På väg mot 2014

Det blir ingen årskrönika på årets sista dag. Reflektion är förvisso viktigt, men rätt nedprioriterat när det ska sättas ihop Ikeamöbler och bakas bröd på samma tid som det annars tar att göra den här familjen redo för avresa. Vi är nu halvvägs till vännerna i Halmstad, och som vanligt har alla med sig allt utom jag. Trots att jag packat till 3/4 av familjen. Min necessär står kvar på golvet hemma och jag fick med mig min kjol men inte strumpbyxorna.

Treåringen deklarerade efter en kvarts körning att hon skulle bajja inom en snar framtid. Offentliga toaletter är inget för mig och ett snabbt beslut om ett kort besök hos svärmor styrdes upp. Där hann jag dessutom beklaga mig över att jag skulle behöva gå byxlös på nyår och fick otippat med mig två par strumpbyxor i lån. Bingo!

Vi kontrollräknade vårt gäng på två innan vi satte oss i bilen igen, och de var med allihop. Lite suddiga i kanterna, men fastspända och glada. Lycka.




Det lutar åt ett riktigt bra nyårsfirande hos paret som till makens glädje köpt en ny V70 som ska provköras innan årets slut - dvs ikväll. Själv ska jag hoppa i svärmors strumpbyxor och korka upp champagnen tillsammans med en av mina bästa vänner. Ingen av oss kunde vara mer nöjd.
Gott nytt år!

Nattsuddare.

Det är nästan värt en egen rad i bebisböckerna som fylls med alla "första". Efter skratt, steg och ord så kommer "första gången vi vände frivilligt på dygnet". Varje dag senaste veckan har minst ett barn varit vaken till 22. Oftast längre. Idag började vi se en film klockan 20 och båda barnen satt uppe till den var slut, och tog sedan ytterligare en halvtimme på sig att snacka, sjunga och bedyra att de inte var det minsta trötta. Båda stensomnde sedan och föräldrarnas kväll kunde börja. Tre timmar senare än vanligt.

Allting är förstås lite anpassat med barn. När maken först myntade att vi vänt på dygnet, så var det baserat på det faktum att vi sov till klockan 9 häromdagen. Jag tyckte han överdrev, men gav med mig när jag morgonen efter beordrade mumlade jag till dottern att "gå och lägg dig, det är mitt i natten", vände mig irriterat om och upptäckte att klockan var 8.30.

Men som sagt, allt är relativt. Även om vi tycker att vi är två nattugglor, så är det ju en bit kvar till tiderna när förfesterna slutade -samma tid som i nu lägger oss. Eller när natten inte var slut förrän vid 7. Samma tid som vi numera iskallt vaknar vid självmant utan väckarklocka. Eller gjorde i alla fall. Det här jullovet verkar ju helt urspårat (haha).

Något vi dock inte gjort än är att försova oss. Det finns dock en risk att vi får skriva till nya rader i det fältet för "första..." när skolan och dagis börjar igen.

Inte utan min napp

Vi hade ett ärende till Liseberg idag. Det var dags för treåringen att ge sina nappar till kaninerna. Dessutom hann vi inte med all julstämningen innan jul. Idag var det molnigt, åtta grader plus men inget regn. Varm choklad och glögg hade kanske sålt bättre med lite snö på marken. Det var dock inget som våra avkommor brydde sig om. Full fart in i parken och första stopp var Sagoslottet. Jag vägrar köa en timme på sommaren till barnattraktioner, men nu var det ett par minuters väntan bara innan barnen och deras mormor (mamman skaffade sig en kvarts egentid!) kunde hoppa in i vagnen. Sagoslottet är en favorit, även om treåringen tydligen oroligt undrat hur de skulle komma hem igen när det var som mörkast inne i slottet.

Några minuter senare var det min tur att börja åka. Sexåringen och jag tog plats i Jukebox. Innan vi ens hade nått maxfart satt dottern med huvudet i knät och bad mig ta ner bilen till marken igen. Eftersom jag varken är Gud eller parkchef så var ju just den önskningen svår att uppfylla. Men ett par sekunder senare kände jag samma sak som henne, att jag inte kräktes i huvudet på någon undertill är ett under. Jisses så illa jag mådde! Vad har hänt? Jag som kunnat åka ALLT med ett gapflabb och hånat maken som tycker det svänger lagom på Ponnykarusellen. Väl på marken tuffade sexåringen till sig igen och ville gå direkt till kaffekopparna. Mer snurr var inte aktuellt för min del. Maken sa nej innan han ens hann påbörja övertalningskampanjen.

- Det stod i produktbeskrivningen som du fick innan vi gifte oss. Jag åker inget.

Mormor klev in och tog sig an sexåringen, maken åkte gratiskarusell och jag gick in i närmaste bod med 50 procent rabatt. Ordningen återställd.

När vi gick förbi kaninhuset var det då dags att lämna ifrån sig de troligtvis käraste ägodelar vår dotter har. Napparna. Maken hade föreslagit en annan strategi. Han hade läst om ett nappavvänjningssätt som går ut på att nappen hänger på ett snöre på ett ställe i huset, och om barnet vill ha den så får hen helt enkelt ställa sig där en stund. Efter några dagar tröttnar barnet på nappen eftersom det är helt omysigt att stå där mitt i ett rum. Det är i alla fall planen. Jag, och även maken, hade dock våra tvivel kring att det skulle fungera hos oss. Risken är att treåringen hade stått där från morgon till kväll. Sovit stående och blivit blöjberoende igen. Så nu var vi här och stunden var inne. Det gick galant. Nappknarkaren lämnade själv fram de tre nappar vi hade med oss till kaninen, stod bredvid när de försvann i nappomaten, fick diplom och kram.  

Isshow, pannkaka och Farfars bilar (till makens glädje) följde sedan. Treåringen gjorde också premiär på radiobilarna och satte skräck i femåringarna som trodde att den lilla tjejen i rosa mössa var en lätt krock. Det tror de aldrig mer.

Sen spelade vi. Satsade på olika nummer hela tiden (barnens idé) och vann ingenting. Sexåringen fattar galoppen med spel, medan treåringen såg till att ingen missade vår framfart när hon förbannad ropade JAG VILL HA GOOOOOOODIIIIIIIS för varje steg hon tog. Lika arg och oförstående var hon när nummer 10 vann hon vi hade 14: DET VAR EN ETTA!!! Troligtvis hörde en av medspelarna hur det hela utvecklade sig. Snabbt plockade hon ur väskan fram två chokladrullar som hon erbjöd barnen och vi kunde därmed lugnt och stilla gå därifrån och lämna parken bakom oss.




Hur det gick att somna utan nappar? Förutom sina vanliga snuttar och gosedjur som hon sover med varje natt, så valde hon omsorgsfullt ut en burk Play-Doh och en pensel att ha att somna med. Men trehundra sagor och alla sånger vi kan har inte hjälpt än. Hon är fortfarande vaken. Klockan är 23.21. Undrar om det finns någon nattvakt på Liseberg!?

Knäckad (igen)

Likt förra året vinner jag troligtvis knäckttävlingen i år igen. Jag hade dock en del konkurrens av sexåringen i år. Mellan varje tugga på sin frukostmacka på juldagens morgon, kom frågan om hon kunde få en knäck. Till eftermiddagens julklappsfilm satte vi i oss de sista av årets helt perfekta knäckar, och det var där jag tog hem vinsten. Sexåringen la tillbaka vad som skulle blivit hennes sista i burken, och med mer vett än sin mamma, konstaterade hon med en suck att hon nog skulle få ont i magen om hon åt en till. (Hehe, jag vann).

Efter att barnen lekt med julklappar och mamman legat å soffan (!!!) tog vi oss ut ur huset efter lunch idag. Julmaten kändes som barlast inombords och barnen behövde springa fritt utan finkläder. Regnet trotsades. Vi gick upp till en damm i skogen för att mata änderna.


Där fanns dock inte en and i närheten när vi kom fram. Kanske hörde de oss på avstånd och tog skydd. Den yngsta av oss var lika glad för det, hon var ändå hungrig kom hon fram till och åt upp den veckogamla brödbitarna själv.

Lugn och ro, inga måsten, olästa böcker, nya leksaker till alla i familjen, känslan från gårdagens firande  - juldagen är på så många sätt en av mina favoritdagar på året. Det var den även i år.

En riktigt god jul

Sexåringen var den som vaknade först av oss på julafton. Redan vid 6-snåret ville hon gå upp och börja vänta på tomten. Jag lyckades muta henne med choklad och Ipad till klockan 7. Efter julkalenderns rafflande avslutning, var det dags för morgonens julklappar. Förväntansfulla och tysta smög barnen ner för trappen för att se om det låg paket under granen. Julmusik, lycka och pappersriv!

Ett par Kodak-moment senare var stämningen något förbytt. Treåringen kramade glatt sina nya böcker och bytte genast om till sin julklänning, men sexåringen var arg, ledsen och besviken över att inget av paketen hade innehållit det hon önskat sig mest av allt  - ett marsvin. Tröstkramarna puttades bort och hon ville inte lyssna på bortförklaringar om att marsvin vanligtvis inte levereras i lådor som varit inslagna i julpapper i flera veckor.

Sur som ättika satte hon sig vid frukostbordet. Trots julmusik i de panik- och nyinköpta högtalarna infann sig inte den där fröjdefulla julstämningen. Efter diverse strulande och irritation kände jag att en enkel till Tahiti hade suttit fint. Hjälpen kom från årets hittills mest oväntade håll. Treåringen, som sekunden tidigare starkt bidragit till tumultet kring frukostbordet, stod nu på en stol och citerade på rytande småländska Emils pappa:

- Nu får ni lugna ner er alle mensker!

Mumlandes om snickeboa och förgrymmade ongar satte hon sig sedan ner. Den onda förtrollningen bröts. Maken och jag kvävde ett skratt och högg in på julskinkan innan nästa förväntade rond hann ta fart. Julmusiken stängdes av, och det beslutades i föräldrarådet att vi inte behövde addera ytterligare ljud till vår barnaskara på två. Julstämningen säkrades  (?) av det hela tiden pågående bakgrundsljudet när den yngsta dottern oavbrutet läste versen " Sätt dig på bocken och håll mig i rocken, sen så rider vi bort i galopp. Till pepparkakskungen, men då blir du tvungen att lova att ej äta kungen opp..." om och om och om och om och om och om och om och om igen. Och om igen.

Vid 9-tiden tyckte treåringen att det var dags för lite julgransplundring. Efter att ha gått och smygätit av pepparkakshuset i flera dagar, högg hon nu in på smällkaramellerna.


I övrigt var julafton precis som det ska vara: tusen frågor om när tomten kommer, matkoma varannan timme och socker i alla dess former på det. Sen början av december har treåringen av rädsla gömt sig under närmaste bord så fort någon nämnt tomten. Eller tom...at. Eller bara to...rka. Men när maken hoo-hoo-andes gjorde entré i sin älskade tomtedräkt, hoppade hon upp och ner och klappade händerna av förtjusning. Hon nickade ivrigt när han frågade om hon hade uppfört sig i år, och ryckte på axlarna lika glatt när jag frågade om hon visste vad "uppföra sig" betydde. Ingen av tjejerna verkade heller tycka att det var misstänkt att pappa var och slängde skräp i en timme på julafton, eller att jultomten pussade deras mamma (vilket sexåringen skvallrade om för så fort maken visade sig i dörren).

Sexåringen jublade över vävstol, Guinness Rekordbok och en handduk med sitt namn på. Treåringen öppnade alla sina paket och staplade dem sedan i ett torn och verkade inte kunna tro att allt var hennes. Resten av kvällen spenderade vi med att äta mer godis, leta efter flertalet bruksanvisningar som kommit bort i tumultet av julklappsöppning samt med att läsa in oss på hur vi skulle kunna få den sjungande Barbie, som sexåringen fått, att låta lite mer som en popsångerska och lite mindre som en kalasjnikov.

När barnen somnat utmattade av lika delar förlöst spänning som upplevelser, satte vi oss ner med ett glas vin. Och julmusik!

Sitta får vi göra...en annan dag.

Det börjar arta sig här hemma, men vi har ett tag kvar tills uppeSITTARkvällen startar. Maken griljerar skinkan i detta nu, tyvärr med hjälp av en treårig dotter. Efter att han nattat henne en halvtimme, så tände hon sänglampan, tittade honom rakt i ögonen och sa med klar röst att hon "inte skulle sova just nu". Nähänä. Istället tog de en tur in till vår 85-årige granne som hade problem med sin TV. Maken var först tveksam.

- Men ska jag verkligen ta med henne i dit?
- Ja? Det kanske piggar upp dem, vem vet?
- Men han är ju nästan döv och hon är nästan blind..?
- Exakt!

Det blev succé.

Själv har jag tittat på Kurt Olssons julsketcher tillsammans med sexåringen, ätit skumtomtar och övertygat mig själv att det är helt normalt att hon skrattar sig fördärvad när tjuvarna i filmen Ensam Hemma slår halvt ihjäl sig på istrappan. Nu sover hon, efter att jag, på hennes begäran, sjungit igenom vad som känns som den större delen av alla julpsalmer som finns i min psalmbok från konfirmationen. Inte mig emot, de är lugna, får henne att gå ner i varv och hon somnar på två röda. Hade rapversionen av Heja Blåvitt haft samma effekt så hade det blivit den. Vi är inte så knussliga. I detta fall är vägen till målet helt underordnat.

Så. Innan vi kan sitta ner då så är det några paket att slå in. En duk att stryka (årets enda). Ägg att koka. Hitta ett skåp att knö in det sista prylarna utan hemvist i. Hänga en tvätt och söva en förväntansfull treåring. Uppesittarkvällen blir eventuellt en smula avkortad. Men det är ok. Det blir julafton ändå, och sitta kan vi göra när vi är 85. Om inte grannarna kommer in och stör.

Julmys, någon?

Så vi vågade oss ut. 46,5 timmar efter den enda kräkningen, och 24 timmar efter att tjejerna börjat slåss igen, så blev sexåringen friskförklarad av sina föräldrar som redan nu tycker att ordet "julmys" fått en annan klang. En något mer "är inte jullovet över snart"-touch än vad vi hade förväntat oss två dagar in på ledigheten. Men så hade vi heller inte väntat oss husarrest. Eller att vi skulle bli anklagade av sexåringen att "ljuga" för att hon inte fått gå på vare sig julkonserten eller teatern vi hade köpt biljetter till innan kräkningen kom in i bilden. Det tog en dag att förklara varför innan hon godtog anledningen, och det lär ta ett par dagar till innan hon "förlåter" oss.

Vi tog vår fyramanna-klan och drog till det ställe där vi kunde väsnas utan att sticka ut - Ikea. Julbordsrusningen var i full gång när vi kom, så vi hängde på strömmen. Maken högg in, medan jag kände mig lagom motiverad att äta skinka och sill tillagad à la Billy. Dessutom vid långbord, bredvid ett medelålders par som såg rädda ut innan vi ens hunnit tappa första köttbullen.

Kanske var det glädjen över att ha släppts ut, kanske var det hunger. Kanske var det vår tur att glädjas över julen. Båda tjejerna fick högsta betyg i uppförande och åt mycket (vilket gladde maken, även om han gått med i Family-klubben tre minuter före måltiden för att få julbordsrabatt). Treåringen gick förvisso vilse mellan pepparkakorna och skålen med minipaket av Bregott (som hon länsade), men i övrigt var det den lugnaste måltiden den här familjen sett på...länge.


Köttbullar och potatis var det enda som föll barnen i smaken.


Efter buffén skulle vi handla. Då ber, jag upprepar, vår treåring BER om att få lämnas in i barnpassningen. Sexåringen är tveksam. Måttligt road står hon på avstånd och tittar in. Till slut går med på att lämnas in tillsammans med sin lillasyster och föräldrarna kan high-fiva segern. 

Det var fullt. Barnpassningen, som vi aldrig förr ens övervägt, är nu så fullsatt det är en halvtimmes väntetid! Jag vet inte vem av oss tre (borträknat sexåringen - hennes tur att high-fiva) som var mest besviken. Treåringen var dock den som lät alla veta precis hur gärna hon ville komma in. Hon hängde sig på disken, försökte smita in, grät, dunkade huvudet mot glasrutan och ropade ut sin förtvivlan över att ha så dumma föräldrar som inte ville (?) lämna in henne! En annan liten flicka ångrade sig och då tyckte verkligen treåringen att hon kunde ta hennes plats! Genialt! För fem sekunder trodde jag vi hade en chans till att smita före i kön, men killen bakom disken förklarade pedagogiskt för  oss  vår dotter att han var tvungen att följa kölistan. Hon snyftade när vi gick därifrån och blev inte glad förrän hon blev erbjuden plats på vagnen med varorna. Alla nöjda.

Det blev en rätt bra eftermiddag. När vi åkte vi hemåt försäkrade vi för treåringen att nästa gång ska hon få vara i barnpassningen hela tiden. Där är nog ett löfte vi ska kunna hålla utan problem...

Oväntad gäst i juletid

Peppar och whisky har inga höga poäng i erfarenhetstabellen över vad som gäller för att mota magsjuka innan den slår till.

Idag, fem dagar innan julafton, ringde skolan och bad mig hämta sexåringen som låg och sov i en soffa. En timme senare låg hon i sin säng hemma och kräktes.

Härligt. Fem dagar är perfekt för att vi ska hinna med oss alla innan julhelgen är slut. Kanon. Verkligen. Skjut mig

Luttrade kör maken och jag en annan teknik denna gång. Glaset känns halvfullt ikväll, så vi går all-in på det viktigaste med julen. GODISET! Den "hemlagade" kolan ska plundras och pappret på After Eighten ska flyga (pensionärsgodis, jag vet).




Innan vi börjar kräkas i omgångar ska det minsann ätas knäck och frossas i choklad. När vi ligger där och snackar med Ulrik, om ett par dygn, så ska vi göra det med ett leende och vetskapen om att vi kanske, kanske orsakat kräkfesten själva.

(Dessutom inbillar jag mig att choklad är godare än pepparkorn när de är på väg upp...så att säga.)

Husbygge

För ett par veckor sen gav vi oss på att bygga pepparkakshus. Satsa mot stärnorna så når du trädtopparna heter det ju. Vi valde att satsa på träden från början och nådde väl därmed upp till ett buskage eller så. Eller så innebar vår köpta pepparkakshusmodell att vi fuskade oss till en start i trädtopparna, beror lite på hur man väljer att se det. Hur som helst. Till vår hjälp hade vi en familj som redan krachat ett pepparkakshus i år, och därmed fick räknas som proffs. I alla fall på hur man inte skulle göra. De hade också erfarenhet nog, att inse att inga av våra barn skulle vara i närheten när huset klistrades ihop. Brännhett smält socker och en treåring som är besatt av Emil och soppskålen på huvudet är ingen bra kombo. Föräldrarna fick därmed klistra, och även om en och annan tumme brändes och teamkänslan i vårt lag kanske inte var topp hela tiden, så blev det satans huset ihopsatt till slut.

Barnen kallades in för dekorering och även om en och annan hellre åt varenda karamell de kunde komma åt - helt ogenerat och utan smussel - så blev det några över till huset också. Efter ungeför fem minuter gav jag upp ordet "gemensamt" i projektbeskrivningen, och lät sexåringen ta över dekorerandet efter eget huvud. Treåringen försökte göra sin åsikt hörd då och då men det var svårt att höra vad hon sa när hon hade 10 Nonstop i munnen och choklad rinnandes nerför hakan. Hon övergick efter en stund till att pynta pepparkakor, som hon åt upp långt innan kristyren hade fått chans att torka i tre sekunder. Nästa steg hade varit att lägga kristyr, Nonstop och en bit pepparkaka direkt på hennes tunga.

Så här i efterhand tänker jag att vi gjorde momenten i fel ordning. Vi borde dekorerat huset först, och sedan klistrat ihop bitarna. Det är ju kanske något mer ergonomiskt, än den dubbelvikta positionen för den som ska måla dörr och fönster enligt en sexårings sekund för sekund-beskrivning.

Ett par dagar senare kom storasyster hem med en lucia, en sittande tomte, en enbent kanin (?) och en tomte utan luva (den gick av) i lera som skulle få flytta in i huset. Maken fick instruktioner om att se till att huset skulle lysa. Jag utgick ifrån att han kunde läsa mina tankar för beskrivning, där jag samlat en bild med batteridriven ljusslinga som lyste så där lagom klart - likt en julstjärna.

Maken var grymt nöjd över sin MacGyverinspirerade belysning skapad av en ihopknycklad aluminiumburk, en sladd och en glödlampa. De stackarna som bor i huset kan dock med belysningen påslagen räkna med en viss bländningseffekt. Med tanke på att det här är det första pepparkakshus som skapas i den här familjen, så är jag mer än nöjd. Ingen kom till skada under processen. Ingen drog någon i håret över spilld kristyr och huset har ännu inte åkt i golvet. I pepparkakslandet kanske huset med sin strålkastare påslagen mer ska användas till tillverkning än boningshus. Men det är i alla fall den snyggaste industrilokal i pepparkaksform jag sett.

Pepparkakslucia och tärna utan glitter

Sexåringen råkade hamna längst fram när tre klasser firade lusse. Snabbt tog hon två steg bakåt o var mycket nöjd med att bara synas med en tredjedels ansiktshalva mellan dumstrutar stjärngossar och kronor. Efter många dagars funderande valde hon att skippa både krona o glitter. "Det kliar ju, gillar jag inte", sa hon, och var glad för ett tärnljus och vitt linne.

Ett halvt dygn senare stod treåringen i centrum för lusse. Även hon hade funderat. Hon kom dock fram till att hon inte ville välja, så det blev pepparkaksdräkt samt luciakrona. Längst fram stod hon och sjöng och vinkade. Kronan halkade ner runt halsen, men det gick lika bra ändå. Pepparkaksdräkten är fortfarande på, nu som pyjamas.

Olika, men lika nöjda, systrar. Hade jag inte varit mamman hade jag tvivlat på deras släktskap.




Hemkomna ikväll sjöng de tillsammans en något modifierad Sankta Lucia-sång och tjöt av skratt.

"Sankta Lucia, skänk mig en tia
tian var rutten, dra mig i tutten"

Se där, något som tyder på släktskap.

Nu är det jul igen

Det finns ju så många mysiga moment med julen... Idag var det granen som skulle kläs. Steg ett var maken och sexåringen ansvariga för: att släpa in granen och få den godkänd att passa på en ny plats efter ommöblering av vardagsrummet. Check på första försöket! Vi kan ha en gran stående där jämt. Den passade perfekt in i det bortglömda omöblerade hörnet.

Till tonerna av en speedad treårings tolkning av Sankta Lucia, och med en make som prompt skulle ha sin tomteluva på huvudet och en kopp glögg i handen (samt bränd kanel på spisen, "för stämningen") så började projekt klä granen.

Jag hade en tanke om hur och med vad granen skulle kläs. Innan jag hann stappla fram med min stela rygg, hade dock alla julgranskulor i samtliga färger, och allt dagispyssel sen fem år tillbaka, hängts dit på vad jag kallar måfå. Döttrarna och deras far var mycket nöjda. Jag försökte försynt flytta en glitterspryad kotte från förra året, men då minsann hörde treåringen (som dygnets övriga 23,5 timmar har något skadad hörsel) att något var på gång. Ett granbarr åt fel håll och hon avbröt sin underhållning för att kräva att jag flyttade samma kotte till platsen bredvid stjärnan i toppen.

Sen fick jag feeling och brassade på med lite karaoke i duett med Jan Malmsjö. Maken såg oroligt uppmuntrande på mig och satte sedan igång dammsugaren.

Tjugo över sju var båda barnen hystersikt glada och dansande. Halv åtta var båda hystersikt tröttskrikande. Sen rådde lätt anarki vilket fick mig att känna för en restresa över jul. Sen somnade båda och maken och jag fortsatte julmyset med att panikhandla julkort samt luciakrona för fortsatt lugn decembervecka.

Vem vet, i den här takten kanske vi snart börjar köpa julklappar också.

Inväntar medalj(er)

Det vankas nobelpris om ett par dagar. Jag tycker nog också att jag är värd någon typ av pris för den här kvällens genomförande. Jag kan skriva en avhandling om det är vad som behövs. Här är i alla fall en synopsis.

Bakgrund: En förälder med ryggskott/ischias (igen). En förälder med deadline på jobbet samt årets sista styrelsemöte med julbord och partyparty på agendan.

Inledning: Vid hämtning på dagis framgår att lillasyster berättat för alla som ville höra att mamma ligger på rygg och gråter. Strofer som "vi ska ringa farmor som ska bo hos oss" och "mamma kan inte gå mer" har förekommit i berättelsen under dagen. Mammans uppenbarelse i mysbyxor och otvättat hår, samt en gångstil man inte önskar någon som inte gjort i brallan, gjorde inget för att sticka hål på historien. Lillasyster vägrar ta på sig överdragsbyxor och mamman har inget att sätta emot med en rygg som hotar att gå av på mitten om hon så mycket som tänker på ordkombinationer som "sitta i en soffa" eller "gå på toa utan stöd". Eller "böja sig ner och knö in 18 kilo vilt protesterande trots i ett par smutsiga termobyxor".

Övriga skeenden i korta drag: Lillasyster springer i förväg hem, halkar på en isfläck och stortjuter. Mamman viskar skyll dig själv och hostar sedan kraftigt när stora frågar vad hon sa. Barnen gaddar ihop sig och ställer varför-frågor i femton minuter om att man halkar på is och inte på vatten (fysik).

Dribblar bort barnens frågor genom att servera färdigköpta pannkakor till middag (ekonomi...jodå, de var både utan e-nummer samt billiga). 

Barnen slåss om vem som ska leka med den lilla värdelösa plastfiguren en av dem fick i i ett Kinderägg för hundra år sen. De mutas med salta pinnar (fred).

Storasyster får halvljummen choklad. Hon ratar den och ger den till lillasyster - som blandar kraftigt med en sked, hävdar att det är kaffe och skvätter ut hälften (kemi).

Maken gör entré, duschar bort chokladen från lillasyster och försvinner iväg igen med löfte om att komma hem snabbt igen om kvällen urartar.  Om?

Vid 17.30 kan en gäspning anas hos treåringen. Kan också varit början på en protest av något slag, men mamman högg som en kobra och hon förblir tyst. Erbjuder snabbt läggning och slänger in en extra Alfonsbok i förhandlingen. Applicerar snabbläser, dvs hoppar över hälften och skapar bitvis ny handling, men blir påkommen när treåringen vet precis på vilken rad det står "För sjutton gubbar" (litteratur). Med lika delar bön och tur i receptet så somnar hon en halvtimme tidigare än vanligt. Jisses. Mamman highfivar sig själv, innan hon rullar ur sängen och med ett fotarbete som skulle ge varje cirkusartist rysning, landar hon med en duns och kvävda svordomar.

Nästa utmaning är lite större. Det krävs muta i form av att storasyster får vara med och byta plåster på mammans sår efter borttagen leverfläck (medicin).

Storasyster luras därefter att tro att klockan är långt över läggdags och somnar därmed nöjd över att hon varit uppe längre än de flesta hon känner.


Slut.

Så. Ett knippe medaljer skulle uppskattas. Tyvärr kan jag inte sitta upp på sidenkudde och hålla tacktal. Men det gör inget. Jag kan prata om den här kvällen med maken. Inte ofta. Men ibland. Typ nu. Och nu.....och nu. Och kanske nu. Men sen räcker det. Ok, en gång till. Nu. Ok, ända tills han varit ensam en kväll med barnen med två brutna armar och ändå lyckats slå mitt banrekord i läggningsracet.

Julmys (?) i höstrusk

På Facebook, Instagram och i bloggar bakas det lussebullar, dekoreras pepparkakor, slås in paket och smuttas glögg vareviga dag. Vi är fortfarande liiiite mer kvar på dygnsgamla gympapåsar i farstun, blöta kvarglömda vantar på dagis och försenad busspendling i regn till stan. 

När maken gick på julfest ikväll fick jag för mig att frångå kvällsrutinerna och bli en julbakande god (?) mamma.  Glasyr, pepparkakor modell större och nonstop inhandlades. Jag förberedde i tanken med tända ljus, rena förkläden på barnen och kanske att mamman skulle kunna ha en liten glöggkopp ståendes vid sidan om också.

Det kanske hade blivit så. Men efter att jag hämtat genomblöt, trött treåring på dagis och insett att alla förkläden var dekorerade av trolldeg samt det faktum att sexåring inte ens var hemma utan hos en kompis, så styrde jag om. Såg inga tindrande ögon framför mig längre, utan mer en glasyrprickig vardagsrumsvägg (som förvisso skulle kunna få oss att till slut komma överens om en ny tapet) och hur jag skulle vada runt i pepparkakssmulor tills maken kom hem och dammsög.

Det blev havrefras i plastskålar och lucköppning efter julkalendern på TV. Inte så juligt, men vi var nöjda. I alla fall storasyster och jag. Lillasyster var inte riktigt klar. Hon tog kvällen ett steg längre och lyckades med hjälp av en stol, en byrå och uppenbart långa armar, nå upp för att plundra delar av sin chokladkalender. DET kan bli väldigt (jul)mysigt när hon inser att hennes kalender är tom den 7, 15, 18 och 22 december.

Önskningar

Tomten kom till radhusområdet ikväll. Våra tjejer var exalterade och förberedde noggranna önskelistor. Äldsta är fortfarande övertygad om att tomten finns, inte ens när jag svarade "nej" på den raka frågan om renar verkligen kan flyga, verkade hon överväga alternativet att alla vuxna hon känner har ljugit för henne i sex år.

Efter en eftermiddag med stoj och stim så var döttrarna tagna av stundens allvar när det var dags att lämna listorna. Andäktigt stod de i kö och väntade på sin tur att lägga listan i säcken och ge tomten en kram. Yngsta kastade sig i hans famn och snubblade sedan lycklig iväg utan att varken välta den självlysande renen eller trampa i marschallerna. Framgång!

Tomten läste inte listorna idag. Det var nog bra. Den yngsta av oss gav honom en utmaning som heter duga.






Rätt gott att fortfarande kunna skylla på tomten den 24 december när julklapparna delats ut och det uppdagas att alla ryggar fortfarande är intakta och utan öppningsfunktion.

"Jag har inte tid att vara sjuk, jag ska byta gardiner i helgen"

Så sa tanten, arbetskamraten och hissällskapet vid lunchtid idag. Alltså, det finns ju inte på min karta att vi skulle byta gardiner bara för att det är jul. Här byter vi gardiner för att någon möjligtvis använt dem som lian, inte för att tomten är på intågande.

Släpa in ett träd o pynta däremot! Självklart. Redan nu till helgen tänkte jag hugga oss en gran köpa oss en på ICAs parkering. Maken tyckte detta var något tidigt och reagerade med skepsis.

- Vi kommer ju slita ut granen innan det blivit jul!

Vad han menade var: Det blir alldeles för dyrt med TVÅ granar! Men det är ju grymt konstigt att ta in trädet en dag innan julafton och sen slänga ut det på nyår. Vi satsar på en dyr fin gran som står sig några veckor. Jag drog till med det tyngsta argumentet jag har gentemot min kostnadsmedvetna make.

- Den blir ju mer värd om vi använder den längre..?

Med denna info ringande i öronen (tänker jag mig) nickade han eftertänksamt. Kanske, kanske har jag napp på den här idén. Varde ljus! (Och ok då, barr).

Visst, jag kan erkänna att tidigare julars erfarenhet möjligtvis skulle kunna tolkas som så, att chansen är rätt hög, att om två veckor står jag bredvid nån tjugoårig praktikant i hissen som suckar och himlar med ögonen när jag meddelar att "...sjuk har jag inte tid att bli, jag ska ju byta gran i helgen..."

Jul på slottet

I väntan på att det ska bli tillåtet att plocka fram adventsljustakarna, och med exakt en månad kvar till julafton, gick startskottet för förberedelser av firande. Julstämningen är ju ett måste för att fixa att göra-listan i december, så vi började med just stämningen genom att besöka julmarknaden på Gunnebo slott.

Det var förvisso strålande sol, men vi tog ändå striden med barnen om att det är vinter och det betyder termokläder. Vi nådde inte ända fram. Överdragsbyxor och fingervantar fick duga. De gaddade ihop sig: "Det är INTE vinter, det finns ingen snö". Deras samstämmighet gjorde oss så förvånade att vi lommade ut till bilen efter de höstklädda barnen.

Vi var inte ensamma om att gå på julmarknad, så vi fick parkera 100 mil från slottet, vid Stensjön.
 
Tomtegröt och hantverk, kaffe och julmusik. Barnen åkte pulka, utan pulka, på gräskullen framför slottet, vilket möjligtvis hade varit mer idylliskt med snö. Lillasyster upptäckte en stenmur med fallhöjd på 1,5-2 meter som hon ville utforska på egen hand. Enbart med mutor och viss fasthållning, samt ingripande från hennes storasyster som visade på att kullen också kunde bestigas, fick vi ner henne från murkanten.

Vi avslutade eftermiddagen med att se en eldshow som vi lär få sota (haha) för:



Blir eventuellt svårt att få barnen att lyda råd som Lek inte med elden, efter detta...

Hemmavid blev vi inspirerade och drog på grilllen. Så nära man kommer en eldshow på daglig basis i ett radhusområde.


Nu är julstämningen på topp hos vissa av de yngre och i alla fall i antågande hos resterande familjemedlemmar. En adventsstjärna och lite snö på det här så är vi igång.

Fredagsmys i förväg

- Finns det popcorn?

Treåringens fråga, som kom sekunder efter att hennes far och syster lämnat oss ensamma hemma, får mig att starkt misstänka att hon inte är så sjuk som det lät inatt när hostningarna höll fler än henne själv vakna.

Nu sitter hon i soffan med mysbyxor och klänning, i en något nyskapande kombination, och vägrar äta frukost. Hon la nyss en fjärt och skyllde på en myra i sin bralla.

Nu har vi dragit igång Pippi på tyska och blir nog kvar i soffan ett tag. De där popcornen kanske inte var så feltänkt ändå...

Laddar för match

Jag spenderar dagen i viloläge hemma med min äldsta dotter. Hon är sjuk. Eller som det också kan beskrivas: full med energi men med hostan från rökarland och en rinnande snok. Vi har flyttat oss mellan skärmarna som finns att tillgå. Bytt dator mot iPad och TV mot mobilspel. Småätit och som mest avancerad aktivitet bakat chokladbollar. Tänt ljus och släckt dem lika fort igen när "sjuklingen" kastade hårsvallet så nära lågan, att mitt överraskade skrik eventuellt hördes till brandstationen ett par kilometer bort.

Vid 7-snåret imorse sa vi hejdå till en frustrerad pappa och make som bar iväg en förbannad treåring, som vägrat strumpor och jacka, till dagis. Ingen av oss här hemma är supersugen på att hämta hem henne innan vi är jämnt antal vuxna igen. Hostan däckar förvisso sexåringen ett par minuter åt gången med jämna mellanrum, men in emellan är hon grymt sugen på match. Den bästa kombon idag är därmed inte att låta henne befinna sig på samma kvadratmeter yta som den treåriga lillasystern med smeknamnet Bruce Willis.

Viloläge är fel ord. Vad vi sysslat med idag är uppladdning inför kvällens match. Någon som är sugen på wrestling a la westcoast? Min guldbiljett är till salu. Den gäller för första parkett helt utan paus. Mat ingår, men den måste intas med ögonen riktade mot matchens pågående rond. Matchen beräknas pågå till 19-ísch, då den sista superronden påbörjas. Lyckas den kan hela matchen sedan ses med andra ögon. Dusch, bokläsning och några sånger om Gud så brukar slagskämparna tagga ner och till slut tuppa av. Åskådarna är då välkomna att städa arenan innan samma visa gäller för dem.

Sen börjar det om. Men då är maken hemma med dottern och "vilar".

I min ägo!

Jag fick ett hett tips av en omtänksam (och ordningsam) människa för ett par veckor sedan om att TV:s julkalender nu finns att köpa. Vad jag gjort sedan är dess är mest att oroa mig för att missa inköpet i år igen. Trots att detta stått högst upp på agendan så har dagarna rullat på utan att jag snubblade över en enda kalender att köpa. Förra helgen hade jag det i minnet hela tiden, men då var vi ju i Danmark och det hjälpte ju föga. Åtminstone den ena avkomman är så stor nu att hon hade märkt skillnaden mellan svensk lucköppning och dansk dito. 

Idag slog jag till! Vi är numera stolta ägare av en styck julkalender som ska tas fram med vördnad den 1 december. 

Funderar allvarligt på att köpa hela gänget av julkalendrar och kränga dem dyrt utanför Ica på kvällen den 30 november.

Skagen över dagen

Vi adderade en dos utomhusaktiviteter igår till bad och annat busliv. Kanske hade det något med saken att göra, för vi klockade in på 12,5 timmars sömn för barnen inatt! Den yngsta sov förvisso med en fot i sin pappas ansikte, men tre av fyra  i familjen var i alla fall ostörda natten igenom.

Solen sken över norra Jylland så vi gjorde en utflykt till Skagen. Möjligtvis är inte sand det första semestermål man överväger i november när temperaturen visar sex grader. Nu var vi ju i trakterna, så vi tänkte att en strandpromenad ändå kunde bidra till de friluftspoäng vi samlar med ljus och lykta. Klockan hann bli lunch innan vi kom fram, så åtminstone mammans blodsocker var vid tårna när vi kom fram till Grenen och den restaurang som skulle finnas där. Restaurangen låg där den skulle, men var igenbommad för alla utom för sällskap på fler än åtta som förbeställt lunch. Det stämde ju inte någonstans, och det avgjorde saken. Strandpromenaden ströks från listan.

Så nära men ändå så långt borta...

Vi återvände in till Skagens centrum. Maken hade vid tidigare felkörning* sett ett hotell som han ätit på som tonåring som han mindes hade bra mat. Hur hans minne som han själv inte ens alltid satsar pengar på, plötsligt kunde minnas denna kulinariska måltid, förtäljer inte historien. Vi parkerade mitt i gatan, på danskars vis, och utlovade omedelbar lunch till de nu hungriga barnen. Innan vi hann äntra detta minnesvärda hotells matsal, slängde jag en blick in genom fönstret och insåg att vi nog skulle få vänta en stund på mat. Det var förvisso makens födelsedag, men vita linnedukar, silverfat och höga ljusstakar med levande ljus skippar vi oavsett hunger, årstid eller födelsedag.

Ny jakt startade, och turen var nog med oss (och danskarna) när vi ganska snabbt snubblade över ett annat litet hotell vars restaurang var mer likt något som passade oss; mjuka plastsoffor, elvärmeljus samt rejäl meny.

"Biksemad".

 Mätta tog vi oss sedan an Skagens centrum - ingen sandstrand, men gågata är ju också...utomhus..?

Fri lufts liv är väl också friluftsliv?

Sen tröttnade treåringen och tjöt att hon ville tillbaka till piraterna. Så vi återvände till Fredrikshamn och badade resten av dan. Vi åt "middag" inne på badet - tydligen en happening i klass med julafton enligt storasyster. Lillasyster sa inte så mycket, hon hade fullt upp med att försöka rymma ner i närmsta pool så snart hon fick en chans.

The Reef har lite att jobba på i vissa avseenden, men det är ju fantastiskt att ta hissen direkt upp från badet, duscha och sen kunna krypa ner i sängen direkt. Barnen somnade innan maken hann läsa klart nattningsboken. Vi hann med lite födelsedagsfirande, i form av en dansk öl,  innan vi somnade strax efter.

Det får man ändå kalla semester.



*Det jag benämner "felkörning" kallas i min makes värld för "konstrunda". Hans utläggning om de danska konstnärerna på 1800-talet hade dock ingen stor fanclub i bilen. Den enda framgång (?) han nådde var när sexåringen frågade om vi också levde då - "på förra tiden".

Hurra!

Vi är i Fredrikshamn på badhotellet The Reef. Maken fyller år idag och fick sovmorgon till åtta! Fantastiskt! Att vi inte testat det innan. Det var ju så lätt ordnat. Receptet löd: håll två barn uppe till 21. Väck dem 06. Låt exalterad i allt du säger i 11 timmar; nu ska vi åka bååååt!!!, kom så träffar vi Nicke Nyfiken!!!, nu äter vi pölse!!! Osv. Muta dem med socker varje heltimme. Lek med pirater. Bada i tre timmar. Ät middag med hundra andra barnfamiljer. Gå på skattjakt. Lägg dem kl 20.

Var det allt, tänker ni nu? Nej, så klart inte. Om ni följer listan ovan, så ska det också adderas att ett av barnen ska vakna klockan 01.25. Sen ska det barnet vägra sova i 1,5 timme samt högljutt kräva att sovrummet ska målas om. Efter att ha skrikit av lycka när rummets pirattema uppdagades, var nu den väggpiraten tydligen så läskig att det inte ens gick att blunda för att slippa se den.




Det var väl lätt gjort för att skaffa sig en sovmorgon? Lätt rödögd av klor och för lite sömn väckte vi maken med presenter. Tröjan, skjortan, boken om aktier och fotot på hans fru togs emot med glädje. Det gjorde även kalendern som dock inte hunnit bli inslagen utan gavs med kärlek i ett kuvert. Förutom kärlek låg där också överraskande en faktura. Obetald till på köpet! Firandet blev iskallt innan det uppdagades att den icke förfallit och dessutom visade en rabatt. Glädjen återvände.

Danska wienerbröd, utflykt till Skagen och tre nya badtimmar i äventyrsbadet gör att vi eventuellt kan hoppas på ny sovmorgon imorgon.

Ny karriär?

Föräldraskap är, i alla fall hos oss, att jämföra med att vara fredsmäklare och förhandlare. Det är nästan så att jag skulle vilja skriva in det i mitt cv; stor vana av att finna kompromisser mellan stridande parter i konflikter få förstår och ännu färre serie vidden av.

Eller är det vad folk menar när de menar att de är lösningsorienterade? "Vilken tur att den blå tröjan inte var här just idag, nu får du nu chansen att bära den magiska tröjan som ser röd ut men vi vet att den egentligen är lika blå som din favorittröja!"

Men även den luttrade får ibland nya utmaningar. Ikväll har maken och jag, som ett team, suttit i vad som kändes som timslång förhandling, med yngsta dottern som motpart. Det krigade till sig när det gick upp för henne att inte vi kunde ordna så att det blev lördag nu. NU. NU!!! Vi tackade för förtroendet, vi har tydligen gjort oss kända som någon typ av allsmäktig duo, och inledde operation förklaring och förhandling: "Mamma kan fixa så det blir lördag så fort du vaknar, det är väl bra?" Krisen löstes till slut, något okonventionellt, med en muta.

Precis när lugnet lagt sig över fredagsmyset, var det dags för nästa konflikt. Den här såg vi inte komma alls, den dök på både oss och motparten i tvåpartskonflikten helt utan provokation vad vi kunde se. Den yngsta familjemedlemmen bjöd frikostigt på sin gigantiska skål med låtsasgodis. Vi fick ta flera gånger och hon talade varje gång om vad vi fick upp ur skålen. Plötsligt tog tydligen hennes storasyster en hel näve och låtsades slänga in i sitt gap. K-A-T-A-S-T-R-O-F! Kubakrisen, släng dig i väggen. Det tog oss ett halvt Barda-program, nappar, gosedjur och flera försäkringar om att skålen nu var proppfull med godis innan den bjudande lugnade ner sig.

Jag tänker att FN borde rekrytera småbarnsföräldrar. Några av oss hade nog kunnat se det lite som semester.

Bollhav

Det springer fort, den här hösten, kränger och far i allt det alldagliga. Gäller att hålla balansen när lyrorna ska tas med vänster och skruvbollarna smashas bort. Vi springer åt alla möjliga håll, maken och jag, vi hinner då och då snacka ihop oss i en kort time-out, men oftast blir det korta hejanden innan vi somnar i varsitt soffhörn framför gammel-TV med de flesta bollar i famnen.

Nu tar vi en paus. Några dagar nästa vecka åker vi iväg med våra småttingar (som inte är små någon annanstans än i mina inre ögon) ett par dagar. Eventuellt blir vi efter det godkända som föräldrar igen av storasyster, efter att blivit avskedade idag. Hon var den enda vars föräldrar missat att ta med en kruka till skolan när de skulle plantera kastanjer. Vi var mindre värda än dammet på krukan. Än kvalstren i dammet. Än bakterierna på kvalstren i dammet.

Påminnelse från sexåringen.

Nu står i alla fall ett krukhelvete i en påse innanför ytterdörren, den ska inte missas imorgon. Smash!

Va?

Jag tycker egentligen att vi skulle fått hurrarop och applåder när vi stövlade in på rätt avdelning på sjukhuset, min yngsta dotter och jag. Vi var förvisso fem minuter sena, men eftersom jag avstod från att tala om att vår morgon började 00.55 och att jag sedan länge glömt att göteborgare (som lever i regn 300 dagar om året) slutar förstå bilkörningens grunder när det regnar lite grann, så fick de inte veta att det egentligen var en bedrift att vi ens var på plats samma dag.

Vi parkerade 08.28, två minuter innan vi skulle suttit snälla och glada i väntrummet. Vi sprang i regn av typen dusch, och kom in i huvudentrén på ett sjukhus jag aldrig besökt innan. Återigen bevisades att det mänskliga mötet i kommunikation sopar mattan med digitala påminnelser, mobilkartor och papperskallelser som ligger kvar på köksbordet hemma. I informationsdisken satt en liten tant som öppnade sin lilla glaslucka så fort jag kastade en blick åt hennes håll. På min förklaring om att "min dotter har kanske lite dålig hörsel men jag vet inte vart jag ska" pekade hon snabbt och lätt ut enklaste vägen till hörsel- och dövverksamheten.

Med frukostmackan fortfarande i handen blev dottern uppropad precis när vi satte foten i väntrummet. Av oklar anledning blev hon precis då, på tre sekunder, sur. På raka frågor om sitt namn, sin ålder och om hon visste varför hon var där, svarade hon fel namn, vägrade hålla med om siffran tre och vred sedan bestämt bort huvudet från frågeställaren. Hehe, skrattade jag nervöst och mumlade nåt töntigt om att vi alltid annars äter i lugn och ro (??!!). Jag fick en blick tillbaka från andra sidan skrivbordet som jag tolkade som, att när det kommer försenade barn med frukosten i handen till deras mottagning så är det mamman vi hänger högt.

Okej. Dottern fick en leksak och i fem minuter gick vi igenom orsakerna till att vi satt där. Lite väl många "Vassaru'?" och "Hööööj, jag hööööör inte", i kombination med förskolepersonalens oro om att hon ibland inte verkade bry sig om vad de sa (vilket eventuellt inte kommer ändras oavsett hörsel, misstänker jag), gjorde att vi nu fått remiss till koll av hörsel. Jag svarade på frågor och kände att, äsch, det här är nog onödigt. Visst har hon haft många öroninflammationer, men det kanske är en vaxpropp..?

Efter fem minuter skulle den som var yngst i rummet bajsa. Det var inte tal om att vänta. Det var inte poppis, men vi fick lov att lämna rummet. En kvart senare hade jag försökt få ut dottern från toa tre gånger. Varje gång bemöttes jag av ett illvrål och en uppmaning att GÅ UT OCH STÄNG DÖRREN. Varje gång jag lydde fick jag, och alla andra i väntrummet, höra hur hon stämde upp i glad sång. När jag stod utanför, svettig och med dunkande huvudvärk, slog insikten om att jag missat mitt morgonkaffe ner som en blixt. Sekunder senare tog jag emot uppmaningen från personalen om att vår tid började rinna ut nu, så om min dotter kanske ville komma in i rummet igen nu så vi kunde fortsätta..? Jag var millisekunder från att lämna stället, leta upp närmaste fik i rasande fart och komma tillbaka en halvtimme senare. Antagligen hade hon fortfarande suttit glad på dass med en sång.

Hotet om att få komma tillbaka en annan dag och börja om med testerna, resulterade i en kortare brottningsmatch mig och dottern emellan, innan vi åter satt framför de klossar och ljudmackapärer som skulle avgöra om den trilskande dottern gillar högsta volym på TV:n eller om hon faktiskt inte hör annars. Hon vägrade sitta i den anvisade stolen. Drog på eget bevåg fram en liten pall, ställde sig på knä och nådde nästan upp. Alla inblandade insåg det bästa i att låta henne sitta på vald plats, trots att sladdar och annat fick ansträngas till sista millimeter.

Sen blev det lugnt. Plötsligt glad igen fattade hon grejen och satt koncentrerad, lyssnade på pipen och satte i klossarna enligt instruktion. Tyvärr hörde jag ljuden i hörlurarna långt innan hon reagerade, och jag insåg efter halva testet att hon hör ju inte! Insikten om att hon faktiskt inte hör ordentligt på riktigt, gjorde mig själv döv för en stund, och jag missade all information som jag fick efter testet. Jag fick be om den igen och pedagogiskt fick jag alltihop förklarat för mig igen. Och igen. När förklaringen avslutades med att behandlingen troligtvis blir rör i öronen, drog jag en lättnande suck och kände att koffeinbristen kickade in i högre styrka. Vi tackade för oss, lämnade stället, satte oss i bilen och drog hem. Fem minuter senare sov dottern i baksätet, och jag har sällan eller aldrig varit så avundsjuk på henne som i den sekunden när hon lutade huvudet mot bilstolen, drog en snark och stensomnade.

Några få sekunder senare gastade jag i falsett EN KAFFE, TACK, i beställarluckan på McDonalds.

Vem släckte ljuset?

Men nu blev det allt väääl mörkt! Hur är det möjligt att år från år glömma att det blir så här kolsvart ute? Jag var ute på lunchen en sväng men det var ju faktiskt inte ljust ens då heller i ordets rätta bemärkelse. Fattar inte hur jag kan missa att minnas detaljerna i att leva i ett land i en stad där det regnar uppåt och blåser trots lä.

Jaja, nu är det som det är. Jag bor kvar i år också. Ett stearinljus gör ju knappast kvällen ljus, och än är jag inte redo för höstmys. Inte för stövlar, röda löv-pyssel och filtar heller. Men, men, lika lite som SMHI verkar kunna förutspå väder, lika lite kan jag påverka mörkret. Återstår att förändra mig själv. Men jag väntar lite med det. Tänker sura en stund till och inte vara "glad att hösten ändå varit så fin" eller "uppskatta årstidernas skiftningar". Bah! Mörker vik hädan!

Barnen sover och maken spelar innebandy. Jag har två böcker att hugga in på. Vem vet, jag kanske till och med blir sugen på lite te..? Antagligen inte.

Det stormar

Det blåser lite ikväll här på västkusten. Inomhus är det lugnt för första gången på 15 timmar.

Med en feberfri sexåring, som är på benen efter fyra dar hemma, och en treåring med Emil i Lönneberga som största idol som lever varje sekund med hoppet om att vi ska jaga henne och kalla skrika "Förgrymmade onge", så hade jag min egen storm hemma idag. Det var studiedag på skola och förskola och lotten föll på mig att vara hemma. Min inställning till om det var en vinst eller inte varierade under dagen.

Det fanns helt klart höjdpunkter. Vi var som tagna ur Ett Perfekt Liv när vi på förmiddagen sjöng oss igenom en hel sångbok. Även när jag satte på filmen Upp, och därmed hann duscha, var det kav lugnt här hemma. Försöket att tillsammans spela Memory slutade dock i anarki, och veterinärleken gick bra tills den yngsta blev högst irriterad över att hon inte fick använda alla autentiska plåster på sina leksaksdjur. Det var en omskrivning. Hon blev förbannad. Svinsur. Grinig som satan och sa att hon skulle hitta en annan mamma. Kändes inte som en helt dålig idé just då.

Sexåringen fick över en kompis och de pysslade tillsammans. Klart godkänd lek - även om det gick åt två flaskor lim. Det var det värt, det gav lite tid med treåringen på tu man hand och lugn i huset. Den mjuka lilla treårshanden i min, hennes omtänksamma sätt att fråga om jag satt bra i soffan och lycka när jag sa ja till att läsa den famn av böcker hon hämtat.

Precis när jag hade hunnit få ett styng av lite dåligt mamma-samvete att barnen nu ska vara på förskola/fritids resten av veckans "höstlov", så fick jag ett sms av sexåringens lärarlag som påminde om matsäck till imorgon. De ska på utflykt till stan och beskedet fick både sexåringen (och delvis mig) att hoppa upp och ner av lycka. I samma sekund drog treåringen igång ett Spidermanäventyr där jag tydligen var den jagade, vilket höjde ljudvolymen med 500 procent och påminde mig om vilken bra miljö förskolan är för henne.

De sista vindbyarna i den tornado som drog fram här hemma kastade den ner mig i soffan med ett glas vin. Lika bra att tända några ljus och vila. Det ska bli storm inatt sägs det.

En timme är en rikedom.

Mörker kan jag ta, vi gick ju plus idag. VI FICK EN EXTRA TIMME! Jag såg fram emot söndagen redan i måndags. Mest för att jag skulle hälsa på min farmor idag, men i sanningens namn också för att få inkassera 60 extra minuter! Vad skulle vi göra med all tid? Bygga nåt? Sätta in åtta års foton i album? Klippa 40 naglar? Hinna baka lussekatter innan jul i år? Sortera tvättstugan eller kanske möblera klart vardagsrummet?

Vi vaknade vanlig tid. Fast en timme senare. Gjorde allt det vi skulle, packade liten väska och tog bilen mot stationen där jag och treåringen skulle ta tåget till min farmor. Halvvägs dit inser jag att vi är i så god tid att vi har nästan en timme tillgodo innan tåget ska gå. En timme! MIN TIMME! Den höll på att gå till spillo! Innan fullständig panik utbröt försökte maken förslå en fika eller en sightseeing i hans gamla kvarter i Göteborg.
- Jag kan köra extra sakta om du vill, så blir ni inte tidiga. Det kan ta en timme..?

Tack. Men, nej tack. En gåvotimme måste respekteras. Tid är pengar,  pengar är tid eller vad det nu heter - jag höll på att förlora en förmögenhet! Vad göra? Mitt humör hann precis slå i bott innan lillasyster deklarerade att hon var nödig. Nummer två var i akut antågande. Jahapp. Nästkommande 30 minuter spenderade vi på en Preem-mack. Felparkerade i alla hast precis framför den enda ruta med "parkering förbjuden" på en handskriven skylt. Efter uträttat ärende krypkörde maken genom den morgontomma innerstan och vi kom ändå fram till stationen en kvart innan avgång. Medan jag fick en kaffe på Starbucks (med extra smak av tidsvinst), fick resten av resenärerna en mini-show när treåringen gjorde halsbrytande konster på en bänk i vänthallen. Sen gick tåget med oss ombord och tiden var som vanligt igen.

Vår dagsresa till metropolen Falköping kräver ett eget inlägg. Jag ska bara först smälta det faktum att min yngsta dotter på fem timmars besök hann (stick i stäv med mina uppenbart resultatlösa trista förmaningar att låta bli) stå halvnaken och dansa i centrala Falköping samt bli fångad i farten när hon var sekunder och centimeter från att dyka över och ner för en bardisk. Bland annat. Detta när syftet med resan var att hälsa på hennes gammel-farmor. 

Det var, trots det oväntade mackbesöket och en del andra incidenter, en jättebra dag. Men de Falköpingsbor vi råkade på kan ju eventuellt behöva en stund att vila och återhämta sig innan vi kommer tillbaka igen. En extra timme eller så.

När motorsågen startas - då är det fest.

Maken började lördagsmorgonen med att hänga den tvätt vi slängt in i tvättmaskinen i torsdagskväll och glömt sen länge. Jag var utan morgonstress på Ica strax efter 9 och upplevde i det närmaste totalt nirvana när jag ensam vandrade runt och lät sak efter sak trilla ner i vagnen. Ett väldigt kapitalistiskt nirvana förstås när hyllorna tömdes och min vagn fylldes.

Sen åkte jag hem och löste av maken i att vakta barnen. Eller barnet. Den äldsta är fortfarande delvis utslagen av feber, men den yngsta är ju å andra sidan som tre apungar på drift. Ett par timmar avlöpte och jag tyckte nog själv att vi nådde nya höjder när jag hörde mig själv förmana yngsta dottern med orden "Ta genast ner fötterna från blomkrukan".

Vi delade på oss på eftermiddagen och jag var hemma med sjuklingen som nu började piggna till. Vi skulle organisera alla hennes tusen pysselsaker i olika lådor. Vi var ungefär lika exalterade både två, det vill säga inte alls, men jag höll ut något längre. Efter ungefär 2,5 minut skyllde dottern på sin feber och tog paus i soffan framför TV:n. Högst tvivelaktig anledning till att få vila tyckte den uttråkade modern och önskade i tysthet att hon själv kunde påvisat någon lite gradhöjning och fått lägga sig platt en stund.

Rummet blev till slut nästan som nytt, och hela kvällen har jag i smyg gått och tittat hennes skrivbordslådor med fack för olika färgpennor, små burkar med paljetter, fjädrar och glitter och alla tejprullar på samma ställe. Det gäller ju att njuta nu för om ungefär tre sekunder dagar har vi limstift och piprensare spridda över huset igen.

Nu sover barnen och det är ju ingen partystämning här hemma direkt - trots lördag. Det beror i och för sig på hur man ser det, maken myntade rubriken tidigare ikväll när det var som stökigast och lillasyster mitt i ett bråk med sin storasyster drog igång sin motorsåg. Precis då bröt vi deras egenskapade lördagsparty, för att ha någon ork kvar till vår egen lördagkväll som startar precis när gulliganerna somnat. Nu.

Hett fredagsmys

Det blev lite annorlunda fredagsmys. Sexåringens panna var så het att den antagligen kunde kopplats till elaggregat och värmt upp hela huset. Medan jag och maken nära fick värmeslag av att ha henne i knät, frös hon och la på oss extra täcken i soffan. Ynklig och stilla; sällan upplevda egenskaper hos henne annars. Men nära 40 graders feber borde ju däcka även en duracellkanin.

Eftersom jag står för katastroftänket här hemma så bad jag henne röra nacken varje kvart (hjärnhinneinflammation), frågade om magen värkte (blindtarmen) och googlar feber+barn+sjukhus i omgångar. Att hon är vaccinerad mot hjärnhinneinflammation är ovidkommande, man vet aldrig. Jo, det vet man, säger maken, och undrade om inte blindtarmsinflammation gör liiiite ondare ändå - och om hon kanske är lite hungrig..?!

Treåringen var icke påverkad av stillheten vi andra försökte uppbringa. Hennes energi, tempo och konster i soffan gjorde att maken misstänkte att någon av hennes tre följeslagare på dagis extraknäcker sockerdeluxelangare.




Nu sover två barn och ett hett tips är att två föräldrar somnar i soffan strax. Heta nätter har en annan innebörd nuförtiden.

Spiderman vs Hello Kitty

När vår yngsta dotter klädde sig imorse valde hon lila tajts och en av sina favoritklänningar, en rosa volangklänning med Hello Kitty. Hon hade spännen i håret och var ren. Det var fotodags på dagis så den vanliga tofsen kammades lite extra noga och strumporna matchade för en gång skull kläderna. (Sen gick vi till dagis, och när jag lämnade henne några minuter senare hade hon ramlat i en vattenpöl, satt alla sina hårspännen i en rad mitt uppe på huvudet och hade en socka av var sort på fötterna.)

Vår lilltjej har tre bästa vänner på dagis, tre killar i samma ålder som henne. De leker lika ofta tjuv och polis som de leker i dockhörnan. För en mamma som mig, som vill att mina döttrar ska ha fler än en roll att välja på, är det som ett perfekt skådespel. Med det undantaget att det är på riktigt och min dotters eget val, vilket gör det ännu bättre.

I helgen började hon prata om att hon ville ha en Spiderman-tröja. I min iver att väga upp glitter och rosa prinsesskjolar med lite andra färger och mönster, sprang jag idag in på HM och köpte den finaste jag kunde hitta. För tycka vad man vill om barnkläder, men avdelningen som är tänkt för pojkar lyser ju inte direkt av färger. Det var mer som att gå in i en mörk hörna med arga figurer som stirrade på mig från galgarna. Helt utan glädje. Men. Hon skulle få en Spiderman-tröja, och att leta på avdelningen med lila och spets efter en sån är ju som att söka spela poker med sig själv. Omöjligt att vinna.

Jag valde en blå med svart tryck. Den röda hade en stor bamsespindel på ryggen och ok att jag vill jämna ut genus, men där går gränsen. Mitt barn går inte runt med en gigantisk spindel på ryggen - oavsett kön. (På barnet alltså, spindelns kön är jag högst ovetande om).

När jag kom hem hade maken använt inköpet som muta och lillasyster mötte mig i dörren. Hon sjöng en egenhändigt komponerad sång om Spiderman, hoppade runt mig och slet i påsen. Innan jag hade fått av mig skorna hade hon krängt av sig den rosaprickiga Hello Kitty-klänningen och dragit Spiderman över huvudet. Sen dansade hon iväg och tre timmar senare bestämde hon sig för att sova i den. Och ha den till dagis imorgon.

Imorgon är det foto igen, syskonfoto. Jag funderar på en fotokombo med namnet Från Hello Kitty till Spiderman på 24 timmar.

Lördagsmys (?)

Vi satsade på en picknick utomhus i lördags. Tre familjer med fem barn i åldrarna 3-7 år. Min make och jag hade planerat för att grilla korv och visa oss från vår allra finaste Fjällräven-sida, vilket i vår värld inkluderar korg med kaffe på termos, saft och sittunderlag.

Veckans picknick var förlagd till den 4H-gård som vi när barnen var mindre besökte lika ofta som vi besökte mataffären - dock i olika syften. Vi kan den här gården. Känner grisen till namn och vet vilka fjäderfän man ska akta sig för att jaga.

I vår fantasi var det sol och en lika fin höstdag som förra lördagen när ungarna sprang i t-shirt och maken undrade om shorts var ok i mitten av oktober. I verkligheten hann det bli mörka moln, regntunga skyar (vackert ord - fult innehåll) och snålblåst innan vi hann ut till bilen. Medan maken släpade på solmadrass (sittunderlag) och två fullpackade barnryggsäckar (korg) så mutade jag vår yngsta dotter med en gammal hittad chokladbit för att hon skulle ha på sig något annat än sin sommarjacka inför vår naturupplevelse. Utbrottet som följde innan chokladen åkte fram, var i stil med den fängslade dinosurien i Jurrasic Park. Samma ljudvolym, samma ylande.

Småspiken började falla från himlen när vi steg ur bilen. Storasyster undrade varför vi skulle vara ute när det regnade, vilket gladde mig en millisekund; hon ÄR min dotter trots djurintresse och naturfascination. Sen sa jag åt henne att springa och leka. VAR GLAD. VI ÄR PÅ UTFLYKT.

Vi kikade in i stallet och tog en vända till marsvinen, som vaktades av en gäng arga gäss, innan vi dukade fram de köpta kakorna och platsmuggarna med saft och kaffe. Alla barnen, utom en yrvaken 4-åring, hann också springa av sig, klättra, smutsa ner sig ordentligt, mata hästarna och bräka ikapp med fåren innan en av mammorna jag bestämde att utflykten var slut.

Kvällen fortsatte hemma hos oss med tacopaj och vin. Helt utan Fjällräven-stuk.

För tre veckor sedan...

...skrev jag det här, men glömde tydligen publicera. Inte så otippat egentligen, men en blir ju lite fundersam över vad mer i livet som möjligen inte blivit gjort de senaste veckorna. Har jag kanske till exempel tränat mer än jag minns? Kommer jag hitta nya kläder med lapparna kvar i kassar i skåp? Tänk om jag har lämnat in alla papper till försäkringskassan i rätt ordning med rätt uppgifter? Nä, det sista var för osannolikt. Men, i alla fall, här är en fotoparad på mig och maken, menad att publiceras i slutet av september:

Vi kanske inte alltid ser varandra i ordets rätta bemärkelse mellan matlistor, Ikea-kassar med tvätt och blöta skor som måste snabbtorka om ungen ska gå med på att gå ut dagen efter. Det var betydligt enklare i lördags när vi bodde på nybyggda Clarion Hotel Post, och dessutom spaade oss igenom en förmiddag. Till kvällens middag (och efter fördrink) försökte vi få till ett foto på oss som vi båda var nöjda med. Sen slog det över i någonslags överdriven fotosession med ego som överskrift.






Min make har ett tillägg här: på de foton han ser ut som om han har något slags Jesus-ljus i pannan, så är det orsaken till att hans hårfäste till synes försvunnit bakåt nacken. Han är alltså inte mer helig än annars. Vad gäller den sista bilden så skyller vi på gravitationen.