måndag 1 september 2014

Elcykel?

Vi funderar på att köpa en elcykel att dela på, maken och jag, för att ta oss till jobbet i stan. Förvånande nog så var det min idé. Jag är ju verkligen inte någon maratontyp. Men jag är å andra sidan grym på effektivitet. Och vad kan vara mer effektivt än att kombinera träning, med att ta sig till jobbet, lyssna på poddar och slippa byta baciller med alla på bussen jag slipper passa!? Älskar kombon! Cykla de två milen till jobbet på vanlig cykel känns...ungefär lika lockande som en hink med mask.

Jag presenterade idén för min make under över en bit blåbärspaj. Jag tyckte själv jag fick till själva pitchen riktigt bra, och avslutade med en lockande jämförelse till den tid för drygt sju år sen när vi brukade ha spinning som gemensam träning. Han nappade inte riktigt så snabbt som jag hade önskat. Och visst, det haltade lite. Då var vi två, nu skulle vi ju elcykla ensamma. Jag satt beredd att slänga in miljökortet, men jag visste att han skulle kontra med att bussarna i Göteborg körs på el. Eller miljödiesel eller hur det nu är. Bra är det i alla fall. Min syster satt bredvid och tyckte jag tramapade vatten. Jag nådde inte fram. Var liksom inte trovärdig i min övertygelse om att vi borde investera i en cykel som i inköpspris skulle kosta som en mindre begagnad bil. Hon slängde in ekonomikortet: vi skulle ju kunna dela på ett busskort, jag och maken! Spara pengar!

Jag hade hans uppmärksamhet för några minuter. Han övergav både kaffe och sällskap vid bordet för att kolla upp priser. Men han kände sig tveksam. Jag slängde in mitt sista trumfkort, kanske kunde vi sätta ett Volvo-märke fram till..?

Han nappade inte. Jag tänkte att han fick smälta det hela lite. Jag kunde ju ta upp saken igen om ett tag. Men som vanligt när jag fått en idé så har jag svårt att hejda mig. Så kanske tog jag upp det något för tidigt. Redan samma kväll frågade jag om han tänkt på saken. Han skrattade och sa att han hade eget förslag. Miljövänligt, billigt och numera med oss båda inkluderade.

- Du, vi fixar en vagn så kan jag cykla med dig på släp.

Jag ser förslaget som en delseger. En av oss får ju motion. En av oss kan lyssna på podradio. Och vi kan vinka åt bussen när den kör förbi oss.












söndag 31 augusti 2014

(O)vil(j)a

Vila stod högst upp på prioriteringslistan den här helgen. Det fattade alla utom fyraåringen. Hon iscensatte en hämnd vi bokstavligt talat blev tagna på sängen av, när hon påbörjade ett högljutt party klockan 06.00 lördagsmorgonen. Vårt brott? Vi misstänker en hel radda. På första plats troligtvis att vi väckt henne klockan 7 varje morgon och släpat upp henne, tvingat på henne kläder samt lämnat henne på förskolan. Tung brottslighet! Dessutom kan jag ha blivit fälld för det faktum att jag torkade bort en teckning som mycket kreativt var ritad direkt på väggen och som hon lagt ner tid och möda på under veckan. Alla veckans oförätter vi utsatt henne för, bakades nu ihop till en gigantisk morgoncocktail bestående av tjoande och tjimmande, skriksång och högljudda citat ur "Frost" samt diverse ostämda julsånger. Hon fick fram sin poäng.

Sexåringen inledde lördagen med att vara gäst på det tredje kalaset sen höstterminen startade, och fyraåringen var arg eftersom hon inte var bjuden. Mamman var arg för att hon inte var bjuden på vilket kalas som helst där inga ilskna fyraåringar befann sig, och pappan följde med sexåringen för att få köra ett par mil med bilen. Ensam på hemvägen! #lycka

Lördageftermiddag inleddes med ett brandtal från föräldrar till barn om beteendemönster vid uppvaknanden innan klockan 7 på helger. Vi började i ena änden med förklaringar om hur vi alla mår bättre om vi inte behöver vakna av cymbaler, och att vi slipper oroa oss för grannarnas välbefinnande när de tvingas vakna till Hej tomtegubbar framförd i falsett. Vi nådde inte fram kan man säga. Eller så kan man säga att hon imiterade en tonåring förvånansvärt bra, och satt helt tyst framför oss och svarade sedan "vadå?" med förvånad min när vi frågade henne om hon förstått. Vi avslutade diskussionen i andra änden, och hotade med indraget lördagsgodis för all framtid om hon inte lyssnade i fråga om att hitta en mer dämpad sysselsättning i gryningen. Självklart får hon väcka en av oss. Men alla tre övriga familjemedlemmar behöver inte snubbla upp och krocka i hallen med morgonandedräkter som kan väcka de döda och undra om Sweden Rock flyttat in under natten.

När barnen somnat satt vi i soffan och slösurfade på Netflix. Vi hittade Arrested Development. Antagligen slår jag in en öppen dörr och med all sannolikhet är vi hopplöst sist på bollen. Men vi skrattade oss igenom fyra avsnitt á 20 minuter och serien kan därmed lätt utnämnas till en av de bästa för en lördagstrött hjärna. Jag önskar mig härmed också ett Frozen Banana Stand. Och en stegbil.

Något av det vi sa gick tydligen fram, för imorse vaknade vi av en liten människa som likt en vålnad gled fram över golvet, och sedan stod och stod och stod och stod vid sängkanten och stirrade på oss tills vi vaknade. Även om vi båda vaknade med ett ryck (och jag i alla fall kvävde ett skrik), så var det ju ett steg upp från gårdagens brutalitet. Grymt nöjd med förbättringen, vände jag mig om i sängen och fortsatte sova medan maken och fyraåringen började dagen framför Barnkanalen.

Någon timme senare fick jag bevis på att vår seger var en pyrrhusseger, inlindad i dåligt samvete och missförstånd, samt en en bekräftelse på att vi ändå nått fram med vår vädjan om lägre decibeltal än 120. Men att det skulle kosta.

- Mamma? Får jag lördagsgodis när jag blir vuxen?

- Ja, fast du får köpa det själv.

- Men du satt jag skulle få!!!

- Vad menar du?

- Du sa att jag skulle få lördagsgodis om jag inte skrek. Du sa inte att jag skulle köpa det själv! Jag har inga pengar, då får jag inget godis!

(Hulkanden och dramatiskt-slänga-sig-på-golvet) (inte av mamman)

- Men...

- Du ljög!

- Men...

- Du är dum!

- Men...

- Jag vill ha choklad när jag är gammal. Får jag det?

- Men du ka...

- Uuuuahhhmmmmmuaaahhhhhaaa....

- Du ska få choklad varje dag när du är vuxen.

Jag borde fattat bättre. Det enda som kom ut av den här mutan är att vi snurrat in oss i något slags löfte om en evig chokladfabrik. Fyraåringen har förvisso förstått själva teorin bakom dealen, men i praktiken går det...så där. När jag nattade henne nyss blev hon kissnödig. Hon smög upp, gick förbi sin storasysters dörr (som sov) och in på toaletten. Sen kom hon på nåt. Gick ut igen, ställde sig utanför sin storasysters dörr och vrålade till mig, i all välmening, att hon inte tänkte spola.

- ...SÅ INGEN SKA VAAAAAKNAAA! BRA VA!














torsdag 28 augusti 2014

Jaja, jag kanske är sjuk då. Lite.

Så kom den, veckan när vi liksom kravlar oss fram bland snorpapper och halstabletter. Och med ”oss” menar jag – jag. Maken var krasslig ett par dygn förra veckan, men sin vana trogen lyssnade han då på sin kropp och gick och la sig. Som vanligt var också att han hade noll sympatier från sin fru. Speciellt när han får frågan vilka värktabletter han tagit och han svarar att han inte tagit någon alls. Va! Det är väl grundläggande för alla föräldrakurser att inte förrän du testat en cocktail av de allra vanligaste receptfria läkemedlen, inklusive en herrans massa c-vitamin och eventuellt en whiskey, kan du ens närma dig epitetet ”sjuk”. Den tredje sanningen i min makes sjukdomshistoria från förra veckan var hans snabba tillfrisknande. Sunkigheten försvann och han kom tillbaka till livet som småbarnsförälder.

Mot slutet av förra veckan började jag känna mig hängig. Ignorerade. Maken och jag genomförde våra helgplaner, men min insats som medpassagerare kanske inte var så lysande som han hoppats. Jag dreglade kanske inte (INTE) när jag vilade i bilen, men jag hade ett strikt schema för hals- och värktabletter. Men sjuk? Nejdå.

Vann första ronden. I tisdags var fyraåringen sjuk. Jag kände mig ju ändå rätt hängig också, så jag stannade hemma med henne. Skrev jag att hon var sjuk? Det var en sanning som gällde i ungefär 2,5 minut. Vid lunch hade hon kunnat springa ett maraton alternativt driva ett elverk med sin energi. Man kan säga att hon vann den ronden.

Och nu sitter jag här. Torsdag. Drar på en seg förkylning som mestadels gör sig påmind i form av trötthet och huvudvärk. Precis när jag känner att jag är nog ändå rätt pigg, så kliar snoken av snor. Maken menar att han har en bättre strategi än jag i vardagssjukdom. Så här på sjunde dagen är det inte lika enkelt med argumenten mot att han har rätt längre. Hörseln kan väl också bli lite påverkad när man är förkyld…har jag hört.  En Treo på det kanske?


söndag 24 augusti 2014

Dalarna för en stund

Det är lite grann ödets ironi att jag anlände destinationen med nerfläckad tröja. Kaffe o majonnäs satt som två lysande runda nya mönster på min förvisso rätt alldagliga tröja. Det är svårt att vänja sig av med alla saker som automatiskt kommer med barnen. Små vardagliga trix som man gör utan att tänka sig för. Servetthögen de luxe som vi plockade åt oss på Burger King, till exempel, två vuxna gör sällan slut på 20 stycken per måltid (mitt spillande till trots). Addera två barn - servettsstället slut. Beslutet att ta plats vid ett mer barbordsliknande bord på samma hamburgerställe, efter att ha övergett det barnvänliga soffbord vi alltid sitter vid annars. Men störst är den där känslan av att hela tiden ha tappat bort något. Var inte barnen här nyss..!?

Jag hade helt fel, men också helt rätt, om vildmarkshotellet där vi spenderade natten. Bara några hundra meter därifrån fanns björnarnas egenvalda övergångsställe mellan fjäll och dalgång. I den hemlagade fantastiska frukosten, bestående av bland annat rökt sik, våfflor och nygjord blåbärssylt, ingick också historier med värdparet om vargmötet 300 meter därifrån, om bärplockning och flugfiske och tyskarnas missuppfattning om allemansrätten som inte betyder att man får tälta i någons trädgård. Medan vi fick nybryggt kaffe serverat, kände jag mer och mer att jag förstod de här vänliga människornas val att bo mitt i naturen.

- Det kanske bor en vildmarkstjej i dig ändå, sa maken efteråt.

Tillåt mig tvivla. Men jag var glad för att "trots" läget, några kilometer in i skogen, fanns utmärkt wi-fi och jag sov som en klubbad storstadsbo som fått en välbehövlig överdos av djupa andetag av fjälluft. Maken är ju mer vildmarksanpassad än mig från början, men han förhörde sig ändå om var närmaste Clas Ohlson-affär finns. Nån civilisation vill man ju ha, som han sa.






Jag har hunnit läsa en hel bok. Hålla min makes hand (ja, vi är hundra år) utan att någon liten minimänniska ska knö sig emellan. Inte vänta till sist i familjens toakö. Men den oerhört politiskt korrekta sanningen är att jag redan igår, två timmar norr om Göteborg, höll på att längta ihjäl mig efter barnen. Alla tankar på högljudda, skrikiga lekar och trotsiga gräl var som bortblåsta. Mindes bara varma morgonkramar, kloka resonemang från en sjuåring och en fyraåring som smyger in sin hand i min.

Nu är vi snart hemma igen. Om barnen, som haft party hemma när vi var borta, blir glada att se oss återstår att se. För säkerhetsskull har vi presenter med oss till dem. Äkta älgbajslortar, handplockade av tyskar i svensk dalaskog, lackad och utsmyckad med pärlor och satta på en nyckelring. Borde bli succé om vi känner våra avkommor rätt.



Den rena tröjan blir förhoppningsvis snart nerfläckad av pussar och kramar med spår av lite mellis, sand och snor. Hurra!






lördag 23 augusti 2014

Tvåsamhet

Vår standardvariant när det kommer till avkoppling utan barn, spa och champagne, är denna helg utbytt mot blåställ (nåja) och kaffe på termos. Vi lämnade barnen hemma med sina favoritmänniskor och drar tillsammans sex timmar norrut, maken och jag. Det måste väl garantera ett dygns egentid ändå!?

Maken har bokat in oss på ett bed and breakfast långt in i skogen. Enligt deras hemsida finns wi-fi (tillåt mig tvivla) och har man tur så får man en skymt av både älg och björn. Tur!!? Otur skulle jag mer vilja kalla det mötet...men ok. Vi är på väg mot vildmarken.

På väg här i bilen har vi hunnit avhandla både det ena och det andra. Som att maken tydligen kände av tydliga mobbningstendenser, om än i lightversion, på sitt arbete efter att han avslöjat sin vurm för tidningen Land. Min reaktion kan eventuellt ha förstärkt hans intryck. Eller huruvida vi ska ligga kvar bakom bilen med skylten "övningskör" tydligt markerad i bakrutan. Eller vilka halstabletter som är de godaste.

Ååååh, de hinner säga alla orden i en mening till punkt...och så lugnt och skönt de har de där i bilen nu, tänker kanske någon med en trilskande tvååring på armen och håret i svettiga stripor. Jodå. Jag ska inte klaga. Meningsutbytet är väldigt skilt ifrån det som utspelade sig under den något kaosartade fredagsmys(?)middagen vi genomförde igår. Framförallt är det skönt med tystnad. Hittills har vi dock stannat nästan lika många gånger som alltid när vi reser med bilen. Något ska hämtas, nån är nödig, stegen ska surras... Dessutom har jag nyss föreslagit ett kortare stopp i en civiliserad stad innan vi når fjällvärlden. Champagne smakar ju lika gott ur mugg, eller hur?


fredag 15 augusti 2014

Väck inte det barn som sover.

Fyraåringen kom instövlandes klockan fem imorse. Hoppade upp i sängen och la sitt huvud på mitt. Gastade att hennes pappa skulle flytta på sig och att hans täcke var hennes. Gomorron? Desperationen över att eventuellt förlora den sista timmen av nattens sömn, drev oss till att göra barnet till viljes. Maken försvann in i hennes rum för att fortsätta sova. Fyraåringen sjöng en stund, förvisso rätt tyst, men inte tillräckligt tyst för att jag skulle kunna somna om. Tio minuter senare väcktes sexåringen av fyraåringens version av "Blame it on the disco".

Sexåringen fick Ipaden i sin hand och gick tillbaka till sitt rum. Jag slumrade, medan fyraåringen verkade fast besluten att med hjälp av små knuffar, framföra några slumpvis utvalda fraser ur Melodifestivalen, samt en och annan "kram", hålla mig precis vid sömnens yta. Efter några minuter insåg jag att dagen nog, mot min vilja, hade börjat. Jag låg kvar några sekunder extra och njöt av tystnaden...vänta nu...vadå...TYSTNADEN..??! Va i...?

Ungen sov. Snusade gott med täcket uppdraget till hakan. Drog några snörvliga barntimmerstockar och smackade belåtet i sömnen. Rofylld och helt avslappnad låg hon med huvudet på min kudde och tog igen förlorad gryningssömn. Jag reste mig precis när min väckarklocka ringde. Fyraåringen rörde lite på sig, grymtade något ohörbart och fortsatte sova...


(Vänta du bara tills du är femton, älskade unge, då ska mamma lära sig spela fiol och öva varje lördagmorgon så fort solen gått upp)





onsdag 13 augusti 2014

Stolt mamma

Sakteliga börjar vi komma tillbaka i rutiner. Maken och jag har svår Netflix-abstinens på kvällarna, och vill gärna vara vakna tills augusti-mörkret faller strax före midnatt. Det är dock inte att föredra när klockan ringer nollsexnoll, och vi vet att vi vaknar som två arga zombies om vi inte får sova mer än så. Ok, jag gör det.

Fyraåringen kämpade hela sommaren med att inte somna på kvällarna. I söndags slocknade hon vid 23. Efter två dagar på förskola med tidig väckning, somnade hon igår mitt i sitt eget solosångnummer "Hej tomtegubbar...".

Veckomiddagarna som planerades i sista sommarskriket i söndags, flyter i alla fall på i lite mer sommaranda fortfarande. Vi är inte inne i pasta-och-korv-träsket än. Grillad lax och hemlagat blomkålsmos stod på menyn idag. Skryt!, tänker säkert nån. Jajjemen, men när fyraåringen äter blomkålsmos som om det var glass, och dessutom ber om en morot, då skriver jag det gärna på hustaken. Jag tycker verkligen kan man få hojta högt när ens ungar äntligen fattar något roligt klokt på egen hand. Dessutom balanserar det där upp sig själv. I alla fall hemma hos oss. Mycket riktigt även denna gång. En stund senare försökte "någon" smyga ut lite luft, men tyvärr höll den skyldige fyraåringen i handen just då, som högt utbrast "oj, vilken jädra fis!".

På ämnet ärlighet samt vårdat språkbruk för barn, har jag bara en sak att säga: vill du ha mer blomkålsmos?