fredag 27 februari 2015

På äldre dar

Jag fyller år imorgon. Det har jag inga problem med, känns riktigt bra att vara där jag är. Och det som börjar bli en klyscha nu är ju sant - alternativet att inte bli äldre är ju inte direkt lockande. Morrande kan jag dock konstatera att vissa delar av min kropp förändras i snabb takt, medan vissa verkar hålla kvar i en 18-årings. Min hy till exempel. Med tre dagar kvar till 38-årsdagen, bestämde sig den för att agera kraftfullt i form av överproduktion i samtliga talgkörtlar i ansiktet.

Jag har självklart beklagat mig högljutt de senaste dagarna. Plötsligt känns enda skillnaden mot tonårstiden, att dåtidens Clearasil är utbytt mot en något lyxigare täckpenna med guldfärgat hölje. Maken menade dock att själva orsaken till utbrottet, snarare berodde på mitt något ökade intag den senaste veckan av choklad, än ungdomlig hud. Han kan ha en poäng.


Tyvärr la han skrockande och nöjd till att själva märket på chokladen, definitivt indikerade en väldigt mycket högre ålder än den min hy verkade vilja förmedla. Jaja. Må så vara. Grattis till mig!








torsdag 26 februari 2015

På hal is

Häromdagen var det dags för sjuåringen att stå på skrillor för första gången nånsin. Trots att jag älskar att åka skidor, så är det få saker jag så genuint tycker illa om, som att åka just skridskor. Trånga dojor, kallt som attan och...ja...halt. Inga favoritgrenar direkt hos mig. När lappen om hela skolans skridskoåkning damp ner hemma, så var min första tanke att låta det arma barnet stanna hemma från skolan den dagen. Jag såg framför mig hur hundratals elever skulle svaja fram och tillbaka på isen med lånade livsfarliga vapen under fötterna. Möjligtvis att jag lät det för långt när jag allvarligt la fram min plan om skolkningen för maken. Hans min av förfäran förvåning över hans frus påhitt skämt, gjorde att sjuåringens första skolkning omedelbart ställdes in.

Plan B. Ungen måste öva innan skolans skridskodag. Hon själv var rätt tänd på idén med skridskor, naturligtvis helt utan att ha någon annan fakta än skridskoscenerna i Frost och showen Disney on Ice, till sitt förfogande. Men innan vi hann klä på oss allt vi äger och har, hitta lämplig ishall med uppvärmd läktare (till mamman) samt klara av diskussionen om vi skulle hyra eller köpa skridskor, så slog influensa till och gjorde familjen haltande. Februari svischade förbi och plötsligt var dagen här. 

Någon plan C existerade inte. Eller så var det den vi sjösatte med andan i halsen, pengar till skridskohyra i ett kuvert till skolan i sista minut, peppande ord men ett falskt leende om hur bra den här dagen skulle bli och matsäck packad fem minuter innan samling på skolgården. Något vi däremot inte kompromissade om, var kläderna. Jag vet inte hur jag lyckades (?), men sjuåringen som har vägrat överdragsbyxor hela vintern, stod plötsligt och drog på sig plagg efter plagg som jag räckte henne. Underställ. Termobyxor. Tjocktröja. Vinterjacka. Stickad mössa samt två par vantar med möjlighet till ett tredje par. Hon föreslog själv skidstrumpor utanpå sina vanliga strumpor. 

Det var tre plusgrader och uppehåll när vi promenerade till skolan. Eller jag promenerade kanske är mer likt sanningen, sjuåringen vacklade liksom från sida till sida som en michelingubbe. Armarna stod lätt ut från sidorna och hon hade ryggsäck på ryggen med en hjälm fastsatt som slog henne rytmiskt på axeln för varje steg. 

Sen åkte jag till jobbet och höll tummarna för att ingen skulle skära av ett finger på en väl slipad skridsko, ramla över någons klubba och slå näsan i isen eller helt enkelt frysa häcken av sig. Alla tre helt möjliga scenarion om ni frågar mig. Strax efter 16 fick jag ett telefonsamtal från världens finaste michelingubbe. Sprudlande berättade hon om sin dag på isen, och deklarerade att hon från och med nu tyckte hon bäst om ridning, näst bäst om skridskor och nästnäst bäst om skidor! Eeeeeh...vavavavaVA? 

Två kvällar i rad pratade om hon hur roligt hon haft, hur bra hon var på skridskor och hur glad hon var över all hjälp hon fått av de kompisar som kunde lite bättre. Ungen hade helt klart släppt sargen och kommit in i matchen. Hon har ny date i ishallen med en kompis nästa helg. Och den enda som tydligt fortfarande sitter kvar på läktaren är mamman.






söndag 22 februari 2015

Heja våren!

Medan maken fortsätter sin resa mot en smittfri tillvaro, följde jag och barnen min mammas förslag och drog till Slottsskogen. Det var sex grader och sol, vårkänsla för alla inklusive bocken som både ograciöst och ogenerat gav sig på fåret i hagen vi stannat vid. Sjuåringen stirrade fascinerat på spelet som pågick, medan jag och min mamma kände att hans eventuella framgång inte var helt nödvändig för barnen att spendera sin eftermiddag vid.

Sälar, pingviner och älgar fick besök innan vi hade picknick framför den stora gräsmattan i Azaleadalen. Eller ja, vi gick på café. Med utsikt över gräs och skog och sånt.

Fyraåringen, som hemmavid inte kan få nog av att hoppa i sängar, gympa i soffan, löpträna i hallen samt påvisa sin talang (?) för häcklöpning över alla typer av möbler, orkade inte gå mer än trettio meter i taget utan glada tillrop, mutor och påminnelse om päronsaften som väntade. Snitslade banor, eller samtliga typer av vägar och stigar egentligen, faller henne inte i smaken. Off road är mer hennes melodi. I fredags när jag hämtade henne från förskolan, hade hon extrakläder på sig och jackan bar stora spår av lera. Jag drog till med en dum föräldrafråga, om hon lekt i leran idag? Förvånat tittade hon på mig och svarade nej. Lika förvånat frågade jag tillbaka vad hon gjort då? Hon tittade på mig som om jag var helt bakom flötet och svarade trött:

- Rullat mig i leran förstås!


Men tillbaka till idag. Förutom den lätta mammahuvudvärk man kan drabbas av när ens yngsta barn kaxigt går med en fot hotande nära en bergskant eller balanserar på en sten vid ett vattenfall, så kändes eftermiddagen i Slottskogen som en renande process för våra vabruari-trötta kroppar som håller ett jämnt flöde av hostningar och snytningar.



lördag 21 februari 2015

Det här med att ropa hej.

Jag drog på mig understället imorse, knappt innan jag vaknat. Jag skulle med sjuåringen på ridning, och då är det full fjällmundering som gäller, för att överleva en timme i det kyliga ridhuset. Jag tänkte mig en lugn frukost med barnen innan avfärd, men det satte fyraåringen stopp för, när hon hungrigt spetsade (!) mjukosttuben med en gaffel. Sen var dagen igång på riktigt.

Makens återkomst till familjelivet, varade i ungefär 24 timmar. Sen kom rond två med spräckt trumhinna och stigande feber. Ett par timmar efter lunch hade han fixat papper på sin (barn)sjukdom och var nu dessutom officiellt sjukskriven februari ut. Jamen heybaberiba så himla lämpligt!

Jag sjöng iPadens lov på eftermiddagen och lät barnen kolla på vad de ville. Apple var den Gud som svarade snabbast på min bön om lite vila även för mamman, som faktiskt inte skulle svarat "prima" på alla frågor om dagens hälsotillstånd heller. Sen låg jag bredvid maken och åt choklad. Möjligtvis inte vad min mage behövde, men helt klart vad min själ sa sig kräva.

På kvällen tittade sjuåringen och jag på Mello. Maken anslöt en stund, men blev sjukare när han såg Andreas Johnson åka ut mot "ungdomarna". Med lika delar besvikelse, irritation och förvåning, muttrade han De skickade hem åldermannen! innan han gick o la sig igen.

Två barn nattades och sen drog jag av mig understället. Dagen i hamn.


En av dagens höjdpunkter...


fredag 20 februari 2015

Min make, unghästen.

Det gick en dag...två dagar...tre dagar. Sen kom det - klubbslaget som däckade även mamman i den här familjen, för en dag eller så i alla fall. Otippat nog, var det en släng av lättare maginfluensa som tog mig med storm och gjorde torsdagen till dubbelt sjukläge här hemma. Igår var maken fortfarande fångad i en dimma av feber. Han stapplade (ja, stapplade är ordet) dock upp och såg ett avsnitt av House of Cards i soffan med mig en stund mitt på dagen. Sen var han tvungen att vila igen. Men de där 45 minutrarna i varsitt soffhörn, var ju ändå av rätt hög kvalitet en torsdag i sjukfebruari.

Jag är fortfarande matt idag, men ändå halvt om halvt jobbandes. Maken däremot, han menar själv att han känner sig som en unghäst... Det har vänt, tjoade han imorse, när han orkade upp och åt frukost framför TV:n i soffan, med håret på ända i sin gröna reklamtischa och drack sin Treo. Jag var skeptisk till hans uttalande. Och nu, en timme senare, ligger han nedbäddad igen. Men det finns ljusglimtar som ändå visar att hans influensa kan vara på väg att bli besegrad. Innan han gick och la sig igen, deklarerade han att han tänker sig att han ska äta en semla idag. Okej...friskhetstecken antar jag även om jag inte ser storheten i kompakta vetebullar med lite topping. Men nu, nyss, hörde jag honom greja med några papper från sjukbädden, skulle till och med kunna vara en årsredovisning av något slag. Sen frågade han mig något som definitivt markerar att han är tillbaka i matchen.

- Har du sett din inloggningsdosa? Vi behöver göra några bankärenden.

Mitt svar gör dessutom att han kommer vara på benen troligtvis till lunch.

- Nä...ingen aning. Har inte sett den på ett tag..?


Uppdatering:





måndag 16 februari 2015

Virusroulette

Något står inte rätt till när min make, världens varmaste människa (som en vanlig dag i november kan steka ägg under en armhåla), sover med raggsockor. Efter att sjuåringen tillfrisknat i fredags, så blev maken sämre. Han lyckades hålla ångan uppe på lördagen, men sen i söndags ligger han pall. Och så sjuk han är sen. Alla mansförkylningar kan slänga sig i väggen, det är troligtvis förkylningens svar på pesten som härjar i hans kropp.

Jag tog ett foto på honom igår. Hans ena öga var nästan igensvullet och han såg minst sagt inte ut som en man vill dela säng med. Sjuåringen tyckte jag skulle lägga upp fotot på Facebook, men jag avstod. Maken menade att han lätt haft fotot som profilbild. Om han nu haft Facebook.

Vi andra tre huserar tillsammans och har startat veckan bra. Alla på rätt plats hela dagen. Jag är den enda som inte varit riktigt dålig än. Med diverse baciller florerandes i huset, känner jag dock sjukdomarna flåsa mig i nacken. Vad ska det bli..? Hostan? Febern? Halsen? Eller ska jag slå till med något alldeles eget och otippat? En blindtarm? Eller stukad fot? Den som lever får se. Maken är förhoppningvis inräknad i den skaran.










lördag 14 februari 2015

Alla hjärtans dag hela dan?

Jahaja. Här sitter jag i soffan ensam. Barnen sover och maken är däckad av sjuåringens ärvda bacill. Han har dock kämpat väl. Tillsammans har vi gett oss gemensam sovmorgon (kudde över huvudet), ätit frukost i godan ro (och ignorerat kaoset i form av fyraåring på rövarstråt), packat ihop sportlovets utspridda pinaler (i tävling med minst en yngre förmåga som ville stanna) och kört 25 mil var söderöver (med mutade barn i baksätet).

Vi träffades för snart 10 år sen. Jag hade gärna suttit bredvid min maken i soffan ikväll, skålat för oss och hyllat kärleken (som inte alltid är lika självklar en stressig, grå, vabruaridag) eller vad man nu gör på Alla hjärtans dag.

Men ändå. Jag tänker på när jag idag satt vid ratten i skymning nånstans i Dalsland. Fyraåringen hade fått nog av bilåkning med en dryg timme kvar och lät oss veta det varje sekund. Jag var knappt kontaktbar i min koncentration på alla med dödslängtan (sorkar! pottor! avskräden!) som körde om oss, trots att det var jag som körde. Varje gång jag sneglade på maken, med blicken fortfarande på vägen, såg jag i periferin hans hand utsträckt åt mitt håll med Mariekex. Barnen matades med Tom och Harry-kex (heter de inte så hos er? Ta det med fyraåringen i så fall) i ett tyst flöde från samma plats, passagerarsätet framtill. Maken själv snöt sig i takt med musiken som sjuåringen beställde från baksätet.

Vi landade hemma vid 19-tiden efter ett teamwork med höga poäng. Det kanske inte var specialodlade röda rosor eller champagne, men det var banne mig en av de bästa bilresorna vi gjort tillsammans. Känns som ett rätt så passande, om än inte hejdundrande, firande...


Gårdagens soffmys i Sälen


onsdag 11 februari 2015

Mode för skidåkare

Jag har aldrig varit någon fashionista, men när fyraåringen frågade mig idag vid 14-tiden varför jag hade min tröja ut och in, så var det ändå ett lågvattenmärke även för mig.


Ser lite ut som en prästkrage, kan ju hoppas (?) att det var det folk på avstånd såg mig som...

I övrigt har jag och ovan nämnda detaljstuderande barn åkt i backarna idag. Maken vaknade och kände sig
nära dödensjuk, så vi han fick stanna i stugan med sjuåringen, som har feber för femte dagen.

Vi som överväger i friskhet, åkte puckelpist och tidtagarbacke
i full fräs. Även fyraåringen är ju förkyld, så hon krävde sina pauser, med all rätt. Hon ropade på värmestugan efter en timmes åkning. Efter några kringelikrokar, kom jag fram till att vad hon menade var detta:









Det är mammas tös det.


tisdag 10 februari 2015

Sol, snö och snor

De första dagarna har varit lika delar av rubriken. Att två så små personer kan producera så mycket från sina näsor. Sjuåringen har kört hela registret med hosta och ögonrinn, och varit väldigt trött. Fyraåringen har snutit sig varje kvart men varit pigg och uppe i backen med oss.

Sjuåringen har fått roa sig med att sitta i soffan med en filt framför brasan i stugan. Förutom film, pyssel och böcker så har vi spelat Hänga gubbe. Mestadels har vi gjort det på Ipaden, på papper är det lite knivigare...


Maken och jag har turats om att åka med fyraåringen i backen. Vi köpte ett liftkort för enbart knappliftar, och sparade 500 kronor! Lycka för
makenvissa av oss. Vi tar inte upp fyraåringen i högre backar än så länge, hon är helt enkelt för kaxig och orädd. Igår tjurade hon varje gång vi passerade express-stolliften som går till toppen, för att hon inte fick åka den. Problemet är inte bara branta backar med hög fart, utan själva liftturen alldeles för många meter över marken med en klätterapa. Mamman hade behövt syrgas på grund av hyperventilering vid ankomst till toppen.

Men faktum är att fyraåringen imponerar för varje åk. Precis när jag tror att hon tappat kontrollen, att hon ska krocka, det går för fort, hon kommer ramma staketet, osv, så gör hon en snygg gir åt ett annat håll eller stannar. Förvisso med risk för hjärtattack för alla inom tio meters radie, och just det momentet bör vi slipa lite på...



söndag 8 februari 2015

Toppar och dalar

Ungefär 25 timmar senare än beräknat, är vi på väg mot vår fjällstuga. Vi skulle åkt igår morse, men istället lämnade vi den kyliga vårluften och barmarken bakom oss idag vid 10-tiden.

Gårdagen började med att sjuåringen med besked tog över förstaplatsen i sjukligan här hemma. Hon har ju faktiskt varit i skymundan sen jul vad gäller feber, hosta och läkarbesök. Men nu smällde hon till och tog ledartröjan med en febertopp på 39 grader. Eftersom hon har en tendens att kräkas vid kraftig feber, så tog vi beslutet att skjuta upp resan en dag.


Gårdagens plötsliga oas av oplanerad tid gjorde mig först förvirrad. Var ska jag börja..? Men sen ringde en av mina bästa vänner och löste lyxproblemet. Jag tog fyraåringen med mig och lät henne stoja runt med sönerna till min vän, medan vi drack kaffe i soldränkt soffa. Det var maximal påfyllnad av energi.

Jag var noga med att berätta om just de positiva delarna av min utflykt för maken när jag kom hem, och hur de skulle gynna oss som familj. Sen berättade jag den roliga historien om fyraåringens kommentar tidigare på dagen, när hennes mor
den eminente bilförarenuppenbarligen missbedömde avståndet mellan Volvon och lyktstolpen bakom vid parkering.

- Äsch, den stod ju vägen, mamma.

Exakt min mening! Och frågan är om den ens stod där när jag kollade i backspegeln sekunderna innan. Maken såg möjligtvis inte det fullt så komiska i historien, inte ens när jag påpekade att silvertejpen inte behövts alls denna gång. Skadorna var noll komma noll. Han trodde mig givetvis inte, utan spenderade nästkommande halvtimme med att sköta om sin älskling av plåt i garaget - på jakt efter ett eventuellt skavsår som hans fru orsakat.

Idag sitter maken bakom ratten. Jag är otålig och kan knappt vänta på att få komma fram, sitta framför brasan ikväll och komma upp i backen imorgon. Men jag får ge mig till tåls. Oavsett vår plats i konvojen med bilar, så lär resan inte ta 25 timmar till.
Hoppas jag.

Nyss sammanfattade min make resan med orden:

-Konstigt, det är ingen bil bakom oss?




fredag 6 februari 2015

Smidig som ett kylskåp

Maken frostade av vår frys igår. Det var ju alldeles lysande. Möjligtvis inte överst på att göra-listan jag hade förberett mentalt, och förutsatte att han kunde ta del av genom tankeläsning. Men visst, isen måste ju bort förr eller senare. Glad i hågen gjorde han jobbet, sprang ut och in med lådor och mat, skrapade frost och högg ner isblock. Själv satt jag tacksam i soffan och satte check på punkt 38 medan jag fetade punkterna 1-10 på ovan nämnda lista.

Igår kväll var det lajbans. Frysen var som ny och det var en stor fördel att faktiskt se in i den. Slippa ta fram paket på måfå och leka "gissa matlådan".

Fredagkvällen avlöpte enligt plan. Barnen somnade och det var dags att öka på fredagsmyset. Förutom smulorna från tjejernas chips skulle glassen fram.

- Vilken sort ska vi ta?
- Hmm...alla?

Nu, en timme senare sitter jag ensam i soffan. Utan glass och utan make. Nej, inga fredagströtta gräl har utspelats. Den enda som uppenbarligen är sur, är frysen. All omtanke från makens sida igår var tydligen inte nog. Mer ska mer ha. Frysen började knorra vid hans närvaro och blev hetare för varje sekund. Inte vad man önskar sin frys en fredagkväll.

Så nu lagar vi mat. Den fredagsaktiviteten kvalade inte ens på min lista...




onsdag 4 februari 2015

Inte utan min biljett

De tre första dagarna på veckan flög förbi. Faktum är att de flög så snabbt, att jag plötligt befann mig på torsdag fast det var onsdag. I alla fall var det vad SJ påstod. Men vi tar det från början.

Efter sprängfyllda kursdagar var jag och min kollega rätt så beredda att sjunka ner i varsitt tågsäte, somna hårt (och riskera att dregla) hela vägen hem till västkusten. Tåget avgick 14.29. Ståendes på perrongen klockan 14.26, kollar jag min biljett efter sittplats. Med ena foten på tågtrappan, upptäcker vi att vi har biljett till en timme senare, 15.29. Jag sliter upp telefonen och ringer resebyrån. Kan vi boka om? Inte det nä, alla tåg de närmaste timmarna är fullbokade. Samtidigt som dörrarna stängs, får vi frågan från vår bokare om vi vill boka över till första klass för 1000 kronor. Eeeh? Nej. Vad jag vet så stannar första klass-vagnen lika hårt i snön som andra klass.

En timme senare var vi om möjligt ännu mer taggade på att få börja hemresan. Stegade på vagn sju, hittade våra platser och var ett par sekunder från att sätta oss i knät på en tvååring respektive en morfar. Eeeh..? Vad nu då..?

Ny titt på biljetten, ett par meningsutbyten med den morfar som såg sin sittplats som sitt territorium och var beredd att försvara det till varje pris. I just rättan tid hade jag fått en släng av ödmjukhet och argumenterar inte med honom. Ett par sekunder senare trillade polletten ner hårt i botten. Är det verkligen den 5 februari idag..?

Nä. Det är det inte. Förvånade miner, spridda skratt och flera okända passagerares skojfriska diskussion om huruvida de tyckte vi skulle stanna på tåget eller gå av. En yngre person tyckte att det var väl ingen fara, vi kunde ju sitta på toaletten i värsta fall..?

Småbarnsmammor i alla ära. Vi löser det mesta och är inte så knussliga. Men NEJ. Alla vet ju att offentliga toaletter är Guds straff till mänskligheten. Vi påbörjade en hastig manöver för att hinna av tåget. Vi hann ett par meter innan vi såg att perrongen rörde sig. Eller så var det vårt tåg.

Jag ringde resebyrån igen. Förklarade att vi inte hunnit av och skulle till Göteborg.

- Så du menar att ni står på ett fullsatt X2000-tåg utan biljett och tåget rullar?

Ja, visst, så kan man ju också uttrycka det. Inget att göra, förutom att forma en strategi. Bokaren hjälpte oss med alternativa färdvägar om SJ skulle få för sig att ställa av oss. Alla tåg mot väst var dock fullbokade några timmar framåt. Tröttheten gjorde att våra egna bilder av den eventuella kvällen, mer och mer började likna sagan om flickan med svavelstickorna. Sen hittade vi för stunden lediga säten och slog oss ner.

För varje mil jublade vi lite inom oss. Ju närmare vi kom målet, desto enklare såg vi det att övertala eventuell vresig konduktör om att få stanna utan biljett. Vi hann två stationer innan en man kom ombord och ville sitta på vår plats. Efter en rockad av platser, med tre män och oss inblandade, var det ändå något som inte stämde. Två av männens biljetter visade samma plats. Vis av erfarenhet klev jag in och studerade den enes pappersutskrift. Aha! Det är inte 5 februari idag, ej heller den 5 mars! Plötsligt var vi inte så galet fel ändå. En dag hit eller dit kan väl inte spela nån roll när det sitter en slarver framför oss som är en hel månad fel!

Strax efter kom konduktören. Jag väste fega instruktioner till min kollega att ta rygg på mars-mannen.

Ödmjukhet var vår gemensamma strategi. I hemlighet laddade jag för att framhålla exakt hur många minuter jag suttit ofrivilligt extra på tågen mellan kusterna, det senaste halvåret. Det borde ju räcka till minst en fribiljett kan en tycka!?

Alltihopa var över på tre minuter. Den åldrige mannen fick en lektion i att han själv är ansvarig för SJ:s eventuella felskrivning (?) men att han fick åka med på nåder. Vi visade våra sms-biljetter och höll fram telefonerna som sköldar mot konduktören. Vi satt i sista vagnen. Kanske på hennes sista pass för dagen? Kanske var vi de sista i raden som inte dubbelkollat biljetter innan avfärd? Vi bad om ursäkt, å någon annans vägnar, och fick ett trött leende tillbaka.

-Sitt ni här, välkomna till resturangvagnen om någon annan går på och vill ha era platser.

Hon borde få SJ:s interna servicemedalj. Vi kunde sitta kvar hela vägen på samma platser. Mannen med mars-biljetten också. Vi anlände till Göteborg på utsatt tid, 18.30, på helt rätt dag. Den 4 februari.







måndag 2 februari 2015

Kämpa!

Klockan 03.30 vaknade sjuåringen och tyckte det var morgon. Maken och jag var av annan åsikt. Vi var lika rörande överens en halvtimme senare, när vi nästan slumrat till, och frågan kom igen. Nu måste det väl bara morgon i alla fall..?

Någon gång kring samma arla tidpunkt, insåg jag, att min rygg inte var av samma böjliga modell som när jag somnat. Möjligtvis att den där islöpningen igår inte var helt genomtänkt ändå... Stel som en pinne låg jag klarvaken och försökte bestämma mig för om jag skulle ställa in dagens jobbresa till Stockholm, eller köra på och hoppas att det skulle lösa sig.

Vid 05 steg jag upp, väckte maken och sjuåringen (som nu somnat) i mina klumpiga försök att få på mig kläder utan att böja ryggen. Ett par värktabletter senare, och med viss hjälp av min yrvakna make, drog jag väskan genom snön mot bilen. Min lätt framåtlutade gång, med vissa bredbenta gungande inslag, bevittnades av ett par nyfikna morgonpigga (?) grannar som tafatt vinkade tillbaka när jag morgonhälsade, men som antagligen också i hemlighet skrev upp den mystiska figurens signalement.

Tåget avgick i tid med mig ombord. Kaffe, frukost och sällskap av en arbetskamrat gjorde de första 15 milen till en helt okej start på dagen. Sen stannade tåget.

Vi stod still mellan Falköping och Skövde. Vinterlandskapet var andlöst vackert utanför tågfönstret. Fyra rådjur lekte i skogsbrynet och en röd ladugård gjorde bilden helt komplett. Efter 75 minuter var jag redo att trotsa ryggsmärtan och pulsa genom snön de sista kilometrarna till nästa station. Idyllen utanför från timmen innan, hånskrattade mest åt mig när jag hellre sett ett grådaskigt Södertälje flimra förbi på vår väg mot andra kusten.

Till slut, efter två omstarter av tågset samt manuellt bortsopande av snö från en växel på spåret, kom vi iväg. Sista två timmarna på resan var min arbetskamrat rejält åksjuk och själv började jag undra om jag lyckats med konststycket att bryta ryggen i sömnen.

Vi ankom Stockholm strax före klockan elva, nästan en arbetsdag efter att jag vaknat. Efter en kanna kaffe, en lättare djupandning för att återfå normala halter av stresshormoner och med envisheten hos en som valde alternativet "det löser sig" femtio mil tidigare, började arbetsdagen.



En rygg i viss osämja med sin bärare.

söndag 1 februari 2015

På löpet

Årets två första stapplande springturer är genomförda. Och med "första" menar jag planerad löprunda med tillhörande håll, flämtningar och blodsmak (nejdå, önsketänkande). Övriga, mer akuta, löpningar i sidled eller uppför trappor, för att skilja två brottande barn åt, eller se vem som står för tjutet denna gång, räknas inte. Även om de grenarna säkert ger samma energiförbrukning, så är de möjligtvis inte uppe för diskussion till nästa OS.

Nu siktar ju inte jag på OS. Jag vill dock gärna ha någonslags mål med mina aktiviteter, och att ta sig runt banan enbart är inte tillräckligt som motivation. När jag står startklar, samt så här i efterhand, ser jag mig springa längs havet i något sydligt beläget land och närma mig mål efter en halvmara genomförd i strålande sol till publikens jubel.

Efter första kilometern brukar jag sänka motivationen till tjejmilen. Den kan väl för den delen springas i New York eller så? På sommaren. När tankarna sen börjar sväva kring laglöpningar, typ blodomloppet, då känner jag mig stark. Jisses så bra det kommer gå! Nöjd som attan rusar jag sedan i kapp med mig själv in i radhusområdet igen, tills jag kommer runt knuten till vår trädgård, och ingen längre ser mig. Då går jag de sista metrarna och känner mig som en vinnare.

Idag funkade löpturen bättre än igår. Avstånden mellan delmålen blev något längre. Möjligtvis att jag skrämde några äldre damer, som iförda broddar, ändå halkade runt på gångbanan. Troligtvis trodde de, att de hade ett skadat vildsvin eller liknande i hasorna, med tanke på frustandet. De hoppade vettskrämda upp i snön vid sidan av vägen, efter att jag tagit smygpaus bakom dem i några sekunder.

När jag var nästan hemma, hörde jag välbekanta illtjut och högljudda skratt från lekplatsen. Sjuåringen åkte stjärtlapp och fyraåringen var vansinnig för nåt. Maken stod bredvid (tyst). Jag sprang förbi och vinkade. Med några meter kvar hem, hörde jag lätta steg bakom mig. Sjuåringen kom joggade och slöt upp jämsides. Sen spurtade hon förbi mig.





Kanske ska slå följe med de där damerna nästa gång.