torsdag 23 mars 2017

Sökes: kran.

Tredje delen: Det stora lugnet.
Sista spiken är slagen. Duschen är testad. Handdukstorken är varm, toastolen är i bruk. Kranen till tvättstället är förstås inte på plats idag heller, vem vem bryr sig? Renovering är normaltillstånd.

Jag är väldigt nöjd med resultatet. Med de gröna handdukarna på plats blir vårt nya badrum ett toppenrum. Maken går lite längre. Där jag ser go dusch och extra utrymme för...grejer...så ser han - spa! Jajjemen, spakänla är det närmaste han kan beskriva det hela. Nu ska ju inte jag vara en dumbom, men "spa" involverar ju möjligtvis lite mer av massage och heta oljor. Maken är förvisso första massör här hemma när jag gnäller över stela muskler och vi har doftpinnar från Rituals på hyllan, men ändå. Jag håller mig nog till att vara väldigt nöjd med just ett badrum. Inväntar kranen och sen ska jag ju jubla! Maken ropade just, att om jag vill honom något närmaste stunden så är han på spa. Okej. Alla glada. Och alldeles strax kan vi tvätta händerna efter toabesöket också. Bara en sån sak.

Slut.






onsdag 22 mars 2017

Extremt nytt badrum

Jag borde bloggat varje dag om den här badrumsrenoveringen vi slängde in så här mitt i en av de mest hektiska perioderna nånsin (stressig att fylla 40!). Jag hade troligtvis kunnat skriva en gammalrysk tragikomisk tegelstensroman om de här senaste veckorna - eller en triologi.

Första boken: Naiviteten.
Vi påbörjade planeringen för badrumsbygget för 2,5 år sen. Men när den byggare vi fått referenser på och kommit överens med, plötsligt gick upp i rök, så var vi rätt glada att han ändå inte dykt upp för att ens påbörja jobbet. Sen kom livet emellan, vi tappade lusten att renovera och åkte till Mallis för pengarna. Nja, inte riktigt, men vi orkade inte ens tänka "kakelplatta" på två år. Vi är inga renoveringstyper. Har noll erfarenhet och tycker att ett ommålat rum eller ett byte av ett fönster är helt i samma kategorin som Extreme Makeover home edition.

I höstas tog vi ändå beslutet att vi behöver två badrum i det här radhuset. Fyra långhåriga personer behöver yta att kamma sig på. Vi hittade en byggare vi gillade och efter en kvälls bläddring i kataloger, visste vi ungefär vad vi ville ha för golv och väggar. Men sen tog fantasin och orken slut. Vad göra? Det självklara. Vi lät byggaren välja inredning och behöll vår toastol som vi bytte för nåt år sen (igen! Home makeover!). Jag menar, vem har sett fler badrum än honom liksom?!

Bok nummer två: "Snickaren kommer imorgon".
Byggstart var i mitten av februari. Det skulle rivas under en vecka, sedan byggas när vi var på Island. På så sätt skulle vi hela tiden ha tillgång till vatten och tvättmaskin. Det lät ju bländande bra. Vad är det för nissar som klagar på hur jobbigt det är med renovering?! Verkar ju görenkelt! Sen kom verkligheten och slog ett stämjärn i huvudet på oss. Vakna ur dagdrömmen! Du har inget varmvatten! Vaaaa??? Eller förresten, inget vatten alls! På en vecka! Vaaaaaaaaaa???!! Nä, och ingen tvättmaskin. På en månad!!!!

Varenda en som varit här och jobbat, har varit precis så trevliga som man kan begära. Städat efter sig, låst när de gått och snackat en massa med en om vi varit hemma. Planeringen kring i viken ordning de byggt, målat och klippt och klistrat eller vad de nu gjort, på rätt ställen och med rätt verktyg har det dock varit lite SI och så med. Efter två dagar med bara kallvatten hemma höll jag på att gå bananas. Efter en vecka med fortfarande bara kallvatten på ovanvåningen och nu inget vatten alls på nedervåningen, ville jag skrika högt och länge. Efter tio dagar gick jag in i koma och brydde mig inte. Duscha? Äsch. Finns våtservetter! Koka pasta? Äsch, vi steker riset.

Sen fick vi till slut vattnet tillbaka. Efter ytterligare nån dag kom även varmvattnet. Tvättmaskinen installerades och då var ju hälften av bygget klart... När rörmokaren nån dag senare frågade mig om han skulle dra rören "genom profilen eller över" så log jag mitt varmaste leende mot honom, gav honom en iskall blick och lyckades med sammanbitna käkar säga nåt trevligt men menade om att så vitt jag minns så är det inte rörmokeri jag är min profession. Han fattade situationen och ringde nån som brydde sig min make istället.

Imorgon ska det vara klart! En enda kran saknas. Den skulle ju varit på plats igår så klart, men det var ju en utopi. Dessutom måste en av snickarna komma tillbaka och fixa till en öppning i den låda som byggdes över all el och alla proppar. Lådan är snygg på alla sätt, men det vore ju hemskt bra om det gått att byta proppar eller att nå huvudströmbrytaren utan att skruva ner det nästan två meter breda skåpet. Se där. Bara ett par kapitel kvar på andra delen i trilogin då. Tyvärr är det en bok kvar.






torsdag 2 mars 2017

Hem ljuva (?) hem

Jag njöt tidigare idag när vi spenderade ett par timmar på Keflavik, flygplatsen i Reykjavik. Jag ville förvisso helst hoppa på första bästa buss in till den söta lilla huvudstaden igen, men förutom det, så var det en dröm att barnen nu är så stora att det mesta flyter smidigt. Ett stort plus i hela 40+ grejen, att om man som vi fick barn i 30-årsåldern, så är de ju liksom stora nu. Kan bära egna väskor. Tala om när de är hungriga eller törstiga istället för att skrikande delge in omgivning. Sexåringen är förvisso fortfarande en utmanande liten varelse, men åren när vi bar henne skrikande genom säkerhetskontrollen är förhoppningsvis över. Nu vill hon gärna lämna över biljetter och pöste av stolthet när hon var den enda av oss som klarade säkerhetskontrollen på resan hit.

*****************************

Okej, jag jinxade kanske när jag skrev de där raderna ovan när vi nyss lyft från Reykjavik. När vi landade i Köpenhamn så sammanföll två mindre troliga saker: mammans blodsocker slog i golvet och sexåringens ben ville springa, hoppa och dansa. Precis då, när jag kände att min tryckkokare började vibrera på grund av den lillas totala ignorans av våra tillsägelser, så släppte maken bomben om vår pågående badrumsrenovering hemma. Den badrumsrenovering som skulle vara klar idag när vi kom hem. Nu kom nya besked, förseningar och sjukdomar och blablabla gjorde att de är försenade några dagar. Det låter ju inte så illa...om det inte vore för att vi nu inte kommer ha varmvatten hemma kommande fyra dagar!!!

Det var på riktigt tur att maken tog det samtalet med byggaren. Mina ord tog slut och ersattes av fradga i mungiporna svärta i min ögon. Det enda rimliga var att regridera till sexåringens nivå och börja klättra på möblerna. Maken såg till att satte oss på restaurang och fick
mat på bordet innan det hände. "Nybliven 40-åring går bananas över uteblivit varmvatten".

Vi lät dekadensen flöda denna sista måltiden för den här semestern. Sen boardade vi planet, hade 45 minuters lugn med våra väluppfostrade (jajjemen) barn. Själv satt jag och stirrade framför mig och koncentrerade mig på att vägra låta hjärnan skena iväg med mig, även om den då och då hånskrattade tyst och väste "ni gillar ju vildmark...här är den, rakt in i ert vardagsrum....hehe...."




onsdag 1 mars 2017

Island ❤

Jag började skriva om första och andra dagen, men sen ramlade händelserna på efter varann så jag hann inte med. De finns inom mig, varje upplevelse, varje minne, varje berättelse. De har inte landat än, inte fäst sig och blivit en del av mig. Jag står fortfarande som en betraktare till den här semestern, som så fullständigt nockat oss alla fyra när det kommer till vackra vyer och nya upplevelse i smak, lukt och känslor.

I förrgår såg vi dånande vackra vattenfall, regnbågar över forsar och illaluktande trollska geysrar. Vi fotade vulkaner och snötäckta vidsträckta ängar på södra Islands landsbygd. Vi fick höra historier om vikingarnas vägar runt ön, isländska sagor om älvor och troll och den sanna historien om systrarna som för drygt 100 år sen skapade de först turistvägarna runt Gullfoss.

Igår fyllde jag 40 år. Hur firas egentligen en sån dag? Jag visste knappt själv. Men nu vet jag i alla fall ett helt fenomenalt sätt. Helt otippat så inleddes min födelsedag med att nioåriga dottern och jag gav oss ut till en hästgård för att rida. I tre timmar fick vi tölta och trava runt längs floder, utmed bergen, uppför en vulkan och ner i dalar. När min äldsta dotter, i sina blonda flätor och sin ridoverall, rider upp bredvid mig på islandshästen och strålar av lycka så vet jag att jag valde rätt firande. Inte otippat som i oplanerat, men när jag för tio år sen fyllde 30 så hade jag henne i magen. Det då 12 veckor gamla fostret är nu en klok tjej som tipsar mig om hur jag ska sitta på hästen för att inte ramla av i den djupa snön som på vissa ställen räcker hästen upp till magen.

Det finns så mycket att berätta! Maken har en Seinfeld-historia som går ut på att han försökt ta sig in på badhuset med vår yngsta dotter två gånger - och blivit nekad lika många gånger! Själv är jag ganska så fascinerad över det faktum, att okej att det kom mer snö än på 60-nånting-år i söndags, men vi har fortfarande bara sett två (2!) snöplogar sen dess. Hemmavid surar jag om inte gatan är plogad 7.30 när jag ska till jobbet. Här verkar alla bara "okej, vi tar på oss ett lager till och pulsar genom snön". Eller för vissa "Skitsamma, min Landrover-superbil-med-grymmedäck kör genom snödrivorna ändå". Livet går vidare och snön ligger kvar i drivor på vägarna.

Så solen då! Island gav oss klarblå himmel, temperatur runt nollan, strålande sol och bara vind på utflykter utanför Reykjavik. Till och med guiderna var förundrade över de vackra bergen och att vi såg Hekla och andra landmärken på flera mils avstånd. Ändå det är bara ramen omkring den här magiska resan. Det yttersta lagret där smakupplevelser i form av lammsoppa, nyfångad fisk, gratinerad hummer och lokalt brygd öl befinner sig. Där finns också baden i heta källor, nioåringens fascination över all grafitti i Reykjavik och sexåringens glädje över alla lunnefåglar som avbildas på alla souvenirer.

Lavastenar i olika former är inhandlade, men jag sa nej till askan från askmolnet 2008. Det fina silversvarta pulvret hade varit förödande om sexåringen hade fått tag på hemma. Ullplagg, te och isländsk choklad är också med hem. Vi kommer hem med tunga väskor, men lätta sinnen och sprängfyllda minneskort - i hjärnan, hjärtat och kameran.


söndag 26 februari 2017

Insnöade!

Det föll överraskande en hel massa snö inatt! Islänningarna var lika överraskade som oss. Alla bussar ställdes in och vi, som skulle på utflykt, fick pulsa i snön till huvudbyggnadens frukostbuffé innan vi gick tillbaka upp till vår lägenhet igen. Innan vi smidde nya planer för dagen, så spelade vi Svarte Petter och tränade lillasyster i att inte fuska, inte sura när hon förlorar och inte håna alla andra när hon vinner. Det gick så där.

Vi vågade oss ut vid lunch. Hela stan var inbäddad i ett fluffigt halvmeter tjockt lager av nysnö. Det var inte helt enkelt att nå vare sig hamnen eller restaurangen vi fått rekommenderad, men vi är ju nordbor och vildmarks-wannbes så vi fixade det! Sexåringens så kallade vattentäta kängor läckte och hon var genomblöt. Hon utsatte förvisso sina kängor för de ultimata vinterförhållanden. Vi andra försökte gå i varandras och andras upptrampade fotspår, men inte hon förstås. Hon pulsade genom snön, tog sig fram som en bulldozer genom snövallar som bildats och dök (!) ner i en snöhög. Hon brukar inte klaga, men efter att hon börjat känna efter så tjöt hon. Iskalla fötter och genomblöta strumpor fick värmas vid element på fiskrestaurangen. Vi åt fish and chips (dagsfiskad) och fick en lektion i vulkaner och dess utbrott i mini-museet vägg i vägg.

På eftermiddagen badade vi igen, mitt i Reykjavik denna gång, men i hot tubs på taket till badhuset och med utsikt över stan. Det var strålande sol, ett par minusgrader i luften och 42 grader i den gammaldags bubbelpoolen. Sedan sprang vi upp på solterrassen, trampade runt i snön och kände tårna isa innan vi kröp ner i det bergsuppvärmda vattnet igen. Även inomhus fanns bassänger och trampoliner. Nioåringen och jag simmade några längder, sexåringen levde rövare i barnavdelningen och maken höll koll från styrketräningen vid poolkanten.

Imorgon har de förhoppningsvis röjt en del vägar så bussen kan ta sig ut ur stan. Vi är peppade för vulkaner, gejsrar och de vidunderliga vyer vi fått smakprov på redan nu.





Den blå lagunen 💦

Vi tog en buss direkt från flygplatsen till ett av Islands mest kända resmål, den blå lagunen. En del kallar det turistfälla, men förutom prisläget så är det helt fel. Turister, ja, men fälla, nej. Alla fyra i den här familjen var precis lika lyriska under de två timmar vi spenderade i det turkosa vattnet. Källan håller en temperatur på minst 38 grader och trots att det började snöa när vi låg där och flöt, så var det som att...inte vet jag...födas på nytt?! Äh, stora ord, men sällan eller aldrig hittar vi saker som alla fyra är lika begeistrade i.

Källan är enorm redan idag, men på väg att bli ännu större. Den rymmer praktiskt nog inte bara en spa-kiosk där vi fick den klassiska vita leran som ansiktsmask, utan också en bar. Efter en timmes guppande tog vi vätskepaus. Barnen fick Cola och juice medan de vuxna såg det som sitt ansvar att testa den inhemskt producerade ölen Gull. Den fick höga betyg, även om de möjligtvis kan ha påverkats av mysighetsfaktorn när solen bröt fram och lyste på såväl oss som de omgivande lavastenarna.

Även maken fick höga betyg efter att han fixat biffen när sexåringens halvdruckna juice plötsligt späddes ut med lika mycket källvatten... Det blåste förstås en del men när hon menade hon skulle klara konststycket att hålla sin egen flaska juice och samtidigt simma, så förstod vi ändå att rekordnivån var nådd. Med ett leende fick maken en ny juice av bartendern och hans leende var bredare än bredast med tanke på att juicen kostade typ 500 kronor. Isländska, men ändå. Själslig ro i sin renaste form...

Vi låg där och simmade, guppade och flöt i ett par timmar. Vi solade oss, gömde oss under en liten träbro när det kom kastvindar med hagel, tog skydd i en lavagrotta när snön vräkte ner, för att sedan kunna återvända till en klippavsats och vända ansikte mot solen igen. Om veckans och morgonens händelser fått upp mitt blodtryck och möjligtvis satt balansen i familjen lite ur spel, så var den blå lagunen den ultimata räddningen. Det kan förvisso bli dyrt att ta till den varje gång i-landslivet krånglar. Jag är dessutom säker på att det där besöket förlängde våra liv för varje minut vi var i. Men fler besök lär det bli.







lördag 25 februari 2017

Island, here we come!

Vi kom iväg! Vi är på Island, som hittills varit fantastiskt, men det satt långt inne. Efter en massa strul dagen innan avresa, bland annat en febrig dotter, så kom vi till flygplatsen i rimlig tid - 1,5 timme innan flyget skulle gå. Jag checkade in medan maken parkerade bilen. Barnen, inklusive den lätt febriga dottern som var frisk nog att bråka med sin syster, stod inte still. Ivriga av förväntan sprang de runt mig när jag skulle försöka följa SAS instruktioner och inget stämde.

För det första, inga väskor inbokade och flera hundra kronor i väskavgift! Fullt fokuserad på att få med familjen på den här resan, så tryckte jag okej utan att blinka. Bad skällde på barnen om att stå STILL mer än en halv sekund så jag kunde koncentrera mig. Stod och väntade på utskriften av våra boardingpass när automaten lägger av! "Tekniker fel" lyser emot mig så hånfullt, att jag mer tolkar det ett "Fuck you, du åker ingenstans!". Jag får lust att sparka sönder maskinen. Aggressionsproblem? Nej, men ett jävlar anamma i kombination med att klockan är 05.10 och jag har varit vaken över en timme. Och barnen sjunger sånger på påhittad isländska! Affärsresenärer blänger ta er i häcken.

Undsättning anländer i form av make och en fantastiskt trevlig kvinna i SAS-uniform. Hon fixar allt på ett par minuter inklusive att muta vår sexåring med ett fejkat specialuppdrag, eftersom hon är asförbannad för att hon inte får bära familjens samlade resehandlingar. Den räddande ängeln önskar oss trevlig resa och vi går mot bagage-lämningen. Vi får upp en väska på bandet, scannar själva (lika lätt som på Ica, som SAS-kvinnans instruktion löd), barnen bråkar om vem som ska hålla vad i processen. Nästa väska upp och...bandet stannar! Vad i...?! Den första väskan har fastnat längre in på bandet! Jag svettas rätt kraftigt här och tänker att jag ska f** krypa in och putta väskan rätt om det så är det som ska behövas. Hur svårt kan det va? Medan jag börjar bedöma krypmöjligheten samt kränger av mig ryggsäcken, så kommer den nu vackraste ängeln jag någonsin sett, farandes igen. Jag hjälper er, jag är här! ropar hon medan hon ångar fram genom avgångshallen. Hon hade troligtvis spionerat på oss. Ett par omstarter av systemet senare är väskorna iväg.

Dags för säkerhetskontroll! Alla papper i ordning, flaskor med flytande i plastpåsar och barnen går på rad med oss igenom bågen. Eller ja, inte riktigt... Nioåringen går först - och blir stoppad! Hon blir kollad och släpps igenom. Nästa dotter, den mest troliga möjliga terroristen ombord, glider igenom. Jag stoppas. Av med skärp, skor, smycken och...byxor! Nä, som tur var nöjde de sig med att kedjorna på byxfickorna var boven i dramat. Ingen rumpa bar.

Maken stoppas. Scannas, släpps igenom. Men hans väska däremot! Frågor om innehåll och han kan inte svara. Paket som dottern stoppat ner och maken vet inte innehållet. Innan situationen reds upp har paketet öppnats nioåringen börjat gråta över att hennes mamma inte får se det vackra paket hon fått inslaget. Kalabalik utbryter och inget hjälper förrän hon fått ur sig besvikelsen och vi är framme vid växlingskontoret. Hennes 80 kr blir 1000 isländska kronor och det är något att vara glad för!

Vi kommer på planet, barnen munhuggs hela vägen till Köpenhamn medan maken och jag ignorerar och dricker starkt kaffe. Men sen händer nåt, Danmark visar sig ha en lugnande effekt och med ett par pölser i magen så är barnen plötsligt lugna som filbunkar. En timme senare lyfter vi mot Reykjavik och den tre timmar korta flygresan går som tåget (flyget?).

Alla väskor är med, barnen sams, mamman rofylld och pappan har koll på läget. Vi hade bokat utflykt direkt från flygplatsen till den blå lagunen. Kan rekommenderas! Mer om det i nästa inlägg! Kan varit en av de bästa upplevelsernas hittills i livet. Badet alltså, inte flygresan.