På svensk mark

Vi kom hem på utsatt tid! Vårt plan var (o)turligt nog det första internationella som lämnade JFK-flygplatsen efter att stormen dragit till havs. Snöröjningen pågick nonstop men det var ändå något nervöst på startbanan när flygplatsen såg ut så här på söndagkvällen:


Men ingen is på vingarna och planet höll sig på banan. Vi klev ut från lägenheten på Manhattan klockan åtta i söndagskväll svensk tid. Jag klev in genom dörren hemma i radhuset utanför Göteborg strax innan 11 på måndag förmiddag. Hela resan med taxi-flyg-flyg-flygbuss-buss tog bara 15 timmar. Rätt snabba puckar och New York känns plötsligt ännu närmare.

Efter ett par timmars sömn hemmavid, hämtade jag barnen. De var lika så exalterade som jag och med hjälp av lite presentutdelning så fick jag ändå godkänt på att "åka iväg på det där sättet" som åttaåringen sa lätt surt i telefonen över Atlanten i helgen.

Vardagen är tillbaka, ikväll var det jag som la vår svårnattade femåring. Men med lite semester i ryggen så blir det lättare att känna lugn, trots att klockan går, när hon vill leka viskleken (på två personer) eller vill att jag ska gissa vilket djur hon tänker på (nakenkatt varannan gång, däremellan noshörning) trots att hon borde sova.

New York-känslan hänger kvar, förutom minnen och hundra foton så knastrar det fortfarande i öronen från flygresan och den ouppackade väskan står på golvet i hallen. Den får nog stå ett litet tag till...

Största möjliga tystnad...

Så kom snön äntligen. En blizzard och snowzilla som de har döpt till "Jonas". Hela New York var på tårna, alla var förberedda och de senaste två dagarna har det knappt pratats om något annat på TV. Morgonshowen visade långa inslag om hur man man bäst skottar snö och framförallt hur man undviker att få en hjärtattack medan man gör det. Tydligen ska man ta paus 15 minuter varje timme och under den tiden inte röka eller dricka kaffe. En bra mössa och halsduk hjälper också mot att drabbas av "för låg kroppstemperatur", det vill säga, du slipper frysa.

I varje affär har vi fått höra "stay safe" och "keep warm". Hur mitt resesällskap tolkade de orden är tämligen oklart. Vi vaknade klockan fem och vid sju gav hon sig ut att löpträna en runda. Då hade stormen precis vaknat till liv, det var ett par centimeter snö på gatan och vinden ven. Men hon gjorde ett par tappra kilometer innan hon gav upp kom tillbaka. Själv låg jag under täcket och hade koll på Weather Channel.

Vi gick ut för frukost och hamnade på Pick a Bagel. En frukost som är värd att minnas länge och spara i sitt favoritfrukostgömshjärta.


Sen pulsade vi vidare, tidsvis genom snövallar, men vi kom fram till Time Square och hann att med ett par affärer innan Manhattans affärer började tömmas på folk.





Det var inte jättemycket snö då, innan lunch, men det var stormvindar och is som virvlade. Strax efter fick vi meddelande från borgmästaren att stan skulle stängas ner.


Vi gick hem och åt lunch, vilade och kollade film. Men sen bröt vikingen i oss ut och vi tog oss upp till Central Park. Staden var så tyst. Inga bilar på gatorna och inga ljud. Ytterst få människor, som alla gick lugnt och hjälpte varann att ta sig fram. Det var nästan som en film, som om världen utanför inte fanns längre. Bara vi just där och då, som pulsade fram och kastade några snöbollar och försökte komma med i lokal-TV som sände live från Central Park. Det lyckades inte. Vi gick till mataffären som var öppen för bunkring, men som stängde medan vi var där.

Huruvida om vårt flyg är inställt imorgon eller ej råder det delade meningar om. Nu har det fallit snart en halvmeter snö sen imorse, men ska sluta inatt. Nyheterna säger att flygplatserna är stängda till och med måndag. Flygbolaget menar att vår plan ska lyfta på söndag eftermiddag som planerat. Vi får se! Snowzilla bestämmer tydligen nu.

UN- kind of day

Vännen vi bor hos här i New York jobbar på FN. Idag fick vi en specialrundtur av honom i FN-huset. Vi började med en cola i fiket och försökte smälta in bland alla delegater och andra som rörde sig där. Jag har åkt på en rejäl förkylning och med min lätt svullna ögonlock och röda näsa, så var det inte helt enkelt att låtsas lösa några världsproblem över en kafferast.

FN har sina svårigheter i mina ögon, men jag blev svårt star-strucked av att bara finnas till i Security Council, där det tagits beslut om de flesta stora politiska konflikter i omvärlden. Rysningar, gåshud och nervöst fnitter på samma gång när vi fick komma riktigt nära (men inte ta bilder).

Vi tog foton där vi fick, men selfiepinnar är bannlysta i FN-huset. Säkerheten var extrem hög och vi fick inte ens gå på toaletten utan våra bevis på att vi var gäster till en anställd. Vakter var tjugonde meter och respektfull tystnad i många rum. När det blir så där högtidligt så kan jag ändå inte låta bli att tänka på att det är vanliga människor som jobbar där, vanliga människor som snoozar på morgonen, snubblar ibland och blir arga när de har PMS.


Vi avslutade med att skåla i Cava på vad som tydligen är New Yorks mest respekterade och svåråtkomliga barhäng. Vi spanade efter Ban Ki-Moon o hans gäng, men där var nog mest hang arounds från andra avdelningar på FN. Hur som helst så var det väldigt trevlig stämning och massa skratt, som det ska vara på after work en fredag.

Shop til' you drop

Vilken start! Vi vaknade tidigt, vid fyra, och var pigga tack vare jetlag. Strax före åtta stod vi på Manhattans gator och dagen kunde börja. Vår plan var att ta oss nerför Manhattan mot Frihetsgudinnan och Ground Zero.

Efter utefrukost, som var supergod men snäppet för nyttig för den här matresan, stod vi inne i provhytten på favoritaffären Express. "Miss Candice" hjälpte oss med klädtips, storlekstips och livstips. Allt medan vi fick prova och skratta oss igenom en timme. Det blev några kap. Och så där fortsatte det. Vi sicksackade mellan butikerna och gick däremellan och pratade. Det är tur att gatunätet i New York är så extremt enkelt, samt att jag slapp navigera oss, för på vägen söderut gick vi sällan rakt. Vi hann vi med att dricka varm choklad i Midtown, luncha i Greenwich Villiage och äta donuts i Chinatown. Mat i alla dess former är väldigt viktiga inslag i den här resans syfte. Dag ett uppfyllde sitt mål.


Sju timmar och drygt 1,5 mil senare kom vi fram. Då var det mörkt. Ground Zero var upplyst och väldigt vackert. Frihetsgudinnan kunde vi bara ana, men hennes siluett lyste upp långt ute i hamninloppet. Vi har varit där förr båda två, så det var helt okej. Efter 25 000 steg var vi rätt möra. Manhattan är bara 2,2 mil lång totalt, så vi en rätt stor omväg ge om alla de där affärerna från Times Square. Vi tog en taxi hem.

Vi avslutade på bästa sätt, med amerikansk hämtpizza "by the slice" i soffan framför TV.

New York, vi är här nu!

Så är vi här! Flygresan gick smidigt, jag hade laddat med sex tidningar och två böcker men hann inte ens öppna en av dem. Flyger man med en vän som pratar lika mycket som jag och dessutom har lika många åsikter, då hinner man inte med så mycket annat än just det. Det var en dagflygning, vilket var tur, för vi var kanske inte tystast på planet. Det var förvisso killen i sätet bredvid mig som somnade fem minuter in i flygningen och satte sig upp när vi hade landat.

Det enda spännande på flygningen var att jag var övertygad om att Ola Rapace satt i raden bredvid toaletterna. Vi spanade och försökte få till en naturlig selfie utan att röja selfiepinnen, där han syntes i bakgrunden, men det visade sig omöjligt. Nu visade det sig förvisso också senare, att om inte han talar ryska så var det inte han.

Sen skulle vi fylla i våra papper för inresan till USA. Man för ju nästan tvångstankar och vill fylla i ja, ja, ja på alla frågor som rör om man har vapen i väskan, tänker smuggla djur eller någonsin har varit kvartär länge i USA utan visa... Det senare är ju förstås ett ja, men vadå, jag var ung och klok och ville spendera ett år i Kalifornien. Kan ni klandra mig? Möjligtvis duger inte det som ett argument i tullen, men denna gång släppte de in oss så jag behövde inte ljuga.


Vi ska bo hos en kompis till mitt resesällskap, eller rättar sagt hos honom och hans finacee. Jag känner dem inte men vi började vår resa med hämtmat och en öl i soffan, sen kände vi varann. Vid åttatiden på kvällen amerikanskt tid (runt 02 hemma), började jag känna mig vimmelkantig. Jag ursäktade mig och sa att jag bara skulle vila ett par minuter. Jag stensomnade naturligtvis i deras soffa. Snygg var det antagligen inte, speciellt inte med tanke på att jag börjat känna av en förkylning. Men jag fick en filt och en kudde och där nånstans tror jag att vi blev vänner allihop.

Dan före dan!

Jag har gått omkring med ett leende på läpparna idag, trots snökaos och svettig morgon. Imorgon drar jag och en älskad vän till New York för att...göra precis vad vi känner för! I fem dagar! I världens bästa stad! Kan inte bli annat än succé.

Okej, jag kanske inte skrattade jättemycket imorse när vi höll på att köra fast med bilen i snömodden. Och jag kanske inte var glädjen själv innan vi löst alla praktiska saker som följde när skolan inte kunde servera lunch och förskolan hade tre pedagoger och typ 300 barn på plats. Lastbilen som körde fast på tvären vid infarten i vårt område, var inte heller någon stämningshöjare. Den blev droppen som fick mig att ge upp alla försök på att ta mig till jobbet idag. Det blev hemmakontor, pulsa utomhus i perfekt tempererad vinterluft och njuta av vackra snövyer o solen istället. Och glädjepirr hela dagen inför morgondagens äventyr.

På eftermiddagen tog jag ett överilat beslut och satte barnen i bilen. Om någon såg en silverfärgad V70 slira, köra upp i snödrivor och hörde haranger av fula ord från förarplats, så var det jag. Barnen verkar dock oberörda och undrade varför jag inte bara körde rakt fram. Nämen, absolut, tack för tipset. Tyst i baksätet NU!

Jag antar att norrlänningar och vildmarksbor har skrattat åt oss idag på västkusten. Hur svårt kan det vara med lite snö? Vädret i New York verkar bli ungefär runt nollan och på lördag...taaaadaaaa: snö! Massa snö! Som vi ska skratta åt dem.

Isdrottning

Det var hundra minusgrader i ridhuset idag. Ryttarna frös nog inte, men läktaren var fylld av föräldrar som huttrade och värme händer och själar på kaffe. När hästarna galopperade förbi tog jag ett steg tillbaka för att slippa vinddraget, då hade jag nog frusit till is på riktigt. Maken, som är i fjällen, menade att de hade 31 minusgrader i morse och att det var frost på insidan av fönsterrutan. Bah! Lite frost inne i en fjällstuga är inget mot ett iskallt ridhus, det tycker jag någon kan brodera på en bonad, så är det bra med det.

Till och med hästen verkar stelfrusen.

Femåringen, som är portad från stallet för allas trevnad och överlevnad, var hos sin mormor under tiden. När vi kom hem, kröp vi ner under ett täcke, femåringen och jag. Hon var förvisso inte lika intresserad av att gosa. Jag fick på nåder låna lite av hennes kroppsvärme om jag gick med på att kallas drottning Miranda resten av dagen. Själv var hon prinsessan Sofia. Visst, inga problem, drottningen bestämmer ju. Hon var dock inte nöjd med mig, jag låg hela tiden på hennes lila mantel tydligen. Efter en stund frågade jag om hon ville ringa sin pappa.

- Du menar Kung Roland..?
- Ja, det kanske jag gör, vill du ringa Kung Roland?
- Nej, kungen har ingen telefon.
- Nähänä.

Framåt eftermiddagen flyttade vi oss till soffan. Åttaåringen fixade på eget bevåg en bricka med snacks, tre plastmuggar med sugrör och en vattenkanna (!) med saft till oss. Under en fleecefilt tittade vi sedan på Barbie på TV i en halvtimme, innan jag storknade av en överdos fluff och meserier i prinsessvärlden och stängde av. Det var i och för sig rätt bra tajmat, femåringen hade ändå rört till soffmyset genom att övergå till att jaga några typ av osynliga ninjor och hennes fespö var nu ett svärd.

En enkel middag och glass till de två yngsta i hushållet, som klokt hävdade att, "kallt ute passar bra med glass ju, det är ju också kallt", avslutade lördagen. De små sover. Det var en bra liten lördag. Men nästa vecka är det kung Roland som följer med till ridhuset.

Tandvärk!

I måndagskväll slog plötsligt tandvärken till i min vänsterkäke. Herreminje så det värkte. Natten mot tisdag kvalade lätt in på topp tio av de värsta smärtnätterna i mitt liv. Förlossningarna ligger förvisso i topp, men då fick man ju lustgas och det slutade med glädje. Tandvärk kan ju möjligtvis sluta med att något kommer ut, men man har extrem otur om det är något levande. Min brutna handled, efter en vurpa i regnblött gräs när jag spurtade in segern i en brännbollsmatch, ligger också högt på smärtlistan. Men den gången dämpades smärtan av att brännbollen spelades efter ett antal sommardrinkar. Förvisso fick jag rådet att få bort tandvärken med konjak, men det kändes ändå inte klockrent där på natten när det bultade i hela käken.

Maken var inte jätteengagerad i min smärta, trots att jag klagade rätt högljutt. Men när jag började prata om tandläkare, att eventuellt dra ut visdomständer och annat otrevligt, så blev han mer orolig. Hade jag verkligen så ont? Han hämtade en värktablett. Den hjälpte föga och hans oro växte. Skulle detta nu leda till att folktandvården skulle bli rika på vår bekostnad?

Innan jag fortsätter, så antar jag, att maken kommer vilja slänga in nåt i den här storyn, om den där gången 2006 när han hade ont i sin arm efter en korpenmatch i fotboll. Den gången tyckte jag att han kunde ta två Alvedon, sluta gnälla och gå och lägga sig. I hans version av historien, vaknade han med smärta som gjorde honom illamående och grön i ansiktet. Min version är kanske något mildare, men okej, det visade sig att han hade brutit båtbenet i handen och gick gipsad i sex veckor. Mitt i sommaren...

Tillbaka till nutid. Tandläkaren konstaterade en inflammation bakom min ena visdomstand. Fler värktabletter. Jag var lite orolig för att den där inflammationen inte var så fräsch i lukten, men efter flera omgångar med alla rekommenderade bakteriella tandkrämer och specialmunskölj var det nog större risk, att jag spred en lätt soft av steril sjukhusmiljö omkring mig. Jag har i alla fall inte märkt att jag fått åka själv i rulltrappan, suttit ensam på bussen eller suttit på kanten i några konferensrum. Jag jobbade, åkte till Stockholm, kom hem, var på föräldramöte, nattade barn, åt vad jag pallade att finfördela, försökte vara trevlig fast jag kände för att fräsa. Men i fredags, när den mjuka lunchfisken gjorde käken fylld av eld, SÅ RÄCKTE DET. Och det gjorde det. Inflammationen var nu en infektion som spridit sig, konstaterades det när jag satt hos tandläkaren för andra gången på en vecka. GE MIG MEDICIN. Det gjorde han.

Penicillinet skulle tas tre gånger om dan och med lite kreativt tänkande så hann jag med två doser nu ikväll. Värktabletterna är maxade och om inte natten blir bättre nu så är det lustgas och konjak som gäller!

Borta med vinden

Efter julfirande, en vecka i Sälen, och ett par dagar hemma, var åttaåringen peppad att träffa sin bästis igen. När frågan kom om hon ville sova över igår och sedan vara där idag, blev hon själaglad.

Femåringen njöt av att vara bara ensam med sina uppassare föräldrar igår kväll. Hon saknade dock sin syster i lägen då inga hushållsmedspelare ville bråka om valfri plastleksak eller fajtas om (samt med) Barbiedockorna. I den här familjen har vi en gång, för ett par år sen, sagt hejdå till en dataskärm som träffades av en kastad Barbie som spräckte skärmen. "Kast med liten Barbie" är en ganska vanlig sport här hemma, som vi försöker stävja i största möjliga mån. Det blev till slut en ovanligt lugn torsdagkväll med endast ett barn att fokusera på, rätt skönt som omväxling. När maken nattade henne klockan åtta hade jag oceaner av tid som jag inte visste vad jag skulle göra med. Så jag spelade HayDay på åttaåringens iPad. Oväntad fritid till en mamma utan måsten, riskerar att bli som att kasta pärlor till svin - men pärlor är ju ändå alltid pärlor.

I alla fall. Medan vi jobbade idag och femåringen var på förskolan, hade åttaåringen åkt pulka och haft en alldeles fantastisk vinterdag med bästisens familj. Jag fick ett fint sms av henne och såg fram emot fredagkvällen. Jag ljög ihop såg en dagdröm om en fulltalig familj (plus mormor) i fullständig harmoni, med enbart glädje som känslokomponent hos samtliga middagsdeltagare, framför mig. Sen ringde åttaåringen.

- Hej mamma, jag vill stanna en natt till!
- Jaha... Men vill du inte komma hem?
- Nej, men åh, jag vill stanna. Säg att jag får!
- Men vi ska äta räkor ikväll...du gillar ju det?
- Ärligt mamma, ärligt...ska du locka mig med räkor?
- Eeeh, nä, alltså, jag vill ju gärna träffa dig. Men vi ska äta räkor...
- Ärligt, mamma. Jag vill stanna.
- Ok...ses imorgon då. Jag saknar dig. Vi ses imor...
- Ok, hejdå.

Så var hon borta och lämnade luren till bästisens mamma. Den lilla åttaåringen med bredaste göteborgskan var glad som en lärka och uppenbarligen lugn som en filbunke. Själv blev jag stolt över hennes frihetskänsla, glad över hennes välbefinnande och lite fredagskänslig i hjärtat av att hon nu föredrog bästisen framför oss. Men ok, äääärligt? Fler räkor till oss...!? Hurra!

Kalla kårar

Femåringens tår var iskalla och behövde masseras igång efter skidåkningen idag. Själv kände jag mig besläktad med Andree på hans polarexpedition till Arktis 1897. Det var kallt idag... Förvisso ingen vidare vind, men tolv minusgrader och lätt snöfall uppe på ett fjäll kändes i både kinder och skinkor.

Vi tog rygg idag på en annan familj (som vi känner alltså, ingen slumpvis utvald) och hängde på dem till norska fjällen för lite miljöombyte. Trysil visade upp vackra vyer som jag gärna hade fotat, om inte fingret hade riskerat att frysa fast på riktigt i telefonen om jag tagit fram den.

Vi tog sittliften till toppen. Det var förvisso en bra ide i teorin, i verkligheten var den ett stenkast från att klassas som en felbyggd igloo. Backarna idag var dock riktigt goa att åka i. Ironiskt med tanke på kylan. Femåringen gav upp rätt omgående, hon avslutade dagens åkning med ett illtjut i liftkön och ett beslut om att ta sig ut densamme genom att skida motströms. Alla som har stått i liftkö vet att det är lite grann som att vara Ove i solsidan, grymt störande.

Värmestugan och grillad korv fick upp värmen lite grann. Men gnäller låg på lut och när den tredje mutkakan ramlat på golvet så var friden slut igen. Trött, kall och asförbannad gav sig femåringen inte förrän hon fått upp den och mot mitt råd tagit en stor tugga av kakan som nu var strösslad med grus, snöslask och diverse matrester. Det gav energi nog till att showa loss en stund med en Vallestaty. Sen blev det våffla i värmestugan och skiddagen var definitivt över.





Trysil hade kunnat få en bättre chans. Men åttaåringen, vänfamiljen och delvis maken hade några bra timmar i oljelandets skidparadis. Men när delar av gänget hade frystappar i skägget och andra hade börjat drömma om stränder och blåa hav till frukost, så gav vi oss av hemåt allihop. Vi avslutade dagen med pizzakalas med värmande brasa i vår stuga. Och där kanske mina och Andrees likheter ändå slutade.


Vissa fryser dock aldrig...

God fortsättning!

Efter skidåkningen på nyårsafton, svirade jag om till (nytvättade!) svarta mysbyxor. Dagen till ära var det lätt skimrande i blått och silver, efter att jag förra veckan råkat tvätta dem tillsammans med femåringens väldigt verklighetstrogna Elsa-klänning som fällde mängder med paljetter och glitter. Smidigt inför nyår, kände jag spontant!

Maken hade köpt champagne till oss att skåla i. Det mousserande vinet var slut, så då blev det lyx i vildmarken plötsligt. Nyår eller ej, ingen av oss planerade att vara uppe till gryningen. Så för att effektivisera firandet och verkligen njuta av champagnen, så korkade vi upp den på after ski nummer två vid 19-tiden hemma i stugan framför brasan.

Vintergrillning och potatisgratäng stod på nyårsmenyn. Det låter kanske enkelt för alla master-kockar, men det var första gången jag gjorde potatisgratäng. Nånsin. Det blev väldigt många stilpoäng samt high-fives på den smakmässigt. Heja mig! Och ja, makens grillning funkade också. Men han har ju ungefär 764 dagars träning.

Barnen hade under märkliga omständigheter blivit lovade, att få vara uppe hur länge de ville. Alltså, vaaaaa...?! Hur tänkte vi nu? Våra barn är inte roliga för fem öre när de är stuptrötta sockerchockade, nyår eller ej (speciellt inte när föräldrarna är i ungefär samma stadie). De tre första nyårskvällstimmarna var dock mysiga, femåringen spöade oss i MixMax, vi tok-åt chips och kollade film. Vi hann nästan spela Fia med knuff klart, innan den yngsta i familjen fick nog och pjäserna flög all världens väg.

Vid 22.30 lyckades vi övertala dem att gå och sova. Vid 22.50 var vi lika trötta som de, och maken undrade varför "...public service inte tar sitt ansvar och visar ett nyårsfirande i korthet redan vid 22? Riva av lite sång och låta någon genrepa Nyårsklockan på Skansen. Eller varför inte köra en repris med Jarl Kulle..!?"
Jag var inte lika exalterad över hans ide', men okej, jag var inte jättepigg där i soffan jag heller.

Exakt 23.47 kom maken på att han borde vara nyduschad inför 2016. Själv var jag ju som sagt redan fräsch i myskläder. Han hann precis bli klar, innan flera av fjällgrannarna brände av fyrverkerier av rang. Det blev lite fart på oss, vi skålade på verandan med de sista dropparna champagne och tog en selfie i vinternatten.

Klockan 00.10 släckte vi lampan och somnade. Gott nytt år!


Den vackra himlen jag trodde maken fotade på nyårsaftons eftermiddag, visade sig vara ett foto på en pistmaskin och en...annan maskin. Den rosa himlen? Den hann tydligen försvinna.