fredag 27 juli 2012

Världens bästa fredagsmys

Tacos, tända ljus och annat vintergöttigt kan känna sig blåsta. Idag var det sommarmiddag på altanen i precis lagom temperatur, bad i Tumlehedsviken i kvällssolen och en glass på klipporna som gällde. 


Vi föräldrar var tråkiga och använde fraser som "Snurra inte på berget", "Hoppa inte från stenen" och "Stanna hääääär sa jag" då och då en gång i minuten till barnen, men det var ändå på det hela taget en rofylld kvällstimme. En sån kväll man kan leva på när vinteroverallerna och snöslasket svämmar över i hallen, och ingen har handlat mat fast alla vet att man måste äta middag inom en timme. Heja juli! Vi vill ha fler salta bad och smälta glassar innan tacosen är här igen.

torsdag 26 juli 2012

Inte utan min bil

Vi drog iväg igen. Tre av fyra familjemedlemmar samt mor/mormor drog rakt över Sverige i måndags med Nyköping som destination. På schemat stod släktträffar och slottsvistelse. Packningen var denna gång trippelkollad. Överraskande lite trafik, men två barn som inte alls var på roadtrip-humör gjorde att vi fick stanna tre gånger innan vi nådde halvvägs. Den glesa trafiken gjorde dock att vi ändå flög fram och låg bra i tid.

Nära Jönköping upptäckte jag en symbol som lyste på instrumentpanelen. Jag ringde maken, som var på jobbet, och frågade honom vad den orange helikoptern betydde? Självklart visste han direkt vilken jag syftade på, och meddelade att den var ofarlig, ”något med motorelektroniken” löd domen. Inget farligt, kör vidare så länge inget mer verkar mysko. Min mor var skeptisk, men jag kände att var ju fina fisken det här. Det enda jag hörde var ”kör vidare”. Så det gjorde jag. Till skillnad från min make så följer jag trafikrytmen hela tiden, och ligger hellre före första bilen än efter.

Framme på Östkusten åt vi sen lunch, lämnade väskorna på slottet och gav oss in till Nyköping igen. Barnen som hittills skött sig exemplariskt med tanke på den 40 mil långa resan, blev plötsligt förvandlade. (O)passande nog var vi på Blomsterlandet och utbrott av den kalibern bland krukor och blomsterarrangemang skapade lätt panik. Storasyster hängde under min arm på väg ut till bilen. Lillasyster följde med av bara farten. Lugnet återkom. De satt i sina bilstolar och var tillsagda att sitta still och äta kaka så får ni glass sen uppföra sig hos den 92-åriga släkting vi var på väg till. Sen satt vi där och lyssnade på en av Emil-sångerna på repeat i några minuter innan jag fick för mig att starta bilen för att köra en sväng i väntan på mormor och blommorna.

Ingen reaktion. Vrider om nyckeln igen. Svagt ljud nu - som om någon drog en penna längs snurrande cykelekrar. Men bilhelvetet startar inte. JAG HATAR BILAR SOM INTE STARTAR. Det kryper i hela mig. Jag känner mig okunnig och blir förbannad för att jag inte kan något om bilar. Hur svårt kan det vara? Jag vill kunna öppna motorhuven (?) lite käckt, mecka lite, slå igen, torka händerna på en oljig trasa och med ett ”sådärja” sätta mig i bilen och köra iväg. Istället står jag med mobilen i handen och pratar med någon på vägassistans-bolaget vi har avtal med, och låter ungefär som någon ur Big Brother när jag ska 1. förklara var jag är (hur i vet man var man är?!). 2. hur motorn lät innan den la av och 3. vad jag tror är fel. VAD JAG TROR ÄR FEL? Allvarligt? SKICKA EN BÄRGARE. Nu. Och ge mig en hyrbil. Med barnstolar och helst med någon som kan flytta över allt inklusive barn och packning i den nya bilen.

Jag fick löfte om hjälp inom en timme. Efter bara 2o minuter kom bärgaren. Under de 20 minutrarna jag väntade, hann jag se tusenlapparna fladdra iväg och ringde dessutom maken och undrade om inte en enkel biljett till östkusten stod på hans att göra-lista för kvällen? Han sa faktiskt inte nej, men antagligen undrade han om hans fru slagit huvudet i instrumentpanelen så helikoptern började lysa.

Bärgaren var ungefär en tonåring yngre än mig och kunde med mina förklaringar (!) konstatera att det nog var batteriet som spökade. Innan han släpade bort bilen kollade han om den gick att starta med startkablar. På en minut gick vi från att bilen skulle skrotas (min teori) till att den brummade igång! Innan bilen hann ändra sig, körde vi i ilfart till närmaste mack som visade sig vara en Mekonomen. Lämnade bilen på tomgång (japp, min idé – kanske kan det här med bilar ändå) utanför och stegade in. Frasen ”jag behöver ett batteri och jag behöver det nu”, kanske jag inte får nobelpris för, men när jag förklarat att det var till en V70 och kunde repetera bilnumret (poäng till mig), så fixade sig det hela på ett kick.



Knappt en timme efter att bilen varit ett vrak och jag sett en NY bil framför mig, satt jag i den gamla vanliga V70:n igen och såg pengarna trilla tillbaka in på kontot. Inte varje dag man tjänar in pengarna för en ny bil! Maken höll inte med om det resonemanget. Vår V70 är van att bli körd i max 90 km i timmen. Helst 70. Nu hade den fått sig en omgång.  Kanske körde jag helt enkelt skiten ur bilen? Den kanske fick en batteriattack och la av. Pang bom: Det här orkar jag inte, jag stänger ner.  I så fall är det 1-0 till mig vs bilen.





fredag 20 juli 2012

Roadtrip på Västgötaslätten

Vi startade hemifrån strax efter lunch. Således hade vi haft hela förmiddagen på oss att packa det vi behövde för 24 timmars bortavaro. Numera är vi ju packproffs och därför ägnades inte de saker vi behövde få med oss en tanke, förrän ett par timmar innan vi skulle iväg. Första stoppet var släktingars stuga vid Vänerns strand i Källby.  Mat, lakan och annat nödvändigt fanns därför inte med i planeringen. Vi åkte, och hann några mil innan jag insåg att vi hade glömt madrassen till lillans resesäng. I samma veva blev vi varse om att vi var lite korta i fråga om sandleksaker (kan rädda vilken kväll som helst och användas till vatten, sand, grus, sten, pinnar, kottar, gräs, djurbajs) och lite annat livsnödvändigt. Ett stopp på Statoil och vi var redo att åka igen. Dock hade de inga madrasser.

Maken hade en utprintad karta, jag satt med gps i mobilen. Idag vann maken. När min telefon sa ”fortsätt rakt fram” så tog vägen slut och som hinder stod ett helt bostadsområde. En titt på makens papperskarta gav oss rätt väg och snart var vi framme. Vi välkomnades med kaffe och sjöutsikt. Värdparet fixade båtdynor till dotterns säng, och vi kände oss framme på riktigt. Lillasyster var inte på humör, men så länge hon bars runt av sin mor och modern tittade henne i ögonen så var hon ok. Vi var inte överens, min tvååring och jag, om att det var en bra lösning. Tvååringens röstresurser avgjorde dock till hennes fördel.


Badstunden i (jämfört med Östersjön) ljumna Vänerns vatten gjorde henne lugn för stunden, där fanns ju sten, men som vanligt infann sig det riktiga lugnet när klockan passerat 20 och alla barn somnat. Då gick vi ner till vattnet igen och njöt oss huttrande igenom den vackra solnedgången. Bilderna visar sommar, kölden sa aprilväder. Det var dock ett Kodak-moment av rang att sitta på en liten brygga vid Vänerns strand med min make på ena sidan, en kall öl i handen och trevligt sällskap på andra sidan bordet.


Dag två på vår roadtrip började bra. Barnen sov till halv åtta och väckte således oskyldig ingen i ottan. God frukost som inte barnen satt still och åt, massa lek på den perfekt klippta gräsmattan och sen dags att styra mot nästa möte. Vi satte oss i bilen (som även inkluderade min kusin som skulle släppas av en bit bort) och maken hade packat ut allting. Jag hade gått en runda för att se om vi glömt något. Vi körde iväg.

Några kilometer bort fick jag för mig att vi inte fått med oss storasysters stickade tröja. Maken stannade bilen, letade igenom bagaget och samtidigt som jag slår min fasters nummer, ringer min kusins mobil. Tröjan funnen i stugan. Vi vände. En kvart senare vinkade vi glatt hejdå igen och åkte iväg.

Den här gången kom vi lite längre innan kusinens mobil ringde. Jag räknade oss snabbt i bilen, men alla barn och maken var med. Rapporten sa en kvarglömd barnstol och en haklapp. Den förstnämnda trodde vi oss inte kunna leva utan, så det var bara att vända. Igen.

Vi kunde lika gärna suttit i en frys. Stämningen i bilen var lätt frostig. VEM tog inte med stolen?! Ny vända till stugan. Vi var sena, och anklagelserna studsade mellan sätena. Den här gången fick vi dock med oss allt, och styrde vidare mot min farmors stad, Falköping. Gps:en visade rätt och inga vägar försvann i intet. Jag hade sms-kontakt med min syster som tillsammans med min pappa hämtat upp min farmor. Vi skulle ses på Mösseberg för att äta lunch. Vi var en halvtimme sena, rusade in...till en öde restaurangen. Öppen, men inga gäster. Hm? Var var vi egentligen? Tydligen är inte heller min mobiloperatör medveten om platsen, för det var omöjligt att ringa från Mössebergs kurort.

Några minuter och flera språngmarscher upp och ner i alla spa:ets trappor för att nå täckning, nåddes jag av ett sms från min syster: ”Ni är fel. Åk högre upp. Vi är där”. Högre upp? Vi tycktes nått vägens ände, men efter en mänsklig gps i form av min far så kom vi rätt. Buffélunch med pannkakor till efterrätt fick oss på gott humör igen. Gladast var maken som konstaterade att lunchen för oss fyra i vår familj bara var hälften så dyr som varje lunch på Gotland.

Nära restaurangen fanns en stor lekplats och en djurpark med ”husdjur” som min far, uppväxt på bondgård, sa. För våra barn är dock grisar och deras nyfödda kultingar, getter, fasaner och silkeshöns mer exotiskt än de husdjur vi har i radhusområdet. Rådjuren, som visade sig vara dovhjortar, var inhägnade och det tyckte storasyster var bra; ”så de inte blir överkörda”. Sant.



Den mysiga eftermiddagen avslutades med kaffe och glass på inhägnat café (bra, så barnen inte blir överkörda), och sen var det dags att åka hemåt igen. Alla trevligheter hade gjort maken trött, så för första gången någonsin bad han mig köra hem större delen av vägen. Han satte sig frivilligt i baksätet, slöt ögonen och böjde nacken i en högst otrevlig vinkel. Han vaknade nån halvtimme senare och frågade om han sovit. Det hade han definitivt gjort, nackspärren han kände av och det faktum att jag kört om flera bilar utan att han stönat irriterat bevisade den saken. Maken var inte ensam om att sova, så körningen hem blev en terapeutiskt stund för mamman i familjen: lugnet inuti bilen, farten och koncentrationen på vägen. En bra avslutning på 24 timmar med skratt och roliga möten, men med insikten att packproffsen nog måste öva lite till.

Var god stör ej.



måndag 16 juli 2012

Ombytta roller och AV

Låt mig först säga att det inte är jag som har glömt barnens gummistövlar på dagis inför semester. Det var inte heller jag som packade ner ett (ETT) par shorts till charterresan. Slutligen är det heller inte jag som sätter A4-ark med kom ihåg-budskap på med tuschpennor och versaler på ytterdörren.

Igår skulle jag på After Vacation. Tre tjejkompisar, tapas, utomhuskonsert och det klassiska kylda rosévinet var toppenvalda ingredienser - övernattning och frukost på hotell gjorde det hela till precis vad jag behövde efter två intensiva veckor med barn och make.  Jag höll dock på att missa konserten.

Sju minuter innan bussen skulle gå stod jag klar och skulle precis gå ut genom dörren när det slog mig – en biljett till konserten skulle jag ju ha med mig! Med en tung suck från maken och två barn hängande i hasorna försökte jag komma ihåg när jag köpt biljetten och om/var jag sparat ner den på datorn. Efter några för många minuter hade jag den utskriven igen. Maken stod med två barn som skulle ha middag, men fick ändå ge mig skjuts. Han var jätteglad för det så klart! Hurrade av lycka.


Ljushuvudet på scen är Melissa Horn

Några timmar senare, mitt i min tjejkväll och AV, inser jag via sms från maken, att vi har lyckats prata förbi varandra om kommande dagars planer och nu har planer med två olika familjer på olika sidor om stan på samma dag. Och det är mitt fel. Maken hade inget annat val än att reda upp röran av tider och dagar som jag lämnar efter mig i ett försök att styra upp den gemensamma kalendern.

Imorgon ska jag köpa nya gummistövlar till barnen.


söndag 15 juli 2012

I Bergmans fotspår

Kapitlet Gotland är inte komplett utan några ord om Fårö. Där fanns allt det jag själv sett framför mig när jag föreställt mig Gotland - karga klippor, vita stenar, låga buskar och vindar som sveper över landskapet.



I den här familjen älskar vi sten och hav. Hav är mitt element sen barnsben då jag spenderat stora delar av varje sommar på västkusten. Sten är solvarma klippor. Min make har delat med sig av sitt intresse att samla sten till våra barn. Storasyster fyller gärna fickorna med grus, men är god tvåa när lillasyster har fattat galoppen och oftast går med en sten i handen och dessutom samlar ett gäng i dockvagnen. Fårö var vårt Mecka – hav och sten så långt ögat nådde.




På Fårö kunde barnen springa, klättra och tjoa utan att någon tittade snett på oss. Fårö var förvisso det mest turisttäta omårde vi stötte på under vår resa till Gotland, men det märktes inte när vi väl kom iland och alla spred ut sig över ön. Vidderna var perfekta för oss med barn som har sjuhelvetes mycket  spring i benen.

Fårhagar, ensliga stugor av sten och små, små droppar av havsvatten som vätte ner oss i vinden illustrerar upplevelsen av Fårö - och är en passande slutkläm på hela den här två veckor långa Gotlands odyssén.

lördag 14 juli 2012

Storviltsjägaren

Flugorna på Gotland var inte bara envisa och (o)tåliga, de var många också. Snabb reaktionsförmåga gjorde maken till Flugornas herre.



 

fredag 13 juli 2012

Lammkött åt folket!

Vi inledde vår sista dag på Gotland med morgonbad, lite moln hindrar inte en barnfamilj. Regnet höll sig undan och solen sken var femte minut ungefär och värmde upp oss lagom till nästa molnområde drog in.



 Maken tog ett familjekort. 

Eftersom det är dags att vinka hejdå till Gotland för den här gången, ville vi hitta ett äkta gotländskt vis att fira våra två veckor på. Vi hade siktet inställt på att grilla lammkotletter. Överallt har vi sett skyltar med lammskinn till salu, men på ytterst få ställen har gårdarna även sålt kött. På eftermiddagen tog maken en runda med bilen och rekade. På en gård som ibland sålde lammbiffar fick han förklaringen till den dåliga tillgången.

-Lammkött? Det är för fastlänningar! Vi är inte så intresserade av att äta lamm själva.

Nu hade vi bestämt oss för att grilla lamm, och då skulle vi ha lamm. På vår eftermiddagsutflykt till Fårösund fick vi äntligen tag på biffarna som blev vår "äkta" Gotlandsmiddag.


Nu kändes det ju lite som vi blev snuvade på konfekten, eftersom våra fördomar om att gotlänningarna äter lamm som vi äter räkor på västkusten inte stämde. Det stenugnsbakade brödet hade förvisso Gotlandsstämpel, men det räckte liksom inte. Den inhemska fårosten vi frågade efter var slut, så det blev fetaost - influgen från ett mejeri på fastlandet. Till slut slog vi till på jordgubbar. Inte genuint för Gotland kanske, men odlade nästgårds från där vi bor. Och jordgubbar äter väl i alla fall gotlänningarna?!



onsdag 11 juli 2012

Lyxpannkaka i fransk-gotländsk stil

Vi fick ett Gotlandstips från en kompis till maken som förvirrat sig från Västgötaslätten till Stockholm. Vännen i fråga har inte besökt Gotland själv, men hon hade läst om Hablingbo Crêperie och tillhörande keramikbutik och trodde det skulle vara värt ett besök. Det var det! Vi åt en av de godaste måltider vi ätit när vi vågade prova galette med fårfiol, ägg, sallad, ostar och annat gott inuti. ”Pannkakor” går alltid hem hos våra barn, och likt alla fik, kaféer och restauranger vi besökt utanför Visby, så hade Crêperiet en lekplats för barnen. 




Solen sken, men restaurangen var skyddad av en takspaljé och rosor som ”väggar”. Det var en underbar miljö som skänkte lugn även åt oss som vanligtvis inte har ro att sitta och filosofera över livet efter att maten är svald och barnen utfodrade. Den här dagen kunde vi avsluta lunchen med en latte i lyxmugg – designade av keramikern Åsa Lindström – medan barnen åkte rutschkana och lekte i sandlådan på behörigt avstånd. Genialt för alla!



Vi har inget dyrt porslin hemma. Livliga barn och föräldrar som berättar, skrattar och skriker med kropp lika mycket som ansikte, så är det Ikea-glas och Ikea-porslin för hela slanten hemma hos oss just nu. De här muggarna av Åsa Lindström skulle jag dock gärna placerat på hyllan högst upp i skåpet. Maken tyckte dock att dryga tusenlappen för två muggar var total galenskap onödigt.


I det här sagolika tältet som stod uppställt i en skogsdunge spelas en varieté nästan varje kväll i juli. Jag hade så gärna sett den, men med Hablingbo några väl långa mil bort från Slite där vi bor, och starten på varietén startar klockan 19, så är det att utmana ödet lite väl mycket med våra två barn. Det får bli nästa gång. Keramikmuggarna och varieté blir några av nästa Gotlands-visits huvudpunkter. Jag längtar redan.







tisdag 10 juli 2012

Äntligen!

Efter tre dagar och skoskav fann vi rätt öppning i den 3,6 mil kilometer långa ringmuren. "Rätt öppning" i det fallet är den där Pippi rider in på Lilla Gubben i flertalet scener i filmerna från 60-talet. På fjärde Visby-besöket tog vi hjälp av proffs och fick rätt gröna dörr, ek och stentrapp från filmerna på köpet.

2012

1969

Vandringen i Pippis fotspår uppskattades av fyraåringen men blev lite lång för tvååringen. Kappsäcken och att leka kull var kul, sen krävdes det en banan, ett digestive-kex och en kaka för att muta henne runt timmen. (Hörde jag någon väsa curlingförälder? Nej, tänkte väl det.)

 Gullpeng

I övrigt så är Visby på min "måste åka tillbaka"-lista. Högt upp. Så fort man inte tror att husen kan bli mindre, sötare och mer sagolika, så öppnas en dörr precis framför våra fötter och en kvinna ställer ut en vas med en ros på trappen. Bara så där. Något för radhusområdet? Hade garanterat blivit en turistattraktion bland the locals ("där bor läskiga tanten").






Man kanske skulle sadla om och flytta hit? Arbetsvalet är givet, enda kruxet är att jag skulle råda alla kunder till att operera sina ögon istället.


söndag 8 juli 2012

Sommarlunken är här

En sommarlunk som inkluderar två barn som förvisso håller oss sysselsatta, men tankarna är lätta och diskussionerna enkla. Ofta när jag haft semester ett tag så undrar jag hur jag någonsin ska kunna växla upp igen. Hur ska jag hinna och orka med vardagens alla tidsangivelser, deadlines och hålltider? Igår sov alla till nio, vilket inte har hänt på minst tre år i vår familj. Så kort dagen blev! Dagen hann ju knappt börja innan det var lunch, och ett poolbad och ett cafébesök senare så var det dags att tända grillen igen. 

Förmiddagsdopp.

Dagens diskussion:
  • Kan en lussebulle kallas lussebulle även om den är utan saffran? Ja säger maken. Nej säger jag: det är väl kryddan och inte formen som gör det till en lussebulle jämfört med en vanlig vetebulle? 
Gotlänskt saffranspannkaka. 

Dagens upprördhet:
  • Har ”Stockholmarna” (makens uttryck) gett gotlänningarna dispens från pumplagen? Ingenstans har maken hittills hittat ”förnybart” drivmedel, bara bensin så långt ögat når och det upprör honom (trots semesterläge på hjärnan).
Övervakad pump

Dagens oenighet:
  • Som vanligt blir vi omkörda av alla (återigen: ”Stockholmare!”), men idag hade vi ledartröjan för ett kort tag. Tjooo! Maken jublade och hävdade bestämt att detta kvalificerade oss till racerförare. Jag var mer skeptisk. Vår 10 år gamla V70 fick förvisso prova på att köra i vänsterfil. Men offret vi lämnade bakom oss var en gotlänskt bonde. Som körde en traktor. 
(Här borde jag avslutat med ett foto på traktorn, men vi körde ju så fort förbi så jag hann inte.)

fredag 6 juli 2012

Hiss och diss för Kneippbyn!

Jag kan inte bestämma med vilka ögon jag ska se Kneippbyn. Mitt första intryck, och första timmens känsla, var att vi betalat 240 kronor per person i inträde för att åka karuseller som mest kändes som ett kringresande tivoli, eller låta barnen åka trampbil en hel dag.

Öststatskarusell.

Vädret var perfekt, riktigt varmt men mestadels molnigt. Vi hade picknick, solen visade sig en stund och vi svettades. Barnen ville så klart inte äta, för varmt, och drickan fick vi i dem genom att hota med att förklara att antingen dricker ni vattnet nu eller så blir det inget Pippi-hus. Sen trampade jag i ett tuggummi och jag kände att vi behöver en nystart för att göra dagen till något riktigt bra.


Vattenmotståndare.  


Besöket på Pippi-huset (fint!) fick oss på rätt spår, sen sångstund med Prussiluskan, Kling och Klang. Tillsammans med glassens sockerchock var det precis vad vi behövde. Skådespelarna var riktigt skickliga och hanterade sina roller jättebra. De fick till och med vår ibland blyga (!) fyraåring att göra rörelserna till alla sånger och sjunga med för full hals. Vi fick energi av den halvtimmen, och åkte sedan båt (som döttrarna fick styra) en bra stund innan trampbilarna kallade igen. Bilar i olika former var dagens favorit för storasyster. Förutom trampbilarna spenderade vi mycket tid på radiobilarna och bilar som hon själv kunde gasa och styra runt på en bana.


Det var konstigt nog inte alls mycket folk i parken. Det var som mest 10-20 personer i kö till attraktionerna och eftersom allt var gratis inne i parken så var det bara att springa runt och ställa sig i kö igen om man ville åka fler gånger. Entrépriset var plötsligt inte så dyrt.

Ibland har jag sagt att lillasyster är så modig. Rätt ord är egentligen orädd. Djärv. Kavat. Modig är ju mer att våga prova något man egentligen är orolig för. Hon är ju inte orolig alls. Idag fick hon utlopp för all sin energi, kreativitet och nyfikenhet. Hon hoppade på alla studsmattor. Ville klättra upp i alla kojor, skrattade när vi krockade med radiobilarna och kramade Pippi utan en sekunds tvekan. Inte så förvånande kanske, konsekvenstänkandet är ju inte så värst utvecklat i tvåårsåldern. Men när storasyster sa nej till att åka barnbergbanan fick lillasyster frågan, mest på skoj. Hon tog det på allvar.  Det var bara att hoppa i en vagn och förklara att hon skulle sitta ner hela tiden. Jag fick försöka smyghålla i henne, eftersom hon blev mycket förolämpad och gav mig onda ögat när hon såg min hand runt sin midja. Sen åkte vi. Ett varv. Två varv. Tre varv. Tolv varv. Varje åk var tre varv och vi åkte fyra gånger (förutom ett åk som var fyra varv, och på två av åken fastnade säkerhetsmojängen man har över knät så de fick lossa den med en nödknapp = säkerhetschefen på semester?). Jag försökte fånga hennes lyckliga min med kameran när det gick som snabbast, men jag lyckades inte helt. Hon tjöt av spänning och sa ”igen” (eller snarare IGEN!!!) varje gång bergbanan stannade. Hon var lika förtvivlad när vi gick därifrån fjärde gången som efter första.


Alla hoppade efter bästa förmåga.

Ett varv till!


På eftermiddagen var det teater vid Pippi-huset. Den var uppskattad av oss alla fyra,  och även om vår yngsta inte störde föreställningen eller bröt mot några regler (hon var på godkänt avstånd trots att hon envisades med att stå nära skådespelarna), så kom det fram två mammor till oss tre timmar senare och kände igen vår dotter. Eller kom fram och kom fram. Lillasyster gick plötsligt fram till dem och tog en av dem i handen. Kvinnan tittade ner på vår dotter och sa "men det är ju du från teatern!".

I Pippis famn.

Tivolikänslan hängde kvar hela besöket, personalen skulle behöva gå en charmkurs, hela äventyrslandet skulle må bra av en renovering modell större och hade jag varit säkerhetsansvarig hade jag inte sovit gott på nätterna. 

Men det är roligare att se saker positivt. Barnen kunde springa mellan aktiviteter som inte krävde så mycket av dem, slippa stå i kö eller feppla med biljetter. Äventyrslandet är som en gigantisk lekplats de luxe med extra allt. När vi behövde något fanns det där: glasskiosker, picknickplatser vid havet, rena toaletter och våffelcafé.  Lyckad dag!

Lokförarna.


tisdag 3 juli 2012

Almedalen: linslusar och paparazzis.

Politiker, journalister, tyckare, medieproffs och stockholmare i långa rader. Åsså vi. Vår plats på föregående lista är tämligen oklart. Vi agerade åskådare men hördes i vimlet. Vi tog lika många smygfoton som paparazzis, men fångades själva på film på Aftonbladet (från 03.29 syns äldsta dottern i bild hela tiden, och 03.51 syns jag första gången som en vinkade galning till vänster i bild).


Oavsett politisk åskådning - allas vår statsminister.

Den fd (?) frun fotades vid strandkanten (Filippa Reinfeldt).

Fem-i-en: Folke Rydén, Hanna Widell, Alexandra Rapaport, Marie Robertson (?) och Robert Aschberg på Donners Plats i Visby.


I övrigt kan jag konstatera att vi hädanefter ska skriva upp var vi parkerar bilen, lillasyster starkt ogillade Reinfeldt och utmanade honom i uppmärksamhet samt att ringmuren runt Visby är låååång om man ska hitta exakt den ingång som Pippi red in igenom i otaliga filmsekvenser vi sett sedan äldsta dottern föddes.