fredag 27 februari 2015

På äldre dar

Jag fyller år imorgon. Det har jag inga problem med, känns riktigt bra att vara där jag är. Och det som börjar bli en klyscha nu är ju sant - alternativet att inte bli äldre är ju inte direkt lockande. Morrande kan jag dock konstatera att vissa delar av min kropp förändras i snabb takt, medan vissa verkar hålla kvar i en 18-årings. Min hy till exempel. Med tre dagar kvar till 38-årsdagen, bestämde sig den för att agera kraftfullt i form av överproduktion i samtliga talgkörtlar i ansiktet.

Jag har självklart beklagat mig högljutt de senaste dagarna. Plötsligt känns enda skillnaden mot tonårstiden, att dåtidens Clearasil är utbytt mot en något lyxigare täckpenna med guldfärgat hölje. Maken menade dock att själva orsaken till utbrottet, snarare berodde på mitt något ökade intag den senaste veckan av choklad, än ungdomlig hud. Han kan ha en poäng.


Tyvärr la han skrockande och nöjd till att själva märket på chokladen, definitivt indikerade en väldigt mycket högre ålder än den min hy verkade vilja förmedla. Jaja. Må så vara. Grattis till mig!








torsdag 26 februari 2015

På hal is

Häromdagen var det dags för sjuåringen att stå på skrillor för första gången nånsin. Trots att jag älskar att åka skidor, så är det få saker jag så genuint tycker illa om, som att åka just skridskor. Trånga dojor, kallt som attan och...ja...halt. Inga favoritgrenar direkt hos mig. När lappen om hela skolans skridskoåkning damp ner hemma, så var min första tanke att låta det arma barnet stanna hemma från skolan den dagen. Jag såg framför mig hur hundratals elever skulle svaja fram och tillbaka på isen med lånade livsfarliga vapen under fötterna. Möjligtvis att jag lät det för långt när jag allvarligt la fram min plan om skolkningen för maken. Hans min av förfäran förvåning över hans frus påhitt skämt, gjorde att sjuåringens första skolkning omedelbart ställdes in.

Plan B. Ungen måste öva innan skolans skridskodag. Hon själv var rätt tänd på idén med skridskor, naturligtvis helt utan att ha någon annan fakta än skridskoscenerna i Frost och showen Disney on Ice, till sitt förfogande. Men innan vi hann klä på oss allt vi äger och har, hitta lämplig ishall med uppvärmd läktare (till mamman) samt klara av diskussionen om vi skulle hyra eller köpa skridskor, så slog influensa till och gjorde familjen haltande. Februari svischade förbi och plötsligt var dagen här. 

Någon plan C existerade inte. Eller så var det den vi sjösatte med andan i halsen, pengar till skridskohyra i ett kuvert till skolan i sista minut, peppande ord men ett falskt leende om hur bra den här dagen skulle bli och matsäck packad fem minuter innan samling på skolgården. Något vi däremot inte kompromissade om, var kläderna. Jag vet inte hur jag lyckades (?), men sjuåringen som har vägrat överdragsbyxor hela vintern, stod plötsligt och drog på sig plagg efter plagg som jag räckte henne. Underställ. Termobyxor. Tjocktröja. Vinterjacka. Stickad mössa samt två par vantar med möjlighet till ett tredje par. Hon föreslog själv skidstrumpor utanpå sina vanliga strumpor. 

Det var tre plusgrader och uppehåll när vi promenerade till skolan. Eller jag promenerade kanske är mer likt sanningen, sjuåringen vacklade liksom från sida till sida som en michelingubbe. Armarna stod lätt ut från sidorna och hon hade ryggsäck på ryggen med en hjälm fastsatt som slog henne rytmiskt på axeln för varje steg. 

Sen åkte jag till jobbet och höll tummarna för att ingen skulle skära av ett finger på en väl slipad skridsko, ramla över någons klubba och slå näsan i isen eller helt enkelt frysa häcken av sig. Alla tre helt möjliga scenarion om ni frågar mig. Strax efter 16 fick jag ett telefonsamtal från världens finaste michelingubbe. Sprudlande berättade hon om sin dag på isen, och deklarerade att hon från och med nu tyckte hon bäst om ridning, näst bäst om skridskor och nästnäst bäst om skidor! Eeeeeh...vavavavaVA? 

Två kvällar i rad pratade om hon hur roligt hon haft, hur bra hon var på skridskor och hur glad hon var över all hjälp hon fått av de kompisar som kunde lite bättre. Ungen hade helt klart släppt sargen och kommit in i matchen. Hon har ny date i ishallen med en kompis nästa helg. Och den enda som tydligt fortfarande sitter kvar på läktaren är mamman.






söndag 22 februari 2015

Heja våren!

Medan maken fortsätter sin resa mot en smittfri tillvaro, följde jag och barnen min mammas förslag och drog till Slottsskogen. Det var sex grader och sol, vårkänsla för alla inklusive bocken som både ograciöst och ogenerat gav sig på fåret i hagen vi stannat vid. Sjuåringen stirrade fascinerat på spelet som pågick, medan jag och min mamma kände att hans eventuella framgång inte var helt nödvändig för barnen att spendera sin eftermiddag vid.

Sälar, pingviner och älgar fick besök innan vi hade picknick framför den stora gräsmattan i Azaleadalen. Eller ja, vi gick på café. Med utsikt över gräs och skog och sånt.

Fyraåringen, som hemmavid inte kan få nog av att hoppa i sängar, gympa i soffan, löpträna i hallen samt påvisa sin talang (?) för häcklöpning över alla typer av möbler, orkade inte gå mer än trettio meter i taget utan glada tillrop, mutor och påminnelse om päronsaften som väntade. Snitslade banor, eller samtliga typer av vägar och stigar egentligen, faller henne inte i smaken. Off road är mer hennes melodi. I fredags när jag hämtade henne från förskolan, hade hon extrakläder på sig och jackan bar stora spår av lera. Jag drog till med en dum föräldrafråga, om hon lekt i leran idag? Förvånat tittade hon på mig och svarade nej. Lika förvånat frågade jag tillbaka vad hon gjort då? Hon tittade på mig som om jag var helt bakom flötet och svarade trött:

- Rullat mig i leran förstås!


Men tillbaka till idag. Förutom den lätta mammahuvudvärk man kan drabbas av när ens yngsta barn kaxigt går med en fot hotande nära en bergskant eller balanserar på en sten vid ett vattenfall, så kändes eftermiddagen i Slottskogen som en renande process för våra vabruari-trötta kroppar som håller ett jämnt flöde av hostningar och snytningar.



lördag 21 februari 2015

Det här med att ropa hej.

Jag drog på mig understället imorse, knappt innan jag vaknat. Jag skulle med sjuåringen på ridning, och då är det full fjällmundering som gäller, för att överleva en timme i det kyliga ridhuset. Jag tänkte mig en lugn frukost med barnen innan avfärd, men det satte fyraåringen stopp för, när hon hungrigt spetsade (!) mjukosttuben med en gaffel. Sen var dagen igång på riktigt.

Makens återkomst till familjelivet, varade i ungefär 24 timmar. Sen kom rond två med spräckt trumhinna och stigande feber. Ett par timmar efter lunch hade han fixat papper på sin (barn)sjukdom och var nu dessutom officiellt sjukskriven februari ut. Jamen heybaberiba så himla lämpligt!

Jag sjöng iPadens lov på eftermiddagen och lät barnen kolla på vad de ville. Apple var den Gud som svarade snabbast på min bön om lite vila även för mamman, som faktiskt inte skulle svarat "prima" på alla frågor om dagens hälsotillstånd heller. Sen låg jag bredvid maken och åt choklad. Möjligtvis inte vad min mage behövde, men helt klart vad min själ sa sig kräva.

På kvällen tittade sjuåringen och jag på Mello. Maken anslöt en stund, men blev sjukare när han såg Andreas Johnson åka ut mot "ungdomarna". Med lika delar besvikelse, irritation och förvåning, muttrade han De skickade hem åldermannen! innan han gick o la sig igen.

Två barn nattades och sen drog jag av mig understället. Dagen i hamn.


En av dagens höjdpunkter...


fredag 20 februari 2015

Min make, unghästen.

Det gick en dag...två dagar...tre dagar. Sen kom det - klubbslaget som däckade även mamman i den här familjen, för en dag eller så i alla fall. Otippat nog, var det en släng av lättare maginfluensa som tog mig med storm och gjorde torsdagen till dubbelt sjukläge här hemma. Igår var maken fortfarande fångad i en dimma av feber. Han stapplade (ja, stapplade är ordet) dock upp och såg ett avsnitt av House of Cards i soffan med mig en stund mitt på dagen. Sen var han tvungen att vila igen. Men de där 45 minutrarna i varsitt soffhörn, var ju ändå av rätt hög kvalitet en torsdag i sjukfebruari.

Jag är fortfarande matt idag, men ändå halvt om halvt jobbandes. Maken däremot, han menar själv att han känner sig som en unghäst... Det har vänt, tjoade han imorse, när han orkade upp och åt frukost framför TV:n i soffan, med håret på ända i sin gröna reklamtischa och drack sin Treo. Jag var skeptisk till hans uttalande. Och nu, en timme senare, ligger han nedbäddad igen. Men det finns ljusglimtar som ändå visar att hans influensa kan vara på väg att bli besegrad. Innan han gick och la sig igen, deklarerade han att han tänker sig att han ska äta en semla idag. Okej...friskhetstecken antar jag även om jag inte ser storheten i kompakta vetebullar med lite topping. Men nu, nyss, hörde jag honom greja med några papper från sjukbädden, skulle till och med kunna vara en årsredovisning av något slag. Sen frågade han mig något som definitivt markerar att han är tillbaka i matchen.

- Har du sett din inloggningsdosa? Vi behöver göra några bankärenden.

Mitt svar gör dessutom att han kommer vara på benen troligtvis till lunch.

- Nä...ingen aning. Har inte sett den på ett tag..?


Uppdatering:





måndag 16 februari 2015

Virusroulette

Något står inte rätt till när min make, världens varmaste människa (som en vanlig dag i november kan steka ägg under en armhåla), sover med raggsockor. Efter att sjuåringen tillfrisknat i fredags, så blev maken sämre. Han lyckades hålla ångan uppe på lördagen, men sen i söndags ligger han pall. Och så sjuk han är sen. Alla mansförkylningar kan slänga sig i väggen, det är troligtvis förkylningens svar på pesten som härjar i hans kropp.

Jag tog ett foto på honom igår. Hans ena öga var nästan igensvullet och han såg minst sagt inte ut som en man vill dela säng med. Sjuåringen tyckte jag skulle lägga upp fotot på Facebook, men jag avstod. Maken menade att han lätt haft fotot som profilbild. Om han nu haft Facebook.

Vi andra tre huserar tillsammans och har startat veckan bra. Alla på rätt plats hela dagen. Jag är den enda som inte varit riktigt dålig än. Med diverse baciller florerandes i huset, känner jag dock sjukdomarna flåsa mig i nacken. Vad ska det bli..? Hostan? Febern? Halsen? Eller ska jag slå till med något alldeles eget och otippat? En blindtarm? Eller stukad fot? Den som lever får se. Maken är förhoppningvis inräknad i den skaran.










lördag 14 februari 2015

Alla hjärtans dag hela dan?

Jahaja. Här sitter jag i soffan ensam. Barnen sover och maken är däckad av sjuåringens ärvda bacill. Han har dock kämpat väl. Tillsammans har vi gett oss gemensam sovmorgon (kudde över huvudet), ätit frukost i godan ro (och ignorerat kaoset i form av fyraåring på rövarstråt), packat ihop sportlovets utspridda pinaler (i tävling med minst en yngre förmåga som ville stanna) och kört 25 mil var söderöver (med mutade barn i baksätet).

Vi träffades för snart 10 år sen. Jag hade gärna suttit bredvid min maken i soffan ikväll, skålat för oss och hyllat kärleken (som inte alltid är lika självklar en stressig, grå, vabruaridag) eller vad man nu gör på Alla hjärtans dag.

Men ändå. Jag tänker på när jag idag satt vid ratten i skymning nånstans i Dalsland. Fyraåringen hade fått nog av bilåkning med en dryg timme kvar och lät oss veta det varje sekund. Jag var knappt kontaktbar i min koncentration på alla med dödslängtan (sorkar! pottor! avskräden!) som körde om oss, trots att det var jag som körde. Varje gång jag sneglade på maken, med blicken fortfarande på vägen, såg jag i periferin hans hand utsträckt åt mitt håll med Mariekex. Barnen matades med Tom och Harry-kex (heter de inte så hos er? Ta det med fyraåringen i så fall) i ett tyst flöde från samma plats, passagerarsätet framtill. Maken själv snöt sig i takt med musiken som sjuåringen beställde från baksätet.

Vi landade hemma vid 19-tiden efter ett teamwork med höga poäng. Det kanske inte var specialodlade röda rosor eller champagne, men det var banne mig en av de bästa bilresorna vi gjort tillsammans. Känns som ett rätt så passande, om än inte hejdundrande, firande...


Gårdagens soffmys i Sälen