söndag 4 december 2016

Ritsch ratsch...filibombombom

Vi har bara haft roligheter för oss i helgen. Ingen har kikat särskilt djupt i tvättkorgen och dammet ligger där det låg i fredags. Delvis på grund av detta stod jag imorse och rev i min låda med strumpbyxor för att hitta ett på rena, svarta och tunna. Jag har en tendens att köpa på mig gråa, stickade, mönstrade, lila och gud vet allt vilka färger och mönster när det kommer till strumpbyxor. Som jag sen aldrig använder. Det är svarta jag vill ha och det borde jag lära mig själv. Idag hittade jag ett par som förvisso var svarta, men i någon slags nätmodell. Det enda jag kunde se framför mig var en kassler, så jag kastade dem...längst in i garderoben.

Men den som söker den finner, plötsligt dök ett par perfekt glansiga, lagom tunna, svarta strumpbyxor upp i lådan. De hade förvisso någon slags gördel i midjan, såna där som ska forma. De satt som ett smäck och jag kunde andas normalt efter att jag krånglar på mig dem. Jag är på riktigt för gammal för att inte sätta funktion före saker som andning och skavsår när det kommer till klädsel. Vi skulle på dop, inte på bal.

Barnen körde sitt egna race, den ena satte först på sig sina säckigaste byxor med sin dödskalletröja. Okej, sa jag, kör på det. Då bytte hon till vit spetströja och rosa kjol. Kan det varit en oplanerad mammapoäng som vanns där?! Storasyster hade andra planer för dagen och var nöjd med att få hjälp med att fixa en hög tofs. Som förvisso ska vara perfekt och därmed inte görs i en handvändning. Maken var värst. Han klädde sig, konstaterade att hans byxor var på tok förstora och drog till närmaste klädbutik. Då var det knappt två timmar kvar tills dopet skulle börja. Men jag förstår honom, har man inget så har man inget, när det kommer till kläder. Han återvände 35 minuter senare med två par nya jeans. Bra jobbat!

Barnen övertalades av maken att gå med honom ut i bilen, så att hans maka skulle få tio minuter ensam och fixa barret och dra på ett lager mascara. Sen var vi redo! Jag möttes i bilen av en skara barn - okej, två - som översköljde mig med bevis på vem av dem som hade rätt i en strid som maken redan tagit sin hand ifrån. Jag tappade fokus och satte mig ner utan att ha koll på de strumpbeklädda benen. På den millisekund som låset på min väska nuddade mitt lår, så uppstod ett hål. Meeeen ååååååhhh!!! Så himla typiskt! Jag drog efter andan för att förbanna varenda strumptillverkare i hela världen, Trumps och hans gelikar, tiden som inte räcker till och försenade bussar. Alltså, lite av varje som stört mig det senaste. Barnen tystnade, det var egentligen det enda som hände. Sen tog maken ett beslut, att han kunde köra några kilometer snabbare än traktorfart, så skulle jag hinna hoppa in på Lindex när vi nästan körde förbi på vår väg mot vackra Råda kyrka på andra sidan stan.

Jag valde snabbt tre par strumpbyxor och betalade 300 kronor. Som att betala för is som smälter, men det är ju som det är. Vi hann till kyrkan, men marginal, sånt sysslar inte vi med. Vi sladdade in och tog plats i bänkraderna några minuter innan dopsällskapet kom in. Jag drog i kjolen så inte hålet på benet inte skulle synas i kyrkan, men smet sen in på närmaste toalett för att byta om.

Det visade sig vara ett rätt litet utrymme. Dessutom insisterade sexåringen på att hon var kissnödig. Det kanske hon var, men det gick över en sekund efter att dörren var stängd. Jag krånglade mig ur de trasiga strumpbyxorna, fick fram de nya och kände mig nöjd trots avsaknad av hålla in magen-effekt. Det gick ju finemang att få in båda fötterna och få på stövlarna igen. Men när jag sedan drog upp dem så kanske jag råkade tänka på en kaktus eller så, för ritsch så gick det en låååång maska på framsidan av benet! Åh nej, sa sexåringen förvånad, nu blev det ju värre än innan, mamma...?

Det är ju helt osannolikt hur svårt det ska vara att tillverka strumpbyxor som inte behöver hanteras med silkesvantar i steriliserade rum med bara goda människor med låååååångsamma rörelser i närheten. Vi andra då? Vi som knör in oss på en trång toalett i ett församlingshem med en sexårig förståsigpåare och svettiga försöker uppfylla det grundläggande i "hel och ren"!

Jag gav upp finliret. En andra vända till bilen för att hämta dagens tredje par strumpbyxor. Den här gången ett par mer rejäla som möjligtvis inte passade klockrent till skinnkjol och rosa topp. Men va fasen. När någon tömmer tvättkorgen så är jag på banan igen. Eller så går jag till jobbet imorgon utklädd till kassler.





söndag 27 november 2016

Tomten är far till alla barnen...eller?

De är helt klart myten om tomten på spåren, båda våra barn. De har hittat kläderna, sett sin mamma pussa tomten en aning för länge samt blivit varse om att tomten har likadana skor som deras far. Och de gillar samma julöl, tomten och pappan som alltid ska slänga sopor på julafton!

Men i år planerar de att punktmarkera sin far hela julafton. Det ska vara omöjligt för honom att missa när tomten kommer på besök. Bara på så vis kan de övertyga sig själva och bevisa sin tes om att tomten är far till alla barnen. Vår nioåring har frågat mig takt ut "Ärligt mamma, ärligt, visst är pappa tomten?". Jajjemen, säger jag. Klart han är!

Men tydligen är de ändå osäkra. Idag valde de att stå i kö i tio kalla minuter i en julpyntad lada, för att överlämna sina egenkomponerade önskelistor till tomten (som garanterat ej var deras far). Förvisso fick de en skumtomte var för besväret, men med magarna fulla av pepparkakor och lussebullar antar jag att inte det var vad som lockade. Nä, de är antagligen väldigt smarta. De håller alla dörrar öppna, tar det säkra före det osäkra och helgarderar med goda relationer till tomten OM han nu ändå finns.

Jag, som redan avslöjat tomtens icke-existens, har antagit utmaningen. Så medan de är upptagna med sitt planerande för sin bevisföring på julafton, återstår för mig och maken att fundera ut exakt hur vi ska kunna lura dem som aldrig förr denna jul...












fredag 25 november 2016

Bered en väg

Min fredag började stämningsfullt med adventsfrukost i Domkyrkan. Stillhet och ro som väl möjligtvis bröts en aning när jag och min kollega tog i från tårna i "Bered en väg för herran". Men vi var nöjda med vår insats, high fivade på kyrkovis och startade dagen.

Rätt så exakt sju timmar senare smattrade jag ner ett par sista rader, innan jag i lika högt tempo gav mig av hemåt för att som jag lovat "hämta tidigt". Jag var sen. När jag hojtade "jag ringer sen" i luren till maken och spurtade de sista 50 metrarna till bussen som går hemåt, så hade jag redan passerat den tänkta hämttiden med tio minuter. Inte ens helikopter ut mot skärgården kunde kunde löst den tidsekvationen.

Jag hann med bussen och satte mig med mobilen och fortsatte jobba - med inslag av en del förströelse förstås. Det var ju ändå fredag och skallen rätt så upptagen med att försöka hitta av-knappen inför fredagsmyset. Sen gjorde tiden en vurpa och när jag tittade ut så såg jag bussen sakta lämna den busshållplats jag väntat på...och skulle gått av på.

Jag tog trappan ner från dubbeldäckarens övervåning i ett språng och trodde jag skulle hinna ändå, men så klart inte. Ena hjärnhalvan hann dock inte svära klart, innan den andra kickade in och medgav att så långt är det faktiskt inte till nästa hållplats. Sen tittade jag upp på tavlan för hållplatser och inser att jag sitter på en av expressbussarna mot öarna. Nästa stopp inte bara är en dryg mil bort, utan ute i skärgården!

Precis då kände jag, att nu räcker det. Nu är veckan slut. Nu ska jag hem. Åka hem. Taaaaa mig heeeem! Jag hann fram till chauffören och bad honom släppa av mig ändå på nästa hållplats, även om bussen inte stannar där egentligen. Men nej, nej. Han hade en färja att passa och var tvungen att bus(s)köra raka vägen dit. Så jag satte mig ner. Ringde fritids. Sexåringens favoritfröken svarade tack och lov med precis det en stressad och i hjärtat denna dagen misslyckad mamma vill höra "...det är lugnt, vi har det bra här, kom när du kommer".

Jag fick busschafissen att lova att släppa mig i alla fall innan han körde på färjan. En dryg kvart senare saktade han in, vinkade fram mig, öppnade dörrarna och hade nästan rullat under färjebommen innan jag hann sätta foten på fastlandet. Havsvindarna smakade klassiskt salt och skvalpande vågor får mig alltid lugn. Under de sju minuter jag väntade på bussen som skulle ta mig tillbaka, slutade min hjärna att hetsa min själ. När jag äntligen satt på en buss på väg tillbaka, kom två polisbilar och ambulans i rasande fart med sirener och blåljus. De rullade på en tom färja som genast la ut. Jag skänkte en tacksam tanke över att jag förvisso var supersen till hämtningen, men mina barn var trygga på annat håll.

Jag gick av bussen som planerat, småsprang till fritids och möttes av...en strålande glad sexåring som satt och målade! Hon ville inte gå hem. Hon var inte klar, teckningen skulle ha mer färg och hennes kompis var faktiskt där ju! Jag fick vänta. Stod och hängde i farstun och lät dagens sista teoretiska (och några äkta) svettdroppar skölja genom mitt inre. När hon sedan kom hoppandes, min sexåringen, gav mig en kram och bubblande berättande om sin teckning - då var det väldigt nära att jag upprepade morgonens Halleluja-sånger i någon sorts egenkomponerad tacksamhetsaria.












Location:Runslingan,Torslanda,Sverige

onsdag 23 november 2016

Nostalgi i nutid med bh-dramatik

I lördags var maken och jag på galej! Det hela startade dessutom extra festligt med en timmes bilresa, bara maken och jag. Vi spelade Haddaway och Ace of Base så högt mobilen tillät på hotellrummet. Maken provade att sätta mobilen i en tom papperskorg för att få till det rätta soundet... Det kanske inte riktigt funkade men gav en del vibbar till två fortfarande 39-åringars barndom. Fast utan mobiltelfoner förstås. Innan vi promenerade bort till 40-årsfesten, skålade vi till 90-talets ära i varsitt vin i dricksglas. Flärd...

Det blev ett 40-årsfirande med shuffleboard, amerikanskt buffé och röjrock a la 90-tal på dansgolvet - med en perfekt inramning av glitter och mingel. En hel drös med trevliga människor och dans hela natten. Eller ja, halva natten...nästan. Sen sov vi i åtta timmar och barnen var glada när de fick pizza till kvällen nästa dag. Nostalgi i ny tappning! Alla nöjda.

Den här lilla historien är egentligen slut här. Jag blev dock hemskt irriterad på mig själv i måndags, när jag insåg att jag mest troligt tappat bort min favorit-bh under helgen. Ni vet, den där som har perfekt mjukhet och sitter skönt så tutorna slipper fladdra. Jag tog en extra kik i min ouppackade väska innan jag ringde räddningstjänsten mitt resesällskap från helgen. Min ide' om att någon han kunde ringa upp hotellet och fråga om de hittat en bh bakom nåt element eller så, möttes inte med stående ovationer. Innan vi la på, spelade jag ut mitt sista kort: Jaha, då får jag väl köpa en ny då. Eller två!

Han höll mig på halster ett tag, maken. Men sen berättade han att ringt hotellet. Och frågat om de möjligtvis hittat hans frus kvarglömda bh vårt rum..? Han var lite osäker på färg, men typ svart? Eller vit? Det var förvisso tokfel. Receptionisten var tydligen inte jättepepp på att skicka någon till rummet att leta, enligt maken.

Så där kunde ju också historien ha slutat. MEN. Så kom idag. Ikväll faktiskt, till och med. Jag skulle lägga undan väskan jag haft med mig. Och märkligt nog, som ett bh-under, så ligger den plötsligt där! Mitt framför näsan på mig, lite skymd av ett linne, men den var där. För en kort sekund undrade jag om jag höll på att bli senil. Men sen kom att tänka på den gången när jag anmälde mina nycklar stulna och sen hittade dem i handväskan. Då var jag ju 17. Nostalgi är inte bara av godo.





fredag 18 november 2016

Fredagsfeeling och mammaskap

Den kom den här veckan med, fredagen. Mer efterlängtad än vanligt, men också lika plötsligt uppdykande. När jag skriver det här sitter jag utanför sexåringens körövning. Korridorens flexlyse släcktes nyss, så jag sitter helt still så jag ska slippa det kalla ljuset i mina ögon. De ljusa barnrösterna hörs genom trädörren.

Jag älskar att hämta barnen på fredagar. Hela veckans måste-lista är checkad och vi kan på riktigt sparka i löven så länge vi vill på väg hem från skolan, om andan skulle falla på. Nu gör den ju sällan det eftersom jag väljer vägen över de lövfria tennisbanorna, men ändå. Tanken är ju möjlig.

Vi tog bilen genom mörker och regn till sexåringens kör. På väg från bilen dansar hon runt omkring mig och råkar slå till min arm så jag tappar hennes pärm med sångtexter på marken. Jag grymtar till när jag böjer mig ner snabbt för att nå pärmen innan den läcker in regnvatten. Sexåringen fortsätter dansa och springa. Sen konstaterar hon glatt att "Ibland måste det vara jättejobbigt att vara mamma", när hon ser mig fiska upp pärmen ur en vattenpöl.

En kvinna vi just passerar brister ut i skratt och berättar för sin vännina i telefonen om den lustiga men kloka lilla flickan hon just mötte på gatan. Vi skyndar vidare och hinner lagom till kören. Om en liten stund är de klara med alla julsångsövningar, och då ska jag tala om för henne, att just nu är det faktiskt jättelätt att vara mamma.






tisdag 15 november 2016

November rain

En regnig tisdag i november. Mörker och väta, två saker jag tycker innerligt illa om, samlade på en plats. Det var nästan så jag längtade efter en liten ryckning i näsan och ett litet svidande i halsen så jag slapp gå upp och möta i-landseländet.

Med den inställningen blir ju sällan något bra. Maken försvann till jobbet, tur för alla inblandade. Nioåringen var trots sin pannkakslåda inför dagens skolutflykt, inte nöjd. Kanelknäcke skulle det vara! Här, sa jag, ta alltihop.

Sexåringen var mer än lovligt lealös av sömn, men inom i mig anades en liten flik av ljus bakom novembermörkret, när hon gav mig en varm kram och min näsa fylldes av hennes lätt morgonsvettiga doft från nacken.

Min svarta tänkta tröja var så klart inte ren, fast jag trodde det. Och nioåringen kunde inte hitta sin matteläxa som skulle lämnas in. Efter en hel drös rätt dåliga pedagogiska kullerbyttor, stod vi redo för att lämna radhuset och ta oss an regnet. När nioåringen försvunnit runt hörnet - med ett leende! - vaknade sexåringen och tog tack o lov på sig rollen som fixare. Regnbyxor på och ingen protest ens när favoritmössan visade sig ligga kvar i bilen. Hon scannade sin låda med mössor och vantar och valde sin svart-gröna mössa från restaurangen Harrys med två mjuka horn uppepå. Sjukt nöjd med det valet, svängde hon sedan på sig Frost-ryggsäcken och var redo för dagen. Med ett litet ljus spirande inom mig, valde jag vinterkängor och varmaste jackan. Skitsamma om jag ser ut som om apokalypsen är på ingång.

Nej, det blir ingen mysig avslutning på det här inlägget, om att november är rätt trevligt ändå. Sexåringen sätter sig på huk utanför dörren och frågar om jag ser den lilla, lilla morgonfjärilen på marken. Då känner jag ändå hur munnen dras upp i något som troligtvis kan liknas vid ett leende. Jag tittar och nickar. Hon tittar upp och bränner av ett strålande leende innan hon vänder sig om och skuttar mot skolan. Hon ropar över axeln:

- Det är kanske förresten en nattfjäril som ska sova nu! Trampa inte på den mamma!

Jag kliver försiktigt över den lilla döda fjärilen och låser dörren innan jag går efter min sol.


I kapprummet på fritids.







fredag 11 november 2016

39 år och milstolpar

Maken har födelsedag och det har inte undgått någon inom en radie på flertalet kilometer. Sexåringen talade om det för alla på kvällsrestaurangen samt för hela världen under hela eftermiddagen. Mest var det fokusera på delen "vi ska få TÅRTA", men ändå, lägger det i facket för kärlek.

Det var en osedvanligt lugn kväll. En kan nästan våga dra slutsatsen, att vi kanske numera kan gå på samma restaurang två gånger inom loppet av en fem års period utan att bli igenkända?! Ett enda vält glas på hela middagen! Alla åt sin egen mat utan att kladda i någon annans hår. Tre av oss satt på sina stolar hela tiden och den fjärde nuddade i alla fall sin sits ungefär en gång per minut. Så hon var ändå i krokarna. Hennes viftande var förvisso anledningen till att glaset välte över bordet, men när servitrisen löser det hela genom att snabbt ställa fram hela Cava-flaskan på bordet istället, så var det ändå okej.

Det var inte bara makens sista 30-tals-födelsedag, som kändes speciell idag. När vår nioåring spontant berättade en historia om en youtuber för servitrisen, så var det steg ett i vår felaktiga bedömning av vår blyga tjej. Hon, som brukar sitta tyst om någon okänd tilltalar henne och istället skicka fram lillasyster, pratade glatt om, tja, allt. Efter att sjungit Sankta Lucia på italienska i rätt högljudd ton samt tonart, började hon diskutera lämpligheten i att Donald Trump ska styra USA istället för "Hillary" (som hon benämner henne). Hennes slutsatser och åsikter var antagligen klokare än många av de amerikaner som röstade i veckan.

Lite mycket chokladtårta på det så var födelsedagen komplett.