lördag 21 maj 2016

Ciao Bella!

Vilken fantastiskt energiboost det är att resa med fem tjejkompisar som kan ens öden och äventyr sen tjugofem (!) år tillbaka. Förvånansvärt hur vi dessutom verkar ha blivit av med all stönighet och numera enbart består av positiva sidor. Dessutom är vi överens om att vi är så mycket fräschare nuförtiden och ja, självförtroende bättre. Peppen är total!

Rom har levererat soliga dagar och en hel massa shopping, långa luncher och besök på piazza si och piazza så. Kulturen får en på köpet i den här staden, varenda stenhög och varenda kyrka har en historia som oftast är lika fascinerande som grym.

Vi hade träningskläder med oss, men allt det blev av det för fem av sex av oss, var en lätt powerwalk en morgon. Den var förvisso skön men vägde knappast upp pastan och proseccon från dagen innan...
Struntsumma. Det känns inte bara som vi är på semester, vi är nästan i ett parallelluniversum bestående av enbart godhet, skratt och perfekt röda jordgubbar. Vår fördom om italienare var att de är rätt högljudda och ja, ni vet, bullriga. Det må vara sant, men antingen så vill de inte ha konkurrens eller så har de mött sina överkvinnor i oss. Då och då har vi på uteserveringar fått en sträng blick från en bordsgranne efter att någon av oss varit så där hysteriskt rolig igen.

Nu är det dags att packa, imorgon åker vi hem. Det enda som återstår innan vi avslutar här med lite hemmaspa, ska jag bara försöka räkna ut hur fem nyshoppade kilon ska rymmas inom de 300 gram jag hade kvar till maxgränsen på bagaget på utresan...







torsdag 19 maj 2016

Prosecco, bruschetta, mozzarella, gelato. Och lite shopping!

Vi är här! Sex tjejer i en lägenhet nära Fontana di Trevi. Svårslaget är bara förnamnet. Igår, efter att vi spridit ut oss ordentligt i lägenheten, gjorde vi Rom by night - ända till klockan 23! Vi somnade innan midnatt. Grymt uthålligt för sex rätt trötta tjejer som tror de är 20 igen. Det är vi inte.

Idag stod vi i solen vid 10 utanför lägenheten. Jag har noll lokalsinne och har minusbetyg i att läsa en karta. Precis som att alla stenar och stigar blev till en myrstack i mitt förvirrade kartläsarhuvud i orienteringen i skolan, så ser alla gatukorsningar och hus mer eller mindre lika ut i en stad. Ibland vet jag var vi är, men inte hur jag kom dit eller hur vi ska ta oss därifrån. Det ger ibland vissa utmaningar.

Med på denna resa är två andra storasystrar. De har full koll på alla svängar och vet precis vart vi bor hela tiden. Ofattbart bra! Vi startade första dagen med en sightseeingbuss. Kultur, check på det! Alla utom en av oss har varit i Rom och sett stenhögarna sevärdheterna förr. Så efter rundturen satsade vi på affärsgatan.

Shopping tog vid. Jag var mest nöjd med en underklädesaffär vi snubblade över. Jag gick lite bananas men med tanke på att bh:n jag hade på mig var ihopsydd med björntråd sen en vecka tillbaka, så var det välbehövligt. Vi provade allt och inget, åt italiensk underbar glass och drack Prosecco när vi pausade. Svårslagen torsdag!






onsdag 18 maj 2016

La dolce vita

De senaste veckorna har varit en studie i vardagspussel. Men förutom att materialet om hur middagen blir lagad varje dag (jo, gröt är middag) och hemmet panikstädas varje gång det ringer på ytterdörren, skulle räcka till en doktorstitel, så har det rullat på bra de här första veckorna i maj.

Vi har fått nya grannar. Det äldre par som bott där sen vi flyttade in 2008, gick båda bort med några månaders mellanrum i vintras. Vi, eller mest maken, hade hjälpt dem mycket på slutet och det blev tomt när de försvann. De var dessutom tystlåtna och halvt döva. De klagade aldrig när någon av döttrarna mamman fick ett tokspel så radhusväggarna skakade. Vi undrade därför vem som skulle flytta in. Tänk om det blev 40-talister som ville ha lugn och ro...? Hemska tanke. Nu vet vi att det är ett yngre par med tvillingdöttrar som flyttat in och när maken var ute i trädgården häromdagen, så hörde han ett av barnen ge upp ett illvrål. Vi high-fivade och känner oss ytterst nöjda med att få lite konkurrens.

Så var det äntligen dags för Eurovisonskväll! Femåringen firade beskedet med att springa från rum till rum tjoandes, blev tillsagd att sluta, hoppade i sin mammas säng, blev tillsagd att SLUTA, ramlade av sängen och slog huvudet i elementet och biljetten till Eurovison i soffan var indragen. Sin vana trogen somnade hon dock inte på beställning, utan höll ut till en minut innan Frans skulle sjunga. Dagen efter var hon högst irriterad på sig själv att hon så snöpligt somnat! Hon! Somnat!

Åttaåringen kämpade på vilja och höll ut till alla låtar spelats. Hon var dock inte heller nöjd över att hon på inget sätt kunde rösta på Frans och var en levande löpsedel hela söndagen där hon basunerade att "fel låt vann!!!". Den enda som var helt nöjd med kvällen var maken. Han mumlade om hur han nog har en sin "...23 år gamla läderjacka i förrådet som verkar bli modern". Hörde jag förrådsrensning?

Helgen som gick la vi ny altan. Ja, vi. Alla uppgifter räknas, även hejarop och utflykter med barnen som inte innefattar hammare o spik. Vår trall bestod enligt uppgift av "sibiriskt lärkträ". Högkvalitativt, sa mäklaren och säljaren för åtta år sen. Vi har dock plockat flis varje sommardag från barnens fötter och bräderna såg mer ut som "bonnasågat fulträ" enligt snickaren vi hade på besök en dag. Nu ligger där i alla fall hederliga tryckimpregnerade plankor, svenskt kråkträd eller vad det kan kallas.

Det var det hele. Jag gör mig redo för semester idag. Fem tjejkompisar och jag gör en helg i Italien. Peppen är hög och förutom hundra sms (i timmen) de senaste dagarna, om vem som tar med hårfön, selfiepinnar och antal skor i packningen så har vi laddat med spellistan. Förutom finmusik ur Turandot och en och annan finstämd låt av Pavarotti, så har vi självklart kompletterat med Pappa jag vill ha italienare, La dolce Vita och den självskrivna Canelloni Macaroni. De närmaste dagarna blir en annan typ av det ljuva livet.










lördag 7 maj 2016

...vattnar sina fålar fem...

En bra dag är det som att leva mitt i en flock snabba, vackra och fria vildhästar. En dålig dag är det som att ha Gazaremsan i vardagsrummet. Idag böljade dagen fram och tillbaka.

Efter indraget lördagsgodis innan vi ens hunnit lämna sängarna (vildsint hoppande i varje soffa och säng trots tillsägelse, i kombo med ett alldeles särdeles icke tillåtet språkbruk, i kombo med tjafs och bråk med start 06.00 en lördag) och några andra avbräck från "lyckliga familjens lördagsmys", så tänkte vi ändå, maken och jag, att vi skulle plantera med barnen som avslutning på lördagen? Jag vet inte, men kanske hade jag syrebrist efter min löprunda och kanske hade maken svettats aningen för mycket. Nåt fel är det ju när vi plötsligt tror att en vildhäst ska lära sig dressyr på en halvtimme.

Båda unghästarna var pepp. Åttaåringen var även medveten om vad "plantera" innebar. Hennes kreativa sida kom väl till pass när modern kände sig förvirrad mellan spadar, krukor och olika blommors förutsättningar för överlevnad. Det är ju liksom tusan att man till och med ska behöva ta hänsyn till blommornas förutsättningar också i ett redan fullsmockat liv? När allt annat är genmanipulerat, så borde väl någon kunnat fixa fram blommor som klarar sol, regn i mängder, skugga, solskugga, hängandes, små krukor och att växa tillsammans med vilken annan blomma som helst?! Vi hade 5-6 krukor att fylla med blommor, plus ett par rabarberplantor som kaninerna schysst nog grävt upp åt oss och nu skulle planteras om.

Hur som helst. Åttaåringen och jag kämpade på. Maken bar krukor och körde skottkärra, samt punktmarkerade femåringen. Hon, som haft sina trädgårdshandskar på sig som accessoar de senaste två dagarna, var mer osäker på sin roll. Handskarna var dessutom kvarlämnade på någon lekplats. Hon inledde med att skopa gammal jord ur krukorna, vilket var enligt reglerna och de små fölen samarbetade i några minuter. Sen uppstod konflikt och femåringen fick ny uppgift. Hon skulle tvätta av fat och krukor med vattenslangen.

Nej, det var inte särskilt smart av oss att ge henne makten över vattnet. Vi fattar det nu. Vildhästen slog bakut och rusade runt i en vild dans. Grannarna i radhusområdet kan eventuellt ha undrat mer än vanligt över det totala kaos av skrikande och vilt viftande som utbröt. Åttaåringen drabbades först och blev genomblöt om skor och shorts. Punktmarkeringen hade ett avbrott och hon tog chansen. Innan maken lyckades avväpna den skrattande dottern från vattenslangen hade både han och jag blivit genomblöta och femåringen själv halkat i det blöta gräset och givit upp ett av sina specialtjut.

Tja, sen bestämde maken och jag att var vi klara med alla pedagogiska planteringspyssel för idag. Flocken samlades ihop och föstes in. Alla krukor hade fått någon typ av blomma, även om nån satt på sne' och en kruka är fylld till bredden. Alla är dock ordentligt vattnade.













söndag 1 maj 2016

Född 1926.

Idag fyller min farmor 90 år. Jag är så glad att hon fortfarande finns. Det är först nu jag ser henne som mer än "min farmor". Jag ser hennes liv i ett annat ljus nu när jag inte är varken barn, ung eller ens ung vuxen längre. Mina 39 år är långt från hennes 90, men våra liv korsas ändå i olika åldrar.

Jag tänker ibland att hon är född i fel tid, min farmor. En kvinna som ville utbilda sig, bo i stan, bestämma själv och har många åsikter om det mesta. Men att vara född 1926 på landet gav inte så många möjligheter. Att gå mot strömmen, se förbi normer och vara en högljudd tjej med åsikter är inte helt enkelt ens när man är född 1977. Eller 2010! Men möjligheterna nu är ju oändliga jämfört med de förväntningar och gränser min farmor upplevde.

Självklart är hon också ett barn av sin tid. Hon går i kyrkan och frågar mig då och då om jag inte känner några trevliga präster i Göteborg. Om jag inte borde gå i kyrkan lite oftare? Men lika ofta tittar hon på mina barn när de härjar och säger att det är bra att det är fart i dem. Hon ger mig tusen komplimanger varje gång jag kommer dit, gläds åt mitt liv och uppmuntrar mig. För att i nästa sekund fråga hur min "stackars" make klarar hem och barn när jag reser eller jobbar.

Jag är hennes äldsta barnbarn. Hon och farfar hade en stor bondgård när jag var liten. Jag var rätt ointresserad. Djur- och bondeintresset hoppade över ett par generationer. Min äldsta dotter hade ju dock levt i en dröm om bondgården funnits kvar. Det stod grisblod i kylen, en skjuten älg flåddes i ladan och äggen hämtades färska från hönsen. För mig som villabarn i stan var det lika naturligt som onaturligt att hamna i den främmande värld som var min pappas uppväxtgård och farmor och farfars livsverk.

Jag minns hur klart och kallt bergsvattnet var när vi fick smaka ur farmors hand. Och hur jag var lika delar förfärad som imponerad den gången som farmor, min mamma och jag gick hem längs landsvägen efter att farfar skjutit en älg. I ena handen bar farmor den nyskjutna älgens lever. Hon bar den lika naturligt som den lilla stadsväska hon kanske hade haft på armen i ett parallellt liv.

Farmor lyste av stolthet idag när hennes tre barn satt framför henne vid middagen. De flesta barnbarn var där också och hennes två barnbarnsbarn visade att nuförtiden får tjejer ta plats. Numera bor farmor på servicehus. Hon saknar farfar och hon är ledsen ibland när hon snurrar till det. Men hon bor faktiskt mitt i stan.






måndag 25 april 2016

Allmänt tillstånd av sjukdom

Har ditt barn blå tunga? Gröna prickar i ansiktet? Majskorn som trillar ur öronen? Växer det ut en svans där bak? Det är i så fall inget att vara orolig för, inte så länge ALLMÄNTILLSTÅNDET är bra.

Det är säkert sant i nio fall av tio. Kanske i 9,9 fall också. Men det stämmer inte på vår femåring. Inte ens den gången i ambulansen mitt i natten när hon inte kunde andas, så låg hon still. Hon har haft 40 graders feber och dansat breakdance, för att ett par timmar senare få konstaterat streptokocker och ordineras vila.

I fredags vaknade femåringen med röda prickar på magen. Inga andra symtom och pigg som en mört. Jag stannade förvisso hemma med henne, mest utifrån att jag inte ville få dottern utpekad som den första bäraren i ett eventuellt muterat ebola-utbrott eller liknande på dagis. I lördags var hon lika pigg, men med några fler röda prickar. Inget kli och livet lekte.

I söndags hade vi gäster och hon hade en kompis här. Det stojades och det klagades exakt noll gånger. Vid 14-tiden pratade jag med en annan mamma med en lika pigg och prickig son, och bestämde mig för att ändå kolla upp femåringen inför dagis på måndagen. Åttaåringen besitter en stor fascination för sjukvård i alla dess former. När hon hörde om ett eventuellt akutbesök sken hon upp och hoppade in i bilen innan jag hunnit avgränsa barnaskaran till en. Således sladdade jag in på den helgöppna vårdcentralen med två barn i släptåg, cirka sju minuter innan de stängde.

Vid ankomst fick vi först träffa en sjuksköterska. Hon tittade på prickarna och jag berättade om dotterns avsaknad av annan symtom. Från att ha dansat runt och sjungit "Bada nakna..." i väntrummet så såg dottern plötsligt allvarlig ut. Hon kröp upp i mitt knä, tittade på sköterskan och sa att hon hade ont i örat. What...?! Sköterskan tittade frågande på mig. Hade jag varit en seriefigur hade det stått ett förläget "hehehe..." i min pratbubbla. Nu såg jag mest dum ut. Femåringen stod på sig. Örat hade värkt hela dan.

Vi fick träffa en läkare. Hon konstaterade snabbt att dotterns ena öra var totalt inflammerat och skrev ut penicillin utan att blinka. Sen höjde hon dosen efter att ha sett utslagen som hon kallade "blåsor" och som då tydligen var svinkoppor. Jahaja.

Allmäntillstånd är alltså något som inte kan ge någon typ av indikation på sjukdom hos den yngsta avkomman. Vi vet det nu. Det påminner mig om en historia om ett föl en gång för några år sen. Maken och jag promenerade längs en hästhage (på asfalt givetvis) på landet. Inne i hagen stod ett sto och vaktade sitt lilla nyfödda (?) föl, som låg ner och inte såg särskilt levnadsglatt ut. Vi ringde bonden och berättade vad vi sett. Han svarade på klingande bohuslänska.

- Ligger han ner o ser livlös ut?
- Ja..??
- Då är allt i sin ordning.


lördag 16 april 2016

Scener ur ett äktenskap

Det regnade häftigt sent igår eftermiddag när jag och barnen skulle parkera bilen i garaget efter att ha varit i badhuset. Således hade jag vindrutetorkarna på max, Mello anno 2016 på högsta volym och tankarna på middagen. Resultatet blev, att jag missade att stänga av vindrutetorkarna innan framrutan var i höjd med innebandybollen som maken hängt upp som stoppmärke i garaget. Bäng....! Den for fram och tillbaka på rutan, vilket i sig inte gjorde nåt, men jag blev så överraskad att min reaktion på att stänga av motorn kom någon sekund försent...

Det räckte för att de påmonterade extraljusen skulle slå i nåt bös som maken har stående i garaget. En snudd skulle jag kalla det, men det fick det ena ljuset att ställa sig något snett bakåt. Inte för att jag kollade, men åttaåringen var snabb som en vessla och rapporterade efter kontroll. Jag gjorde en deal med henne om att ligga lågt med informationen till hennes far. Jag hoppades kunna åtgärda det enkelt så vi slapp hans stora förtvivlan och oro över eventuella skador på hans andra kärlek.

Det hade säkert gått i lås, om inte maken haft nåt ärende (påhittat?) ut till bilen senare och upptäckt den lätt snedställda lampan. Han ringde mig från garaget och lät som om han hade fastnat med nåt i domkraften eller så. Världen hade gått under, eftersom han dessutom upptäckt att det fattades en "kåpa" till en av backspeglarna. Eller som jag säger - en bit plast.

Eftersom åttaåringen snabbt tog luren ifrån mig och vittnade mot sin lögnaktiga moder, så dömdes jag även av maken för missödet med den försvunna kåpan. Han vägrade godta min förklaring om, att jag inte ens sett att den fattades..!? Det är inte ett möjligt scenario, mässade han, innan han tog bilen för att leta efter den förbannade plastbiten, f'låt, kåpan, längs vägen jag och barnen färdats på. Trots att han "finkammade terrängen" enligt egen utsago, så hittade han den inte.

Även om extraljuset åtgärdades med lite kärlek från makens sida, så var fredagsmyset minst sagt naggat i kanten. Stämningen kunde inte återhämta sig efter att maken upptäckt Volvons lidande.

Idag är maken iväg på konferens hela dagen och kvällen. Jag försökte muntra upp honom med ett skämt innan han gick på förmiddagen. Jag förslog att vi kunde låta barnen måla bilen med vattenfärg idag som lördagsnöje. Minst en av dem är ju konstnärlig. Det regnar ju dessutom idag så snart skulle Volvon få tillbaka sina skimrande silverfärg igen. Maken uppskattade inte skämtet. Eller så här: han vågade inte riktigt hoppas på att det bara ett skämt. Det är kanske lika bra att han är på hotell i stan idag, så kan vi återförenas imorgon. Tiden läker ju alla sår sägs det...även på en Volvo. Och förhoppningvis i ett äktenskap.