söndag 7 februari 2016

Insomnia

Vi har provat att smyga nattningen på henne. Överraska med nyheten om att det är läggdags, i ett försök att få henne att somna i ren förvåning. Vi har testat det motsatta, att förbereda henne efter middagen så att själva sänggåendet kan vaggas in som en naturlig del i kvällen och hon ska flyta in i sömnen.

Vi har provat alla nattningsmetoder som någon nånsin tjänat pengar på. Vi får det inte att funka. Det tar minst en timme innan hon somnat, oftast längre, hur vi än gör.

Idag var det min (o)tur att natta femåringen. Vi mjukstartade med två böcker och dämpad belysning. När sista sidan var läst började det krypa i henne. En kullerbytta och byte av nallar blev det innan lugnet återkom. Hon förslog leken "Gissa djuret". En ska tänka på ett djur på en bokstav och den andra ska gissa. Här har vi en rutin. Hon börjar, tänker på ett djur på "N". Jag gissar på noshörning och nyckelpiga men svaret är alltid nakenkatt. De finns tydligen.

Efter fyra-fem omgångar av djur (leken slutar alltid med "...pingvin börjar på V ju! ping-Vin!!!") var det lite yogapositioner (stå på huvud och knän med rumpan i luften och vifta med armarna) innan hon la sig igen och ville leka viskleken. I det mörka rummet, med enbart ljuset från lyshjärtat i fönstret som aldrig försvann när julpyntet togs ner, är det mysigt i några sekunder när hon blåser sin varma luft i mitt öra: "älgbajsprinsesskronagodis" viskar hon. Jag upprepar ordet. Jaaaa, bra mamma, berömmer hon. Sen är det min tur ett par gånger innan hon börjar känna att i alla fall kroppen är lite trött. Har man riktig tur här så somnar hon mitt i en mening. Eller när hon tänker ut nästa multilånga ord. Då är nattningen en framgång.

Men oftast inte. Och det är sen det är dags för mitt finalnummer, att sjunga alla verser inklusive refrängen i viskande ton av Roxette-balladen "Spending my time". Hon älskar den och kan den snart också utantill. Det innebär också att om jag fuskar och hoppar över några strofer på hundrade varvet, eller somnar själv, så lyfter hon irriterar sitt lilla huvud och frågar om jag glömt texten? Sen sjunger hon den för mig.

Oftast somnar hon till slut i sin säng. I andra fall är hon uppe med oss och somnar på två sekunder mellan oss i vår säng. Ikväll släpade hon ut täcke och kudde och bäddade till sig själv på golvet i hallen. Där stensomnade hon. Utan bok. Utan sång. Utan saga och utan gissningslek. Ny nattningsmetod är född i det här huset. Campingmetoden.



fredag 5 februari 2016

Kriminell och redo för helgen

Det har varit ett par trötta veckor här hemma. Tjejerna verkar hängiga men ingen av dem riktigt sjuk, vilket ju är bra förstås. Men ibland föredrar man en febertopp som däckar barnen ett par dagar, för att sedan se dem friska, istället för smågnälliga halvhysteriska galoppsprång med inslag av bleka tillfällen under flera dagar. Pappan i hushållet har tillfrisknat men mamman är fortfarande förkyld. Det sägs att hon ska vila för att bli av med dunderförkylningen hon drog på sig i staterna. Vila…jaja. Jag gjorde ju det i lördags, det hjälpte bara en stund, hehe.

Om jag nu valt att ignorera universums samlade krafter hittills så kanske jag efter morgonens händelsekedja möjligtvis överväger viloläge ikväll. Jag steg på min vanliga buss hemmavid vid 7.30 imorse. Upptäckte att jag bytt väska och därmed glömt mitt månadskort hemma. Spelar ingen roll, tänkte jag, jag chansar, jag har ju kortet hemma, och jag har aldrig blivit kollad. Satte mig, fipplade med mejl, Twitter, nyheter, bloggar och annat medan medpassagerare gick av och på. Det gör jag varje morgon, sitter försjunken i mina egna tankar och stiger sen av och byter buss efter en kvart. Idag var den omedvetna reflexhandlingen uppenbarligen satt ur spel.

När jag tittade upp från min morgonrutin flimrade havet förbi och vi var ungefär hundra hållplatser förbi där jag skulle gått av. Snabb omdirigering av hjärnan och ny reserutt gjorde att irritationen ändå blev kortvarig. Så trevligt, nu fick jag ju se stan från en annan bro än vanligt… försökte jag övertyga mig själv. Väl framme, på fel sida av stan utifrån att jag skulle till jobbet, sprang jag ifatt en spårvagn. Jag hade glömt att spårvagnarna kuskar runt i snigelfart. Mitt trevliga bemötande av mitt egna misstag började nu bli lite mer surt. Hur tänkte du? Varför gick du inte av på samma hållplats som de övriga 423 dagarna du pendlat till jobbet?

Spårvagnsturen övergick sedan till en tur av nostalgi, när den sakta rullade förbi Teatergatan där jag hade min lilla älskade etta för över tio år sedan. Universitetet, caféer och nattklubbar ramlade över mig som en doft från det förflutna som jag inte tänkt på på länge, bland snorpapper och kladdiga barnpussar. Jag drömde mig bort…

Plötsligt var vi hundra meter från hållplatsen där jag skulle av och jag gjorde mig redo. Väskan på armen och vantarna på…och…men vänta nu…biljettkontroll! Tre biljettkontrollanter håller som bäst på att kolla mina medpassagerares färdbevis. Snart är det min tur…och jag har ju inget med mig. Kan jag dra den om att kortet ligger i den andra lilla svarta väskan jag hade igår men att jag idag hade så mycket att bära så jag bytte och här finns bara papper, sjutton hårspännen, en udda socka, några tuggummin, två lypsyl, ett plåster några kvitton och kanske en plånbok i botten? Eller ska dra fram alla de gånger jag kommit försent till jobbet på grund av krångliga bussar? Jag kanske förtjänar att få åka gratis idag? Min övertalningsförmåga är det inget fel på.

Samtidigt som mitt inre går i spinn över den pinsamhet jag snart ska uppleva i att jag inte har en biljett, så börjar min sluga hjärna vakna. Medan ena hjärnhalvan har koll på var kontrollanterna befinner sig, beordrar den andra hjärnhalvan min hand att ta fram telefonen. Jag har Västtrafiks nummer inprogrammerat i telefonen och skickar iväg en sms-biljett. Det kommer aldrig funka, men är min bästa chansning tillsammans med historien om mitt kvarglömda månadskort…

De sista metrarna fram till hållplatsen går i slowmotion. Den kvinnliga biljettkontrollanten blir uppehållen av något, jag rör mig försiktigt, som en brottsling, bakåt i vagnen. Jag stannar upp, rör mig några steg tillbaka, ser att vi är nära nu. Precis när vagnen bromsar in tar jag tre snabba kliv fram till dörrarna när de öppnas. En yngre manlig biljettkontrollant vänder sig om, ser mig i ögonen, jag viftar lite med telefonen jag har i handen och stiger av vagnen. Han säger inget.

Hjärtat dunkar och svetten gör sig påmind under armarna. Så fruktansvärt pinsamt det hade blivit om min manöver inte fungerat. Min nostalgitripp genom stan hade kunnat kosta mig ett par tusenlappar. Men det är ju inte det värsta, det är ju snarare det genanta i, att 38 år gammal bli tagen för att tjuvåka på en spårvagn till jobbet. Snabbt lämnade jag hållplatsen, det brände i ryggen som om någon skulle komma efter mig. In på jobbet, uppför trappen och fram till kaffeautomaten. Ett par klunkar senare och med en klok påpekan från en arbetskamrat om att jag nog inte kunde räknas som kriminell i detta läge. Jag hade ju ändå både sms-biljett och månadskort för samma resa. Hjärtat lugnade sig. Jag satte mig ner vid min plats, nös ett par gånger, tog en huvudvärkstablett och började jobba.  

Nu känns det som att jag nog behöver vila.

tisdag 26 januari 2016

På svensk mark

Vi kom hem på utsatt tid! Vårt plan var (o)turligt nog det första internationella som lämnade JFK-flygplatsen efter att stormen dragit till havs. Snöröjningen pågick nonstop men det var ändå något nervöst på startbanan när flygplatsen såg ut så här på söndagkvällen:


Men ingen is på vingarna och planet höll sig på banan. Vi klev ut från lägenheten på Manhattan klockan åtta i söndagskväll svensk tid. Jag klev in genom dörren hemma i radhuset utanför Göteborg strax innan 11 på måndag förmiddag. Hela resan med taxi-flyg-flyg-flygbuss-buss tog bara 15 timmar. Rätt snabba puckar och New York känns plötsligt ännu närmare.

Efter ett par timmars sömn hemmavid, hämtade jag barnen. De var lika så exalterade som jag och med hjälp av lite presentutdelning så fick jag ändå godkänt på att "åka iväg på det där sättet" som åttaåringen sa lätt surt i telefonen över Atlanten i helgen.

Vardagen är tillbaka, ikväll var det jag som la vår svårnattade femåring. Men med lite semester i ryggen så blir det lättare att känna lugn, trots att klockan går, när hon vill leka viskleken (på två personer) eller vill att jag ska gissa vilket djur hon tänker på (nakenkatt varannan gång, däremellan noshörning) trots att hon borde sova.

New York-känslan hänger kvar, förutom minnen och hundra foton så knastrar det fortfarande i öronen från flygresan och den ouppackade väskan står på golvet i hallen. Den får nog stå ett litet tag till...





lördag 23 januari 2016

Största möjliga tystnad...

Så kom snön äntligen. En blizzard och snowzilla som de har döpt till "Jonas". Hela New York var på tårna, alla var förberedda och de senaste två dagarna har det knappt pratats om något annat på TV. Morgonshowen visade långa inslag om hur man man bäst skottar snö och framförallt hur man undviker att få en hjärtattack medan man gör det. Tydligen ska man ta paus 15 minuter varje timme och under den tiden inte röka eller dricka kaffe. En bra mössa och halsduk hjälper också mot att drabbas av "för låg kroppstemperatur", det vill säga, du slipper frysa.

I varje affär har vi fått höra "stay safe" och "keep warm". Hur mitt resesällskap tolkade de orden är tämligen oklart. Vi vaknade klockan fem och vid sju gav hon sig ut att löpträna en runda. Då hade stormen precis vaknat till liv, det var ett par centimeter snö på gatan och vinden ven. Men hon gjorde ett par tappra kilometer innan hon gav upp kom tillbaka. Själv låg jag under täcket och hade koll på Weather Channel.

Vi gick ut för frukost och hamnade på Pick a Bagel. En frukost som är värd att minnas länge och spara i sitt favoritfrukostgömshjärta.


Sen pulsade vi vidare, tidsvis genom snövallar, men vi kom fram till Time Square och hann att med ett par affärer innan Manhattans affärer började tömmas på folk.





Det var inte jättemycket snö då, innan lunch, men det var stormvindar och is som virvlade. Strax efter fick vi meddelande från borgmästaren att stan skulle stängas ner.


Vi gick hem och åt lunch, vilade och kollade film. Men sen bröt vikingen i oss ut och vi tog oss upp till Central Park. Staden var så tyst. Inga bilar på gatorna och inga ljud. Ytterst få människor, som alla gick lugnt och hjälpte varann att ta sig fram. Det var nästan som en film, som om världen utanför inte fanns längre. Bara vi just där och då, som pulsade fram och kastade några snöbollar och försökte komma med i lokal-TV som sände live från Central Park. Det lyckades inte. Vi gick till mataffären som var öppen för bunkring, men som stängde medan vi var där.

Huruvida om vårt flyg är inställt imorgon eller ej råder det delade meningar om. Nu har det fallit snart en halvmeter snö sen imorse, men ska sluta inatt. Nyheterna säger att flygplatserna är stängda till och med måndag. Flygbolaget menar att vår plan ska lyfta på söndag eftermiddag som planerat. Vi får se! Snowzilla bestämmer tydligen nu.



UN- kind of day

Vännen vi bor hos här i New York jobbar på FN. Idag fick vi en specialrundtur av honom i FN-huset. Vi började med en cola i fiket och försökte smälta in bland alla delegater och andra som rörde sig där. Jag har åkt på en rejäl förkylning och med min lätt svullna ögonlock och röda näsa, så var det inte helt enkelt att låtsas lösa några världsproblem över en kafferast.

FN har sina svårigheter i mina ögon, men jag blev svårt star-strucked av att bara finnas till i Security Council, där det tagits beslut om de flesta stora politiska konflikter i omvärlden. Rysningar, gåshud och nervöst fnitter på samma gång när vi fick komma riktigt nära (men inte ta bilder).

Vi tog foton där vi fick, men selfiepinnar är bannlysta i FN-huset. Säkerheten var extrem hög och vi fick inte ens gå på toaletten utan våra bevis på att vi var gäster till en anställd. Vakter var tjugonde meter och respektfull tystnad i många rum. När det blir så där högtidligt så kan jag ändå inte låta bli att tänka på att det är vanliga människor som jobbar där, vanliga människor som snoozar på morgonen, snubblar ibland och blir arga när de har PMS.


Vi avslutade med att skåla i Cava på vad som tydligen är New Yorks mest respekterade och svåråtkomliga barhäng. Vi spanade efter Ban Ki-Moon o hans gäng, men där var nog mest hang arounds från andra avdelningar på FN. Hur som helst så var det väldigt trevlig stämning och massa skratt, som det ska vara på after work en fredag.




fredag 22 januari 2016

Shop til' you drop

Vilken start! Vi vaknade tidigt, vid fyra, och var pigga tack vare jetlag. Strax före åtta stod vi på Manhattans gator och dagen kunde börja. Vår plan var att ta oss nerför Manhattan mot Frihetsgudinnan och Ground Zero.

Efter utefrukost, som var supergod men snäppet för nyttig för den här matresan, stod vi inne i provhytten på favoritaffären Express. "Miss Candice" hjälpte oss med klädtips, storlekstips och livstips. Allt medan vi fick prova och skratta oss igenom en timme. Det blev några kap. Och så där fortsatte det. Vi sicksackade mellan butikerna och gick däremellan och pratade. Det är tur att gatunätet i New York är så extremt enkelt, samt att jag slapp navigera oss, för på vägen söderut gick vi sällan rakt. Vi hann vi med att dricka varm choklad i Midtown, luncha i Greenwich Villiage och äta donuts i Chinatown. Mat i alla dess former är väldigt viktiga inslag i den här resans syfte. Dag ett uppfyllde sitt mål.


Sju timmar och drygt 1,5 mil senare kom vi fram. Då var det mörkt. Ground Zero var upplyst och väldigt vackert. Frihetsgudinnan kunde vi bara ana, men hennes siluett lyste upp långt ute i hamninloppet. Vi har varit där förr båda två, så det var helt okej. Efter 25 000 steg var vi rätt möra. Manhattan är bara 2,2 mil lång totalt, så vi en rätt stor omväg ge om alla de där affärerna från Times Square. Vi tog en taxi hem.

Vi avslutade på bästa sätt, med amerikansk hämtpizza "by the slice" i soffan framför TV.










torsdag 21 januari 2016

New York, vi är här nu!

Så är vi här! Flygresan gick smidigt, jag hade laddat med sex tidningar och två böcker men hann inte ens öppna en av dem. Flyger man med en vän som pratar lika mycket som jag och dessutom har lika många åsikter, då hinner man inte med så mycket annat än just det. Det var en dagflygning, vilket var tur, för vi var kanske inte tystast på planet. Det var förvisso killen i sätet bredvid mig som somnade fem minuter in i flygningen och satte sig upp när vi hade landat.

Det enda spännande på flygningen var att jag var övertygad om att Ola Rapace satt i raden bredvid toaletterna. Vi spanade och försökte få till en naturlig selfie utan att röja selfiepinnen, där han syntes i bakgrunden, men det visade sig omöjligt. Nu visade det sig förvisso också senare, att om inte han talar ryska så var det inte han.

Sen skulle vi fylla i våra papper för inresan till USA. Man för ju nästan tvångstankar och vill fylla i ja, ja, ja på alla frågor som rör om man har vapen i väskan, tänker smuggla djur eller någonsin har varit kvartär länge i USA utan visa... Det senare är ju förstås ett ja, men vadå, jag var ung och klok och ville spendera ett år i Kalifornien. Kan ni klandra mig? Möjligtvis duger inte det som ett argument i tullen, men denna gång släppte de in oss så jag behövde inte ljuga.


Vi ska bo hos en kompis till mitt resesällskap, eller rättar sagt hos honom och hans finacee. Jag känner dem inte men vi började vår resa med hämtmat och en öl i soffan, sen kände vi varann. Vid åttatiden på kvällen amerikanskt tid (runt 02 hemma), började jag känna mig vimmelkantig. Jag ursäktade mig och sa att jag bara skulle vila ett par minuter. Jag stensomnade naturligtvis i deras soffa. Snygg var det antagligen inte, speciellt inte med tanke på att jag börjat känna av en förkylning. Men jag fick en filt och en kudde och där nånstans tror jag att vi blev vänner allihop.