tisdagen den 15:e april 2014

Intrång på vuxentid

Jag vet inte om det är det faktum att treåringen vägrar inse att det är kväll trots att det är ljust ute, eller om någon jefel bjudit henne på Red Bull, men något gör att hon inte somnar på kvällarna nuförtiden. Igår vid 21.30 såg det ut så här:



Jag är högst medveten om att inte ljuset i Ipaden gör det enklare att somna. Men det finns gränser för hur många Alfons-böcker en mamma kan läsa i rad utan att börja dunka huvudet i närmaste vägg.

Dessutom vill mamman se CSI som började klockan 21 på femman.



söndagen den 13:e april 2014

Nattsuddare. Eller inte.

Vissa ord har fått ny innebörd sen jag fick barn. En klassiker är ju "sovmorgon" som förr var mer än sovförmiddag, nuförtiden är skriker vi "yeey!" inombords när vi kisandes konstaterar att klockan passerat vargtimmen. De få gånger klockan visat över 08 när vi vaknat, har första tanken varit om någon kidnappat barnen.

En söndag som idag, när jag sovit tillsammans med tjejkompisar på barnfri plats, blev jag därmed närmast chockad när klockan var 08.35 när jag slog upp min svårt trötta ögonlock. Oh-my-god-snart-lunch-ju!

Nu har ju förvisso även detta med nattsudd tagit nya formationer. När vi förr gick ut för att hänga på en bar vid 23, hade vi nu vid samma tid hunnit med champagneskål, middag på lokal samt hunnit komma hem och krypa upp i soffan med benen uppdragna under oss (hörde jag mysbyxor på?) Vid 01 gäspade alla så mycket att ingen riktigt hängde med längre i vem som pratade om vad. (Just det kanske kan jämföras med barsnack förr i tiden när jag tänker efter...fast i annan form.)

Ett ord som inte är förändrat är vänskap. Det är möjligt, förstås, att vi inte pratade om huslån och förskoleplatser som sjuttonåringar. Och jag såg förvisso inga gula DrMartens-kängor i hallen den här gången. Förr anlände ingen i bil, och definitivt inte i en V70 med barnstolar och ett baksäte där någon strösslat enstaka fingervantar, trasiga McDonaldsleksaker samt såväl använda som oanvända snorpapper. Någons sminkväskan kanske var både större och dyrare än när vi dansade till E-type sommaren 1995. Men i övrigt. Oförändrat.




lördagen den 12:e april 2014

Helt friskt (!?)

Vågar man hoppas att prickar, infektioner och febertoppar är över för denna gång? För mig väntar sedan länge inplanerad tjejkväll i vårvackra Varberg ikväll, och det skulle uppskattas om den kunde genomföras som planerat. Det vore i så fall första saken denna veckan som gick helt enligt plan. Maken var tröttast av alla vid gårdagens fredagsmys, och menade att han aldrig varit så trött nånsin efter att ha "...jobbat en hel vecka!". Just den här veckan kanske våra respektive arbetsgivare snarare skriver 2,5 arbetsdagar i protokollet, men ändå. Det var ju inte direkt en promenad i parken att vara hemma heller.

En av de saker jag inte hade en aning om innan jag blev förälder, är detta med att sjukdomar lurar i hörnen och omkullkastar alla planer på ett fåtal minuter. En unge kan vara pigg nog att hoppa i soffan, för att sekunder senare kaskadkräkas över en nyss kemtvättad matta. En annan kan cykla sjuttiotusen varv runt radhuslängan och sjunga i högan sky, för att minuter senare ha feber och snorfors nästföljande fem dagar.

Å andra sidan. Sjuka ungar kan tillfriskna mirakulöst snabbt också, medan föräldrar som fångar samma baciller ett par dagar senare blir däckade och önskar att någon kunde väcka dem i maj när värmen är här. Tre år senare.

I torsdags kändes möjligheten att lämna två febriga barn i knät på min make lockande, men icke så trolig. Idag, med två timmar kvar till avfärd, ligger möjligheten öppen som en raksträcka...vågar man börja hoppas tro..?

 Trött.

Pigg. 





torsdagen den 10:e april 2014

Helt sjukt

Igår var alla på rätt plats. Idag var motsatsen total. Med två sjuka barn, varav ett behövde kollas på vårdcentralen och en förälder som själv hade ett inplanerat läkarbesök, så har den här dagen varit ett sammelsurium av vita rockar, fika, febermätningar, glasspinnar, googlesökningar och film.

Den äldsta fick feber igår kväll och var oblygt förtjust över att det nu skulle vara hennes tur att få krypa upp i knä, äta glasspinnar och få odelad uppmärksamhet. Föga anade hon att hennes lillasyster, som igår blivit friskförklarad för andra gången inom loppet av tio dagar, hade fler ess i rockärmen. Det började med en liten röd prick på underarmen. Jag googlade allt från mollusk till harpest, medan min make något mer sansat menade att vi i alla fall kunde avvakta 12 timmar innan vi kontaktade giftcentralen.

Under natten hade treåringen accelererat upp och vaknade med betydligt fler röda prickar i ansiktet och de liknade inget vi hittils i vårt sexochetthalvåriga föräldraskap sett. Sexåringen var lite besviken över att hennes feber var av mer normal karaktär, än systerns konstigheter, om än dock rejält förhöjd. Treåringen vann dessutom på homerun när hon till sin samling prickar kunde uppvisa ett ilsket rött och lätt svullen fingertopp med vita inslag som dessutom värkte.

Medan sexåringen kurerades hemma, tog jag treåringen till vårdcentralen. Två timmar senare gick vi därifrån med ett bandagerat finger, klistermärke och diagnostiserade prickar. Orsaken till prickarna var förvisso något osäker, men jag fokuserade på läkarens ord att "hon smittar inte" och "hon kan gå på dagis".

Sexåringens besvikelse över att ha missat en hel sjukdag ensam hemma med sin mamma eller pappa var, för att uttrycka sig milt, väldigt tydlig. När vi skulle glädja henne med favoriträtten pannkaka till middag, var halsen för ond för att hon skulle kunna äta. Det ser alltså ut som hennes dröm därmed går i uppfyllelse imorgon.


Om inte lillasyster hittar något att kontra med inom 10 timmar.



måndagen den 7:e april 2014

Here we go again.

Just i detta nu dricker jag en kopp kaffe i lugn och ro framför det femhundrade avsnittet av Laban och Labolina. Kaffet är mitt val, filmen är den yngsta febriga och förkylda dotterns. Hon tillfrisknade för mindre än en vecka sedan men startade en ny förkylningshistoria i lördags. Det smög sig förvisso på under eftermiddagen att hon hade feber. Hon bad vid halv sju om att få gå och lägga sig. När hon somnat vid 19 tycktes kvällen lugn för maken och mig. Den äldre dottern tog ett bad, och vi skulle precis ta en sipp på ett glas vin, när vi hörde ett gurglande ljud från treåringens rum. Det är ett sånt där ljud som alla som har småbarn vet precis vad det betyder. Ändå stelnade vi till ett par sekunder båda två. Nä...? Det kan väl inte...? Hon mådde ju inte illa..? Sista hoppet släcktes när vi möttes av kräkkaskad utan dess like och en liten tjej som fick bada två gånger innan hon slutade stinka. Lördagskvällen blev därmed inte riktigt som vi tänkt oss...

Tolv timmars sömn för det sjuka barnet gjorde susen med henne och hon var rätt pigg när hon vaknade. Maken och jag turades dock om att tvätta lakan, kläder, väggar, golvlister och gosedjur till långt in på natten. Sen sov vi med varsitt öga och öra öppet. Blekast i familjen var nog vi dagen efter. 

Imorse var det således rätt skönt att kunna ligga kvar i sängen. Det spöregnade klockan 7 när maken och sexåringen gav sig av, och även om treåringen vaknade strax efter så är det en rätt så angenäm uppgift att sitta här i soffan. Min uppgift idag blir att torka näsan var tredje minut när den lilla mahardjan ropar "papper!" och förväntar sig omedelbar åtgärd. Adderar ett glas c-vitamin och några Esberitox till mig själv och trycker på Play igen. Laban rullar. 





lördagen den 5:e april 2014

Glädje och sorg

Vi var på begravning igår. Det var en vacker dag, trots tårar och saknad efter en älskad familjemedlem. Vårsolen strålade in genom kyrkfönstren och översköljde den vitlaserade kistan och dess lila-blå blomutsmyckningar med ljus.

Vi hade med oss sexåringen, men hade lämnat treåringen hemma. Det var ett bra beslut både för oss, henne och alla övriga närvarande. Sexåringens närvaro däremot skänkte ro till de som var ledsna och hon fick dessutom uppleva ett lugnt farväl av en älskad människa. Hon satt med oss längst fram i kyrkan, viskade sina frågor, höll sin pappa i handen och låtsades kunna läsa psalmerna vi sjöng. Och jag tror, att till och med när hon på en sexårings vis följde sin impuls att hissa upp klänningen till midjan och dra upp strumbyxorna som hade hamnat på sniskan precis när vi tog vårt sista farväl vid graven, så gav hennes närvaro ett ljusare minne för en del av de sörjande.

Helgen innehöll också glädje. I alla fall för vissa. Maken gled omkring och var nöjd över att en av släktingarna hävdat att maken var mycket lik en "...amerikansk [amrikannsk] filmstjärna" (uttalas på bredaste, härligaste småländska). Namnet på denne var dock bortglömt, men det hindrade ju inte min make från att påminna mig om detta ungefär var tredje minut, eller oftare om vi gled över i annat samtalsämne.

Imorse gladde jag min dotter när jag med min bakdel lyckades slå ner ett glas med tandpetare som krossades mot golvet med ett ljudligt splitter inför ett handbollslag som åt frukost samtidigt som oss. Jag försökte förgäves hitta någon att skylla på, men ingen annans häck var närmare än min och dotterns förtjusta utrop som sa "Det var du, mamma!" var ju svårt att blunda för.

Sorg och glädje hand i hand.



tisdagen den 1:e april 2014

April, april…eller?

Maken ringde mig efter lunch idag. Han hade ett problem. Och en idé. Problemet var att han förstått att den högkvalitativa svensktillverkade grillkol från Bollnäs som vi använt de senaste fem åren, nu ska sluta tillverkas. Vi kanske inte ska kalla det sorg, men väl ett avbräck för honom i hans grillplanering. Jag var lyckligt  ovetandes om detta inferno av känslor som företagets beslut betyder för min make. Fram till dagens telefonsamtal. Han vabbar idag och hade således hittat lite extra tid för att lösa världsproblem på. Det var tämligen oklart varför grillkolen skulle sluta säljas, och eftersom min make inte nöjer sig med att leva i ovisshet, så ringde han sålunda upp för bolagets säljavdelning.
Det visade sig att företaget som hittils levererat förstklassig grillkol från våra svenska skogar, nu skulle lägga ner. Tragiskt, var makens kommentar. Tro nu inte att min make nöjde sig med detta svar. Han spårade upp den enda återstående svenska koltillverkaren, och hoppet stod nu till att de hade återförsäljare i göteborgstrakten. Själva tillverkningen finns i Norrland. Maken ringde upp ägaren, som menade att de endast levererar grillkol på pall till kunder söder om Sundsvall.
Ahaaaaa, förmodar jag att min mycket uppfinningsrike och praktiske giftashälft tänkte, strax innan han ringde mig och föreslog att vi kunde beställa en pall grillkol från Norrland. Låt mig vara tydlig här: en pall grillkol. 36 säckar. Á 50 liter.
Tro mig. Jag hade en del invändningar redan i telefonen mot detta grillkolsäventyr. Och vi har diskuterat saken igen ikväll. Min make hade dock svar på det mesta. Vi delar pallen med grannarna naturligtvis! Alla vill väl ha premiumkol att grilla med!?, argumenterade han. Men om ingen annan bryr sig om svensktillverkad grillkol och lika gärna köper Icas baltikumproducerade dito, försökte jag. Klart de vill ha svenskt grillkol, blev svaret. Efter mina tjugotusen invändningar och flertalet skeptiska kommentarer om hans nyvunna företagsamhet, dräpte han diskussionen med jämförelsen med Bert Karlsson. Tror du han satt hemma och gjorde konventionella saker dagarna i ända? Där ser du! Vi måste tänka utanför ramarna här.
Vem kan argumentera mot Bertkortet? Så nu står vi här. Maken har gjort en flyer att dela ut till grannarna om det högkvalitativa svenska grillkol som snart körs på pall från Umeå med destination Torslanda. Jag ser en framtid som grillkolsåterförsäljarhustru och håller tummarna för att min make slipper stå utanför Ica och kränga grillkol för halva priset framåt midsommar. 
En del av mig beundrar hans beslutsamhet, övertygelse och förmåga att göra verklighet av sina tankar. Den andra delen av mig önskar att jag fick skriva april, april nu. Men det vore ett omvänt skämt för detta är alldeles sant. Tror jag. Eller..?