lördag 23 juli 2016

Här händer det grejer..!

Jag hade tänkt skriva om mina fantastiskt stärkande sväva-på-moln-timmar med mina fina kompisar i Vänersborg i fredags-lördags. Men sen hann jag inte det, förrän jag var hemma igen, plockade upp familjen för nya bad- och slagsmålsäventyr, innan jag hamnade på akuten i Kungsbacka med allergireaktion.

I alla fall. I fredags var det dags för vårt sommarevent, där vi samlades hemma hos en av oss som bor ett par stenkast från Vänerns strand. Vi hade massör på plats som såg till att alla våra fem ryggar och nackar blev uppmjukade. Och inte nog med det, vi hade även en kvinna som trådade ögonbryn (och annan eventuell ansiktsbehåring, hehe) på altanen i solen mellan Prosecco- och bufféplock. Och när alla pratat i mun på varann i några timmar och vi var nöjda med behandlingarna - så blev det ännu bättre! Vi drog och badade från bryggan där gänget höll till på gymnasiet. Nu var där nya ungdomar som hade "fredagsmys" längs skogsvägen och på bryggkanten. Men när fem 39-åringar med bubbel kommer farandes, så ja, de skingrades. Vi sov över och skildes sedan lagom åt efter morgonkaffe i sängen som värdinnan kom med.

Hem till fina familjen! Eller delar av den, sexåringen hade 24-timmars amnesti hos farmor och farfar, så att alla fick en lugn stund. Hon är en liten ängel när hon inte har oss omkring sig, så alla fick hämta andan för en stund. Åttaåringen och pappan hade haft filmmys hemmavid.

Efter lunch drog vi till Onsala för att hämta yngsta dottern. Lördagsgodiset slank ner för tjejerna och kanske var det de bitar jag nallade som gav mig den allergireaktion som sedan slog till. Liggandes i en solstol på altanen, svullnade plötsligt min kind och underläpp upp. Min vana trogen försöker jag alltid tona ner mina allergier, medan resten av familjen (läs: maken) blir lätt hysterisk - men också handelskraftig. Jag tog en allergitablett och åkte med familjen till stranden för bad. Efter en timme (som inkluderade sexåringens irritation över att hon inte fick hoppa från bryggan och relaterade i skokastning i buske) kände jag, att jag behövde nog mer medicin. Så vi körde till akuten.

På akuten fanns inte en enda sjuk själ, så vi fick komma in direkt. Ja, VI. Familjen satt klistrad vid min sida och medan döttrarna var lite bleka över sin mammans nu något groteska omformning av nederdelen på ansiktet, så var maken på hugget. När läkaren verkade ta det hela med ro så menade han att "...hans fru har en mycket allvarlig jordnötsallergi, som måste behandlas för vad den är". Läkaren kontrade med att jag nu inte ätit jordnötter så detta var troligtvis inte livshotande. Det hade hon ju rätt i, även om jag jag hålla med om makens analys, att hon var en bit nochig (det var ju JAG denna gång, alltså hans FRU!). Hur som helst, kortison och antihistamin och vila en halvtimme på sjukhuset, så fick jag åka.

En grillmiddag senare, så tog fredagens bravader, lördagens äventyr och medicinen ut sin rätt. Jag stensomnade i en soffa hos min svärföräldrar, medan resten av familjen åt jordgubbar och glass. Ändå en helt okej uppdelning kan jag tycka. Sen åkte vi hem, la barnen och såg sedan på film för att lugna ner oss lite, maken och jag.

Det var 30 timmar som hette duga. Semester, någon?







torsdag 21 juli 2016

Bästkusten

Solsken, vänner och räkfrossa har varit temat de senaste dagarna på västkusten. Livet när det är som bäst, helt enkelt. I en dag var dessutom alla på benen och feberfria, hurra!

Maken kastade in handduken igår och har sedan dess bara deltagit sporadiskt i barnens och mina äventyr. Maken har gjort punktinsatser, men i övrigt har han legat pall. Det började som någon sorts ischias och det var ju otippat... (Dödslyftet...) Men nu är han bara sjuk på nåt mer vanligt vis, eller som han själv sa "jag har lite av varje, en cocktail utan feber".

Krabbfiske har varit tjejernas och alla andra hundra ungars uppdrag. Vi hade lyxmat i form av fiskrens, så tjejerna och kompisarna gjorde i princip rent hus på botten. Dessutom lyckades vi igår locka in en lång, tjock ål till bryggan! Blodtörstig uppenbarligen, när krabbmetarna satt med en halv fisk som bete till strandkrabborna. Badet var därmed över för dagen för vissa av oss.

Idag på eftermiddagen packade vi ihop oss, trots att termometern visade 30 grader. Eller just därför, flera av oss riskerade en lätt touch av solsting om vi stannat längre vid bryggan idag. Vi var också sen ett par dagar täckta av salt, solcreme och svett...läge för skrubb alltså. Nu sover de små mycket svalare i sina sängar. Maken vänder och vrider på sig. Hans sjuka är besvärlig och hans teori just nu är att det är fel på den elektriska termometern vi har för mätning i örat. Egentligen är han jättesjuk. Det går bara inte att mäta.







tisdag 19 juli 2016

Dödslyftet...

...i något eventuellt modernare tappning. Jag premiärbadade i havet idag för i år. Oerhört besvärande statistik för en som brukade tävla med sina kusiner om att bada så tidigt på våren som föräldrarna tillät som möjligt. Dessutom har jag ett simborgarmärke i 15-gradigt havsvatten på min meritlista. Men, år 2016, jag har tydligen förvandlats till en mes.

Maken och barnen har badat sen i maj. Under tiden har jag suttit på bryggan och kommit med glada tillrop: Kom igen! Doppa huvudet! Visa att du är en västkusttjej!
Då och då har jag vadat ut en bit, för att sedan retirera till filten på badberget.

Idag var det dock dags för ett riktigt havsbad a la tonåren! Maken var i. Hans besökande barndomskompis var i. Sexåringen var i. Övriga fiskade krabbor från bryggan och en övervakade fiskarna. Solen sken (om än beslöjad av moln då och då) och badvattnet skulle hålla 20 grader sa prognosen. Det tror jag dock inte på. Mitt halvdyk och mina simtag indikerade förvisso ett minimum på i alla fall 18 grader...men 20...nja. Det var nog en turistskylt som kommit upp i oerhört positiv anda.

När jag nu var i samtidigt som maken så passade vi på att öva på dödslyftet. Medan jag och makens kompis visste allt om Dirty Dancing och John Travoltas dödslyft av "Baby", så var maken ovetande. Jag förklarade snabbt och självklart var han med på noterna! Hur svårt kan det va liksom?

Tre oerhört graciösa försök blev det. Maken tog i så han skrek, jag sprang som en halt och lytt gasell genom vattnet och tyckte själv att jag flög genom luften. Filmbevis på dödslyftet påvisar dock vissa brister i tekniken, men va fasen! Första gången i år ju! På't igen imorgon. Vi har ju hela sommarn på oss. 20 grader i vattnet och jag behöver snabbuppdatera min meritlista.



måndag 18 juli 2016

Gök..boet

Det sägs att vi har äktenskapstycke min make och jag. Huruvida det är en match made in heaven rent utseendemässigt, eller helt enkelt bara ett utslag av självälskeri från vår sida, får väl nån annan avgöra...hehe. Men det finns de som frågat om vi är syskon.

Hur som helst. Ytan är en sak, i tanken är vi inte alltid lika. Idag var ett tydligt exempel. Vi skulle ta oss till Göksäter, ett slags mini-Ullared, här på Orust för lite onödig shopping. Vi var rätt säkra på var det låg, bara inte helt överens om hur vi skulle ta oss dit. I bil förstås, där var vi på samma bana. Men där jag i självklarhetens namn ville fråga gps:en, drog min make fram...kartan. I papper!

Med en turistkarta i ena handen och ratten i den andra, styrde han självsäkert rakt över ön. Efter några stopp vid vägkanten och närstudie av vägskyltar, ville jag tvinga på min make min filosofi, dvs att aldrig åka en meter utan den elektroniska oerhört pålästa och hjälpsamma gps-kvinnan i örat. Men nej, nej. Karta is the shit, enligt min make. Och visst, fram kom vi.

Inne på Göksäter var det kommers. Vi hängde på och köpte nödvändigheter för 1600 kronor. Det blev till exempel...hmm...en sporttop till mig, ett par linnen till maken, ett yatzy, balsam...tja...och lite till. Två par trällor! Maken har sedan innan ett par svarta träskor och tydligen var det nu barnens tur att invigas i detta skodon, som enligt mig är djävulens påfund - eller i alla fall synnerligen obekväma. I detta fall är det dock snarare lämpligheten i att vår sexåring äger ett par skor av stenhård sort - som skulle kunna användas i syften vi inte ens kan föreställa oss. Men tjejerna var nöjda och maken nöjdast. De tre har nu likadan svarta träskor och det var tydligen en "mysighetsfaktor" involverat i köpet. Den minsta storlek som fanns var dock 35, och visst, sexåringen växer väl i sina snart...om tre år.

Okej, okej, jag kanske låter lite som en citronskiva. Dagen blev riktigt bra, solen sken och de där 1600 som besöket kostade var i själva verket ett kap, enades vi om. När vi kom hem sprang jag ut på en löparrunda längs havsviken vi bor jämte. Det gjorde mig något mer lik maken, avslappnad, glad och hungrig. En grillmiddag senare var jag nästan i känslostämning för att åka tillbaka och se om de hade hårda skodon i svart åt mig med.

Vid något tillfälle frågade maken mig om morgondagens väder. Han såg att jag satt och lusläste vädersajterna på mobilen i turordning, så frågan var väl befogad. Men grillmiddag och löparrunda i all ära. Självklart kunde jag inte bara svara "sol och lätt molnighet" eller nåt liknande meteorolog-aktigt. Nejdå, istället kunde jag inte låta bli att fråga varför han inte byggde sig en väderstation i trädgården..? Eller kanske ett solur?

söndag 17 juli 2016

(Feber)toppar och dalar

Stockholmsresan fick ett litet hastigt slut när sexåringen plötsligt insjuknade i hög feber. Från en tredje äventyrsdag på Skansen, via ett lunch-breakdown inne på en fingalleria, till feber som under onsdagseftermiddagen bara steg och steg. Min mamma och jag turades om att badda hela den lilla sjuklingens kropp med svala handdukar medan hon vägrade dricka och bara sov.



Skillnaden mellan den energifyllda, busiga och rätt så galna tjejen, till den lilla trasan som ligger blek och still med nära 40 graders feber, är så stor att det är lätt att tro att hon är allvarligt sjuk varje gång. Febern höll i sig och vi åkte hem morgonen efter.



Jag såg en helg i vila och tystnad framför mig. Vår familjs sammanlagda ljudnivå går förvisso inte av för hackor, men sexåringen står numera för i alla fall hälften av all decibel. Men, lika hastigt som den kom, så lämnade febern henne. Fredagmorgon vaknade hon pigg och utan feberglansiga ögon.



De sista 12 timmarna innan maken gjorde mig sällskap på semestern, var jag då och då redo att ringa chefen och be att få återgå i tjänst. Sexåringens trotsperiod i samklang med den självständiga och egensinniga personlighet hon har, är lika fascinerande som utmanande just nu. Jag å min sida har också en och annan ådra av envishet och när den får övertag över pedagogiken så slår det blixtar här hemma.



Men nu! Nu är maken också på semester och vi ska dra upp på kusten några dagar. Vi packade imorse, instruerade kanin- och husvakt, åt lunch och var slutligen redo för avfärd. Sexåringen var på lite godare humör efter en session med sin mormor. Åttaåringen var...ja...vad var det med henne? Hon frös! Hon som ärvt sin pappas värmesystem inombords, satt och huttrade när verandadörren stod öppen. Börjar ana oråd...! Jajjemen, febern drog inte vidare utan har tydligen satt klorna i systern.



Vi åkte ändå. Nu sover storasyster i bilen. Sexåringen sitter tyst, klappar på sin syster då och då. Omtänksam är hon ändå, den lilla rackarungen. Nu håller vi tummarna för att krabbfiske, bad och allt annat inte försvinner i ett febertöcken för åttaåringen.









måndag 11 juli 2016

Stockholm från sin ljusa sida!

Två dagar i Stockholm och åttaåringen undrade avundsjukt (med dialekt från hamnen i Göteborg) vilka lyckliga människor det är som får bo här! Alltså, det får jag ju se till att få ut henne innan vi kommer hem till hennes far göteborgaren, men ändå. Rätt gott betyg åt resan so far!

Jag hade oroat mig i många veckor för att jag skulle köra inne i innersta Stockholm, mer innerstad än man nästan kan komma. Lägenheten vi lånat ligger ett stenkast från Kungsträdgården, så ja, mitt i smeten. Men ungarna var lugna och gatan sommartom på bilar i söndagsförmiddag, så jag gled upp ur en tunnel, svängde vänster, svängde höger och...kände sen igen mig! Hallelujamoment! Vi var framme och ingen hade ens hytt med näven åt mig. Men det kanske inte händer i hippa city, här kanske folk på sin höjd blänger bakom sina mörka brillor och snörper på sin nymålade mun. Fördomar? Jag? Men jag körde inte över något cyklandevarubud heller, de är ju annars övernaturliga och dyker upp när en minst anar det (peppar, peppar, jag ska ut ur stan med) så high five till mig för det.

Vi drog bort till Skansen med en gång. Tog en båt vid Nybroviken lite världsvant och satte oss coola ner. Eller så sprang vi runt och letade efter rätt båt, jag fick napp först och gapade "MAMMA!!! Kom!!!" så att minst en äldre herre såg ut som om han ville ge mig ståplats i just Nybroviken. Vi kom med båten. Betalade med min SL-app (ha! världsvan!) och visade samtliga koder rätt. Sen började barnen peka på andra båtar och prata som om de växt upp bland Amish. Men men, coolhetsfaktorn sitter ju som bekant inombords. Hehe.

Skansen levererade inte bara strålande sol hela dagen, utan kändis-spotting av det hetaste slaget. Det var Barnens allsång och medan sexåringen var fascinerad av Ayla från Bolibompa så var åttaåringen så tacksam att hon hoppade upp och ner för att få se Saraha. Vi paxade platser längst fram vid scenen. Sen åt vi årets dyraste korv med bröd och klämde en stor glass var (med 10 procents årskortsrabatt! Heja oss även utan makens ekonomiska övervakning!). Sen, dax för show!

Tja... Om det var solen som gassade eller den extremt uppspelta förmiddagen som slog in vet jag inte, men plötsligt satt barnen precis stilla. Ingen sjöng. Ingen dansade. Ingen skrek med i ramsor eller hoppade när Ayla spexade. Stilla och tysta satt mina barn och iakttog hela allsången, från första parkett och jämte sin mamma som filmade, fotade och bet sig i tungan för att inte sjunga med i alla låtar hela tiden. Jahapp...? Ingen hade feber och båda verkade nöjda med sin sits mitt framför scenen. Men de rörde inte en fena.

När timmen nästan var till ända så kunde jag inte sitta ner längre. Tobbe Trollkarl äntrade scenen och barnen blev lite mer intresserade. Jag fick till slut greppa tag i sexåringen som fick dansa framför mig som ett alibi och skaka rumpa på beställning till allsången. Vi avslutade snyggt med att hänga med i luftgiftarrsnumret. Jag tyckte det var solklart att vi vann. Men tydligen var "alla vinnare"! Bah!

Sen blev det en timmes köande i solen för autografer och selfies så klart. Åttaåringen kysste sitt papper där Sahara skrivit en krumelur och en hälsning till henne. Sexåringen fick en kram av Ayla och mamman fick ta foto med Tobbe Trollkarl. Barnen fick visst inte plats i bild, så kan det gå ibland minsann. Men alla var nöjda med sitt idolmöte.

Vi lämnade Skansen för en middag på T.G.I Friday i Kungsträdgården. Det var en fantastisk ljummen kväll. Vi satt ute och hade fri sikt på alla barn som badade fötter och annat i "poolen". Vi hann inte få i oss förrätten innan sexåringen började be om att få svalka fötterna i vattnet. Jag borde ju anat oråd, men en feting till middag senare så gick vi dit. Jag förstod nog och tyckte det var rätt underhållande att se sexåringen hitta på nya moves i vattnet. Åttaåringen nöjde sig med att, som vi sagt, doppa fötterna. Sexåringen plaskade, dansar, hoppade och njöt så varenda besökare fattade att hon kommer aldrig komma upp torr. Dock hade varken jag eller åskådarna för den delen, räknat med att hon plötsligt skulle slänga sig raklång ner i plurret och skrika av glädje när både samtliga klädesplagg och hår blev genomblött.

Sen gick vi hem. Duschade båda barnen och speciellt sexåringen
med klorininnan de stupade i säng för en gång skull! Åttaåringen drog ett synnerligen icke-city-aktigt Bellmanskämt på klingande göteborgska innan hon vände sig om i sängen och somnade på två röda. Kändes som ett passande avslut på vår första Stockholmsdag.








lördag 9 juli 2016

Resfeber de luxe

En ovälkommen resfeber placerade sig överraskande i min kropp igår kväll. Hjärta och magkänsla stämde upp i gemensam demonstration, mot hjärnans plan att åka på bilsemester med barnen till östkusten i nästan en vecka. En resa vi gjort minst fem-sex gånger bara sen åttaåringen kom till världen. Igår kväll kändes den som ett oövervinneligt hinder, en bergsbestigning utan syrgas (eller med, men rätt tufft ändå). Jag hade hellre klivit i en myrstack än åka hemifrån, var känslan strax efter midnatt.

Resfeber är egentligen en "kär" gammal (o)vän till mig. Den brukar dock inte visa sig innan välkända turer inom Sveriges gränser. Men dagarna innan en helt vanlig charter, kan jag på allvar överväga att boka av eller fejka en hjärnskakning för att slippa resa. Eller i hemlighet hoppas att något litet enkelt icke-kostsamt hinder ska dyka upp så resan blir inställd. De senare åren har resfebern dock mildrats lite. Själv har jag tänkt att jag helt enkelt inte haft tid att ta in den på samma sätt sen barnen kom. Har nu resan blivit bokad, sjuhundra prylar packade och min egna bikini till och med är med i väskan, då har jag däckat obehindrat kvällen innan avresa - utan en tanke på plötsliga askmoln från Island eller pilotstrejker. Jag hade troligtvis i det tillståndet slitit ut piloten ur cockpit och flugit planet själv om hen vägrat lyfta mot Mallis eller så. Eller fnyst högljutt och ilsket över mesar som stoppar resor på grund av lite vulkanaska! Bah' flyyyg!

Men nu är en tydligen tillbaka med full kraft. Jag anar dock vad som fick resfebern att göra comeback just igår. Dels är det en verklig oro över sexåringens väldigt begränsade lust att lyssna på vare sig mig eller sin far. Hennes vilja att bestämma allt själv och veta allt bäst, gör henne sårbar i trafik, vid vatten, på berg och på hundra ställen till. Hemmavid har vi lite mer kontroll, känns det som i alla fall. Möjligtvis en falsk ridå av trygghet, hon ramlade tre-fyra gånger bara igår, på vår högst begränsade tomtyta, men det får mitt hjärta att slå lugnare.

Den andra orsaken är boken jag läste ut igår kväll, Livet efter dig. Ja, jag är sist på bollen att läsa den. Trodde något annat om den, vilket höll i sig de första 50 sidorna. Men sen... De sista kapitlen var som en käftsmäll. Inget lull-lull eller "allt hjälper med kärlek"-recept. En rak höger i hur livets ironiska övervackra jävlighet är. En glasklar insikt över att hjärtat inte alltid vinner. Jag blev serverad ett inre bildspel med funderingar över livets dödlighet - ordentlig strösslad med svart humor, etiska vägval och en kärleksbomb som inte räcker till. Att den dessutom utspelar sig i en grönskande sömnig engelskt by i ett slottannex med kakelugnar och höga fönster... Alla tårkanaler stod vidöppna.

Så ja, det var lite svårt att somna. Men nu är vi här! På andra sidan Sverige. I ett annat slott. I MITT liv. Sexåringen har varit...okej. Glass vid kajen i Nyköping och sol från klarblå himmel. Nyss la jag två svettiga och smutsiga barn efter eftermiddagens lek i slottsträdgården. Dags att vända blad och påbörja semesterresan.