söndag 18 september 2016

Fjällterräng, årsmöte och gulaschsoppa

Vi lämnade barnen hemma och drog till fjälls, maken och jag. Han såg fram emot att röja marken runt vår stuga med grannarna, elda och äta korv utomhus. Jag såg fram emot ett terränglopp på fjället. Endast fem kilometer långt men genomfördes i typisk fjällterräng, på hösten bestående av blöt lera, sten och en hel massa ljung. Första kilometrarna var uppför med ett tempo som jag aldrig pressat mig själv till hemma. Min "terrängträning" bestod snarare av grusad skogsväg som är bred nog att mötas på. På fjället fick inte ens mina egna fötter plats i bredd i det lilla pyttespåret som kunde följas för den som ville. Vid omlöpning var det ut bland fjällbuskarna som gällde.

Jag gjorde verkligen en kämpainsats och framförallt var det var så himla roligt! Jag utmanade mig själv och satte som mål att komma bland de 20 bästa (av 120 startande). Jag hade sprungit in på plats 17, om inte banan varit dålig snitslad och några av oss därmed tog fel väg i en korsning. Det slutade med nästan en kilometers omväg och därmed plats 39. Så, supernöjd med mitt lopp och tiden efter fem kilometer, men inte med placeringen eller tiden som blev på grund av omvägen. Å andra sidan kunde det varit värre. Ingen behövde larma fjällräddningen.

På kvällen var det planerat årsmöte i föreningen för fjällstugeområdet. Maken var pepp för oss båda. Jag var lite mer återhållsam. Efter en stunds flämtande, dusch och återhämtning hade jag hellre stannat i soffan med fotmassage. Massören hade dock andra planer. Han tänkte inte under några omständigheter missa gulaschsoppan och kvällsölen som ingår i årsavgiften.

- Du kan ju sitta tyst om du vill, sa maken. Men följ med!

Jag förstod inte vad han menade? Sitta tyst? Men jag följde med. Så klart. Det visade sig att jag hade jättemånga bra synpunkter. En av dem kanske inte landade helt bra, då jag oskyldigt undrade vad som skulle hända om en person, som föreningen är oense med, "försvann"? De spridda skratten fick mig att inse att jag kanske inte uttryckte mig precis klockrent i just den formuleringen... I övrigt blev det en rolig kväll med nya vänner och kvällspromenad hem i höstmörkret. Maken hade också en bra kväll. Han kryddade den genom att nästan spontanköpa en värmepump. Bara en sån sak!

Barnen då? Jo, de verkar ha haft en toppenhelg med fyra barnvakter som avlöst varann. De har enligt rapport uppfört sig mer eller mindre exemplariskt. Antar att det betyder att de laddat upp med energi tills deras utvilade (?) föräldrar kommer hem...


fredag 16 september 2016

Ett barns verklighet

Jag hör snyftningar när jag är på väg till skolan. Barnen har sprungit i förväg, så jag går själv. Jag ser ingen som är ledsen, men tar svängen över innebandyplan för att kolla läget.

Det ligger ett bylte på marken bakom en av betonggrisarna i utkanten av planen. Jag har solen i ögonen och ser först inte mer än så. Men när snyftningarna hörs igen, så ser jag att det är en pojke. Han har luvtröja och en keps nerdragen. Han ligger på marken i fosterställning och håller om sitt ena ben. Jag går fram och frågar om han är skadad? Har han ramlat? Han skakar på huvudet. Han tittar upp och ser sig om.

- Det är ingen här, säger jag. Är du rädd?
- Ja. Han jagande mig.

Jag hjälper honom upp och frågar om han är slagen. Han mumlar till svar. Jag frågar vem som gjort honom illa och han svarar med ett namn på en pojke. Vi börjar gå mot skolan. Jag erbjuder honom min hand. Han tar den i ett par sekunder. Sen kommer han på sig. Han är ju stor. Och han känner inte mig. Vi går bredvid varann och jag ber honom visa mig till hans klassrum. Han nickar.

När vi närmar oss går han lite fortare och med rakare rygg. Han slänger ett öga på mig som jag tolkar som att han vill kolla så att jag är med. På skolgården möter vi en lärare. Hon frågar vad som hänt, men han säger inget. Slänger en blick på mig och går sedan mot sitt klassrum. Jag talar om vad jag vet och namnet på pojken som jagat honom. Oj, utbrister hon. Jag talar om hur förtvivlad han var för fem minuter sen. Hon nickar och ser ledsen ut. Hon tackar och säger att hon ska ta tag i detta nu på en gång.

Jag tittar efter pojken och försöker skicka styrka och kärlek till honom genom luften. Jag vill rusa efter honom och hålla om honom. Tala om att hans upplevelse inte är bara hans. Hans smärta är inte bara hans att bära. Den är min, din, skolans och alla människors. Han är bara ett barn i en stor luvtröja. Jag ser hans keps och rygg, när han försvinner in till sin skoldag.













lördag 10 september 2016

Bye bye Mallis!

Buffén kändes som gårdagens nyheter, Cavan var uppdrucken och temperaturen hade sjunkit till 29 grader. Dags att lämna Mallis för denna gång! Fredagen var alldeles ljuvlig med varma vindar från havet. Planet lyfte mitt i natten, så vi hann med både poolbad, cykeltur längs stranden, shopping, jagande efter sexåring i närliggande by samt havsbad innan vi klev på bussen mot flygplatsen.

Det var, enligt vår spanska kypare, varmare än i juli under vår vecka på Mallis. I tisdags var årets varmaste dag. Puh! Källan kanske inte var spanska meteorologiska institutet, men tusentals svettiga skandinaver med sangria i ena näven, vatten i den andra och en svettigare armhåla än de räknat med, håller troligtvis med.

Åttaåringen passade på att sova lite på bussen till Palma. Sexåringen passade på att göra sig ett namn bland passagerarna, där hon sjöng, steppade och använde det böjbara armstödet som lian... Nej...så klart inte. Hon var bara lite...glad. Med alla sina myror i brallan är även en timmes bussresa på kvällstid en utmaning. För alla inblandade.

Några timmar senare gick på planet. Jag hade vinstlotten att sitta bredvid vår yngsta dotter på egen rad. Grattis till dig med! Tjoade maken till den medelålders jämngamla mannen som satt bredvid mig i tresätet. Sexåringen grabbade en iPad och satt tyst. En timme senare deklarerade hon att hon var trött och stensomnade på en sekund. Sen landade vi.

Jag kände igen en av stewardarna på flygresan. Han hjälpte mig av planet från Mallis för sex år sen när ena dottern var tre månader och den andra tre år. Han gungade den då milda och lugna bebisen i sin famn, medan jag krånglade ner hundrafemtio pinaler och treåringen från säten och fack. I år var vi lite fler vuxna i resesällskap, men den sovande "bebisen" vägde också cirka 18 kilo mer. Vi kom av, ackompanjerande till ljudet av alla de barn som väcktes av sina föräldrar efter tre timmars sömn.

Men hem kom vi. Och här är vi nu. Morgonens frukost var förvisso ett ihopplock av...tja...smulor. En annan typ av frukostbuffé än den storslagna vi kunnat njuta av i sju dagar med utsikt över havet. Ingen snyggt uppskuren vattenmelon, ingen bärsmoothie, inga nystekta sojapannkakor och definitivt inga färska frallor denna lördagmorgon. Cava har vi dock köpt med oss hem och solen skiner ju, om än sisådär 10-15 grader svalare än vad vi blivit vana vid.













söndag 4 september 2016

Feeling hot hot hot

Med en hundsimmande sexåring hängandes i min trekantsbikini och en åttaåring simmandes fram och tillbaka mellan mina ben, trampade jag vatten som en besatt i poolen för att hålla oss alla flytande. Inte för att det var fara på färde för barnen, de tar sig iland, men jag själv undviker gärna kallsupar i poolvatten fyllt med hudavlagringar, barnkiss och kroppshår. Jag tittade förbrilt efter en av de tre andra vuxna som är med oss på sensommarresan till Mallis, men såg ingen. Maken då? Han var ju här nyss? Där! Han låg ett par-tre meter bort och flöt. Flöt!

- Hallåååååå, tror du att du har semester eller....??!!

Förvånat tittade jag mig omkring. Vem skrek på det där viset? Maken tittade förvirrat upp, log och nickade åt dansken som satt vid poolkanten och skrattade åt familjedramat som utspelade sig framför honom. Maken tog sig snabbt genom klungan av treåringar med flytpuffar fram till oss och var därmed tillbaka i familjesemester de luxe. Han avlägsnade barnet som nu övergått till att öva simhopp, med sin mammas lår som trampolin, men behövde ett vakande öga från fler än badvakten.

Tja. Där har ni det. Gångra med tio, lägg till 36 varma grader, strössla med buffémat, parasoller och vätskeersättning så får ni konturerna av våra första dagar på Mallis. Ingen stress, bara en del livräddande samt blodtryckshöjande insatser för sexåringen, eller någon som kommer i hennes väg, i poolen. Men också en massa stolthet över samma lilla tjej som vägrade släppa simdynan nyss, men som nu dyker efter ringar och simmar bättra under ytan än över.

Åttaåringen ser fram emot kvällsshowerna här i lala-land varje dag. Hon lyser som en sol och klappar högt i takt till rock, disco och 80-tals hits. Men närmar sig någon av artisterna hennes stol, så sitter hon tyst. Då tar lillasyster över och spelar Allan så hon ska få en high-five istället. Hon trivs med charterlivet, vår yngsta dotter. Hon håller igång hela dagen med än det ena än det andra. Precis när maken och jag börjar köpslå om vems kväll som ska sluta samtidigt som sexåringens, så byter hon ben. Från outtröttlig och stundtals extremt påfrestande, till att plötsligt ta en egen peng i handen, ställa sig i kö och beställa varsin barndrink till sig och sin syster. Sen slår hon sig ner i en korgstol och slocknar.

Något har dock hänt sen vi var här i Cala Bona förra gången - hänt med oss troligtvis. Jag nästan störde mig på en en liten unge som vägrade sluta banka i bordet när vi åt förut...eller rättare sagt på hens föräldrar som tyckte hen var lustig?! Och VEM låter sin unge bajja i poolen??!??! Vi börjar eventuellt växa ur vårt favorithotell. Kan det vara möjligt...att vi trots sexåringens påhitt, är så förbi småbarnsåren att vi nästan glömt...?

Eller så är det värmen, buffén och Cavan som förblindat vårt omdöme. Hoppas det. 😉


(Lyckas inte publicera bilder av någon anledning tyvärr).








måndag 29 augusti 2016

Brud-par

Ni kommer tro att jag överdriver. Det kommer låta som klyschor. Men det kommer vara sant. Kärleksvågen som svepte över oss i lördags på min syster och hennes frus bröllop, rullade in som en fullt kännbar kraft. Som en osynlig, mjuk, energirik och perfekt böljande våg av godhet och kärlek. Som om världen där ute bara var på låtsas för en stund.

Vi kunde ana den redan när vi gick längs marschaller och Pride-flaggor upp mot fästningssalen där vigseln skulle äga rum. De rosa banden längs de flera hundra år gamla stenväggarna skvallrade om en nutida ceremoni. Bänkarna med renskinn och de levande ljusen förvandlade stenvalvet till en lika mystisk som mysig plats, när solen sken in med full kraft där den kom åt.

Alla brudpar vi sett har givetvis sett glada, nervösa och förväntansfulla ut. Det här var något annat. I benvita matchande långklänningar med glittrande strass gav de varandra löften, fick sina ringar och lät lyckotårarna rulla. På väg ut höjde brudparet buketterna av gerbera i segergest och ett jubel som måste fått varenda liten gast i den gamla fästningen att hoppa högt utbröt.

Där ser ni. Du tycker kanske att den låter påhittad, sockerbeströdd och överdriven. Om så är fallet, så sällar du dig till en enda i skaran i lördags som verkade oberörd av vad vi andra fick vara med om. Vår sexåring.

Hennes dag var inte ultimat. Tiaran satt dock på plats och fram till en timme innan avfärd var hon hanterbar. Med armarna i kors, näsan i vädret och klackarna i gatan så vägrar hon allt som hennes föräldrar ens funderar på att föreslå. Medan vi väntade på brudparet efter vigseln, ägnade hon sig åt evighetsgörat, att försöka sparka loss ett stenblock ur den flera hundra år gamla fästningsväggen. Hennes ihärdiga karatesparkar mot stenväggen resulterade dock inte i något annat än att hennes vita spetsskor fick sig en omgång. Senare på kvällen ville hon se om hennes egenkomponerade operasång kunde få glaset att spricka i festsalen. Hennes fokus var inte riktigt där vårt var. Å andra sidan så har hennes moster varit tillsammans med sin flickvän långt innan sexåringen föddes. Att de gifte sig var för henne inte särskilt märkvärdigt, "alla gör som de vill" är ju hennes motto.

Annat är det med min farmor. Fyllda 90 år fick hon nu uppleva sin sondotter gifta sig med sin flickvän. Min farmor var fem år när kvinnor fick rösträtt i Sverige och 18 år när homosexualitet legaliserades. Ytterligare 32 (!) år senare avskaffades sjukdomsstämpeln. Ur det perspektivet var den här dan inte bara gjord av kärlek utan också en seger. Farmor, född i en annan tid men med nutida åsikter om det mesta, kom till bröllopet, satt på första parkett vid vigseln och när hon åkte hem med taxin på kvällen bad hon mig framföra hennes hälsning, "Gud välsigne brudparet".

Vågen ebbade inte ut. Dess kraft låg som ett skimmer över middagen och mottagningen. Den fick mig att känna att allt är möjligt. Världens trångsynthet och idioti kan ta sig i brasan. Den gav kraft åt den självklara kampen om allas lika rätt till kärlek. Den svepte med sig alla vardagsbekymmer och kvar fanns bara det självklara och rena i livet. En känsla av att allt är precis som det ska vara. Precis som vår sexåring tyckte hela tiden.







tisdag 23 augusti 2016

Den glada kocken

Temperaturen är perfekt på morgonen nu, annalkande värme känns i luften men fortfarande perfekt morgonsvalt när vi promenerar den korta biten till skolan. Bussen är knökfull av pendlare igen, väskor ska packas varje kväll inför nästkommande dag och på tallrikarna ligger återigen blodpudding och annan enkel vardagsmat.

Sexåringen hade gympa på schemat för första gången och var överlycklig (!) över att få duscha i skolan (håller tummarna att det smittar av sig på hemmatvagningen, men tveksamt.). Hon har hittat en ny kompis i klassen som hon redan hunnit vara hemma oh leka hos. Åttaåringen ska ha både sy- och träslöjd och laddar för engelskalektioner. Så långt var läget under kontroll.

Virusen anföll dag två och åttaåringen tog lyra med halsen. Efter ett par dagar med feber återstod riv i halsen och hosta, så jag var hemma med henne igår. Vi såg på film, kammade kaniner och jag fick hybris när det kom till middagen. Fiskgryta från grunden med räkor och allt, fick det bli. Den blev väldigt god, verkligen god! Men den såg ut som...om den kommit upp ur magen, snarare än att den skulle ner. En grå färdigtuggad gegga som smakade ljuvligt av skaldjur...tyckte maken och jag. Barnen slängde en blick och högg sedan in på industriella fiskpinnar. Jag drar därmed slutsatsen, så här i början av terminen, att blodpudding duger. Samt att åttaåringens första uppgift i syslöjden kan bli en bonad med korsstygn?!

Maten ser ut som spy, men jag kan i alla fall sy.



onsdag 17 augusti 2016

Jag glömmer ibland

Jag glömmer ibland att vår lilla kavata sexåring inte är vare sig liten eller alltid så kavat. Jag glömmer ibland att hon vill ha en kram när hon bråkar som mest. Jag glömmer ibland att i hennes tuffa krigarhjärta ryms en liten flicka som ibland är nervös under den nyfikna och orädda krusiga ytan.

Hon vill aldrig vakna i tid på morgonen. Aldrig äta frukost. Vi lirkar och mutar. Inga undantag idag, trots sovmorgon. Klänningen med blåa blommor var inga problem men frukostmackan åts i takten av en som inte vill att den ska ta slut. För vad händer så? Hur går livet vidare då?

Hon har varit peppad inför skolstarten. Äntligen skulle hon också få räkna och skriva, även om hon varit noga med att tala om att hon "redan kan räkna till 59 och skriva allt jag vill kunna". I klassrummet vägg i vägg med bamba (tydligen pluspoäng för det) och sin nya blåa ryggsäck med Frost-motiv så skulle hon ta sig an skolan.

Så var det dags. Jag fotade den lilla nyblivna nollan, hon skrattade och gjorde jämfotahopp. Hennes syster, tredjeklassaren-to-be, var mer återhållsam i sin glädje, men log ett Mona-lisa-leende och gjorde V-tecknet. Solen sken och vi var halvvägs till skolan, hela familjen, för upprop. Då vände det. Hon släpade benen efter sig. Gick hemåt. Ville inte följa med.

Lirkandet återupptogs och vi kom iväg. Vi lämnade storasyster till sina kompisar och gick för att ta klivet in i skolvärlden med "lillan". Bebisen jag nyss krystade ut med en väldans fart - barnet som tror att hon äger taktpinnen i den här familjen - den lilla minimänniskan satt nu i nyklippt page och med händerna i knät och svarade ett tveksamt "ja" när henne namn ropades upp.

Sen ville hon gå hem, alternativt till förskolan och träffa sin favoritfröken. Hon var klar med skolan och såg ingen anledning till att stanna. Hon grät. Tryckte sitt ansikte mot min mage och höll mig krampaktigt kring midjan. "Gå inte", viskade hon, samtidigt som pedagogerna förklarade att det var dags för föräldrars att lämna sina telingar till den stora världen.

Så vi gick. Hon höll fröken i handen. Jag höll maken i handen. Hon är ingen bebis. Hon är mer än redo för skolan. Hon kan själv. Vet vad hon vill. Älskar att räkna och visa att hon kan. Hävdar sin rätt i alla lägen och vet att hennes åsikt räknas. Men jag glömmer ibland, att hon är modig nog att gråta inför vännerna när något känns läskigt, men trygg nog att gaska upp sig och leka med nyfunna vänner. Jag glömmer ibland det självklaraste av självklara, att även den tuffaste behöver höra att det är okej att vara svag. Men det verkar hon ju ha kommit ihåg själv. Min stora lilla tjej.





Location:Runslingan,Torslanda,Sverige