torsdag 23 februari 2017

Det snöar i-landsproblem

De där dagarna i fjällen med en tänd brasa varje morgon, osminkade dagar i underställ och middag med vänner och familj, gjorde susen för glädjen och energin. Vi kom hem i söndags och konstaterade att vi nu hade dem dagars fokuserat jobb båda två och att vi så smått också skulle starta upp den badrumsrenovering vi parallellt med livet bestämt oss för. En skön vecka som dock skulle innehålla en del pusslande, men den var ändå helt under kontroll.

Vår plan höll i en dag. När jag och sexåringen steg över tröskeln i måndags klockan 17, fick jag en smärre chock. Jag möttes av en totalt inkapslad hall och en man i full skyddsutrustning. Hallen var inte en hall längre utan inplastad och belamrad med säkert helt normala verktyg för att riva upp kakel, gamla rör och lossa tvättmaskinen. Jag var välkommen in i röran, sa den trevliga rivar-killen, men jag tackade vänligt men bestämt nej och backade ut genom dörren igen... Jag såg alldeles säkert ut lika chockad ut som om jag stigit in i en scen i Men in Black.

Vi hade missuppfattat, eller glömt, några delar av renoveringen. Den "lilla starten" denna veckan, innebar egentligen att tvättmaskin och allt annat löst plockades ut, väggarna fick nya bjälkar (?) och tja, inte vet jag. Detaljen att tvättmaskinen inte skulle vara tillgänglig och att vi redan nu skulle ta steget in i belamrat vardagsrum och skyddsplast hade i alla fall jag missat.

Så, plan B smiddes snabbt i mitt huvud. Orsaken till tvättmaskinens helt nödvändiga närvaro denna vecka, är nämligen att nästa äventyr startar redan på lördag. Då åker vi iväg till Island för att fira min födelsedag och det hade varit trevligt att inte fira den med trosorna ut och in och underställ med ketchup på. Min mamma blev räddaren i nöden denna gång. Tvätten fick ta plats i hennes tvättstuga och hon lagade middag så vi slapp äta den i ett rymdskepp av skyddsplast. Efter snack med byggarna (världens bästa, de till och med städar varje dag!) så fick vi styr på det hela. De fortsätter på måndag och då ska varmvatten stängas av och nya badrummet skapas. Då är vi inte hemma och det är ju en himla bra planering. Själv är jag redo för understället igen.






lördag 18 februari 2017

Snörök

Jag hade kollat väderprognosen någorlunda nogsamt inför vår sista halva skiddag. Hela veckan har det sett ut som att stunden efter lunch skulle bli solig. Vi planerare därmed att packa ihop, åka skidor och sedan köra hem. Sent igår kväll visade dock samma vädertjänst tvärtom! Himmel o pannkaka, så kan vi inte ha det. Vi slängde om planeringen, sa till barnen att det skulle väl i tidig väckning och att första liftturen skulle bli vår!

Eller inte... En väsentlig del av planen glömdes bort - att ställa klockan. Nuförtiden sover alla gärna en stund på morgonen och speciellt efter den här veckans festligheter på kvällarna. Jag oh maken vaknade därmed med ett ryck när nioåringen stormade in och ropade så hela stugbyn hörde Klockan är 18 minuter över nio, när öppnar liften!?!

Inte nog med denna väckningsfadäs, väderguden "prankade oss" som nioåringen uttrycker sig nuförtiden. Hen slängde en kurvboll och det var knappast vad jag kallar sol utanför fönstret. Förvisso noll grader, men ändå. Lurade! Men äsch, vi rev av en frukost och skyndade på varann. En timme senare stakade vi oss mot liften - i kraftig motvind! Men vad i hela friden...? Blåst? Den lilla stapeln på vädersidorna missar jag alltid.

Mellan granarna var det dock vindstilla och med en plusgrader i luften så blev det två härliga timmar som avslutade sportlovet. Vi gjorde ett par turer till toppen, men nöjde oss sen med off pist i skogen på snåriga vägar. Jag fjord en rejäl vurpa men kan ju knappast klaga, fast fläsket rumpan värkte, efter att ha tjoat "upp igen!" till tjejerna i fyra år.

Vi avslutade, på tjejernas begäran, med en tur i svarta puckelpisten i Lindvallen. Snön rök både om oss och omkring oss, när vi tog oss an den, visade det sig, opistade och puckellösa backen Stina. Men den smala backens höga kanter gjorde den till skatebana istället och de var nöjda med det. Maken och jag också, men 40-årsdagarna flåsande oss i nacken så får vi ju skärpa till oss och inte verka som om vi "kommer från 80-talet" som nioåringen säger. Det gör vi ju inte, svarar vi varje gång, värre än så, 70-talet! Det verkar hon inte ens förstå hur länge sen det är. Skidor fanns i alla fall även då. Tur det.



torsdag 16 februari 2017

En perfekt smaksatt sportlovspralin

Vår plan funkade utmärkt! Vi gav oss av i tisdagskväll för att få en extra dag med sol i fjällen. Och Sälen levererade! Sol på näsan i två dagar samt en något mulnare har vi fått. Men med temperaturer runt nollan så mår vi som feta sparvar i backen ändå. Inte nog med sol och skidåkning, vi har också ett vänner till stora och små på plats i backen - och då menar jag inte den betalda liftpersonalen som är så trevlig så sexåringen frågade mig om jag kände dem. Sportlovet lockar många goa göteborgare till fjälls, kan inte se något mer fulländat än så ett sportlov. En kaffe där, en sväng i Trollskogen där, en bastu med gammal vän, en vintergrillning och en after ski på det.

Vi kan ju numera köra ihop som familj i backen och alla klarar det mesta. Det enda problem som vi fortfarande dras med, är sexåringens totala brist på självinsikt gällande sina egna begränsningar. Allt är möjligt - och ja, en fantastisk livsinställning, så länge den inte involverar högt hopp från hög sittlift. Krisplan finns framtagen för detta eventuella scenario... Men det är också en fröjd att se henne när hon tar sig an utmaningar som att åka ensam i ankarliften. Glädjestrålande meddelade hon efter första rundan att hon numera alltid ska åka ensam i liften. Och ja...det gjorde hon. Snopna stod maken eller jag också som ensamåkare när familjen delade upp sig på tre liftar istället för de sedvanliga två.

Hittills har de här dagarna varit som alldeles perfekt sötade praliner. Precis när man tror att man tagit den godaste i hela asken, så visar det sig att det finns en till. Och en till... Nu har vi bara några chokladbitar kvar innan vi åker hem på lördag.






tisdag 14 februari 2017

Fartkontroll

Jag avslutade förra inlägget med nåt mambojambo om att leva i slow-motion. Den här familjen skulle inte veta hur det stavades, om det inte var för auto correct möjligtvis. Halva februari har susat förbi som en grisablink och nu är redan sportlovet här! Sportlov betyder Sälen och skidor för oss, men i år bara fem dagar istället för sedvanliga åtta. Vi är således på väg upp genom landet, så här på alla hjärtans-dag.

Vi startade från västkusten vid 17-snåret. Några hade ätit middag, andra inte. De första timmarna har vi därmed småätit köttbullar, frukt, riskakor, mackor, chips och annat som vi ryckte med oss i farten hemifrån. Picknick i baksätet är tjejerna vana vid och maken hade förberett med bubbel åt framsätet. Fint skarre va på alla hjärtans da'!

Medan vi susar fram, i lagstadgad hastighet så klart, genom den svarta kvällen så pratar vi om hur det vore att bo i ett litet samhälle flera mil ifrån en av de större städerna. Maken kan ändå se tjusningen med tystnaden och skogen två timmar från Göteborg. Jag ser det mer som ett straff. Du där, du döms till fem års boende i...Ånimskog!

Eller..? Skulle jag trivas där i en skogsglänta i ett litet torp från 30-talet med fuktskadade väggar och...nej, i en vit tegelvillan i från 60-talet i utkanten av samhället och en skogstomte i porslin som står ute året runt...NEJ...fel igen. I en mysig stuga med randiga gardiner och en liten eldstad i det mysiga köket. Där jag kunde baka tekakor och stå och kika på vem som kommer och går längs den enda vägen genom samhället...

Nääää, jag kan visst inte ta detta på allvar. Äh, det är nog bäst om jag återgår till mitt alkoholfria glas bubbel, fortsätter att dagdrömma om mitt inbillade jetset-liv och slutar (mar)drömma om att leva livet i något saktare mak, utan hjälp av stavningskontroll. För allas skull...men kanske mest för Ånimskogsborna.








måndag 30 januari 2017

Sengångare

Vi hade en extremt avslappnad söndag. Efter att maken tagit upp frukostbeställningar från oss övriga så slog vi oss ner vid ett bord med äggröra, toast och alldeles perfekt varmt kaffe. Sexåringen visade förvisso att hon är rebell genom att stå bredvid sin stol och äta, men ändå, hon åt och var glad. Nioåringen och vi kom överens om musik och det var faktiskt...rofyllt. I alla fall några gånger under den halvtimmen frukosten varade.

Nuförtiden sover ju barnen faktiskt på helgen med. Vi fann det sömn-Nirvana vi bara kunde drömma om, när nioåringens nattskräck var som värst för fem år sen eller när sexåringens återkommande öroninflammationer höll oss vakna natt efter natt... Nu finns det kvällar när de somnar själva i sina sängar och sover ostört 12 timmar.

Söndagen gled in i söndagkväll och när måndagen kom var förvisso utvilade, men inne i ett avslappnat mood som hade gjort vilken övervintrande björnhona som helst avundsjuk. Supersömniga hasade sig barnen på måndagmorgon mellan sängen, badrummet, köket och sängen igen om inte jag eller maken är där och parerar samt styr till soffan och påklädning. Sexåringen äter med låååååångsaaaaaama tuggor en halv smörgås. Men det är toppen, förut åt hon inte alls på morgonen.

Sen länge har ju maken och jag en överenskommelse om att inte prata på vardagsmorgon med varann. Vi säger "godmorgon" och "hejdå". Funkar alldeles kanonbra!

Idag skulle både sexåringen och jag ha med oss träningskläder. Sexåringens väska noga packad medan min mer gick på rutin. Dubbelkollade bh och deo, fick med mig mascara och hårband. Men, visade det sig, ingen handduk. Det har hänt nån gång förr förstås, men då har jag alltid lyckats snylta på en träningskompis använda handduk eller så. Nu var det jag och ett gäng 70+are i duschen. Okej att jag fyller 40 om mindre än en månad, men nu ska inte vi inte överdriva den här eventuella krisen och skaffa nya "mognare" vänner. Jag hade siktet inställt på pappershanddukar, men sen kom jag på...bastun! Så klart! Nu är väl kutym att handduk används som sittunderlag även där, men jag var som tur var ensam. Verkligen tur, eftersom jag behövde använda alla mina nytränade muskler för att bli torr...överallt.

Men nu ska väl veckan gå som en dans tänker jag. Utvilade, nytränade och varenda muskel stretchad tar vi oss an februari. Möjligtvis i slow-motion, men ändå.









tisdag 24 januari 2017

Vacay, NY-style

Det är fortfarande oklart hur den här kamelen så smidigt lyckades ta sig genom nålsögat och in i USA. Jag blev förvisso manuellt kollad och min handväska "försvann" plötsligt i tullen, men sen gick det bra! Alla lämnar tio fingeravtryck och fotas i amerikanska tullen numera. Och är det DET kortet som sen granskas, så kan man ju fatta att de blir misstänksamma, hehe. Efter hundra timmars flygresa med mascara under ögonen, så blev nog fotot möjligtvis inte årets bild.

Vi vaknade klockan fyra-fem varje morgon - pigga! Jetlagen gjorde, att vi satt med varsin fullproppad bagel klockan sju varje morgon, som travhästar innan ett lopp, skrapandes med hovarna för att få komma iväg! När klockan var tio hade vi redan hunnit med ett par affärer minst och var redo för frulle nummer två. Och kaffe! Starbucks är ändå en fullträff vad gäller detta gift.

Efter ett par mils promenad varje dag, inklusive i sicksack över gator och många rundor mellan provrummen, så var vi rätt möra på kvällarna. En kväll somnade vi klockan 18 efter en fete-burgare. En annan kväll blev det en pizzaslice i hotellsängen innan vi toksomnade, men känns ändå New York-style.

Enda kvällen vi uppträdde som folk och socialiserade oss, var på fredagen. Efter en after "work" blev det restaurangkäk och sedan en bar i Tribeca. Fantastiskt på alla sätt, men det slutade abrubt vid 22.30 när de snart 40-åriga morsorna från Sverige, hade hållit låda länge nog. Jetlagen hade skrikit ett tag på oss, men vilka är vi att lyssna på den, när vi hängde med riktiga New Yorkers! Vid 23 stensov vi alla tre, väldigt nöjda med vår "utekväll"...

Om någon som ska till New York hittar den här texten, så finns det några tips jag vill att hen får med sig:

1. Filma inte när du passerar säkerhetskontrollen. Det är inte uppskattat av amerikanska tullen. Även om det är en Snapchat som du bara ska skicka till din dotter...

2. Om du går förbi Starbucks tre gånger på tio minuter: det är inte samma. Du har inte gått i cirkel (troligtvis inte i alla fall). Starbucks finns i varje gathörn. Om det inte ligger en Dunkin Donuts där.

3. På tal om donuts: Boston Creme donut- som att äta ett himmelrike. Enligt en ny amerikansk lag står det utsatt på varje donut hur många kalorier den innehåller. Den här är 300. Mycket färre än många andra, så, tja...nyttig!

Det finns inget sätt jag kan beskriva den här resan i efterhand, som gör den rättvisa. Dessutom, på tjejresa gäller alltid regeln, att vad som händer i New York, stannar i New York...






tisdag 17 januari 2017

Terrorist, javisst...

Skolan har startat, jobbet flyter på, vi har klarat av första omgången feber och hosta och januari är redan halvvägs! Så därmed, dags för semester för den här mamman. En gång är ingen gång och två gånger är en gång-gång som nån sa på gymnasiet. Således drar jag och mina fina bästisvänner till New York imorgon!

Allt är packat och genomtänkt, så läget borde således vara under kontroll - så här 12 timmar innan avresa. Men medan mina två reskamrater har glidit igenom incheckningsprocessen digitalt, så har jag stött på patrull. Jag är av någon anledning uttagen i någonslags slumpmässig (?) extra säkerhetskontroll av flygbolaget. Jag måste därmed genomgå en särskild scanning manuellt på flygplatsen. Jag måste checka in vid disk och ha biljetter och Esta-ansökan redo att visa upp i pappersform. Eeeeh??? Hej nine-eleven all over again?!

Tydligen gäller detta framförallt på flyget från London till New York. Helst vill man nu att jag ska checka in i London, vilket jag har försökt hävda att det kan bli svårt att hinna med på 50 minuters mellanlandning. Det kan Trump (allt är hans fel) och hans gelikar stoppa upp nånstans (nä, jag vet att han inte tillträtt än, men det är säkert hans fel ändå.)

Sen är ju frågan varför just jag? rätt så relevant här. Slumpen eller ej, men det är inte första gången jag fastnar i kontroller. Uppenbarligen har jag ett misstänkt utseende. Eller så är det mitt namn, Tell. Har någon streetsmart säkerhetsklassade amerikan i någon väl dold korridor googlat, så kan de ju ha hittat inte bara vår YouTube-kanal, utan också min namne Wilhelm Tell. En skjutgalen pilbågefantast som utsatte sin egen son för ett äppleexperiment! Kan bli Guantanamo express på den om jag har otur.

Jag är ju ändå rätt snäll och ordentlig. Lämnar alltid in skolans lovansökningar i tid. Ställer tillbaka kundvagnar där de ska vara. Tar alltid bara en gång vid provsmakningsdiskar och minns nästan alla födelsedagar på alla mina vänners barn! I ordningsföljd! Jag hoppas att detta tas i beaktande när säkerhetsfolket ska försöka bestämma sig för om jag talar sanning när jag säger att jag ska äta mig igenom New York, shoppa på rea samt inte äger en pilbåge. Vi får se.

Avskaft nagellack - guilty!