lördag 18 oktober 2014

Ett naturligt barnkalas

Det är det här med naturen. Av någon outgrundlig anledning är sjuåringen inte bara ridintresserad och hundälskare, utan också fascinerad av själva naturen. Således befann vi oss på en 4H-gård för 7-årskalaset med alla kompisarna idag.

Jag var enligt maken klädd som om jag skulle ut på kalfjället. Han hade en poäng i att det kanske möjligtvis var liiiite överdrivet, men å andra sidan vem man aldrig vad som göms i naturen. Själv valde maken sin vanliga uniform, jeans och piké, och har uppfattningen om att vädret var "lite vårfeeling". Han räknar strikt årstiderna utifrån hjulbytardagar på bilen, och eftersom vi inte lagt på vinterhjulen så är det mer sommar än vinter. Vi hoppades på uppehåll och blev bönhörda. Molnig oktoberdag och 12 grader gav fullt godkänt, men att maken plockade av sig jackan och kavlade upp ärmarna på tröjan för att inte förgås av värmeslag var ju ändå (o)tippat.

Barnen då? Jodå. Vi hade två timmars jubel och skratt med sjuåringens kompisar och kunde överlämna samma antal barn vi tog emot, alla i samma skick som de kom - om än något mer leriga och sockerstinna. Lyckat!














Lyckat kalas till trots. Det här med blött gräs i stora mängder och små bäckar som är fina att se på...jag vet inte. Känner mig inte riktigt hemma. Om sjuåringens djur- och naturälskargener kommer från mig, så är jag undantaget som bekräftar regeln. Jag instämmer i (o)känd talares visdom: "Det är inte du naturen, det är jag".










fredag 17 oktober 2014

Vem behöver snooze-funktion?

Sjuåringen brukar komma in på morgonen vid 6-snåret, oavsett veckodag, och fråga om hon får låna ipaden. Jag grymtar alltid något som hon helt rätt tolkar som "jajjemen, bara dina föräldrar får sova". Samma sak idag. Och inom mig vet jag ju då att jag en vardag har cirka en kvart kvar att sova innan vi ska upp. Inte idag. Jag slumrade och vaknade sedan med ett ryck och tittade på klockan, 03.55! Ajdå. Ungen kollar iPad! Mitt i natten! Måste nog göra nåt.

Jag väckte maken och bad honom lösa problemet. För trött för att argumentera, gick han om till henne och sa som det var, sova gäller nu. Jag förväntade mig illvrål och långt tal om orättvisa (från dottern alltså, maken sov nästan innan han lagt sig igen). Till min förvåning protesterade hon inte. Inte direkt i alla fall. Det gick väl tio minuter innan hon vrålade.

04.20:
- Stäng dörren pappa!!!
Maken går upp igen och stänger dörren.

04.45:
- Kan jag låna Ipaden nu då?
- Nej, gå och lägg dig.
Sjuåringen visar sin protest genom att lägga sig i soffan i vardagsrummet istället. Mamman och pappan tänker att "soffa, säng, who cares", och försöker somna om.

05.00
Jag vaknar med ett ryck av att någon andas tungt vid min säng.
- Det är jag!
Fyraåringen är lika glädjestrålande som hennes föräldrar är förvånade. Hon kastar sig över sin far som brutalt vaknar upp ur sitt slummer. Sjuåringen kommer springande för att bevaka sin plats så ingen lillasyster kommer före i nån sorts kö här. Se där, alla fyra vakna.

05.15:
Maken och fyraåringen ligger i hennes säng, sjuåringen och jag delar dubbelsängen.
- Jag tycker du är dum, mamma.
- Tack för infon. Godnatt.
Hinner tänka en timme kvar av natten, yeeeees!

05.30:
- Men nu kan jag väl låna ipaden?

06.15
Väckarklockan ringer. Det är tyst i huset.
- Kan du väcka barnen, älskling?










måndag 13 oktober 2014

Snart...en sjuåring i huset!

Ikväll har vår sexåring städat sitt rum helt själv. Plockat undan, pyntat och sjungit högt och glatt (om än något ostämt) medan hon självmant redde upp leksakstornadon som dragit fram under ett par dagar. När hon lagt sig i sängen, så läste hon sin läsläxa. Sen släckte vi lampan och jag påbörjade min vanliga kavalkad av bibliska sånger, allt för att hon ska slappna av och somna. Idag bad hon mig vänligt att gå ut. Hon ville prova att somna själv. Jag satte mig utanför dörren, lyssnade på hennes andetag. De var förstår lite svårt att höra, eftersom maken och fyraåringen skrålade i kapp i rummet bredvid, men mellan Barnkammarbokssångerna kunde jag höra sexåringen vrida lite på sig i sin säng. Kände hennes blickar genom dörrspringan när hon kollade att jag satt kvar. Hon gäspade. Suckade. Vred på sig. Andades. Fluffade täcket.

För sju år sen var det jag som suckade. Eller låt mig omformulera mig: jag vrålade. Vår då ofödda dotter var på väg ut i världen, och efter en natts kamp fick vi träffa henne. En stark, långsmal bebis med torrt skinn efter dagar utan fostervatten. Hon sov nätterna igenom som bebis. Det ändrade sig sen. Vi har sjungit henne till sömns sen hon var några månader gammal.

Nybliven mamma och dygnsgammal bebis. 

Hon somnade inte självmant idag heller. Efter en liten stund ropade hon att hon ville att jag skulle sjunga Hosianna som vanligt. 

- Jag kan somna själv när jag är sju år.

Absolut. Sju år gick så fort. Vill hon höra mig skräniga stämma varje kväll i några år till så är jag bara tacksam.

(Men det här med den egna rumsstädningen vore dock bra om vi kunde behålla..?)



söndag 12 oktober 2014

Pilutta mig

Jag skulle inte välja att kalla mina dryga två dygn ensam med vildarna för en tornado. Det blir inte ens en torktumlare faktiskt. En hinderbana är nog mer passande. En bana med överraskningar och skruvbollar, där några hinder var lite mer...påfrestande för det jämna humöret.

En av de kanske mer svårmanövrerade hindren var när båda barnen efter fredagsmyset, bestämde sig för myteri. Detta samtidigt som mamman totalt checkade ut, och kom med (o)pedagogiska tillrop som "kom igeeeen, nu SKA ni SOVA"! Men det ordnade upp sig till slut, och när båda sussade gott, och sexåringen la sig på makens sida av sängen, så var det frid i själen igen. I alla fall till klockan fem på morgonen, när fyraåringen anslöt till dubbelsängen och innan jag hann reagera hade snott min kudde. Resten av natten låg jag raklång och småfrös (applåder för mamma-uppoffringen här är på sin plats).

Hinderbanan innehöll också flera belöningsstationer. Vi har träffat mormor, morfar och moster i olika omgångar, samt en av mina bästa vänner och hennes barn. Fyraåringen är nästan jämngammal med en av sönerna, och medan de röjde (jag misstänker att min avkomma var uppviglaren) så tog sig sexåringen an den yngsta sonen på två år. Bingo! Mammorna (eller i alla fall jag) satt ner flera minuter i sträck och sörplade kaffe.

Jag planerade inför helgen att stenhårt utnyttja det faktum, att fyraåringens nya idol och stora fascination heter Madicken. Just den delen av banan verkade dock komma med någon slags konsekvens. Medan jag speedstädade, slängde in saker i skåp och fuskbäddade sängarna, lärde sig fyraåringen nya ord och antog nya utmaningar. I lördag slog hon sitt personbästa, när hon breddade sin repertoar med orden lortjänta och pisspotta. Tack Astrid, verkligen, tack! Jag har också haft anledning att å det starkaste avråda henne ifrån, att prova på att flyga a la Madicken. Jag är dock inte säkert på att jag lyckats, och varje gång jag hör henne, eller rättare sagt inte hör henne, blir jag iskall och måste släppa vad jag har för händer för att rusa och kolla så hon inte står startklar högst upp i trappen med sitt lilla Pippi-paraply.

Det finns två stunder under den gångna helgen som får riktigt höga poäng. Eller ok, tre. Den första är det maratonpusslande som fyraåringen och jag ägnade oss åt när sexåringen var ute och lekte. Det andra är den stund som sexåringen  och jag hade ensamma när hon visade mig sin hästbok och förklarade allt hon lärt dig "med sitt gäng" på ridskolan i fredags. Den sista är den oväntade lucka som öppnade sig när jag plötsligt fick en hel timme ensam hemma. Mellan klockan elva och tolv idag hann jag baka bröd, förbereda två luncher och en middag - alltihop under total radiotystnad.

Nyss gick vi i mål. Vi tog oss runt banan, och på vissa ställen skulle jag till och med säga att vi gjorde det elegant. Lortjänta kanske ger nåt poängs avdrag, men i övrigt: tolv poäng till mig och ungarna. Det här måste vi göra om. Ska vi säga om...två år?



















onsdag 8 oktober 2014

Avkoppling och uppkoppling

Det blev inte spa...men ett par dagars jobb i en annan landsände är inte fy skam heller! Ingen jag mötte vägrade ta på sig sina egna kläder och ingen sprang flinande iväg och hoppade i vattenpölarna i sina lågskor. Alla skar upp sin egen mat och alla tog eget ansvar för sina toabesök.

Många intressanta människor och möten till sent igår. Men sen, karamellen: nio timmars god sömn med regnet smattrande mot rutan. Ett svalt rum med ett varmt fluffigt täcke som ingen drog i.

Nu är jag snart hemma igen. Längtar efter att snusa de små i nacken försiktigt, försiktigt utan att väcka dem. Imorgon bitti får jag krama dem och på fredag är jag ledig. Vi får se om jag längtar tillbaka till konferensen då...






måndag 6 oktober 2014

En stor fet guldstjärna till mig

Maken var bortrest under helgen. Lämnade radhuset klockan 07.20 i lördagsmorse, efter att ha snoozat hundra gånger för mycket och väckt två av oss övriga. I all välmening tömde han sedan diskmaskinen. Tyvärr gjorde han det med ljudstyrkan inställt på "gällt-och-högt". Se där - fulltalig uppställning av alla fyra i familjen! Lördagen kunde börja.

Helgen kan sammanfattas med, att om jag någon gång blir politiker ska jag omedelbart lägga in en motion om att alla ensamstående föräldrar ska få minst en veckas knäpptyst yoga-retreat vid valfritt hav på valfri strand minst en vecka om året. Bekostat av oss andra som efter några dagars ensamförälderskap kan överlämna de sööööööta små gulligulligullungarna till vår partner och gå och slagga på närmaste soffa. Med öronproppar.

Medan jag och barnen gjorde upp lägereldar i ingenmansland och tydligen tyckte det var mysigt att sova i samma säng (demokrati: två av tre var för, en var emot), så hade maken en alldeles särdeles välförtjänt kompishelg högre upp på västkusten. Han kom hem vid lunch på söndagen och strålade. Förutom en tur på havet, skaldjursfrossa och oerhört intressant diskussioner om tätningslister, så var han också nöjd över sitt inköp av ett par rejäla seglarbyxor. Jag var eventuellt till en början något...hur ska jag säga...nyfiken på det faktum att han tyckte inköpet var relevant i jämförelse med antalet gånger vi seglar. Han menade, att även om jag seglar noll gånger per år, så brukar han och grabbarna segla "då och då". Inte ens mina påståenden om att han  den beräkningen bygger på att han inkluderar en bryggsegling vartannat år i kalkylen, kunde dämpa hans belåtenhet med sitt köp. Mycket nöjd hängde han byxorna på vädring och konstaterade, att det där med segling ändå inte var så viktigt. Det är ju spöregn då och då - perfekt användingstillfälle för seglarbyxorna!

Tja, det var väl det hele. Medan maken nattade båda barnen igår, så smidde jag planer för nästa helg. Då ska vi nämligen göra om alltihopa igen. Maken ska iväg, och jag och barnen stannar hemma. Min tanke är att testköra ett spa-retreat-yoga-paket i total tystnad inom en snar framtid.



torsdag 2 oktober 2014

#träning #packning #fail

Jag har varit norrut ett par dagar genom jobbet. Storleken på, samt antalet, kollin jag hade med mig var möjligtvis mer en indikation på att jag tänkte rymma hemifrån. Packningen har dock inte något att göra med fåfänga. Det var bara simpel dålig planering kvällen innan avfärd samt noll inspiration och en full tvättkorg. Min packningsfilosofi gick ut på att släppa ner det ena och det andra i väskan och hoppas att något skulle passa ihop. Sannolikheten för att den ekvationen ska gå ihop, borde ju öka med antalet klädesplagg.

Den andra delen av min jättepackning var, något otippat kanske, träningskläder i ett par uppsättningar. Trots att jag varit med och utformat dagarnas intensiva schema, så hade jag någon slags falsk föreställning om att jag skulle hinna ta en löprunda, träna på gymmet samt simma några längder. Det skulle då inte bara innefatta mer träning än jag lyckats med senaste månaden totalt sett, utan också utföras på de cirka fyra timmar jag hade som fritid under de två dagarna hemifrån.

Vi anlände i solsken, men när jag skulle ge mig iväg på den där löpturen vid femtiden igår eftermiddag, var det snarare snålblåst och regn. Motivationen var inte skyhög men jag gick ändå ner och frågade lite i receptionen om vart jag kunde springa i omgivningen. Lokalsinnet är ju i mitt fall något begränsat. Receptionisten lät som om han talade med ett barn, när han förklarade vägarna jag skulle hålla mig till, men han trollade också fram en karta jag kunde ha med mig. Han visade, pekade och förklarade att öns totala area var så pass liten att det vore en bedrift om jag sprang vilse.

- Så länge du inte korsar en av av de två broarna eller hoppar från ett stup så är du ju kvar på ön.

För mitt inre såg jag hur jag skulle kunna irra runt i skogen tills det mörknade utan att hitta tillbaka, och sedan få sitta under nån tunn gran över natten, innan slutligen någon Missing People-hjälte skulle hitta mig femhundra pinsamma meter från hotellet framåt småtimmarna.

Det blev ingen löprunda. Väl tillbaka på rummet för ombyte insåg jag att min träningsväska stod kvar i bagagerummet i lobbyn, och dessutom rullade en repris på "Äntligen hemma" på TV:n. Jag tog det som ett tydligt tecken på att jag skulle stanna inne. Nästan en timmes intensivt vilande tog vid, innan jag bytte om till middagen. Jag valde mellan de tre paren byxor som var nerpackade, som alla krävde skärp, vilket jag inte hade, innan jag bestämde mig för en klänning som egentligen hörde ihop ett linne som inte låg i en enda väska jag kunde hitta på rummet.

Sammanfattningsvis blir betyget på de två dagarna lysande. Missing People slapp rycka ut, restaurangens belysning var lite dunkel och när dagens fritid blev till arbetstid slapp jag ta ställning till eventuella nya träningsidéer. När jag hastade förbi receptionen på eftermiddag ropade min kartritare ivrigt efter mig:

- Kul att se att du hittade tillbaka!

Jag gjorde tummen upp.