torsdag 7 september 2017

Hej hösten! Vab! Tandläkaren! Regnet! Och sömnen?

Jag satt och skröt lagom igår vid lunchen om hur skönt det är med barn som är stora nog att liksom klara sig själva. Mitt lunchsällskap, med två barn under fyra år, såg förvisso lugn ut med bara ett barn i släptåg, men hon vittnade om amning varje timme nattetid och det är ju inte ens något jag kan föreställa mig vidden av.

Men som vanligt får en ju äta upp sina ord med en fet dessert på toppen, när en gått händelserna i förväg om hur lugnt livet är nuförtiden jämfört med för några år sedan. Jag borde anat oråd, hade ju ändå redan vabbat en dag denna veckan samt varit på akuttid hos tandläkaren med en dotter. Igår natt började 10-åringen oja sig över utslag som kliade, vilket gjorde natten något kortare. Men hej, vi hade ju somnat 22 och sovit som stockar till 05. Så ingen ko på isen vad gäller familjens samlade snarkningar.

Igår kväll kom jag dock inte i säng förrän vid midnatt. Sjuåringen kom ovanligt nog, invinglandes strax efter, i klart godkänd sömngångaranda. Maken och hon bytte säng. I tre timmar snusade vi i 180 centimeter bred säng innan storasysters utslag väckte henne vid 03. Hon påstod förstås att hon aldrig somnat men det stämmer icke med föräldrarnas faktakoll runt 21-tiden. Nu var hon dock vaken. Vaken. Vaken...vaken. Och vaken. Vi somnade båda runt 6-snåret, med 30 minuters marginal till väckarklockan. Jag hann klämma in en sekvens riktigt ordentlig mardröm med en drive-by-shooting som dock avbröts av reklam (!?) mitt i. Maken, som sovit hela natten i ett annat rum, gav oss sovmorgon men tyckte ändå att vi borde gå upp kvart över sju när skolan börjar åtta.

Om vi hann? Så klart! Vi är ju proffs nuförtiden på gympapåsar, frukt, håruppsättningar i farten, morgonutbrott och sent påkomna toalettbesök precis när alla egentligen är klara. När klockan var åtta hade jag visserligen inte duschat än, men de övriga var på väg, kaninburen var städad (oklar morgonaktivitet) och kaffet upphällt för en tre minuter lång paus - innan min egen morgonrusch tog fart.

Maken har ringt vårdcentralen och går på veckans andra besök hos landstingets institutioner med äldsta dottern denna veckan. Hon klarare tandläkarbesöket tidigare i veckan med bravur - trots bedövningssprutan - får se hur blodproven går idag.

Med de två dagarnas senare regnande så är det väl dags att på allvar säga hej till hösten och dess vardagsbestyr. Semesterlugnet finns kvar där nånstans långt inne i bröstet, jag hoppas vi klarar av att ta fram det då och då i höst. Två dagar kvar av veckan innan vi får njuta av lite grillning på altanen igen - den kör vi året runt numera.

Så med detta sagt, kan det sällan eller aldrig då och då kännas lockande ibland med att skaffa ett barn till - och få en lång avslappnande föräldraledighet på köpet... Men den lilla bebisungen blir väl fort lika stor som de vi har nu. Och då ser vi ju hur lite en får sova.


lördag 29 juli 2017

Into the wild

Wow, vilken utflykt vi gjorde idag! Som fjällvärldens vandrarwannabe-familj bestämde vi oss för att ta oss till Fulufjällets nationalpark och Sveriges högsta vattenfall, Njupeskär.

Maken var lycklig över att han kom i sina 17 år gamla vildmarksbyxor som han haft både i Sydamerika och när han (nästan) besteg Kebnekajse före vår tid. Själv hade jag ett par gamla gympabrallor som jag hoppades skulle smälta in med alla bergsvandrares utstyrslar. Jag fick dock användning på riktigt för mina nyinköpta vandringskängor. Till och med barnen var exalterade, även om lillasysters frågor om att få bada i vattenfallet gjorde oss smått nervösa.

Vägen dit blev lite mer händelserik än vi tänkt oss. Vi hade enligt gps sju mil att köra på "okänd väg". Vi skulle nu kunna meddela Google Maps, att vägen längs nationalparkens sida är grusad, smal och helt utan täckning. Kör man fel där - vilket vi naturligtvis gjorde - så får man lita på papperskartan. Som vi så klart hade med oss! Maken var lycklig i smyg över att få ta fram den. Jag öppnade handskfacket och hittade till min förvåning...en kompass?! Även detta gladde maken, men innan den kom till användning hade jag i frustration skakat liv i en av alla digitala apparater och fått nät till gps:en: "Gör en u-sväng". Jaja, muttrade maken och lydde den digitala rösten innan ha la till: "Den här grusvägen får bilen att åldras minst fem år!!!".

Vi kom fram till nationalparkens huvudentré i strålande sol, men med ett annalkande mörkt moln på himlen. Efter felkörningen och en och annans blodsocker, så började vi med att äta medhavd lunch. Tjejerna slukade kalla köttbullar och smörgåsar innan de var på benen och fulla av energi för att gå till vattenfallet. De mörka molnen försvann och istället kunde vi vandra längs Njupeån och uppåt mot fallet.


Det var en helt perfekt vandring på bara några kilometer, men som tog oss upp över trädtopparna och gick över stock och sten. Våra gympadojor var väldigt mycket mer passande än tyskarna med flip-flops som vi mötte längs vägen...

Utsikten var magnifik från olika ställen, men vattenfallets höjd var ändå det mest fascinerande. Vattendropparna bildade rök som låg som ett trolskt moln över dalen och solen gassade när vi kom fram. När stigen slutade tog vi oss närmare fallet, genom att klättra på stenarna. Det var en utmaning för oss som familj med tanke på vår yngsta dotters äventyrsinstinkt. Hon nöjde sig dock med att plocka mossa och sen sitta på en av stenarna och fika. Stor framgång i familjelugnets trygghetstrappa! Vi satt en bra stund och bara njöt av solen och ljudet från det iskalla (ja, vi kände på det) bergsvattnet som forsar ner i ett brant fall för att sedan porla vidare ner genom dalgången.





Sen åkte vi hem. Innan vi lämnade lovade vi yngsta dottern att få komma tillbaka och bada i bergssjön en bit upp i nationalparken. Det löftet lär inte bli svårt att hålla.



onsdag 26 juli 2017

MC Slowriders och andra möten

Den yngsta i gänget vägrade helt enkelt ta av sig nattlinnet idag. Hon kompletterade med guldskor och var sen helt enkelt redo för dagens resa mot Dalarna. Vi andra åt frukost, packade bilen och jag satte mig bakom ratten - så ovanligt att barnen blev tysta av häpnad. Gött!

Jag körde de första 10 milen och konstigt nog var alla idioter samtidigt ute på vägarna. Hundra (100) procent av alla finnar (!) på vägarna (en) (1) var ooooootroligt långsamma. Husbilen med texten "Travel Master" baktill, borde ändrat texten till typ "Travel Beginner" - jag var redo för ett rejält snack med gubben med sjömansmössan bakom ratten, men tyvärr försvann de i sväng. Jag hann bara ge hans profil en släng av min Jag är inte alls nöjd-blick... Jag hann också uppfinna en del mindre smickrande ord för de bilister som verkar tro att vänsterfilen är ett vilohem.

Strax efter stannade vi och hade picknick. Innan jag hann reagera hade maken smackat i sig en av "barnmackorna". Mörka humörmoln hotade i ett slag vår så väl förberedda matsäckspaus längs motorvägen i Dalsland. Men ett par varmkorvar extra räddade oss. Allt frid o fröjd bland bajamajor, ägg och vindruvor.


Maken tog av någon anledning sedan över ratten. Tydligen började alla andra bete sig betydligt mer normalt så det flöt på. I Säffle körde bonden med gödsel på flaket undan så vi kom förbi och i Malung körde maken om en motorcykel! Möjligen att denne knutte var medlem i MC Slowriders, men ändå! Succé!

Strax efter 17 rullade vi upp längs diken fyllda av vackra lupiner längs stugan. En av oss fortfarande i nattlinne.


Bubbel och brasa - båda självklara i fjällen.

söndag 25 juni 2017

Byteshandel på hög nivå

Jag får ofta frågan om vad vi gör när vi är i Sälen på våren, sommaren eller hösten. Jag vet aldrig vad jag ska svara. Vi...tja, vi gör vad som faller oss in. Hästarna i hagen några hundra meter bort ska ha sin dagliga titt, vi badar i pool (ute eller inne beroende på väder), gör nån utflykt, cyklar, promenerar en hel massa, shoppar allt från sport-outlet till dyraste heminredningen på rea, någon vill alltid äta och självklart har vi nät till ungarna så de kan kolla iPad när vi behöver pausa umgänget.


Jag älskar just den här tiden på året. Varenda liten slänt är fylld av vackra sommarblommor. Lupiner, smörblommor, hundkex och...allt annat grönt i fjällnaturen runt vår lilla stuga. Jag har aldrig sett den typen av natur förut. Jag antar, att precis som alla andra förändringar nu så är även den här blomsterpraktens plötsliga uppdykande i mitt liv "heeeelt normala i 40-årsåldern".


Men vi ska inte överdriva. Jag håller mig till grusvägen och sträcker mig in i grönskan om jag behöver. Denna gång hade min syster sett till att vi hade vaserna fyllda av blommor redan när vi rullade uppför grusvägen sent i onsdagskväll. Vi fick dock ställa ut en del av dem på verandan, för även om mitt psyke kan ta in blomster som mer än en kuliss, så hängde inte allergin med i svängarna. Det blev några nysningar var från både maken och mig innan huset var renat.

Den här gången i Sälen, har sjuåringen hittat en ny kompis. Det började som en affärstransaktion. Det knackade på dörren och utanför stod två barn och ville sälja blommor. Sjuåringen blev själaglad. Nioåringen tittade skeptiskt och teaterviskade till mig, att blommorna möjligtvis kan vara plockade på vår tomt. De är redan våra då ju! Sen muttrade hon något om idiotin (?) i att sälja sånt som alla redan har, innan hon gick in på sitt rum. Men sjuåringen var eld och lågor. Här skulle handlas!!!

Jag hade checkat ut och satt på verandan (och luktade på blommorna). Maken fick således ta denna. Jag hörde honom förklara, att vi har inga lösa pengar. Sjuåringen gick igenom alla plånböcker innan hon trodde på hans utsaga. Besviken gick hon mot dörren och gav beskedet.

- Vi kan inte köpa. Vi har inga pengar...

Det blev tyst i ett par sekunder. Säljarna lät detta besked sjunka in, innan den ena med lika delar sorg som förvåning sa:

- Har ni ingen mat...?

Jag frustade till och satte chipsen i halsen, där jag satt och semestrade med fötterna på staketet och bubblet inom räckhåll och överhörde konversationen. Maken kvävde ett skratt och sa att vi inte hade några kontanter, men mat har vi. Oklart om detta besked klargjorde situationen ellr om vi inom kort kommer finna en insamlingsbössa till vår förmån på lokala Ica i byn.

Sjuåringen lät sig dock inte hindras. Hon skulle ha de där likadana, möjligen redan våra, blommorna till varje pris. Plötsligt fick hon en snilleblixt och slängde upp ytterdörren igen. Hon ropade efter säljarna som nätt och jämt hunnit ut till grusvägen:

- Måste det kosta just pengar? Kan man betala med vad som helst?

Här kände jag, att vi kanske behövde ta ett snack om hur vi betalar i den här familjen. Men hon hade tydligen nått en deal. Strålande glad hämtade hon två lupiner från vår bukett. Efter en kort stund var hon tillbaka med en näve...blommor...ogräs...eller i alla fall något grön. Hon var glad, säljarna hade fått betalt och alla var nöjda. Sen blev de vänner och hon gick över på säljsidan.

Så ja, vad vi gör? Allt och inget. Gör och gör. Vi är. Och ibland går vi på promenad med en kanin.




fredag 23 juni 2017

Midsommarnattsdröm

Jag drömde en mardröm inatt. Den var lång och komplicerad, men den gick ut på att vi trodde att vår yngsta dotter var förlorad, när hon plötsligt kom tillbaka till oss. Känslan hängde kvar en bra stund, men med midsommaraftons morgon i antågande så bleknade minnet av ångesten ändå bort.

Solen sken när vi vaknade. Vi kunde dricka kaffe på altanen helt utan att stressa på morgonen. Det är ju höga poäng med tanke på hur ofta vi rusat in och ut och in igen på grund av annalkande svarta moln. Men nu - blå himmel och vita måltussar. Värme, ängsblommor på bordet och flugsmällare beredskap för eventuella flygfä som ville joina partyt. Men inte ens det rubbade känslan av total harmoni.


Vår målbild var glada (våra gärna) barn iklädda sommarklänningar och (köpta) blomsterkransar, som under skratt och lek lövade midsommarstången med alla dalarnabarn. Men - våra små var sura, tog till slut på sig kläder under protester överhuvudtaget. Men minsann om makens inre syn om roligheter på midsommarplatsen skulle gå om intet bara för gnälliga ungarna skull. Nej! På med rosor i håret och ner till Olnispagården!


Själv gick jag och la mig i soffan med resterna av morgonkaffet. Jag vilade i tystnad i en timme innan jag påbörjade midsommarlunchen. Den är halv mot julbordet, men ändå en och annan sak att pilla med. Min mor har lagt åtskilliga timmar på en räktårta som var omskriven redan förr året i den här bloggen, för sin extremt långa tillagning. Vi pallar inte sånt i vår familj. Snabbt ska det gå och gott ska det vara!

Dans, jordgubbar, glass, lotter, noll vinster, sol och moln, fiolspelande gamlingar män och kvinnor i folkdräkt och en massa dans - för alla utom oss. Våra barn vägrade härma grodor, låtsas hänga tvätt på väg till torget eller ens vara raketer. Jag var sjukt sugen på det sistnämnda men det var inte att tänka på. Det hade ju varit PINSAMT tydligen. Hmmm. Tonåring vid 9,5..?!


Till kvällen hängde regnet i luften, men det var fortfarande varmt. Vi tog en (kort) kvällspromenad efter midsommargrillen (väldigt kort). Då duggregnade det, så barnen fick stövlar på sig. Sjuåringen klagade på att hennes stövlar var blöta inuti..?! Det uppdagades att hon och hennes nya kompis Laura, hade klivit ut på myren när de lekte i stugområdet. Jag fick dåndimpen och hörde bara mitt eget blod susa i huvudet när jag försökte hålla mig lugn och inleda korsförhör.

- På myren? Själva?
- Japp! Eller, Laura stod på kanten när jag gick ut.
- Men hur blev stövlarna blöta inuti?
- Ja...vi gick i en bäck, den svängde och sen kom det djup mossa. Den var mjuk liksom, så jag sjönk ner. Så blev jag blöt.

Hjärtat bankade och det lätta regnet kändes som istappar som stack mig med en parallell verklighet. "Lek bara i området" var en instruktion som uppenbarligen var en felbedömning av maken och mig... Vår äventyrssökerska verkade dock själv tycka, att detta med mjuk, blöt mossa som hon sjönk ner i var hon rätt klar med nu.

Sanndröm eller ej, hon är fullt levande, tack och lov. Hon sover nu i sin säng och den här midsommarsnatten hoppas jag drömma om enkla, lyckliga och fina saker. Det kan vara om choklad, levande barn, tillstånd för asfaltering och en massa grävmaskiner i myren...





Glad midsommar!



söndag 18 juni 2017

Post-barnkalas!

Den finaste lilla vilda ungen i världen fyllde sju år i torsdags. Hon är grundligt firad och är numera ägare av så många Shopkins och My little Ponys att jag kommer drömma om ägg med ögon, elaka mjölkpaket och eventuellt måla cutiemarks på mina arbetskamrater imorgon. Sjuåringen verkar dock nöjd med alla sina firanden, även om hennes personlighet och ålders kaxighet gemensamt då och då blir i dignitet med Lady Gaga och annan valfri diva i kvadrat. "Det är orättvist!!!" gastade hon oklädsamt när hennes syster fick två sekunders uppmärksamhet på födelsedagen. Hon har varit ungefär en halv sekund ifrån att barnkalaset blivit fördröjt med ett år vid ett par tillfällen. Jeeeezeeeez vilken viljestark unge vi producerat! Kommer ta henne långt - hoppas jag...

Nån tårta har vi inte serverat, ingen gillar grädde av barnen och andra tårtor verkar ju läskigt att testa. Glassbomb med ljus, farmors hembakade muffins och grillade marshmallows har vi dock sockerchockat oss själva med.

Ikväll när barnen somnat (sjuåringen sov räv och hämtade iPad, men det visste vi inte då) satt vi på altanen, maken och jag, och pustade ut. Det är ju fantastiskt att barnen fyller år, det blir på riktigt bara roligare och roligare att se dem utvecklas och bli stora - men just ikväll känns det mer som om vi skulle jämföra oss med en plastig grönsallad med stirrande blick och en cirkel till mun. Eller kanske snarare en glad men lätt vissen salladskruka som behöver vila sig i form...till nästa år.


Alltid pinjata på barnkalas!


onsdag 14 juni 2017

Sommarlov!

Skolavslutning! Så ljuvligt vackert och gölligt...en dröm i mys...eller inte...!? Vi närmade oss förvisso målbilden framåt eftermiddagen, men vi började som vi brukar, med cirkus Tell på turné. Vi tog sovmorgon till halv åtta och hoppades på pigga och glada barn. Pigga var de, men glada - not so much. När de äntligen pallrat sig ur sina sängar (inser att detta är ett hån mot alla med småbarn som illvrålar klockan 5 - men tja, små barn små problem osv...) så vägrade båda att ens titta åt sina inköpta examensklänningar. Det är alltså samma klänningar som de bönade o bad för när vi köpte dem. Okeeej.

Alltså, ta på er vad ni vill. Jag är förbi stadiet att mina ungar ska se ut på ett visst sätt bara för att. Maken också uppenbarligen, för han duschade sig själv i hundra år och barnens invändningar verkade inte bekomma honom. Sexåringen valde samma klänning som hon hade första dagen i skolan i höstas, nioåringen grävde fram kjol och blus som hon ratat i ett halvår, men som hon nu tyckte passade kalasbra. Efter en övertalning inför frukost, tandborstning, hårborstning (...men skit i det då, vi borstar inte!!!) så var vi redo för årets fotografering.


Hela familjen tågade upp till en liten dunge bakom vårt radhus. Alla ska med...! Trodde vi. Sexåringen blev tvärilsk när hon insåg att hennes "specialväg" till skolan var korsad (?), så hon sprang hem. Maken tog rygg på henne efter ett par minuter - alltså försent. Jag fotade vår stolta, blonda stora tjej som går ur trean. Plötsligt kom sexåringen dragandes på en gren och var mer än villig att fotas. Men nu var pappan borta...


Det blev en del rabalder men sen var vi samlade igen. Barnen hamnade på rätt ställe i respektive klass, maken djupandades i en solstol på altanen och jag fick en chans att fixa barret och se vaken ut genom massvis med lite mascara. Klockan 9.30 stod vi redo på skolgården och fick höra alla dessa fantastiska tonarter i otakt sjunga in sommaren. Det är något av det finaste som finns - på riktigt, verkligen tåren i ögat-fint!

Sen var det tårta och kaffe (Thank God) i klassrummen och tal till lärare och elever. Jag fick frågan om jag kunde hålla talet till klassföreståndaren som treorna nu skilja ifrån och som de älskar. "Du gillar ju att snacka", sa en annan klassmamma. Jajjemen, sa jag (och tog självklart kommentaren som en uppmaning och komplimang).

Eftermiddagen blev så ljuv som en kan tänka sig. Alla som har en plats i grundskolan i vår familj, fick bada i havet eller på stranden i sand, vi vuxna satt i solen och njöt (frös, gjorde vissa över 65). Våffelkalas med glass, chokladsås och sylt avslutade dagen hemma. Kvällssol på altanen och en vurpa på asfalten så knät blödde på sexåringen ramade in dagen fint. Cirkus Tell kan nu ta kväll och lämna scenen.