söndag 26 juli 2015

Milda makaroner

Vår yngsta donna tycker oftast att sömn är överskattat. I alla fall om klockan är runt 20 och hennes föräldrar sätter igång Sisyfos-uppdraget, att försöka söva henne. Det går troligtvis snabbare att trycka sju kameler genom ett nålsöga, än att få detta flickebarn att kombinera tystnad och avslappning i horisontellt läge tillräckligt länge för att sömnen ska överraska henne (citat: Jesus i fri tolkning).

Hon vill sova varje morgon när hon ska gå upp. Det snusas och sovs och dras täcken över huvudet. Hon är mer lik en 15-åring än en 5-åring i just denna egenskap. En annat favorit är, att sova när vi åker bil på eftermiddagen. Fem minuters slummer motsvarar minst tre extra vakna timmar. Båda föräldrarna är avundsjuka på den återhämtningsförmågan.

Jag hade första passet idag vid läggning, och misslyckades. Maken tog över, men kom ut med sömnig blick efter en halvtimme. Dottern kom efter, efter några minuters stilla lek ensam i sitt rum, utrusande med ett pappershjärta i handen och ropade "Milda makaroner! Det är inte mitt! Någon har glömt det hos mig!"

Vi har spelat ut vårt sista kort, uttråkning. Men reprisen på TV om Kinnevik, som skulle få henne att dåsa av, blev en favorit. Så nu sitter vi här alla tre i soffan, två lätt uttröttade föräldrar samt en femåring med en tonårings sömnmönster och ett språkbruk likt en sjuttiofemåring. Och med smak för makt.



tisdag 21 juli 2015

Fixa rummet

Femåringens rum var anpassat för en tvååring och behövde således en uppfräschning. Vi startade i söndags och ikväll är vi näääästan i mål. Det kostade oss en del blod, svett och tårar, men resultatet hittils är så himla bra - om vi får säga det själva, och det för vi ju.

Vi startade med rensning. Då kom tårarna. För varje litet trasigt gem, för varje tidning som saknade sidor, för varje bruten krita skulle det fällas en tår. I alla fall är det så jag föreställt mig scenen, om jag inte istället bett mormor om barnpassning och sedan tagit med mig en svart sopsäck in i femåringens rum. En triljard McDonalds-leksaker (alltså, ok att vi äter där ibland, men en samlare hade varit stolt över den enorma mängd hon hunnit med) åkte ner i säcken tillsammans med en docka från min barndom med huvudet bakåfram, borttappade pärlor och annat bös.

Sen kunde vi börja planera på riktig. Svetten kom smygande redan då, i alla fall rent psykiskt. Jag har extremt svårt, att se det färdiga resultatet framför mig när det kommer till inredning. Min make ser ju allt direkt, medan jag famlar som i blindo och behöver både en och två felköp innan det eventuellt blir rätt. Svettattacken de lux infann sig vid besöket på Ikea. Det var förvisso ett bra besök så här i efterhand. Men när vi kryssade mellan högar av servetter i pastellfärger och påminde varandra om listan för att inte spontanköpa nytt porslin, durkslag i nya material eller färggranna nyinkomna ramar till samtliga väggar hemma i radhuset, var det en kamp med svetten som närmaste granne.

Dag tre, idag, kom blodet. Hur olyckan exakt gick till vet bara de inblandade, det villa säga maken och borrmaskinen. Något tappades, hamnade på makens ben och det kom blod. Maken gick och la sig för att vila skrubbsåret med benet högt.

Nån krok ska upp, nya gardiner ska sys (av någon annan hoppas vi...) och tavlorna justeras lite grann, men annars är vi klara. Ikväll var dottern och föräldrarna lika nöjda. Nu får vi bara hålla tummarna för att hon inte börjar leta efter varken de där påskbreven från 2013 eller de glitterförsedda stenarna som legat tappade och bortglömda bakom sängen sen ett år tillbaka...













fredag 17 juli 2015

Dalakarl-wannabe

Det är inte bara den nyinköpta hatten med inbyggt myggnät, som gör att min make börjar smälta in som bybo. Själv hävdar han, att han redan är en av byborna. Och visst, the locals hälsar på honom som vore han en av dem. Och han är väldigt nära att bilda en förening med handlarna i byn om att bevara affärerna här nere i dalen. När han lutade sig mot disken inne på husdjursbutiken och nonchalant frågade om tjejen som äger butiken är med i "kampen", så var det nog bra, att jag stod bredvid så ingen missuppfattade inbjudningen.

Vi har fått många frågor om myggen, som tydligen ska vara överjävliga och blodtörstiga av tonfallet av döma hos samtliga frågeställare. Och visst, här är en del mygg. Men inte på något vis oöverkomligt och med en flaska Noskito och en hatt a la maken, så kommer man långt.


Frågan är dock, om inte kvällens dopp i älven gör honom till mas på livstid. Västerdalälven är kall. Men med en frustning som till och med Dalarnas älgar hade varit avundsjuka på, tog sig maken ett kvällsdopp med sin fanclub ivrigt påhejande. Den yngsta i klubben ville doppa fötterna, vilket i den äldstes öron mer lät som, "falla i älven och behöva räddas från svart strömt vatten i hysteri". Men det gick bra, trots mer tur än skicklighet från hennes sida.




Vår sista kväll i Dalarna för denna gång, avslutades därmed till viss del som ett dop. Välkommen, som dalkarl, min kära make.




torsdag 16 juli 2015

Ett dyrbart sommarregn

De senaste dagarna har varit ena stunden sol och varmt, för att nästa bli kallt och regn.Det har funkar hyfsat, tjejerna bryr sig inte så mycket och springer gärna ute i regn. Alltså, vem brås de på..?!

Idag var det dock regn hela dagen. Det hade kunnat vara hemskt trist, men sedan tidigare hade jag en inbokad lyxstund på Salong Rosa i Sälens by imorse. En timmes total tystnad. Det var ju förvisso inte tystnaden jag betalade för, men den kom på köpet och den var ljuvlig. Hemma hos oss är det ju annars oftast inställt på maxvolym av någon anledning. När jag gick från salongen en timme senare, var jag fantastiskt nöjd, avslappnad och, okej, något fattigare. Sjuåringen fick mig dock, att dubbelkolla spegeln ett par gånger när jag kom hem, efter att hon kommenterat mina nyfriserade ögonbryn med frasen "vänta...du är lik nån...du ser ut som min magister när han var utklädd till pirat!". Jag tog det som en komplimang.

Innan jag var tillbaka i "nej, den är miiiin", "maaammmmaaaa, hon slog mig" och "det är min tuuuur nu!!!" så hann jag med lite shopping. Ett så himla smart drag, att ha en liten inredningsbutik i anslutning till salongen. Jag hann hitta en perfekt tavla till vårt sovrum i stugan innan jag steg innanför dörren hemma klockan elva. En helt okej regnig förmiddag. Övriga familjen gled omkring hemma och kollade lånade dvd-filmer (i brist på wifi...) från bibblan här i Sälen. De har öppet mer än vårt bibliotek hemma, och utbudet är helt okej. Möjligtvis att mina fördomar förväntningar var aningen felaktiga, hade inte blivit överraskad om bibblan i fjällen var inhyst i en liten fäbod med öppettider på begäran efter att man ringt dem på telefontiden varannan tisdag 15-15.30. Men så är det alltså inte, kan vi konstatera efter vårt fjärde besök idag. Böcker och dvd:er plöjs flitigt när sommarvädret är lite väl trögt.

Efter en lättlunch gav vi oss av på en biltur mot Norge. Först stannade vi dock till vid Stadium Outlet och köpte skor till mig alla som behövde. Två par. Sen var det en som inte hade klätt sig så bra efter vädret, så jag hen fick (o)turligt nog köpa sig en ny tröja. Sen kom vi iväg upp på fjället. Vi kom inte så långt, för tydligen hade någon missat att vi ätit lunch hemma ("trodde ni fikade"), och var vrålhungrig. Ett sånt tecken vågar man ju inte bara släta över, så vi fick ta en paus i bilturen och äta en andra lunch - denna gång på goda Fjällbagar'n. Nu är vi ju inte så svårtrugade i vår familj, så självklart gjorde tjejerna och jag den hungrige sällskap vid bordet, med fulla tallrikar...

Vi nådde Norge något senare än vi tänkt oss. Barnen var måttligt intresserade. Sjuåringen tyckte "Norge" lät som "Vänersborg" och var därmed inte alls med på noterna om skillnaden. Femåringen tyckte utomlands lät läskigt och av hennes min att döma, såg hon snarare ut som om vi någon bestulit henne på allt lördagsgodis i världen. Men vi körde ändå en bit genom den norska skogen innan vi bestämde oss för, att göra Norgeäventyret kort och styra hemåt igen. Väl tillbaka vid gränsen var tjejerna på bättre humör.

Vägen tillbaka var tänkt att vara en sån där historia som jag alltid ser framför mig när folk säger att de  tar en "tur med bilen". Spontana stopp vid mysiga fik, fynda på loppisar eller som i detta fall, hitta en älgpark. Nu visade det sig förstås, att kakorna på caféet var slut, älgparken verkade ha packat ihop och loppis-tanten skulle iväg på surströmming-kalas tio minuter efter att vi kommit dit. Jag hann dock hitta en tavla vi gillade båda två och maken hann lägga labbarna på en pärla till snöskyffel. Loppis-tantens man tyckte det var ett fynd för oss, "...jättebra att ha i bilen när man kört ner i diket på vintern". (Alltså, vadå när..?)

På väg till den försvunna älgparken, tog vi en paus för att plocka vitmossa. Det sparar vi nog 29.90 på till jul..! Julen 2018 alltså, tjejerna tog  nämligen plockandet på största allvar. Själv satte jag mig i bilen och spanade efter vilda djur som eventuellt kan tänkas vara hungriga på ett par stadsbarn som irrar runt i deras skog. Min plan var att i så fall tuta ilsket. En V70-tuta skojar man ju inte bort, även om man är björn.

Innan vi åkte hem, och lagade en vintermiddag i form av köttfärssås och pasta, stannade vi för att köpa några grejer på en byggfirma. Det var så nära att vi hann hem, men precis där, i kassan, med blodsockret i höjd med knäna, kände jag att vår gräns för shoppingen var nådd. Medan maken tyckte att dagens sista fynd var en kökssax av kvalitet ("...som kommer hålla i 100 år, folk har kvar dem sen 70-talet!"), fick jag en chock när den kostade 199 kronor... För en sax! Jesus, så dyrt. Jag kan eventuellt ha sagt det rätt högt, expediten såg osäker på oss, men försäkrade att det var en väldigt bra sax. Maken tog sig själv och gick ut. Jag betalade.

Imorgon ska det bli sol. Puh!



måndag 13 juli 2015

Kennel, kakor och...kennet?

Sjuåringen kunde inte sova inatt. Precis innan hon la sig igår, berättade vi att hon skulle få besöka en kennel med hundar idag och gosa med åtta veckor gamla valpar. En ytterst ogenomtänkt tidpunkt, att delge henne denna glädjenyhet, i alla fall om man som vi njuter av tystnaden när de små sover. Vi som har känt henne i snart åtta år, borde vetat bättre. Hon vaknade mitt i natten och förklarade, att kanske var det så att när hon blir uppspelt så kan hon inte sova (vilket också är svaret på frågan om självinsikt på 100 poäng1).

Förmiddagen idag var endast en transportsträcka fram till besöket på Peakpoints hundgård i Lima. Lystern i ögonen på sjuåringen var lika stark som i fredags när vi spanade på björn och varg. Femåringen, som ju hittills visat ett minst sagt milt djurintresse, blev erbjuden att stanna hemma, men ville följa med. Strax innan avfärd var hon riktigt taggad, "när ska vi åka till det där kennet egentligen..?!".

Peakpoints kör hundspann i Tandådalen på vintern, vilket vi provat ett par gånger. De har 50 (!) hundar av rasen Alaskian Husky. Även om deras hundar är extremt väluppfostrade, så var det ett liv som heter duga i hundgården. Femåringen, liksom maken med stor respekt för hundar (han kunde sträcka sig till att peta då och då på den Yorkshireterrier som fanns i familjen när vi träffades) var inte helt övertygade om att hundarnas skall var hälsningar och nyfikenhet. Sjuåringen däremot kunde inte tro sina ögon, så många hundar - så lite tid! Men besökets höjdpunkt var ändå, att få krypa in till de sex valparna och deras mamma för en herrans massa gos.

Sjuåringen påtalade flera gånger, det uppenbart orättvisa i, att dem vi besökte hade mer än 50 hundar, medan hon har noll. Vuxna tråkförklaringar om att vi bor i radhus med något färre kvadratmeter trädgård, jämfört med villan på landet med oändliga gräsmattor, gjorde henne inte övertygad. Hur en solig sommardag i en hundhage inte är helt jämförbart med att motionera en hund en regnig, kall och stressig novembermorgon bet inte heller. Efter noll framgång i förklaringen från min sida, skickade jag fram maken, att ta diskussionen med henne. Han tittade bara på henne och sa det mer lättförståeliga: "NEJ".

Femåringen då? Hon skötte sig exemplariskt utifrån sina förutsättningar får man säga. Med sina Lotta på Bråkmakar-vibbar så var hon klart godkänd. Men det bästa med besöket enligt henne var "kakorna på kennet". Hon höll för öronen och klappade lite förstrött en av valparna ett par gånger. Sen lekte hon rally med en av kälkarna i gräset resten av tiden.

Det var ett väldigt mysigt besök, men nej, vi köpte ingen hund...denna gång.









söndag 12 juli 2015

Hej och välkomna till hajk

Vi vaknade till sol och kunde njuta av 25 grader vid stugknuten hela förmiddagen. Det var dock först efter lunch som vi orkade oss iväg och upp på fjället. Vi tog liften upp i Lindvallen för att påbörja den tre kilometer "långa" rundan.  Alldeles perfekt för barnsben, som funkar utmärkt till vardags men kan vara lite tröga när det kommer till organiserad vandring. När vi gått ungefär 500 meter började det småregna och sedan droppade det lite då och då hela vägen. Temperaturen höll sig dock på drygt 20, och då gick det ju an.

Rätt snabbt kom döttrarna tillsammans på, de kunde låtsas vara hyrbilar. Då gick det undan minsann! Över stock, sten och smältvattenpölar, for de små Volvo-bilarna så leran yrde kring dem. Hajken gick bort till Stensjön, vacker med sina stenformationer men ogästvänliga badvatten. "Det är iskallt", sa den natur(o)vana mamman till sina avkommor, som ville kasta paltorna och bada efter picknicken. Självklart blev jag överbevisad när femåringen höll på att stå på huvudet ner i fjällsjön för att få temperaturen klar för sig. Det stackars hårt hållna barnet fick inte bada i den lilla pölen, och det lät hon oss veta vad hon tyckte om.

Sen gick vi tillbaka, tog liften ner, höll fast femåringen hela vägen medan sjuåringen blundade av skräck. Väl nere satte vi oss på en uteservering nedanför backen, med after ski i kroppen, och vände ansiktet mot solen som nu åter gjorde entré.







lördag 11 juli 2015

God jul..?

Vi snubblade lyckosamt över goda vänner som också semestrar i Dalarna. Idag slog följde med dem till Tomteland. Julkänslan ville inte infinna sig, och det var vi glada för, för idag sken solen! Det började trevande på förmiddagen, men slutade i 25 grader och molnfri himmel. Jag hade ett pustande på gång, men lät det försvinna bort efter att gårdagen snabbt gjort sig påmind i bakhuvudet...

Tomteland då, vad säger vi om det? Vi hade ju väldigt gott sällskap, det var nummer ett. Hela äventyrssagan, med älvor, nissar och troll, som ramade in besöket i olika akter, var bra spelad och uppskattad av oss alla åtta. Tomten hade en arbetsdag som hette duga och samlade in önskelistor på löpande band. En lista som allt som oftast förväxlas med en beställningslista hos våra barn. Kanske också hos maken som fick feeling och hördes väsa "Kan man få ett par extraljus till bilen" till tomten, från sin annars övervakande sidoposition. Sen försökte vi få till ett par perfekta foton på temat "årets julkort", men hela tiden var saker i vägen - solen eller andra barn. Efter femte försöket gav tomten oss rådet att använda photoshop tills vi blev nöjda...

I övrigt roade sig barnen sig på de äventyrliga lekplatserna och studsmattorna. Vi försökte oss på en familjeutflykt i en trampbåt. Förutom att vattenytan kom fasligt nära våra fötter, så kunde turen blottat vissa sprickor i vår samarbetsförmåga, om vi inte alla varit överens om att det var fel på båten. Vi avslutade med glass och storshopping för tjejerna i julaffären med sin veckopeng i högsta hugg. Femåringen var överlycklig för sin porslinstomte och sjuåringen köpte en bergskristall (eller som det också kallas: dyrköpt slipad glasbit).




Efter att parken stängt, körde vi vidare till stugan i Sälen. Vi har förvisso haft fanatiskt roliga dagar i Orsa med omnejd, men väldigt händelserika och därmed tröttande. Jag antar, att det var en del av den känslan som femåringen sammanfattade ikväll, när hon slevade sojagrädde för glatta livet till efterrätten, och utbrast:

- Nu vill jag ha semester.