Osams med mina muskler

Årets andra träning avklarad, och det var inte skönt nånstans. Jag kastade min kropp över axeln och körde den till träningslokalen innan musklerna hann protestera. Sura och griniga straffade de mig sedan genom att göra sig så små det bara gick, och himla med sina blodådriga ögon åt mina försök att göra armhävningar på tårna. Där höll jag dock med.

Det var inte bara mina muskler som försökte locka mig att stanna hemma. Ödet var på deras sida också. Precis innan jag skulle åka så badade femåringen - denna gång med lika mycket vatten i badkaret som utanför. Det var tydligen stopp i avloppet. Mina inre fiender såg genast en utväg, ingen dusch - ingen träning. Då grep maken in och lovade rensa avloppet medan jag var borta. Protester från min sida, förklädda till falsk omtanke ("Vill du verkligen göra det ikväll? Jag kan ta en raggardusch imorgon bitti istället, gör rent det på lördag istället!") ledde ingen vart. Han tyckte absolut jag skulle träna när jag hade chansen. Ååååk nu, var enda buskapet. Möjligen var han i maskopi med mig, men hans omtanke var nog inte lika falsk som min.

Stockholm i 36 timmar.

Förutom maraton i möten, hann jag med en uppvisning i hur man passerar samma övergångsställe tre gånger inom två minuter, en finmiddag med vänner och shopping som gör att jag åker hemåt två klänningar och två pruttkuddar rikare.

Kombo av järpar, rött vin och skratt hos Emma & Robin.

Jag gick back på paraplysidan, åtta timmar efter att jag lämnade tåget igår kom på att mitt svarta herrparaply låg kvar på bagagehyllan. Jag ser det en pay-it-forward-investering. Någon kommer glömma något jag behöver. En semester? En snabb busslinje från förorten till stan? Benmuskler? Jag väntar med spänning.

En tur i Stockholms undre värld.

Gomorron!

Igår vaknade jag av att femåringen spelade Gangnam Style väldigt nära mitt högra öra. Kanske inte ett uppvaknade jag kan rekommendera, men eftersom hon själv hävdade att det var för att hon ville att jag skulle vakna till hennes favoritsång, så var det ju bara att mota bort morgonjävulen som ville kasta ut henne ur sovrummet, och istället lyssna på min bättre jag som kramade om henne och sa gomorron. Klockan var då halv sju.

Efter en stund anslöt tvååringen med sin egen skönsång. Den var betydligt trevligare för trumhinnan. Jag var rätt yrvaken fortfarande och jag fick filma henne i smyg, för annars hade hon aldrig sjungit klart. Hon vill nämligen se sig själv hela tiden. Vet inte vad hon fått det ifrån. 

Det ljuva (småbarns)livet.

Planen för dagen var ett barndop i Onsala. Femåringen hade som uppgift att torka det nydöpta barnets huvud och maken hade uppgiften att agera paparazzifotograf. Han tog uppgiften med den äran, och levererade några hundra bilder efter 45 minuters dopgudstjänst – ”Det är bara 10 procent som blir bra ändå”, sa han självsäkert till dopbarnets far. Femåringen skötte sig än mer exemplariskt.

Lillasyster och jag satt i bänkrad tre. Ja, vi satt. Båda två, nästan helt stilla. Jag förstod rätt snart att något var fel. Varför var hon inte som en virvelvind? Varför rann inte svetten under mina armar?! Efter en stund pekade hon på huvudet och sa att hon hade ont, precis bredvid örat. Hon var dock rätt pigg och hon hann både hålla dopbarnets storebror i handen i en dans till ”Välkommen hem” samt visa honom vägen till bus bakom altartavlan.

När vi kom till den efterföljande lunchen så brast det dock totalt och hon började gråta och säga att örat gjorde ont. När det inte gick att trösta och locka med hennes älskling nappen, så gjorde jag det ultimata testet och gav henne en kanelbulle. Hon sköt den ifrån sig. Det stod fullständigt klart att hon var rätt dålig. Min make tog henne och åkte hem till sina föräldrar som bor nästgårds, medan jag och förste vattentorkare stannade kvar. Jag hann med lite mingel och lyxsmörgåstårta, innan maken ringde och jag insåg att jag behövdes på annat håll. Tvååringen storgrät och ville inte bli lugn. Femåringen valde att stanna kvar på festen. Enligt utsago åt hon sju bullar i mammans frånvaro, så det var uppenbarligen rätt val.

När jag kom fram hade vårt lilla öronbarn somnat, och hennes far också. Jag tog tempen på henne (lät honom vara) och ringde sjukvårdsupplysningen. Förvisso har jag aldrig ringt dit utan att få rådet ”sök till närakuten”, men å andra sidan så har vår yngsta dotter haft många öroninflammationer och jag tycker mig känna igen symptomen. Vi lät henne sova en stund och jag njöt i ett tyst kök av en kopp svart kaffe.

Sen bar min nu vakna make tvååringen till bilen i en filt. Hon var helt utslagen och tittade knappt upp. Jag var grymt taggad. Vis av erfarenhet så vet jag att det inte räcker att som mamma ställa sin diagnos baserad på kunskap om sitt barn (och med lite hjälp av Google), läkaren måste också samtycka till penicillin och det är inte alltid vi tyckt lika. Två gånger har jag fått höra att man ska vänta några dagar och se om det läker ut, men då har vi fått komma tillbaka efter två dagars öronvärk, och fått konstaterat öroninflammation. Jag var inte beredd att låta det hända.

Uppklädda för dop satt vi 1,5 timme på akuten innan det var vår tur. Till en början låg sjuklingen i mitt knä, helt stilla och med feberfrossa. Sen piggnade hon till. Hon åt en banan. Spelade på telefonen och ville ha godis. När det var vår tur så gick hon in till läkaren själv, sa vad hon hette och la till:

– Var är klistermärket?

Hennes feberröda kinder var ljusare igen, och hennes ögon inte lika glansiga. Hon talade om i vilket öra hon hade ont, och läkaren undersökte noga. Hon hittade inget. Hittade inget! Öronen var jättefina inuti sa hon. Vilket antiklimax! Jag hade förberett mig på ett ”ja, det är lite inflammerat men det går nog över, åk hem och ge smärtstillande bara”. Exakt hur jag skulle vinna striden var inte klarlagt, men jag hade endorfiner till max och jag tänkte köra på utmattningsstilen om det krävdes. Men nu? Nähä. Inget alls. Maken skämdes lite och sa att vi hade uppfört oss som hysteriska förstagångs-föräldrar (även det grundat på egen erfarenhet från vårt liv). Läkaren hade kanske inte ironi som sitt huvudämne, och försäkrade att det var bra att vi kommit in. Hon trodde att vår lilla utslagna tjej haft samma smärta som om någon skrikit henne rakt in i örat – trots att det inte är öroninflammation. Det kan tydligen bli så när slemhinnorna svullnar mellan näsa och öra (om jag fattade det hela rätt). Vi nöjde och oss, och tackade för vårt 3-minuters besök. Rådet var att ge dottern näsdroppar. Yeh, right. Lycka till önskar jag oss.

Det var som om dottern hört läkaren, om än missförstått det hela lite. Aha, jag är frisk! Hon började med att svänga åt fel håll och sedan gå baklänges hela korridoren bort. Sen sprang hon efter oss och kastade sig mot en larmad dörr. Jag hann fram och glidtacklade undan henne så vilken fotbollsspelare som helst hade blivit avundsjuk. Hon tittade förvånat på mig, skrattade och öppnade nästa dörr innan hon gav sig åt rätt håll med snabba steg.

Sen hämtade vi vår andra dotter, åkte hemåt och inom en timme sov alla utom jag. Femåringen glad och stolt över sin dag, speciellt över att hon fått äta så många bullar, och de andra två familjemedlemmarna turades om med drama queen-pokalen. Även maken var nu risig och hade jag kunnat bära honom ut till bilen i en filt så hade han nog varit glad.

Nu sitter jag ensam i vardagsrummet i min rosa mysdress med ett glas rött vin, dagens morgontidning och en tidsförvillande känsla av att varit en stund i torktumlare - ”Vad hände, skulle vi inte på dop idag..?”. Åh, det ljuva småbarnslivet!

Godnattsaga

Ibland när jag är trött på kvällen så frågar jag femåringen om jag kan berätta en saga istället för att läsa en bok. Oftast vill hon då höra om en liten ponny som heter Lowalina och om ponnyns syster som passande nog heter Livialina. Mamman heter Mammalina och ja, ni ser nivån. Lowalina springer i skogen, badar i en sjö och går på ponnydagis. Alla sagor är ca tre minuter långa, och slutar med att Lowalina blir trött och ska sova. Hon lägger sig under en filt på sitt hö i sin box och mamman klappar henne. Den sista minuten berättas med såååååån hääääääär låååååångsam rööööööst. När sagan är slut sover en av två, oftast femåringen, ibland jag.

Nu var det länge sen jag berättade om Lowalina, men förra veckan frågade jag om vi skulle ta en saga. Ja, sa dottern, men inte om Lowalina.

-Berätta om ditt jobb.
-Mitt jobb?
-Ja. När någon fes.
-Fes?
-Nej, på ditt jobb. Kommer du inte ihåg det? Någon feeeees.

Efter ytterligare tio kontrollfrågor förstod jag att det var en kort historia jag berättade för maken i förbifarten innan jul som hon menade. Så, här ger jag er, femåringens favoritgodnattsaga just nu:

Jag var på ett externt jobbmöte och stod i bolagets hall. Inne i ett av konferensrummen stod en kille och pratade i telefon. Mötessällskapet pekade på rummet med killen och telefonen, vi skulle ha möte därinne. Han vinkade ut killen med telefonen och gick sedan och hämtade kaffe. Jag gick in i konferensrummet och väntade. Och slås av en stank! Jag inser att människan har passat på att släppa ut dagens gas medan han pratade i telefonen.

Förutom att jag nu befinner mig i en gaskammare, och undrar vad ända in i rackarns som pruttaren åt till lunch, så går det upp för mig att jag nu är ensam i rummet som luktar bajamaja – och inte har några vittnen på att det stank när jag kom in! Innan jag hinner lämna rummet för att förbereda en mer professionell entré sist av alla, än den jag har nu omgiven av ett gasmoln, så kommer naturligtvis resten av sällskapet in i rummet. Den första sätter sig, den andra kommer runt på min sida bordet. Jag kan se när han liksom går in i fisväggen och ryggar tillbaka. Men han säger inget. Han tittar. På mig. Sen sätter han sig på andra sidan bordet och mötet börjar.

Prutthistorien fungerar inte lika bra i sövande form. Men det är rätt härligt att höra femåringen skratta högt, för att sedan fnittra lite och sedan småfnissa ända tills hon somnar. Stackars Lowalina har nog ingen chans till comeback mot prutten.

Nödig har ingen lag

Meddelande till eventuella gäster:

Med risk för att ropa hej: vår yngsta dotter är nu blöjfri, såväl dag som (en) natt. Där vi ser att hon har klarat två dygn helt prickfritt av toaträning, där ser 2,5-åringen själv att hon både kan torka sig, tvätta toaringen och aldrig mer ha blöja. Hon vill ha trosor även på natten. Efter nätter av falsk krupp har vi inte orken att vara vakna ännu fler nätter just nu, och byta lakan efter eventuella olyckor, så vi tänker låta henne sova i blöja de närmaste nätterna. Hon behöver dessutom lite finslipning i detaljerna kring ett toabesök.

När den här mamman skulle förklara varför 2,5-åringen skulle fortsätta att sova med blöja, men ha trosor på dagen: ”som mamma”, så blev något fel. Någonstans blev det inte som jag tänkt mig, och nu tror 2,5-åringen att alla sover med blöja; mamma, pappa, hundar, farfar, katter, gosedjur, dockor och alla som hon kunde komma på att berätta om. Jag övervägde att rätta henne direkt när jag insåg misstaget men log sedan ett skurkaktigt leende i smyg och sa inget. Hon går med på att ha blöja på natten, och vi får sova ostört till klockan 6.

Så: om du planerar att sova över hos oss någon av de närmaste dagarna, eller vistas i vårt hus och prata med våra barn, så vore vi tacksamma om ni kunde underhålla denna lögn. Du sover i blöja.

Ovanstående gäller tills föräldrarna sovit ikapp och återigen har lite sparkapital på energibanken. Då ska vi allihopa bli blöjfria. Om någon har nåt att invända mot denna typ av lögner i barnuppfostran, så är ni välkomna att klaga till jultomten på adressen: jagharaldrigsagtattbarnenblirutanjulklapparomdeinteskärpersig@nordpolen.se  

Slut på meddelandet.

Potträning pågår!

Jag hade tänkt vänta till juni, när vår yngsta dotter fyller 3 år, men hon ville tydligen annorlunda själv. Hon började i onsdags med en alla rätt-dag. Torsdag och fredag var lite skakiga, men i lördags gjorde vi oss redo att träna igen. Förmiddagen gick strålande, men på eftermiddagen gick alla fem par trosor åt, även om hon då och då lyckades säga till i tid.

Jag vill inte lägga någon press alls på henne i detta, hon är bara 2,5 år. Men idag på morgonen var det ju lögn att få på henne blöja, det var trosor och frasen "Ja ä sto tjej nu" som gällde. Vi har turats om att lurpassa på henne hela dagen. En enda fundersam blick eller ett extra andetag så har vi dykt på henne. Till och med storasyster har frågat lillasyster om inte hon ska hjälpa henne på toaletten. Hon har inte helt fattat grejen än, men idag missade hon bara en gång och hon har dessutom varit ute och lekt i bara trosor. Ja, inte bara, hon hade ju underställ, fleecetröja och overall också, vilket ju hade gjort potträningen något krångligare om hon blivit nödig. Det hade antagligen inte heller varit en angenäm upplevelse i -10 grader.

För att inte någon ska tycka att jag hänger ut vår dotter i hennes toalettvanor så kan jag rapportera kort om övriga familjemedlemmars toalettrutiner. De fungerar utmärkt. Enda missödet var när jag glömde ta bort den extra bebistoalettringen från sitsen efter dotterns besök. Jag hade lite svårt att få plats i hålet till holken så att säga, men det ordnade upp sig rätt snabbt. Slut på meddelandet.

Jag trivs bäst i öppna landskap…tror jag.

För en vecka sedan flyttade alla – alla – på vårt kontor ut i ett öppet kontorslandskap. Vd, personalchef, kommunikationschef, alla. De flesta insåg fördelarna med att sitta tillsammans utan avskiljande väggar, men lite orosmoln fanns det förstås innan flytten; hur gör vi med (o)låsta skåp, blir det platsbrist och vem som egentligen ska städa pentryt?! Jag höll låg profil när flytten kom på tal, något ansträngande för en person som mig, men jag hade fullt upp med tankarna inombords; Herrejestanes, hur ska detta gå?!”.

Jag har hög stämma. Och bra självinsikt. Jag kan inte viska eller smyga. Jag övat och försökt i 25 år, men varken min kropp eller mitt sinne klarar av längre stunder av försynthet eller tystlåtna aktiviteter. Ibland är jag nöjd över att ha fört ett lågmält samtal, varpå någon flera meter bort plötsligt blandar sig i samtalet, och jag inser att lågmäld i min värld uppenbarligen inte är i nivå med andras.

Nu har vi suttit en vecka i landskap. Fönster från golv till tak, ljusa möbler och en lounge att dricka sin morgonlatte i. Lunch med kollegor, som jag tidigare bara hejat på, som slutade med skrattanfall av den grad att man lever på känslan i flera timmar och inte låta bli att skratta till när man tänker tillbaka på den. I övrigt talade jag i låg ton, var glad över heltäckningsmattans dämpande effekt och log istället för att gapflabba. Måndag och tisdag fick jag nog rätt höga poäng.

På onsdagen ringde min dotter. Min 2,5-åriga dotter var hemma och ville berätta för sin mamma om den milstolpe i livet som just inträffat.
- MEN HEJ ÄLSKLING! ÄR DET DU SOM RINGER? SÅ ROLIGT! VAD SA DU..? HAR DU BAJSAT? PÅ TOALETTEN? NÄMEN! ÄR DET SANT? KOM DET BAJS I TOALETTEN, SÅ DUKTIG DU VAR SOM SA TILL ATT DU BEHÖVDE BAJSA!

Helt i min egna värld avslutade jag sedan samtalet och satte mig att jobba igen. På torsdagen missade i alla fall ingen av mina närmaste landskapsgrannar att jag åt penicillin mot urinvägsinfektion, och på fredagen gick jag all-in och lät mina barn komma på besök.

Jag måste säga att första veckan gick över förväntan.

Inte utan min vante.

Tisdag 16.45:
Anländer till dagis och upptäcker att femåringens dragkedja på hennes ena vante har gått sönder. Jag suckar inombords och ser framför mig att hon skulle få köra lager på lager av fingervantar idag eftersom det är minusgrader ute och vi bara har ett par så tjocka vantar till henne. Själv var femåringen inte alls orolig. Hennes fröken hade nämligen omtänksam nog sparat själva draget i dragkedjan.

-Fröken sa att du skulle laga den, mamma. Det kan du väl?
-Eeh...laga den? Jodå, klart jag kan...men jag...vill inte. Jag vill nämligen köpa nya vantar till dig! Det vill du väl ha?
-Ååh, mamma, du är världens bästa mamma! (se där, igen).

Sy? Laga? Jodåsåråatte...

18.30:
Således fick maken åka till Lindex efter middagen och byta de trasiga vantarna som vi köpte i oktober och knappast sparade kvittot mer än nåt dygn på. Det var inga problem visade det sig. Förutom en sak; de rosa var slut. Han ringde från affären och femåringen fick välja på svarta eller blå. Jag förväntade mig ramaskri, det var ju inte favoritfärgerna, men hon valde utan att tveka blå och verkade nöjd.

19.30:
Efter bad och bok var det dags för den nya vantägaren att sova, precis när maken kom hem. Hon bad att få se vantarna. Känna på dem. Prova dem. Behålla dem på. Sova med dem. Jaha...gör det då, sa jag och nattade henne. Efter en stund valde hon att ha dem i sängen men inte på händerna, det blev lite varmt, förklarade hon på en femårings förnuftiga vis. 

Vante och gosedjur. 

01.07:

Klampande steg och en dörr som slås upp i väggen så det dånar.

-Mamma! Maaaaaammmmmmaaaaa! Vanten är borta! Den är borta!

Två yrvakna föräldrar. Inga försäkringar om att vanten nog ligger i hennes säng hjälper. Tårarna kommer. I famnen kramar hon sin blåa nya vante.

-Den är booooorta....min vaaaaaaante. Jag vill haaaaa min vaaaante....

Hon hulkar och hinner dra på en show, som grannarna säkert bjöds på helt gratis, innan pappan har rivit upp alla sängkläder och hittat vanthelvetet under en kudde. Kranen stängs av. Vantarna träs omsorgsfullt på händerna och hon lägger sig ner och somnar om.

Lycklig med nya vantar. 

Hoppas hon sa till fröken att hennes mamma lagat hennes vantar - och FÄRGAT dem åt henne över natten. Sug på den, va?!

Världens bästa (och största) provrum.

Årets andra helg svischade förbi, och sätter en tuff nivå för övriga helger som vill tävla om platsen som nummer ett på listan över årets bästa helger. Jag hade lördagmorgon hemma, för att sedan vid lunch sätta mig på en buss till Linköping. Det kanske inte låter så lyxigt, men addera breda skinnfåtöljer, vännen i sätet bredvid, mackor och massa gott snack(s) i drygt tre timmar - så får du en rätt så perfekt eftermiddag.

 Bus4You - de hade de rätt i. 

Eftermiddagen toppades av att tre vänner mötte upp vid resans mål, och klockan fyra på eftermiddagen satt vi nedsjunkna i en go soffa med ett glas bubbel i handen. Nu var det på topp...nästan! Som strösslet på toppingen på glassen i rånet (ja, ni fattar) hade vi bara tre steg från soffan, bokstavligen, till webbutiken Memelies lager. Således påbörjades vid 17-snåret en orgie i kläd- och skoprovning, som slutade två timmar senare med ett sms till maken med texten "Vilket konto ska vi ta det här på?". Han svarade inte. Han har ingen humor alls, min karl.

 

Startskottet. 

Med fyra tjejkompisars goda ibland lite för ärliga råd, hjälp och peppning lyckades vi allihopa hitta kläder och skor vi kanske aldrig ens provat annars. En av klänningarna jag köpte hade jag antagligen inte tittat åt i en affär, men den kommer bli en av mina favoriter i vår. Ytterligare en klänning, ett par stövlar, ett par skor, en topp och en stickad tröja hann jag med, innan energin tog slut.

  På väg mot mål. 

Upptagna donnor i nya kläder. 

Som det inte vore nog med att värdinnan såg till att shoppingtarmen fick sitt, så hade hon även lagat en räkgryta som smakade så där gott så att jag inser att jag måste njuta nu, för den här kommer jag aldrig klara av att upprepa om jag så får receptet insatt ett chip i hjärnan.

"OK, se väna ut nu". 

Sju timmars sömn, en drömfrukost och ett kramkalas senare satt vi på bussen hem igen. Svisch!

Häromdagen var jag världens bästa mamma. Två gånger.

Jag fulsprang från bussen i stil a la Phoebe Buffay. Letade på tre avdelningar innan jag hittade mina barn, som var två av fem barn som var kvar på alla förskolans sex avdelningar. Klockan var då 16.45. Tvååringen var glad i 1,5 minut sen protesterade hon högljutt samt med bestämd ton mot sin arbetande mor med dåligt samvete, genom att vägra ta på sina ytterkläder. Istället provade hon igenom hela den fräscha kvarglömda kläder-lådan. En pappa tog under tiden i fullt samförstånd med sin son på sonen ytterkläder, och tittade oförstående då och då upp på mina svettiga försök att få tvååringen att acceptera sina egna kläder. Antagligen var han förstagångsförälder och inte den som vanligtvis hämtade. Jag hoppas det. Jag försökte nämligen skämta till det om att han nu visste vad som väntade honom, men han såg ut som om jag skulle röva bort hans barn och tog sin son och gick.

Mängden svett på min rygg indikerade att jag befunnit mig på småbarnsavdelningen betydligt längre än de sju minuter det var, men till slut kom vi iväg. Dottern hade då enbart på sig sin jacka efter att ha vägrat skor, mössa, termobyxor och vantar. Allt skulle ligga kvar i skåpet. Det var dessutom ingen chans att få med det hem. Dottern ville bli buren, och med 16 kg irriterad tvååring på ena höften, och med dator och väska i andra handen så var det omöjligt att få med något mer. Jag smugglade ner hennes stövlar i väskan när hon inte såg.

Femåringen var något mer medgörlig och i alla fall glad när jag hämtade henne. Hon lyckades dessutom övertyga sin lillasyster om det praktiska i att ha på sig sina stövlar när man går ut. På hemvägen deklarerade femåringen att hon ville äta och att hon var bajsnödig. Hon hade svårt att välja vilket hon skulle göra först när hon kom hem? Kunde jag kanske hjälpa henne med valet? Jag var mest förvånad över att jag skulle få ha en åsikt om vad hon skulle göra, men jag föreslog toa först. Då bestämde hon sig snabbt för att hon ville äta en macka. Eller förresten, pannkaka mindes hon ju att det fanns i kylen. Jag sa ok, och fick höra att jag var världens bästa mamma. Det är jag alltid när jag säger ja till hennes påhitt, vilket å andra sidan inte är så ofta eftersom de brukar bestå av att hoppa i någon olämplig möbel, klippa sina egna naglar med en kökssax eller måla med vattenfärger sittande i sin säng.

Klockan var strax efter 17 när vi kom hem. Svetten på ryggen hade torkat. Tvååringen fick snabbt som attan en tallrik gröt och ett par smörgåsrån. Femåringen åt en pannkaka stående vid köksbänken och - återigen - var jag världens bästa mamma. Med båda barnen fokuserade på sina extra mellanmål, lagade jag middag. Normala avbrott som att lillasyster först halkade ner från kökssoffan och hamnade under bordet med sin grötsked och utbrast "Var ÄR gröten?" och frågande såg sig omkring, och storasyster som bakom min rygg passade på att bre sylt på en knäckemacka, störde inte middagslagandet. Vi småpratade, skrattade åt samma skämt, planerade kvällen, pratade om dagen - vi var en reklamfilm för...ja, inte vet jag, men det var en härlig halvtimme.

Klockan 17.30 stod middagen på bordet och när maken kom hem 17.45 hade alla ätit upp. Eller ja, tvååringen och jag hade ätit upp. Storasyster var inte hungrig längre (hon fick sin middag, som så ofta, ett par timmar senare framför TV:n).

 

Husmor fixade biffen. Eller kasslern då.

Jag tycker vi hade en hellyckad hell hour denna dag. Antagligen stod alla stjärnor helt i rätt position. Jag hade inte kunnat önska mer av vare sig mig själv eller barnen. Planering, tur och självbevarelsedrift i bra kombo. Bananen jag åt på bussen fick blodsockret att hamna ovanför knäna när eftermiddagströttheten hos oss alla tre slog till. Turen att båda barnen pudrade näsa varsin stund, vilket tog fokus från att bråka med varann eller hänga mig i benen. Beslutet att ge dem mat direkt när vi kom hem, istället för att vänta in middagen. Jag ska inte pusha det. Det krävs antagligen att inga munkar i hela Asien trampar på en enda skalbagge i en månad för att vi ska kunna toppa en sån här dag, eller att den där kamelen kommer genom nålsögat nån gång. Det är antagligen större chans att att vinna ett maraton i Phoebe-stil.

Jag är på gång! Eller på gym.

Jag tränade en gång i höstas, det var i november. Sen dess har motionen bestått av att springa till dagis när jag varit sen från jobbet. Igår var det träningspremiär för 2013. Det var nära att det inte blev av, jag hade noll energi – trodde jag. Några minuter efter att jag nästan tänkt låta bli, kände jag att adrenalinet började pumpa inom mig. Orsaken var en av min make felaktigt fixad matlåda till mig. Då insåg jag att träning nog var precis vad jag behövde.

Det gick bra! Ingen frågade om jag höll på att kollapsa när jag flåsade dem i nacken och ingen bad mig dämpa dunsandet när jag var övertygad om att häcken nuddade golvet i hoppen. Efter en timme tog jag tungan och slängde den över axeln och åkte hem. Svettig och hungrig.

Nu återstår två saker: 1) Passa på att röra mig i ett dygn innan träningsvärken slår till och förpassar mig till en gångstil som mer passar Helga, 92 år. 2) Se till att komma iväg och träna nästa vecka igen. Om jag tvekar så kan jag ju kanske be maken lägga ihop minst två portioner ris och sex kasslerskivor i samma lunchlåda igen.

När Åke och Greger putar med läpparna.

 

(källan hittar ni här)

...så blir det lätt komiskt eller hur? Nämen så skulle väl ingen sitta? Inga män i alla fall...

En annan bloggmamma, 24 år ung och klok, skrev en text om ovanstående bilder . Jag håller med henne om vartenda ord!

Dagens julklappsstips

Våra döttrar fick ett Bamse-brädspel i julklapp av sin morfar. Det spelades första gången på julaftonskväll, och sen dess har femåringen vunnit åtskilliga rundor. Hon har spelat med alla andra utom sina föräldrar, men idag var det dags att utmana oss. Jag spelade de första två rundorna och förlorade stort. Till mitt försvar ska sägas att det inte krävdes så värst mycket strategi, kan man bara räkna till 20 så fattar man reglerna och har chans på vinsten. Om det nu är ett försvar förresten…

Efter att femåringens segerjubel tonat bort, kom min make och ville vara med. Hans kompanjon var 2,5-åringen. Det är dagens icke-tips: en mycket verbal tvååring med stark egen vilja och mitt i sin första trotsperiod bör inte befinna sig inom en radie på minst tre meter från spelplanen. Efter diverse planerade (?) utfall mot såväl pusselspelplanen som mot sin far, blev hon förpassad till soffan. Jag fick dåligt samvete över att hon blev utanför, och satte henne i mitt knä. Hon tackade genom att tjonga tärningen över rummet och flina med hela ansiktet.

När vi räknat honungsburkar och aktat oss för Vargen en tredje gång så kände jag för en paus. Men inte maken. Nu var han på gång.

-Vi kan väl spela igen?
-Nej, då får ni spela, jag har redan spelat tre gånger.
-Men det är ju jättekul? Kom igen, vi spelar igen!
-Nej, ni får spela själva.
-Ok då…men vi kanske kan spela ikväll? När barnen har lagt sig?

Eeeh..? Det är förvisso dagens tips, men riktigt så kul är inte spelet...

Vinnarskallen. 

Smålandslördag.

Igår var vi på heldagsutflykt till Småland där min make har sina rötter på mödernet. Vi startade med lunch på Isaberg. Det var tre år sen vi var där, och vår nu 2,5-åriga dotter låg då i min mage. Hon var betydligt enklare att hålla reda på då. Med rätt få gäster och fantastisk personal så gick besöket ändå förhållandevis smidigt, även om jag tror att min mat eventuellt innehöll lite extra salt från några av svettdropparna i pannan.

För snabb för blixten.

Mutad med pepparkaka och Pippi-film. 

Tre år är en lagom intervall på besöken. Alla har hunnit glömma oss och 2,5-åringen har förhoppningsvis kommit ur sin fas där alla tomma, raka ytor (som t ex de få metrarna mellan vårt bord och salladsbordet) görs om till racerbanor för minimänniskor.

(O)tacksam kropp

Årets första fredagsmys fick 10 poäng igår. Vänner lagade maten, barnen lekte med kompisar och maken och jag kunde koncentrera oss på att störa dem som fixade middagen. Maken ägnade sig dessutom åt att dricka öl och jag blev (tydligen) utsedd till chaufför.

Middagen blev en vintergryta med fläskfilé och chorizo, kryddad med syltlök och smågurkor och andra kryddor som jag nog inte kan namnet på. Värmande i vinterdiset och väl godkänd till och med av barnen. Tvååringen gav väl inte prov på det bästa bordsskicket, hon åt mest ris och la hälften på golvet (sen kröp hon i det). Vi andra ååhade och mmmade så där som man förväntas göra, men som nu gjordes inte bara med hjärtat utan med magen också. Till efterrätt fick vi nybakad kladdkaka och vaniljglass. Även där såg maken och jag till att vi inte lämnade minsta lilla tarmficka kvar att fylla. Jag gick därifrån med känslan av att vara havande, magen var fylld till bristningsgränsen.

Båda barnen hölls vakna i bilen och somnade hemma i sina sängar. Jag la mig 22.30, somnade 23 och vaknade 7.30 i morse. Med huvudvärk! Aaaah, men va f*****n?! Vad försöker min kropp förmedla? Här ger jag vatten istället för vin, avslappning istället för matlagningsstress och 8,5 timmars sömn?! Vad grinar du om, kroppen? Okej, okej, det kanske var att ta i lite med just portionsstorleken, men hey, på måndag är du tillbaka i lunchlådeträsket igen. Det ligger på samma planhalva som fredagstacosen som lagas med ett barn klängandes i benet och att du somnar i soffan innan filmen är slut. Om det är receptet för att undvika huvudvärk så vet jag vem som kommer vara friskast i vinter.

Lattemamma (utan baby)

Jag fick en timme över häromdagen. Jag var tvungen att kontrollera klockan flera gånger. Kunde det vara stämma? Efter ett, som vanligt, rätt kaotiskt besök på Ikea, släppte maken av mig i stan för att jag skulle träffa mamma för en eftermiddagsbio - vilket ju är en extravagans i sig. Det visade sig att vårt slit och släp på Ikea hade lönat sig, i alla fall för en av oss - jag hade plötsligt över 60 egna minuter att göra vad jag ville med! I stan! Med plånboken i väskan! Och det är rea!!! Jag fick hindra mig från att slicka mig om munnen.

Jag satte av mot närmaste skyltfönster med röda plakat. Det var en skobutik. Cirklade, tittade, kände på, provade. Inget. Ut igen. In i nästa butik. Barnkläder. Ut igen. In i nästa. Väskor och kuddar från Marimekko lockade, och jag var nära ett slå till på en kudde utan det klassiska mönstret. Sen såg jag priset, icke rea, och gick ut. In på Åhléns alla sjuttiåtta avdelningar. Sprang in och ut i ett par butiker till innan jag insåg att jag hispade runt som om det var en knapp timme tills jag skulle redovisa att fantastiska reaklippp jag gjort, eller dö. Allt var fult. Inget passade.

Jag gick in på närmaste café. Köpte en lyxkaffelatte och noterade, men ignorerade, att priset var som två hela paket kaffe. Jag såg några bekanta som jag känner lite ytligt, men svängde snabbt om hörnet. Den här stunden var min. Hittade, efter en stunds balanserande med min stora kaffekopp, en skön fåtölj att sjunka ner i. Utsikten var en stenvägg. Utmärkt. På ena sidan satt ett par studenter och bollade uppsatsämnen. På den andra satt en man och jobbade. Snett framför mig satt två unga tjejer som jag kunde se mig själv i för tio år sen.

Jag stoppade in mina hörlurar, lutade huvudet bakåt och blundade. Drack en klunk och blundade igen. Efter en stund tog jag upp min bok. Drack mitt kaffe sakta. Lugnet återtog min kropp, drev bort reademonen. Jag satt där tills filmen nästan skulle börja. Sen satt jag i en biofåtölj i nästan två timmar och såg Bröllop i Italien - en helt ok dansk feelgood-film.

Sen åkte jag hem och återvände till gangsta's paradise. Korvmiddag och nattning av en som vägrade ligga i sin nya stora säng. Svarade på hundra frågor om varför vi inte har en kanin, en häst, en hund, en katt eller en ekorre (?). Somnade efter läsning i femåringens säng och drömde om en kaffe som välte över min hand och brände mig illa.

Jag vägrar ta det som ett tecken.

Nu byter vi bord, mamma.

Proffsig IT-support

Vi skulle koppla datorn till TV:n så vi kunde se Fjällbackamorden på SVT Play. Maken frågade mig om jag visste var sladden vi behövde fanns. Jag bad honom kontakta IT-avdelningen. En avdelning med något trassliga inbördes relationer.

 Sladd som sladd. 

Den här gången fick vi dock ett oväntat klart besked på första försöket. Sen kunde vi se Läckbergs pensionsförsäkringsserie, som förvisso har en vinjett i världsklass, men som i övrigt lämnar en känsla av Kan jag få tillbaka mina 90 minuter, tack..?

Bella och Edward?

Min make vann både biobiljetter och kvällssupé på ett hotell i Göteborg på en julfest. Jag var glad, han var överlyckligt; en gratiskväll på stan med sin fru - kan man begära mer? Första dejten år 2013 var därmed satt. Vi var, tro det eller ej, helt överens om att vi skulle se Twilights sista del under julsemestern, så den var given som bioval.

Vi fick dock inte riktigt ihop det tidsmässigt med barnvakter, biotid och hotellbuffé. Maten rök och kvar var det biobesök vi skulle komma undan med noll kronor på. Nu gick det lite snabbt när jag skulle beställa plats på bio igår, så mina hjärnnissar hängde inte med. Biljetterna glömdes bort och jag betalde glatt med mitt vanliga kort. Maken var väl inte strålande glad över detta, men han fann sig ganska snabbt. Han, liksom jag, ville verkligen se Breaking Dawn del 2.

Vi sänkte nog medelåldern med så där 20 år och maken var en av fem män i salongen. Kärlekssagan om vampyrerna kanske inte är macho nog för de män som nu har behov att hävda sig på det viset. Det har inte min make. När eftertexterna rullade satt vi kvar. Jag tog på mig jackan och tänkte gå, men nej. Vi skulle se hela filmen inklusive vem som spelade vad; "Jag vill inte att det ska vara slut". Efter en stund gick vi till restaurangen på bion för ett glas vin. Maken kunde inte släppa tankarna på vampyrerna och våra samtal rörde sig således mellan om det är möjligt att det finns en femte bok som kanske ska handla om Renesmee, eller om det kanske kommer en spinoff med titeln "Hur du får kärleken att hålla för evigt - FÖR EVIGT alltså" eller "Så lever du rikt i flera hunda år utan att jobba".

 Den här osten kanske inte hjälper oss att bli odödliga... 

Sen åkte vi hem. Och jag kan säga så här: vi kanske inte är präglade på varann, eller får leva i evighet, men när maken på hemvägen tar min hand och undrar när vi ska börja se om filmerna, då känns det i alla fall som om jag är lika kär som en vampyr. Och mer än så kan man ju inte begära?

Nyår a la småbarnsfamilj

Vi var bjudna till vänner i Halland för nyårsfest a la småbarnsfamilj. Vi anlände redan på eftermiddagen, ska man hinna allt en fest består av så får man börja tidigt. Nu korkade vi ju inte upp champagnen redan då, istället avslutade vi året storstilat med att gå ut och leka med barnen trots regn. Det var förvisso ren självbevarelsedrift, två energifyllda femåringar inomhus är ingen lätt match heller.

Cykling i lera kostar energi.

Mammorna drog sedan iväg på en timmes promenad. Det var mörkt, halt, mitt i skogen och vildsvinen var nära (i alla fall i min storstadshjärna). Promenaden var en kandidat till 2012-års naturstrapats för min del, men det var värt det. En timmes guldtid att bara prata med en av sina bästa vänner är värt att strida för. Vildsvinet hade fått en fajt. 

En bild på oss i djupaste, mörka skogen.

  

Vanligtvis när vi ses är det mysbralla på, igår ansträngde vi oss var riktigt fina alla sju. Bara en hade middagen på magen och hon var 2,5. Femåringarna lekte, papporna spelade biljard, mammorna satt i soffan och tvååringen var överallt där hon inte borde vara.

Lite suddiga, men utan mysbrallor.

Stilpoäng till maken.

Barnen somnade vid 21, och efter ett par glas vin och lika många timmar senare låg mammorna på varsitt håll i soffan och räknade minuterna till midnatt. Ett glas champagne och Malmsjö & co på Skansen både avslutade 2012 och påbörjade 2013.

Sen började festen...eller?

En havltimme in på det nya året var jag färdig med nyårsfirandet och gick och la mig. Jag delade rum med den yngsta av oss som är van att ha en spjälsäng att luta sig mot när hon sover. Uppenbarligen tyckte hon nu att 90 cm var lite snålt tilltaget och hade utökat sin sovyta något.

Vi fick sova till 7.30 imorse och det får ändå räknas som väl godkänt. Därmed får man säga att 2013 har börjat riktigt bra.