tisdag 17 januari 2017

Terrorist, javisst...

Skolan har startat, jobbet flyter på, vi har klarat av första omgången feber och hosta och januari är redan halvvägs! Så därmed, dags för semester för den här mamman. En gång är ingen gång och två gånger är en gång-gång som nån sa på gymnasiet. Således drar jag och mina fina bästisvänner till New York imorgon!

Allt är packat och genomtänkt, så läget borde således vara under kontroll - så här 12 timmar innan avresa. Men medan mina två reskamrater har glidit igenom incheckningsprocessen digitalt, så har jag stött på patrull. Jag är av någon anledning uttagen i någonslags slumpmässig (?) extra säkerhetskontroll av flygbolaget. Jag måste därmed genomgå en särskild scanning manuellt på flygplatsen. Jag måste checka in vid disk och ha biljetter och Esta-ansökan redo att visa upp i pappersform. Eeeeh??? Hej nine-eleven all over again?!

Tydligen gäller detta framförallt på flyget från London till New York. Helst vill man nu att jag ska checka in i London, vilket jag har försökt hävda att det kan bli svårt att hinna med på 50 minuters mellanlandning. Det kan Trump (allt är hans fel) och hans gelikar stoppa upp nånstans (nä, jag vet att han inte tillträtt än, men det är säkert hans fel ändå.)

Sen är ju frågan varför just jag? rätt så relevant här. Slumpen eller ej, men det är inte första gången jag fastnar i kontroller. Uppenbarligen har jag ett misstänkt utseende. Eller så är det mitt namn, Tell. Har någon streetsmart säkerhetsklassade amerikan i någon väl dold korridor googlat, så kan de ju ha hittat inte bara vår YouTube-kanal, utan också min namne Wilhelm Tell. En skjutgalen pilbågefantast som utsatte sin egen son för ett äppleexperiment! Kan bli Guantanamo express på den om jag har otur.

Jag är ju ändå rätt snäll och ordentlig. Lämnar alltid in skolans lovansökningar i tid. Ställer tillbaka kundvagnar där de ska vara. Tar alltid bara en gång vid provsmakningsdiskar och minns nästan alla födelsedagar på alla mina vänners barn! I ordningsföljd! Jag hoppas att detta tas i beaktande när säkerhetsfolket ska försöka bestämma sig för om jag talar sanning när jag säger att jag ska äta mig igenom New York, shoppa på rea samt inte äger en pilbåge. Vi får se.

Avskaft nagellack - guilty!


lördag 7 januari 2017

Vi älskar snö...men ogillar kyla

Det har varit snorkallt på riktigt ett par dagar. Om jag antydde att det var kyligt i förra inlägget, så tas det härmed tillbaka. I torsdags när vi vaknade var det 30 vackra minusgrader ute! Snökristallerna låg i vackra mönster på rutorna och soluppgången lyste rosa över fjället. Inifrån frukostbordet såg det ut som en ljuvlig vinterdag.

När snoret fryser i näsan så är det dock gränsen för familjen vildmarks-wannabe. Jag sa till barnen, att andas genom munnen istället när näsan knep ihop, men då sa luftrören ifrån med ett PIIIIP. Så vi satte oss i soffan framför brasan och spelade spel, hämtade sushi till kvällen och kollade film. Sushi och bubbel i en fjällstuga med en kolsvart, iskall natt utanför fönstret - det är fina grejer.

Efter 1,5 dag hade temperaturen stigit något, så igår eftermiddag var vi tillbaka med våra västkustnäsor i backen. Det var bara 15 minus då - och sol! Vi körde ett par timmar innan vi avslutade med en rejäl pjäxdans på after skin. Sexåringen utmanade inte bara de tjugo-nånting on-the-top-of-the-world-killarna, med skidglasögon i håret och en ubåt i näven, i vem som kunde vråla högst med i sången från scenen. Hon fortsatte showen med en pjäxdans som fick bordet bredvid att gunga. Sen avslutade hon med ett rejält luftgitarr-solo på knäna - innan luften gick ur henne och hon satte sig i ett hörn och inväntade hemgång.

Idag vaknade vi till några få minusgrader som innan lunch hade förvandlats till ett par plusgrader! Solen värmde en stund på det och - taaadaaaa- vi svettades! En helt underbar skiddag på så många sätt. Snön hade gjort backarna mjuka, liftköerna var perfekt korta, det blåste knappt och barnen verkade ha turbofart i benen. Det var förstås även farten som gjorde, att sexåringens skidveckan höll på att sluta på sjukstugan. Hon körde slalombanan och brakade rakt in i ett nät till åskådarnas stora förvåning. Jag och maken missade kraschen med sekunder, men fångade upp henne strax efter. Jag stod beredd att slå 112, medan maken var lugnare. Jag misstänkte att hennes axel var av, han såg möjligtvis en åverkan på hennes nyckelben. Det var inget av det. Några tårar senare var hon igång igen, förvisso med lite värk men den gick över efter ett par åk.

Mörket faller vid 15-tiden nu i januari, men vi var inte klara med skidåkningen kände vi. Det var inte ens kallt om tårna när vi åkte sittliften. Så vi vilade en stund och tog oss sen an backarna igen. Med strålkastare som lyste upp och så pass tyst så vi kunde höra våra egna swish, swosh, swish... Ingen ville liksom ge upp. Det slutade förvisso i ett felskär där nioåringen gjorde en saltomortal genom snön. Benen var tröttare än känslan, så där fick vi ändå sätta stopp. Åtta dagars fjällsemester är till ända och vi ska åka hem och sparka igång 2017 på riktigt. Men så här när barnen sover och väskorna är packade inför morgonens avfärd så känns det skönt att veta, att om några veckor är vi tillbaka. Det är alldeles perfekt lång tid för att låta barnens käbbel i liften, alla på- och avklädningar av tusen lager på lager och svettiga värmestugor falla i glömska. Istället längtar vi redan tillbaka till varm choklad med marshmallows, nysnö, de perfekta åken, att basta, tända en brasa och känna go träningsvärk i låren.










onsdag 4 januari 2017

Lyxig snö

Våra tre första skiddagar handlade om soliga, men lätt isiga, backar. Vi firade nyår i underställ och hade lovat barnen att de skulle få vara uppe hur länge de ville. Så himla kasst löfte! Vid 23 blev de ändå skickade i säng. Övertrötta, med en överdos av frisk luft i själen samt övergående sockerchock i kroppen, så somnade de snabbt. När 2016 blev 2017 stod maken och jag på verandan utan att frysa, kollade fyrverkerier och skålade i bubbel innan vi hade turen att få spontansällskap av våra nya grannar. En rejält lyckad nyårsafton för oss som var vakna hela vägen in i 2017-års första sekunder.

Sen ett par dagar tillbaka är skidåkningen fenomenal med nysnö. Dock kom en viss kyla med snön, men vi är ju inte de som klagar. Absolut ingen som vägrar ha en extra tröja på sig. Ingen som åker i fingervantar och fryser på ren envishet istället för att ta på sig de blå skidvantarna (fula!). Ingen som skriker sig hes i liften över att hakan "...kommer fastna i is"! Nejnej, ni tänker på några andra.

Idag var vi i Hundfjället och letade efter de backar där det piskade minst snö i ansiktet. Det var lite som att ställa sig i en storm av småspik gjord av is, men vi lyckades ändå bra med hjälp av aldrig sinande göteborgsskämt, kex som muta i varje kurva och de vuxnas tålamod som borde säljas på burk så bra det var.

Vid 14.30-tiden gav vi upp backarna, trots perfekt snö. Vi åkte till stugan, tände en brasa, gjorde fruktsallad och åt kanelbullar. Kaffet smakar sällan så gott som när kroppen är mör och en och annan kroppsdel i behov av lätt upptining. Sexåringen, som en timme tidigare skrek att hon ville åka hem samtidigt som hon gjorde snöänglar, satt nöjd vid bordet och sammanfattade dagen åt oss.

-Vilken lyx!

Förvisso oklart huruvida hon menade snön, bullarna eller stugvärmen i detta läge...






torsdag 29 december 2016

Genomklappning

Den där försynta halsinfektionen som fick mig på fall innan jul, den var en försmak av sin kusin bihåleinflammationen som kom på besök lagom till julafton. Den 23 december kände jag mig rätt fräsch, så vi intog Liseberg. Men en isshow och kall decemberkväll senare, så var jag tillbaka i träsket av att varva ibu och alvedon. En rejäl genomklappning i julklapp - inte vad jag önskat mig. Men jag verkar ju å andra sidan vara den enda i hushållet, förutom maken, som vet att tomten inte är den som roddar ihop en hel släkts julkalas eller klappar för en delen.

Nu ska jag inte klaga så himla högljutt ändå. Jag hann vara med och äta gröt hos min syrra, hann skåla i glögg och hälsa eftermiddagens gäster välkomna, innan jag tackade för mig. Resten av julafton låg jag och slumrade i soffan. Då och då vaknade jag för att stoppa in en knäck eller kola i munnen. Svalget var det inte längre nåt fel på och smaken var intakt trots fulla bihålor.

Juldagen är vanligtvis min favoritdag, lugnt och skönt, kylen fylld av god mat, nya saker att greja med och tröttheten som en filt. Underbar dag! I år rullade den megastora snorbomben in och tog över hela dagen. Vi lyckades med gemensamma krafter förstå sexåringens julklapp, brädspelet Labyrint (från 6 år), som vid första anblick verkade vara lika krångligt som en uppsats i filosofi anno 1866. På franska. Det var juldagens enda (men värd att skriva på sitt cv) bedrift.

Men om någon nu orkat läsa ända hit, så kom godare tider. Både maken och jag jobbade några dagar i mellandagarna och minstingen var på fritids. Hon hade en av sina bästisar där och var extremt nöjd med arrangemanget. Nioåringen gled runt lite mellan sin mormor, mitt jobb och sina vänner. "Frihet under ansvar med extrem övervakning", kallas uppfostringsmetoden. Hur väl den sen faller ut får vi återkomma till 2027 eller så.

Sen kom onsdagen och det var dags för min och makens dejt! Efter drygt 11 år ihop och en fullspäckad jul så behövde vi sova ut en stund ensamma. Maken hade bokat bord på "ett jättejätteinneställe". Hur han av alla medelålders pappor i förorten har fått nys om det, förtäljer inte historien. Trångt var det i alla fall, men ett par glas Cava och en glaserad burgare slank ner innan vi äntrade puben i bottenvåningen till hotellet. Ja, hotellet. En make i resebranschen ger inte bara gratis bagagelappar, utan också en del andra favörer då och då i form av rabatter. Jag sov som en prinsessa klubbad säl men maken tyckte det "drog på rummet"... joråsåatte...

Nu är veckan slut och vi ska både avsluta och påbörja året i skidbacken! Jag ser fram emot att hasa runt i underställ, lukta svagt av svett och känna musklerna domna efter match med sexåringen i en svart puckelpist. En rejäl genomklappning - på mitt sätt.

Gott nytt år!





onsdag 21 december 2016

Tystnad...tagning!

Jag tycker lite synd om mig själv som snubblade på höstterminens upplopp och föll ner i en tyst avgrund. Eller i alla fall i ett dike - och rösten som försvann är efter två vilodagar nästan tillbaka. Hallelluja, känner jag själv, vet inte om alla delar av familjen håller med mig. Men nu är det inte så tyst längre runt omkring mig, så jag hör inte någon som protesterar. Egentligen var det nioåringen som föll först. Hon vaknade hes och snorig i fredags. Jag, som varit på julfest kvällen innan, var rätt snabb på att paxa förmiddagen hemma med henne. Vi delar ofta på vab-dagarna, vilket underlättar för alla inblandade parters stressnivå, hjärnkapacitet och tålamod.

Helgen blev "lugn" hemmavid, men det hjälpte tydligen inte. Jag fick joina nioåringen i soffan på måndagseftermiddag och ligger kvar där än. Hon är dock piggare. Igår var hennes sista sjukdag hemma och hon pysslade verkligen om sin mamma. Det började med frukost på sängen och hon jublade när jag frågade om hon kunde laga lunch åt oss. Sen letade hon upp ett program hon trodde vi båda skulle gilla och kröp ner bredvid mig under filten med iPaden i högsta hugg. Jag slås ofta av tanken, vem är hon? Vem brås hon på..? Uppenbarligen har både maken och jag omtänksamma, husliga och pyssliga gener som inte alltid kommer förbi de mer högljudda varianterna.

Jag känner i alla fall ingen julstress. Maken handlade det nästa sista paketet i söndags. Jag beställde julmaten på nätet (vassegod mat.se - lite gratisreklam) och därmed var nästan julen kirrad. Jag hade dock en klapp kvar, till en viktig andra hälft. Min förkylning satte stopp för allehanda analoga inköp. Men jag hann dock bara få halv hjärtklappning över att inte hinna med den, innan jag öppnade min mejlkorg. Där fanns ju hur många erbjudanden som helst, från alla företag i hela världen som lovade att de skulle hinna skicka klapparna till mig innan jul om jag beställde nunununu! En liten nätt expressumma bara på 45069 kronor några extrakronor så skulle allt fixa sig. Jag tryckte enter på den beställningen, och inväntar därmed den sista julklappen här hemma. Men alltså, älska nätshopping!!!

Idag gick båda barnen till skolan och jag blev själv. De gick ihop. Det blev väldigt tydligt än en gång att vi inte har några småbarn längre. En sjukstuga för en mamma för fem år sen var ju ett mindre inferno. De få dagar som ens egen sjukdom kom i främsta rummet, så var det att vara sjuk 8-16. Inte en sekund längre, sen drog allt det vanliga igång om man så hade kräket på väg upp i halsen och en snorbobba i varje näsborre. Men nu...nu är det ju nästan vilsamt att vara sjuk! Och att dessutom få frukost på sängen serverad av en av dem, som tidigare var en del av den squad som anföll så snart mammans huvud legat två sekunder på kudden. De kunde lukta sig till när deras mor eventuellt försökte kurera en influensa med att ligga ner ensam i ett eget rum! För den som vill ha en beskrivning av dagarna innan julen 2011 så rekommenderar jag vår julsaga från det året. Den fungerar också som ett p-piller efter alla mysiga stunder med min 1,5 månader gamla systerson i jul. Bebisgos är fantastiskt härligt och rogivande - när det är någon annans bebis. Värt att broderas på en tavla och hänga ovanför sängen.

Det vi hann med innan julbacillerna slog ut en av två vuxna, var att starta vår YouTube-kanal. Sök på Tell Me More så hittar ni den, eller klicka här. Där syns vi i jul. och här förstås. Innan jag vilar vidare vill jag tacka alla som läser här. Ni är rätt många även om ytterst få kommenterar. Men nu heskraxar jag med min förkylda stämma till alla er därute:



GOD JUL!



Det är en lek. Ser ni väl? #grillenvälter #rör?










tisdag 13 december 2016

Tänt var det här!

Luciamorgonen kom och allt var under kontroll. Två lucior för dagen, blev en lucia och en pepparkaksgumma, när den yngsta kom på att kronan nog skulle ramla av när hon slog volter i ringarna på skolgården. Sant förstås...jag tänkte kanske mest på exakt hur icke-vitt hennes lucialinne skulle vara till kvällen. Så hon valde att skjuta på luciadebuten och vara pepparkaksgumma. Betydligt större rörelsefrihet i de kläderna!

Maken strök nioåringarens lucialinne, kronan dubbelkollades, jag packade ner hennes lusse-fika och håret flätades. Sexåringen var lätt bångstyrig, hennes bästa tid är inte på morgonen. Men vi kom ner för trappen, vinterklädda och med alla bestyr avklarade inför barnens luciadag och kvällens luciafest i nioåringens klass.

Allt var prima i tio minuter tills vi klev in i förskoleklassens kapprum. Två mörkhåriga små flickor stod i stissig glädje och jämförde sina fikapåsar. Eeeehh..??? Okeeeej. Vi har missat nåt här. Ska du också ha fika med dig idag?, frågade jag min yngsta dotter. Hon såg lätt förvirrad ut, men nickade. Hennes läppar började röra sig, men jag hörde inte vad hon sa, för min egen hjärna malde på en lösning som innebar att jag skulle slippa springa hem, tina lussekatter, fixa pepparkakor, blanda mer saft och komma sjukt sent till jobbet.

Lösningen fanns mitt framför mina ögon. De andra barnen, så klart! Vem behöver en mega-lussebulle och fem pepparkakor var?! De är ju bara en drygt meter höga och smala som stickor de flesta av dem - barnen alltså. Att säga att jag tiggde är väl att ta i...jag bara förklarade läget, att deras vän var utan saffransbulle och givetvis ville de väl dela med sig..? Lucia var ju en god person. Helgon! Till min lycka hade de sannare och renare hjärtan än mig, så de nickade ivrigt och sa att de självklart skulle dela med sig av allt de hade till det stackars barnet som inget hade...

Sen gick jag ut på skolgården och erkände vilken usel mamma jag varit, som bara mindes att jag hade ett lussebarn. Självklart hade de erfarna pedagogerna, räddarna i nöden, förutsätt detta. Det fanns resurser! Den ena hade ett helt paket pepparkakshjärtan och den andra flera Festis i ryggan.

Luciakronan av, för alla föräldrar som löser alla sjuttiofemtusen smådetaljer som ska vara på plats en lussemorgon. Men alla lampor lyste ikväll, i båda kronorna. Alla hade fått fika och imorgon ska jag smuggla ner ett pepparkakshjärta i kompisens ryggsäck. Så...glad Lucia!