Bon Jovi från en pall

Min tonårsidol Bon Jovi kommer till Sverige i maj. Eller idol och idol. Jag lyssnade mycket på Bed of Roses, It's my life och Livin' on a prayer på gymnasiet, men det var kanske inte jag skröt om. Tydligen hade jag inte heller avslöjat min idoldyrkan för min make som såg ut som ett frågetecken när jag föreslog att vi skulle gå på konserten. Hans förvåning kan också ha att göra med att jag vanligtvis inte är förtjust i konserter. Alltså, jag kan gilla att stå och lyssna en stund. Men betala flera hundra kronor för att se en prick på scenen, och lyssna på något som i bästa fall låter lika bra som hemma i soffan. Då föredrar jag soffan.

Men i alla fall. Nu minsann fick jag riktig lust att gå på Bon Jovi-konsert och övertalade maken att följa med. Han var inte så svår att få med på spåret, även om jag inte hade den blekaste när han frågade vad det kostade? Kostar? Vad kostar det att gå på konsert 2012? Eller 2013? Ingen aning. Hur dyrt kan det vara? Vi ”enades” i min hjärna om att ett pris på under 1000-lappen var ok.

Vi fick med oss ett par kompisar och jag skulle boka åt oss alla. Vi skulle ha sittplatser. Jag var inne på det själv, men enligt ett annat Bon Jovi-fan fanns inga alternativ. Biljetterna släpptes klockan 9. Jag satt på ett tåg, men vid halv 10 hade jag både tid och stadig uppkoppling att genomföra köpet. Då var alla sittplatser slut! En halvtimme efter att biljetterna var släppta! Det känns ju onekligen som om Bon Jovi har kvar samma fans som på 90-talet. De vill inte hålla på och stå och knö, spilla öl i trängseln och gå på bajamajor. Vi vill lyssna sittandes, ryckas med en stund, kanske till och med ta några tonåriga danssteg ståendes, men sen sätta oss ner och ta det lite lugnt.

I ett biljettpris på 700 kronor så kunde man ju tycka att det skulle det ingå en stol. Vi får ta med en pall.