onsdag 26 november 2014

Movember

Vad hände här då? Har jag slutat blogga? Det tror jag inte. Har bara varit lite väl upptagen med att titta på Homeland med att överleva november.

En sak som upptog min tid var att november helt plötligt skulle kallas movember hemma hos oss. Kampanjen blossade upp snabbt en vardagskväll. Jag fick beskedet när jag hörde maken dra igång rakapparaten i badrummet. Nästa minut mötte jag min mustaschprydde make i hallen som glatt meddelade att han stormtrivdes i sin nya hårprydnad. Själv såg jag tydliga 80-tals vibbar och tankarna gick till obskyra gränsöverskridande filmer (som jag förstås aldrig sett, men hört om). Men, trots mina gliringar, satt mustaschen på plats godkänt länge.

Andra saker som hänt på kvällarna och hindrat mig från att slå mig ner vid datorn, är bland annat ett akut sjukhusbesök, en lika plötligt julkänsla samt en premiärkväll.

Sjukhusbesöket föranleddes av - taaaadaaaa- fyraåringen. I min, maken och sjuåringens värld, satt vi ner för gemensam lille-lördagmiddag för en vecka sen. Fyraåringen hade annat planerat. Efter fler skarpa tillsägelser att sitta ner, som inte funkade, testade vi taktiken "ignorera så kanske hon tröttnar". Den taktiken kan sammanfattas med orden "funkade inte" skrivet med fet rödpenna. Mitt i en tugga mat, ser jag i periferin hur hon faller. Tydligen hade hon då snott en filt runt sig och använde den nu som...självknutna handklovar? Klänning utan ärmar? Tvångströja? Fallet var inte högt, men jag ser i slowmotion att hon inte får inte fram händerna. I nästa sekund har hon tagit emot sig med mun, näsa och delvis panna.

Med blod från näsa och mun, en svullen näsa som skulle få vilken boxare som helst att bli avis, osäkerhet kring tänder och en oro om att hon strax efter bara vill somna, gör att spenderat resten av kvällen på sjukhuset. Efter undersökning blir vi satta på några timmars övervakning. Fyraåringen har ont, är trött och blöder från näsa och mun. Mitt mammahjärta är lätt tilltufsat. Maken är dock, som alltid i dessa situationer, betydligt coolare och menar att vi egentligen kunde åka hem. Alla tänder är hela, inget tyder på att huvudet är skadat och näsan kan ingen undersöka förrän svullnaden gått ner.

Två timmar passerar. Fyraåringen dricker apelsinsaft och börjar piggna till. Ett par timmar senare dansar hon i korridoren och maken får sin vilja igenom. Vi åker hem. Några dagars vila och minst 48 timmars skärmförbud (!!!) för fyraåringen, blir vad vi får med oss i rekommendation. Då kändes det plötligt som om någon boxat mig i ansiktet.

Vad gäller ovan nämnda julkänsla, så kom den mycket plötsligt i samband med en julkonsert med Sanna Nielsen. Helt otippat gick jag från att se julen som ett projekt vid horisonten, till att ha den på en pinne med snöre framför näsan - inom räckhåll men ändå onåbar. Våra höstprojekt i radhuset har successivt avstannat och för att ens kunna få in en gran behövde vi omorganisera på två våningar i tre rum. Det kan ju låta jobbigt, men eftersom vi är ett föräldrapar med begränsad tid men med två benhårda viljor, gjorde vi en tjurrusning och löste det hela på några dagar. Det enda underliga i den historien är varför projekten skulle ligga på lut i tre månader innan vi rev av dem?

Sen var det premiär! Guldkantat med champagne tänker kanske någon. Jajjemen, det var det. Men det kulturella bestod snarare i god spansk mat och bubbel, samt massa snack med tjejer jag inte sett på länge. Och premiären, den bestod i att en av oss fyllde 40. Själv har jag ju drygt ett par år kvar till den gränsen, men när jag på väg till bussen småsprang på höga klackar över kullerstensgator genom en iskall, mörk movember-natt, så kändes det snarare som en kickback till 2004 och partylivet.

Sen kom jag hem, och då var jag glad att mannen (med en liten touch av 80-tal mitt i nyllet) mötte mig i dörren, och påminde mig om att det är movember och 2014.








tisdag 11 november 2014

En fransk höst?

Med tanke på att jag i två dagar har haft sällskap av en fyraåring som är dyngförkyld, men som har mer energi än ett mindre kärnkraftverk, är det troligtvis mer vila för mig att börja jobba imorgon igen än att stanna hemma en dag till. Visst har vi haft mysiga, lugna stunder också, men dotterns ambition de senaste dagarna har varit att lära sig flyga som en älva. Eventuella invändningar från föräldraledet har bemötts med motfrågor om glänsande vingar och andra extravaganser när det kommer till flygning. Det råder ingen tvekan om att fyraåringen är lite väl övertygad om att hon står vid rodret på den här skutan. Eller flyger planet kanske passar bättre.

Meddelandet från biblioteket om att min beställda bok Franska barn kastar inte mat fanns för avhämtning kom lägligt. Enligt författaren gör franska barn som deras föräldrar säger! Det vore ju något att ta efter även om påståendet bara skulle visa sig var sant till hälften tänker jag.


Så länge den här metoden inte innefattar, att mamman till barnet som saken gäller, måste äta sniglar eller rostade grodlår, så är jag med på det mesta. Kollo i Paris? Bära basker närmaste halvåret? Bygga ett eiffeltorn av baguetter? Bo på en lantlig, vacker vingård i södra Frankrike hela vintern och få små, små franska perfekt bakade croissanter serverade till frukost varje dag? Ni ser, jag är verkligen öppen för förslag här!

Återkommer med recension av boken (alternativt med vykort från franska rivieran).



måndag 10 november 2014

Måndagspepp!

Ett styck hostig fyraåring gjorde mig sällskap i förkylningsträsket idag. Med en filt i soffan började vi veckan med att jobba oss igenom serier på Netflix som kunde ros oss båda. Fyraåringen vägrade dock ge sig på punkten att Tingeling var en passande film för en 37-åring också, vilket gjorde min mentala närvaro något mindre total. Kaffe och e-GP funkade blev min räddning när de små älvorna gick mig på nerverna.

Ett tjog snor hindrar inte vår egen älva från att flyga. Nej, nej. En halvtimme efter att maken och sjuåringen lämnat oss sjuklingar ensamma, tjongade hon igen dörren till sitt rum första gången. Arg över att hennes mor förhindrade ett tredje klädbyte inom loppet av trettio minuter från uppvaknande. Sen hade samma moder den dåliga smaken att be henne sitta still efter att ha spillt ut en skål med mjölk över frukostbordet. Sämre morsa får man ju leta efter, tyckte fyraåringen och utbrast "jag ska slänga dig i brännvinsfloden!". Ooooookeeeeej. Precis där tror jag vi införde ett tillfälligt Madicken-förbud.

I övrigt hade vi en mysig dag. Fyraåringen låter som en storrökare när hon hostar, men har ett förbryllande
och irriterandebra allmäntillstånd. Själv går jag in på andra veckan som förkyld. Med några dagars sängläge bakom mig känns det som det räcker nu. Jag har läst böcker, kollat serier, betalat räkningar (!!!) och till och med mätt upp antal tapetvåder vi behöver i vardagsrummet för en eventuell omtapetsering som maken dock hävdar att han är omedveten om. (Och ja, samtliga aktiviteter var mycket exakt utförda från sängen.)

Det blev kanske inte den energigivande starten på veckan jag hade hoppats på, när vi i helgen gick igenom veckans kalender. Förkylningen övergick till bihåleinflammation och, som sagt, utökade styrkan med en person. Men när jag tänker på dagens mycket avancerade degande i soffan framför serier vi enligt dottern var "överens om", så var det kanske just energi den här måndagen gav?

Många filter på den...

söndag 9 november 2014

Att fira en far

I det här huset fick far sovmorgon. Mor med, men 07.08 var det gemensam väckning. Visst hade tanken om frukost på sängen slagit mig, men för att inte riskera vidbränt kaffe och smör i varje vrå av köket, så lät jag barnen stå över även i år. Vadå, det är ju inte min pappa?

I avsaknad av kaffe utslaget i sängen, så fick han ett fint uppvaknade ändå, min make. Fyraåringen klättrade upp mellan oss, tog min hand och bad sin pappa lägga armen om henne. Mysiga minuter som inte kan värderas i några slipsar i världen.

Sjuåringen vaknade förvisso vresig, men efter att ha skällt av sig lite av morgonhumöret, gick hon och hämtade de överblivna bitarna från lördagsgodiset och valde omsorgsfullt ut ett par bitar som hon gav sin pappa. Han svalde den röda (kanske något biten i kanten sedan innan) gelépussmunnen i ett nafs och fick en till. Sen upptäckte han några papper från Villaägarnas riksförbund på golvet bredvid sängen. Det var ju den ultimata presenten, att få läsa dem ifred, så vi lämnade honom ensam.

Lillasyster har klätt upp sig sina finaste kläder dagen till ära, i en sorts lager på lager-modell med influenser från samtliga årstider: sin finaste isblå Bamse-tröja, vitt spetslinne, löst sittande pepparkaksbyxor (med tillhörande blått tuschstreck på knät) samt pannband.




Jag snorar forfarande och mår rätt kass, men om jag kan undvika att nysa i femton minuter så ska jag baka en kaka till ett-kaffet som är makens bästa kopp.

Grattis på fars dag alla pappor där ute!




tisdag 4 november 2014

Sjukt snål

Jag har känt mig som ett utsketet äpple lite krasslig i några dagar, så idag slängde jag in handduken och åkte hem lite tidigare från jobbet. Jag klämde in ett par timmars seriös vila bakom stängd dörr, och har nu planerat att inte lyfta ett finger resten av kvällen. Fyraåringen får helt enkelt gå tillbaka till förskolan imorgon med tuschstreck i pannan, förvisso något blekta, när duschen uteblir.

Min sjuka är av det där smygstartade slaget. Huvudvärk ena dan, halsont i några timmar, några nysningar här och där. Näsan kliar retsamt utan att riktigt ge sig tillkänna som snorproducent. Jag hade stora planer på att överlista snoken med barnens NäsFrida, som ligger oanvänd sen bebistiden. Det föll dock på att jag tror den är rätt omöjlig att använda på sig själv, och romantiken riskerar nog att dö för alltid om maken skulle hjälpa till. Att be barnen om hjälp kändes inte heller som ett alternativ, om jag inte vill skapa ett stort näshål istället för två.

När jag ändå rotade i barnens medicinlåda, passade jag på att sprita händerna ordentligt samt ta tempen i örat på mig själv. Den där elektroniska termometern är förvisso värd sin vikt i guld, men det hindrar ju inte att inköpspriset känns mer värt om vi använder den fler gånger. Tänker jag. Barnen är ju inte sjuka så ofta nuförtiden.

Längst ner i korgen hittade jag Alvedon-suppar för barn. Dem lät jag dock ligga kvar. Lovar.

(Men rent hypotetiskt, om det står "upp till 20 kg" på asken så borde tre stycken vara en ok dos..?)







söndag 2 november 2014

Dagens outfit

Jag har glidit runt i slow-motion idag i mina sjukt sköna nya vida brallor, inköpta på marknad i Alanya. Maken duschade framåt eftermiddagen och drog på sig sin slitnaste och fulaste t-shirt som alltid retar hans fru.

Vår fyraåring höll dock stilen som fashionista här hemma med den här egenkomponerade outfiten.




Fyraåringen ger er:

Klänning från förra årets Lindex-kollektion tillsammans med årets lila mjukisbyxor med kattknän från samma märke. Fodrade ärvda vintage-gummistövlar i rödaste rött, helt rätt till fleecetröja i gråskala med hästmönster - buren av tre andra modelejon innan den till slut kom i hennes ägo. Som grädde på moset den rosarandiga huvudprydnad från USA, med originalmärket "Stone mountain park" broderat framtill, som numera räknas som samlarobjekt och är en raritet i dessa kretsar.

Hårfärgen är hennes egen, lätt solblekt och med fyra-fem dagars salta bad och poolhäng som extra touch.




Kom ihåg var ni såg stilen först!

lördag 1 november 2014

Morgondopp

I ett par timmar på förmiddagen idag badade vi (eller ja, inte jag personligen, men barnen och maken är ju ändå majoriteten av familjen) i pool och temperaturen visade 31 grader. Vi lämnade solig Medelhavskust vid 14-tiden idag, och landade för några timmar sedan i Köpenhamn. Det var vår bästa flygresa nånsin. Det hände ingenting! Ingen slog ut en öl. Ingen doppade klänningen i toaletten. Ingen sprang sig trött i gången. INGENTING! Den ena sov och den andra roade sig själv. Mamman läste en bok och pappan snackade med sin svärfar. Det enda anmärkningsvärda är möjligtvis, att vi höll på att missa landningen. Det är ungefär lika (o)vanligt som att missa sin egen förlossning. Men medan vi satt och spanade ut över molnen och gjorde oss redo att börja tugga tuggummi inför landningen, så slog plötsligt planet hårt i marken och molnen visade sig ha varit toktät dimma. Alla (?) såg överraskade ut i två sekunder och undrade om vi störtat eller landat, innan de sedvanliga handklappningarna trevande tog vid.

Nu, ett halvt dygn efter förmiddagsbadet, är vi på väg norrut i bil längs Sveriges kust och det är 20 grader lägre temperatur utomhus. Helt ok för att vara 1 november förstås, men solstolen lär väl inte vara ett alternativ till morgonkaffet imorgon.