söndag 14 september 2014

Kalas i dagarna tre

Här har det varit kalasstämning i helgen. Idag är det ju nationell partystämning, eller borde vara i alla fall. Förutom att vi har möjlighet att gå till vallokalen utan risk för vedergällning från motståndarna, så är det också min namnsdag! Namnsdagar är underskattade tycker jag. Den 14 september är nästan precis sex månader efter det att jag fyllt år, perfekt att återuppleva lite av firandet. Självklart gör vi samma sak gör barnen. Den äldsta råkar dock ha namnsdag på min födelsedag - otur (för henne). Den andra har namnsdag på en dag jag markerat med rött i almanackan, det vill säga "viktig". Dock minns jag den inte nu på rak arm...hehe. (Är det därför folks har börjar tatuera in sina barns födelsedatum..?)

Igår var det också kalas. Svärmor och svärfar firade sina födelsedagar och vi var självklart på plats för att höja ljudvolymen något. Det blev dock inte helt som vi tänkt oss. En av oss (läs: fyraåringen) höll ingång en cirkus i ganska exakt 70 minuter, vilket var passande eftersom svärfar fyllde just 70 i somras. Sen dissade hon buffébordet och ratade godisskålarna, vilket fick maken och mig att utväxla förvånade blickar. Vad nu..? Maken lyfte upp henne och konstaterade med sin inbyggda exakta febertermometer, att dottern var brännhet. Ett par minuter senare slocknade hon och sov bort två timmar av festen. De tre glas päronsaft hon hann få i sig men inte ur sig innan hon somnade, fick så att säga konsekvenser. Höga poäng för den kalasgästen!

Topplaceringen som helgens party pooper går nog ändå till...mig. Medan jag och barnen i fredags satt i soffan (stilla!) och såg på julfilm och grundade fredagsmyset med tre olika sorters snacks, gjorde maken middag. Det var ju mysigt...tills jag kom ner och tyckte att den grådaskiga kycklingen mest luktade lik, de räfflade ljusa pommes fritsen hade skrämmande likheter med feta daggmaskar och den totala avsaknaden av grönsaker, var ett ytterst osmakligt crescendo på jobbveckan. Med blodsockret nånstans vid knäna, talade jag om vad jag tyckte. Man ska vara ärligt mot varandra i ett förhållande ju. Maken tog emot sin frus irritation med en handräckning och sällsamt visat lugn. Nu var inte maken jättenöjd heller,
men han sammanfattade sin insats med att "...även Glenn Hysén gjorde dåliga matcher i Liverpool ibland".

Det var vår helg i kalasstämning, baklänges. Imorgon är det måndag. Vem som än vinner idag, så är allting nytt imorgon. Återstår att se vem som kalasar ikväll.






fredag 12 september 2014

Leklandet

Mitt i virvelvinden av påklädning hemma, packa skolväskor, promenad till dagis, ta av jackor och vinka hejdå, så ställde sig plötsligt dottern blickstilla och tystnade. Vad hände? Tog världen slut? Var kom stillheten ifrån? Förklaringen var ju helt självklar. Lillasyster frös mitt i ett steg i tamburen, eftersom hon lekte staty. SÅ självklart! 

Vi har fler lekar som göms i vardagslivet. Gömma nyckel är en sådan. Maken och jag spenderar ungefär lika mycket tid som vi spenderar sittande varje vecka, på att tömma uppochner på varenda rosa lilla glitterväska som mak...nej, någon av döttrarna packat full med småprylar och nycklar. Vi planerar nu någon typ av hänglås inklusive kätting på nyckelskåpet. Eller kodlås. 

Kurragömma låter ju som en rolig sysselsättning. Så mysigt att leka tillsammans! Nu är det ju mer så att barnen leker denna lek vid alla tillfällen där de bör vara fullt synliga. I ett radhus på 112 kvadratmeter är det dessutom nobelpris på att de lyckas hitta nya gömställen som får mamman att stressat stappla runt och vråla KOM HIT NU när klockan är 07.32 och förskolans frukost serveras 07.30. Mamman skulle däremot kunna tänka sig en kurragömmalek då och då och vara osynlig några minuter, säg på toa till exempel? 

Sen har vi ju ett antal sånglekar som används flitigt. 
  • Morsgrisar är vi allihopa. Alla vill ha mammans uppmärksamhet. Är det inte den ena så är det den andra. Eller maken. 
  • Ritsch ratsch filibombombom. Vi vaknar en måndag och på kvällen är det fredag. Vi balanserar makaronipuddingar, skrapsår och konflikter om vem som sa nåt som den andra inte sagt och inte ens tänkte säga med ena handen, medan vi är i simhallen, klipper gräs och köper barnkalaspresenter med den andra i ett rasande tempo. 
  • Prästens lilla kråka. Här lägger fyraåringen stort intresse vid strofen "...och än slank hon dit, och än slank hon dit..." vid val av varje middag. Gårdagens favoritmiddag smakar alltid bajs idag. Morgonens frukost kan vara förpassad till en mental sophink innan dygnet slagit runt. För att inte tala om att förskolans mellanmål, makrillsmacka, höjdes till skyarna av fyraåringen, trots att hon gör kräkljud varje gång maken käkar makrill med tomatsås här hemma. 
Jag ska fundera över helgen, men kanske att vi på måndag kan leka tafatt till förskolan på morgonen. Eller följa John? Risken med det är ju dock att jag hamnar sist i ledet. Men det här med att leka staty. Om det nu är en kul lek, så skulle den, i kombination med klassikern tysta leken, kunna fungera som en ny nattningsrutin. Höga poäng på den om den fungerar! För kvällen är vi dock färdiglekta. Nästan i alla fall. Maken och jag är från och med nu två björnar som ska sova hela kvällen. Den leken avslutas imorgon bitti när vi blir uppjagade ur vårt lugna bo.




måndag 8 september 2014

Lokalt sinne för gator

-Jag kan vägen! sa jag, och min kollega tog rygg på mig ut från Stockholms centralstation imorse när vi var på väg till hotellet för konferensen vi skulle på. Ungefär 25 meter senare stod det klart att det visste jag inte alls.

-Eeeeh, ska bara kolla en sak, sa jag och smusslade upp gps:en på telefonen. Snabba knapptryck, och en avslöjande förvirrad stund senare, kom vi fram. "Rätt över gatan" som jag mindes det, var "rätt över gatan, sväng vänster, rakt fram, sväng höger". Men vi kom fram i tid, så jag räknar helt klart min insats som väl godkänd.

Mitt lokalsinne kanske inte vinner pris i test. Trots idogt resande sen barnsben med tåg, flyg och bil så har jag sedan jag blev vuxen missat flyg, tagit fel tåg samt kört ungefär 10 mil åt fel håll på vägar jag egentligen borde känna igen. Jag vet inte vad som händer. Det är precis som att jag har järnkoll, tills jag plötsligt inte har det längre.

Jag har varit i Stockholm så många gånger att jag borde kunna blunda mig genom centrala stan. Istället hittar jag nya vägar vid varje besök, likt en guldfisk upptäcker jag "nya" torg och områden.

Jag fick ett råd en gång, att när jag nästa gång "känner på mig" att jag ska gå åt vänster, så bör jag gå åt höger. När jag tror mig veta att vi ska gå nerför backen, så ska jag gå uppåt. Det ligger ju nåt i det. Sist jag var i London snurrade jag till det, så efter 20 minuters promenad (i hetta!) med min sexåriga dotter i handen, frågade hon varför vi var på väg tillbaka till hotellet igen långt innan jag ens misstänkte att vi var fel.

Rådet om motsatt riktigt gäller kanske inte tåg och flyg. Där måste jag liksom lita på att jag läser rätt och sitter i rätt vagn - och inte i den som kopplas loss i Mjölby. Men om det skulle hända, så vet jag att jag ska åka åt rakt motsatt håll med nästa tåg, än där jag kom från.

Eller..?





fredag 5 september 2014

Uppläxade

Vi har haft läsläxa denna veckan. Vår första! Eller ja, sexåringens första. Men det kändes som vår gemensamma. Maken tog ledningen i läxläsningen och tragglade igenom de sju sidorna varje kväll med sexåringen.

-S_Å_S...åsna?

-M_O_S...ost?

De började om. Bråkade. Klarade några ord. Firade. Blev ovänner. Bläddrade tillbaka. Övade, ljudade och värkte fram de få, men i måndags till synes oövervinneliga, raderna. Maken krattade manegen och igår, på mitt pass, lossnade det hela och kraftansträngningarna i veckan gav frukt! Ungen läste ta mig tusan! Vi klarade det! Stolt fyllde jag i raden för intyg om att vi läst läxan, och bad maken fylla i den andra boxen. Uppdrag slutfört och (går)dagens datum sattes vid signering.

Jag kvävde en impuls att av ren lycka dansa fågeldansen hela vägen till jobbet idag, när jag tänkte på vilken värld som nu öppnar sig för sexåringen. Dottern tyckte dock inte hon var riktigt klar med läxan. Hon var nervös för uppläsningen i skolan idag. Vi peppade och höll tummarna.

Tidig eftermiddag idag kunde jag hämta en överlycklig sexåring från skolan. Hon hade klarat läsningen för sin magister ("fröken" enligt henne) och fått nya sidor att öva på. Allt enligt plan. Men...där stod något. En hälsning till föräldrarna baserad på det faktum att vi signerat med torsdagens datum för läxläsning.






Men vänta lite nu... Vi läste ju varje dag! Där fanns ju bara två boxar, och vi skrev ju det datum som uppgiften var slutförd! Annars behöver vi ju i runda slängar tjugofem boxar - en för varje gång vi påbörjade läxboken. Jaja. Uppenbarligen är vi tillbaka i skolans värld. Bara att göra om och göra rätt. Sexåringen blev alltså med beröm godkänd. Men maken och jag fick...bakläxa..!!?



måndag 1 september 2014

Elcykel?

Vi funderar på att köpa en elcykel att dela på, maken och jag, för att ta oss till jobbet i stan. Förvånande nog så var det min idé. Jag är ju verkligen inte någon maratontyp. Men jag är å andra sidan grym på effektivitet. Och vad kan vara mer effektivt än att kombinera träning, med att ta sig till jobbet, lyssna på poddar och slippa byta baciller med alla på bussen jag slipper passa!? Älskar kombon! Cykla de två milen till jobbet på vanlig cykel känns...ungefär lika lockande som en hink med mask.

Jag presenterade idén för min make under över en bit blåbärspaj. Jag tyckte själv jag fick till själva pitchen riktigt bra, och avslutade med en lockande jämförelse till den tid för drygt sju år sen när vi brukade ha spinning som gemensam träning. Han nappade inte riktigt så snabbt som jag hade önskat. Och visst, det haltade lite. Då var vi två, nu skulle vi ju elcykla ensamma. Jag satt beredd att slänga in miljökortet, men jag visste att han skulle kontra med att bussarna i Göteborg körs på el. Eller miljödiesel eller hur det nu är. Bra är det i alla fall. Min syster satt bredvid och tyckte jag tramapade vatten. Jag nådde inte fram. Var liksom inte trovärdig i min övertygelse om att vi borde investera i en cykel som i inköpspris skulle kosta som en mindre begagnad bil. Hon slängde in ekonomikortet: vi skulle ju kunna dela på ett busskort, jag och maken! Spara pengar!

Jag hade hans uppmärksamhet för några minuter. Han övergav både kaffe och sällskap vid bordet för att kolla upp priser. Men han kände sig tveksam. Jag slängde in mitt sista trumfkort, kanske kunde vi sätta ett Volvo-märke fram till..?

Han nappade inte. Jag tänkte att han fick smälta det hela lite. Jag kunde ju ta upp saken igen om ett tag. Men som vanligt när jag fått en idé så har jag svårt att hejda mig. Så kanske tog jag upp det något för tidigt. Redan samma kväll frågade jag om han tänkt på saken. Han skrattade och sa att han hade eget förslag. Miljövänligt, billigt och numera med oss båda inkluderade.

- Du, vi fixar en vagn så kan jag cykla med dig på släp.

Jag ser förslaget som en delseger. En av oss får ju motion. En av oss kan lyssna på podradio. Och vi kan vinka åt bussen när den kör förbi oss.












söndag 31 augusti 2014

(O)vil(j)a

Vila stod högst upp på prioriteringslistan den här helgen. Det fattade alla utom fyraåringen. Hon iscensatte en hämnd vi bokstavligt talat blev tagna på sängen av, när hon påbörjade ett högljutt party klockan 06.00 lördagsmorgonen. Vårt brott? Vi misstänker en hel radda. På första plats troligtvis att vi väckt henne klockan 7 varje morgon och släpat upp henne, tvingat på henne kläder samt lämnat henne på förskolan. Tung brottslighet! Dessutom kan jag ha blivit fälld för det faktum att jag torkade bort en teckning som mycket kreativt var ritad direkt på väggen och som hon lagt ner tid och möda på under veckan. Alla veckans oförätter vi utsatt henne för, bakades nu ihop till en gigantisk morgoncocktail bestående av tjoande och tjimmande, skriksång och högljudda citat ur "Frost" samt diverse ostämda julsånger. Hon fick fram sin poäng.

Sexåringen inledde lördagen med att vara gäst på det tredje kalaset sen höstterminen startade, och fyraåringen var arg eftersom hon inte var bjuden. Mamman var arg för att hon inte var bjuden på vilket kalas som helst där inga ilskna fyraåringar befann sig, och pappan följde med sexåringen för att få köra ett par mil med bilen. Ensam på hemvägen! #lycka

Lördageftermiddag inleddes med ett brandtal från föräldrar till barn om beteendemönster vid uppvaknanden innan klockan 7 på helger. Vi började i ena änden med förklaringar om hur vi alla mår bättre om vi inte behöver vakna av cymbaler, och att vi slipper oroa oss för grannarnas välbefinnande när de tvingas vakna till Hej tomtegubbar framförd i falsett. Vi nådde inte fram kan man säga. Eller så kan man säga att hon imiterade en tonåring förvånansvärt bra, och satt helt tyst framför oss och svarade sedan "vadå?" med förvånad min när vi frågade henne om hon förstått. Vi avslutade diskussionen i andra änden, och hotade med indraget lördagsgodis för all framtid om hon inte lyssnade i fråga om att hitta en mer dämpad sysselsättning i gryningen. Självklart får hon väcka en av oss. Men alla tre övriga familjemedlemmar behöver inte snubbla upp och krocka i hallen med morgonandedräkter som kan väcka de döda och undra om Sweden Rock flyttat in under natten.

När barnen somnat satt vi i soffan och slösurfade på Netflix. Vi hittade Arrested Development. Antagligen slår jag in en öppen dörr och med all sannolikhet är vi hopplöst sist på bollen. Men vi skrattade oss igenom fyra avsnitt á 20 minuter och serien kan därmed lätt utnämnas till en av de bästa för en lördagstrött hjärna. Jag önskar mig härmed också ett Frozen Banana Stand. Och en stegbil.

Något av det vi sa gick tydligen fram, för imorse vaknade vi av en liten människa som likt en vålnad gled fram över golvet, och sedan stod och stod och stod och stod vid sängkanten och stirrade på oss tills vi vaknade. Även om vi båda vaknade med ett ryck (och jag i alla fall kvävde ett skrik), så var det ju ett steg upp från gårdagens brutalitet. Grymt nöjd med förbättringen, vände jag mig om i sängen och fortsatte sova medan maken och fyraåringen började dagen framför Barnkanalen.

Någon timme senare fick jag bevis på att vår seger var en pyrrhusseger, inlindad i dåligt samvete och missförstånd, samt en en bekräftelse på att vi ändå nått fram med vår vädjan om lägre decibeltal än 120. Men att det skulle kosta.

- Mamma? Får jag lördagsgodis när jag blir vuxen?

- Ja, fast du får köpa det själv.

- Men du satt jag skulle få!!!

- Vad menar du?

- Du sa att jag skulle få lördagsgodis om jag inte skrek. Du sa inte att jag skulle köpa det själv! Jag har inga pengar, då får jag inget godis!

(Hulkanden och dramatiskt-slänga-sig-på-golvet) (inte av mamman)

- Men...

- Du ljög!

- Men...

- Du är dum!

- Men...

- Jag vill ha choklad när jag är gammal. Får jag det?

- Men du ka...

- Uuuuahhhmmmmmuaaahhhhhaaa....

- Du ska få choklad varje dag när du är vuxen.

Jag borde fattat bättre. Det enda som kom ut av den här mutan är att vi snurrat in oss i något slags löfte om en evig chokladfabrik. Fyraåringen har förvisso förstått själva teorin bakom dealen, men i praktiken går det...så där. När jag nattade henne nyss blev hon kissnödig. Hon smög upp, gick förbi sin storasysters dörr (som sov) och in på toaletten. Sen kom hon på nåt. Gick ut igen, ställde sig utanför sin storasysters dörr och vrålade till mig, i all välmening, att hon inte tänkte spola.

- ...SÅ INGEN SKA VAAAAAKNAAA! BRA VA!














torsdag 28 augusti 2014

Jaja, jag kanske är sjuk då. Lite.

Så kom den, veckan när vi liksom kravlar oss fram bland snorpapper och halstabletter. Och med ”oss” menar jag – jag. Maken var krasslig ett par dygn förra veckan, men sin vana trogen lyssnade han då på sin kropp och gick och la sig. Som vanligt var också att han hade noll sympatier från sin fru. Speciellt när han får frågan vilka värktabletter han tagit och han svarar att han inte tagit någon alls. Va! Det är väl grundläggande för alla föräldrakurser att inte förrän du testat en cocktail av de allra vanligaste receptfria läkemedlen, inklusive en herrans massa c-vitamin och eventuellt en whiskey, kan du ens närma dig epitetet ”sjuk”. Den tredje sanningen i min makes sjukdomshistoria från förra veckan var hans snabba tillfrisknande. Sunkigheten försvann och han kom tillbaka till livet som småbarnsförälder.

Mot slutet av förra veckan började jag känna mig hängig. Ignorerade. Maken och jag genomförde våra helgplaner, men min insats som medpassagerare kanske inte var så lysande som han hoppats. Jag dreglade kanske inte (INTE) när jag vilade i bilen, men jag hade ett strikt schema för hals- och värktabletter. Men sjuk? Nejdå.

Vann första ronden. I tisdags var fyraåringen sjuk. Jag kände mig ju ändå rätt hängig också, så jag stannade hemma med henne. Skrev jag att hon var sjuk? Det var en sanning som gällde i ungefär 2,5 minut. Vid lunch hade hon kunnat springa ett maraton alternativt driva ett elverk med sin energi. Man kan säga att hon vann den ronden.

Och nu sitter jag här. Torsdag. Drar på en seg förkylning som mestadels gör sig påmind i form av trötthet och huvudvärk. Precis när jag känner att jag är nog ändå rätt pigg, så kliar snoken av snor. Maken menar att han har en bättre strategi än jag i vardagssjukdom. Så här på sjunde dagen är det inte lika enkelt med argumenten mot att han har rätt längre. Hörseln kan väl också bli lite påverkad när man är förkyld…har jag hört.  En Treo på det kanske?