Den vilda jakten på lekstugan

Fredag klockan 22.30: Jag får en idé om att den blivande treåringen ska få en lekstuga i present när hon fyller år. Det finns bara en lekstuga på marknaden som får plats på vår minigräsmatta. Börjar med en sökning på Blocket och hittar en precis sån begagnad lekstuga för några hundra kronor som lagts ut alldeles nyss. Mejlar annonsören att vi vill ha huset. Pronto. Får inget svar.

Lördag klockan 10: Får maken att ringa annonsör. Redan kö! Vi har andra plats. Får maken att ringa upp igen för att kolla så att inte jag har första plats också genom mitt mejl. Vore dumt att invänta att jag själv skulle tacka nej.

Klockan 13: Får besked att huset köpts av annan spekulant.

Klockan 14: Söker på nätet och hittar inte huset någonstans i en leksaksaffär nära Göteborg.Närmaste leksakshus är i Malmö. Där vi inte är.

Klockan 15: Börjar planera resa till Malmö för att hämta hus. Hittar ingen lucka i kalendern som rymmer bilresa tur och retur till Malmö för husköp modell mindre. Förbereder mig för operation övertalning av maken i att det kan bli övernattning.

Söndag klockan 10: Ringer leksaksaffärens filial i Göteborg. Får besked att det kommer en ny leverans till dem med ett hus på onsdag. Går icke att förhandsboka. Måste ringa när huset är på plats. Leverans ska komma kl 10.

Tisdag klockan 10: Jag tror att det är onsdag, ringer för att förhandsboka. Går inte.

Onsdag klockan 09.55: Huset försenat. "Ring klockan 11!"

Klockan 11: Ringer och får huset bokat i mitt namn! Yeeeees, huset är vårt! Bestämmer att vi ska hämta huset dagen efter, vilket jag tror är fredag.

Torsdag klockan 14: Blir uppringd av säljare; Ska vi ha huset? Annan köpare finns i butiken; ”Alla sliter i det, hämta idag, vi stänger klockan 20”.

Klockan 19.50: Maken haaaaaaaar lekstugan i sin hand! Eller ja, i sitt bagage.

Födelsedagsmorgonens överrasknng blev en succé - kanske något mindre för grannarna som vaknade till barnens glädjetjut klockan åtta på lördagsmorgon. Barnen vill helst bo i lekstugan, och tja, jag är inte helt främmande inför den tanken. Energin vi la ner på det lilla plasthuset var större än den som gick åt när vi köpte hela radhuset för fem år sen. Men köpeprocessen följde ungefär samma mönster: vi började segt, ökade farten, blev överivriga, saktade in, höll på att förlora, men knep sen huset och rodde iland vår plan. Det var några fler nollor i köpeskillingen då bara.

Vårt andra husköp.

Treårsdagen!

Omedveten spänning inför sin födelsedag idag gjorde att treåringen inte somnade förrän långt efter läggdags igår. Imorse sov hon därför ovanligt nog vid 07.15 när hennes far, mor och syster sjungande travade in i hennes rum. Skräckslagen tittade hon på oss, innan hon insåg att vi var vi och inte en elak kastrullorkester som väckte henne mitt i natten. Irriterad, trött och vresig la hon armen över ansiktet och vände sig in mot väggen. Hennes storasyster hade dock fått nys om att hon också skulle få ett paket, och gick därför in helhjärtat för att väcka födelsedagsbarnet. Det kanske inte var så ljuvt, men det var effektivt, och strax satt vi alla i sängen med presentpapper och snöre i småbitar runt om oss.

Inför födelsedagen hade treåringen önskat sig "paket". Något innehåll ville hon inte höra talas om. Eftersom hennes personlighet hamnar farligt nära Pippis, och att vi liksom hon kan Pippi-böckerna utantill, vilket gör det betydligt svårare att "missa" en endaste rad vid kvällsläsningen, så hade vi köpt ett Pippi-kit med kläder och hela tjottafräsen. Möjligtvis var vår dotter nyvaken, eller så har hon smygtittat på skräckfilmer när vi sover, för när hon öppnade paketet med en peruk, skor och klänning i Pippi-style så såg hon ut som om hon trodde att vi styckmördat Pippi och lagt henne i en låda och sagt Grattis älskade barn! Möjligtvis något överdriven tolkning från min sida, men skepsismen var påtaglig. Ett paraply, köpt i farten som en praktisk grej, var dock mycket uppskattat och skulle lekas med hela förmiddagen.

Jag hade tänkt att den nyblivna treåringen skulle få styra dagen, men när hennes svar på frågan om vad hon ville göra på födelsedagen var "inget", så tog planeraren i mig över. Dessutom hade hennes val kunnat resultera i en nakenchock där vi hela dagen fått gå runt endast iklädda i trosor på hennes begäran. Vi hade sannolikt ätit smör med sked till frukost samt spenderat åtta timmar med att klättra på alla staket, stegar och trappor runt om i området som finns att tillgå. Jag valde därför att bestämma att vi skulle besöka Alfons-huset. Påklädda.

Tårta. Bit #3.

Treåringens kalasgäster.

 

 

Mer om Alfons-besöket, samt jakten på den lilla lekstugan hon också fick i present, en annan dag. Nu har båda vildbasarna somnat och vi ska ladda om för nästa kalas imorgon. Imorgon kommer vi dock inte vatt äcka henne, vilket borde betyda att hon väcker oss vid 06.30-snåret som vanligt. Då ska jag le mot henne och säga Godmorgon mitt barn. Absolut inte lägga armen över huvudet. Och inte vända mig om. Nejnej.

Tre år senare

För tre år sen exakt var hon på väg ut i världen. Överraskande och snabb. Utan förvarning stormade hon in i våra liv och tog sin självklara plats. Eller ja, "utan förvarning" är ju inte sant, vi visste ju att hon skulle födas. Men inte då, och inte så snabbt. Ett par timmar efter midnatt kom hon ut. Pigg och med klarblå ögon. Den lilla nyfödda var vaken en bra stund, innan hon till slut somnade tillsammans med sin pappa. Jag fick äta mina mackor på brickan själv. Det var mysigt. Mer till mig.

Tre år senare vill hon inte somna alls. Energi i nivå med ett helt kraftfält, som hennes föräldrar hade behövt bättre, samlad i sin lilla kropp. Hon sprang runt. Hoppade i soffan. Sjöng. Berättade historier. Till slut, mot sin vilja, somnade hon nyss, halvsittande med sitt huvud mot mitt bröst. 14 kilo tyngre, men med samma intensiva, fartfyllda framfart som för tre år sen. Fortfarande på väg ut i världen.

En doft av sommar

Med hjälp av smärtstillande, vila för ryggen och en stor dos envishet så kunde jag följa med till stranden i söndags. Med betoning på att följa med. Jag bar inga strandleksaker, inga badkläder och definitivt inga barn. Jag gick runt på stranden och lyfte benen högt för varje steg (bra för ryggen) och såg nog mer ut som en missanpassad nordkoreansk militär än som en småbarnsmamma på utflykt med sina barn. En och annan order i minuten av typen ”klättra in upp på klippan när du äter glass” och ”spring inte på de svarta stenarna under vatten, de är hala” passade in i scenariot. 

Faktum är att vi hade en jättemysig stund, barnen älskar strand och hav och sköter mycket av leken själva. Vi stannade dock en liten, ynka, pyttestund för länge. Lillasyster fick plötsligt spel över att hon inte fick hoppa ifrån bryggan som killarna i 12-års åldern som hon fascinerat stod och tittade på i flera minuter när de hoppade i med köttbullemetoden, sprang upp för stegen och slängde sig i igen. Hon var grymt inspirerad till att prova. Eller stå nära, nära kanten och luta sig över bryggkanten.
Vi var förbi förklaringar, hot och mutor så maken tog helt sonika sin yngsta dotter under armen, resten av alla prylar under andra armen och gick till bilen. Alla sherpas framstår som lata söndagsdagdrivare i jämförelse.

Sen åkte vi hem. Lillasyster somnade omedelbart efter hemkomst, sittande i soffan. Det gav maken chans att bidra till grilloset som låg som ett täcke över radhusområdet. Storasyster cyklade varv på varv runt området och jag satt i en solstol med rak rygg och stretchade.

Bra junidag. Kan bli en intressant sommar.

Mirakelkur

Med ett ljudligt knak återfick jag rörligheten i ryggen imorse kl 7.45 efter att i ganska exakt ett dygn gått ömsom dubbelvikt och ömsom rakryggad och stel. Söndagmorgon började med att jag skuttade (ja, faktiskt) ur sängen och hoppade in (ja, faktiskt) till badrummet där yngsta dottern efter tillfällig morgonförvirring glömt att ta av sig trosorna vid toabesöket. Efter att ha lyft i henne i badkaret med böjd rygg, så kom jag inte upp. Det var totalt stopp, om jag inte ville genomlida känslan av en tredje förlossning. Det ville jag icke.

Dagen var förstörd och våra utflyktsplaner ställdes in. Det skönaste för ryggen var om jag liksom hängde på min make med hans armar runt min bröstkorg. Tydligen var det inte poppis hos honom -mer än några få minuter i taget. Barnen tyckte i alla fall det var festligt att mamma kröp runt hemma på alla fyra, de gånger jag inte orkade ta mig upp och stappla fram. Jag kände mig mer som 86 än 36.

Trots att det var söndag lyckades jag boka en tid hos en naprapat dagen efter klockan 7. Ryggen var något bättre idag, men undersökningen och behandlingen hos en naprapat är ju inte smärtfri. Vid något tillfälle var jag beredd att skrika på lustgas. Dock gick det superbra. Förutom att han trodde sig hitta problemets ursprung, gav han mig också dagens överraskning när han frågade om jag brukade kunna gå ner i spagat..? Otroligt rörliga leder var beskedet som tydligen var positivt och inte hade något med mitt ryggonda att göra. För att få bort smärtan knäckte han rätt ryggen. Åtgärden framåt blir träning på rätt sätt.

Jag kom dit med känslan av att vara i en 86-årings slitna kropp, men gick därifrån en knapp timme senare med betydligt lindrigare smärta. Och tankar på att eventuellt gå ner i spakat. Värt vartenda knak.

Frustrerat golvläge.

Gammal skåpmat

Medan jag röjde stan runt med två envisa ongar på höften idag, så städade maken huset. Jag ondgjorde mig i veckan över ett av våra slarviga, röriga och allmänt ostädade skåp. Imorse slet jag ut allt innehåll i ett av dem, innan jag lämnade jobbet halvfärdigt och åkte på skojakt med döttrarna och - tack och lov - min mor. Det visade sig finnas ETT par skor i hela Göteborg som passade vår femårings långa, smala fot. F*n ta dem om de inte håller augusti ut.

När jag kom hem var skåpet rengjort, rensat och organiserat. Jag har gått där och smygöppnat dörren hela eftermiddagen, njutit av ORDNINGEN.
Sniffat på doften av att ha reda. Vetskapen om att i detta skåp finns inget med bäst före datum 2009, inga omslagspappersbitar som luras att vara en hel rulle eller trasiga lampor som tjurigt ligger kvar bland de nyinköpta.




Ser ni? Jaja, det kanske inte är så konstigt för er andra, men för en familj som lärt sig att inte öppna stängda utrymmen utan hjälm, så är detta en utopi. En dröm. En saga. Eller i alla fall extremt ovanligt. I ett annat liv frågade jag en gång min dåvarande pojkväns mamma om hon skulle flytta? Orsak: hon skurade sina köksskåp.

För dagen är det nu lördagsmys på schemat. Funderar allvarligt på att ta min bok och mitt glas vin och sätta mig i husets finaste del. Kanske tar med mig en kudde också.

Sjung om...

Vi har varit "lediga" i två dagar hela familjen. Gillar veckoupplägget denna junivecka: två dagars jobb, två dagars ledighet, en dags jobb och sen helg. Man kan ju dock definiera vad som är jobb och inte - att ostörd få sätta sig ner med en kopp kaffe på jobbet på morgonen är ju inget man lider av efter ett par dagars hemmastök.

Orsaken till gårdagens ledighet var att min lill-kusin tog studenten. Hon var yngst i släkten tills våra barn föddes. Nästa gång vi firar student är det vår femåring som går ur skolan, år 2026. Svindlande tanke...men tillbaks till igår. Kusinen bor i Skövde och vi lämnade Torslanda vid 9 på morgonen efter närmast minutiös planering, där det enda avvikande från schemat var min osäkerhet om jag köpt någon ny klänning sedan den blivande studentens storebror tog studenten för två år sen. Kan ju inte gärna komma i samma klänning, resonerade jag, och tog paus från familjelivet för att titta igenom semesterkorten och spana efter en blommig klänning med svart spets. Maken kom på mig efter några minuter och menade 1. att jag är galen 2. att ingen skulle ändå minnas mig klänningen från förra studenten. Han hade ju i alla fall ett fel - någon minns visst. Jag! Klänningen visade sig dock vara köpt 2012 och därmed godkänd. Förvisso mindes ju inte ens jag, så då kanske han har rätt även på den punkten när jag tänker efter.

Strax öster om Göteborg stannade vi för första gången. Eller blev stannade. Till makens stora glädje och lycka var där en gigantisk poliskontroll och vi blev invinkade. Efter godkänt blåstest och koll av bälten och bilbarnstolar fick vi köra vidare. Maken var mycket upprymd och glad, men besviken över att vi inte fått en guldstjärna. Eller ens ett en diplom!

-Alltså, vi är ju perfekta i detta avseende! Vi kunde gott fått ett utnämning om gott föredöme i trafiken.

Själv tänkte jag erbjuda polismannen anställning i vår familj. Barnen satt som ljus, svarade artigt på hans tilltal och maken lyssnade andäktigt på allt han sa.

Vi tog emot studentskan i strålande solsken och efter lite övertalning lämnade barnen ifrån sig grattismjukisdjuren i blågula band. En rymningsbenägen treåring är inte optimalt i en folksamling, så vi valde att lämna skolgården efter en kort uppvaktning, för att återkomma till mottagningen efter kortegen som skulle rulla genom stan. Vi tänkte att vi skullle sätta oss och ta det lite lugnt (hahahahahahahahahahahahahaha) på ett café en stund och utfodra barnen.

Nybakad!

Jag tror cafébesöket i centrala Skövde satte någon slags rekord för oss. Och eventuellt för hela Skövde. Vi hann in. Femåringen och jag hann sätta oss. Lillasyster hann klättra upp i soffan. Jag hann tänka tanken "jag måste blåsa ut ljuset". På en millisekund slängde sig sedan lillasyster fram över bordet för att....ja...kolla stabiliteten?! Jag reagerade med ett skrik och gav lillasyster en smäll över pannan som snabbt släckte de flammor jag såg slickade hennes lugg. Det luktade bränt, några få hårstrån strök med och alla på caféet visste vilka vi var innan hela vårt sällskap hade hunnit sätta sig. Som sagt, någon form av rekord måste det vara. Men inget diplom nu heller.

 

Kollar kortege på fönsterplats.

Studentmottagning i ett hus med tillhörande stor gräsmatta och lekstuga gjorde att vi smälte in bland gästerna och att maken och jag också fick njuta av buffémat, ciderskål och vackert väder. Vi hade förstås hjälp av min lillasyster, hennes flickvän och den mest hjälpsamma av alla barnvakter - iPaden - men ändå. Mission accomplished - helt utan blodspillan. Eller bränder.

Denna del av vår släkt samlas till studenfirande om 13 år igen. Då står vi som värdar. Jag ska inte skriva att vi behöver vila tills dess, men det ska bli ganska så skönt att vara led...ehhh, jobba, imorgon...