måndag 30 september 2013

Den vilda jakten på boken

Vi var på bokmässan i lördags, min make och jag. Min plan var att komma dit efter lunch, strosa runt, fika lite, kika på böcker, lyssna på utvalda författare och sedan köpa några utvalda, kanske signerade, böcker. Det en något förfinad tanke av det armbågskaos och boklåderace som påbörjades så snart vi knött oss in.

Jag greps kanske av eufori efter två steg; shoppade loss i närmaste bokmonter och kom på först efteråt att tänka på det opraktiska i att nu behöva släpa på kassar med böcker. Tanken var ju nu att vi skulle vara lite fria från prylar att släpa på när barnen inte var med. Istället skaffade vi oss i sann freudiansk anda böcker motsvarande i alla fall en mindre ettåring i tyngd. Dock kunde denna bäras i påse.

Efter en knapp timme deklarerade maken att han fått nog. Min tanke om ett fyratimmars-pass i svettlukten och trängseln röstades ner av min inre röst och makens yttre påstridighet. Vi letade upp ett fik på övre plan, betalade överpris för kaffe, vatten, öl och yoghurt av ett cafébiträde som såg ut som att hon hellre hade druckit gift än stått där hon stod. Å andra sidan var syrebristen rätt monumental, kanske hade hennes humör gått på samma sparlåga som min makes glada tillrop hotade att göra. Vi satt. Drack. Andades. Jag var redo för rond två, men icke mitt sällskap. Precis när jag skulle påbörja mutningen, fick vi se en man i svart t-shirt med texten "Riktiga män väger över 90 kilo", vilket piggade på min make så pass att vi kunde ta en ny runda i galenskapen.

Jag fick en glimt av många favoriter, och förutom att jag smygfotade Jonas Gardell, tillsammans med cirka 50 andra lika diskreta fans, så fick jag en pratstund med Henning Mankell. Han var så nöjd och glad, kunde nästan inte dölja den eufori han kände över att få bli fotad ihop med mig.




Stå i kö är inte vår grej, men de kortare signeringsköerna tog jag mig an, påhejad av min make som valde att vänta i bakgrunden med allt tyngre kassar och ett nu ganska blankt ansikte. Det var Justin Bieber-stämning över köerna till Jan Guillou och Camilla Läckberg, medan Patrik Sjöberg stod ensam med en handskriven skylt och högar av böcker. Jag tog sikte på Emma Hamberg, författare född i min barndomsstad Vänersborg. Lätt starstrucked och med en stolpig inledning om att hon var min idol på många sätt när jag var tonåring, fick jag min bok signerad. Hon var vänlig och oavsett vad hon tänkte om denna stammande nästan jämnåriga kvinnas fascination vid hennes serier och böcker, så skrev hon fina ord innan vi sa hejdå.

Sen fick min make nog. Han gick ut i foajén och satte sig. Jag tog ett djupt andetag och tog ett varv till innan jag tryckte mig ut genom folkmassan och liksom gled ut med strömmens svett tills det plötsligt gick att andas igen.
Vi stod utanför och flämtade en stund innan vi konstaterade att min plan förvisso inte funkat, men att vi kunde heighfiva vår insats och eventuellt söka in till nästa omgång av gladiatorerna. Jag tror i alla fall att jag har ett fan i Henning Mankell.

















fredag 27 september 2013

Världens bästa lyckopiller

De här pillren behöver du inte vara rädd att bli beroende av. Det är nämligen det som är hela grejen, att leva med dem. Glöm att tänka efter före, ta så många du behöver, ofta. Deras inverkan kan ibland tyckas ge lika mycket energi som de tar, men i det långa loppet fyller de på ditt behov av välbefinnande och gör ditt liv komplett.




Varning: Pillren är starka. De håller dig i sitt fasta grepp och utan dem kommer du att känna dig tom. Det rekommenderas att ha minst en dag per månad när du låter någon annan prova samma lycka så din kropp och ditt sinne får vila.

Och glöm inte att det är nu du har din chans, med åren kommer pillren bli svårare att få tag i. Deras styrka minskar inte, men tillgängligheten minskar rejält.

Har du en gång vant dig vid dem så är du fast för livet. Det enda du kan göra då är att hänga med, det blir det bästa rus någonsin kommer uppleva.

torsdag 26 september 2013

Fruktbröllop

Båda låg kvar när klockan ringde. Alldeles för sent stapplade vi upp, påhejade av en alldeles för pigg dotter och trött men kramgo dito modell mindre. Krockade i badrummet, psykologiskt blodvite uppstod då båda dök på tandkrämstuben samtidigt. Några morranden om ett kallt hus. Svar i samma tonläge om för låg kunskap hos en av oss om hur värmen fungerar. Påklädning av barn som vill gå i nattlinne till dagis, och påminnelse till skolbarnet om att ta med en frukt.

En snabb puss i dörren och löfte om att höras senare.

Klockan visar 7.02 när jag sitter på bussen. En halvtimme senare tar jag en klunk av mitt morgonkaffe och tittar på telefonen. Upptäcker dagens datum, 26 september. Det ringer en klocka. Vi har ju bröllopsdag! En googling senare är året fastställd till fruktbröllop.

Grattis älskling till en fru med utmärkt morgonhumör och nödvändig kunskap om element! Samt friska tänder.




2009.


Nu tar vi en banan.

lördag 21 september 2013

Lugna gatan?

Jag bad om höstsol, sovmorgon och lite ro. Solen sken in när treåringen väckte mig klockan 07.07 - iförd blöja, haklapp (?) i FC Barcelonas färger samt nattfrilla. Vi lyckades snooza ett tag, vilket dock ledde till lätt kalabalik när vi höll på att missa storasysters simskola som började 09.20. Då kanske inte lugnet var totalt, men över dagen fanns stunder där vi både hann tänka och sitta ner utan akut uppgift.

Lugn är ju en definitionsfråga, och i vårt fall är det så sällsynt att det är värt sin vikt i, om inte guld, så åtminstone saffran. Men någon har hänt. De där stunderna där maken och jag tittar på varandra och undrar varför ingen av oss har en unge i 1. Knät 2. Hängandes i benet 3. Skrikandes "färdig" från toaletten, är fler. Vi har dock inte vant oss och gör fortfarande saker i raketfart och med flåset uppe.

Idag när barnen plötsligt höll sams och lekte nån Pippi-lek på övervåningen, så flög vi upp från matbordet för att genomföra det välbehövliga steg två i vår vardagsrumsommöblering. Alltså, det är ju inte arga snickaren-varning eller så, men jag höll på att få krupp på den oreda vi har haft i rummet de senaste veckorna sen vi plötsligt fick en soffa hemlevererad. Jo, vi hade ju beställt den, men det var ju åtta veckor tidigare så vem mindes precis när den skulle komma?

Erfarenheten sa oss att vi borde ha i alla fall 20-25 minuter innan vi behövdes som fredsmäklare. Som två blådårar på speed kutade vi runt med bord, tavlor, borrmaskiner, gardinstänger, stolar och ett par hundra småleksaker som tycktes ramla fram för varje sak vi lyfte på. Vi svängde runt grejer, flyttade krokar och provsatt. När jag skriver "vi" så menar jag mig själv. Maken menar nämligen att allt han behöver göra är att blunda, så kan han visualisera hela rummer ner till minsta deltalj. Själv måste jag ställa mig på fyra ställen, ligga ner i soffan lite, hoppa upp på en stol, gå ut och komma in igen, låtsas att jag är påven, kasta tre mynt över vänster axel och snurra och ja, ni fattar. Det är lite rörigare för mig att verkligen se om det blir bra.

Vi lyckades med banrekord och gonggongen ljöd precis när vi sladdade i mål, då hade det gått 30 minuter från start. Målsnöret bestod av att töserna på övervåningen hade tröttnat totalt på varann och tjöt om allt från vem som ätit flest plättar till frukost till vem som hann först fram till den finskspråkiga varanten av Hello Kitty som ljöd i bakgrunden. Hälften av möblerna hade då ny plats, flera kartonger var tömda samt en spindel (modell: för stor) vad dödad. Ryggdunk på det!

Ro kommer i olika former. Det blev full pott på mina önskningar idag.

tisdag 17 september 2013

Lantliv

Den ena älskar djur. Den andra är galen i fordon. Båda har bevisligen legat i min livmoder, men där kan jag lova att ingen förkärlek för ovan nämnda intressen smittade av sig.

Vårt besök i söndags på släktgården i Murum var en uppvisning i exakt hur gärna våra barn hade velat växa upp på lantgård. Treåringens lycka var gjord när hon tillsammans med sin moster och sin mammas syssling fick åka med i traktorn - och styra den! (På ofantligt stor gårdsplan kanske ska tilläggas). Hennes storasyster varvade besöken i lagår'n och närstudien av kalvar, med att sitta frivilligt instängd i hundgården. (Tillsammans med hunden kanske ska tilläggas).

Jag består till hälften av bonnablod, har en go västgötasläkt på slätta' och tycker faktiskt att det är något visst med gula vajande fält. Men jag trivs ändå bäst vid havet - och på asfalt. Min make, som är uppväxt i villa nära en storstad, har en något romantiserad syn på jordbruk. Trots att han i stan vägrar att ens diskutera tanken på husdjur, så fick han något drömskt i blicken när han frågade mig om jag verkligen inte kunde tänka mig att flytta ut på landet. Möjligtvis tänkte han mest på höskullar och solnedgång över gröna hagar, men jag kände mig ändå manad att påminna honom om hans gräsallergi och kostnaden för diesel varje gång jag ska måste fräsa iväg när lappsjukan slår till.



Vår yngsta dotter kanske ändå är lite lik mig. Högt upp i traktorn med makt över ratten fick hon frågan vart hon tänkte köra. Hon svarade självsäkert:

- Till stan!

söndag 15 september 2013

Skärgårdsliv

Min mammas födelsedag firades i lördags lite i förskott och vi valde att åka ut i  Göteborgs södra skärgård för att äta middag.  Den uppmärksamme undrar kanske varför vi valde de södra öarna när vi bor i norra skärgården, och ett stenkast från närmaste färja ut till öriket? Nu jobbar inte vi riktigt så. Vi går inte på vad som är enklast, utan på vad vi känner för. Och nu kände vi för att åka ut på en skärgårdsbåt till en ö utan biltrafik och sitta på en veranda med utsikt över havet. Söderöver.

Vi anlände hamnen 16.10. Båten gick 16.30 till Styrsö där vi skulle äta på Brattens Wärdshus. Medan maken parkerade bilen lite käckt och snabbt, skulle jag hålla reda på två eftermiddagshungriga barn vid kajkanten med hjälp av deras mormor. Den som valde att ställa landgångar på rad kanske inte såg potentialen av lekplats i dem, men det gjorde definitivt mina barn. Ett hot om att få stanna i land och en muta med vaniljbulle gjorde susen för kajfriden.

Klockan gick. Precis när jag undrar om vi kommer hinna med båten ser jag min make stå och fäkta med armarna en bit bort. Han hittar ingen parkeringsplats och flertalet närvarande blir involverade i vår jakt på en parkeringsplats som inte är vikt åt öbor med "förhyrd"-skylt. Han får ett tips och drar iväg, men klockan är 16.25 och jag inser att han inte kommer hinna. Jag börjar se McDonalds-skylt som värsta scenario. Något sa mig att min mamma inte hade varit helnöjd med den kvällen. Nästa båt till Styrsö går en dryg timme senare.

Snabb koll på övriga båtar, och vi hittar en som avgår 16.40. Till Brännö och Asperö. Hur fel kan det bli? Ö som ö. När klockan är 16.37 kommer min make kutandes längs kajen, han dundrar in och hinner precis få med oss i farten innan det är dags att gå ombord. Han är svettig och förbannad - på Göteborgs stad: "Bilhatarstaden". Det undgår få ombord på båten, att den knäppskallen som planerat så få parkeringsplatser för besökande till öarna borde få gå på plankan.

När han lugnat sig lite så återstår fortfarande att hitta en ny restaurang på en ny ö. Det visar sig vara ett lätt val. Övriga passagerare upplyser oss om att det bara finns en krog, Brännö värdshus, på den ö vi ska till. Bara 20 minuter senare kliver vi av på en tyst och lugn skärgårdsö, en ö med alla attribut för att finnas på bilden bredvid ordet "idyll" i ett uppslagsverk.


En promenad inåt ön gav oss tid att varva ner, och insikten om att en restaurang nära vattnet ändå inte är våra barns grej. En stor gräsmatta och chans att "ta ett varv" rimmar bättre med ord som middagsfrid och champagne. Vi kunde sitta ute, fisken var perfekt lagad och vi välte ingenting. Förvisso ville den yngsta i sällskapet stå upp i sin stol och äta, men det blev inte beviljat. Hon överklagade beslutet rätt tydligt, men efter högljudda protester från domaren, samt överraskande nog från hennes medkumpan, så valde hon att acceptera "straffet": att sitta ner i stolen och äta sin köttfärssås för att få efterrättsglassen serverad.




Det blev en superlyckad kväll. Kanske, kanske, kanske kan man våga sig på ett litet, litet, pyttetack till Göteborgs stad..?

onsdag 11 september 2013

Att nöja sig

Jag borde ha bloggat i söndags. Nu har jag ju glömt förträngt hälften av dagens händelser. Men det började i alla fall bra. Det minns jag. Emil i Lönneberga spelades på Lisebergsteatern och ett av två barn var exalterade. Övriga barn (1) var något misstänksamma, och var noga med, att med fyra veckors skolgång i ryggen, påpeka att Emil är ju för småbarn "som går på dagis".

Jag hade bunkrat upp med mutor för att förekomma eventuella infall av att leka hela havet stormar i bänkraderna eller om någon TREÅRINGEN känt sig manad att inta scenen. Men de satt still. Hela tiden. Jag upprepar: De satt still hela tiden. De satt still hela tiden. De satt still hela tiden. De satt still hela tiden. De satt still hela tiden. De satt still hela tiden. De satt still hela tiden. De satt still hela tiden. De satt still hela tiden. H-e-l-a-t-i-d-e-n! Något foto på denna unika händelse som platsar i vår egen Guinness-bok med rekord fick jag inte. Jag gjorde några försök, detta var det bästa:


Teatern var verkligen bra och välspelad. Alla var nöjda efteråt. Nästa gång nöjer jag mig med det. Men i söndags hade jag sopat alla curlingbanor och bestämt mig för att lösa in det löfte jag gett dottern vid vårt förra Lisebergsbesök. Ett körkort för Farfarsbilar låg i potten. Banorna var verkligen skinande - hon har nämligen redan ett hemma, men jag hade ju lovat och hellre än att höra mitt svikna löfte till nästa sommar så valde jag att casha in tiden det tog att fixa ett. Treåringen var med på noterna, men började visa tendenser på att vilja klättra samt eventuellt avvika efter 20 minuters köande. Till slut var vi framme.


De satt som ljus och var båda övertygade om att just deras ratt var den som styrde bilen. Jag satt bak och drömde mig bort till en pensionärstillvaro när de kan återgälda de här åren genom att köra runt mig. Det enda som fattades var ett glas champagnen. Och kanske en stråhatt. Och 40 år.

Efter åkturen fick jag ny chans att nöja mig. Men nej. Vi tog sikte på spelen. Jag såg ytterligare en chokladvinst framför mig, men hann inte blinka innan storasyster fått med sig hela gänget till spelet med stora mjukisdjur. Vi valde tre nummerbrickor. Just  precis när hjulet började snurra kunde jag sätta fingret på varför jag kände tveksamhet: vad gör jag om en av dem vinner?! Förutom att jag är kallsinnigt inställd till att ta in ytterligare en nalle över vår tröskel hemma, så kunde jag ana ett besvikelseutbrott på horisonten från den av dem som i så fall skulle bli utan vinst. Jag hann också tänka att "äsch, vi vinner inte" och "undra hur man snabbast styckar ett gosedjur" innan hjulet stannade på äldsta dotterns födelsedagsnummer. Hon vann! Tre minuter senare hade vi en överlycklig tjej med en stor röd papegoja under armen och en något förvirrad lillasyster som undrade var hennes vinst var. Snabb avledningsmanöver - moooooot glasskiosken!!! Jag ville inte påminna förloraren för mycket om hennes vinst förra gången, eftersom jag då hade kunnat hamna i halshuggarläget på papegojan. Chokladen hon vann fick hon nämligen dela med sig av till sin mamma på studs, och sedemera även till övriga familjemedlemmar.

Orken hade balanserat på en tunn tråd en stund, och när glassen var uppäten så började lillasyster visa tendenser till att ett uppfostringsläger skulle kunna vara aktuellt. Ytterligare fem minuter senare gjorde hon det något otippade och rymde ut från Liseberg. Försent insåg jag att hon inte kunde brytt sig minde om oss som var kvar, så jag slängde jacka och väska på marken och satte av efter henne. En annan mamma försökte stoppa min framrusande dotter, men hon hade bara en ettåring med sig och visste således inte hur en treåring ska fångas. Tack vare henne blev dock rymlingen sinkad, och jag knappade in på hennes försprång. Jag nådde dottern precis när hon skrattande försökte finta undan mig genom att snabbt vika av åt höger men jag var snabbare. Där och då bestämde jag att Lisebergsbesöket var över för denna gång säsong.

I väntan på vår skjuts hem kunde alla som uppehöll sig inom en radie av några hundra meter från södra entrén, skåda hur jag med ena handen höll en röd papegoja, i den andra balanserade en nyinköpt docka med otorkat glitterlim på magen (hoppade över den historien) och en sprattlande och vilt fäktande dotter i den tredje. Nu överdriver hon allt, tänker den uppmärksamme, inte har hon tre händer? Nä, just det.



fredag 6 september 2013

Fästande

Mormor nattade barnen igår när vi var på föräldramöte. Vi lämnade henne vid 18 med en treåring som ville fika och en sexåring som ville cykla till en kompis. När jag stängde ytterdörren hörde jag min mamma säga ”nu ska vi ha en mysig kväll tillsammans” och kände spontant att jag och maken nog ändå dragit det längsta strået med vårt kvällsmöte.

Vi kom hem vid halv åtta till beskedet att kvällen varit lugn och en av två sov. På den sovande hade det dock upptäckts två svarta prickar som barnets mormor trodde kunde vara fästingar. Eftersom det är i särklass det äckligaste jag vet (jaja, i kombination med andra småkryp) så kunde jag inte låta dottern sova med eventuella urtidsdjur kravlande på kroppen.  Jag gick igenom det sovvarma, lätt lockiga, men rufsiga, håret med kam och varenda millimeter av kroppen. Mormor hade rätt. De fanns där; en mitt på huvudet två på benen. Maken kallades in i rummet.

Med största precision och med mig som ivrig supporter jobbig gaphals fick han bort båda spindeldjuren med pincett. Hon gnydde lite i sömnen, men vaknade inte. Det var vår första gång med fästingar och med en släkting som drabbats av kronisk borrelia så kommer vi eventuellt vara lite smått hysteriska med att vakta röda ringar och andra symtom i flera veckor. Idag klädde jag henne i hellånga tajts, klänning med långa ärmar, strumpor och täckta skor. Hon tog själv på sig en keps. Eftersom hon har en förkärlek för att leka i buskage, åka kana nerför skogsbackar och rulla sig i gräs så är väl hit-raten rätt stor för fästingkolonierna på just henne. 

Mysig kväll var ordet.

onsdag 4 september 2013

Dagens fem punkter

Saker jag inte hade räknat med innan jag fick barn:

1. ...att ställa klockan på 06.30 och tänka; "Yes, sovmorgon!"
2. ...att sandaler en morgon när termometern visar +4 kan rädda ett världskrig. Eller i alla fall göra att en mamma slipper hamna på hispan.
3. ...att fiskpinnar kan ätas med ketchup, i korvbröd och med en skivad blodpudding som tilltugg.
4. ...att missta Avicii för en ny barnvänlig resort, men kan rabbla Bolibompas arkiv på SVT Play i bokstavsordning. Mitt i natten.
5. ..att se det självklara i att maken hämtar en gaffel och rotar i holken efter lillasysters toabesök för att hitta den piratring som hon eventuellt har tappat ner bland...ja, ni fattar.


More is more.
 

Kvällsrutiner

Häromkvällen använde min make en lång stund till att leta efter ett stekt ägg i trä. Detta leksaksägg var för stunden det enda vår yngsta dotter överhuvudtaget kunde tänka sig att sova tillsammans med.

En annan natt samsades, på 90 centimeter säng, en treåring, en mamma, tre nappar, två snuttefiltar samt sju kantiga, färgglada plastgrodor. De tre kuddarna och täcket fick knappt plats - och inte behövdes de heller - värme var det vi hade mest av.

I förrgår valde hon en bankdosa som "nalle". En napp i munnen, en i ena handen och en bankdosa i den andra. Nämen visst. Så klart. Varför inte? På morgonen var det lögn att få henne att släppa den. Istället utökade hon sin samling med en anteckningsbok och lät värre än Hesa Fredrik när jag försökte få henne att släppa dem. De fick följa med till dagis.


Pippi-figurer, telefoner, en hammare (plats - bäst att påpeka), ett stetoskop (också plast, men i naturlig storlek) och annat smått och gott brukar också vara poppis att hålla i ena handen när hon ska somna. Sjunger sedan pappa en Elvis-låt så är saken kirrad - hon somnar som en stock. Nallar, gosedjur och andra traditionella mjukisdjur göre sig icke besvär.

söndag 1 september 2013

Hjälpsamhet är en dygd.

Maken satt lite illa till idag på morgonen. Han ropade på sin yngsta dotter och bad henne hämta lite papper. Det fick han.


Han sa ju lite.