måndag 28 juli 2014

Öppna landskap...jodå, men sen då?

Jag hoppas att Kivik växer på mig. Vi bor i vackert gult 1800-tals hus med röda fönster, granne med en äppelodling. Havet är ett stenkast bort, och solen har lyst på oss sen vi kom. Närmaste äppelmusteri är endast tre kilometer bort, nära där Ranelid bor. Kivikkändis nummer två (eller kanske ett), Lundell, bor bortanför ängen. Men han hälsar inte, enligt lokalbefolkningen. Ranelid brukar tydligen både le och hälsa, allt enligt säkra lokala Kivikbor sen tre generationer bakåt. Vår trädgård är gigantiskt och hammocken står perfekt i skuggan, bredvid ett äppelträd och under grenarna på ett körsbärsträd.

Och ändå. Jag känner inget! Vackra vyer. Check. Varma vågor och långa sandstränder. Check. Lunch på strandbaren. Check. Men jag har lika gärna kunnat äta korv hemma. Antingen är jag för semestervan, bortskämd med soliga dagar, havsstränder och perfekt grillat kött. Eller så beror det på att jag sovit som en kratta de senaste nätterna, med två barn i samma säng som mig. Och visst, en gång i månaden närmar sig.

Men ändå! Jag vill så gärna peka på ett hus och säga att där, där skulle vi kunna bo! Drömma! Vi kanske skulle bli skåningar på gamla (?) dar..!? 

Kanske har jag höga förväntningar, men jag vill känna att jag vill stanna längre. Se mig själv i ett sammanhang, här! Men jag bara iakttar. Ser de gröna kullarna, det blåa havet och de gula fälten. Och älskar tanken på mitt radhus i förorten på västkusten ännu mer.

Vackert...

...vackert.

Jag hoppas känslan släpper om ett par dagar, att Kivik växer på mig. Annars får Lundell nog se till att snacka lite den dagen vi ser honom vandra runt i det han hyllat i sina älskade öppna landskap.


söndag 27 juli 2014

On the road again...

Det är nästan så jag vill klappa om vår gråa springare. Vi har åkt kors och tvärs i Sverige i flera veckor nu, och varje gång vi tror att nu, nu blir det svårt att få med oss alla pinaler, så tycks bagaget större. Tre kylväskor och en otymplig hink med strandleksaker? Inga problem. Fem resväskor? Jajjemen. En håv på två meter? Japp. Hundra saker till? In med dem bara!

Håven fick dock modifieras lite, efter att tjejernas oförmåga att hantera den utan att sticka ut ögonen på någon inom en radie på fyra meter, upptäcks. Nu är skaftet något kortare, även om jag får onda ögat av maken då och då för köpet av håven till krabbfisket. Han anser fortfarande att det är onödigt att addera mer drama än nödvändigt till våra strandbesök.

Håven och krabbhinken packades dock ur bilen igen efter inskaffad kunskap om att det finns ytterst få eller inga krabbor på sydöstkusten dit vi är på väg. Kanske lika bra. Min slumrande tävlingsinstinkt väcktes ju något otippat på Orust när det kom till krabbor. Min syster förslog efter några minuter i mitt sällskap, att jag skulle anmäla mig till SM (?) i krabbfiske i Fjällbacka som går varje sommar. Jag tro det enda problemet i det fallet är åldersgränsen. Den kan vara elva år eller så. Men det går väl att anmäla en bulvan tänker jag...

Åter till vår femte familjemedlem. Hen är matad med diesel, körs i lagstadgad hastighet längs hallandskusten och vi beräknat anlända Kivik på skånska ostkusten om några timmar. Eller i alla fall inom en snar framtid. Livet i högerfilen med en förare som stampar takten till Melodifestialens enda dansbandslåt, gör inte vår springare rättvisa.







torsdag 24 juli 2014

Vättern runt

Vi gjorde en tredagars tripp genom Sverige med två delmål: Nyköping och Gränna. Vi blev på östkusten bortskämda med god grillmiddag i en sommarstugeträdgård i fantastiskt mysiga Nävekvarn, där min mammas mormor växte upp.Vi stannade ett dygn och hann med både att bada i Östersjöns Bråviken, gå på båtspaning i hamnen och äta lunch vid vattnet i Nyköping. Ingen ramlade i nånstans = framgång. Sen styrde vi mot väst igen.



Vi rullade in i Gränna onsdagseftermiddag. Startade med hemlagad glass och polkagriskokeri. Tjejerna tittade länge pch väl på kokeriet och fick sedan varsin klubba. Besöket höll på att bli dyrt då fyraåringen råkade snubbla och landade i en rea-låda med polkagrisar i massvis av färger. Men vi slapp betala, det var en del kross där ändå... Sen ville jag och tjejerna känna på Vätterns vatten, men de två yngsta hörde "bada med kläderna". Visst, det var 30 grader och stekande sol, så det kändes ok. Sen åt vi middag vid vattnet. Gick hyfsat bra. En annan unge skrek vid bordet bredvid medan våra satt still minst 75 procent av tiden. Åh ljuva musik när andras barn trilskas..! Borde ges ut på cd och delas ut till alla föräldrar som ibland vill dela ut hörselskydd till omgivningen (om du tycker att jag istället skulle få tyst på min egen unge så är du inte målgruppen). 


Höjdpunkten för sexåringen var dagens utflykt till Visingsö där vi åkte remmalag. Hon satt som ett ljus och njöt nog mest av oss fyra, i alla fall var hon den enda av oss som ville åka turen en gång till direkt, i 30-gradig värme. Fyraåringen ska också absolut ha cred för största delen av den dryga timmen som turen varade. Men för de tre-fyra gånger hon höll på att trilla av när hon nyfiket lutade sig fram, så skulle kanske maken och jag snarare behöva lugnande medicin. Till oss alltså.


Det var många år sen maken och jag var i Gränna, vi konstaterade att vi båda var barn när vi var där senast. Jag var där på campingminisemester med min pappa och syster. Varför vi skulle bo i tält för första och enda gången under min uppväxt förtäljer inte historien, men tälta skulle vi. Jag, runt 13 år gammal, packade en rätt rejäl resväska att ha med mig. Vi skulle vara borta en eller kanske två nätter som jag minns det... Sen ställde jag väskan i mitt rum och vi åkte. Utan väskan.

Det enda jag minns från hur vi löste klädfrågan, är att vi skulle köpa trosor i en damunderklädesaffär. Jag tyckte det var döpinsamt när någon expedit frågade om storlek och visade mig rejäla tanttrosor, som jag minns det. På kvällen, eller om det var på morgonen efter, fortsatte mitt tonåriga jag att klanta till det. Jag halsade en flaska vatten och slog i en framtand så att en bit av tanden ramlade av. Sen tror jag vi åkte hem.

Jag har ju dock velat åka tillbaka till Gränna, så jag måste ju ändå haft en mysig resa i övrigt den där gången för 25 år sedan. Men nu tog vi det säkra före det osäkra och tog in på hotell. Jag drack endast ur glas och maken hade ansvar för väskorna.






onsdag 23 juli 2014

På ett hotellrum i Jönköping

Jag kan ju tycka att när man har badat massvis (i både Östersjön och Vättern), varit på båtspaning i Gränna, förvisso käkat polkagrisar men också gjort av med 50 000 kalorier på lekplatser, inte sovit en blund på dagen och levt rövare med sin syster alla övriga stunder - att om man är fyra år kanske skulle vara lite trött..?

Just i detta nu sitter vår fyraåring med hörlurar och skrattar högt åt
något på ipaden. Själv föreslog hon dans, hopp i sängen samt gömme med bilnyckeln som avslappningsövningar. Detta efter att vi första försökt natta henne med fyra böcker, påhittade sagor och hundra sånger. Inget funkade. Då provade vi att lämna henne ifred. Det hjälpte inte heller. Hon är och förblir vaken.

Nyss satte hon sig upp, lutade sig fram och frågade förväntansfullt om det var morgon snart?





söndag 20 juli 2014

Och på den sjunde dagen...

...så tränade hon! Jajjemen, 35 minuters intervallträning var kvällens utmaning, vilket betyder att jag försökte springa men inte orkade hela vägen. Då och då var jag tvungen att titta mig över axeln, någon flåsade så mycket precis i min närhet. Men, men. Vad är det klyschan säger? All träning som blir av, är bra träning.

Jag kom upp i lite fart ändå ett par gånger, och jag höll ju på att springa ner i alla fall en person som inte flyttade på sig. Jag såg på håll att det var en gammal människa, och jag såg att hon hade en hund med sig. Hon stödde sig på en en sån där käpp med tre ben nertill, viftade och gick liksom runt i cirklar på gångvägen. Är hon senil? Har hon kommit bort?, hann jag tänka innan jag fick rundat henne två gånger för att komma förbi. Det visade sig en aningens försent, att hon ville peka ut en orm för mig som låg mitt på vägen. Jag missade den lilla huggormsungen med en hårsmån. Jag vände mig om och vinkade tack till tanten. Hon såg mer ut som om hon trodde att jag skulle komma tillbaka och kicka bort käppen för henne.


Förutom huggormen såg jag tre harar och höll på att bli ihjälskrämd av ett rådjur som hoppade fram bakom en buske och sen graciöst sprang ifrån mig. Retsticka.


Naturupplevelse? #rådjur



torsdag 17 juli 2014

Bortskämda (land)krabbor

Igår körde vi upp till Orust för att spendera några dagar i en villavagn som min pappa och hans fru äger. Ett stenkast bort finns närmsta stranden och vi åt frukost med utsikt över bohuslänska berg. Efter frukost var vi laddade för årets första (!) krabbfiske. Förutom att maken hade sågat till exakt likadan fiskeutrustning till tjejerna, för att undvika i alla fall en sjundedel av alla bråk dem emellan, hade vi laddat med lyxbete till krabborna. De må åka upp och ner ett antal gånger per dag, de där strandkrabborna, men nu räknade vi verkligen med ett lemmeltåg till våra metspön som var agnade med – taaadaaa – löksill!

Jag tyckte det var kyligt i luften och tog på mig en tröja, min make stod dock i bar överkropp och menade att vinden var både helt nödvändig och alldeles ljummen. Barnen hade inte tid att tänka på eventuell frystemperatur, de hoppade upp och ner och studsade av upphetsning precis hela tiden från det att vi anlände bryggan. Mest den ena då, att inte fyraåringen flög i vattnet en av alla de gångerna hon balanserade på en kant, en sten eller en badstege är ett nederlag för naturlagarna.

Vi metade. Och metade. Och metade…men inte en enda liten krabbjefel var sugen på Abbas löksillsbitar i perfekt skurna små mumsbitar. Ursäkta mig, men exakt hur bortskämda har Bohusläns krabbor blivit..?! Eftersom den enda av oss som ville gå ner i vattnet idag var maken, och han gick bara ut en liten bit och helst inte där det var tång, så blev inte heller musselletandet någon formidabel succé.  När det gått en timme utan ett enda napp och jag nästan hackade tänder i blåsten (maken njöt av den perfekta temperaturen), packade vi ihop. Vi behövde en annan plan. Vad exakt förväntar sig krabbuslingarna en dag i mitten av juli? Laxpaté? Ska jag handmata dem? Vill de ha maten mosad? Tuggad?

En plan för eftermiddagspasset tog långsamt form i mitt huvud. Vi skulle vinna den här striden och tjejerna skulle få spannarna fulla med hungriga krabbor. Vi åkte till fiskaffären, köpte på oss lunch för ett kompani och åkte hem. Sexåringen är lika förtjust i räkor som maken och jag, vilket resulterade en stor hög räkskal. Yes! Räkhuvuden ska de väl inte kunna motstå ändå, de små kräken?

 Typisk krabb-pose

 Men var är krabborna..?

 Där!

Pass två startade senare på eftermiddagen. Jag hade fått med mig en strandstol till mig själv och nu sken solen! Vi var nästan ensamma på vårt krabbställe, som vi visste sedan innan att det kunde ge mastodontutdelning. På mage låg de sedan, alla mina tre favoriter, och spanade efter krabbor som skulle hugga på räkskalen, dras upp och hållas fångna i en rosa hink. Jag tog en paus med min bok i strandstolen och njöt av lugnet som infann sig mellan de utryckningar vi fick turas om att göra, för att inte fyraåringen skulle dyka ifrån stående ställning helt utan förberedelser (så som att till exempel lära sig simma).

Efter 90 minuter hade vi fått upp tre klena bebiskrabbor. Tjejerna var förstås stormförtjusta, men maken och jag kände att det var ett väl töntigt gäng vi fiskat upp. Tio minuter innan vi skulle lämna stranden, när maken redan stod färdigpackad med väskorna, så kom den fram: krabbkungen! Den högg från ingenstans, kom farandes ut från en tångruska och slängde sig på det spö jag för tillfället höll i. Jag fick energi som en storfiskare som suttit på lurpass hela dagen, och nu äntligen fick fatt i gammelgäddan. Nu skulle den upp! Den var stor, flera gånger större än småttingarna i hinken, och den var tung. Men jag kämpade, den tappade taget, den nappade igen och så där, plötsligt, upp och ner i hinken med den! Barnen glädje visste inga gränser, vilken fångst!

Det var nästan att jag tog hem och kokade den.

tisdag 15 juli 2014

How clean is your house?

Det började i söndags förmiddag med att vi skulle sätta upp ett par tavlor på fyraåringens rum. Maken gick ut i förrådet för att hämta en…ett verktyg. Han kom in 45 minuter senare, efter att ha startat den orgie i städa, rensa, slänga, organisera samt röja som inte avslutades förrän ungefär 36 timmar senare när jag stod vid midnatt och tvättade håret. Just det hörde inte till röjningen, men ändå.

Det kan ju låta som vi hunnit en hel massa, och ja, visst, för att vara oss. Men det skapas ju en del avbrott i att minsta lilla klistermärke som eventuellt vill slängas av mamman, ska ifrågasättas av barnen. När storasyster var hos en kompis passade jag på att tjuvaktigt slänga ner stora delar av hennes leksaksarsenal i en svart soppåse. Alla halvtrasiga leksaker från diverse snabbamatställen, plastattiraljer som låg i bitar och gamla reklamprylar. Hon är nämligen en samlare av rang. Dessutom har hon ju ett intensivt djurintresse, och jag vill gärna inte att hon ska dyka upp i ett av de där programmen där de till slut vadar fram bland staplar av skräp och har en tam inkontinent undulat som bästa vän.  Men än finns det hopp, när hon kom hem tackade hon för att jag städat hennes rum och har hittills inte nämnt de saker som försvunnit. Hon upptäckte ju istället en hel drös med nya som syntes bättre nu.

Förrådet var dock vår största framgång. Jag har hävdat att vi kan i princip slänga eller skänka bort hälften där inne, men jag tror att dottern minsann ärvt sina samlartendenser från sin far. Minsta lilla träbit som frun vill slänga ska ifrågasättas av maken. Vem vet när man behöver en skruv av just den sorten..? Eller kvarbliven en tapetrulle från förra omtapetseringen? Förrådet var så fullt att vi inte kom in om man inte klättrade över lådor och kassar med tio år gamla vinterjackor och väskor som köptes på en semesterresa för 15 år sen. Jag är nämligen inte så redig som det låter när jag klagar på de andra att göra sig av med allt de inte ser ett omedelbart behov av. Det finns en del saker jag har svårt att skiljas från, som till exempel den där kokosnöten som är karvad till en apa som jag köpte på Bahamas 1996. Men den får väl plats om nån annan slänger nåt av sitt…skräp..!?