Utflykt, våfflor och födelsedag (i förskott)

Vi tjuvstartade mitt födelsedagsfirande i lördags med att äta brunch tillsammans med min makes familj (alltså inte en annan familj som han har vi sidan om, utan hans ursprungsfamilj bestående av mamma, pappa och bror - så har vi rett ut det). Skårs gård någonstans söder (?) om Kungsbacka var målet för utflykten.

När vi letar restaurang så finns det tre kriterier:
Barnen ska kunna röra sig
Barnen ska kunna låta som barn gör
Barnen ska kunna äta maten

Annars lever vi efter devisen att vi hellre skaffar barnvakt och går ut och äter själva. Lugnast för alla inblandade tycker vi (och blev därmed irriterade den gången för några år sedan när vi skulle äta på Wasa Allé, hade barnvakt och ändå hade tre halvnakna (!) småungar springades och tjoandes runt bordet hela kvällen).

Skårs gård hade stora ytor, en stor trädgård och en god buffé - vilket gav riktigt bra förutsättningar. Det serverades hembakat bröd och marmelad, flera sorters sill, ostar, gratänger, korv, kött, äggröra och annat smarrigt. Kakbuffé samt våffelstuga där man kunde grädda egna våfflor som serverades med sylt och grädde. Fyra järn fanns uppställda och vi la beslag på allihop tills vi försett oss (obs, ingen kö, så ego är jag inte ens på min födelsedag). Hela middagen förflöt utan att ett enda glas spilldes, ingen ramlade av någon stol och ingen tog sig för pannan och ångrade hela besöket. En gång fick jag hämta treåring på rymmen på väg ut i köket. Men det vet ju alla att en gång är ingen gång.

 

Alla mätta, barnen kunde gå ut och springa och vi hann dricka kaffe i lugn och ro. Jackpot för en lördag!

Guldläge!

Jag tog barnen och flydde fältet när det var OS-final på G. Det var makens ide', men jag var inte direkt svårövertalad. När sovmorgnar och tid för egna intressen är hårdvaluta, så såg jag genast min chans för vågskålen att åter hänga jämt efter min spa-helg för ett par veckor sedan.

Innan vi åkte frågade maken om jag ville ha matchuppdatering av honom på sms.

-Eehh...nej?
-Nähä, men ett matchreferat ibland då?!
-Nej tack! Klarar mig utmärkt ändå.
-Jaså.

Det är i sådana lägen vi undrar om vi känner varandra.

Barnen och jag fick sällskap av mormor till Slottskogen. Plikta, den alltid överfulla lekplatsen, var nästan tom på ungar. Möjligtvis hade den iskalla Göteborgsvinden något med det att göra. Fem plusgrader kändes som en frostnatt i Antarktis när vi gick i motvind mot Säldammen.


Sexåringen samlade pinnar hela vägen, metade i varje vattenpöl och tjoade var femte meter. Helt enligt normal beräkning. Lillasyster gick och höll mormor i handen. Kändes INTE bra! Var hon sjuk? Ledsen? Skadad? Är det rätt barn!? Det kan inte vara min avkomma som promenerar så där välartat i parken! Kollade feber när vi kom fram till caféet. Verkade ok. Hon satt lugnt och åt sin chokladkaka. Det var i och för sig rätt väntat när det vankades socker, men ändå. Det var en mysig fika helt utan tjat eller böner om lugn från min sida.





Maken var ilsk över hockeyförlusten när vi kom hem. Men för mig var eftermiddagen helt klart guldkantad.

Icke rojalistisk treåring

-Sverige fick en ny liten prinsessa igår.
-Är det jag?
-Nej, alltså en riktig prinsessa. Hon föddes igår.
-Var jag med?
-Nej..?
-Var du med?
-Nej, ingen var med. Inte av oss.
-Inte ens pappa?
-Nej.
-Mormor då?
-Nej, vi känner henne inte.
-Men vi känner mormor.
-Jo, men inte prinsessan menar jag.
-Känner hennes mamma henne?
-Ja, hennes mamma födde ju henne. Hon heter Madeleine.
-Är det du?
-Nej...

Äntligen fredag!

Veckan försvann i ett moln av leriga jackor, borttappade nycklar och kom ihåg-lappar om gympapåse, frukter och vad som helst på P till sexåringens bokstavslektioner. Inte en enda dag hann jag blogga. Jag fastnade i annat varje kväll. Fastnade i natta-barn-och-somna-samtidigt och fixa-trixa-plocka-greja-oj-nu-var-klockan-22. En kväll fastnade jag i soffan med tre tjejkompisar. Det var en riktigt bra kväll.

Nu är det fredag och jag ser Laban o Labolina med treåring för sjuhundraartonde gången. Hon sitter still. Yes! Jag är tacksam så länge det är Laban och inte Amigo Grande som kan göra att den mest fredagsavslappnade föräldern får en hjärtattack. Dessutom hade jag gärna sett en odubbad japansk instruktionsfilm från 60-talet om hur man skruvar ihop en ihopfällbar cykel om det fick henne att sitta lika still som Laban.

Maken och sexåringen leker med Barbie. Sexåringens favorit, Barbie med rosa hår och discodräkt, är läkare. Ortoped närmare bestämt. Ken, som numera är enbent, behöver lite hjälp. Han blir troligtvis stelopererad med Karlssons klister och tejp runt höften.

Jag blir kvar i soffan en stund. Maken har kollat filmutbudet på dvd. Känns nästan lite retro med cd-skiva. Vi borde väl kanske kolla Netflix som alla andra. Men då måste vi signa upp oss. Får se om vi hinner med det i helgen. Först ska vi låta tvättmaskinen återställa samtliga barns alla ytterkläderna till ursprungsläge, packa upp gympapåse och övertala sexåringen att inte spara den nu rosamålade potatisen hon fick med sig till skolan i sin P-läxa. Nycklarna behöver jag dock inte leta efter. De var inte långt borta. De hängde på sin plats. Högst otippat.

Bio-tajm

Maken och jag har försökt komma iväg och se "Hundraåringen..." sen i julas, men vi har inte lyckats än. Barnen har dock sett allt barntillåtet som går på bio. Idag fick vi efter lite pusslande ihop två tider på olika filmer så att storasyster äntligen fick se Frost och lillasyster kunde se Bamse. En förälder på varje ställe och två nöjda barn (även om det stundtals kändes som två föräldrar och ett gäng barn).

Bamse måste varit oerhört fascinerande, för treåringen satt still i över en timme och har nu tillfälligt (?) övergett Emil för att istället hävda att det är hon och ingen annan som är världens starkaste björn. Den som hävdar motsatsen, t ex hennes storasyster, får sig en verbal tjottablängare. Emil-tendenserna hade hon dock med sig nästan ända in i biosalongen. I en obevakad tiondels sekund stack hon in och upp armen i biomaten där vi skulle hämta biljetterna, så långt att jag såg framför mig att vi hädanefter troligtvis kommer vara portade. Och behöva en brandkårsutryckning för att få loss ungen. Men det gick bra. Hon krånglade sig ur och kunde glatt hoppa vidare.




Hundraåringen borde väl visas på TV snart eller..?

Min egen Ture Sventon

Storslaget firande hos småbarnsfamiljen igår på alla hjärtans dag! Vanor är till för att brytas, men det blev fredagstacos igår igen. Maken brukar stå för stekandet och kryddandet. Igår skulle jag fixa middag. Det blev väl...ätbart. Sexåringens fråga om varför köttfärsen var mörk o klumpig låtsades jag inte höra.

Maken hade svettats i blomstersaffären, men hade vunnit slaget och kommit över röda rosor. Som traditionen bjuder, som han sa.

Näst efter barnen (och mig, hoppas jag) på makens bästa-lista i livet, står semlor. Således var valet lätt när det gällde present till honom. Han hade ett par fluffiga väldigt köpta stycken semlor som väntade på honom i kylen.

Ett par trisslotter (utan vinst) på det, och maken konstaterade nöjd (med halvbränd tacos i magen) att det här måste betyda tur i kärlek. Det kanske det gör. Det, eller att semlan var väldigt god.

Sportlovs-OS

Om man med sportlovsväder ser gnistrande snö, sol och ett par minusgrader framför sig så kan man väl säga att Göteborg levererade så där bra. Snön smälte bort för nån vecka sen och det fjösiga tunna vita som fanns på marken idag är inget annat än hederligt västsvenskt slask ett par minuter efter att solen (!) tittat fram. Sen kom regnet, det vita försvann och solen lugnade ner sig. Storasyster var irriterad över att inte få åka pulka, men blev något gladare av att få höra att årets fjällsemester fortfarande ligger framför oss - och därmed också flera pulkaåk. Lillasyster hörde bara "...ligger framför oss..." och påbörjade därför frågerundan "när ska vi åka".

-Ska vi åka till fjällen nu?
-Nej, inte nu. Om ett par veckor.

-Ska vi åka nu?
-Nej. Inte nu.

-Ska vi åka nu då?
-NEJ, inte idag. En annan dag.
-Imorgon?
-Nej, inte imorgon. En helt annan dag. Du ska gå på dagis först flera dagar.
- Ska jag på dagis idag?
-Nej, inte idag. Du är ledig idag.
-För att vi ska åka till fjällen?

Medan min make kurerade en överraskande förkylning, spenderade barnen och jag dagen med vänner. Vi anlände strax efter 10 och efter vad som kändes som ungefär tio minuter, var klockan nästan halv fem och hela dagen hade passerat. Vi hann förstås med en del också. De fyra barnen hittade snabbt varandra i kommande OS-grenar (?) som race-med-egenbyggd-legobil-kring-fikande-mammor, kast-med-liten-takpanna samt flest-hopp-i-lerigast-pöl. Alla vann sin ålderskategori.

Det blir ingen pulka imorgon heller. Varken utomhus eller inomhus. Pulka-nerför-trapp samt snabbast-drag-av-pulka-på-asfalt-med-barn-i är strikt förbjudna OS-grenar.

Och nej, vi ska inte till fjällen imorgon.

Nöjda och glada!

Spa var precis så underbart som det ska vara. Avslappnad till max spenderades största delen av helgen i badrock. Vi startade dock med en lunch på Smögenbryggan, med utsikt över de gråa havet som piskade saltvatten mot rutorna på restaurangen. Trots fel årstid för turism, blev vi osäkra på om fiskebåten med fiskaren i fören, som så perfekt ramade in vår syn på Smögen, hörde till en rekvisita om det äkta bohuslänska kustsamhället. Troligtvis var väl våra tankar mer att utslag av ekofixering hos turisterna, än en realistisk gissning om att fiskaren fanns där för vår skull. Han var väl på jobbet.

Medan jag drack champagne i plastglas, fick ansiktsbehandling och pratade, pratade, pratade, pratade, så hade barnen och maken klarat sig precis så utmärkt som de naturligtvis alltid gör när jag är borta. Sent omsider hade maken fått vetskap om att kalaset som sexåringen var bjuden på idag, också kunde vara ett maskeradkalas med inriktning Monster High. Han kommenterade min information enbart med att det var ett kamikazeuppdrag han inte avsåg lägga energi på, och att han och dottern var överens om detta. Själv satt jag på säkert avstånd med lätta tankar och funderade på exakt hur det överhuvudtaget skulle vara möjligt att klä ut sig till de här "monstren". Steg ett vore väl att kapa ett par revben på varje sida. Steg två skulle kunna vara att fixa ögon som upptar en tredjedel av ditt ansikte samt en håruppsättning som bara Marge Simpson skulle vara avundsjuk på. Steg tre vore att börja öva på att gå i stilettklackar efter att först ha avlägsnat alla typer av benmuskler.

Här hemma var alla var rätt trötta ikväll. Vissa har väl haft det jobbigare än andra kanske. Men det tar på krafterna att slappna av.

Spa!

Jag ska varva helgens klädsel mellan badrock och mjukisbyxor. Jag ska spendera 24 timmar gåendes mellan pool, restaurang och vilstol. Jag ska prata min bredaste vänersborgska och umgås med tjejer som jag lärde känna för 21 (!) respektive 34 (!!!) år sen.

Jag är rätt säker på att jag ska till Smögens havsbad. Spa som spa. Min inställning när det började började talas om bubbelpool och massage var "ja", "det blir bra" och "kan ni hämta mig 11.50?". Det ryktas om lunch på Smögenbryggan och skitsamma att det är februari och inte juni.

Maken och barnen ska vara hemma. De har två barnkalas och lite annat att roa sig med. Maken gjorde tidigare ikväll ett körschema.




Allt verkar under kontroll. Nu ska jag bara slappna av också.

Hej lantis!

Maken kunde knappt hålla sig för skratt när vi körde upp för den, förvisso asfalterade, men lilla, smala vägen (i min värld helt klart en skogsväg) som ledde fram till huset vi skulle på visning på. För ett par år sen kom jag på att vi kanske skulle flytta ut i skärgården. Maken sa glatt ja till en visning, även om han hade sina tvivel angående sin frus mentala status för tillfället. I färjkön ångrade jag mig. Det var ju bilkö! För att åka färja! Passar inte mig. Dessutom regnade det och hela skärgårdsidén föll och stank rutten tång och gamla räkor. Det blev inte ens en visning den gången.

Idag var vi kvar på fastlandet. Vi parkerade 25 meter från huset och började arbeta oss framåt. Det var inte helt isfritt på varken på vägen eller uppfarten. Två vurpor för de yngre i sällskapet, som är vana vid plogad väg och grusad radhusgång, blev resultatet innan vi tog oss in.

In i den trånga hallen. Den pyttelilla hallen som möjligtvis skulle rymma tre par vantar och två par skor om man ställde dem på tvären. Inget för en barnfamilj som kommer inramlandes med lera till knäna och dyblöta kängor som behöver hängtorkas över natten.

- Han använde den bredaste vidvinkeln han kunde hitta när han fotade det här, väste maken till mig när vi tagit ett steg in i huset och hamnat i en soffa. Lillasyster kände sig som hemma och klättrade upp på soffbordet och satte sig. Ner med henne och ett "hehe, hon är lite busig" till mäklaren som artigt nog sa att han visste hur det var med småbarn. Hans min sa något annat.

Nedervåningens enda plus var badrummet. Rymligt och med både dusch och badkar - vilket jag dock undrar lite över för ingen av oss har direkt saknat att få vara tillsammans i badrummet när den andra fixar morronfrillan eller vad man nu gör... Snarare tvärtom. Jag hade gärna sett ett hus med fyra enskilda badrum när barnen blir tonåringar och vi fortfarande bryr oss om hygienen. För husfridens skull.

Trappan förtjänas också att nämnas. Någon, troligtvis utan barn eller med gener som en samling bengetter, hade valt en sprialtrapp. Den smala modellen. Trappan hade vi förvisso sett på bilderna, men vi hade missat exakt hur liten den var. Maken menade att vi skulle behöva sätta maxbredd på eventuella gästers axlar för svängradiens skull. Det fanns också viss risk att en och annan med bredare buk än genomsnittet skulle fastna halvvägs om man inte, som maken sa, "erbjöd dem att gnida in sig i smörjmedel" innan uppgång.

"Spring inte i trappen". "Jo".

Ovanvåningen var fin - men återigen - de måste ha en skicklig fotograf som kan sina vidvinklar. I det ena sovrummet hade vi ställa sängen på högkant för att få in något...mer alls. Trädgård, altan och gäststuga fick godkänt. Maken lämnade sitt telefonnummet till den mycket trevliga mäklaren, som efter makens artiga sågning av huset inte kunde mer än hålla med om att radhus är ju också synnerligen praktiskt att bo i. Jag blev lika förvånad som maken när jag hörde mig själva fråga om vi kunde få se garaget. Det blev spiken i kistan. Med gemensamma krafter öppnade vi den helt manuella garageporten och jag insåg att det kommer ju aldrig bli någon bil intälld här när jag sitter bakom ratten. Var är min automatiska garageportsöppnare?

Sen gick vi. Tjejerna sprang i förväg och halkade förstås på varsin isfläck.

- Undra vem som ska grusa här...

Maken svarade inte, men jag hörde ett skratt och sen försvann han i mörkret på väg till bilen. Jag högg tag i närmaste barn, fast besluten att inte förlora dem båda i den totala bristen på ljus. Oroligt påbörjade jag en mening som slutade i ett halvkvät skrik och en insikt om att jag lika gärna kunde tälta i vildmarken som att flytta hit.

- Varför är det så mörkt? Är lamporna sönder? Va? Vaaaa? FINNS DET INGEN GATUBELYSNING?

Förra veckan var vi överens om att det kanske ändå skulle funka att bo något längre från civilisationen (och därmed ännu närmare havet) än vad vi gör nu, om huset var det rätta. Sen tapetserade maken om vårt kök i söndags och ångrade sig. Nu vill ha bo här tills han blir 100. Jag med. I mitt radhus med raka vinklar, smart planlösning och med ett fåtal meter vardera till dagis, mataffär och busshållplats. Samt med en trappa där vi inte riskerar att bli omskrivna i en Ding-ding-värld när vi får montera ner halva fasaden för att få loss en oväntad gäst med något bredare arsle kroppsform än genomsnittet.