Hejdå 2012 (och en liten årskrönika)!

Så var den här. Förändringarnas dag, ut med det gamla och in med det nya. Nyårsafton tänker ni, jojo, det var ju en klyscha hon drog till med. Visst är de nyårsafton, men här tog livet ett stort kliv in i nya banor redan igår. Det började med en biltur som urartade när lillasyster gång på gång slängde sig efter växelspaken samt kickade sin pappa (som körde) med sin känga på armen när han försökte hindra henne. Det var med andra ord dags att flytta bak hennes bilbarnstol och låta båda barnen åka i baksätet. Idag var premiär och förutom hennes fråga var femte minut om ”var är mamma?” så gick det bra (jag satt i passagerarsätet fram och hon satt bakom mig). Vi hade planer på att även installera en ljudavskiljare mellan framsäte och baksäte, men avstod.

På kvällen igår var maken ensam med barnen när jag var på födelsedagsmiddag för den här tjejen. Läggningsrutinerna ballade ur fullständigt när samma dotter som stod för kickandet, också lyckades klättra ur spjälsängen på egen hand. Efter två lyckade utbrytningsförsök och en stressad pappa, somnade hon till slut i gästsängen (som nu blir hennes) och sov i 12 timmar utan knorr.

Vi lämnar bebistiden när vi säger hejdå till 2012, ett år som började svagt men tog sig ordentligt. En av vinterns absoluta höjdpunkter var när femåringen (då 4,5) lärde sig åka slalom och såg ut att njuta lika mycket av det som sina föräldrar. I april gjorde jag äntligen min ögonoperation och kunde inte vara mer nöjd. Maj kom med en semesterresa till Mallorca och det var en paus vi behövde. Från december till juni hade vi bara en vecka när vi alla fyra var friska, det var den veckan. Strax efter vi kom hem började jag nytt jobb, och i samma veva fick vi besked om att vi fått plats på nytt dagis för båda barnen.

Sommaren 2012 var första sommaren någonsin som jag inte spenderade största delen av på vårt älskade Hamburgö. Vårt sommarhus såldes hösten 2011 efter att vi inte kunnat komma överens inom släkten. En sorg på många sätt, och för mig en känsla av rotlöshet eftersom min mormor och morfars stuga varit min fasta geografiska punkt i tillvaron sen jag var riktigt liten.

Vi spenderade istället två sommarveckor på Gotland, och upplevde en sommarförälskelse i ön som dock svalnade något när vi kom hem, även om minnena fortfarande är varma. Tvååringen visade sig vara det vattendjur jag själv var när jag var liten, ju större vågor desto bättre och varför vara över ytan när man kan vara under?

Mooot vattnet!

I augusti började mitt nya jobb på riktigt och barnen började nytt dagis, en lycka som jag ofta tänker på. Jag litar helt och fullt på förskolan och ser hur tillfreds båda barnen är. Samma månad började femåringen på förberedande simskola, och har under hösten gått från att sitta på bassängkanten till att våga hoppa i först av alla, alldeles själv. Hon simmar jättebra, men fortfarande med dyna. Och hennes mor får sitta på nävarna för att inte klappa händerna varje gång.

Respekt!

Även på makens jobb skedde oväntade förändringar, men från ett läge det var osäkert vilka tjänster som skulle vara kvar, så har han nu delvis en ny tjänst som han stortrivs med. Sjukdomarna återkom i september och har hållit oss i ett järngrepp under hösten. Tack och lov är det sjukdomar av det slag som går över, alla runt oss har inte haft samma tur.

Utan våra fyra föräldrar och min syster hade vi inte fått ihop sjukdagar, ridlektioner och andra vardagsdelar i det liv jag är så tacksam för. Förutom att vi får hjälp, ger det också våra barn chansen att känna sina far- och morföräldrar i en vardag, inte bara på högtider och semestrar. Stort tack för det!

Och just, i detta nu, har barnen munnen fulla av Mariekex och sjunger tillsammans Blåsippan ute i backarna står i baksätet. Vad jag önskar för 2013 är endast detta, två lyckliga ungars skratt och lugnet hos deras föräldrar. 

Vänner (än så länge).

Mina hjärtan. Och huvudpersoner i bloggen.

Gott nytt år!

Ps. Min make påpekar efter att han läst denna text, att jag borde fått med att börsen gått upp 12 procent trots en svag inledning. Huuuuur kunde jag missa detta i årskrönikan över våra liv..?! ds.  

Det lata svinet

Idag har jag varit en fetemansgris. Det är bara nätbrynjan och prillan under läppen som saknas. Mina fördomar säger mig att jag liknar en man som jag föreställer mig heter Ronny och bor i Bastuträsk. Jag inte gjort många knop sen jag knappt gick upp, växlat mellan soffan och sängen, slösurfat och bläddrat i gamla tidningar. Ätit.

Min make, eller ja, fru då, har skött all mat, diskning och blöjbyten idag. Min "fru" är dock en rekorderlig sådan, han har också hunnit med att montera in barnstolen i bilen och slänga skräp vi hade samlat på oss. Nu är han iväg och tankar bilen, eftersom han inte litar på att hans slöa sämre hälft gör det när hon ska på middag ikväll. Då kanske - hemska tanke - bilen skulle köras på bensin istället för gas, och det gillas inte. Dessutom kanske den stackars bilen skulle få köra i mer än 90 km och då är det ju farligt på riktigt.

Nä, nu måste brynjan av och fislukten vädras ut. Kanske hinner jag hugga lite ved innan jag duschar av mig. Eller så gnuggar jag armhålorna med en wunderbaum, jag ska ju på tjejmiddag och tjejer gillar väl svettig manslukt..?

Världens bästa mansfru röjer i köket.

Filmtajm

Efter en dryg vecka tillsammans så var det skönt att dela upp familjen i två delar idag. Femåringen och jag åkte till stan för att gå på bio. Vi såg Hitta Nemo med varsin kompis som sällskap. Filmen var i 3D och jag var lite orolig - för egen del. Dottern hade ju mitt knä att krypa upp i om fiskarna blev för närgångna, men jag kände mig inte sugen på att stoppa mitt eget huvud i sätet om hajen oväntat skulle dyka upp vid mitt öra eller så. Min biovana vän lovade mig att det bara var att ta av 3D-glasögonen om jag tyckte det blev för läskigt...

En stor påse godis hann vi sätta i oss, precis som det ska vara på bio. Dottern satt så lägligt i mitt knä att jag kunde använda hennes rygg som skydd när hajarna jagade oss ute i salongen. Dottern berättade filmens innehåll i raketfart för sin pappa när vi kom hem - "Nemo försvann men sen hittade pappan honom igen". Det hon tyckte var läskigast var när "frun försvann" (ehhh, hon dog, men jag rättade henne inte) i början av filmen, och när fiskarna hamnade i valens mage. Fiskarna kom ju ut efter några minuter, men valens stora tunga var tydligen väldigt otäck enligt dottern. Hajarna avfärdades med ett "äsch, det var ju bara på film, mamma". Jojo. Men de var stora. Och nära. Och i 3D.

Vackra Göteborg.



Fredagsutflykt

Julens första lite längre utflykt gick till metropolen Falköping. Vi hälsade på min fina farmor. Våra barn var drillade i att "gå, inte springa" samt att "inte skrika om det inte händer en olycka". Tillägget om olyckan var för att stoppa flödet av "men tänk om..."-frågor från femåringen. Hon klarade det med bravur. Tvååringen verkade inte riktigt med på noterna, hon hävdade innan vi gick in att "jag behöööver springa, jag skaaaa springa". Men efter att maken räddat en golvljusstake med fem tända ljus från hennes rymningsförsök, tog servitrisen fram en barnstol. Då kunde vi andas ut och äta ohämmat av buffélunch och njuta av vacker miljö på Kurorten Mösseberg.

Fisk till lunch.

Saltad mjölk. Varför? Varför inte?

De nyaste benen fick vila.

Efter lunch, och fler kakor och clementiner än det antagligen var beräknat per person, åkte vi hem till min farmors lägenhet. Mer fika och kaffe på finporslin från länge sen. Det blev en riktigt bra dag som toppades av att jag - JAG - hade rätt i makens och min diskussion om vägen till den kyrkogård där min farfar ligger begravd, vilken vi båda besökt flera gånger. Att jag varit i Falköping flera gånger per år sen 1977, och att maken besökte stan första gången 2005, är inget jag lägger någon värdering i. Jag hade rätt i en lokalsinnesfråga! Nu står det bara 863-1 till maken i den kategorin. Som jag ser då så knappar jag in. 

Pussel och shopping

Idag tog vi dagen timme för timme, ett koncept som inte alltid passar så bra för en barnfamilj, men idag gick det lysande. Vi hade inga tider att passa och inga måsten att ta hänsyn till. Vi la julklappspussel på förmiddagen och det skapade ro. Våra tjejer har mer energi än de flesta, men när de koncentrerar sig på pussel så sitter de still och testar bitarna med stor eftertänksamhet. Femåringen la sitt nya 100-bitarspussel utan problem, och lillasyster har fått kläm på några av de pussel som kommer en bra bit efter kategori bebis. Sen lekte femåringen i fyra timmar med granntjejen. Det gav mig tid att ligga på soffan med min julklappsbok, vilket är precis vad jag önskat mig i flera dagar.

Eftermiddagsreashoppingen gick också smidigt får man lov att säga. Lillasyster satt på makens axlar och var nöjd. Hon sa inte ens något när han glömde bort att hennes närvaro gjorde honom åtskilliga centimetrar längre, och gick in i en reklamskylt som hängde från taket. Skylten var av papp så det enda som hände var att den lossnade i ena hänget. Maken märkte inget, utan strosade vidare. Inne på möbelbutiken ville hon ner och gå själv. Efter några få minuter fångade jag relfexmässigt ett glasbord med lös skiva som hon tänkte använda som pall. Maken jagade sedan samma dotter runt halva butiken innan vi fick med henne hem. Hon gapskrattade hela tiden. Flera kunder smålog, och även om någon enstaka kastade ett en sur blick, så väljer jag att se det som att vi sprider glädje. I alla fall när vi går.

Underbara unge

En annan dag

I soffan under en pläd med tekoppen inom räckhåll och julklappsboken i knät. Rofylld annandagskväll i tystnad, de enda ljud som hörs är barnens djupa andetag när de sover (ja, åsså torktumlaren, men den hör till våra vardagsljud så den hör jag knappt). Om någon nu skulle få för sig att tro att julefriden fortfarande råder, så vill jag gärna snabbt ta er ur den fantasin och slänga er i en kall tunna.

Dagen började vid halv 7 imorse när tvååringen dansades och sjungandes vrålandes övade på att göra idol-domare (o)lyckliga med sin tolkning av Midnatt råder. Snabbt fick hon upp femåringen ur morgondvalan. Halv 7 kan ju låta som sovmorgon för många av er småbarnsföräldrar, men då kan vi höja insatsen och även lägga in ett skrikpass efter mardröm hos tvååringen vid 23-tiden, samt ett brutalt uppvaknande vid 4-snåret när maken fick en rejäl örfil av tvååringen samt uppmaningen ”gå upp nu”.

Senare på dagen: Julmat och paket som sparats, glögg och massa godis. Vi var tre gånger så många vuxna som barn. Glädjetjut över julklappar blandades med argsinta vrål när någon lyckades med ett tjuvnyp. Dagen flöt på bra, men jag blev övermodig och trodde att jag skulle kunna få en liten, liten stund i godan ro  på da…mrummet. Där gick dock tydligen gränsen för vad mina barn tänkte låta sin mor få känna av i julefrid. Trots att båda döttrarna var upptagna med olika underhållning på varsitt håll, så kom tvååringen kutandes så fort jag satt mig ner. Ibland tror jag att de kan lukta sig till när det är dags att attackera sin mamma. Då menar jag inte lukta i form av eventuella damrumsodörer, utan snarare som när en hund drar sig till människor som inte gillar hundar. Kanske ingen snygg jämförelse, men ni fattar. När man inte vill bli upptäckt så känner de på sig att nu jädrar är det nog dags att hitta morsan och tjoa lite i största allmänhet.

Jag hör på långt håll tvååringen som börjar tassa runt. Hon börjar leta, fråga, småspringa och till slut tjuta VAR ÄR MAMMA?! Eftersom det fanns flera andra vuxna människor på rätt sida om den låsta dörren, så valde jag att inte svara. Det hjälpte inte. Tre sekunder senare har hon förstått att den låsta toadörren betyder att mamman måste störas NU. Hon hänger i handtaget, ropar växelvis ”mamma, släpp in mig” och den något oväntade meningen ”jag har en pipa, öppna, jag har en piiiiiiipaaaaa!!!”. Pipan härstammar från Alfons-böckerna, på varje sida påpekar hon att Alfons pappa röker pipa. Nu hade hon tydligen hittat en egen. Jag sa till henne att hämta sin far och för ett ögonblick blev hon tyst. Va? Sen när funkar en tillsägelse? Men nejdå. Hon tog bara en paus och bytte taktik. Ett par sekunder senare började lamporna blinka inne i badrummet. Men va i..? Det kunde bara betyda en sak. Dottern hade hittat dimmerratten utanför dörren. Det kan också stavas som att hon vann.  

Det var en på det hela taget bra annandag, om än högljudd. Yngsta dottern avslutade bjudningen med en överraskande högersving. Hon tog sin bordsgrannes servett och slungade iväg den med imponerande kraft. I slowmotion såg jag hur servetten flög över bordet och landade mittemellan det tredje och fjärde brinnande ljuset i adventsljusstaken – efter att ha den snek ljuset änglaljuset som stod bredvid.  Eftersom jag såg det i slowmotion så hann jag fånga den innan den välte över lågan– en mammas superkrafter. Där och då valde vi att avsluta julen och julfirandet 2012.

Lugnet efter stormen.

Knäckad

Det är oklart huruvida det verkligen rinner knäck i mina ådror. Men känslan av tröghet som infinner sig på juldagen är behaglig. Jag misstänker knäckblandat blod då jag i år vann med knäckätartävlingen, som jag var ensam deltagare i. En total julgodissockeroverload i kombination med att jag för första gången sen i somras på länge kan sitta ner utan ett enda måste framför mig.

Jag hade trott att femåringen skulle avslöja tomten i år. Min make går förvisso all-in för att lura både henne och hennes lillasyster, men jag hade ändå en ond aning om att julklappsutdelningen skulle kunna sluta i bittra tårar och löften om att aldrig lita på oss igen (jaja, det kanske är att överdriva, men femåringen tycks ha ärvt någon dramatiska ådra). Det fanns dock aldrig någon tvekan. Trots feber satt femåringen rak i ryggen när tomten kom. Hon hämtade varje paket, mumlade tack men vägrade ta i hand. När tomten bad om en kram sa hon högt och tydligt nej och vände på klacken.

Tvååringen var glad tills hon såg tomten komma in genom grinden. När han närmade sig verandadörren började stora tårar trilla nerför kinderna. Hon fick en plats i soffan längst bort från dörren och var nöjd. Ungefär tre korta minuter senare var hon snabbast framme hos tomten och hjälpte till med alla julklappar, kramade honom och satt i knät. Tvååringens julafton slutade i total utmattning klockan 17.30. Hon somnade som en stock och sov i 15 timmar till 08.30 imorse.

Tomtefar, tomtemor och två ovetande nissar.

Jag var mycket nöjd med mina julklappar. Både dem jag fick och dem jag gav. Det var maken också. Han hade snappat upp två saker jag önskade mig, en bok och en hudcreme, och var mycket stolt över det. Cremen höll dock på att kosta honom (citat) "en hjärtattack" (ni ser var draman kommer från). När han skulle betala var priset i en något högre klass än han trott, och han övevägde att be kassörskan kolla så att hon hon inte glömt slå ut den tidigare kunden varor. Han hade dock hejdat sin fråga och betalat. Jag betvivlar dock att han såg så här glad ut som nedan.

Maken själv var mycket nöjd med sina paket han fick av mig (även om den segerdans jag hade förväntat mig uteblev). Han fick en önskad jeansskjorta och ett lukta gott-kit, vilket var väldigt mycket bättre än förra årets pastaslev om jag får säga det själv (även om han älskar pasta och sleven är 2in1 med parmesanrivare).

Julafton är mysig, rolig och traditionell men med många saker "att göra". Juldagen vinner varje gång över julafton i julefrid. Och i hur många knäck man hinner stoppa i sig.

Den som väntar på makens showdans blir tyvärr besviken. Det stod endast en cheddarost på julbordet, min moder beslöt att behålla sin. Oklart om detta berodde på att hon läst bloggen.

God jul!

Julefriden lurar i hörnen och har visat sig i små doser då och då sen ett par veckor tillbaka. Nu är det bara en julklapp kvar att slå in, skinkan är griljerad och provsmakad, och jag har köpt nya kläder till mig själv att ha på julafton.

De sista julklapparna köptes igår. Shoppingturen i sig var på minussidan från friden. Inköpen var dock lyckade. Efter ett par timmar gjorde vi ett spontanstopp hos en vän till oss som nyss flyttat in i ny lägenhet. Vi satt en halvtimme i hennes kök, bland tidningspapper, porslin och omaka ljusstakar på bordet. Hon bjöd på apelsiner och drack mineralvatten. Avspänt och oplanerat - det blev positiva utslag på julefridsskalan.

Fler plus: Liseberg för en vecka sedan.

Granen kläddes förra helgen, den har fått stå intakt hela veckan (plus). Huset städades bara på ytan, ändå lyckades vi slå ner en tavla och maken tappa en glödlampa i golvet. Glassplitter i två rum (minus). Jag köpte julgodis igår och sa förnuftigt att ingen skulle äta av det innan julafton. Jag var först att öppna kolapåsen i förmiddags (plus - godis kan aldrig vara minus).

Jag är inte ute efter någon sagojul med tindrade ögon på barnen och perfekt kokad gröt. Alla traditioner gör mig lite cynisk. Jag hade inte förväntat mig att sitta här på kvällen innan julafton och längta efter morgondagen. Men femåringens spänning vid läggningen idag fick min julstämning att fara upp i topp. Den slungade mig tillbaka till när jag var barn och vaknade tidigt och låg och lyssnade på om jag kunde höra tomten komma och lämna ett morgonpaket. Känslan när jag slog upp ögonen och där låg en julklapp bredvid kudden.

-Vi hoppar över boken idag, mamma, det är så spännande. Jag måste sova snabbt nu så det blir jul snart.

God jul!

Cheddardilemmat

På julafton har vi knytkalas. Julbordsbuffén består av traditionella rätter som vi nu, efter fem år med samma tradition, också har delat upp traditionellt mellan oss. Eller ja, traditionellt i betydelsen att den som gjorde köttbullar förra året gör det i år med. Hur som, det finns några saker som flyter lite, och som brukar vara sånt som maken och jag får panikhandla samma morgon på närbutiken. Just det vi köpt brukar två eller flera av gästerna också ha med "utifall att", så oftast sitter vi med tre av den saken vi hade noll av på morgonen. Förrförra året var det gigantiska chokladaskar, det var ok. Förra året var det rödkål, inte lika ok.

I år är det cheddarosten som hänger fritt. Den stod på uppdelningslistan, men sen kom jag på att den personen inte skulle stanna över buffén, och då således inte behövde ha med sig cheddarost åt oss andra. Jag flyttade över det på min egen inköpslista. Ikväll tog maken ett icke förankrat beslut att påbörja julmatsinhandlingen redan ikväll. Det hade ju varit alldeles lysande, om jag inte mitt i hans frånvaro fått besked om att min mor inhandlat en cheddarost och tänkte ta med den på jul. Jag avslutade snabbt samtalet med henne och ringde maken. Som inte svarade. Tre samtal senare ringde han upp, på väg hem och med cheddarost i bilen.

Lite julstress på det, och två timmar senare gjorde att maken väldigt klart för mig att om jag inte slutade tjata om att vi nu har två cheddarostar (minst) på julbordet, så tänkte han göra vissa obscena saker med osten på juldagen, samt hugga den i stora stycken (!) och äta upp den likt en hungrig varg där blodet viner kring munnen (ok, jag hittade på det om vargen, men ni fattar).

Det avgjorde saken. Jag hade tänkt lämna tillbaka vår cheddar imorgon, men nu är ju ”problemet” istället det omvända. Jag får helt enkelt gömma en ost så det säkert blir över.  Jag vill ju inte missa hans utlovade show på juldagen! Kanske kan bli en ny tradition?

En ost rikare.

Onda ögat.

Jag hade planerat en klassisk rakt in i kaklet-avslutning på höstterminen. Planen var att flyga fram och tillbaka till Stockholm över dagen, landa kl 17 i Göteborg, handla lite julklappar och sedan möta upp mitt tjejgäng från gymnasiet för lite mat och ett glas vin. Även om julstressen börjat smyga sig på, så hade jag glatt mig åt torsdagens lätt pressade schema.

När jag slog upp ögonen i morse så borde jag anat oråd. Ena ögat kändes lite ömt, men jag hade bara en sak i huvudet – mot dusch, påklädning och ut till bilen för färd mot flygplatsen. Sista rycket innan 19 dagars julledighet (som ju smakar extra gott när bara sex semesterdagar ryker). Jag kanske inte är mitt vackraste jag någonsin klockan 05.50, men idag blev jag rädd på riktigt och hoppade bakåt när jag några sekunder efter att klockan ringt råkade titta mig i badrumsspegeln. Det fanns bara två alternativ - pesten eller en ögoninflammationen från helvetet.

Trots att ögat var knallrött, svullet och kladdigt, så hade jag inte ont. Jag övervägde några förvirrade minuter att faktiskt genomföra dagen, men makens tonläge när han sa ”ojdå” när han såg mig, fick mig att bestämma mig. Sedan ögonoperationen är jag ju väl medveten om vilka blickar jag fick när jag hade solglasögon trots molniga dagar. Antagligen hade det varit ännu värre om jag suttit med mina svarta solisar hela dagen. Och värst om jag tagit av mig dem.

Det blev en dag hemma, lite jobb med datorn i knät i soffan och ett evigt torkande i ögat. Grymt besviken satt jag och tänkte att jag nästan ångrade mig i beslutet att stanna hemma. Nyss ringde det på dörren. Det var några nya grannar som skulle lämna ett papper till maken (han sitter i styrelsen). Vi kan väl säga så här; med tanke på deras reaktion när de såg mig, och hur mannen stammade fram sitt ärende, så kanske det var bra att jag inte drog rabiesskämtet. Och att jag stannade hemma idag.


(Inga foton idag...)

Dags för semester?

Adresserna skrivna. Kuverten i en snygg hög och inköpet av frimärkena inlagda i den minutiöst planerade morgondagen. Jag lutar mig tillbaka i soffan och känner mig grymt nöjd med att ha hunit med alla dagens uppgifter och ändå ha en timme kvar på kvällen. Soffan - här kommer jag!

 

 

Jag hann njuta i ungefär fem minuter innan jag fick en snilleblixt. Tänk om man skulle ta och stoppa i julkorten i kuverten innan man lägger dem på lådan? 

Hur blev Disney en hjälte?

Jag är lika splittrad som svenska folket verkar vara i frågan om det är rätt eller fel att Disney plockat bort tre karaktärer i Tomtarnas verkstad för att ”motverka stereotyper”. Ena halvan av landet surar och tycker inte att någon ska röra deras Kalle. Andra halvan anser att den första halvan är obildad som inte förstår att den svarta dockan är en nidbild av svarta människor.

Eftersom vi bor i Sverige tycker jag att det hela är att göra en höna av en fjäder, speciellt i ljuset av att Disney silar mygg och sväljer kameler. Hönan gäller båda sidors uppfattningar. De tre karaktärer som tagots bort är med i ett tecknat program som sänds en gång om året. Det varken förstör Kalles Jul, eller är så avgörande som stereotyper att det ger ett avtryck i svenska samhället. De allra flesta, tror jag, har inte ens reflekterat över att den svarta dockan är en nedsättande karikatyr, eller att gubben med skägg som dansar kosackdans tydligen är en nidbild av en jude. Den ljusa dockan är tydligen ”korkad”, de flesta ser den nog som...en docka (hur ser en smart docka ut?). 

Det faktum att jag och många med mig inte reagerat över stereotyperna är dock inget argument i sig. Stereotyper lever ju vidare just för att vi inte reflekterar över dem. Det är där myggen och kamelerna kommer in. Disney, som själva bidragit till att cementera varenda stereotyp som finns, blir plötsligt hyllade som hjältar. Aldrig har Disney fått så många stöd och support i sociala medier i Sverige. Disneys beslut kanske inte ska avfärdas som ett PR-trick, men de var naturligtvis vansinnigt medvetna om vilket genomslag det skulle få när ordvalen gjordes. De senaste dagarna har de fått publicitet i massor. För några dagar sedan hade väl ingen kopplat ihop Disney med kampen mot stereotypa roller i samhället?

Den här frågan är annorlunda i USA där slaveriet ligger bara ett par generationer tillbaka. Det är i Sverige det blir en höna. Lika liten betydelse som de tre borttagna karaktärerna har för mitt julfirande, lika lite tror jag att upprörda svenskar i något av lägren har myst åt smygrasism varje julafton alternativt hytt med näven åt respektlöst tecknade karaktärer.

Personligen finner jag det lika märkligt att så många svenskar väljer att glorifiera ett tjuvaktigt beteende varje julafton kl 19 i SVT. Men jag tror ju knappast att Karl-Bertil Johnsons jul får till följd att antalet kriminella ökar. Visst, många bäckar små heter det, men det krävs vansinnigt många mygg innan de kommer upp i storleken av en kamel.

Morgonsnack med en femåring

Klockan 05.50 lördagmorgon.

-Mamma, får jag se på TV?

(Inget svar. För 104e helgmorgonen i rad hoppas mamman att dottern ska somna om när svaret uteblir. Har aldrig funkat).

-Maaaaaammmma. VAKNA!

-Skrik inte, alla sover ju. Jag sov med. 

(Lögn. För 104e gången)

-Får jag se på TV?

-Nej, klockan är inte morgon. Försök vila lite till. Blunda och ligg bredvid mig.

(Dottern sätter sig upp)

-Mamma, varför har inte tomten renarna med sig när han kommer?

-Hm, jadu…vad tror du?

-Ameh, JAG vet ju. DU får säga.

-Vet du..? Vad vet du?

(Har dottern kommit på tomtelögnen?)

-Jag vet ju att renarna står parkerade på Willys. Man får ju inte köra bil i vårt område. Inte ren heller. Visste
du inte det eller?

-Hehe, jojo. Det visste jag ju. Så klart inte tomten kan komma in med renarna då.

(Tystnad. Så länge att mamman nästan hinner slumra och hoppas på att dottern blivit trött.)

-Men mamma… varför SER jag inte renarna på himlen?

-Öööh… Vet inte? Det är ju inte julafton nu… Vi kanske kan se dem på julafton?

-Nä, det kommer jag inte. De är ju OSYNLIGA.

-Jaja, så kanske det är…

-Ameh, klart det är. Annars skulle alla vilja åka med tomten ju.

(Tystnad)

-Mamma, får jag se på TV?

-Ja.

Jakten på ljuset.

Det strulade redan förra året. I år hade vi en bättre plan. Vi lät tärnljuset stå framme hela året på mikron i köket. Vid fåtal tillfällen åkte det ner i en låda, men likt en stalker var ljuset rätt snabbt tillbaka på sin orätta plats. I år skulle batterier och ljus införskaffas i tid till lucia. Redan i tisdags (!) ordnade därför maken tärnljuset med nytt batteri och ny lampa. Han var mäkta glad över att ljuset fungerade även i år.

Onsdagmorgon, mitt i dagisruschen, kom jag på den icke lika ljusa idén att visa femåringen att ljuset nu fungerade! Det gjorde det inte. Ljuset inte gick att rubba. Det var stendött, och lampan såg rätt svart ut. "Jag får pröva", sa dottern och tog ljuset ifrån mig. I ungefär en halv sekund försökte hon, sen tappade hon det i golvet så batteriet flög ut. Ajaj, jaja, inget att göra. Jag glömde saken och gick till dagis (med barnen, dem glömde jag inte).

Onsdageftermiddag ringer min make mig och morrar i telefonen. VAD har hänt med HANS tärnljus?! Jag förklarar läget och får en föreläsning om att det tog honom en halvtimme kvällen innan att få ljuset att lysa. Que?! Vid middagen lite senare förklarar han att han ställt in ljuset perfekt, och att det visst fungerade. Det enda som krävdes var lite extra kraft och en liten vridning 3 mm åt ena hållet så skulle ljuset tändas. Jahaja. Nu var det i alla fall trasigt.

Kvällen innan lucia är vi därför återigen på jakt efter tärnljus. Men hey - det är ju i alla fall 18 timmar tidigare än förra året. Maken åker till Ica på kvällen och köper två tärnljus. Nu ska här bunkras, till och med extra lampor är inköpta. Batteridetaljer är förbisedd, men löses ändå med batterier vi hade. Varde ljus! Kom igen! Nu då...! En gång till...nähä...ny lampa...nu då? Nej. Fräsande fick jag höra att skiten (ljuset) måste varit trasigt vid inköp. Ok. Kan hända.

Ljus nummer två packades upp. Nya batterier. Ny lampa. Yes! Vi var hemma.

Idag: femåringen gick till dagis klädd som tomte men lussade för oss på eftermiddagen med sin dagisgrupp iförd luciakrona, linne och med tärnljus i handen som lyste lika starkt som hon själv. Hon sjöng, läste dikt, log, men kunde bara mutas till att ställa upp på en (1) bild. Underbara unge. Sen fikade vi i  vinterkylan, jag fällde en mammatår när jag tackade fröknarna för deras fantastiska arbete och sedan gick vi hem. Utan ljus. Kronan och tärnljuset blev kvar på skolgården. Luciakronan, som är släktklenod sen 1980, hämtades hem efter snabb räddningsinsats, men tärnljuset är och förblir borta. Den som tog ljuset gjorde det säkert i tron att det var henoms. Ingen - jag upprepar - INGEN lär dock ens misstänka hur mycket energi vi har lagt in i det där ljuset. Det lär lysa till 2013.

Vår jakt går vidare.

"Vet du vad, mamma har köpt en chokladtomte som du får när du kommer hem."

121212, 12.12

Min morfar var mycket för att uppmärksamma datum av slaget 121212. Han gick bort för några år sedan, men jag har vykort kvar som jag fick av honom 8/8-88 och 9/9-99. Morfar var rätt rolig, busiga upptåg och många skratt är vad jag minns när jag tänker på honom. Jag brukar tänka att det var morfars sista hälsning till när han somnade in den 15 februari klockan kvart över två på morgonen; 02.15, 02.15.

Jag satt troligtvis och lassade in rotfrukter och kolja i havskräftssås vid det magiska klockslaget 12.12 idag. Hungrig som en varg och i sällskap med vänner jag sällan ser. Det var en lycklig slump när jag en halvtimme tidigare, rätt sur, stod utanför Burger King och tänkte slänga i mig en hamburgare på stående fot, fick se de två vännerna komma gåendes mot mig. Istället för en slaskig burgare som bukfylla, blev jag medbjuden på en födelsedagsfirande och fick gapskratta minst tre gånger under lunchen. Oavsett datum och klockslag var det riktigt bra energifylld vardagsmagi.

Andra advent a la Bullerbyn

Ända sen snön kom har det varit förkylt här hemma. På andra advetn var det äntligen pulkapremiär i backen. Eftersom pappan i familjen hade ny vinterjacka som tydligen bara tålde att man stod och tittade på backen, och mamman hade fullt sjå med att få till ett "naturligt" julkort på båda barnen lyckliga i snön med leenden på läpparna, så föll själva åkandet och organiserandet på döttrarna själva. Det visade sig gå alldeles utmärkt. Storasyster låtsades att pulkan var en hund, och drog således den gladeligen upp för backen. Lillasyster älskar fart och var exalterad oavsett hur hon tog sig ner för backen, några av åkturerna slutade i kullerbytta. Hon skrattade dock lika högt som de 8-åriga fartdårarna i backen ändå. Jag överväger att lura på henne en hjälm nästa gång.

Se upp i backen (inget av barnen knäckte styrkoden).

"Mitt armband" sa lillasyster.

Mooot värmen!

Efter backen sammanstrålade vi med vännerna från Halmstad hemma hos vännerna i Surte. Som i en Bullerbyidyll lekte barnen ihop i flera timmar. Fem vilda barn i åldrarna två till sex år, och inget gick sönder eller plockades isär. En utomstående kunde dragit slutsatsen att hela bunten är extremt väluppfostrade. Inga missöden att tala om, ett barn fastnade lite i en skjutdörr, men det gick bra. Inga skador. Föräldrana kunde både äta potatissoppan (som den här husmodern svängt ihop) sittandes runt bordet allihopa samtidigt, samt få dessert vräka i oss limepaj och dricka glögg.

Andra advent blev en vinterdag som med råge väger upp de där iskalla snöiga morgarna när båda barnen vill bli burna till förskolan och man samtidigt ska ha med sig väska, extrakläder (som någon vägrat ha på sig) och gärna sina egna skor innan man lämnar huset. Då är det bra att sådana här dagar finns som motvikt. Astrid Lindgren hade inte kunnat skriva andra advent bättre.

Dagens klipp

Femåringen har öppnat frisersalong. På eget bevåg testade hon sina kunskaper på sin lillasyster som numera innehar den kanske något för lite omskrivna frisyren "lugg som slutar där pannan börjar". Dessutom provade hon senaste trenden "stubb kombinerad med kal fläck mitt på huvudet". Får se när Vogue hakar på.

Belåten med lugg modell obefintlig. 

Såväl kund som frisör verkade mycket nöjda. Dock måste nog femåringen lära sig något mer om ekonomi om hon ska bli framgångsrik inom detta yrke. Enligt uppgift tog hela proceduren max ett par minuter, och det tjänar hon ju inga pengar på. Å andra sidan kan hon trycka in sisådär 30 kunder på en timme. Att döma av utfallet verkar ju kvantitet snarare än kvalitet vara femåringens styrka.

Alla älskar en underdog

Efter en varning från min egna vädergud mamma igår, övervägde jag att inför dagens tågresa packa en väska med värmefilt, kaffetermos, påssoppa och ficklampa. Det kändes dock lite som overkill när jag imorse lämnade Torslanda i gnistrande vintergryning.

Tåget mot Stockholm avgick på minuten enligt tidtabell från Göteborg. Under resans dryga tre timmar fick jag åtskilliga samtal och sms från både avsändarort och mottagarstad, med frågor om jag verkligen var på väg. Prick 3 timmar och 20 minuter senare rullade vi in en förvisso snöig, men dock lugn centralstation i Stockholm.

Jobba jobba jobba. Snöa snöa snöa. Stockholm var tyst, ganska öde, vintervackert och med ovanligt vit snö på gatorna. Som en hastigt uppkommen istid om man vill vara dramatisk (och det vill man), eller i alla fall snöstorm enligt alla medier. Det var nog värst utanför innerstan. I centrum yrde det förvisso en del snö, men temperaturen visade strax under noll grader och vinden slet inte ens av min mössa. Arbetskamraterna hade tagit sig från förorterna på samma tid som jag tagit mig från västkusten. Det märkliga är ju att förvåningen över snön i december verkade lika stor som om väderprognosen för december sagt + 23 grader och sol.

Värmande: mössa, halsduk och kalufs.

Sen var det hemvägen. Stärkt av morgonens prickfria resa kände jag att turen var på min sida. Tåget skulle avgå 15.10. I rulltrappan ner till centralhallen insåg jag att det kunde bli problem. Hallen var packad med folk. Alla stod med blicken vänd mot den svarta tavlan med gula siffror och bokstäver, som otippat nu blev centrum för allas tillbedjan och hopp. Första budet för mitt tåg hem var 15.15. Det var tyvärr kattguld. När klockan var 15.20 kom nästa bud - 16.00. Exakt samma tid som alla andra tåg på tavlan. De flesta som likt mig stod med näsorna i vädret och studerade tavlan med vårt öde för kvällen i gula siffror, hade stått i samma position sedan innan lunch. SJ lovade tider som flyttades fram med 30 min-intervall. Siffrorna som nu sa 16.30 läste de flesta av oss som ett ironiskt ELLER HUR?! Om man tittade riktigt noga så kunde man se små, små djävulshorn på siffrorna.

Jag tänker inte gasta om att sluta åka tåg.  Vad är alternativet? Alla flyg var inställda idag. Buss är värre än mjölktåget och jag kör helst inte 100 mil på en dag. Då sitter jag hellre en stund extra och sörplar kaffe och läser en bok.

Med två timmars försening kom jag med ett tåg som skulle avgått tidigare på dan. Sittplatser till alla hela vägen till Göteborg och SJ-personal som borde söka jobb på närmaste lyxkrog - de tog service till en ny nivå (upp). Men det var en bonus. Jag var mest glad över att filten och ficklampan inte behövdes, och att jag slapp övernatta i ett iskallt, mörkt tåg. Alla älskar när en underdog levererar.

Efterlängad.

LEDigt?

Jag har ont i pekfingerleden på höger hand. Det är ytterst allvarligt eftersom det är mitt iPhonefinger, och det var redan innan söndagens incident, något slitet. Fingerleden tog största smällen när min frustration över en stulen parkeringsplats rann över. Objektet var ett medelålders par som helt ogenerat genade in på en parkering från fel håll, och snodde den parkeringsplats vi var ungefär tre sekunder från att rulla in på. Paret stirrade rakt framför sig och valde att inte möta våra blickar när vi försökte få ögonkontakt med dem. Deras framfart gjorde att våra respektive bilar var nästan fastkilade mellan en mur och en annan (parkerad) bil. Maken flyttar då vår bil lite, så att den andra ska kunna köra undan. Jag gestikulerar att de ska åka iväg åt andra hållet, men de stirrar rakt fram och låtsas inte se oss, trots att vår bil är ungefär 5 millimeter från deras. I nästa sekund kör mannen i den andra bilen fram så att vi tror att han ska åka, sen stannar han och backar in precis framför oss och parkerar på den plats vi båda ville åt. Nöjd såg han ut också. TROR INTE DET VA, gubbe lille.

Jag rusade ur vår bil och fram till de lägre stående varelserna som inte hunnit ur sin bil. Ursinnigt knackar jag på passagerarsidans fönster hårt och rycker i bilhandtaget. Dörren var låst. Tanten tittar förskräckt upp och låser otippat upp dörren. Jag slipper slita upp den när hon öppnar själv. Jag frågar lugnt, men högt, vad de håller på med?!  Jag får inget svar, båda tittar på mig som om jag kom fallit från himlen och ner i knät på dem (och de ser inte tacksamma ut). Mannen tittar på mig och säger ”vadå, vi hann först och har parkerat nu”.

-Tror jag nog inte ni har, ni körde mot enkelriktat för att komma hit och ni körde nästan på vår bil för att komma först. Det är tio grader kallt ute, jag har två barn i bilen och jag skulle VERKLIGEN UPPSKATTA om ni flyttar er NU.

Adrenalinet pumpade. Till min förvåning sa frun bara ”Jaja…”, stängde dörren och så körde de iväg. Jag flyttade mig så maken kunde parkera, tog äldsta dottern i handen och sprang mot vårt mål. Kyrkan. Vi skulle på familjegudstjänst och uppenbarligen hade jag gud på min sida. Eller någon i alla fall.



Jag vet att jag skrivit tidigare om idioter på parkeringsplatser (mig själv inte inräknad), här till exempel. Vad kan jag säga? Reta inte en stressad småbarnsmamma med ungefär tre års sömnstörning i kroppen..? I alla fall inte på en parkeringsplats.

Väl godkänd första advent.

Vi har haft en lugn helg. Kanske delvis beroende på att båda barnen varit lite småsjuka och den ena haft feber, men ändå. Oftast hinner vi ju inte tänka "så lugnt och skönt här är", innan någon har tröttnat på att inte höra sin egen stämma och tjoar lite oplanerat och springer en runda (oftast någon av barnen).

Igår klarade vi av både adventspysslet och pepparkaksbaket, även om vissa i familjen hellre åt degen än kavlade ut den. Efter baket hann maken och jag sitta ner i hela femton - 15 - ettafemma - minuter och dricka kaffe tillsammans, innan femåringen blev lite väl exalterad och tippade ut sin mugg med låtsaskaffe (dvs julmust) i soffan. Det var det lätt värt.

Vi var på familjegudtjänst i Torslanda kyrka idag. Jag tror vi fick väl godkänt på det besöket. Vi satt ner i kyrkbänken i alla fall tvåtredjedelar av tiden, och smälte in bra. Vi sjöng Hosianna utan att titta i psalmboken, stod upp på rätt ställen och svor inte. Tvååringen är dock kanske lite mer kändis nu, än innan vi kom dit. Precis när alla blivit tysta för att lyssna på kyrkklockorna, upptäcker hon programbladet. Hon låtsas läsa, skiner upp och säger sedan med hög stämma:

- Det står bajs i boken, mamma, läs boken nu, det står bajs!

En syskonpuss (eller ett överfall) i kyrkan.

Glad advent!



(Inte) utan min julkalender.

Jag känner mig lurad. Utesluten. Varför har ingen sagt något?!  Med exakt 12 timmar och 15 minuter tillgodo sladdade jag in på Willys i mysbyxor för att köpa morgondagens enda viktiga sak.

Klockan 8.45 imorgon bitti ska vi sitta i soffan alla fyra förväntansfulla med tindrande ögon som lyser upp hela radhusområdet. Det kan fortfarande hända. Klockan 09.01 skulle barnen öppna första luckan på TV:s julkalender. Det kommer inte hända.

Jag kan hålla med om att jag inte var ute i god tid, men till mitt försvar så det är ju ändå fortfarande november. Det står ingenting i någon föräldrabok om det här. Hur ska jag kunna veta att julkalendrarna är lika hett eftertraktade som ett besök på toa med låst dörr för en småbarnsmamma? Expediten såg förskräckt ut vid min fråga om julkalendern, som om jag halat upp en pickadoll och begärt saffran i kilopåse så här på fredagskvällen.

- Julkalendern? Den är slut sen länge.
- Va? (jag såg antagligen ut som om jag fått en potta skit över huvudet) Vadå SLUT?
- Ja, den började vi sälja i mitten av oktober.
- Oktober?! (eller kanske snarare så här: OKTOBER?!)

Sen var tydligen konversationen slut. Jag är fortfarande chockad. Vem köper julkalender i oktober? VEM? Är det samma personer som hämtar på förskolan 14.30 varje dag? Samma personer bjuder in grannarna på spontanekologisk middag som lagas över öppen eld? Ni vann den här ronden. Men jag ger mig inte. Nu är det krig. Jag ska dammsuga stan på semlor och lägga dom i frysen, så kan någon välplanerad föräldraförrädare redan i början januari ska få kommentaren:

- Semlor? Nej, dom tog slut i november förra året.

Omtanke (?) om en frusen fru

Vår febersjuka femåring lyckades med konststycket att göra sönder ett element. Jag skrev in det i hennes årsbok bredvid övriga bedrifter. Elementet sitter förvisso kvar på väggen, men det är inte väl fungerande i ett klimat med minusgrader på nätterna.

Så klart hände det när både jag och femåringen är sjuka, och det sista man vill är att behöva springa runt i en elementaffär (finns det såna?). Maken hade ju lite mer koll, han menade att han visste vad vi skulle ha för element, men att han skulle göra lite mer research. På kvällen åkte han till Ica för att handla mat. Och kom hem med det här:

Sist jag kollade så bodde vi inte i en bil. Eller i ett garage. Eller i ett förråd. Eller i en kåkstad. Maken var dock rätt nöjd med sitt spontana quick fix-inköp: "Det funkar så länge, vi har ju 150 watt från TV:n också som värmer". 

Hur länge är "så länge" undrar man ju då. TV:n är ju förvisso på de flesta kvällar, problemet nu är bara att vi inte hör TV:n för allt brummande från kupévärmaren. Vi kanske ska köpa nya högtalare? Eller bygga egna av en strut? 

Okej att julen är några veckor bort, men ger maken mig ett element i julklapp så kan han ta sin kupévärmare och flytta in i närmsta förråd. 

Kul med spel?

Jag tycker det är ganska svårt att komma på julklappar till barnen. Själva har de inga problem; storasyster vill ha rubbet och lillasyster vill ha det hon redan har.

-Men du har ju redan en ritbräda?
-Nä, ja ha inte de.
-Jo, här är den.
-Dä ä den, den vill ja ha.
-Ok, vassego.
-Tack så mycket.

(Ja, hon säger "tack så mycket"  och med betoning på et i mycket. Artigt barn, jag blir lika förvånad varje gång, fantastiskt bra med förskola).

Jag tänkte jag skulle önska lite pussel och spel till barnen i julklapp i år. Det är klyschigt nog väldigt kul att göra tillsammans - men också perfekt för både en fem- eller tvååring att sysselsätta sig själv med en stund så att mamma får lite lugn och ro. Jag vägrar att hålla på och låta ett barn vinna i spel bara för att de är barn, men hittils har vi spelat spelen lite hur som helst och inte följt reglerna till punkt och pricka. Nu är i alla fall femåringen så stor att jag hon vill följa reglerna på spelet. Idag spelade vi "In i stallet" flera gånger och vann några gånger var, ytterst bra resultat för stämningen i familjen.

Julklappstips.

Från att varit noga med att alltid fråga "Var det roligt?" när barnen presterat något, och inte berömma med "duktig" i tid och otid, så hör jag mig själv tjoa fraser av typen "Yeeeees" och "Gött, där satt den" så fort det går lite bra för mig i spelet. Dessutom gjorde jag segertecken. Det gjorde förvisso även min femåring, en high five varje gång hon slagit tärningen, oavsett resultat.

När vi pusslar ihop så är vi lika ivriga att få dit rätt bitar. Ett samarbete, visst, men det bygger också på en viss tävlan om att vara den som hittar rätt bitar. Efter att vi lagt ett 80-bitars pussel idag så hade femåringen förstått hur "spelreglerna" såg ut, och höll de sista tre bitarna i sin hand. Jag skulle precis be om en bit, när hon tittade på mig och sa:

-Jag lägger de sista. Jag har ju lärt dig det här pusslet, mamma, du kunde ju inte detta innan jag föddes. Tur att jag föddes och lärde dig.

Jag bet mig i tungan och höll med. Hon hade ju rätt. Det är ju en himla tur att hon föddes. Men hade go lust att ta fram ett 500-bitars och utmana henne. Kanske inte är så svårt med julklapparna ändå.

Önskad lista.

Höjdpunkten på den här annars rätt gråa helgen, var makens och döttrarnas besök på julmarknaden på Tjolöholm slott. Jag har legat pall sedan i fredags och missade därmed när barnen uppspelta fick lämna julklappslistan till tomten. Döttrarna är lyckligt omedvetna om att även de höll på att missa att få lämna listorna. Ungefär 30 sekunder innan de tre friska familjemedlemmarna lämnade huset, panikskrev jag ner några saker de (barnen alltså) sagt att de önskar sig. Det var ingen snirklig finstil med smal målarpensel skriven på pergament med rött snöre om direkt... Förhoppningsvis avvisas inte listor nerskrivna med blå tuschpenna på ett reklamblock från Frey Hotel. Hade storasyster själv fått bestämma, så hade vi kunnat lämna in hela leksakskatalogen till tomten.

Köar i vad maken beskrev som "anarki".

Make, tomte, tvååring.

Slottet (tack till Kicki för bilden).

Frågan är nu bara om jag ska försöka minnas de saker jag skrev ner på lapparna, eller om jag ska skylla på tomtens slarv när inte just de paketen från önskelistorna dyker upp under granen om en månad?

Årets julklapp?

Jag skulle inte påstå att jag förberett barnens kläder så där supernoga, eller ens tagit mig tid att klippa femåringens hår i tid till förskolans syskonfototillfälle. Men jag hade stuvat om i kalendern och tagit mig tiden att kunna vara med och styra upp hur de två döttrarna tog sig ut på fotot. Jag kom dit på utsatt tid, hade med mig en ren tröja till tvååringen och tänkte kamma dem lite grann. Jag ville att det skulle se naturligt ut – ungefär som när målet med sminkningen är att man ser osminkad ut. Ni vet, som om mina barn alltid är välkammade och iklädda rena kläder hela dagarna. Hålla uppe illusionen. 

Jag hade inte räknat med att tvååringen skulle vara ren när jag kom till förskolan efter lunchen, men att hon hade mat både på hela tröjan och i hela ansiktet hade jag inte räknat med. Inte heller att hon skulle vägra släppa min hals när hon oväntat fått se mig mitt på dagen inne på dagis. Eller att båda skulle vägra borsta håret. Jag var i tid, men inte i god tid visade det sig. Ett snabbt byte av tröja och sedan rengöring av ansiktet med henne klängandes runt min hals så att jag fick hålla andan de sekunder jag lyckades pressa ner mig i en så pass konstnärlig ställning vid det lilla barnhandfatet att jag kunde tvätta av henne lunchen. Den som är lite erfaren ser nu felet i detta. Det är ordet ”sedan” i meningen om tröja och ansiktstvätt. Köttfärssåsfläckarna i ansiktet försvann, men den nya tröjan blev ju omedelbart fläckig av vattnet. Orutinerat!

I tanken tyckte jag det var en ganska festlig grej, båda barnen på samma foto och med armarna om varandra. Härligt pretto och ett måste inför julen. Barnen var av en annan åsikt. De gick med mig in i fotohallen, men något sa mig att de inte var överväldigade av glädje inför projektet.

Fotografen frågade om de kunde provsitta och le lite grann åt henne så hon kunde ställa in kameran. Det var ju inte direkt så man kunde ta på entusiasmen i rummet.

Tvååringens hållning var väl kanske inte i helt i linje med top model-standard heller. Jag stod inte så jag såg själva fotograferingen när det var skarpt läge, men jag anade att vi kanske behövde kika på alternativa julklappar till släkten. Igår fick vi äntligen chans att se bilderna som togs för över en månad sen.

Taaaadaaaam! Ett stycke naturlig bild. Det ser ni väl, lillasyster har ju till och med fläckar på tröjan, klart det är naturligt. Antagligen gick barnen självmant in och satte sig och höll om varandra så där fint. De är alltid vänner och älskar att hålla varandra i hand. Klart det är årets julklapp!

London callin'! Del 3.

Jag var brädad på min makes födelsedag. Resa, presenter och annat jox stod sig slätt när de här killarna tog sig ton och förvandlade tunnelbanevagnens resenärer till födelsedagspublik för min då 34 år och 364 dagar unga make.

Enjoy!

Skön (advent)söndag

I år är jag före min tid och tycker att hösten borde vara slut. Igår satte jag upp första adventsljustaken och idag åkte första tomtarna fram. Mest på grund av tjat från dottern, men jag hakade. Jag är inte ens särskilt förtjust i själva julen som högtid, men som alla andra är längtar jag som en dåre efter alla decembers ljus. Så varför vänta? I novemberregn åkte vi därför för årets andra och sista besök på till en blomsterhandel för att bli julinspirerade. Av en slump hamnade vi på Plantagen i Sisjön, och om någon vill julshoppa ljus, lyktor, tomtar och blommor, med två barn i släptåg, så kan stället rekommenderas. Det var max fem kunder under tiden vi var där, och hjälpsam personal. Det kan ju i och för sig hänga ihop. Dessutom var killen i kassan mycket intresserad av min make, men ändå, det var ett lyckat besök. Lingonkrans till ytterdörren, ljusslingor till enarna utomhus (!!!) och en ny lykta. Lingonkransen känns som ett säkert alibi på att vi är 35 (eller mer).

Eftertraktad man och uttråkad dotter.

Lunch på McDonalds och båda barnen satt ner hela tiden. Jag fick känna en extra gång om tvååringen hade feber. Men nej. E-nummer och fett är uppenbarligen tricket.

På eftermiddagen fick vi besök av den här tjejen och hennes söner. Min make uttryckte sin glädje över besöket; "Demolition Unit Surte möter Demolition Unit Torslanda - är huset säkrat inför ankomsten?" Föräldrapoängen flödade när vi tog barnen på skogspromenad, hade fika med oss (läs: mutade dem att gå med pepparkakor) och lät dem fiska upp gamla bananskal med pinnar ur en lerpöl. Lyckan hos vår femåring och treåringen på besök var total.

Tre ur Demolition Unit-styrkan. Den fjärde var på uppdrag.

Så, första adventsöndagen var lika mysig som jag trodde. Fem kvar - härligt.

Curling i sin renaste form

Femåringen kom hem från dagis i veckan och sa att Liseberg öppnar på fredag (alltså igår). Jag förklarade att vi ska gå på Liseberg innan jul, men inte den här helgen. I eftermiddags kom hon ut från sitt rum med följande egentillverkade åkband på armen:

Jag hyllade hennes kreativitet, men sen vände hon på klacken och sa "nu slipper vi betala". Vid läggdags försökte jag förklara skillnaden mellan ett egengjort band och de som säljs i entrén. Jag fick noll i reaktion, och sen sa hon att jag hade fel.

-Allting som man gör själv är finare än det man köper.
-Ja, fast, det är lite annorlunda med det här med åkband.
-Men det har du ju sagt. Ljög du då?
-Alltså, nej, men det gäller inte allting.
-Du ljög, mamma.
-Nej, det är så att det du gör är alltid finast, men...
-Jag kan göra ett åt dig också, mamma. Pappa har redan fått ett.

Jag får helt enkelt planka in ungen på alla åkattraktioner på Jul på Liseberg. 

London callin'! Del 2.

Mitten av november visade sig otippat vara en perfekt tid att besöka London. A rockin' Christmas på Carnaby Street, Hamleys hade den traditionella tomten i fönstret (med en enhöring vid släden?) och alla butiker skyltade med nyårsstassen. På puben serverades någon typ av glühwein och inredningen är ju året runt rätt jullik med dova, mörka färger. Det var inte alls lika mycket folk som i december, men som min far uttryckte det, ”då får man inte välja vilken affär man vill gå till på Oxford Street, man får följa med strömmen och hoppas att de går in i samma affär man är på väg till”.

Carnaby Street

Den här novembersöndagen levererade London strålande sol och sju grader varmt, en vinterdag helt i min smak. När klockan var 11 hade vi hunnit med sovmorgon, långsam start på dagen och en härligt fet brittisk-italienskt frukost. Jag Vi var redo att påbörja dagens shopping. Gap var första stoppet hade vi enats om (en av få affärer vi enades om denna dag). Jag var så laddad att jag till och med välkomnade provrumsångest. Det blev dock platt fall när vi upptäckte att butikerna öppnade klockan 12. Ameh! En timme att slå ihjäl, jag kände mig lika urladdad som när någon tjuvstartar i ett lopp. Eller som en tjur som hindras när den frustande och skrapandes med ena hoven vill ut i manegen och stångas. Jag hade ju exakt rätt position!

Vi funderade på Towern, bussturer och annat Londonskt en stund, men beslöt sen att ”strosa”, dvs gå åt vilket håll man vill i lagom takt utan mål. Vuxet. Vi strosade lite hit, och lite dit och lite ner i Hyde Park. Vi gick förbi Speaker’s Corner och det var intressant får man säga. Först såg vi ingen på plats med ett budskap (även om jag var lite rädd att min man skulle ta på sig sin Al Gore-roll och predika gasbilars lov). Min make gissade att kanske hade till och med Speaker’s Corner flyttat till webben. Efter lite mer strosande hittade vi dock två knäppgökar personer som ville ta chansen att tala fritt till folket. Den första var en mörkhyad man med en SS-bindel på armen. Vi lyssnade några minuter, hans hudfärg i kombo med budskapet på armen kändes inte helt hundra, och det gjorde inte heller hans något förvirrade utläggning om skillnaden mellan indier och danskar (?).  Den andra mannen som tog tillfället i akt att utnyttja yttrandefrihetens plats, han sa ingenting. Han var något äldre, stod på en liten stege, rak i ryggen med stora, svarta solglasögon och höll upp en skylt framför sig.  Budskapet var religiöst, men jag tror hans ord hade haft något större genomslagskraft om han helt enkelt hade tagit Speaker’s Corner något mer bokstavligt och faktiskt talat.

Sen var klockan tack och lov 12, och jag kunde starta min runda i butikerna. Övriga i resesällskapet var törstiga och gick till puben, den öppnade också 12. När vi slöt upp klockan 13, var vi lika glada för senaste timmens inköp. 

London callin'! Del 1.

Det började med att vi skulle boka biljetter till matchen Arsenal-Fulham. Det skulle vara höjdpunkten med vår London-resa. Min make och de två vänner vi hade med oss är alla tre fotbollstokiga. Makens intresse har dock dalat i takt med att vi fick barn och de inte längre var ok att ta plats i soffan med en öl i handen lagom till avspark en lördageftermiddag (nej, jag är ingen hemsk fru, det är han som är en bra man; han har själv valt bort fotbollen men jag hjälpte honom på traven).

Ganska snart efter vi bokat flyg och hotell insåg vi att det inte skulle bli några fotbollsbiljetter. Säkra källor gjorde gällande att i princip alla biljetter redan var säsongsbiljetter sålda till fans på plats, och att vi borde bokat en arrangerad fotbollsresa om vi velat ha biljetter. Efter lite mer icke-framgångsrikt jagande, fick vi en ny plan-B-idé om att istället följa matchen på en pub nära Emirates stadion, och på så sätt få uppleva den engelska fotbollsatmosfären (jag hade ingen förhoppning om att fatta grejen, men en god fru står ju vid sin man oavsett, och detta var oavsett).

Maken var ovetandes om fotbollsaktiviteten ända tills vi kom upp från tunnelbanan i Highbury. Det var ju ingen aktivitet av dignitet, men ändå. Fotboll som fotboll?! Vi valde ut en pub med omsorg och maken tyckte initiativet var strålande. Hans ekonomiska sida gjorde high five när jag berättade om den ursprungliga planen.

Puben vi valde hade en skylt i fönstret som ganska bryskt klargjorde att endast Arsenal-supportrar var välkomna. Maken smälte in bra med sin röd-vita tröja, vi andra hoppades få komma in på nåder. Jag bestämde mig för att inte ropa några ramsor alls, oavsett vem som gjorde mål. Jag tänkte att det vore ju det värsta som kunde hända om jag blev utslängd för otillbörligt tjoande på fel lag eller så.

Jag hade fel, värre saker kunde hända. Det var oroväckande få supportrar inne på puben. Vi var dessutom sena och förvirrade av tidsomställningen (”Hur blir det nu, får vi en timme? Schysst!”), så när TV-skärmarna visade rugby tänkte vi att det var halvlek. Vi fick ett perfekt bord framför en TV lite längre in i lokalen, och beställda varsin öl. Ölen serverades i plastglas och vid dörren stod två rejäla vakter – allt pekade på att fotbollspuben borde vara full av folk. Hmm… Sen drog matchen igång. Rugbymatchen. Matchen mellan England och Fidji. På TV:n kunde vi höra rugbyljud, medan bilden visade ett program likt Tipsextra. Alla engelska fotbollsmatcher denna dag refererades av olika personer, men inte en enda gång visades någon matchbild!

Här någonstans tog min make över situationen. Han stegade fram till bartendern och bad dem byta kanal. Vi var ju Arsenal-supportrar! Han kom lommandes tillbaka med fyra nya öl, men med beskedet att matchen inte sändes. Inga matcher sändes?! Aaahmenvafaaaaan! Som riktiga fotbollssupportrar brast både jag och övriga inblandade ut i en svordomsharang-av-rang (på svenska, vill ju inte verka obildad). Den enda som var glad trots fadäsen var min make. Hans leende var stort, och precis när vi fnissat klart åt att: 1. Hur vi kunde vi missa det här så kopiöst?! och 2. Visst hette puben något med ”cock”?, så såg vi rörelser utanför fönstret. Röda tröjor! Röda kalufser! Supportrar på väg in!

Ett par minuter senare var puben fylld av de skräniga, lyckliga matchbesökarna. Vi drog en lättnadens suck. Klart inte de två biffiga vakterna skulle ta hand om bråkiga fidjianer! Nu var det fest!

Min make var mer än nöjd med eftermiddagen. Han fick sin lördagsöl framför TV:n. Kanske inte med fotbollsmatchen live, men vadå, vi vet att det blev 3-3. Det sa referaten.

Cheers!

London, baby!

Det här inlägget publiceras samtidigt som vi sitter på ett plan till London. När jag skriver detta har inte min make fortfarande en susning om att imorgon kl 10.10 sitter han på ett flygplan mot puben, Arsenalfotboll och shopping.

På söndag fyller maken 35 år. Han har fått mig att lova att inte bjuda in till en överraskningsfest. Så det har jag inte gjort. Men han sa inget om en överraskningsresa. Sedan i augusti har jag smugit med hemligheten. Ringt, mejlat och messat för att få ihop bokningar och planering med övriga som ska med. För ja, vi reser inte själva. Vi är fyra i det ursprungliga resesällskapet, men sex totalt inklusive de två otippade vänner till oss som utan att vi ens andats till varandra om en Londonresa i höst har bokat in sig på samma plan som oss.

För en stund sen fick min intet ont anande man veta att vi ska resa bort imorgon. Man rubbar inte så lätt min make, men det blev en rejäl krusning på ytan den här gången. Han fick ingen destination, men vetskap om att han ska vara duschad och påklädd klockan 8. Jag har redan packat åt honom. Jag sa inget om att hans vänner ska med. Han hade inte anat något (vilket nog chockade honom mest), och efter att han frågat "ojojoj, hur mycket har du nu spenderat" och "men vem tar hand om barnen?!" så hade han två kommentarer:

- Jahaja...det här blir ju som den gången när du tog mig till Tidbloms och där satt Kristoffer, fast egentligen skulle vi till en pizzeria...

och:

-Har du sagt det till mina föräldrar? Alltså, jag har bjudit hit mina föräldrar. Vet alla om detta? Tänk om min pappa kommer på söndag? Så är vi inte hemma?

Han anar inte hur rätt han har. Kristoffer är en del av resesällskapet, och att det vore värre om inte hans pappa kommer på söndag. Han är nämligen en del av barnvaktsteamet som löser av varandra i helgen. Nu återstår att se hur maken reagerar när han efter min planerade morgonfint i bilkörning hamnar på en flygplats imorgon bitti - och där ser sina vänner sitta med en öl i baren. Han hade ett brett leende på läpparna när han fått smälta nyheten om resan en stund. Vi får hoppas det blir lika brett imorgon. För hur som helst - London callin'!