tisdag 23 augusti 2016

Den glada kocken

Temperaturen är perfekt på morgonen nu, annalkande värme känns i luften men fortfarande perfekt morgonsvalt när vi promenerar den korta biten till skolan. Bussen är knökfull av pendlare igen, väskor ska packas varje kväll inför nästkommande dag och på tallrikarna ligger återigen blodpudding och annan enkel vardagsmat.

Sexåringen hade gympa på schemat för första gången och var överlycklig (!) över att få duscha i skolan (håller tummarna att det smittar av sig på hemmatvagningen, men tveksamt.). Hon har hittat en ny kompis i klassen som hon redan hunnit vara hemma oh leka hos. Åttaåringen ska ha både sy- och träslöjd och laddar för engelskalektioner. Så långt var läget under kontroll.

Virusen anföll dag två och åttaåringen tog lyra med halsen. Efter ett par dagar med feber återstod riv i halsen och hosta, så jag var hemma med henne igår. Vi såg på film, kammade kaniner och jag fick hybris när det kom till middagen. Fiskgryta från grunden med räkor och allt, fick det bli. Den blev väldigt god, verkligen god! Men den såg ut som...om den kommit upp ur magen, snarare än att den skulle ner. En grå färdigtuggad gegga som smakade ljuvligt av skaldjur...tyckte maken och jag. Barnen slängde en blick och högg sedan in på industriella fiskpinnar. Jag drar därmed slutsatsen, så här i början av terminen, att blodpudding duger. Samt att åttaåringens första uppgift i syslöjden kan bli en bonad med korsstygn?!

Maten ser ut som spy, men jag kan i alla fall sy.



onsdag 17 augusti 2016

Jag glömmer ibland

Jag glömmer ibland att vår lilla kavata sexåring inte är vare sig liten eller alltid så kavat. Jag glömmer ibland att hon vill ha en kram när hon bråkar som mest. Jag glömmer ibland att i hennes tuffa krigarhjärta ryms en liten flicka som ibland är nervös under den nyfikna och orädda krusiga ytan.

Hon vill aldrig vakna i tid på morgonen. Aldrig äta frukost. Vi lirkar och mutar. Inga undantag idag, trots sovmorgon. Klänningen med blåa blommor var inga problem men frukostmackan åts i takten av en som inte vill att den ska ta slut. För vad händer så? Hur går livet vidare då?

Hon har varit peppad inför skolstarten. Äntligen skulle hon också få räkna och skriva, även om hon varit noga med att tala om att hon "redan kan räkna till 59 och skriva allt jag vill kunna". I klassrummet vägg i vägg med bamba (tydligen pluspoäng för det) och sin nya blåa ryggsäck med Frost-motiv så skulle hon ta sig an skolan.

Så var det dags. Jag fotade den lilla nyblivna nollan, hon skrattade och gjorde jämfotahopp. Hennes syster, tredjeklassaren-to-be, var mer återhållsam i sin glädje, men log ett Mona-lisa-leende och gjorde V-tecknet. Solen sken och vi var halvvägs till skolan, hela familjen, för upprop. Då vände det. Hon släpade benen efter sig. Gick hemåt. Ville inte följa med.

Lirkandet återupptogs och vi kom iväg. Vi lämnade storasyster till sina kompisar och gick för att ta klivet in i skolvärlden med "lillan". Bebisen jag nyss krystade ut med en väldans fart - barnet som tror att hon äger taktpinnen i den här familjen - den lilla minimänniskan satt nu i nyklippt page och med händerna i knät och svarade ett tveksamt "ja" när henne namn ropades upp.

Sen ville hon gå hem, alternativt till förskolan och träffa sin favoritfröken. Hon var klar med skolan och såg ingen anledning till att stanna. Hon grät. Tryckte sitt ansikte mot min mage och höll mig krampaktigt kring midjan. "Gå inte", viskade hon, samtidigt som pedagogerna förklarade att det var dags för föräldrars att lämna sina telingar till den stora världen.

Så vi gick. Hon höll fröken i handen. Jag höll maken i handen. Hon är ingen bebis. Hon är mer än redo för skolan. Hon kan själv. Vet vad hon vill. Älskar att räkna och visa att hon kan. Hävdar sin rätt i alla lägen och vet att hennes åsikt räknas. Men jag glömmer ibland, att hon är modig nog att gråta inför vännerna när något känns läskigt, men trygg nog att gaska upp sig och leka med nyfunna vänner. Jag glömmer ibland det självklaraste av självklara, att även den tuffaste behöver höra att det är okej att vara svag. Men det verkar hon ju ha kommit ihåg själv. Min stora lilla tjej.





Location:Runslingan,Torslanda,Sverige

fredag 12 augusti 2016

Jag är en sån...

...en sån där...jobbig jävel! En sån man stör sig på när en just dragit på rumpvärmaren i bilen och svurit över att augusti härmar oktober. Då är jag en sån verkar tappat det helt, en som frivilligt drar på sig löparkläder och springer en runda trots spöregnet.

Nu kanske jag inte löper som en gasell, snarare en som flåsar sig fram. Men ändå! I regn! Jag fick brons idag. Av mina 46 löparrundor sen april, så hade jag idag tredje bästa tiden. Det var ju inte bara överraskande med tanke på att det hällregnade största delen av rundan, i övrigt bestod uppladdningen av två bitar äpplekaka med vaniljsås samt ett hejdå-kalas för en jobbfavorit. Men kanske var det den frustrationen som ville ut. Backarna har inte en chans idag, benen gick av sig själva och leran sprutade när jag hoppade mellan pölarna på skogsstigen.

Nu kanske någon undrar varför jag gör en sån stor grej av det här. Det har hänt en eller två gånger hittils och är knappast en vana. Men se, jag är inte bara allmänt jobbig som springer löparrunda en fredag innan tacosen - jag skryter om det också. Jobbig jävel.


fredag 5 augusti 2016

Dripp dropp, dripp dropp...ösregn!

Vi var laddade, äldsta dottern och jag. Det var äntligen dags för vår egna dag, att hyra mountainbikes och cykla två mil på fjället, bara hon och jag. Vi klädde oss för vad SMHI, Yr och alla andra av vädergudarnas värdelösa hantlangare sagt skulle gälla: moln med inslag av sol och runt 18 grader. Det var också vad som gällde när vi gick in i butiken för att hämta våra hyrda lyx-cyklar.

När vi kom ut en kvart senare, började det droppa från himlen. Ett lätt sommarregn följde med oss när vi cyklade bort mot liften som skulle ta oss upp på fjället. Inga sura miner för det! Jag slängde en blick mot himlen och konstaterade intetsägande vita moln, omöjliga att tolka. Upp i liften.

Åttaåringen var omåttligt stolt över att fixa upp sin cykel på liftens hänge. Själv hivade jag upp den ultralätta cykeln, med nypris på 24 000 kronor, bredvid mig i sätet. Jag la ryggsäcken med mackor och dricka som skydd framför oss. För nu började det regna på riktigt. Dropparna studsade på hjälmarna och innan vi nått toppen kände jag vatten rinna längs mina armar efter att regnet fullständigt blött ner ärmarna på min vindjacka.

Men åttaåringen var glad. Trots att hon började frysa i sin ceriserosa sporttröja, så var hon beredd att starta cyklingen uppe på fjället. Vi kände oss som två riktiga äventyrare, där vi satte fart över den vackra fjällheden med ljung, stenar och gröna småbuskar. Över spångar och genom mindre bäckar tog vi oss, allt medan regnet ökade i styrka. Det smattrade så vi knappt hörde varann när vi ropade till varandra vilka vägar som kunde vara de bästa för att undvika lerbad.

Jag ger oss verkligen med beröm godkänt för det här försöket. Efter ett par kilometer fick vi vända om. Sen tog vi en grusad cykelväg nerför berget på andra sidan. Vi såg en älg och hennes kalvar i skogsbrynet, vilket åttaåringen fick energi av. Vi hälsade lika glatt som uppgivet på alla övriga cyklister som också log i samförstånd åt det dråpliga i att försöka cykla som om inget hänt när alla hade lera till knäna och var blöta inpå kroppen.

När vi fick en chans tog vi en asfalterad väg hemåt. Mina skor klafsade, åttaåringen hade lera längs hela ryggen och hennes fingrar var lika skrynkliga som efter ett rejält tilltaget bad. Det avgjorde saken. Vi lämnade tillbaka cyklarna och jag försökte att inte tänka på att det troligtvis var världens dyraste cykling på 75 minuter.

Vi åt matsäcken i väntan på att maken skulle hämta oss med bilen. Vi fick sitta på varsin plastpåse på väg hem. Sen duschade vi slut på allt varmvatten i en lång dusch med maxvärme. Sen bastade vi. Trots att vi båda ändå kände oss glada över vår timme på cyklarna, vägrade jag titta ut genom fönstret där jag anade att solens strålar började bryta igenom regnet...





tisdag 2 augusti 2016

Hemma hos Emma Zorn

När dörren slog igen och guiden började berätta, sjönk insikten om de stundade 45 minuternas utmaning in. Hur tänkte vi nu..?! Jag såg i ögonvrån, innan jag hunnit vända på huvudet, att maken också fått en kristallklar bild i sitt huvud, om att vi eventuellt just tagit oss så mycket vatten över huvudet att vi inte med flytväst och livboj skulle ha en chans.

Vi befann oss i förmaket till Anders och Emma Zorns drygt hundra år gamla villa i Mora. Det var tio-tolv vuxna, maken, jag, åttaåringen och...sexåringen. Guiden började sin fascinerande historia om Zorns liv och leverne, med att upplysa om att ingen fick vidröra något i huset. Det var strängeligen förbjudet att sitta någonstans, ta på tyger, smeka träet eller nysa på tavlorna.

På bilresan från Sälen till Mora tidigare samma dag, satt sexåringen som ett ljus. Åttaåringen med, helt utan tillgång på elektroniska prylar. De pratade och sjöng och var allmänt trevliga i fyra femtedelar av vägen. Sen skulle sexåringen prompt mäta avståndet mellan sina fingerspetsar, även om det ena långfingret då petade hennes storasyster på näsvingen. Det resulterar i kortare tumult. Även lunchen i Zorn-caféet, som för övrigt kan rekommenderas, avlöpte i samma stil. Fyra femtedelarna var kanonbra, medan den sista femte delen nästan tog kål på allas vår aptit, när samma barn blev omåttligt upprörd över pappans fruktansvärt dåliga brott: att provsmaka en enda pasta från hennes köttfärssås.

Tillbaka till förmaket. Hur skulle den sista femtedelen avlöpa här? Guiden erbjöd klappstolar att ta med för de "som behövde". Våra tjejer tog självklart varsin... Maken och jag utbytte blickar. Skulle det funka? Kan vi lita på att sexåringen inte börjar jonglera med den fjäderlätta stolen bland Zorns samling av silverskålar och finporslin? Eller att den lutas mot ovärdeliga gobelänger från tidigt 1600-tal?

Det gick...superbra! Förutom en skrikviskning till sin mor, som fick tanten bredvid oss att kasta onda ögat (samt få ett tillbaka) på maken och mig, så var hon ett ljus. Hon lyssnade på guiden. Bar sin stol utan att klaga, ställde den på rätt ställe vid varje stopp. Gick in i alla rum i rätt ordning och hindrade sig själv när hon fick feeling och ville kuta uppför trappen i förväg till andra våningen. En gång glömde hon bort reglerna och drog handen längs ett vackert skrivbord. Guiden gav henne en tillrättavisning, som hon tog emot som den resonabla sexåring hon faktiskt (tydligen?) är - när hon själv vill.

Emma och Anders Zorns liv fascinerade mig. Han var i sin tid att likna vid Bruce Springsteens storhet eller annan världsartist idag. I alla fall enligt vår guide som också inspirerande berättade om Emmas intelligens och språkkunskaper. Anders grejar med sin konstnärsgrej, levde dekadent och umgicks med kungligheter. Men det var Emma som organiserade hans utställningar, hans kontakter och hans rikedomar. Hon var lika besatt av sin mans talang, som han var av sig själv. De reste världen runt och installerade både toalett och varmvatten hemma i Mora innan det fanns ens på slottet i Stockholm. Emma betalare skolgången för många av de barn i Mora vars förälder inte hade råd. De startade folkhögskola och barnhem. Några egna barn blev det dock inte för Emma och Anders.

Enda anledningen till att inte de utomäktenskapliga arvingarna kom springandes med krav på arv när Anders Zorn dog 1920, var att han (enligt guiden) var steril. Så oavsett mängden besök hos kullorna runt omkring Zorngården, så blev det som makarna Zorn önskade i sitt testamente. Huset lämnades till svenska staten och står kvar som det var när Emma gick bort, 22 år efter sin make. Igår var jag dock gladast över att huset stod kvar i orört skick även efter att vi besökt det, nästan 80 år senare.





torsdag 28 juli 2016

Höga fjäll och djupa...diken.

Det går en gräns nånstans vid Stöllet. När vi passerat den lilla byn och börjar köra uppför genom gröna fjällskogar, då känns det som om kropp och själ går igenom en reningsprocess. En förvisso rätt så kort och enkel sådan, men ändå. Något klickar till inom mig, faller bort och oreda tankar är plötsligt klarare. Lite samma känsla som jag kan få en blåsig dag på en klippa vid havet på västkusten.

Nu är vi i alla fall på plats i Sälen. Lugnet som infann sig vid Värmlandsporten finns, eller ja, fanns, kvar. Det naggades eventuellt lite i kanten imorse, när jag backade ner bilen i ett dike utanför stugan. Eller i alla fall sneddande ner i djup vegetation som skulle kunna kallas...dike. Barnen var med i bilen och reagerade med ett överraskade gapflabb, allt medan deras mor försökte spinna loss däcken innan deras far som var kvar i stugan skulle höra de höga motorljuden. Eller lukta sig till att hans älskling stod med två hjul i myllan.

Det gick väl inte så himla bra. Mitt oskyldiga face var på plats, men innan jag hade hunnit gasa upp bilen på grusvägen igen, så kom maken utspringande i bara kallingar och foppatofflor. Han såg så sugen ut på att rädda sin älskling undan sin hemska fru, så jag klättrade (o)smidigt över till passagerarsidan och anslöt mig till barnen som hunnit ut för länge sen. Förardörren hade närkontakt med det gröna fjällväxter, som jag dagen innan så högt hyllat som heliggörare av en semester, så passagerarsidan fick agera in- och utgång.

Den (nästan) nakna maken klättrade in, sa några väl valda ord som jag verkligen inte hörde och lyckades sedan där jag gått bet - att få upp kärran på plan mark igen. Det var ju bra. Och irriterande. Hade jag bara fått en minut till så hade jag löst det själv, hur svårt kan det va? Dessutom säger jag som min morfar sa för trettio år sen när han levde och backade in i en lyktstolpe i sin gröna Ford: Den stod INTE där när jag tittade i backspegeln..!

Sen kunde barnen och jag fara iväg på ärenden på förmiddagen. Jag känner mig lugn, bilen är hel och ogräset i backen skulle ändå klippas. Möjligen att makens välbefinnande skulle behöva ett par pass förbi Stöllet igen.






Location:Prinsbacken,Sälen,Sverige

lördag 23 juli 2016

Här händer det grejer..!

Jag hade tänkt skriva om mina fantastiskt stärkande sväva-på-moln-timmar med mina fina kompisar i Vänersborg i fredags-lördags. Men sen hann jag inte det, förrän jag var hemma igen, plockade upp familjen för nya bad- och slagsmålsäventyr, innan jag hamnade på akuten i Kungsbacka med allergireaktion.

I alla fall. I fredags var det dags för vårt sommarevent, där vi samlades hemma hos en av oss som bor ett par stenkast från Vänerns strand. Vi hade massör på plats som såg till att alla våra fem ryggar och nackar blev uppmjukade. Och inte nog med det, vi hade även en kvinna som trådade ögonbryn (och annan eventuell ansiktsbehåring, hehe) på altanen i solen mellan Prosecco- och bufféplock. Och när alla pratat i mun på varann i några timmar och vi var nöjda med behandlingarna - så blev det ännu bättre! Vi drog och badade från bryggan där gänget höll till på gymnasiet. Nu var där nya ungdomar som hade "fredagsmys" längs skogsvägen och på bryggkanten. Men när fem 39-åringar med bubbel kommer farandes, så ja, de skingrades. Vi sov över och skildes sedan lagom åt efter morgonkaffe i sängen som värdinnan kom med.

Hem till fina familjen! Eller delar av den, sexåringen hade 24-timmars amnesti hos farmor och farfar, så att alla fick en lugn stund. Hon är en liten ängel när hon inte har oss omkring sig, så alla fick hämta andan för en stund. Åttaåringen och pappan hade haft filmmys hemmavid.

Efter lunch drog vi till Onsala för att hämta yngsta dottern. Lördagsgodiset slank ner för tjejerna och kanske var det de bitar jag nallade som gav mig den allergireaktion som sedan slog till. Liggandes i en solstol på altanen, svullnade plötsligt min kind och underläpp upp. Min vana trogen försöker jag alltid tona ner mina allergier, medan resten av familjen (läs: maken) blir lätt hysterisk - men också handelskraftig. Jag tog en allergitablett och åkte med familjen till stranden för bad. Efter en timme (som inkluderade sexåringens irritation över att hon inte fick hoppa från bryggan och relaterade i skokastning i buske) kände jag, att jag behövde nog mer medicin. Så vi körde till akuten.

På akuten fanns inte en enda sjuk själ, så vi fick komma in direkt. Ja, VI. Familjen satt klistrad vid min sida och medan döttrarna var lite bleka över sin mammans nu något groteska omformning av nederdelen på ansiktet, så var maken på hugget. När läkaren verkade ta det hela med ro så menade han att "...hans fru har en mycket allvarlig jordnötsallergi, som måste behandlas för vad den är". Läkaren kontrade med att jag nu inte ätit jordnötter så detta var troligtvis inte livshotande. Det hade hon ju rätt i, även om jag jag hålla med om makens analys, att hon var en bit nochig (det var ju JAG denna gång, alltså hans FRU!). Hur som helst, kortison och antihistamin och vila en halvtimme på sjukhuset, så fick jag åka.

En grillmiddag senare, så tog fredagens bravader, lördagens äventyr och medicinen ut sin rätt. Jag stensomnade i en soffa hos min svärföräldrar, medan resten av familjen åt jordgubbar och glass. Ändå en helt okej uppdelning kan jag tycka. Sen åkte vi hem, la barnen och såg sedan på film för att lugna ner oss lite, maken och jag.

Det var 30 timmar som hette duga. Semester, någon?