt plats bakom två andra Volvo-bilar! Det blev jättesnyggt! Fatta att en inte kan sätta saker som en frus vilja framför det liksom.

Resan tog sin lilla tid. Vi pausade många gånger idag. Dessutom var alla andra trafikanter antingen självmordsbenägna i sina hysteriska omkörningar eller så var de lokala förmågor (?) som minsann tänkte ligga med sin Saab från 92 och köra i 50 på 70-väg.

Nu går ju förvisso inte min mammas guldpil till bil så himla fort. Maken förhandlade sig till att köra sin stolthet Volvon cirka 3/4 av vägen, men sista biten upp mot Sälen var det hans tur i guldpilen. Exakt vad som hände på denna sista sträcka är höjt i dunkel. Enligt maken försökte han sig på en omkörning a la Volvo och det gick inte som planerat. Han fick rulla tillbaka in i konvojen. Historien slutar med att ett omoget fuck-finger delas ut till maken av bilisten framför... Och där gick helt (o)tippat makens gräns! Han svarar med TVÅ långfinger! Innan han trycker plattan i botten och kör om. Oklart vem som egentligen gick ut den striden med hedern i behåll.

Vi kom fram till Sälen i solsken och kvällsgrillning med gröna fjäll i kuliss. Barnen och den inlånade hunden behövde rastas efter många timmar i bil. Kvällspromenaden var därmed ett faktum. Det var en fantastiskt skön kväll men jag blir nervös när sexåringen närmar sig älven oavsett kontext. Antingen driver hon med oss eller så är hon född till äventyrare. Eller med Jesus-komplex.

Hunden passade på att doppa tassar o nos i ett lerdike medan jag tittade på sexåringen. Men, som vi säger, efter gyttjebad kommer bad i fjällbäck! Barn plus hund plaskade och tvättade sig lyckliga i iskallt fjällvatten, värmda av kvällssol. Det tog som tur var den sista musten ur dem och sen somnade alla tre snabbt vid läggning. Lite vacker kvällshimlen på det, så somnade vi också rätt snabbt. Hög höjd på den här dan.





söndag 19 juni 2016

Frost mitt i sommaren

Förberedelserna har pågått i månader. Eller i alla fall anspänningen för sexåringen. Projektledaren jag tog tag i målbilden för några veckor sedan. Sen dess har jag och min sidekick (svärmor) pratat pimpade muffins, lekar och det perfekta kalasupplägget för ett efterlängtat sexårskalas med Frost-tema.

Idag var det dags. Det började trögt. Förutom sexåringens väckning av sin mor imorse (vaaaaakna, vi ska blåååsa ballonger!) och samma unges galna självuppstyrda konsert hela morgonen, så hade åttaåringen fallit in i någon utåtagerande spänningsfas, som gjorde att jag fick nog redan klockan nio imorse. Jag drog på mig löpardojjorna och lämnade kaoset för en skogsrunda innan jag kunde återvända med ett friskare sinne.

Sen började förberedelserna på riktigt. Ballonger, pinjata oh dukning - Elsa, Anna, Olof och Christoffer fanns till slut i vartenda hörn. Tjejerna bytte om, vi fixade håret efter filmens förlaga och glittret hängdes på. Sexåringen hade dock en incident där hennes citat "hjälp, mina juveler ramlade i toan...och jag har bajsat" kan bli en klassiker till hennes studentfest.

Min mamma och svärfar anslöt partypatrullen och en timme innan kalaset började hade vi pepp-talk med alla kalas-funktionärer. Fem vuxna och en åttaåring fick uppgifter och ansvarsområden tilldelade sig. Tio i två stod både jag och sexåringen i startgroparna i hallen. Och sedan kom de...gästerna!

Tyvärr minns jag inte så många detaljer från, som maken uttryckte det, "det perfekta genomförandet". Jag var koncentrerad på detaljerna som utgör helheten. Men det var "Slå dig fri" på högsta volym, paket i mass, inomhuspicknick (regn ute), kast med liten boll (självklart Frost-motiv) och "sätt moroten på Olof". Den sista delen har jag velat lajva. Min ide' var att maken kunde klä ut sig till snögubbe och så kunde barnen fått sätta moroten på rätt plats i hans ansikte med förbundna ögon. Jag tycker fortfarande det hade varit en superkul grej, men eftersom den tilltänkta snögubben trodde att jag skämtade när jag berättade om ide'n, så släppte jag det. Det blev en plansch och klistermärken istället. Uppskattat!

Av spontandansen, skratten och tjuten att döma så verkade kalaset vara lyckat. Även hos barnen. Jag är hes ikväll. Orsaken kan vara min egen formidabla sånginsats på kalaset. Eller på att några sexåringar behöver skarpare tillsägelser än andra. Eller att jag ätit lite mycket kola. Oavsett varför så är det nu dags för vila...

torsdag 16 juni 2016

Äntligen!

Igår fyllde femåringen sex år och "äntligen!" har inte varit så passande sedan Gert Fylking använde ordet 2005. Hon var solskenet själv, när hon väckte oss halv sju för att berätta, att det nu var dags för oss att komma in med paket och sjunga för henne.

Sagt och gjort. Paketutdelning och sedan tårta till frukost. På med den vita spetsklänningen och redo för dagen! På fötterna hade hon svarta sammetsskor som var två nummer för stora. Men har en bestämt sig så har en.

Igår sammanföll sexåringens födelsedag med åttaåringens skolavslutning. Andra klass är numera ett minne blott och sommarlovet har börjat. Åttaåringen la ytterst stor vilt vid detta och hade stundtals svårt att ens se varför vi skulle fira lillasysters födelsedag. Rampljuset på mig tack!

Skolavslutningen var precis som den skulle. Utomhus, uppklädda barn i alla åldrar som sjöng lagom inövade låtar och rektorn som höll ett tal och läste sommarvers. Föräldrar som plåtar hej vilt men numera har strikta order om att inget ska publiceras på sociala medier. Solen som bröt fram och värmde och småsyskon som inte kan stå still trots att programmet endast var föredömligt cirka 45 minuter långt.

Den nyblivna sexåringen tussades ihop med en kompis i folkvimlet. I nästan likadana vita spetsklänningar stod de still i fyrs minuter och tittade på varann innan den ena föreslog att de kanske kunde använda tiden till att lära sig flyga..? Japp. De tog sats, bredde ut armarna och sprang utför den amfiteater-liknande läktaren. Vi reagerade inte blixtsnabbt. Men ingen slog sig och de gjorde om samma sak ett par gånger innan de höll på att braka in i årskurs fyra som satt em bit bort. Aktivitet inställd.

Det blev jordgubbstårta i klassrummet och utdelning av diplom. En flicka räckte upp handen och påpekade att vår sexåring hade födelsedag. Så sött av henne! Fröken nappade och hela klassen plus föräldrar och släktingar stämde upp i Ja må du leva! Det var faktiskt första gången jag sett sexåringen riktigt generad. Hon stod först still, sen började hon trampa runt och krama min hand, för att sedan gömma sig bakom min rygg innan allas tre Hurra! hade klingat ut. Men hon var väldigt nöjd.

Det var förmiddagen. Jag var ledig och vi hade gäster hela dagen som kom och gick. Lunch på restaurang som slutade i det mycket lyckade barnkonceptet tacobuffe' till huvudrätt och pannkakstårta till efterrätt. Fler paket, lek med kompisar och middag med alla sina nära. De är lyckligt lottade på så vis, våra barn. Bortskämda med både mor- och farföräldrar, moster, morbror, gudmor och förstås ett par praktexemplar till föräldrar..!!

När barnen somnat, eller snarare däckat av utmattning, skulle maken och jag se en film och varva ner. Jag tjuvstartade dock avslappningsfasen och somnade med halva kroppen hängandes utanför sexåringens säng när jag nattade henne. Två timmar senare kunde jag bara stappla in i min egen säng och fortsätta i samma stil. Trots alla festligheter och roligheter som dagen bjöd på, så var jag riktigt redo att krypa ner i sängen jag med. Och en liten del av mig kunde inte låta bli att smygviska "äntligen...!".





onsdag 8 juni 2016

Ivana for the win!

Igår vid den här tiden satt jag i soffan och pustade ut efter en tisdag i högt tempo. Barnen sov. Maken spelade innebandy. Jag skulle bara vila lite men fastnade framför nån serie och Snapchat. Åt en persika, kollade bloggar och bara satt. Från ingenstans började det plötsligt pirra i min överläpp..? En halvtimme senare liknade plötsligt överläppen Ivana Trumps. Vad äääär det som hääänder...?

Jag börjar känna efter om jag verkligen kunde andas, hade jag nån yrsel, illamående..? Fallande blodtryck eller kli i halsen? Näpp, inget som kunde indikera en kraftigare allergichock av det slag jag får om jag ens slickar på en jordnöt. Bara en läpp som nu började likna en väldigt misslyckad läppförstoring a la Hollywood.

Maken kom hem. Fullt upptagen med sig själv tycke han först det mest såg ut som "...en lätt förstorad ankmun". Jomen tack..!? Det var ju för väl... Det är ju helt normalt en tisdag i soffan. Efter några minuter förändrades hans min när han såg hur min näsa nu tycktes möta överläppen i en högst osnygg och onormal position.

Med tanke på hur extremt obehagligt det är att gå in i en Anafylaktisk reaktion, blev jag lite nervös. Jag tog en allergitablett som inte hjälpte. Ringde 1177 men där gick inte ens att ställa sig i kö för det var så många som ringde. Tänkte att jag bara skulle vila lite och inte somna, om det nu skulle komma fler symtom. Självklart somnade jag.

Åttaåringen hade sovit klart vid 5 imorse och jag har sällan varit så glad över att vakna som då. Sekunden efter kände jag dock att delar av min fejja nog fortfarande var något feldimensionerad. Jag gick för att spegla mig. Eller så här, det behövdes egentligen inte, åttaåringens blick när hon såg mig räckte. Och mycket riktigt, Marge Simpson stirrade tillbaka mot mig från spegeln.

Nu var 1177 mer intresserad av att snacka, de satte upp mig på tid hos vårdcentralen efter glasklara instruktioner om att komma in på momangen till akuten om något mer symtom så mycket som anades.

Jag drack mitt morgonkaffe med ett äkta duckface som gjort den mest selfie-beroende bloggerskan avundsjuk. Jag kände knappt kanten på koppen och började verkligen misströsta. Tänk om jag ska se ut så här nu? I en vecka? Månad? Tänk om det inte är en allergireaktion..!!!??

Men sen hände nåt...först blev jag sprudlande glad och lättad..! Jehooo! Sen...irriterad..? Naturligtvis ska svullnaden börja gå ner precis innan jag har tid hos läkaren! Nästan exakt tolv timmar efter att läppen började växa, kände jag att den blev lite tunnare. När jag kom in till läkaren var den bara dubbelt så stor som vanligt. Alltså, så himla typiskt! Nu var det ju stor risk att doktorn bara skulle se mig som en krisande kvinna med en misslyckad läppförstoring i bagaget, som nu försökte släta över det hela med en "allergichock"! Attans!

Men jag behövde inte börja fundera ut alternativa metoder för att få läppen att svälla igen för att bli trodd. Efter att jag fått medicin på plats, så fick jag också recept på alla de olika allergimediciner jag borde haft hemma för länge sen. Från det lilla antihistamin-artilleriet, till uppdaterade sprutor som ska in i låret (eller ja, på "det fetaste stället på kroppen..") när det börjar gå åt skogen.

Nu ikväll är jag inte bara mitt gamla vanliga jag i läppform, dessutom med uppdaterad kalufs efter ett besök hos min vän och frisör som fick agera terapeut i denna mycket utseendefixerade (men kunde-blivit-värre) kris som jag genomgått de senaste 24 timmarna. Men så här i efterhand, heja Ivana, Marge och alla andra duckface där ute! Jag vet hur det känns.

Av nån anledning kan jag inte ladda upp bilder. Kanske lika bra, haha!












söndag 5 juni 2016

Ho-ho-hoare, vi är Vänersborgare!

Uppvuxen i Vänersborg och med starka lillebrorskomplex gentemot Trollhättan en mil bort, så tar det ju emot att i vuxen ålder ge den rivaliserade staden komplimanger. Å andra sidan flyttade jag från Vänersborg för 20 år sen...

Idag besökte vi Trollhättan för ett födelsedagsfirande. Vilken sommarstad! Kanske var mina ögon förr förblindade av svartsjuka mot den något större staden som till och med hade ett varuhus, medan vårt Lindex fick slå igen i lilla Vänersborg. Idag glimrade älven så solstrålarna slog upp mot husfasaderna och skapade en korridor av ljus längs kajkanten.

Vi promenerade över tågbron till vackra Spikön som ligger i älven. Barnen var lika rädda som sugna på att det skulle komma ett tåg precis just då på spåret bredvid. Bara den promenaden var liksom värd utflykten.

Mitt på Spikön ligger Skrotnisses lekpark med klättervägg, labyrint, scen och vanliga rutschkanor. Åttaåringen måste ju numera påpeka hur allting "suger", så även den här fantastiska lekplatsen fick sig en känga innan hon fick bråttom upp i båten för att leka kapten. Vi stod i solen och fick prata ostörda i flera minuter - ett synnerligen gott betyg för en lekplats!

Vi avslutade med mini-golfbanan. Den rundan höll dock på att ta slut innan den börjat, när femåringen i ett utbrott över...nåt...slog sin klubba på en full burk med kolsyrat vatten. Hon var en halv sekund från att bli förpassad från banan, men hon fick en chans och övriga åtta banor gick hyfsat. De sista tio får vi spela en annan dag...om tre år.

Vi avslutade dagen med en andra runda på födelsedagsbuffén innan vi lämnade den där möjligtvis något trevligare staden än vad mitt minne och inre vill medge.

Men Vänersborg ligger vid Vänerns kant. Bara så ni vet. Och vi var residensstad...förr. Dessutom finns Grill-Ivars kiosk på torget och ingen missar frivilligt ett besök på Vänersborgs museum med världens största samling av uppstoppade småfåglar. Så det så. Ha!


lördag 4 juni 2016

Bada naken

Vi åkte till stranden. Ett dopp och lite fika var planen, innan vi, liksom övriga radhusfamiljer, skulle tända grillen. Den typen av badutflykt är min bästa gren. Vatten, några kex, juice, badkläder och handdukar - enkelt och snabbjobbat.

Jag packade badväskor, medan maken kom på att köttet skulle i marinad innan avfärd och började greja med det. Alla med låg ålder fick instruktioner om att gå på toa och sen åkte vi. Ungefär halvvägs till stranden blev jag kissnödig. Sen kom jag på att glömt min egen bikini. Stranden ligger förvisso nästgårds från vårt hus, men vända..? Nä.

Jag kavlade upp shortsen och stegade ut i vattnet som nog ändå håller 17-18 grader. Femåringen körde ett varv som bulldozer runt mig och såg till att jag blev doppad utan att doppa mig. Hon träffade en kompis och sen gick min tid åt att övervaka två galningar som båda menade att de kunde simma. I alla fall nästan. På land.

Åttaåringen letade snäckor och alla verkade ha en skön stund på stranden i kvällningen. Femåringen ville stanna längre än resten av familjen. Hon sprang upp och ner för klipporna utan rädsla, vilket gjorde mig ännu mer övertygad om att det var dags för hemfärd. Självklart protesterade den femåriga primadonnan högljutt så ingen på stranden skulle missa vår sorti. Jag tror inte jag inbillade mig den uniona sucken av lättnad från badbergets gäster jag tyckte mig höra, när jag väl fick med henne därifrån.

Väl hemkomna var det jag som klagade högljutt över mitt uteblivna bad. Från och med nu ska jag alltid packa till mig själv först. Alla de övriga tre är mer benägna att bada nakna än vad jag är. Efter en stund tyckte maken att han löste problemet genom att lova att "...alltid ha en nödbikini i bakfickan...eller i alla fall i bilen" för liknande situationer i framtiden. Det var ju snällt. Men jag tvivlar.

Och antar att jag får sköta toabesöken själv.