Jag vs min trilskande hals, 1-12.

När alla andra bloggar idag handlar om sol och hur alla njutit av middagar i trädgården, båtturer, soliga klippor och sand mellan tårna, så tänkte jag klaga lite istället. Och samtidigt styra fokus till något mer navelskådande - mig själv. Jag dras nämligen sedan en vecka tillbaka med en hals som gått från att verka infernaliskt och konstant, till att inflammera stämbanden, till att nu sen några dagar vara i maskopi med hostningarnas moder från helvetet. Möjligtvis att stämbanden, luftrören och allt annat jox ovanför axlarna också är med på jävelskapen, för i sanningens namn så lyssnade jag inte nämnvärt när en medicinkunnig person föreslog att jag skulle vara tyst i två dygn - så kanske det skulle bli bättre. Kanske?! Vad är det för odds?! Jag gjorde förvisso ett bra försök, det kan maken intyga. Han tittade oroligt in i sovrummet när jag låg tyst trots att ungarna gapade, musiken var på hög volym och någon spelade med (?) i melodin på en synt. Med en så lugn mamma i det läget, så hade jag också undrat om hon verkligen andades.

En kort stund förut idag, när de nyss svalda färska räkorna var uppe å kliade mig på halsmandlarna vid en kraftig hostattack, så var jag beredd att köra ner närmsta flaskborste i svalget för att se om det möjligen kunde hjälpa med lite kliande massakrerande av luftrören. Låter jag desperat? Maken föreslog (lite för snabbt) att jag kunde använda toaborsten, (va fasen, okej att jag är stor i käften...). Den bilden hittas väl möjligen i alla fall bara ett par rader från "desperado" i ordboken...hehe.

Det är ingen bakterie, så penicillin kommer inte hjälpa, det vet jag. Men idag fick jag i alla fall hostmedicinernas Rolls Royce utskrivet, så min förhoppning om en hel natts sömn känns lite mer uppnåelig. Alltså, våra barn är 6,99999 och 9,66677 år gamla, så det där med vakna nätter är helt oacceptabelt! Vi har gjort vårt! Jag har fyllt 40. Jag behöver sova om jag ska behålla den här åldern och inte passera som 55 med rökhosta som om jag rökt Silver utan filter i ett par decennium. Inget fel med en sån tant, men jag känner inte att jag är helt nöjd med förväxlingen.

En natt i förra veckan, när jag (och maken) inte kunde sova trots att hostande lugnat sig efter ett par timmars hackande, öppnade vi balkongdörren i sovrummet för att få in lite sval nattluft. Ljumma nattliga sommarvindar smekte in och var fantastiska och vaggade oss verkligen till sömns...tills en fågel valde att ackompanjera den perfekta barnbokssömnen med ett HÖGLJUTT kvitttrande..! Dö, fågel, dö, ville jag skrika, vilket inte alls passande in i barnboken. Men skriker jag, så hostar jag, så nej. Men tydligen hade maken samma känsla för han stegade upp, slog igen balkongdörren med bestämdhet och minsann om han inte drämde ner sitt huvud i kudden också. Sen sov vi. Med min dundermedicin i kroppen så hoppas vi på samma tur inatt. Kanske med öppen balkongdörr - det är ju ändå sommarvarmt ute.

Gröna frostiga fingrar

Vi byter ut julbusken framför ytterdörren kring mitten av maj. I år satt där ingen klämkäck plast-ren och önskade god jul långt in i maj - nej, den rök redan i...mars. Men i söndags var det dags för piffning av krukor. Nioåringen var mest exalterad och såg storslagna planteringar framför sig, jag tänkte det kunde väl bli kul och maken tänkte att det kunde bli dyrt.

Den yngsta lekte hoa grannen så det var lugna gänget (allt är relativt) som gled stormade in i blomsterbutiken.

- Vi går direkt till uteavdelningen, sa jag bestämt med de andra i släptåg, och vek av tre sekunder senare när jag såg en stapel orkidékrukor.

Sen plockade vi på oss en gigantiskt grön växt till vardagsrummet som vi tydligen båda "tänkt så länge att vi behöver". Det var ju värt att köpa sen som firande i kategorin Växt vi båda tänkt på länge att vi behöver.

Till slut kom vi till avdelningen för uteblommor. Nioåringen var intresserad av två saker, utsmyckning i form av små målade kaniner, hundar, hjärtan och allt annat som är gjort av betong i Kina. Den andra saken var träd. Träd! Gärna träd med små hängande gula och orange citrusfrukter under perfekt gröna blad. Jag förklarade så pedagogisk jag kunde att med tanke på att förra årets smultron- och jordgubbssatsning slutade med att våra kaniner käkade upp dem en natt när de glömdes på gräsmattan, så är jag inte beredd att storsatsa på träd! Vi delar vår baksida på huset med våra kaniner och då behöver alla växter komma minst 1,5 m upp i luften för att inte de glupska djuren ska se sin chans.

Till slut kom vi hem o äsch kunde påbörja planteringsfasen som dottern såg fram emot. Här måste jag ge mig en eloge som kreativ mamma - oavsett grund till kreativiteten jag kan skapa. Jag har noll preferenser och väldigt lite eget tyckande i vilka blommor som ska ha vilken kruka eller om korgen är finare än plåtbaljan till den...ehhh...vita blomman. Så dottern gör lite som hon vill. Och bra blev det! Flera fina planteringar som nu inte bara förväntas förgylla i alla fall halva sommaren (inga höga odds på att de vissnar i juli) och inte dör av frosten som den förbipasserande granntanten så vänligt upplyste mig om att de ska komma...

Nostalgi, kaffe och lugnet

Lördagsfrulle på Haymarket betydde precis det en hotellfrukost ska betyda tycker jag: äkta äggröra, perfekt stekt bacon, plättar, färskt skuren frukt, mängder med bröd och riktigt gott kaffe. Höga poäng! Vi satt med utsikt över Hötorget och solen värmde min rygg genom fönstret. Jag gäspade lite där jag satt och hade troligtvis sovit en timme längre om jag varit ensam, men när mamman nyper en i stortån och meddelar att det är dags att gå upp, så är man plötsligt själv barnet i relationen och tänker att jahaja, då gör jag väl det då...

Men stressade, det gjorde vi inte. Vi drack kaffe i två omgångar och vilade en stund på rummet innan vi gick ut i den varma men mulna dagen som Stockholm bjöd på. Vi tog spårvagnen till Abba-museet på Djurgården, smidigt. När vi kol fram var det dock redan kö för att komma in. Köer är inte mammas och min grej. Snabbt snokade vi reda på, att det fick att beställa biljetter på nätet med specifikt klockslag. Voilà! Fem minuter senare seglade förbi kön och in. Älsk på såna grejer.


Vi fick sedan ett par timmar i ett mecka av Abba och Eurovison. Alla ser kanske inte tjusningen med rader av scenkläder som använts i Eurovison: den ljusblåa klänningen från när Yohanna tävlade för Island 2009, Herreys guldskor och Perrellis svettiga Dolce Gabbana-klackar på nära håll. Men jag gör't och vi firade 40 år ju! Svårt att se ett bättre ställe att göra det på än den musikkavalkaden. Musiken stod givetvis i fokus och hade jag varit lite mer på hugget hade samtliga besökare fått höra mig skråla sjunga duett med valfri artist sen 50 års tävlingar. Men, nej, sansade mig och släppte fram två tyska turister som var ytterst peppade på att sjunga duett med Alexander Ryback.

Abba-delen av museet var lika delar historia som nostalgi för mig. Mamma älskade dem och därmed växte även jag och min syster upp med dem. Även här fanns chansen till duett, dessutom med Abba på scen. Återigen, ödmjuk som jag är, lät jag bli.



Museet var väl värt ett besök måste jag säga, även för en ung person som jag som föddes i sluttampen på deras Abba-karriär.

Sen åt vi lunch på mitt favoritställe TGI Fridays. Vi behövde inte känna som ensamma, om vi säger så. Körsbärsträden blommade i Kungsträdgården och trots att solen lyste mer över västra Sverige än Stockholm, så satt folk överallt och lördagsfikade. Vi hade därmed utmärkta förutsättningar för vårt intresse folkspaning.

Sen strosade vi runt på sånt som är omöjligt när barnen i sällskapet inte är 40 fyllda:



...innan vi tog oss till stationen. Vi hann med en kaffe på hotellet också. Barnet behövde koffein.


Sen drog vi bokstavligt talat oss och våra väskor mot Göteborgståget. Jag hann dock med en upplevelse av det mer otrevliga slaget innan resan var slut: bikini-shopping. Varför jag valde att prova bikini en dag när jag hade ätit vitlöksbröd till lunch, druckit Cava kvällen innan och frossat i hotellfrukost på morgonen, tja, om det tvista de lärde. Min mamma är dessutom brutalt uppriktig, vilket oftast uppskattas. Men det där med att inte ens skjuta budbäraren lite lite grann, när hen meddelar att de där bikinitrosorna minsann inte täcker hela häcken är ju en bedrift... Men det blev köp!

Ingen bild på det, nej.

Sen var mini-semestern slut. Vi sa hejdå till Stockholm genom att återigen gå förbi en av de platser längs Drottninggatan där blommor påminner om tragedin som bara är fyra veckor sen. ❤️🙏


Stockholm i mitt hjärta. Faktiskt.

Fantomen, morsan o jag

Någon kanske hört att jag fyllde 40 i februari..? Det är ju inte så att den lilla begivenheten var över den 1 mars när jag trädde in i mitt 41:a år. Nej, hela 2017 har utsetts som "firarår" av min make, och ja, om ni inte förstod vårt äktenskap innan så är det ju solklart nu. Firarår - så klart!

Min mamma gav mig en mini-semester till Stockholm i present. Jag är svårt fäst vid Peter Jöback sen tonåren och nu när jag är 40 behöver jag ju inte ens skämmas över det längre (det här med min fascination över Nils Poppe får kanske vänta till 50-årsdan...). Således köpte min mor biljetter till Phantom of the Opera med min idol i huvudrollen. Vi satt på rad två. Helt fantastiskt placering visade det sig. Jag var rädd för omvänd gamnacke, men icke. Vi kunde njuta av varje ansiktsuttryck, varje ton som stegrades, varje fotsteg i fokus och varje publikögonkast från alla fantastiska dansare. Jag satt som i trance hela första akten.

I pausen kunde vi stå utanför Cirkus och njuta av den vårliknande kvällen. Mamma tyckte Cavan var dyr ("man det ju vad den kostar per flaska") men vi drack varsitt glas och kollade fyrverkerier från Gröna Lund som enligt oss och åtta göteborgare till inte kunde mäta sig med Lisebergs version - minsann! #lillebrorskomplex

Sen fick vi ta plats för att se en timme till av scenkläder som var lika färgsprakande som julgranarnas julgranar, en timme till av Peter Jöbacks enastående stämma och en timme till av dans som en 40-åring inser att hon aldrig mer kommer komma i närheten av... Dock fick den mig att börja tänka på antalet situps jag skulle kunna få in i vardagen om jag skippade lite annat surfande.

Applåderna ville aldrig ta slut och jag skulle helst hoppat upp i Peters famn om inte min ålder och visdom hindrat mig. Jag nostalgifrossade i minnen från år 2000 när jag busspendlade mellan San Francisco och San Luis Obiso. En resa på 7-8 timmar med Greyhoundbuss där knarkaffärerna gjordes upp längst bak medan jag, den lilla 24-åriga jäntan från Sweden, satt i säten så nära busschauffören som möjligt. Varje resa under ett års tid lyssnade jag på Peter Jöbacks singel "Higher" i min då ytterst moderna portabla cd-spelare.

Men, men. Peter Jöback åkte hem till sitt och mamma och jag återvände till hotellet. Vi bor på Scandic Haymarket som hittills imponerar som lite mer classy än övriga Scandic-hotell. Imorgon ska vi fortsätta firandet!