onsdagen den 23:e april 2014

Hej och välkomna till vab-dag nummer sjuttioarton

Vi vaknade igår till ljudet från en hostattack i klass med en storrökande skogshuggares. Jag behövde inte ens lyfta huvudet från kudden för att förstå innebörden av det ljudet. Jag såg den där planerade jobba hemma-dagen försvinna i takt med att den eventuella förkylning dottern hade, blev så mild att till och med hon själv undrade varför hon var hemma.

Vi inledde dagen med att göra chokladbollssmet, som sexåringen med buset lysande ur blicken fick äta ur skålen. Jag bjöds på ett par stycken rullade, men avböjde så jag misstänkte att de förutom strössel också var specialpreparerade i hostbaciller.

Sen övergick vi till helt nödvändiga saker som att måla naglarna. Sexåringen erbjöd sig att måla mina, men hon fick öva på sig själv. Det skvätte lite men hon hämtade ett skydd till golvet - årets pappersdeklaration kom därmed till användning.

Efter två vilodagar bestämde vi att hon var frisk. "Lite hosta men piggare än nån av oss" var omdömet vi gav henne. Jag ringde skolan och meddelade hennes återkomst inför morgondagen. Kaxighet har aldrig lönat sig. En timme senare visade termomtern 38,7.

Fanns det några chokladbollar kvar..?

söndagen den 20:e april 2014

Skidåkning som religon

Det är nåt med de där bergen som många svenskar vallfärdar till i vintertid. Själv har jag spenderat delar av varje barndomsvinter i samma backar som mina egna barn nu fräser nerför. Kanske är det cirklar i livet, kanske är det bara att mina egna föräldrar hittade samma lugn som jag finner så snart vi börjar högtrycksutjämna i höjd med Malung.

Spa, solsemester, egen tid och annat energigivande i all ära. Jag måste dock, så här i påsktider, säga att jag nästan blir religiös när jag åker med dottern nerför backen medan hon varvar sång med glädjetjut och sanningar som "jag är så bra på det här!!!". En total känsla av ro mitt i det fartfyllda. Så energiladdande! Är det vad människor upplever i kyrkan tro?







lördagen den 19:e april 2014

Påskafton. Bakterier. Och Fredrik Swahn!

Jag vaknade med tuppen och insåg att jag var trött på att ha ont i halsen. Efter att barnen hittat sina påskägg, som gömts utomhus på så uppenbar plats att jag inte ens hann trycka på "on" på kameran innan de var funna, checkade jag in på vårdcentralen vid halv elva. Det var kö och jag fick med mig att "...det i alla fall tar mer än två timmar". Jag frågade då om de inte hade något system så de kunde ringa upp en stund innan det är min tur? Det hade ju varit smidigt, hann jag lägga till, innan jag såg hennes förfärade min som indikerade att hon tänkte något om att "Är hon från framtiden eller? Ringa upp...? Hon är ju här nu. Hon får väl vänta som alla andra. Vem tror hon att hon är..?"  (Hade detta varit en film hade hon också avgett en rejäl fnysning som eventuellt hade gett mig alla de baciller jag inte redan har).

Vi körde därifrån för att chansa på att återkomma om ett par timmar. En kvart senare började treåringen klaga på att hennes infekterade finger gjorde ont. Vid närmre titt såg det inte fräscht ut. Vi hade tänkt vänta med den pucken till sydligare breddgrader, men tydligen icke. Tillbaka till vårdcentralen och maken fick gå in ensam med henne. Vore pinsamt om någon trodde att jag försökte mygla mig in med hjälp av en dotters lidande. Som om jag hade en plan om att följa med henne in till doktorn och väl därinne trycka undan henne och fläka upp gapet och lysa in med medtagen ficklampa och därmed fiffla till mig behandling minst en timme innan min ordinarie plats i kön. Det vore ju vansinne. Så tänkte jag inte alls inte alls inte alls inte alls inte alls.

Maken däremot hade visst gått en charmkurs jag missat. Efter tio minuter med den barska damen i luckan hade han fått till en bokad tid två timmar senare, samt löfte om att vi skulle kunna gå in tillsammans, dottern och jag, så att det skulle vara lite smidigt för oss.

I väntan på vår tur åkte vi till Fågelboet och åt våfflor. Min make satt och ryckte med huvudet hela tiden åt vänster varje gång jag tittade på honom och jag började tro att han också behövde tid på någon sorts vårdklinik. När sällskapet bredvid oss gått, väste han teateralistiskt till mig, att vi med stor sannolikhet just hade ätit våfflor med världsartisten Avicii! Vilken grej! Inte en paparazzi så långt ögat nådde och mitt ute i svenska fjällvärlden. Så otippat!

Jag, som suttit och blegat avundsjukt på just det sällskapets dubbelvåfflor, var inte lika övertygad. Allt jag sett var en tonårig pojke, hans syster och två föräldrar i 60-årsåldern. Ingen stjärnstatus alls (förutom de DUBBLA våfflorna då). Jag kan inte se skillnad på Oscar Zia och Anton Ewald, men jag var rätt säker på att den här finnige 18-åringen inte var Avicii. Det visade sig att maken inte var så övertygad om det heller, han har ingen aning om hur någon ser ut om de inte spelar fotboll eller är Robbie Williams. Aningarna om Aviciis närvaro var egentligen att mamman var väldigt lik Aviciis mamma, Anki Lidén. Vi avslog dock det hela efter närmare kontroll. Nej, vi frågade inte, men vi gjorde diskreta efterforskningar och kunde sedan avfärda vår nära-Avicii-upplevelse med att det egentligen var en Anki Lidén - kopia.

Vi återvände till vårdcentralen där det snabbt konstaterades att hobby-läkaren i mig hade rätt. Samma diagnos till oss båda, streptokocker, som satt sig i finger respektive hals. Två recept på penicillin senare var vi därifrån. Utanför mötte jag en glädjestrålande make. Han såg förstås lite orolig ut när jag förklarade läget, framförallt när han insåg att han nu också var i riskzonen för samma bakterie, men hans entusiasm över den kändis han nyss träffat samt pratat med SAMT ropat in dennes dotter som satt ute i solen och väntade på sin tur på vårdcentralen, överskuggade för stunden hans eventuella streptokocker-rädsla. 

- Det blev en kändis idag! Jag har just träffat Fredrik Swahn!!!
- Eeeh...vem?
- Fredrik Swahn! Kolla, där är hans bil!

Den enda svan jag känner till är Gunde Svan, och det var ju uppenbarligen fel. Fredrik Swahn...ringde ingen klocka. Maken var dock lika exalterad för det.Vi spenderade eftermiddagen på skidor, och vi var så fullt upptagna med att hålla reda på två fartdårar i backen, att inget mer blev sagt om kändisspottingen i Sälen anno 2014. Förrän nu ikväll. Nyss bevittnade jag när maken gjorde en liten segergest och i glädje över påskaftonens uppenbara topphändelse utbrast:

- Tänk att det blev en kändis ändå idag! Det var kanske inte Avicii, men det var Fredrik Swahn!


Glad Påsk!




fredagen den 18:e april 2014

Sol, snö och glass

Nysnö, ett par minusgrader och blå himmel! En morgon i Sälen kan knappt börja bättre rent vädermässigt. Medan maken och sexåringen hängde i backen från förmiddagen, kurerade jag och treåringen oss i stugan. Hon med hosta och jag med en hals vars onda enda lindras av glass. Vi tog en promenad till backen och tittade på lyckosarna som fick åka i backen i solsken. Treåringen bad om att bli friskförklarad. Efter lunch var skidåkarna i familjen därmed en trio och jag stod nedanför som paparazzi.

Lagom till afterskin gassade solen. Maken stod i skuggan ("för varmt") och svalkade sig med en öl. Jag vände ansiktet mot solen och hann nog med två, eller kanske tre, minuter innan den stora tröttheten slog till hos de två yngre.  Det spelade ingen roll att hela miljön runt omkring liknade en scen ur en resereklam för svenska fjällen. Hade de zoomat hade de sett en trumpen sexåring och kissnödig treåring. Det var dags att gå hem.

Stugmys således. Barnen byggde en koja och stormade inne i sovrummet efter att krafterna återvänt. Vid ett par tillfällen såg jag scener passera revy för mina inre ögon, när vi sitter hos de hårt belastade ortopederna på Sälens vårdcentral och svarar "nej, i stugan" på frågan om dottern brutit armen i någon av backarna.

Efter middagen, som intogs som plockmat av barnen, var det dags att gå ut en sväng igen. Är det sol så är det. Ut. Promenad i vårväder men med inslag av snö - perfekt innan fredagsmys och påskmust. De två yngre stod för hopp och löpning, de äldre stod för räddningsinsatserna de gånger någon kom för nära smältvattenpölar djupare än en barnstövel.

Så var det Let's dance. Nu borde de väl ändå vara trötta..? Jodå, rätt lugnt i soffan...blodvite hotade utbryta när treåringen besvarade makens fråga om hon kunde komma och sätta sig hos honom, med ett karatehopp och landade på hans näsa. Den höll.

Det blir skidåkning för mig med imorgon, inklusive en och annan glasspaus.


torsdagen den 17:e april 2014

Malung - Sveriges svar på Las Vegas?

Lyckligt och väl rullade vi in bland de gröna små husen nära backarna i Lindvallen idag vid 17-tiden. Flest endorfiner stoltserade maken med, som fått syssla med sin hobby, bilkörning, oavbrutet i sju timmar. Fast det är en något friserad sanning för att vara ärlig. Han blev av med bilnycklarna i Grums och fick inte tillbaka dem förrän vid Värmlandsporten, och "oavbrutet" är kanske inte heller ett ord som ska användas när någon har behov av att kissa eller någon annan vill ha kaffe ungefär en gång i timmen. Innan vi lämnat Göteborg hade vi haft tre stopp med uppdrag i kategorierna "min docka sitter fast" (följt av illvrål), "jag har spänt loss mig" (följt av gapskratt) samt "vi behöver pumpa däcken" (den sista fick avslag).

Nyckeltjuven var jag. Jag tröttnade på att agera radiokanalsbytare, bråkavstyrare samt svarslåda. Maken, som vanligtvis har stränga order om att inte så mycket som andas om eventuella växelbyten han har synpunkter på, satt lugnt bredvid och putsade lite på inredningen i smyg när jag fräste iväg. Han hade turen på sin sida. Den ena avkomman somnade och den såg på film under hans vaktpass - så orättvist! Kände ingen glädje för min hans skull alls, trots påsktider. Hans slummer i passagerarsätet slutade dock abrupt när jag kände att jag inte ville ligga sist i konvojen längre och då något klumpigt frågade om att det här med att det står att det är 400 meter kvar av omkörningsfil, hur långt är det egentligen i dessa sammanhang?!

Vi lät ordningen återgå till den normala efter kaffepausen på Värmlandsporten. Ett barn hade den goda smaken att snarka sig igenom stora delar av Värmlands skogar. Kanske fick jag för mycket tid att låta tankarna fladdra fritt för när vi närmade oss Malung kände jag att det var liiiite samma känsla som den gången jag bilade genom öknen till Las Vegas i flera timmar. Plötsligt, när man bara tror att det ska finnas sand, sand, sand (eller som i detta fall, skog, skog, skog) resten av livet, så dyker det upp en stad - mitt ute i ingenstans. Ungefär så kände jag idag när vi passerade Malung. Det var i och för sig det enda jag hann tänka innan vi var ute på andra sidan och svängde av mot Sälen, och det påvisar väl den högst tvivelaktiga liknelsen mellan världsmetropolen och orten med 5000 invånare vi just passerat.

Så ja, alla var ganska lyckliga idag när vi parkerat nedanför fjället och kunde starta påsksemestern. Barnen fick rusa av sig utomhus i snöblandat regn. Det vädret hade kunnat få endorfinerna att sjunka i bott, men för morgondagen ryktas sol och vi är ju här! Kan inte tänka mig en bättre kombo för kommande påskdagar.

tisdagen den 15:e april 2014

Intrång på vuxentid

Jag vet inte om det är det faktum att treåringen vägrar inse att det är kväll trots att det är ljust ute, eller om någon jefel bjudit henne på Red Bull, men något gör att hon inte somnar på kvällarna nuförtiden. Igår vid 21.30 såg det ut så här:



Jag är högst medveten om att inte ljuset i Ipaden gör det enklare att somna. Men det finns gränser för hur många Alfons-böcker en mamma kan läsa i rad utan att börja dunka huvudet i närmaste vägg.

Dessutom vill mamman se CSI som började klockan 21 på femman.



söndagen den 13:e april 2014

Nattsuddare. Eller inte.

Vissa ord har fått ny innebörd sen jag fick barn. En klassiker är ju "sovmorgon" som förr var mer än sovförmiddag, nuförtiden är skriker vi "yeey!" inombords när vi kisandes konstaterar att klockan passerat vargtimmen. De få gånger klockan visat över 08 när vi vaknat, har första tanken varit om någon kidnappat barnen.

En söndag som idag, när jag sovit tillsammans med tjejkompisar på barnfri plats, blev jag därmed närmast chockad när klockan var 08.35 när jag slog upp min svårt trötta ögonlock. Oh-my-god-snart-lunch-ju!

Nu har ju förvisso även detta med nattsudd tagit nya formationer. När vi förr gick ut för att hänga på en bar vid 23, hade vi nu vid samma tid hunnit med champagneskål, middag på lokal samt hunnit komma hem och krypa upp i soffan med benen uppdragna under oss (hörde jag mysbyxor på?) Vid 01 gäspade alla så mycket att ingen riktigt hängde med längre i vem som pratade om vad. (Just det kanske kan jämföras med barsnack förr i tiden när jag tänker efter...fast i annan form.)

Ett ord som inte är förändrat är vänskap. Det är möjligt, förstås, att vi inte pratade om huslån och förskoleplatser som sjuttonåringar. Och jag såg förvisso inga gula DrMartens-kängor i hallen den här gången. Förr anlände ingen i bil, och definitivt inte i en V70 med barnstolar och ett baksäte där någon strösslat enstaka fingervantar, trasiga McDonaldsleksaker samt såväl använda som oanvända snorpapper. Någons sminkväskan kanske var både större och dyrare än när vi dansade till E-type sommaren 1995. Men i övrigt. Oförändrat.