onsdag 23 juli 2014

På ett hotellrum i Jönköping

Jag kan ju tycka att när man har badat massvis (i både Östersjön och Vättern), varit på båtspaning i Gränna, förvisso käkat polkagrisar men också gjort av med 50 000 kalorier på lekplatser, inte sovit en blund på dagen och levt rövare med sin syster alla övriga stunder - att om man är fyra år kanske skulle vara lite trött..?

Just i detta nu sitter vår fyraåring med hörlurar och skrattar högt åt
något på ipaden. Själv föreslog hon dans, hopp i sängen samt gömme med bilnyckeln som avslappningsövningar. Detta efter att vi första försökt natta henne med fyra böcker, påhittade sagor och hundra sånger. Inget funkade. Då provade vi att lämna henne ifred. Det hjälpte inte heller. Hon är och förblir vaken.

Nyss satte hon sig upp, lutade sig fram och frågade förväntansfullt om det var morgon snart?





söndag 20 juli 2014

Och på den sjunde dagen...

...så tränade hon! Jajjemen, 35 minuters intervallträning var kvällens utmaning, vilket betyder att jag försökte springa men inte orkade hela vägen. Då och då var jag tvungen att titta mig över axeln, någon flåsade så mycket precis i min närhet. Men, men. Vad är det klyschan säger? All träning som blir av, är bra träning.

Jag kom upp i lite fart ändå ett par gånger, och jag höll ju på att springa ner i alla fall en person som inte flyttade på sig. Jag såg på håll att det var en gammal människa, och jag såg att hon hade en hund med sig. Hon stödde sig på en en sån där käpp med tre ben nertill, viftade och gick liksom runt i cirklar på gångvägen. Är hon senil? Har hon kommit bort?, hann jag tänka innan jag fick rundat henne två gånger för att komma förbi. Det visade sig en aningens försent, att hon ville peka ut en orm för mig som låg mitt på vägen. Jag missade den lilla huggormsungen med en hårsmån. Jag vände mig om och vinkade tack till tanten. Hon såg mer ut som om hon trodde att jag skulle komma tillbaka och kicka bort käppen för henne.

Sen var det lugnt en stund, tills jag var nästan hemma. Jag hade just avslutat en löpsträcka och skulle vila gå i rask takt i några meter. Över vägen kommer då ytterligare en äldre pensionär (bara de och jag ute ikväll tydligen) stapplandes över vägen. Han hade ingen käpp, men ser ut som han ska trilla av minsta vindpust. Med tanke på mitt flås, så tog jag det säkra före det osäkra och rundade honom en bra bit ut i gatan. Jag småjoggade förbi honom och satte sedan fart hemåt - slutspurten genom radhusområdet återstod! Då hör jag honom ropa efter mig, surt och gnälligt och helt utan glädje i rösten: "Om man ska springa så ska man springa hela tiden, hör du det! Annars kan du väl gå som vanligt folk!".


Naturupplevelse? #rådjur



torsdag 17 juli 2014

Bortskämda (land)krabbor

Igår körde vi upp till Orust för att spendera några dagar i en villavagn som min pappa och hans fru äger. Ett stenkast bort finns närmsta stranden och vi åt frukost med utsikt över bohuslänska berg. Efter frukost var vi laddade för årets första (!) krabbfiske. Förutom att maken hade sågat till exakt likadan fiskeutrustning till tjejerna, för att undvika i alla fall en sjundedel av alla bråk dem emellan, hade vi laddat med lyxbete till krabborna. De må åka upp och ner ett antal gånger per dag, de där strandkrabborna, men nu räknade vi verkligen med ett lemmeltåg till våra metspön som var agnade med – taaadaaa – löksill!

Jag tyckte det var kyligt i luften och tog på mig en tröja, min make stod dock i bar överkropp och menade att vinden var både helt nödvändig och alldeles ljummen. Barnen hade inte tid att tänka på eventuell frystemperatur, de hoppade upp och ner och studsade av upphetsning precis hela tiden från det att vi anlände bryggan. Mest den ena då, att inte fyraåringen flög i vattnet en av alla de gångerna hon balanserade på en kant, en sten eller en badstege är ett nederlag för naturlagarna.

Vi metade. Och metade. Och metade…men inte en enda liten krabbjefel var sugen på Abbas löksillsbitar i perfekt skurna små mumsbitar. Ursäkta mig, men exakt hur bortskämda har Bohusläns krabbor blivit..?! Eftersom den enda av oss som ville gå ner i vattnet idag var maken, och han gick bara ut en liten bit och helst inte där det var tång, så blev inte heller musselletandet någon formidabel succé.  När det gått en timme utan ett enda napp och jag nästan hackade tänder i blåsten (maken njöt av den perfekta temperaturen), packade vi ihop. Vi behövde en annan plan. Vad exakt förväntar sig krabbuslingarna en dag i mitten av juli? Laxpaté? Ska jag handmata dem? Vill de ha maten mosad? Tuggad?

En plan för eftermiddagspasset tog långsamt form i mitt huvud. Vi skulle vinna den här striden och tjejerna skulle få spannarna fulla med hungriga krabbor. Vi åkte till fiskaffären, köpte på oss lunch för ett kompani och åkte hem. Sexåringen är lika förtjust i räkor som maken och jag, vilket resulterade en stor hög räkskal. Yes! Räkhuvuden ska de väl inte kunna motstå ändå, de små kräken?

 Typisk krabb-pose

 Men var är krabborna..?

 Där!

Pass två startade senare på eftermiddagen. Jag hade fått med mig en strandstol till mig själv och nu sken solen! Vi var nästan ensamma på vårt krabbställe, som vi visste sedan innan att det kunde ge mastodontutdelning. På mage låg de sedan, alla mina tre favoriter, och spanade efter krabbor som skulle hugga på räkskalen, dras upp och hållas fångna i en rosa hink. Jag tog en paus med min bok i strandstolen och njöt av lugnet som infann sig mellan de utryckningar vi fick turas om att göra, för att inte fyraåringen skulle dyka ifrån stående ställning helt utan förberedelser (så som att till exempel lära sig simma).

Efter 90 minuter hade vi fått upp tre klena bebiskrabbor. Tjejerna var förstås stormförtjusta, men maken och jag kände att det var ett väl töntigt gäng vi fiskat upp. Tio minuter innan vi skulle lämna stranden, när maken redan stod färdigpackad med väskorna, så kom den fram: krabbkungen! Den högg från ingenstans, kom farandes ut från en tångruska och slängde sig på det spö jag för tillfället höll i. Jag fick energi som en storfiskare som suttit på lurpass hela dagen, och nu äntligen fick fatt i gammelgäddan. Nu skulle den upp! Den var stor, flera gånger större än småttingarna i hinken, och den var tung. Men jag kämpade, den tappade taget, den nappade igen och så där, plötsligt, upp och ner i hinken med den! Barnen glädje visste inga gränser, vilken fångst!

Det var nästan att jag tog hem och kokade den.

tisdag 15 juli 2014

How clean is your house?

Det började i söndags förmiddag med att vi skulle sätta upp ett par tavlor på fyraåringens rum. Maken gick ut i förrådet för att hämta en…ett verktyg. Han kom in 45 minuter senare, efter att ha startat den orgie i städa, rensa, slänga, organisera samt röja som inte avslutades förrän ungefär 36 timmar senare när jag stod vid midnatt och tvättade håret. Just det hörde inte till röjningen, men ändå.

Det kan ju låta som vi hunnit en hel massa, och ja, visst, för att vara oss. Men det skapas ju en del avbrott i att minsta lilla klistermärke som eventuellt vill slängas av mamman, ska ifrågasättas av barnen. När storasyster var hos en kompis passade jag på att tjuvaktigt slänga ner stora delar av hennes leksaksarsenal i en svart soppåse. Alla halvtrasiga leksaker från diverse snabbamatställen, plastattiraljer som låg i bitar och gamla reklamprylar. Hon är nämligen en samlare av rang. Dessutom har hon ju ett intensivt djurintresse, och jag vill gärna inte att hon ska dyka upp i ett av de där programmen där de till slut vadar fram bland staplar av skräp och har en tam inkontinent undulat som bästa vän.  Men än finns det hopp, när hon kom hem tackade hon för att jag städat hennes rum och har hittills inte nämnt de saker som försvunnit. Hon upptäckte ju istället en hel drös med nya som syntes bättre nu.

Förrådet var dock vår största framgång. Jag har hävdat att vi kan i princip slänga eller skänka bort hälften där inne, men jag tror att dottern minsann ärvt sina samlartendenser från sin far. Minsta lilla träbit som frun vill slänga ska ifrågasättas av maken. Vem vet när man behöver en skruv av just den sorten..? Eller kvarbliven en tapetrulle från förra omtapetseringen? Förrådet var så fullt att vi inte kom in om man inte klättrade över lådor och kassar med tio år gamla vinterjackor och väskor som köptes på en semesterresa för 15 år sen. Jag är nämligen inte så redig som det låter när jag klagar på de andra att göra sig av med allt de inte ser ett omedelbart behov av. Det finns en del saker jag har svårt att skiljas från, som till exempel den där kokosnöten som är karvad till en apa som jag köpte på Bahamas 1996. Men den får väl plats om nån annan slänger nåt av sitt…skräp..!?


lördag 12 juli 2014

Hemma!

Nu är vi hemma! Tjejerna och jag startade morgonen med en promenad högt över havet medan maken packade ihop våra prylar. Den som tycker att han drog det kortaste strået har fel. Hans bilpackning är, enligt mig, närmast att betraktas som semester på semestern.



Hur som helst, vi kom iväg på förmiddagen och förutom ett mindre sammanbrott när vi väntade på färjan så har det gått rätt smidigt.  Sammanbrottet föranleddes av det faktum, att medan vi väntade 45 minuter på vår tur och två färjor hann komma och gå innan vi - som stod först i vår kö - fick börja köra ombord, hade jag rätt så in i helvete mycket synpunkter kring organisationen runt ombordkörningen. Det var inte långt ifrån att jag ställde mig och viftade själv. Gul väst eller ej, jag är övertygad om att jag hade packat rätt färjor bra mycket snabbare än de där oorganiserade sölkorvarna.  #självinsikt

Vi kom hem på eftermiddagen, åt lite snabbt och gav oss sedan ner till badplatsen här. Nybadade somnade barnen och strax ska maken och jag ta igen ett avsnitt av Morden i Midsomer och dricka ett glas rött. Välkomna hem säger vi till oss!






Badliv!

Gårdagen startade med en sen frukost på uteplatsen till den vackra matsalen. Vi störde ingen, utom kanske möjligtvis den norska kändisfamiljen med hög självutnämnd stjärnstatus som blev intervjuade och fotade vid sitt frukostbord. Mamman/filmstjärnan blickade ner från sina höga hästar klackar på oss vid ett tillfälle när fyraåringen rörde sig på stolen. Hon hann också ge oss en ilsken blick bakom sina stora, runda, mörka solglasögon innan vi kände att vi nog hade ätit upp. Kaffet drack maken och jag på rummet med barnen framför varsin skärm. Men annars flöt det på bra, även om våra barn helt klart var de yngsta gästerna. Pannkaka med florsocker och hemmagjord sylt funkade dock rätt bra som rumphållare på stolen. 

Nästa stopp var stranden. Strålande sol och drygt 30 grader gjorde att vi tackade för den blåst som gjorde värmen härlig istället för outhärdlig. Dessutom, bonus i form av höga vågor! Barnen behövde bara stå i strandkanten för att bli översköljda med ”skvätt” som fyraåringen sa. Sen gjorde de så många sandänglar att inte ens den makalöst fantastiska spa-duschen kunde få bort kilot med sand från hårbotten.



På kvällen satt vi på en uteservering inne i Gilleleje och hade det trevligt tills notan kom och servitören meddelade att de inte tog några svenska kort. Eeehh..? Har ni råkar ut för många svenska barnfamiljer som egentligen är kortbedragare och har specialiserat sig på ställen som den här lilla fiskebyn..!? Bah! Inte en krona hade vi på oss, men det löste sig med en promenad till bankomaten. Sen gick vi ner till hamnen och åt en glass till efterrätt. Vi lämnade dock rätt snabbt kajen bakom oss när lillasyster visade lite för stort intresse för kanten och båtarna.


Innan barnen somnade frågade lillasyster om vi inte kunde stanna här – alltid? Senare på kvällen när vi äntligen fick casha in en stund ensamma på vår uteplats när barnen somnat, var jag benägen att vara ja.


fredag 11 juli 2014

Slottskänsla i GIlleleje

Jag och storasyster var i Gilleleje för sex år sedan. Då var hon åtta månader. Mitt minne av badorten var egentligen bara att det var mysigt och att där fanns ett badhotell. Nu visade det sig att just badhotellet låg inte alls där jag mindes, men mysfaktorn var hög i hamnen och efter att ha frågat på ett par ställen om rum så hamnade vi just på Gilleleje badehotel. Vi körde in på snirkliga grusvägar och ut på en platå, innan vi hittade hotellet, som mer liknande ett slott, med strålande utsikten över havet. Just känslan av att kunna blicka så där långt bort, i kombination med den gigantiska Hästen-sängen som stod mitt i rummet, samt en egen uteplats, avgjorde saken. Vi flaggar på, sa maken. Jag sa inte emot.

Barnstolen i restaurangen skvallrade om att det någon gång funnits barn på hotellet, men i övrigt andades stället lugn och ro.  Vi var lite oroliga, maken och jag. Vi ville ju inte gärna höja ställets totala decibel med sjuhundra bara genom vår ankomst. Personalen var dock mycket hjälpsamma och satte in en extrasäng i vårt rum och meddelade att det skulle finnas pannkaka till frukost för barnen. Maken var mycket nöjd med arrangemanget att ett av barnen skulle sova längs fotändan av den stora sängen; ”…precis som Sir Väs!”. 

Vi tog en avstickare in till byn igen för middag. Valet föll på en fiskrestaurang med namnet ”Far til fire”, och en välkomnande text där det framgick att alla var välkomna – stora som små. Grillbuffén fick det att lysa ur ögonen på maken och sexåringen premiäråt röda pölser och gav dem högt betyg. Fyraåringens pasta och köttfärssås stod orörd, och signalerade 75 danska kronor åt skogen, medan hon var på upptäcktsfärd. Hon fick därifrån med tom mage men med ytterligare ett sommarminne, denna gång gett skrapsår på hakan. Blod nära munnen ger mig rysningar, men maken var snabbt där med en servett och en uppmaning till sin fru att titta bort tills han torkat bort det värsta. Vi avslutade dagen med att barnen fick springa av sig på stranden, under en sol som närmade sig havet.




Sen åkte vi tillbaka till hotellet, och hade jag haft minsta lilla tvivel för att vi valt rätt hotell, så försvann allt motstånd när jag hoppade in i duschen som inte bara var gigantisk, utan också hade en dusch som på ett spa där vattnet flödar från en bred dusch i taket och värmen är precis perfekt på mittenläget.

Sen hade man ju önskat att dagen och därmed detta blogginlägg var slut. Men nej. Fyraåringen hade fått sig en sovstund i bilen och hade inga planer alls på att somna. Eller ens ligga still. Eller vara tyst. När klockan var 23 fick jag nog. För att ge storasyster ro, satte jag den vilda i bilen och körde ut på grusvägarna för att hon kanske, kanske skulle slockna i bilstolen. Tyvärr var mitt lokalsinne lika mycket satt ur funktion som hennes förmåga att somna, och jag körde därmed vilse. I sann dramatisk i-landsanda blev jag lite svettig när jag också insåg att jag glömt telefonen. Hur skulle det nu bli…? Alla hus ser ju likadana ut i sommarnatten? Vägarna är lika grusiga och det känns som om jag kör i en labyrint. Det var helt stilla i området. Borde inte någon vem som störde ordningen i deras område klockan halv 12 en sommarfredag? Jag fick rysningar och tänkte lite på The Shining. Efter ren tur, och mycket lite skicklighet, såg jag hotellets högsta punkt kika fram bakom träden och vi var tillbaka. Puh!

Självklart sov ingen. Vi gav upp. Fyraåringen ramlade ur den höga sängen en gång. Blev ledsen. Vi sjöng psalm på psalm, och till slut…tystnad och stillhet! Klockan var då 23.55. Riktigt som maken tänkt sig blev det inte. Jag låt inklämd mellan barnen i dubbelsängen (de hade så klart varsin jätteyta att sova på) och maken låg i extrasängen vid våra fötter. Hur var det nu…precis som sir Väs..?